Det har ju varit krångel med tillverkningen av en av mina mediciner, som visserligen inte är en varjedagsmedicin men ändå fruktansvärt viktig. Just min styrka och storlek på förpackningen tillverkas det uppenbarligen minst av, så 8 gånger av 10 har jag inte kunnat få ut den alls på första försöket utan fått vänta, några gånger har de på apoteket kunnat hjälpt till genom att bryta större förpackningar eller ringa till läkaren för att trixa och byta ut.
Nu är den slut på VARJE apotek i HELA Stockholms län.
Jag har suttit och ringt runt till varenda kedja, trots att de två försa sagt att den verkligen ÄR slut, att det inte finns några kvar hos tillverkaren, men jag ringde vidare och hoppades på det bästa. För jag tänkte, att nu när jag väl bor i en större stad så måste det ju gå att få tag på nån, i nån avlägsen förort, men icke.

På måndag får jag ringa läkaren igen.
Jag ringde dit igår och förklarade problemet, men det var en av de få idiotsköterskorna som svarade, och hon ville inte kännas vid problemet.
"Näää men, om det hade varit ett problem så hade ju hon fått ett meddelande om det"
"Vi har inte ju inte hört nånting ALLS om det här"
1. Min läkare är en han.
2. Ni har visst hört något om det för jag har berättat det för er varenda gång jag har förnyat mitt recept sedan april förra förra året. Och jag lär ju inte varit den enda.
3. Läkare har väl aldrig fått meddelanden från apoteket om det är strul med tillverkningen av en medicin?
Argh... Visst kan jag helt klart vänta tills på måndag, men det är hela grejjen. Så jag tänker bryta mot alla regler  och föreslå en liknande medicin, och se om det blir ramaskri hos läkaren.
Och jag ska ändå till apoteket idag på väg till stan så jag ska prova iaf och se om de har nåd och vill trixa lite på egen hand.
Sköterskan sa ju också att finns inte den styrkan i den förpackningen så gör apoteket så att de räknar om det och tar en annan styrka i en annan förpackning.
Det är bara det att (enligt mina erfarenheter iallafall) så gör de inte så, eftersom de egentligen inte får. Det har hänt ytterst sällan. När jag berättade det för henne sa hon att jag hade fel.
...
Jag har inte fel, det är du som är dum i huvudet.

Nyss ringde de första tiggarna på på dörren. I vanlig ordning tittade jag ju i titthålet först, jag öppnar aldrig utan att först titta vem det är. Och ser jag ungar utklädda till påskkärringar med godiskorgarna i högsta hugg öppnar jag definitivt inte.
Många år har jag funderat på att själv "klä ut" mig.
(börjar man bli gammal nu när jag använder uttrycket "klä ut mig" när man i stort sett såg ut så förut? ingen corpse paint dock... aldrig. iaf inte i nyktert tillstånd)
Färga håret svart igen, det står ju ändå en sådan toning och väntar. Random Mayhemtröja borde funka eftersom de flesta har uppochnervända kors, eller bara en Naglfartröja. Improvisera lite corpse paint, vilket jag inser nu skiter sig eftersom jag kasserade mitt vita puder för några år sen.
(eller så fick någon syster eller kanske min mor den)
Trasa till några svarta brallor.
(inte heller trasiga byxor hade jag förut iofs, förutom när jag var liiiiten)
Och på med lite obskyr black eller death i bakgrunden.
Plingar de på då kan jag öppna och grymta fram "Vad fan vill ni?" och ryktet skulle förhoppningsvist sprida sig om att det bor en galen tant på nummer 18 så att man slipper en massa ungar som ska ha godis...

De har bytt ut porttavlan nere vid porten, där alla boendes namn är samlade. Och nu står jag plötsligt inte med alls och alla står dessutom på fel våning.
Jag tänkte ta det chill eftersom jag tänkte att det måste blivit nåt misstag, men efter lite mailande så fick jag reda på att allt var i sin ordning, att de gick efter lantmäteriets bestämmelser, och att bara de som stod på kontraktet fick stå med på tavlan nere vid porten.
JAG VILL STÅ MED!
Jag fick ju göra det förut.
Eftersom jag nästan alltid varit inneboende och whatever så har jag så sällan fått stå med officiellt på sådana tavlor, så jag vill verkligen göra det, annars känner jag mig bara som en... inneboende. Och även om logiken säger en sak så känns det helt enkelt otryggt innerst inne. Jag vill känna mig lika hemma som alla andra här och det gör jag inte om jag inte står med där nere.
Fånigt och konstigt kanske, men så ÄR det.
Och jag fattar inte varför de infört den regeln nu.
Det är dessutom så sjukt, vi (ja, ERIK nu då...) står listade på fjärde våningen, men när man åker hissen så trycker man ju på trean och när man stiger ur hissen ser man en stor trea på väggen.
Undrar hur de tänker där.

