(man måste veta hur melodin låter för att det ska... vara logiskt... eller bra... eller så...)
Jag vill lägga ut hundra fina bilder på Erik för att han är det finaste jag vet, men det tänker jag inte göra.

Här kan det nog ha varit precis efter att vi flyttade till byn (nej, inte Växjö) vilket då var när jag flyttade från Arboga för andra gången.
Folk sa att det var modigt att flytta sådär, men jag förstod ju inte vad de menade. Det är väl inte modigt att flytta till den man älskar, även om det råkar vara tvärsöver landet? Alternativet var att inte få vara med honom, och det var ett sämre alternativ.
Vad jag istället har insett nu är att det var modigt att flytta IFRÅN Växjö. För med facit i hand, så är det det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det är fortfarande jättesvårt, jag tvivlar på mitt beslut varenda dag, men hur jävligt det än känns så vet jag att det här var det bästa alternativet just då. Just nu. Ibland finns det inget bra alternativ inblandat och då får man ta det minst sämsta. Som jag sa till Erik, jag är ledsen att det blev som att välja mellan pest eller kolera bara.
Varför jag skriver allt det här tjaffset just nu är för att jag sitter och väntar på att han ska komma hem från jobbet (bara några timmar kvar nu, gogo...) så att jag äntligen får prata med honom på Skype, ty vi har inte gjort det på tre dagar, minst. Jag har varit för negativt inställd till det mesta och jag har inte velat utsätta honom för det. Och jag tänker tillbaks på hur det var under tiden i Arboga, när jag väntade på att han skulle komma online efter jobbet, hur jag saknade honom, hur otroligt glad man kan bli av att se texten "hej" på en datorskärm.
Och det har inte ändrats. Visst, som i alla förhållanden ändras känslor på sitt sätt, men han är fortfarande det bästa jag har i mitt liv, jag skulle fortfarande göra vad som helst för honom. Jag vill fortfarande lägga mig ner på sängen och ta ett liknande kort för jag tycker att den bilden illustrerar rätt bra vilken ro jag känner när jag är med honom.
Det här blev väldigt personligt. Men när saknaden slår en som en slägga på samma ställe som den gjort den senaste månaden blir det lätt så. Om några timmar får jag prata med honom igen (och under tiden spammar jag honom med sms...) och om en vecka så får jag förhoppningsvist träffa honom.

Under tiden ska jag försöka klura ut hur jag ska göra senare under dagen, mina kära vän A gick med på att vara lite bitter tillsammans med mig (ärligt talat, jag älskar sån vänskap, när man frågar "Hey, jag behöver nån att vara lite bitter tillsammans med, så jag tänkte på dig!", haha. han är inte en bitter person men kan vara när man behöver honom att vara det) så planen var några folköl, bitterhet och film, men JAG HAR INGET SL-KORT. Och jag har inte råd att fixa ett förrän på fredag, så det... bajsar sig.