Jag mår rätt kasst.
Jag har nog ätit nåt väldigt konstigt, antagligen nåt jag inte tål, eller så är det bara en skum magsjuka. Som bara vill tömma magen och som hoppade över en hel dag. Eftersom jag fick känslan av att kroppen bara ville få magen helt tömd och sen var det i stort sett bra så tror jag att det var nåt knas jag fått i mig.
Igår kändes det bra, och vi skulle iväg till byn för att fira en kompis med grillning och öl, och sen sova kvar hos Eriks föräldrar (få sova i hans gamla pojkrum är något jag velat göra länge nu) och umgås lite med dem idag, men istället låg jag hemma och, ja... mådde kasst.
Fick inte behålla nån mat och mådde ständigt illa, kallsvettades, skakade och hela faderullan, till råga på allt började halsen svullna igen och det var på gränsen till kramp när jag var mitt uppe i en fight med toaguden.
En väldigt obehaglig upplevelse, speciellt när alla muskler man har i magen redan kämpar emot spyreflexen. Speciellt eftersom potatismos orsakar de vidrigaste spyorna jag varit med om.
Sen kände jag mig väldigt varm om öronen och sen också i ansiktet, och det började klia som satan överallt.
Råkade gå förbi en spegel och såg att jag tamefan hade nässelutslag i ansiktet och att öronen var knallröda (haha, jag borde seriöst tagit kort på öronen, har aldrig sett sådana öron förut!), mao så var det en allergisk reaktion på något.
Varför inte, liXoM...
Eller egentligen bara antog jag att det var det, jag har bara fått en sådan tidigare och då var det en reaktion på ett läkemedel och de sa åt mig att ta mig till sjukhuset på en gång.
Eftersom jag ser till att ha ett halvt apotek hemma så hade jag Betapred (som jag även fick vid det tillfället) som jag egentligen fick för pollenallergin, men jag vet ju att de även funkar mot allergiska attacker av den här varianten, så det blev ju en (förskriven) monsterdos på tio tabletter.
Samtidigt hade jag sjukt jävla ont i ryggen, vilket jag i efterhand fram till måste varit njurarna eftersom inget verkade kunna lindra det och det var en underlig värk, helVETE vad ont det gjorde och det fanns inte direkt något jag kunde göra åt det.
Så jag låg i soffan och försökte hitta en lindrig position för ryggen som samtidigt inte gjorde att jag blev för illamående (för jag kunde inte röra på mig direkt pga ryggen och ville inte spy upp kortisonet) men som samtidigt gjorde att jag nådde benen som jag höll på att klia sönder.
Där var det faktiskt synd om mig, och det var ju såklart så himla typiskt att det var i stort sett den ENDA kvällen jag och Erik är ifrån varandra som nåt sånt händer. Och så himla typiskt att det var en helg, hade det varit en vardag hade jag ringt vårdcentralen när kortisonet inte börjat verka inom 30 minuter. Nu ville jag ju inte direkt ringa akuten, och behöva åka taxi dit. Jag visste ju inte egentligen var det var för reaktion, men eftersom den liknade en jag haft tidigare och jag hade Betapred hemma samt astmamediciner, och eftersom det inte kändes som någon fara med halsen så gjorde jag ett försök själv. Men jag kände mig bra ynklig, nästan tur att jag var ensam hemma på det viset att jag kunde ligga och gny, posta och sucka hur högt jag ville utan att känna mig dum. Jag är en sån som tycker att allt känns lite lättare då men Erik blir nog bara mer orolig ju mer jag pustar och suckar.
Efter nån halvtimme blev jag tokig på kliandet och satte mig vid datorn för att distrahera mig, och... somnade sittandes.
Man blir ju så trött av en sån stor dos kortison, och min kropp var väl redan tömd på energi, så det blev väl lite för mycket.
Jag vaknade till några gånger, reagerade på att jag sov i datorstolen och höll på att dregla ner halva tangentbordet, men orkade inte resa på mig förrän efter en stund.
Helt underbart att lägga sig i sängen och bara totaldäcka.

När jag vaknade upp efter ytterligare nån timme så mådde jag knappt illa längre, och halsen var inte svullen. Lite av nässelutslagen fanns kvar och det kliade (note to self: jag måste försöka få Tavegyl utskrivet för något) men jag kände inte att jag ville dö iallafall.
Så resten av kvällen tillbringades i soffan där jag såg på säsong fyra av One Tree Hill och försökte få i mig vad jag än kunde tros få behålla, och tittande på Facebook där folk rapporterade hur roligt det var på festen och det lades ut bilder på födelsedagsbarnet i... lite udda klädesplagg, jag har ingen aning om vad det var för nåt egentligen.
Grr.
Jag är bitter över att jag missade hela helgen nu, men jag är ändå glad över att jag inte åkte nånstans, det hade varit ett helvete om det här hade hänt när jag inte var hemma.

