... att jag faktiskt skulle GÅ till affären...
Till mitt försvar så var det faktiskt min tanke men det var ju svinkallt ute! Igår slapp man iaf långkallingar. Så det blev bussen, eftersom jag såg att jag hade en stämpel kvar på remsan. Ironiskt nog så var kortläsaren trasig så jag hade kunnat åkt gratis...
På Willys stod jag ett tag och undrade om jag skulle prova på snabbkassan. Men eftersom jag är så löjligt rädd för att prova på nya saker så vågade jag inte.
Jag passade ändå på att fråga snubben i kassan om man skulle registrera sig eller nåt först, men det var det inte. Så kände jag mig dum och skojade till det med ett "Ja heh, då kanske man vågar sig på att prova den nästa gång då", och såg sen att det var min granne som satt i kassan. Eller jag tror han är min granne, han går ofta av vid min hållplats.
Så, bra där, verka ännu mer korkad inför dina grannar. Varför inte liXoM?

Iallafall, jag drog på VNV Nations Judgement på väg ut.
Ännu en sak som gör mig korkad, jag vet att den skivan gör mig glad, alltså riktigt glad, jag LER för mig själv (jag måste se ut som ett fån, men det struntar jag i), så varför lyssnar jag inte på den oftare? Ok, nu har jag iofs problem med att lyssna på musik öht, men ändå.
"The farthest star" är nummer två på skivan och jag brukar alltid börja med den. Och jag får sån lust att bara blunda, le och snurra runt, eller dansa, eller hoppa i takt med musiken. Varje gång. Jag kan texten, men för varje gång jag hör den så slår det mig återigen hur underbar den är.
Jag vet inte om jag vill säga att jag tycker att det är deras bästa låt. Men jag älskar den något så oerhört just för hur den får mig att känna.
Och deras texter i allmänhet är något jag bara... älskar.

varför har du inte sagt nåt?!"
För att... det inte är något jag känner att jag behöver dela med mig av till folk. De som känner mig vet antagligen att jag har ett behov av att skriva av mig och då känns ju en blogg som ett rätt uppenbart alternativ, mina bekanta eller de som känner till mig via nätet borde ha sett att det på diverse sidor (helgon, facebook, whatever) ibland har länkats till bloggen under information och liknande.
För en millisekund fick jag lite dåligt samvete, men insåg rätt snabbt att det inte är mitt ansvar att upplysa folk om det. Mest för att jag tycker att min blogg inte handlar om något viktigt och specifikt. Det är lika lite mitt ansvar att upplysa folk om det som det är deras eget ansvar att fråga tycker jag. Och jag tycker väl lite så att frågar de inte så är de inte intresserade av att veta, och är de inte intresserade av att veta så... alles gut.
Det känns lite svårt att gissa sig fram till vad folk vill veta ofta, när jag är raka motsatsen. Jag tittar på folks informationssidor på Facebook lite då och då för att se om det dykt upp en bloggadress, jag frågar folk om ämnet kommer på tal, för att jag vill veta. Men också där är det svårt att fråga utan att låta "Men alla aaaandra har ju, varför har inte du också eeeeen?".
Ja det är inte lätt när det är svårt, så jag ska ta den där promenaden till affären nu.

Edit: För att klargöra, jag tycker att det är jättekul när folk berättar för mig att de börjat blogga för att jag vill läsa om mina vänner och bekantas liv, men... jag själv känner inte att jag vill berätta för andra om jag inte har en anledning. Jag kan berätta för folk om jag skrivit ett visst inlägg som jag tycker att de borde läsa, men annars... näe. Och det betyder inte att jag inte VILL att vissa personer ska läsa min blogg, som om det vore nån sorts hemlighet, som det verkar ha uppfattats. Det är bara så jag gör.