Idag när jag vaknade ville jag bara inte vakna, eller gå upp. Och så ska man inte tänka när man vaknar. Man ska studsa upp ur sängen och säga "VILKEN bra dag det här kommer bli!".
Nä men... man kan väl inta en neutral attityd iaf. Försöka åtminstone.
Det regnade och hade sig ute, och jag hade ont i lederna, men så småningom höll jag verkligen på att bli tokig på tristessen som bara födde negativa tankar, så jag bestämde mig för att gå ner till apoteket och hämta ut mediciner jag reserverat. En är rätt viktig även om jag inte direkt behöver den, så vill jag ha den hemma, ifall att. Noterade att det fortfarande sitter helt fel skylt nere vid porten, vid "porttavlan". Jag hade kontakt med dem angående mitt namnbyte, och det var inga problem, och de skulle byta den vid porten ändå. Och visst gjorde de det, men nu står jag inte med ALLS, och ALLA står på fel våning. Så hade inte jag lagt märke till det och ringt och beställt pizza i mitt namn till tredje våningen så hade det inte funnits nån chans att vi fått dem.
Egentligen är det väl en skitgrej som det kommer att ändra, men... varför låta det stå fel när det kan stå rätt? Så onödigt. Så jag var tvungen att maila dem, med en mycket vänlig ton, idag och fråga om det var något på tok....
När jag kom utanför porten höll jag på att blåsas tillbaks in i stort sett, och jag insåg att det inte bara regnade, det var svinkallt. Men min luva på jackan är rätt nice ändå.
Tog som vanligt genvägen i skogsdungen bakom huset, bara för att se att det var, ja... översvämmat där. Det var som små ponds lite här och där.
Tänk snabbt, tänkte jag, och tänkte om till att nu får man åtminstone hoppa på lite stenar och hålla i sig i träd för att inte ramla i vattnet, det var ju inte igår man gjorde det.
Framme vid apoteket var det inte min tant där idag heller, och de hade FORTFARANDE inte tre veckor för sent fått in medicinen. Hon var så trög och fattade inte vart jag ville komma med det mesta jag sa, så jag gav upp och gick hem.

Väl hemma hade försöken till positiva tankar övergått till i stil med "Ja usch för koncentrationslägrena... men det var iaf några av dem som måste ha varit idioter och då var det bra att de försvann!".
Vilket med andra ord var rätt så jävla helt käpprätt åt helvete tänkt. Kändes som att jag så desperat försökte vända allt till det positiva så jag gick överstyr.
Vissa dagar ska jag nog bara inte försöka tänka på det sättet.

Jag ska fortsätta lyssna på Garbage, dricka min öl, och försöka motivera mig till att ta mig in i WoW innan de för evigt gör om Barrens och shit.

Idag är bara en sån dag.... som antagligen alla har... då man känner att man verkligen, VERKLIGEN vill skippa den, och vakna upp imorgon istället när man har saker inplanerade, och sånt.

BULLSHIT!
Jag ville ha lite fler röda toner i mitt urtvättade svartbruna hår, så jag valde nån ljusaktig kastanjemahognyjagvetintevad, och tänkte att det tar väl inte på den nuvarande färgen men utväxten blir ju uppfräschad iallafall.
För när man har färgat (aja, tonat...) håret mörkt och uppenbarligen har rätt naturligt ljust hår så ser man ju lätt tunnhårig ut när utväxten blivit längre än en centimeter.
Som bekant så intensivtonar jag håret svart när jag orkar, och däremellan får det faktiskt en rätt schysst nyans som ibland är mörkbrun, ibland lite ljusare brun med röda nyanser i, och ibland nåt annat, men det känns ändå mörkt.
Nu är det inte mörkt.
Nu är det ljusbrunt. Typ.
BLÄ!
Jag tycker inte om den färgen på mig... Så nästa vecka blir det svart igen...

Jag hade tänkt skicka ett mail till min lärare idag och fråga vad som händer med den här röran, men han hann före.
Uppenbarligen så går det inte att göra något åt detta, att vi är två-tre olika grupper på samma lektionstid, så vi som joinade nyss får välja mellan att hoppa av, plugga så gott vi kan själva eller hoppa över de första kapitlena.
Nu på fredag ska han gå igenom saker med den andra gruppen, vi behöver inte komma dit. Som förra gången alltså...
De har en bra grej på stadsbiblioteket, en öppen studiegrupp sort of, och läraren kommer vara där två timmar i veckan.
Men det var inte riktigt vad jag signade upp mig för.
Stadsbiblioteket är stort och skitläskigt och det är massa folk där.
Det är ett för stort steg för mig, och jag vill inte pusha mig själv för mycket nu.
Jag ville bara ha nån lektion i veckan att gå till, med klasskamrater.
Det är ffs bara en simpel komvuxkurs, måste de krångla till det?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Jag är rätt arg och trött nu.
Arg för att sekreterarna på vuxenhab inte verkar kunna göra något egentligen. Och för att jag som vanligt är ute en fredag eftermiddag, när det gäller ringa sådana samtal. Klockan var iofs 15, men ändå.
Trött för att insättningsbesvären antagligen börjat kicka in. Extrem hunger men total aptitlöshet och illamående. Jag förstår inte hur det blir någon win där. Trött rent fysiskt, och extremt nervös.