Så, jag ville bara skriva om hur synd det var om mig.
Nu ska jag beställa pizza, få lite flott och salt i mig.

Vad jag är lite konfunderad över är såklart vad jag fick en allergisk reaktion över, det enda jag kan komma att tänka på är några strimlor morötter från torsdagskvällen men eftersom jag mådde bra hela fredagen så verkar det konstigt.
Samt njurarna, om det nu var dem. Det var en sån tydlig skillnad mellan vanlig ryggvärk, det kom så hastigt och det spelade ingen roll hur jag än låg, det gjorde så förbannat ont ändå.
Aja, vi lägger väl till det på listan över saker att ta upp vid nästa läkarbesök... Iofs så hade jag ju mått dåligt de flesta av de senaste dagarna så de protesterade väl antagligen bara lite.

Jag träffade min coach idag, och det är alltid lika roligt att prata med henne om vården eftersom hon både jobbat inom psykiatrin, försäkringskassan och kommunen.
Jag gnällde lite om min läkare som är så förbannat arrogant och varenda gång ifrågasätter konstiga saker och som jag får dra hela min bakgrundshistoria varje gång för. Och den andre Läkaren då, på habiliteringen, och vad man kan göra för att det ska bli lättare.
- Ja... om man går högre upp, i ja vad ska man säga... hierarkin... nästan uppe i ledningen... ja, där har det ju framkommit att samarbetet mellan np (neuropsykiatrin) och psyk helt enkelt inte fungerar alls.
- No shit.
- Japp. Så de håller ju på och bollar om idéer nu, man får väl se om det leder nånstans...
Hon är så härlig, hon sitter ibland och funderar på hur hon ska kunna uttrycka sig diplomatiskt och vagt.
Men det är ju skönt att de insett det här i stan iaf.
Och vi pratade om värkutredningen, att jag är rädd för att inte bli tagen på allvar som vanligt.
Och hon påpekade att jag hade minst två personer på vuxenhab som verkligen tog mig på allvar och stod bakom mig.
Det kändes skönt att höra.

På väg till bussen öppnade himlen sig, och efter tio sekunder såg det ut som att jag hade duschat med kläderna på.
Jag älskar när det regnar på det viset och saktar snarare ner takten än börjar springa mot busskuren, men vad jag inte tänkte på var att det var en kvart tills bussen skulle gå.
När det slutat regna och man står där så är det mindre kul, när byxorna är genomblöta så börjar det alltid klia på benen efter ett tag.
Men precis innan jag skulle gå av bussen igen så öppnade sig himlen igen, och då kunde jag gå långsamt därifrån och hem iaf.
Satan i gatan alltså, det var RIKTIGT länge sen jag såg det regna så mycket!
Men sista biten ökade jag på takten, 30 sek från porten brakade åskan till REJÄLT och jag fick panik och tänkte på datorerna som var ikopplade.
Träffade en granne i hissen också, hon hade precis fått skjuts fram till porten, riktig trevlig tjej faktiskt som jag aldrig pratat med, och hon tyckte så synd om mig samtidigt som hon inte kunde hålla sig för skratt.