Ja, tiden verkligen sniglar sig fram nu. En dag känns lika lång som tre eller fyra. Och jag varken orkar eller har lust att fylla dem med något så det gör ju inte saken bättre.
Alla är upptagna i veckan, alt. bor för långt bort och jag har ju inget SL-kort förrän på måndag så jag kan inte åka till nån.
Jag får ju iallafall finbesök i helgen! Vi har planerat lite mat och så, och det roliga är ju att ALLT förutom salt behöver köpas hem. Och saltet jag köpte förut har jag inte ens använt, jag bara tänkte att... salt behöver man ju alltid...
Jag har t om stängt av frysen eftersom det enda jag använt den till är att ha en kajalpenna där i (det blir lättare att vässa dem då) så det kändes rätt dumt att ha den igång.
Fyfan vad tattigt det här känns...
Igår damp det ner en illgul lapp med knallröd text på, så jag tänkte ju direkt att jag blir vräkt pga nånting (inte för att jag har något att bli vräkt för) men det visade sig vara en lapp från företaget som ska måla om garderobsluckorna i hallen. Vilket jag varken vill eller har bett om för de är liXoM... vita och fräscha. Så eftersom jag inte vill ha främmande människor som går in med egen nyckel här på torsdag och tar mina garderobsluckor i tio dagar så ringde jag och avbokade det.

Just nu funderar jag på att gå ner och handla. Solen skiner ute, och frisk luft är väl bra, likaså frukost imorgon.

Jag ska prata med lite folk, och det kanske blir så att jag söker en ny lägenhet inom civilisationen snart. Och ja, snart och snart, det är ju ändå tre månader uppsägningstid på denna, och ååh vad jag har gjort...
Det vore lättare om jag hade lust att göra nåt. Spela nåt. Orka lägga in de få bilderna jag har på kameran. Packa upp skivorna och sortera dem, för det vet jag ju att jag tycker är roligt egentligen.

Jag märker ju hur understimulerad jag är. Jag märker det på takten jag spottar ur mig blogginlägg och facebookuppdateringar, om för det mesta ingenting.
Och det har nog väldigt mycket att göra med att jag är så van att kunna prata med Erik om allting. Om ingenting. Bara kunna säga vad som plötsligt dyker upp i mitt lilla huvud.
Jag tänker väldigt mycket, jag har många funderingar, dumma sådana. Eller inte dumma som i DUMMA, men saker som folk antagligen inte tänker på. En av anledningarna till varför jag är så mån om många av mina vänner här är att de är som mig på det sättet. Som gången på Snövit när diskussionen halkade in på vad som skulle vara värst, att drunka i chokladsås.. eller något annat, jag minns inte vad. Och det blev en seriös (nåja) diskussion av det, med bra argument från båda sidor.
Jag är så van att kunna säga saker i stil med "Men hur skulle det egentligen kännas att äta en fyrkantig klementin?", och kanske inte förvänta mig ett riktigt svar, men huvudsaken är att jag får säga det högt så jag inte tänker på det lika mycket.
Ok, det var ett väldigt dumt exempel (för let's face it, det skulle kännas skitdumt att äta en fyrkantig klementin, skulle det ens kallas för en klementin då?), men ni vet. Sådana konstiga funderingar man får i huvudet ibland.
Erik var alltid där och lyssnade, även om han antagligen sällan förstod vart jag ville komma (om jag ens ville komma nånstans, om jag ens visste det själv) så var det just den här grejjen att jag kände att jag kunde säga vad jag ville högt, utan att tänka efter riktigt innan, och inte oroa mig för att låta dum eller konstig. För det har ju varit klarlagt sen länge, haha. Men just möjligheten. Nu måste jag plocka upp telefonen, eller gå till datorn, och det blir ändå inte samma sak.
Eller kanske det helt enkelt är så att jag känner mig ensam. Den möjligheten har jag aldrig behövt tänka på förut, för jag har alltid varit en ensamvarg som även om jag kanske varit just ensam aldrig KÄNT mig ensam.

Som sagt, så är jag ändå så oerhört glad över att så många av mina vänner här är så.. perfekta för mig. Som senast när jag träffade M, och vi (nåja, för att vara rättvis så var det mest hon) efter nån kvart hade kommit på en SKITBRA uppfinning för att kunna smörja in sig själv på ryggen. För det är ju ett helt vanligt samtalsämne när man sitter och äter middag och dricker öl... Och det är också en sån skön sak, det finns liXoM knappt några gränser, ingen tänker i banorna för vad som är normalt eller inte och därför lär man sig hela tiden så mycket nytt känns det som.