Jag har läst mycket på internet idag. Jag kände igen mig i en sak och läste vidare.
Jag hatar det, för jag förstår det.
Många med Aspergers har en tendens att se det svart eller vitt. Det är svårt med känslor mittemellan. Man kan försöka bäst man vill, men här gäller inte uttrycket "fake it until you make it". Det går inte med bara ren viljekraft.
Det finns en medicin som hjälper mot sånt. Som gör att man har lättare för att känna, man har lättare för att bli glad för något. Det är nästan som att det sker rent instinktivt, istället för att man behöver analysera det hela innan man bestämmer sig för om man har rätt att känna något.
Kort sagt, man fungerar mer som en normal människa. Och det är underbart I tell ya. Att inte behöva lägga så jävla mycket energi på småsaker. Ens liv blir otroligt mycket mindre komplicerat. Man kan vara lite glad. Och bara av att vara lite glad så kan man få energin till att bli ännu gladare.
Egentligen är det inte så konstigt eftersom den medicinen påverkar det centrala nervsystemet där aspergersstörningen finns.
Men den är inte till för sådant. Det finns läkare som skriver ut den för det syftet, men det är hyschpysch. Och det kommer nog inte ändras inom den närmsta framtiden.
Och det är så jävla irriterande att veta att det finns något som kan hjälpa en, men att man inte kan be om det.
Bara så jävla irriterande.

Fick hem tre jävla brev från landstinget idag, varav det ena innehöll bland annat "Provtagningstid: 2010-09-14. Om du inte kan komma den planerade tiden var god meddela oss i förväg".
JA MEN VAD JÄVLA BRA DÅ.
Tack.
Jag känner mig inte tillräckligt förtvivlad över situationen eller tillräckligt rädd över att ni ska sticka mig i armen och ta blod från mig, så det var bara bra att ni slängde in det här så jag har något annat att koncentrera mig på.
Tack.
Tack, tack, tack, tack.
Ska genast se till att åka tillbaks i tiden och fixa det.

Det är fan illa när jag t om känner att jag måste censurera min alldeles privata handskrivna dagbok.

Och åh jag smäller snart av... jag måste uppenbarligen ta BLODPROV en gång i veckan de närmsta fem veckorna.
Men det gör ju inget, för det är så jävla mysigt när de sticker in en metallsak i en av mina vener och tar en massa blod.

Försökte få dagen att starta bra, och det gick inte. Det tog två timmar att lugna ner sig såpass så jag kunde glo på en film iaf.
Sen ringer tantan från stället jag skulle få hjälp med arbetsträning från, och frågar om det går bra om vi börjar med möten nästnästa vecka.
NEJ DET GÅR FÖRIHELVETE INTE BRA, 8:E NOVEMBER SA NI FAKTISKT! Ville jag säga.
Det kändes som "Hej, vi vet ju att du har cancer och en månad kvar att leva och precis blivit rullstolsbunden, men jag tänkte höra om du ville vara med på triathlonet vi pratade om förut?". Lika omöjlig kändes tanken.
Jag förklarade situationen (så gott som jag kan för någon jag inte känner, förklara situationen i sin helhet kan jag inte göra för någon alls faktiskt), och att den 8/11 skulle passa bättre iom att man förhoppningsvist hade kunnat stabilisera medicinen tills dess så att jag känner att jag kan gå upp ur sängen utan att med flit vilja gå in i väggen så jag svimmar och slipper vara vaken. Riktigt så dramaqueen var jag inte, men ändå.
Sen minns jag faktiskt inte vad vi pratade om. Förutom att jag sa "Ja vi kan väl kanske börja med möten innan november" och så fick jag den förbannade tiden nästnästa vecka ändå.
Satt och antecknade tid och datum under samtalet, och plötsligt kunde jag inte för mitt liv komma på vilken månad det var, eller vilket nummer september hade i ordningen.
Och efter samtalet satt jag där och undrade vad som hade hänt, och så började allt om igen och det tog två timmar till att lugna ner sig.
Nu känns det ju bara verkligen som att man sitter med skägget i brevlådan. Det känns som att jag hade en chans att komma in där (för det ÄR många som söker men får avslag), och att jag var tvungen att ta den nu, men det känns som att det inte finns en jävla chans i helvetet att det kommer gå bra. Fast det måste ju gå bra, annars kommer de nog aldrig ta mig seriöst igen. Och arbetsterapeuten som lagt in ett så gott ord för mig.
Jag är så jävla bra på att klanta till det. Varför kunde de inte bara hålla sig till det vi hade bestämt?