F.ö så hade jag en av tidernas roligaste läkarsamtal igår.
Jag mindes inte varför de hade bokat en telefontid (eftersom jag hade fått en tid för att fixa mina allergimediciner förra veckan) och hon hade ingen aning heller, men så visade det sig att hon ville veta mer om Aspergers Syndrom. Naturligtvist så mindes hon ju inte vem jag var heller. Och hon pratar så hiiiiimla jobbigt, hon har en extremt sävlig dialekt.
- Jaaa... Ja ja ÄR ju lite NYFIKEN på det här. ... ... Jag har en bok hemma om det. ... ... Jag kommer inte ihåg vad den heter. ... ... Men jag ska läsa den när jag kommer hem, för jag vill lära mig mer. ... ... Sen vet jag en till som har Aspergers. Han är ståuppkomiker. *lång tystnad*
Och där kände jag bara att jag var tvungen att säga något för att försöka få henne på rätt spår från början, att det antagligen inte skulle hjälpa att läsa en bok om det för att alla var så olika ändå.
- Ja sen vill jag ju gärna passa på att påpeka det här med annorlunda perception som många med aspergers har, som är svårt för läkare på vårdcentraler att tänka på...
- Hur menar du DÅ?
- Att många har annorlunda perception helt enkelt. Som jag t ex, jag kom ju till dig för att jag har ledvärk men det var nog svårt för dig att behandla mig som vilken patient som helst eftersom du visste (jag visste att hon inte hade tagit hänsyn till det, men hon hade det skrivet framför sig och bordet vetat...) att jag faktiskt har just annorlunda perception och därför kunde du ju inte se på mig som vilken smärtpatient som helst.
- .... hur menar du då?
- ... att jag har annorlunda perception. Det som gör ont på mig behöver inte nödvändigtvist göra ont på andra, och vice versa.
- JAHA, du menar att du har högre smärttröskel än andra!
- Nej, jag menar att jag har annorlunda perception. Jag uppfattar smärta mer annorlunda än andra.
- Så du har lägre smärttröskel än andra?
- ... Nej, jag har ANNORLUNDA. Jag bröt t ex nyckelbenet när jag var tio år gammal och grät inte då, men jag kan nästan börja gråta om nån råkar stöta till mig på fel sätt.
- JAHA, så du har högre smärttröskel än andra?
...
Jag visste inte vad jag skulle säga till slut. Hon babblade på om att det var så viktigt för dem att kunna ställa rätt diagnos, men samtidigt så verkade hon så enkelspårig.
Jag grät som sagt inte när jag bröt nyckelbenet när jag var tio, jag tyckte inte att det gjorde onormalt ont, men när jag kom in till akuten så visade det sig att det var totalt av. Däremot kan jag tycka att det gör sjukt jävla ont i bihålorna när det blåser och skulle ta nyckelbensfraktur varje dag över det.
Och det gör ju inte att jag har en högre smärttröskel än andra, bara... annorlunda.
Och det finns inget rätt och fel i det, jag har inte fel när jag säger att det gör ont om du låtsasslår mig i skallen (inte för att någon brukar göra det, nånsin, det är bara ett exempel), även om du inte tycker att det borde göra ont så tycker kanske jag att det gör ont och eftersom det är mig du slår så är det faktiskt min uppfattning som räknas. Inte skulle jag stå där och skratta åt dig om du fällde en tår om du bröt nyckelbenet bara för att jag inte tycker att det gör särskilt ont.
För man kan inte utgå från sig själv när det gäller andras upplevelser.
Visst kan man gissa och komma en bit på vägen, men det är så lätt att snöa in.

Sen några dagar tillbaks har jag varit sugen på att åka uppåt i landet (ja eftersom jag bor i Småland så skulle den tolkningen kunna vara rätt fri...) och träffa en del vänner, och suget vill inte riktigt lägga sig.
Jag vill träffa (och gudars skymning, ta KORT på!) min systerdotter innan det säger swoosh och hon är tre år gammal (....ring a bell?), sitta ner i mer än en timme och prata med en del ("Ja hej, kaffe ja tack, nu måste jag åka annars blir jag försenadhejdåvisesnogomnåtår"), och bara... träffa mina vänner.
Kaosfylla (det låter mycket värre än vad det är faktiskt, det är inte kaos nånstans, det är bara att vi har så jävla kul så vi glömmer bort oss själva) är ju redan planerat sort of, som en vän sade; "Sen att jag fortfarande inte riktigt repat mig sen du var här för dryga två månader sen... Jävla handjävel :P".
(jag hade ingen del i en skadad hand f.ö, jag stod snarare och försökte hjälpa till när Marie improviserade ett förband med sina reservtrosor)
Det blev ju inte bättre av att Helen sa att Månegarm spelar på Harrys Sthlm 2/6. På Harry B. James hängde man ju kanske lite för mycket för några år sen, när det nästan precis hade öppnat, sen sjönk stället lite i mina ögon.

Jag ska hålla ögonen öppna efter sista minuten-biljetter, men just nu verkar det alltför dyrt att åka. Vi ska trots allt till London i slutet av juni så jag tänkte prioritera lite.
Det är lustigt, det känns som att det var nåt halvår sen jag var i Sthlm men när Anders sa det där om handen så insåg jag att det var faktiskt bara två månader sen.
Och det på ett bra sätt tror jag. Man har börjat umgått mer med folk här nere så tiden rullar på.

Annars så har jag varit rätt off rent allmänt den här veckan, antingen så är det allergin som drar all energi från min kropp eller så är det allergimedicinerna som gör det, jag vet inte riktigt. Men den senaste veckan har jag varit nästan utslagen.