Nu ska jag återgå till tvstimuleringen innan jag tappar bort mig alldeles här.
Riggins räddade precis Julie inne på köpcentrat, när tornadon slog till.
Om det inte vore för att jag sett alla avsnitt ca fem gånger så hade det varit rätt spännande.
Och apropå det, så gjorde Peter Berg en cameo i det senaste Californicationavsnittet jag såg.
Och jag inser att det för det mesta bara är jag som tycker att så små sammanträffande ändå är riktigt roliga...

(man måste veta hur melodin låter för att det ska... vara logiskt... eller bra... eller så...)
Jag vill lägga ut hundra fina bilder på Erik för att han är det finaste jag vet, men det tänker jag inte göra.

Här kan det nog ha varit precis efter att vi flyttade till byn (nej, inte Växjö) vilket då var när jag flyttade från Arboga för andra gången.
Folk sa att det var modigt att flytta sådär, men jag förstod ju inte vad de menade. Det är väl inte modigt att flytta till den man älskar, även om det råkar vara tvärsöver landet? Alternativet var att inte få vara med honom, och det var ett sämre alternativ.
Vad jag istället har insett nu är att det var modigt att flytta IFRÅN Växjö. För med facit i hand, så är det det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det är fortfarande jättesvårt, jag tvivlar på mitt beslut varenda dag, men hur jävligt det än känns så vet jag att det här var det bästa alternativet just då. Just nu. Ibland finns det inget bra alternativ inblandat och då får man ta det minst sämsta. Som jag sa till Erik, jag är ledsen att det blev som att välja mellan pest eller kolera bara.
Varför jag skriver allt det här tjaffset just nu är för att jag sitter och väntar på att han ska komma hem från jobbet (bara några timmar kvar nu, gogo...) så att jag äntligen får prata med honom på Skype, ty vi har inte gjort det på tre dagar, minst. Jag har varit för negativt inställd till det mesta och jag har inte velat utsätta honom för det. Och jag tänker tillbaks på hur det var under tiden i Arboga, när jag väntade på att han skulle komma online efter jobbet, hur jag saknade honom, hur otroligt glad man kan bli av att se texten "hej" på en datorskärm.
Och det har inte ändrats. Visst, som i alla förhållanden ändras känslor på sitt sätt, men han är fortfarande det bästa jag har i mitt liv, jag skulle fortfarande göra vad som helst för honom. Jag vill fortfarande lägga mig ner på sängen och ta ett liknande kort för jag tycker att den bilden illustrerar rätt bra vilken ro jag känner när jag är med honom.
Det här blev väldigt personligt. Men när saknaden slår en som en slägga på samma ställe som den gjort den senaste månaden blir det lätt så. Om några timmar får jag prata med honom igen (och under tiden spammar jag honom med sms...) och om en vecka så får jag förhoppningsvist träffa honom.

Under tiden ska jag försöka klura ut hur jag ska göra senare under dagen, mina kära vän A gick med på att vara lite bitter tillsammans med mig (ärligt talat, jag älskar sån vänskap, när man frågar "Hey, jag behöver nån att vara lite bitter tillsammans med, så jag tänkte på dig!", haha. han är inte en bitter person men kan vara när man behöver honom att vara det) så planen var några folköl, bitterhet och film, men JAG HAR INGET SL-KORT. Och jag har inte råd att fixa ett förrän på fredag, så det... bajsar sig.