Häromdagen skulle jag forska lite inom nagelvård. Jag har aldrig haft några problem med mina naglar, de har varit sådana naglar som varit lagom hårda och växt sig långa och till bra form helt utan problem och hjälp från mig. Redan i mellanstadiet frågade folk hur jag fick mina naglar så långa och fina och då hade jag inte ens börjat använda genomskinligt lack, vilket f.ö är det enda lacket förutom det svagt pastellfärgade som egentligen är för fransk manikyr som jag använder.
Ja mina naglar är helt enkelt det enda jag kan säga att jag är 100% nöjd med på min kropp. Inte för att jag är missnöjd med allt annat, jag ställer mig rätt neutral till det. Förutom håret som mest irriterar mig...
Men nu lider jag antagligen av vitamin/mineralbrister + att jag faktiskt blir äldre och det syns på naglarna. Så jag googlade och hade mig och blev förbryllad när jag läste de första träffarna på google, där det stod saker i stil med "Det är bara att ta bort nageln, gå till en nagelsalong blabla". Sen läste jag vidare och såg att 90% av alla pratar om lösnaglar. På Stylesearch t ex, det var tamefan svårt att hitta en diskussion om RIKTIGA naglar!
Nu hänger ju inte jag med i sånt där alls, men... varför skaffar folk låtsasnaglar istället för att ta itu med problemet som gör att de känner att de måste skaffa såna? Jag vet att alla har olika förutsättningar, vissas naglar växer långsammare eller i en konstig form, men det går ju ändå att ordna om man inte har någon sjukdom som påverkar. Jag förstår inte heller att de ORKAR.
Och jag hatar folk som bara tänker på att få långa naglar. Skitsamma om nageln blir totalt missformad, hackig eller om man bara har 4 långa naglar och resten är korta, bara man har några långa naglar! Det ser bara ofräscht ut...
Välskötta kortare naglar ger ett hundra gånger bättre intryck än några längre naglar som är dåligt skötta. Och har man välskötta kortare naglar och fortsätter att sköta om dem så är chansen stor att de så småningom blir långa, välskötta naglar.
Lite kul är det iaf när folk flashar med sina "nygjorda" naglar och jag tittar på mina och konstaterar att de ser likadana ut. Bara det att mina inte kostade något förutom nagellacket för 29:-.

Det finns så många diskussioner om kroppsbehåring också. Hur man tar bort det bäst, folk som har problem med olika metoder, yadayada.
Jag hamnade faktiskt i en diskussion om det häromdagen. Med en tjej som var stolt över att hon inte tog bort sin kroppsbehåring, och hade en blogg där hon lade ut bilder på sina ben och armhålor bara-för-att.
Jag förstår inte varför man "ska" vara stolt över det, eftersom det är ett val alla gör. Man fick lätt känslan av att hon tyckte att hon var lite bättre och lite starkare eftersom hon minsann vågade vägra. Men våga vaddå liXoM.. det är inte så att pöbeln kommer springandes efter en beväpnade med högafflar bara för att man inte använder en rakhyvel. Visst, skönt för henne att hon hittat ett sätt hon trivs med, men de som väljer att ta bort sin kroppsbehåring trivs väl också med det. Om de INTE trivs med det och gör det ändå så är de bara dumma... Tjejen jag diskuterade med sa att vi hade en kultur där det inte var accepterat att inte ta bort kroppsbehåring.
Jag förstår iofs inte den fulla innebörden av kultur, men inte accepterat av vem? "De flesta"? Man väljer ju sina vänner och partners och de ska ju acceptera ens val. Då förstår jag inte vart alla andras åsikter kommer in.
Hon dumförklarade alla som rakade sig. Och som sagt, gör man det trots att man inte tycker om det, om man tycker att det är jobbigt och gör det för att "passa in", då tycker jag väl nästan att man är dum. För då gör man inget val direkt och man fortsätter med något som är jobbigt för en. Jag tycker lite synd om dem, men det är ändå upp dem till i slutändan.
Men den här tjejen vägrade förstå att det faktiskt finns många som rakar sig för att de vill. Hon kunde inte förstå varför någon kan vilja det, alltså var de dumma i huvudet.
Folk är så jävla trångsynta. I det här fallet tycker jag inte att det finns något rätt eller fel, det är bara ett val som var och en måste göra.
Hon gjorde det bara till en sån stor grej, men för mig är det valet lika stort/litet som valet av hårfärg t ex. Det är bara ett val man gör själv för att man ska trivas med sig själv och det är ju det som räknas. Som sagt är det jättebra att hon trivs med sig själv men hon behöver ju inte hoppa på folk och dumförklara dem för att de valt något annat.
Hon sa att hon var feminist också (varför hon började prata om det vet jag inte), och att det här var en stor grej av feminismen. Punkt. Kroppsbehåring = feministiskt.
Och jag som trodde att en stor del av feminismen hade att göra med att kvinnor fick välja själva vad de vill göra med sina kroppar.

Äh, jag läser för mycket på såna där forum...
Folk är konstiga.
Så upphängda på hur det "ska" och "inte ska" vara.

Fick ett mail.
"Nu finns ett antagningsbesked till hösten 2010 på Dina sidor."
JIPPI, JIPPI, JIPPI ANTAGNINGSBESKED!, tänkte ju jag eftersom jag varit inne där och tittat varenda dag sen jag skickade iväg ansökan. Jag har varit lite orolig för att jag inte hade behörighet, det var nåt där som förvirrade mig, och dessutom har jag varit orolig för att det stått att ansökningarna behandlas i mån av tid vilket jag tolkade det som att de helt enkelt inte skulle hinna behandla min ansökan alls.
Så jag skulle logga in och titta, och TROFAN att det är nåt jävla tekniskt underhåll som gör att jag inte kan logga in förräns på MÅNDAG! Det är förfan FUCKING FREDAG idag!
Jag som har så sjukt svårt för att vänta på viktiga svar, och det här påverkar ju bara hela hösten och min chans till ett socialt liv här...
Jag skickade ett vanligt mail och vädjade om att få åtminstone en hint om något om de hade tid.
Så får hoppas att någon förbarmar sig över mig...

Det är mest två saker jag inte kan sluta irritera mig på just nu.