Sen är det en rolig grej som jag tänkt på, att många här nere har så många negativa åsikter om Sthlm och stockholmare.
Att Sthlm bara är stress och ytligt, och att alla stockholmare är sådana, och väldigt kaxiga och arroganta.
I många fall så beror det nog på att de bara varit där på snabbvisit och varit på krogar i centrum, och då förstår jag intrycket.
(men inte åsikten om att alla stockholmare är sådana)
Eller att de är vana vid att vara kungen i sta'n i sina små hålor och sen kommer till större städer och inser att det kanske krävs rätt så mycket mer för att vara ball.
På något sätt så fick åtminstone jag lite av grejjen att lära mig att låta saker rinna av mig, det spelade ingen roll vad en person tyckte för det fanns ca 800,000 andra människor där. DET tycker jag är skönt, kommer man inte överens med en person eller tycker man inte att man passar in på ett visst ställe så är det bara att söka sig vidare för det finns så himla många alternativ i Sthlm. Till skillnad från här i stan, där det finns ca 10 uteställen.
Och folk säger att det är betong till höger och vänster och beter sig som att hela Sthlm är som Plattan.
Där försöker jag säga att det finns ställen som Tingsryd som ligger nån halvtimme från centrum.
Och om golk vill ha ställen med mycket, uteliv, åk in till stan!
Egentligen trodde jag aldrig att jag skulle sitta och försvara Sthlm, för jag har trott att jag hatat den staden ibland, men uppenbarligen så krävs det lite perspektiv.
Därmed inte sagt att jag inte trivs i Växjö, jag tycker det är en riktigt mysig stad.
Som när jag och Hannah satt vid sjön och badade fötterna, och hon sa att det verkligen inte gick att se att det ens fanns en stad nån minut åt det andra hållet.
DET tycker faktiskt jag är lyx, när man kan få den känslan mitt inne i en stad.

Så det räcker och blir över.
Har jag fått idag.
Efter tråkiga ärenden cyklade jag och Hannah iväg till universitetet där hon skulle skriva ut lite grejjer (såna där coola grejjer, arbetsprover) och det var rätt kul för mig att se hur det går till där. Klart man kände sig lite bortkommen, men det skulle nog gå bra för mig med.
Snabb vända hem till henne och lämna prylar, säga hej till Niklas, titta på lägenheten eftersom jag aldrig varit där, sen cykla ner till sjön och köpa glaaaaass! Fyfan vad gott det var, och så skönt att sitta vid vattnet och äta den.
Vi cyklade en bit till och satte oss för att bada fötterna och sen rann tiden bara iväg.
Det blev iaf runt hela sjön (sjön för de som inte vet vilken jag pratar om vilket skulle vara mycket förståeligt eftersom det finns rätt många sjöar runt/i Växjö är själva Växjösjön), och det var verkligen skitmysigt. Jag har ju aldrig fått arslet ur vagnen och tagit mig runt där, men det är definitivt en mysig väg att gå.
Det hela var rätt välbehövligt för oss båda eftersom det av olika skäl blivit lite för mycket innesittande de senaste dagarna, och det känns lite svårt att motivera sig att gå ut själv ibland.

Nu är jag rätt trött i kroppen dock, så det blir att ta igen lite Deadliest Catch och äta sallad med bacon och fetaost.