Jag ringde M häromdagen och skulle fråga när vi ska åka till Jysk. Det var bara det att det tog stopp när jag skulle prata, jag visste vad jag skulle säga men tungan hängde bara inte med. Vilket först resulterade i en gemensam skrattatatack först men sen blev jag ju tamefan orolig. Så jag lade på och skrev ett sms istället.
Eftersom, hrm, jag inte haft så himla mycket verbal kontakt med folk den här veckan så har jag inte riktigt uppmärksammat problemet igen förrän igår när jag gjorde ytterligare ett samtal.
Efter det spelade jag faktiskt in mig själv när jag läste från en bipackssedel och jag kan ju säga att det inte är något jag kommer att lägga ut på nätet. Det fick mig faktiskt att aldrig mer vilja prata med någon. Ärligt talat, så skrämde det mig.
Idag ringde min läkare (och klart jag tänkte, vågar jag svara? men det var ju ändå min läkare), och hon hörde ju att nåt var tok och efter att hon bläddrat lite i vad-hon-nu-bläddrade lite i såg hon att det KAN vara en bieffekt av sömnmedicinen (det har något med muskeln i tungan att göra, om jag förstod henne rätt) som jag ska ta regelbundet. Uppenbarligen är det väldigt vanligt att man får problem med balansen, men det har ju redan så det är ju ingenting jag funderat över, haha...
Och det är ju egentligen rätt jävla typiskt. Senaste gången jag provade en medicin och tänkte "Oj, hm, den här verkar ju faktiskt fungera på mig" fick jag springa ner till vårdcentralen (som jag bodde nästan granne med) då det visade sig att jag hade fått en allergisk reaktion (hela jag var knallröd och full med nässelutslag, som receptionisten utbrast; "Men vad har du gjort flicka?!"...) så de proppade mig full med Betapred och jag fick inte gå därifrån på tre timmar...
Så seriously. What's up with that? Kan jag få äta nånting som funka bra utan att få konstiga biverkningar?
Om man nu ska se till något positivt av allt det här, så känns det rätt svart på vitt att min läkare är bra. Vi hade inte ens en telefontid, utan jag avbokade tiden igår för att jag kände mig så himla dåsig, men ändå ringde hon upp för att kolla så allt fungerade. Jag får såklart inte äta medicinen längre, så just nu är det tillbaks till de gamla sömnvanorna.
Jag var nere och handlade en snabbis men tänkte inte alls på att problemet kanske ännu satt i så mitt inne på Willys fick jag lite småpanik och stoppade ner alla två varor jag skulle handla i korgen, sprang till kassan och gick hem i kylan för att jag inte ville riskera att någon skulle prata med mig på bussen. Och det hela känns rätt sjukt.

Nu ska jag lägga mig ner igen och se på Friday Night Lights. Om någon ringer och jag inte svarar så är det ingen diss, just nu vågar jag bara inte.

Gårdagen var kaos. Med facit i hand så hade det varit bättre om jag aldrig börjat gråta, för nu tycks jag knappt kunna sluta.
MEN, det är DEN tiden i månaden med, så I'll just cut myself some slack.
Träffade en mycket trevlig granne igår, jisses vilken bra människa.
Dagen hittils har tillbringats i soffan framför Friday Night Lights. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den serien är värd att se på. Visst, jag har väl en soft spot för high school-serier, men den här är så jävla bra gjord. Jag gillar Peter Berg. Och jag blir faktiskt inspirerad av coach Taylors och Tamis förhållande.

Idag ska Erik förbi sina föräldrar för att fira sin fars födelsedag. Och jag känner mig väldigt exkluderad. Av förklarliga skäl, eftersom jag befinner mig så långt borta. Men jag vill ju så gärna vara där. Jag älskar den familjen (och här bör det verkligen tilläggas att jag inte älskar många människor alls, siffran ligger nog under tiotalet under hela mitt liv), jag blir helt galet fnissig där och jag har nästan alltid träningsvärk i kinderna pga skratt när vi åker därifrån. Och det känns bara så jävla BAJS att inte längre kunna ta del av dem på samma sätt.
Jag saknar dem.
Det känns lite som att jag har haft helt otrolig tur med "svärfamiljer", min förra, familjen Lindström, var också sådär underbar. Jag älskade att vara där, jag kände mig så otroligt hemma, och med tanke på hur min familjesituation såg ut just då så kändes som att att jag hade hamnat i ett paralellt universum som nästan inte var på riktigt. För det var för bra för att vara sant.
I början när de frågade mig hur min dag/vecka varit så fick jag direkt dåligt samvete och började tänka igenom vad jag gjort för att få dem att fråga nåt sånt, men efter ett tag insåg jag att de frågade för att de ville veta, helt enkelt. För att de brydde sig.
Jag fick ett meddelande på facebook av mamman i familjen häromveckan, i stil med "Jag hoppas att allt är bra gumman, kram!" och jösses... Det rörde mig till tårar. Seriöst... det finns inte ord nog att beskriva vad jag känner för dem. Och hur underbart det var att träffa dem senast. Det var när de körde ner massa möbler åt Ylva och Jezz i Gbg, och även om jag inte sa det till någon av dem då så gick jag faktiskt in i badrummet och grät en skvätt av lycka tills jag kände att jag kunde fungera normalt. Som Ylva sa efter att hennes mamma kramat om mig väldigt länge; "Men MAMMA! Jag vill också ha en kram!" ;)
Jag och Erik har ju ett fullt fungerande förhållande just nu, men, rent allmänt när jag blir involverad med folk på det viset så får ju familjen mig på köpet liXoM, och... jag tycker inte om att förlora familjer. Det är faktiskt rätt smärtsamt. Väldigt jävla smärtsamt.
Sådana familjer har alltid välkomnat mig med öppna armar, jag har kunnat periodvist bott där, de har hjälpt mig med praktiska saker, och, tja... de har varit en familj.
Och jag har ju inte riktigt förstått vad en familj innebär.
Det var först när jag insåg att jag saknade den som jag insåg VAD jag faktiskt saknade.