1. Folk som inte gör allergitestet VARJE gång de ska färga håret och sedan gnäller om de får en allergisk reaktion.
Tror de att allergitestet ska göras för skojs skull? Eller att deras kropp är i exakt samma skick som förra gången de färgade håret med samma märke och att de därför inte kommer att reagera?
Jag förstår att testet finns där mycket för att företaget ska ha ryggen fri, men risken för en allergisk reaktion finns ju ändå och jag förstår inte hur man törs riskera det. Det går ju knappast att missa att man bör göra ett allergitest, och läser man inte igenom bruksanvisningen innan man kletar kemikalier i sitt hår får man fan skylla sig själv. Jag förstår att folk är lata och bekväma, speciellt när man färgat håret många gånger med samma märke utan problem (know the feeling), men då ska man inte gnälla om det väl händer nåt.

2. Folk som är "väldigt fotointresserade och har tagit många bilder" men ändå måste fråga folk hur man ställer in grundinställningarna. Att fråga folk om tips är för det mesta bara bra när det gäller något som fotografi, men om man nu är så himla fotointresserad kanske man ska läsa instruktionsboken och någon av alla guider som finns på internet för att förstå hur kameran fungerar... Jag kanske är dum i huvudet, men jag ser det som ett måste att förstå hur åtminstone slutartid och bländare fungerar, även om man kör helautomatiskt. Åtminstone om man fotograferar aktivt så att säga, inte bara tar snapshots med en kompaktkamera.
Jag förstår bara inte hur man kan vara intresserad av att ta bilder men inte vara intresserad av att lära sig att kunna påverka bilden på det viset man kan göra om man kan det tekniska. Visst är det smidigt att köra automatiskt, men om man bortser från att det kan bli mycket tråkigt så går det faktiskt inte i vissa lägen och då är det bra att veta hur man gör efter att man slagit över till manuellt.
Att folk hellre frågar på nätet än att läsa instruktionsboken är bara något jag är allmänt irriterad över.

Edit: Kom på en till sak; när man ringer och beställer pizza och personen som tar emot ens samtal inte är serviceinriktad.
- Jag skulle vilja beställa hemkörning. (det brukar jag säga tydligt när jag inleder samtalet så de slipper fråga om det och så jag får rätt prisuppgifter)
- Ja.
- En blabla och en blabla.
- Ja.
(här får personen gärna ta över samtalet lite...)
- Ja... det var allt.
- Ok.
(wtf, vill ni ha mig som kund eller inte?)
- Ja...
- Vart då?
Det blir sådana där dumma pauser så jag börjar tänka efter om jag har sagt nåt knasigt, om han sitter och antecknar, eller om det är fel på telefonen.
Det är ju olika från ställe till ställe, och jag vet aldrig när de förväntar sig att jag ska rabbla min beställning, adress och våning i ett svep, så jag brukar vänta på att de frågar mig om sånt eftersom det innebär att de är klara med att anteckna min beställning.
Me no like.

"Behandla andra som du själv vill bli behandlad"

Har jag gnällt över det redan?
Det tåls att gnällas över igen isåfall...
Jag hatar det uttrycket.
Jag försöker att behandla folk som de vill bli behandlade, inom vissa ramar då.
Visst fungerar det hela om alla går efter en viss sorts standard, men när det kommer till småsaker så går de flesta alldeles för mycket efter sig själva istället för att lyssna och fråga hur den andra vill bli behandlad. Som om det är man själv som har rätt, att man själv har hittat det enda, sanna sättet.
Jag vill kanske lyssna på en viss sorts musik när jag kommer hem till nån, men inte slänger jag på den musiken när låt säga en bekant kommer hem till mig och jag inte känner den personen särskilt väl. Då är vi ju två stycken så då frågar jag vad den vill lyssna på, OM den vill lyssna på nåt.
Jag märker ord, javisst, men jag tycker ändå att de flesta tar det uttrycket alldeles för långt. När man kommit förbi den där första vänligheten och artigheten.
Och idag blev jag så irriterad, och det känns som att det har lite att göra med det här jävla uttrycket.
- Jag hatar verkligen att låna ut filmer till de flesta, jag har väldigt svårt för det...
- Men du lånar ju filmer av folk?
- Ja?
- Så du förväntar dig att du ska få låna filmer av folk när de inte får låna av dig?