Jag är ju alltid den som rusar omkring en vecka i förväg och ordnar grejjer, men den här gången tog jag det faktiskt skitlugnt och packade liiite kvällen innan och resten dagen vi skulle åka.
Duttiga jag.
Annars var det rätt mycket som blev förvirrat och gick lite knas.
Erik trodde att hans bror skulle ta bussen och att han skulle hämta honom, men han fick skjuts direkt hit.
När vi hade hämtat upp D började det SPÖREGNA.
Efter lite om och men var vi på väg mot Ljungby för att hämta upp den sista, J.
(och här knäcktes den första ölen)
Himla kul att han ville med, även om (i stort sett alla) Eriks kompisar är skitroliga och trevliga så är jag och J väldigt lika.
Honom är det ordning och reda på iaf, han stod i köksfönstret och kikade ut när vi kom.
Det gick faktiskt oväntat smärtfritt ända fram till vandrarhemmet.
Vi hade en parkeringsplats som väntade på oss, men vart visste vi inte, men det åkte in en bil i parkeringshuset bredvid vandrarhemmet så vi följde ju efter den, och porten stängdes bakom oss.
Sen var vi fast.
Uppenbarligen var det fel hus, och man behövde en nyckel för att komma ut därifrån...
Vandrarhemmet kunde inte hjälpa till utan sade bara att vi var tvungna att vänta på att nån som bodde där kom dit.
Det var ju hysteriskt roligt, man såg ju lite framför sig hur hela förfesten tillbringades i bilen i ett parkeringshus. Vi hade ju iaf att gäng öl och en 3 liters bibvodka.
Efter en halvtimme fixade det sig iaf och vi var incheckade och parkerade på rätt ställe, och hade lugnt konstaterat att vi kunde smyga in D på rummet. Han hade inget eget rum eftersom han inte var med när vi bokade.
Och som han sa, det kändes lite som att sitta i en hytt på en färja där, litet rum, massa svett, öl och ingen musik, och man sitter bara och väntar på att få dra iväg.
Fina rum var det iaf, hela stället var riktigt fräscht.
Jezz kom dit och fick biben, eftersom det egentligen var hennes och Ylvas som de beställt för nåt år sen. Skitkul att träffa henne, men synd att det blev så kort.
Två av karlarna hade flashiga telefoner så de letade reda på nåt matställe i närheten genom dem.
Väldigt god mat, snubben som ägde det hade tydligen haft en pizzeria i Markaryd.
Sen blev det taxi till Trägårn.
Nån dag innan hade jag fått reda på att Evocation skulle vara förband, och eftersom jag gillar dem var det ju en riktig bonus och vi kom rätt lagom till dem.
När vi kom dit så skulle jag ju naturligtvist inte in i smeten och fram och trängas under Amon Amarth, headbanga skulle jag inte heller för jag vet ju att jag är för gammal för det.
Efter några öl på stället och när stämningen började kännas jäääävligt pepp så lämnade jag in jackan och armbågade mig längst fram...
Men det var värt det.
Fyfan vad underbart det var.
Trägårn är ju rätt litet så man kom rätt nära scenen, precis min smak.
Efter ca halva var jag nöjd iaf och ville stå med Erik resten av konserten, och av ett mirakel så hittade jag faktiskt först både de andra och sedan Erik långt fram. Jag trodde de stod längst bak men ville ändå hemskt gärna stå med Erik, och det slutade faktiskt med att vi stod längst fram också.
Efter det var det meningen att vi skulle möta upp Tomas (som ju faktiskt är en av de vänner som jag känt längst och träffar mest sällan, så jag såg väldigt mycket fram emot det) men han fick reda på att han inte kunde, så vi gav oss ut lite i blindo.
Nånstans där fick jag reda på att Finland vann VM också. Det var en win-win för mig, jag hatar när Sverige och Finland spelar mot varandra för jag vet aldrig vilka jag ska heja på.
Vi pratade med några kanadicker (jag och J konstaterade att vi båda hade Kanada som ett litet specialintresse), och gick mot vad vi trodde var Sticky Fingers.
Som tydligen var stängt, men det var ju ändå en söndagkväll. Vi frågade oss fram och blev runtskickade till olika ställen. Nån ville bråka med D (varför missade jag lite, tror att det var för att D råkade titta på honom), som ville ge honom en kram, vilket den andra snubben verkade ta väldigt illa upp av. Rätt kul att se en liten arab stå och vara skitförbannad redo att slåss och långa D står och sträcker ut armarna för att kramas.
Efter några nitlotter hamnade vi på ett väldigt schysst ställe iaf, men där hade min ledvärk och huvudvärk sättit in, så jag blev inte så långvarig där. Så det slutade med att jag och Erik tog en taxi till vandrarhemmet och var där redan vid 2 eller nåt.

Vi var uppe rätt tidigt dagen efter så vi hann med frukostbuffén. Haha, beslutsångest deluxe, jag hatar bufféer, jag vill ha ALLT!
De andra vaknade så småningom också, och vi kom iväg rätt tidigt.
Pga lite förvirring blev det fel på hemvägen, så vi fick se lite av havet iaf.
Sjukt skönt att komma hem iaf och få ta en dusch och sätta på sig rena kläder.
Nu i efterhand ångrar jag väldigt mycket att jag inte bet ihop och tog en till öl på kvällen och stannade kvar, men inte så mycket att göra åt.
Jag hade iaf oerhört skoj.
Och har såklart väldigt ont i nacken.

Och så till det viktigaste såklart...
Igår morse fick min kära syster sin efterlängtade dotter Savannah! Så nu är jag ännu mera moster!