Imorgon är det habiliteringsmöte och sedan träff med en högstadiekompis.
Vi var såna där bÄZtizAr som inte ens behövde avsluta varandras meningar, men vi har tyvärr inte träffats så mycket den senaste tiden. (Läs: åren)
Så det ska verkligen bli skitskoj att träffa henne igen!
Haha, jag har så många roliga historier att berätta om oss... De flesta är rätt pinsamma, men en av dem är när vi cyklade (för det gjorde man ju faktiskt rätt friskt förr i t'in) runt Hamngatan i Arboga, och vi var på en väg som ledde ner mot ån, och plötsligt tittade jag bak och såg Priscilla ligga där på marken, med cykeln under sig och styret... i ena handen, helt loss från själva cykeln.
Oh well, I guess you had to be there.
Jag vet inte vad som förde oss samman, men hon var min bästis iaf!

Och apropå familj... även om jag aldrig haft den stereotypiska familjen (mina vänner vet vad jag menar, för alla andra; det är helt seriöst för känsligt och fucked up för att kunna dra kortfattat) så känner jag ändå nu att jag har min alldeles egna familj. Mina småsyskon är stora nog att vara egna individer vilket gör att jag har lättare att ha kontakt med dem (att vi, de flesta iaf, har samma svårigheter underlättar ju inte direkt, men det går) och Caiza, som egentligen är min... mors fd mans barn, ser jag ju som min alldeles egna syster som jag skulle göra allt för, och det är när jag känner så som jag vet att jag har en familj.

Jag köpte min fån från Comviq mycket för att mobilsurf under ett år ingick och att det stod att Android 2.3 ingick. På de flesta andra ställen stod det inget om mobilsurf och det stod Android 2.2 och efter lite efterforskningar visade det sig att telefoner köpta från vissa ställen helt enkelt inte GÅR att uppgradera.
Och eftersom jag inte kan nånting om sånt (mer än det jag panikläste innan köpet) så ville jag ju ha ett så nytt OS (jag vet inte ens vad det kallas på mobiltelefoner, så jag kallar det för operativsystem helt enkelt...) som möjligt eftersom jag inte orkar krabba med flashning, custom ROMS, bestämma vilken sort man ska ha, riskera att bricka telefonen, haha förlåt jag var tvungen att svänga till det med lite sådana termer... Jag känner mig lite mer modern när jag gör det. Jag vet iallafall att man uppenbarligen KAN pajja hårdvaran om man gör fel (dvs "bricka" telefonen) och eftersom jag är så rädd för tekniska prylar så det tog mig en kvart innan jag vågade ta i såpass mycket så jag kunde öppna baksidan av telefonen och sätta in batteriet, så, ja...
You get the point. Det är säkert inte svårt alls, men jag är verkligen rädd för sånt, så, jag vill inte.
Men när jag fick telefonen så var det Android 2.2 som var inlagt. Jag hade nog varit nöjd med det också, men det stod ju faktiskt att det skulle vara 2.3 så jag mailade Comviq, som sa att jag skulle ta kontakt med tillverkaren. Mailet jag svarade med när jag undrade om det ändå inte var deras ansvar att se till att produktbeskrivningen stämmer har jag inte fått något svar på än, men jag har inte glömt bort det.
Jag trodde jag skulle bli bollad mellan dem, men nu när jag ringde tillverkaren så gick det ändå rätt bra. Han sa att 2.3 inte var officiellt släppt, jag undrade ju såklart vad vi (viktigt att använda ordet "vi" i sådana lägen faktiskt så man inte låter aggressiv tycker jag) gör nu då eftersom jag köpte en telefon som skulle ha 2.3 på och det nu visade sig att produktbeskrivningen var fel och att jag ju inte hade fått vad jag betalat för, så nu skulle han kolla upp med en kollega för han sa att de faktiskt kunde lägga in sånt på "verkstaden" ibland på vissa modeller för 2.3 FINNS ju redan men den är inte utlagd officiell.
Hoppas det går iallafall och att det inte tar för lång tid, men det känns ju ändå som att jag måste bråka lite med Comviq för det är inte ok att sälja saker som inte finns.