Vad har det med NÅGOT att göra?
Jag förväntar mig aldrig något sådant (att få låna någon annans egendom), och jag hatar att LÅNA UT filmer, inte att låna filmer. Är jag dum som tycker att det är olika saker?
Varför skulle mina känslor gälla för någon annan? Om personen jag ville låna av nu skulle tycka som mig, dvs att det är jobbigt att låna ut sina filmer, så fine, då får jag acceptera det, men det skulle ju vara bedrövligt fånigt om personen inte ville låna ut filmer på pin kiv bara för att jag själv inte tycker om att låna ut. Och hittills så har jag aldrig varit med om det, men hela resonemanget ingår tydligen i vissa personers logik... Alla har ju olika förutsättningar, om någon annan har lätt för något som jag har svårt för så ser jag inte att jag skulle ha något slags dåligt samvete för att jag drar nytta av det.
Det känns bara som att jag den senaste tiden har varit med om alldeles för mycket sånt dumt, att folk har för svårt att ens tänka sig att någon annan är annorlunda, men det inte behöver påverka mycket alls.
Menar, hur svårt skulle det vara för mig att fråga personen vad den vill höra för musik och sedan komma fram till en gemensam playlist? Skulle det var så att jag bara lyssnade på death metal egentligen, och den andra på jazz, så skulle vi säkert kunna hitta något annat gemensamt ändå.
Gah, det känns som att det är för många som tycker att det är one or another, att båda inte kan vara nöjda samtidigt även om man är olika.
Sen verkar en del tycka att man är konstig som frågar hur de vill bli behandlade i vissa situationer, när en sådan situation dyker upp. Som om man är konstig för att man vill att den andra ska känna sig bra behandlad. Det är oftast inte jobbigare för mig att behandla någon som den verkligen bli behandlad på än att behandla den efter någon standard, så varför inte göra det? Man är väl anpassningsbar i sitt beteende.
Om någon tycker bättre om penne än fusilli och man har båda hemma så är det ju inte jobbigare att göra penne och iallafall jag tycker att det är självklart att göra det om det gör den andre gladare.
Det värsta är när folk tycker att något är för konstigt och helt sonika inte "godtar" det och då går efter sitt eget tycke. Det känns som att de tänker "Nä det där är bara för konstigt, JAG skulle ju vilja bli behandlad SÅHÄR, varför vill inte hon det? Det låter ju mycket bättre i mina öron, så jag kör på det. Hon vet säkert inte sitt eget bästa."

Världen är konstig.
Ibland känns det fan som att det är alla andra som har Aspergers och inte jag. Eller så beror det på att jag större delen av mitt liv har fått stå ut med att bli behandlad som jag inte vill och att jag därför verkligen förstår vikten av att vara lyhörd när det gäller folk och inte bara köra på i samma gamla spår när det gäller alla.
Lyckligtvist så har jag vänner som respekterar mig tillräckligt för att behandla mig på ett sätt som passar mig. Och som inte är rädda för att fråga. 
Och jag frågar hellre en gång extra än att bara ta för givet. 

F.ö så blir jag galen på alla som använder uttrycket "inte alls" när de egentligen inte menar det.
"Jag åt inget alls igår, så jag var jättehungrig på kvällen eftersom jag bara hade ätit en macka till frukost"
Har man inte ätit något alls, så har man inte ätit en macka till frukost.
Vad som är drygast är när folk pratar om sömn.
När jag har haft en jobbig natt och säger att jag inte sov något alls och att det är därför jag är så seg, och får till svar "Nä jag har inte heller sovit något alls de senaste nätterna, vaknar upp typ kl 4", så är det bara... äh...
När jag inte sover alls, så sover jag inte alls. Är det svårt att förstå? Vaknar man, oavsett hur tidigt det är, så har man sovit. Om jag tror att jag kan ha slumrat till lite så säger jag inte att jag inte har sovit alls. Om jag har sovit dåligt så säger jag inte att jag inte har sovit alls.
Och det som är ÄNNU drygare är att inte ens sjukvårdspersonal ser skillnaden på det.
- Hur sov du i natt då?
- Jag sov inget alls
- Men hur många timmar, på ett ungefär?
- Eh, inga alls, jag föll inte i sömn överhuvudtaget.
- Så du sov INGET ALLS?!
...
Det är mycket jag inte förstår när det gäller att kommunicera med andra människor, men jag blir bara ännu mer förvirrad och trött när det uppenbarligen funkar sådär.
Det är antagligen en småsak för de flesta. Men jag vill att den jag pratar med, allra helst inom vården, ska förstå mig klart och tydligt, och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig klart och tydligt. Men det kanske bara är jag som är konstig.
"Men det är bara nåt man säger", ja men för fan, sluta säg så, byt ut "inte alls" mot "knappt"....

Jag tröttnade på facebook för några dagar sen, om jag inte redan sagt det. Men jag finns kvar ändå. Det är kul att ha kontakt med sina vänner igen, mindre kul med allt runtomkring.
Och det här med att lägga till vänner... Gamla bekanta lägger till en, och man tycker väl att det är lite kul och frågar vad de har för sig nu för tiden, men uppenbarligen så är det vännerlistan och inte konversationerna som är av intresse för de flesta. Inte för att man behöver ha konstanta konversationer med alla på sin vännerlista, men i vissa fall blir det bara för tydligt att det är kvantitet och inte kvalitet som gäller.

Det är 31 grader ute. Jag tror jag måste köpa solkräm till ansiktet...

Upp kl 6.50 för att släppa in hantverkaren kl 7.
Det var skönt att Erik fortfarande skulle vara hemma när han kom, så att Erik kunde prata lite med honom.
Eller jag menar, det skulle varit skönt om det hade blivit så men det blev det inte för att hantverkaren kom inte förräns vid 8.15.
Jag frågade honom om han skulle bli färdig idag. Han sa att han skulle försöka, men att hans fru hade andra planer och att om hon ringde så skulle han vara tvungen att gå.
Alltså... vad?
Jag sa att jag också hade andra planer och att jag behövde ha det färdigt idag och sa att han faktiskt hade haft tre dagar på sig, men jag vet inte om han förstod vad jag sa.
Ingen verkar ha koll på honom, så undrar om kontoret skulle märka om han aldrig mer dyker upp...