Igår var jag hos reumatologen.
I väntrummet var det jag och ca 15 andra.
Alla andra var antagligen över 60 och hälften satt i rullstol.
Jag kände mig lite out of place...
Läkaren förvånade mig positivt, såklart hade han inte läst det kompletterande brevet från min Läkare (härmed tänker jag referera till läkaren på habiliteringscentrat med stort L eftersom jag anser att han är min vettigaste läkare), men han mindes att det fanns ett sådant när jag frågade honom om han hade läst det och han bad så mycket om ursäkt och undrade om det var ok att han läste igenom det lite snabb på en gång.
Där påpekade Läkaren hur viktigt det var att man utgick ifrån ett AS-perspektiv, han påpekade också en del andra saker han kommit fram till efter undersökningen.
Han ville ju såklart undersöka mig, och jag sa på en gång att jag har problem med sånt, att jag tycker att det är väldigt obehagligt. Tidigare har jag mest bara bitit ihop och gått därifrån och mått bajs.
Och en mer förstående läkare har jag nog aldrig träffat. Han frågade direkt hur han kunde göra det lättare, satt och funderade på hur han skulle göra och sa flera gånger att jag skulle säga till om jag tyckte att det blev för mycket.
Han undersökte lederna och konstaterade att jag hade lite överrörlighet men inte så farligt, men att det kunde vara det som gör att det gör ont i knäna.
Han tryckte på fotleder, knän och armbågar och sa att jag skulle säga till när han kom till en punkt som gjorde ondare än de andra, och när han kom dit kändes det som att han tryckte direkt på ett blåmärke.
Sen tryckte han på ryggen. Det har aldrig slagit mig att det varit nåt knas med den, jag vet att jag har två punkter längs med ryggraden som är fruktansvärt ömma, men uppenbarligen så har jag inflammationer längs med en del muskelfästen i ryggen. Han sa att jag har ett problemområde runt skulderbladen, och konstaterade också att det "absolut var nånting" på två andra ställen, inklusive där vid ryggraden.
Efteråt sa han att jag reagerade på de ställen han trodde att jag skulle reagera på, vilket jag tyckte var lite ballt och det sa jag också till honom, att han kunde avgöra sånt bara genom att trycka på ryggen.
"Ja alltså... jag har tryckt på ryggar i över 20 år."
Sen kom vi inte fram till så mycket mer, jag fick en medicin och han ska skicka mig på magnetröntgen. Läskigt värre, det är precis som en sån där på Greys Anatomy och man måste ligga stilla där i 45 minuter. Såklart är det jättelång väntetid, upp till ett halvår.
Men nu är det på gång iaf.

Så var det...
Cyklade precis hem från universitetet, och nog för att det är väldigt varmt och nästan vindstilla ute men sejtan vad trött, varm och svettig jag är!
Snälla Hanna(h) har visat mig runt lite där, eftersom jag förhoppningsvist ska börja där i höst, och det visade sig dessutom att hon går en av de kurserna jag sökt.
Vi satt och snackade skit över en kaffe efteråt, det är lustigt hur många gemensamma bekanta man kan ha trots att man knappt träffats innan (ja folk kan nog gissa hur det ligger till så att vi har många gemensamma kompisar ^^) och trots att man är från två helt olika delar av landet och ingen av delen är Småland. Och vi är båda lika överens om att vi haft tur med umgängeskretsen här.

Det var himla skönt att komma ut lite, få se att universitetet inte är så läskigt som jag trott och att bara sätta sig ner och prata en stund.
Cykelvägen dit är underbar också, grönt och fint längs med sjön Trummen (?).

En bra dag helt enkelt! Trots lite allergibesvär. Känns gött att ha fått lite vettigt uträttat.