Jag känner mig verkligen som ett fån när det gäller allt sånt här, men det har visat sig att jag vet mer än vad jag tror.

En fåne kände jag mig också när telefonen faktiskt ringde och jag fick lite halvpanik för att jag insåg att jag inte vet hur man svarar, haha. Jag såg bara framför mig när Y köpt en ny telefon och hon fick hennes första samtal och hon också insåg att hon inte visste hur man skulle svara.
*telefonen ringer*
- Oh, det ringer! ... men hur svarar man då, det finns ju ingen svaraknapp!?! *klickar runt* Hallå? *paniken stiger och hon fortsätter klicka* S-V-A-R-A *försöker använda röstkommando*

Jag kan bli så glad av de minsta sakerna, som när I sms:ar och inleder med "Åzzie-Olivia!", för att hon var med den kvällen på Grottan (den kvällen för... många, många år sedan... finns Grottan ens fortfarande?) när klockan var två på natten och jag, I, M och J satt där och jag plötsligt hävde ur mig att jag ville byta namn. Skitbra sådär när man har druckit hela kvällen sådär man gjorde när man var i den åldern. Ibland. När man sitter sådär halvtrött och halvfull (när man t om gått förbi fullstadiet och hunnit nyktra till) men inte riktigt vill gå hem än.
I tyckte ju att Åzzie var det självklara valet, nån annan tyckte José, jag vill minnas att Fiona (haha) var uppe på tapeten med (men jag minns inte om det var allvar), men när jag nämnde Olivia så tyckte alla att det passade väldigt bra.
Och sisådär fem år senare så bytte jag ju till det.
Men ändå blir jag glad när jag får höra sådana saker. Det är så skönt att det inte bara är jag som har så bra minne!
I haz teh beztest friends. Och I har dispens och får kalla mig Åzzie när hon vill.

adjective

Säga vad man vill om Billy Corgan och resten av bandet, divalater och liknande, men jag ÄLSKAR deras texter. Hela det albumet är fantastiskt, även om det tog ett tag innan jag "lärde" mig att lyssna på det. På andra låtar än Crestfallen då.

Edit: Nu kom jag ju på varför jag fick den på hjärnan, jag halkade in på någons blogg som hade en rad ur en av deras låtar som titel.

är tamefan inte lätt.
Det roliga är att jag har tre ställen och sällskap att välja på nu men det kliar verkligen av sömn i ögonen så risken är rätt stor att det blir tidig kväll ändå.
Vad är det med mig och lördagar nu för tiden?