Nu är jag sådär trött så jag nästan börjar gråta. Jag hatar när jag är så trött och less så jag faktiskt börjar gråta trots att det ibland inte ens finns en specifik orsak.
Men nu gör det det, och det är den förbannade hantverkaren.
Han kom kl 7 i morse, och spacklade och donade, åkte iväg och sa att han skulle komma tillbaks kl 12.
Heard that one before.
Fast den här gången kom han faktiskt tillbaks, även om det var en halvtimme försent.
Jag vet inte vad han har gjort fram tills nu, men nu sa han att det inte gick att göra något för att spacklet inte torkat.
Ja det förstår jag.
MEN:
ETT: Om du hade spacklat de jävla väggarna igår när det var meningen att du skulle göra det så hade de varit torra som fan nu!
TVÅ: Klockan är för fan bara 13 nu! Om du trodde att väggarna skulle hunnit torka på lite över en timme kanske du skulle kunna vara så vänlig och förlänga din arbetsdag nån timme till och komma tillbaks och sätta upp de jävla tapeterna.
Tur som fan att jag inte hade förberett nåt kaffe åt honom, då hade jag antagligen varit tvungen att hindra mig själv från att hälla råttgift i det...
Imorrn kommer han kl 7 igen.
Golvet är ju täckt med papper anpassat efter hur möblerna står i mitten av rummet, och allt är ju inplastat, så det känns inte riktigt som att man kan använda något på ett relativt normalt sätt.
Jag som blir förvirrad och får en bad feeling bara när det är lite stökigt (jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jag förstår inte men jag har insett att jag fungerar så. Det är uppenbarligen relativt vanligt), det känns bara inte riktigt... uäh.
Men jag tror jag kan ignorera det genom att hälla i mig en kopp te som kanske får bort lite av värken, lägga mig i soffan och sträcktitta på Army Wives. Om jag kommer åt alla nödvändiga saker. Och 42"tvn står ca en meter från soffan och går antagligen inte att flytta...
Erik är teh bäst och sa att vi kunde köpa pizza idag. Lyckligtvist så bor vi i pizzabältet, det finns sjuuu-huuuukt många pizzerior här och de flesta har hemkörning. Undrar om de har hemkört också. Det skulle passa bra.
Då kan vi se på sista avsnittet av Bones till maten, jag gillade inte det förra. På det viset att det var alldeles för spännande och man undrar vad som ska hända.
Inte värre än Grey's Anatomy iofs, i morse var det bara det första av dubbelavsnittet som var uppe, så det slutade ju rätt... ja det slutade så spännande så jag var skitförbannad över att det andra inte låg uppe.
Säsongsavslutning av Fringe också. Småspännande. Jag tycker bättre om Olivia i blont hår.
Egentligen gillar jag inte Bones öht, men Erik har fått mig lite hooked. Faktiskt. Han måste också suttit och bitit sig själv i tungan ett antal gånger när likheter mellan mig och Dr Brennan kommit upp.

Jag fortsätter skriva för att jag inte vågar gå och se hur läget egentligen är i vardagsrummet. Om man ens kan använda det.
Men nu måste jag göra det.

Edit: Jag började faktiskt skratta istället för att gråta. När jag märkte att det verkligen bara saknas 2 cm för att sladden från TVn ska nå uttaget. Så nu måste jag leta efter en skarvsladd eller något liknande, som är undangömd nånstans, under plast eller kartong...
Jag har inte ens kommit till datorgrejjerna.

Edit igen: Fina små vita fotspår på hallgolvet hade han lämnat efter sig också. Så det var bara att ställa sig och skrubba fort som attan.
Jävla folk som inte kan svenska ordentligt, då kan jag inte skälla ut dem för att de inte förstår vad jag säger...

Edit igen: Fördelen är att ångorna från spacklet eller nåt gör en lite snurrig i huvudet så man förhoppningsvist inte märker hur det ser ut.

11-12 skulle han vara här.
Jag tycker att det är 11-12 nu.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra nu. Kroppen börjar värka men jag kan ju för fan inte lägga mig ner nånstans, eftersom de kommer hålla på i båda rummen. Kan ju inte direkt dra in soffan i köket också.

Sandå är inte teh shit om man vill få saker gjorda på ett smidigt sätt.

Jag hade inte planerat att använda datorn idag, utan låta den stå där prydligt övertäckt av plast tillsammans med resten av möblerna, men jag insåg att två böcker inte skulle räcka för att hålla mig sysselsatt. Så nu får köket agera datorrum. Och förvaringsrum. Lite kök också, bara det att det är så fullt med grejjer så man inte kommer in i en del skåp...
Det är värre än det ser ut faktiskt. Precis till vänster står massa saker och med datorn här och solen som ligger på så är det lite väl varmt och kvavt...
Jag måste ju erkänna att det här är en av de få gångerna jag är lite sugen på en laptop...