Senast jag pratade med en läkare sa han att jag skulle gå till vårdcentralen om jag kände mig sjuk, för uppenbarligen så svajjar mitt immunförsvar en del nu (det har något med levern och vita blodkroppar att göra och ytterligare nåt syndrom ska tittas upp men ärligt talat orkar jag inte tänka på det, det är igång nu och det blir som det blir) och då var det bättre att jag gick dit tidigt då det kunde bli värre än vanligt om något bröt ut.
Efter tre dagars halsont och 1 ½ dags hostande kom jag på det, så jag ringde idag, och fick en tid 15 minuter senare.
(egentligen så vill min Läkare att jag byter till en annan vc där han kan rekommendera en vanlig husläkare som bättre skulle kunna förstå mig, men asså, att ha vc bara några minuter hemifrån har sina fördelar...)
Jag kom dit, hoppades på indiern, började få panik eftersom apoteket där stänger så tidigt och jag ville ha en flaska hostmedicin.
JA, jag sticker inte under stol med att förutom att den tar bort hostan nästan helt, och samtidigt också det halsonda, så sover man ju lite mysigare...
Men jag fick inte indiern, fick istället nån arabliknande.
Som visade sig vara jättebra, vad är det med Växjö och invandrarläkare?! De är ju för fan så mycket bättre än alla svenska läkare jag träffat här! Förutom Läkaren då, han på habiliteringscentrat. Men han är ju specialiserad på idioter som mig.
Såklart var det en del språkliga svårigheter, inte minst när han först började babbla om Josefin, och mina namn, att efternamnet var ovanligt (och jag tänkte "Åhnej, fattar han inte ens vad jag heter?"), men till slut kom jag fram till att han tyckte att det bara var lustigt att han hette Josef och mitt andranamn är Josefin. Haha, det hade inte med något att göra och även om det var lite svårt att förstå honom gav det ju ett mer avslappnat intryck.
Han tittade i öronnäsahals typ, tröck på magen, samtidigt som han pratade på om allt möjligt. Han frågade bl a om min pojkvän också var finsk (vilket fick mig att fnissa lite), om jag hade kontakt med mina föräldrar när jag bodde så långt bort, ja han var helt enkelt bra på att få en att slappna av.
Han skickade iväg mig för provtagning, och såg att det var 20 min till apoteket stängde så han sa att jag skulle skynda mig tillbaks sen.
På labet var det en av de vanliga sköterskorna som var där, så jag undrade ju lite ironiskt om de i smyg försökte utöva kognitiv beteendeterapi (ni vet, det som går ut på att man ska utsätta sig för det man är rädd för och ta kontroll över sina reaktioner i stort sett) på mig, eftersom det var tredje gången inom loppet av en vecka jag var där. Hon skrattade och frågade om det inte funkade än. Jag gillar henne.
Jag sprang tillbaks till läkaren och satte mig, han tittade ut och sa att han inte fått resultatet än men att han hade skrivit ut ett recept ändå och sa "Så skynda, killa (ja som en blandning mellan chilla och kila, han menade nog kila) iväg och fixa det så kan du komma tillbaks direkt efter det!".
Så jag gick de hela tre metrarna till apoteket, där det visade sig att han skrivit ut Mollipect, som inte hjälper på torrhosta just på mig. Så jag sa det till tantan där att jag ville vänta med det, att jag skulle prata med honom först.
Nån som vill gissa på hur min sänka låg till? Någon?
(Hint: Precis som alltid, lagom hög för att de ska påpeka det, för låg för att det ska betyda problem)
Men en infektion i kroppen har jag väl då iaf.
Så sade jag åt honom att jag fick Cocillana förra gången och att den funkade utmärkt till skillnad mot Mollipect, och han ryckte på axlarna och sa något i stil med att han inte hade något emot att skriva ut den, men med det där "menet" om att den kunde vara vanebildande.
Så tillbaks till apoteket trots att de egentligen stängt en kvart innan, där tantan utbrast "Men den HÄR är VERKLIGEN bra! Den är toppen mot torrhosta alltså!"
Där stod jag och trodde att jag skulle få misstänksamma blickar för att jag kom tillbaks nån kvart senare med ett coolare recept... Men inte då.
Såklart så var den slut där. Och då blev det ju att tänka väldigt intensivt i 30 sek innan jag bad henne ta reda på vart den fanns. För jag orkar inte hosta just nu, och det får inte bli värre för imorrn har jag vad man nästan kan kalla en study date. Vi ska iofs inte plugga, men vi ska ner till universitetet och titta lite och fika och sånt.
Såklart började det regnsnöa när jag kom ut till cykeln... De där 10 minutrarna ner till stan kändes rätt långa. Men för en gångs skull så satt jag på cykeln nästa hela vägen.
Att cykla i centrum här är en konst i sig, det är verkligen cykelanpassat men jag har ju ingen koll på regler och trafiklysen och sånt! Så jag brukar alltid hoppa av när jag närmar mig centrumkärnan...
Framme vid apoteket lade jag fram idkortet och sa att jag skulle hämta ut en medicin, flickan tittade på mig och sa "... hostmedicin?".
Nä vadå, hörs det när jag pratar...
Och så hem igen, i regnet, och några åskblixtar vilket alltid gör mig nervös eftersom det faktiskt är en dator eller två som rykt pga åska.
Och pga det så trampade jag som satan hela vägen hem och kom hem genomsvettig...

Så, nu skiter jag i om alla andra varit i Kanada eller i Spanien idag, jag har med framgång cyklat i Växjös centrum iallafall för att få en flaska hostmedicin.
En del har under mitt liv sagt att jag inte tycker att jag är bra på någonting, men det har aldrig någonsin varit så. Just nu tycker jag t ex att jag är väldigt bra på att skriva ett långt blogginlägg om just... det här.

Det är lite så för mig, blir jag peppad och glad för en sak får jag lite energi som leder till att jag kan bli peppad och gladare för andra saker.
Jag kom helt osökt in på en av mina nya favoritlåtar med Eluveitie på youtube:

och i nån playlist intill såg jag att det fanns musik av Tristania! Som man lyssnade på dem när man var liten... Ett tag senare hittade jag nån som gjort en The Crow-video till deras "Beyond the veil", och den var rätt bra faktiskt.

Vilket leder till mig vad jag och Myran pratade om i lördags; sleeves.
Jag har sen ca två år tillbaks i stort sett bestämt mig att jag ska ha Shelly på min sleeve. Från en av mina favoritscener, och jag minns att när jag för första gången såg filmen kände att hon var så jävla vacker och att sådär ville jag också se ut när jag var stor, trots att man knappt såg hennes ansikte.
En del vet redan "huvudmotivet" av sleeven, men knappt någon vet den här. Vart den ska vara placerad vet jag inte, det är knepigt eftersom jag vill ha det så luftigt som möjligt. Jag vet inte heller hur mycket av omgivningen i bilden som ska vara med, men hon ska nog med 99% säkerhet vara med.

