Det blev en bra dag ändå.
Yrade runt lite i stan i jakt på ett apotek, hittade vad jag letade efter på det andra jag besökte, och som vanligt så hänger man kvar och pratar med farmaceuten ett tag efteråt om man ser att det inte är nån bakom.
Jag tror jag är lite skadad. Ta inte det här fel, men jag gillar att prata om läkemedel, faktiskt så mycket så jag övervägt att bli farmaceut, och jag tror att jag ska kolla upp om det finns nån del av yrket där man inte har kontakt med kunder alls.
Men än så länge är jag bara en hangaraound.
Pratade lite om bristen på medicinen, och han sa att "Inte för att jag tror det, men läkaren KAN ju faktiskt ringa och kolla med apoteket vad som finns inne innan han skriver ut nåt..."
Jag sa att det inte lär hända.
"Nä jag antog nästan det, bitter gammal gubbe kanske..."
How did he know!? :O

Ja hursomhelst, så dröjde jag kvar en stund mest för att jag väntade på Johanna.
Vi möttes upp i Gamla Stan, och för en gång skull så behövde man inte säga "Ja det var bara ett år sen!".
Virrade runt lite där, jag ville se hur Aifur ser ut eftersom jag varit nyfiken på det stället sen det öppnade (och nån helg sen ska vi dra ihop lite folk) och gick sen till Sten Stures. Haha, jag hade glömt hur det såg ut där t om! Så himla mysigt. Källarvalven i Gamla Stan går verkligen inte av för hackor, skulle kunna tänka mig och bo ett i sånt...
Där tar de uppenbarligen inte kort just nu, så vi gick vidare och hamnade på nåt ställe jag inte varit förut. För nu kunde jag ju faktiskt säga "Men det är ju ingen större fara, vi tar Sten Stures nästa gång!" utan att inte veta vilket år nästa gång kan bli.
Åt socker för första gången på två veckor (noll matlust = ingen godislust) så jag väntade mig nästan en sockerkick, men inte då.
Underbart att prata med henne iallafall. Det är få personer som jag verkligen känner att jag kan säga nästan allt till, som jag vet förstår, kanske inte vad jag känner men precis vad jag menar, och som inte är rädda för att ifrågasätta mig om de tycker att det behövs.
Så kul att få höra allt som hänt i hennes liv också!
Det var flera år sen vi satt ner bara vi två och pratade, så ja, jag har saknat det.
Jag blir väldigt glad när hon säger att hon blir så glad när jag hör av mig och säger att jag vill ses, för jag är ju så himla dålig på att ta initiativ till det. Men det vet hon ju.
Som hon sa, så var det ju förut så att det bara var att slå lite på djungeltrumman så dök alla upp på samma ställe en stund senare, men nu verkar folk gått och blivit vuxna och skaffat sig riktiga liv så det är uppenbarligen inte så länge, hmpf...

Så, det här är andra helgen i rad jag kommer hem kl 18 ca. Jag börjar se ett mönster här, och det måste åtgärdas...