Jag drömde att jag var trött som ett jävla as när klockan ringde 7.30, eftersom jag hade sovit sjukt dåligt, men gick ändå upp vid 7.40. Tur var väl det för fem minuter senare ringde det på dörren. Där stod en man med vitt krulligt hår som stod åt lite alla håll och kanter, och han kunde knappt prata svenska. Jag lyckades uppfatta Eriks efternamn och såg att han höll i bekanta papper, så jag antog att det var vaktmästaren som kommit 15 min för tidigt.
Han pratar och pratar och jag förstår till slut att han vill att jag ska fylla i vilka tapeter från pärmen jag vill ha i sovrummet. Det tar ett tag till innan jag lyckas få honom att förstå att vi har köpt egna tapeter men att han ska sätta upp dem. Han far runt och mäter snabbt och säger att tapeterna inte räcker. Jag säger att det ska vara tvärtom, att den mörka ska vara fondvägg. Han springer runt och mäter igen och pratar högt på randomspråk, och säger att det inte räcker.
Sen babblar han på och säger att han kommer tillbaks senare, och att han kommer imorrn, och på lördag.
Sen försvinner han och jag har inte den blekaste om vad jag ska göra eftersom allt (inkl. datorn, seriöst, får jag inte se på min morgonserie så... ...) står fint ihoppackat i mitten av rummen så jag inte kan använda något annat än köket.
Så jag ringde företaget, som var fruktansvärt otrevliga och han som svarade pratade både med mig och med hans kollega samtidigt och jag hade noll koll på när frågan var riktad till mig eller hans kollega eftersom han verkade sitta med headset. Eriks namn stod inte med där heller, och det var ett himla krångel, och det visade sig att det stod på den förre hyresgästen.
Jag frågar iaf om det finns något sorts schema, om de kan säga när han kommer tillbaks och hur lång tid det tar.
- Schema?! Hur menar du?
- Jag undrade om det finns någon utsatt tid då han ska utföra arbetet, det känns bra att veta eftersom i stort sett hela lägenheten är ihoppackad i mitten av rummen och man inte kan använda något.
- Jaha, ja, ja jag kan väl ringa honom då.
Han ringer honom, ringer tillbaks till mig, och säger att hantverkaren kommer tillbaks "senare".
Han kom tillbaks senare, och det första han säger är "Do rinngde CHEF?".
Det slutade med att jag fick reda på att han kommer tillbaks kl 12, eftersom han jobbar på flera lägenheter just nu, och att han kommer kl 7.15 imorgon.
Varför i helvete de sa kl 8 idag har jag inte den blekaste om.

Oh wait... skrev jag att det var en dröm? My bad. 

Det damp ner ett brev från Försäkringskassan nyss. Jag hatar de breven i samband med förändringar som flytt och sånt.
Jag skickade in papper om bostadstillägg förut, men skrev med att jag inte kunde skicka med hyresspecen eftersom vi inte hade fått någon än. Självklart påpekar de nu att jag "glömde" skicka med den.
Vad som ingår i hyran ska också skickas in. Det är bara det att det faktiskt inte finns någon sådan klar klausul i kontraktet. Just nu ingår värme och vatten men de håller på att införa individuella mätningar, så jag vet inte hur FK ska tolka det...
De ska tydligen också veta vilken resväg Erik kommer ta till jobbet, wtf? Jag trodde det räckte med antal mil. "Redogör för hur och på vilket sätt Erik reser till jobbet, buss, tåg, bill, resväg och kostnad". Jag frågade specifikt hur man skulle räkna ut kostnaderna, vilket bensinpris man ska gå efter, men nehej... Jag vet inte ens hur mycket bensin bilen drar.
Och brevet avslutades så lugnande, "Om ni inte lämnar in de här uppgifterna kommer Försäkringskassan att besluta utifrån de uppgifter som finns nu. Det innebär att er ansökan kan komma att avvisas".
Det är självklart den sista meningen som ekar i mitt huvud.
Jag är sjukt jävla orolig över det hela.
Det hade varit en sak om de hade bett om papper som jag hade, men nu är allt så luddigt. Vi har inte ens fått någon hyresspec, jag vet inte hur man ska räkna ut resekostnader och det står inte ens i kontraktet vad som ingår i hyran.
Det är sånt här jag måste lära mig att inte oroa mig för mycket för... Att inte låta det ta över hela hjärnan.
Tänk vad jävla skönt det vore att kunna ha ett normalt jobb och slippa allt sånt här.

Inte blir det bättre av att det plingade på dörren, men när jag tittade i titthålet så var det en man i arbetskläder som bara gick därifrån, och det har låtit som att han pratat med någon med nedervåningen i en kvart.
Jag asvkyr verkligen ljudet av dörrplinget, så nu går jag bara och väntar på att han ska ringa på igen.

Edit: Aaargh, kundservice på Försäkringskassan... Sitter de med mina uppgifter framför sig så kan de väl för fan läsa vad som står istället för att anta HELT andra saker och göra allt så förvirrat. "Jasså, så ni har separerat?", "Vad har han för kostnader till arbetet nu då?" (spelar det någon roll eftersom han ska bo på en annan ort sen?), "Ska han arbeta på orten ni ska bo på sen då?", geez... Erik upplyste mig innan jag ringde om att Skatteverket har fasta siffror man får dra av per mil, så jag frågade tanten om man skulle gå efter Skatteverkets regler och det tyckte hon, men av någon anledning känns det som att det kommer bli fel ändå...