Med det här inlägget ville jag vill säga att jag lyssnar på musik på riktigt igen, och att jag tänker på riktigt igen.
Kreativt. Känns skönt.

I lördags pratade jag ju då lite med två som går här på skolan, och det fick mig lite sugen.
Så i vanlig ordning bläddrade jag igenom listan på kurser jag kunde söka såhär sent, och såg till min förtjusning att Vikingarnas språk fanns! Eftersom jag alltid varit ute så sent har den kursen inte funnits med, men jag har velat läsa den länge och den får mig att känna sådär lite wiiiiihoPpaoChstUdzA. Men jag har inga förhoppningar om att jag kommer inte, 50% betyg och 50% högskoleprov, jag hade dåliga betyg och har inte ens gjort provet... Sen fanns det en annan variant också, där var urvalet antalet högskolepoäng. Och där faller jag ju bort direkt.
Men, jag håller tummarna...
Det är bara så skönt att känna såhär inför något.
Så, nu är det bara... två-tre månader innan jag får besked, om man ska gå efter förra årets datum...
Det var skillnad när det då gällde något jag var lite intresserad av och ville läsa i brist på annat, men nu VILLVILLVILL jag ju verkligen läsa det här och funderar på att ringa och säga att jag kommer bli beroende av lugnande medel om jag inte får svaret tidigare... Nej det tänker jag inte, men det hade varit nice.
Eller ja. Fan nu virrar jag deluxe.

Känner mig inte på topp.
I söndags var jag bakfull nästan hela dagen, igår efter träningen blev jag sådär flamstrött och kunde inte tänka alls och idag har jag noll energi och ont i halsen som satan.
Igår bokade Eriks föräldrar hotell i London eftersom det nu är bestämt att vi ska dit om två månader iaf, så jag beställde ett pass. Jag såg ungefär ut som en förrymd fånge på passkortet. Otvättat hår, osminkad, mörk under ögonen, osv. Kanoners. Stabilt också att den förra polistanten sa att jag kunde göra vad jag ville med mitt pass, när jag var där för att fixa ett idkort efter att jag bytt namn, eftersom det ändå inte var giltigt längre. Men nu visar det sig att jag inte skulle kunna få ut mitt nya pass utan att jag lämnar in mitt gamla så att de kan makulera det. REN tur att jag lade ner det gamla passet i en låda så jag har det kvar.
Och idag måååste jag ner till vårdcentralen och låta dem sticka mig i armen än en gång. Jag förstår inte vad de sysslar med... Det funkar som så att de sticker mig i armen en gång, konstaterar att vissa saker är fel, sen händer det inget mer. Förrän nästa gång de av någon anledning måste sticka mig i armen, då de konstaterar samma saker. Först NU kommer det uppföljningsprover. Menar, har det varit samma fel i många år kanske man hade... ja jag vet inte, göra sitt jobb?
Hehe, det blev lite generande när jag var där i fredags... Det var en ny sköterska som jobbade där, som inte vet att jag är lite halvt panikslagen när det gäller sånt, och såklart var det nåt knas med provbeställningen så hon ville att jag skulle sitta ner och vänta tills den andra kom så att de kunde dubbelkolla en sak.
Så jag fick slå mig ner i en av de andra provtagningsstolarna, och eftersom jag såklart var i ett labb så var det sådana saker vart jag än tittade och hon tog dessutom in andra patienter under tiden. Så till slut frågade jag lite försiktigt om jag kanske skulle kunna sitta utanför eftersom, som jag brukar säga, är lite fånigt rädd för sånt där. Hon blev orolig och trodde att jag menade att jag höll på att svimma, och fick mig att sätta mig i akutrummet, haha. Det kändes ju inte lite fånigt, jag protesterade ju och sa att det verkligen inte var någon fara och att jag bara inte kände mig bekväm där inne, men det slutade med att jag fick sitta i akutrummet ändå... Massa roliga prylar där inne dock.

I lördags var vi på Harrys, efter en fest som gick från att vara liten med folk jag kände/kände igen till inte så liten alls längre med fler ansikten än jag minns.
På krogen blev jag faktiskt stoppad av en civilare, första gången! Jag tycker det är lite lustigt. Han stoppade mig när vi betalt inträde (... ja, inträde....), flashade brickan och frågade vad jag hette. När jag sagt det sa han bara "Jaha, då var det inte dig vi letade efter, ha en trevlig kväll!"
Jovisst.

Nu ska jag cykla ner till vårdcentralen, sen hem och bada med en badbomb och efter det fortsätta att se på första säsongen av OTH.

Update: Vad händer när jag precis rullat nerför backen med cykeln? Det börjar snöa och blåsa som inihelvete och jag kommer fram med rinnande näsa och bihålor som jag vill sälja till högstbjudande...
Nu är badvattnet färdig, och det blev en Keep It Fluffy Purple.