Ja jag kunde ju inte förstå varför alla skulle ladda ner massa "appar" och "widgets", jag visste knappt vad hälften betyder. Menar herregud, vad gör folk med sina mobiler egentligen?
Igår aktiverades mitt simkort på nya telefonen och vips så sitter jag här med... en massa appar och widgets... Eller massa och massa, några stycken iallafall. Jag är ju en sån som vill kunna ställa in precis allt som jag vill ha det på telefonen, och bara för att kunna ändra bakgrunden precis som jag ville ha det så var man ju tvungen att ladda ner en widget. Eller om det var en app. En launcher iaf...
Tydligen så har jag 5k fria sms i månaden med, av någon anledning. Det är väl iofs bra för mig som har svårt att hålla mig kortfattat så det gärna blir två sms.
Och jag har sort of dubbel fri mobilsurf, av någon anledning.
Ja detta blir nog bra...
Om jag bara hittar nån bra app som byter ut de vidriga androidsmileysarna samtidigt som den gör att det blir "riktiga" smileysar när jag skickar sms till folk som inte har Android eller liknande.

Upp kl fem (5) i lördags, för att jag bor på landet och var tvungen att ta bussen som gick kl 05.50 för att jag inte ville gå till stationen.
Jag hade ställt båda telefonerna på ringning för säkerhets skull, så jag flög upp skapligt förvirrad.
Jag ska väl inte säga att jag glatt studsade iväg, men det var inte jobbigt att ta sig hemifrån för jag såg ju fram emot det så mycket.
Halvvägs in mot stan så kände jag att något var fel, men kunde inte sätta fingret på vad. Efter nån minut så insåg jag att jag hade glömt att sätta på mig en BH... Och sånt händer inte mig, för jag hatar att gå utan BH.
Efter diverse förseningar (det har blivit mer regel än undantag att jag får vänta ett bra tag i Alvesta så fort jag ska nånstans) var jag framme hos Hannah och Niklas, och det var underbart att se dem båda! Jag hann inte vara där så länge dock eftersom tåget var försenat och Erik skulle hämta upp mig på väg hem från jobbet.
Och det var ännu mer underbart att få träffa honom igen kan jag säga. Han ska vara glad för att han fick gå på toa själv, annars satt jag nog som fastklistrad vid honom.
Kort och gott, en mycket, mycket bra helg! Trots förkylning och ögoninflammation. Men det kändes väldigt konstigt att vara där igen, det kändes lite som att vara gäst i sitt eget hem även om ingen av oss ser mig som en gäst direkt. Och även om det faktiskt inte är mitt riktiga hem längre. Jag gav honom nyckeln när jag flyttade, men jag fick tillbaks den nu och det kändes mycket bra.
Och som jag sov under den helgen! Haha, helt galet... Somnade t om framför en film som var rätt bra, mitt på dagen, för att jag verkligen inte kunde hålla mig vaken. Och det händer inte mig. Aptit hade jag med, jag har faktiskt saknat att känna mig hungrig.
När jag hade flyttat sa jag att det skulle dröja minst en månad innan jag hälsade på för att det antagligen skulle vara för jobbigt annars, men jag är verkligen glad att jag åkte tidigare.
Jag har saknat sådana småsaker som att ligga i sängen och diskutera skillnaderna mellan hink, spann och balja.

Hemresan var ju mindre kul dock, åkte 10.34 från lägenheten, och kom hem till mig vid 17. Jag vet inte vad det är med mig och tåg men numera tycks jag inte kunna hålla mig vaken på dem. Och jag HATAR att sova på tåg, när det är massa främlingar omkring mig. Men likväl så vaknade jag med nackspärr eftersom jag somnat med hakan framåt över boken, och såg att jag hade sovit bort en halvtimme.
Det är f.ö en rätt rolig kontrast mellan busschaufförerna i Växjö och Stockholm. Jag gick till bussen lite väl tidigt i Växjö så efter några minuter stannade bussen på hållplatsen mitt emot på väg ut mot Högstorp där den vänder och åker tillbaks, ungefär. Men busschauffören öppnade rutan och frågade om jag inte skulle hoppa på på en gång eftersom det såg så kallt ut, och ja, det var ju faktiskt en förbannat bra idé. Jag gillar verkligen den busschauffören, han är faktiskt den bästa ever. Han är en sån som tittar i spegeln så att alla hunnit sätta sig innan han åker, han t om går ut och hjälper gamla tanter in i bussen och hjälper dem med rullatorn.
Här i stan känns det som att busschaufförerna inte ens tittar på en 50% av gångerna.

