Jag märker ju hur understimulerad jag är. Jag märker det på takten jag spottar ur mig blogginlägg och facebookuppdateringar, om för det mesta ingenting.
Och det har nog väldigt mycket att göra med att jag är så van att kunna prata med Erik om allting. Om ingenting. Bara kunna säga vad som plötsligt dyker upp i mitt lilla huvud.
Jag tänker väldigt mycket, jag har många funderingar, dumma sådana. Eller inte dumma som i DUMMA, men saker som folk antagligen inte tänker på. En av anledningarna till varför jag är så mån om många av mina vänner här är att de är som mig på det sättet. Som gången på Snövit när diskussionen halkade in på vad som skulle vara värst, att drunka i chokladsås.. eller något annat, jag minns inte vad. Och det blev en seriös (nåja) diskussion av det, med bra argument från båda sidor.
Jag är så van att kunna säga saker i stil med "Men hur skulle det egentligen kännas att äta en fyrkantig klementin?", och kanske inte förvänta mig ett riktigt svar, men huvudsaken är att jag får säga det högt så jag inte tänker på det lika mycket.
Ok, det var ett väldigt dumt exempel (för let's face it, det skulle kännas skitdumt att äta en fyrkantig klementin, skulle det ens kallas för en klementin då?), men ni vet. Sådana konstiga funderingar man får i huvudet ibland.
Erik var alltid där och lyssnade, även om han antagligen sällan förstod vart jag ville komma (om jag ens ville komma nånstans, om jag ens visste det själv) så var det just den här grejjen att jag kände att jag kunde säga vad jag ville högt, utan att tänka efter riktigt innan, och inte oroa mig för att låta dum eller konstig. För det har ju varit klarlagt sen länge, haha. Men just möjligheten. Nu måste jag plocka upp telefonen, eller gå till datorn, och det blir ändå inte samma sak.
Eller kanske det helt enkelt är så att jag känner mig ensam. Den möjligheten har jag aldrig behövt tänka på förut, för jag har alltid varit en ensamvarg som även om jag kanske varit just ensam aldrig KÄNT mig ensam.

Som sagt, så är jag ändå så oerhört glad över att så många av mina vänner här är så.. perfekta för mig. Som senast när jag träffade M, och vi (nåja, för att vara rättvis så var det mest hon) efter nån kvart hade kommit på en SKITBRA uppfinning för att kunna smörja in sig själv på ryggen. För det är ju ett helt vanligt samtalsämne när man sitter och äter middag och dricker öl... Och det är också en sån skön sak, det finns liXoM knappt några gränser, ingen tänker i banorna för vad som är normalt eller inte och därför lär man sig hela tiden så mycket nytt känns det som.

Nu ska jag återgå till tvstimuleringen innan jag tappar bort mig alldeles här.
Riggins räddade precis Julie inne på köpcentrat, när tornadon slog till.
Om det inte vore för att jag sett alla avsnitt ca fem gånger så hade det varit rätt spännande.
Och apropå det, så gjorde Peter Berg en cameo i det senaste Californicationavsnittet jag såg.
Och jag inser att det för det mesta bara är jag som tycker att så små sammanträffande ändå är riktigt roliga...