Det som känns väldigt bra just nu är att jag hör från olika håll att jag ser väldigt frisk och glad ut. Att jag ser ut att må bra. Det är skönt att höra när man själv inte riktigt vet hur man mår.

Nu ska jag försöka synka lite folk inför ett restaurangbesök i helgen. Och vänta på att WoW-servern går upp. Det har skapats en facebookgrupp för mitt gamla guild (inte Hembränt då, som är mitt "hemmaguild") som jag var med ett bra tag och det är sådan nostalgiiiii! Så jävla underbart och roligt att se på de gamla filmerna.

Satt nyss och kompilerade en liten lista på prylar för att bli av med en förkylning så fort som möjligt, och när jag läste igenom den insåg jag att jag efter varje "ordination" skrivit vilken funktion medicinen har och varför det är så viktigt att man tar den regelbundet. T ex som att en Voltaren innan läggdags hjälper Alvedonen på traven, bland annat.
Jag tycker att det är viktigt att folk vet VARFÖR man ska ta vissa grejjer istället för att bara ge dem en lista med mediciner och säga "Ät det här". För det är ju sällan man får höra sådant hos en läkare, man får ju själv fråga exakt varför de skriver ut vad de gör.

Även om det såklart aldrig är kul att folk har hamnat i den situationen att de måste be om hjälp (för det innebär ju att de är sjuka eller något liknande) så är det ändå rätt skoj att antingen känna att ens kunskaper kommer till nytta eller att få sitta och göra lite efterforskningar. För efterforskningar är jag rätt bra på. Det har jag fått höra från flera håll också, att jag är väldigt duktig på att ta fram information.
Det roligaste är nästan när folk ringer till mig på väg hem från doktorn, innan de ens kollat i fass. Fast normalt folk kanske inte pluggar lite på fass så fort de får en ny medicin...

Det här är så knäppt.
I går kväll lade jag mina raggsockar på armstödet på soffan och gick och tvättade mitt skavsår. Jag lät dem ligga där eftersom jag ändå skulle tvätta tån dagen efter innan jag satte på mig dem.
Nu när jag skulle sätta på mig dem så fanns där bara en.
Jag har letat på alla ställen jag kan tänka mig, under soffan, under soffdynorna, skakat alla filtar och täcken, hell jag har t om tittat i kylen och soppåsen.
Men jag hittar inte helvetet.
När jag gick i högstadiet hade jag en sådan period, strumpor försvann och dök "mystiskt" upp mitt på mitt golv efter ett tag. Men då hade jag många syskon, så jag skyllde lite halvt på dem och halvt på våra kära husspöken som verkar trivas vart vi än bor.
Och nu händer det igen då. Jag har inga syskon att skylla på och såvida jag inte har gått i sömnen och fått för mig att gömma min strumpa på ett jävligt bra ställe (vilket verkar osannolikt med tanke på hur länge jag letade efter raggsockar i passande storlek och jag verkligen älskar de här) så tror jag nästan att jag har några osynliga inneboende. För jag tror inte att någon har brutit sig in, tagit en strumpa bara för att jävlas, och sedan dolt alla spår. För det är så lyhört här så jag vaknar varje nån gång förbi dörren.
Jag har oftast ingenting emot spöken MEN DE BEHÖVER INTE TA MINA GREJJER! Det är inte ok.

Igår hade jag besök, och även om det inte blev något sängskruvande så fick jag lamporna fixade. Det underlättar när man har en kompis som är ca två meter lång, hehe. Jag tror tamefan att det är svårare för mig att koppla i lampan när jag står på en stol än vad det är för Mathias när han står på golvet... Just nu ser det iofs för jävligt ut för kablarna behöver kapas en bit så att de kan gömmas lite bättre, men jag har ingen sån dära avbitartång eller vad det heter.
Vi tittade på Tunnelbanan (det nya programmet på kanal 5 som följer ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana) med, det var rätt smidigt att titta på det tillsammans med någon som faktiskt arbetar med just det. Speciellt eftersom jag är rätt kritisk till sådana program då de har en tendens att vara rätt scriptade, så nu kunde jag ju fråga direkt om vissa saker verkligen är så på riktigt.