Visning på lägenheten med tvättmaskin på måndag, vettig tid också!
Jag försöker få tag på de som har den andra lägenheten (för vi fick nämligen visning på den med!), men det verkar vara svårare. Iofs känns det skitsamma, både jag och Erik lutar ändå åt den förstnämnda och det är också den vi med all sannolikhet kommer få. Jag veeeet att jag inte ska dra förhastade slutsatser, men kom igen, om en precis likadan lägenhet i huset bredvid gick till någon som hade ett års mindre kötid än oss, så... så gör det att jag har stora förhoppningar iaf. Får vi inte den så är det ingenting alls vi kan göra något åt.
Jag föreslog att Erik skulle distrahera hyresvärden så jag kunde gå runt och skita ner tapeterna i smyg så att de skulle behöva byta dem, men han trodde inte att det var nån bra idé...
Men som det ser ut nu så blir det nog ändå en dubbelhyra, och det innebär att man har tid på sig att måla om innan man ska flytta in allt. Och eftersom jag har noll att göra om dagarna så är ju tid inget problem. Problemet är väl mest... att jag inte kan måla. Men det ska väl gå det med, herregud, igår satte jag upp en ny lampa helt själv så hur svårt kan det vara att kladda lite med en pensel... Egentligen tror jag att det är jättemycket att tänka på när man ska måla, och att man egentligen har en roller, och jag skrev mest det för att kunna få med att jag satte upp en lampa själv. Men det kändes inte som att jag fick in det på något smidigt sätt ändå...

Igår var kuratorn här med också, och det kändes bra. Hon har massa förslag, och hon ska försöka ta reda på en hel del saker.
Hon sa också att jag ju ville ha en kuratorkontakt, och frågade om jag tyckte att det fungerade bra mellan oss eller om jag ville prova någon annan, för hon tyckte ju att det var väldigt viktigt att jag kände mig bekväm med den jag pratade med. Det var sättet hon sa det på som var så bra, för jag skulle definitivt inte fått dåligt samvete om jag hade sagt att jag ville prova någon annan, och dåligt samvete skulle jag nog fått i vanliga fall. Men jag vill inte ha någon annan, under besöket blev jag bara mer övertygad om att hon är bra för mig.
En total bonusgrej är att hon faktiskt har bra minne, hon minns saker om min bakgrund och det brukar inte sådana personer minnas vilket är helt normalt eftersom de har väldigt många patienter.
Jag ska få ett möte med nån arbetsterapeut, nån mer, nån mer och nån mer på försäkringskassan. Så det rullar förhoppningsvist igång med aktiviteter rätt snart efter flytten.
Jag ska kolla upp om det finns någon kurs som är intressant som man kan hoppa på först, i halvfart eller nåt, eftersom jag uppenbarligen då får böcker och resor betalda. Och det är ju lite lyxigt faktiskt.
Och hon fortsatte att förvåna när vi pratade om en ny tid, och hon sa att hon skulle se till att arbetsterapeuten skulle ringa så fort hon kunde men att hon inte kunde svara på nä.
"Men det kanske är jobbigt för dig att inte veta när hon kommer ringa?"
Ja det är faktiskt skitjobbigt, men jag vet att sånt inte går att göra något åt. Men det var själva grejjen att hon frågade, hon verkar faktiskt förstå saker.

Edit: Dagens roligaste när jag kollade upp kurser nu; "Svenska i Småland".
Ja vissa kan fan behöva det...

Ok, jag måste sluta säga så, för Erik blir alltid tyst i några sekunder innan han säger "... jag, hoppas jag..."
Men jag blev glad igår. Jag var inte sådär jättemotiverad över att lägga mig på golvet och flaxa med armar och ben i hopp om att efterlikna pilatesövningarna, så jag tänkte prova ett par byxor för att få lite motivation, sån där nähä-de-passar-fortfarande-inte-måste-träna-mer, men jag bara gler ner i dem och de passar jättebra.
Och i och med det så har jag FYRA (4) par byxor jag faktiskt kan använda, så många byxor som passar har jag nog aldrig haft samtidigt.
Tyvärr är de hära byxorna av ett sådant material som drar åt sig ALLT, men det kan jag stå ut med.

Och ja, det slutade med att jag ändå inte gjorde pilates... Men idag är jag på att igen.

Det är faktiskt så att jag inte har något bättre för mig än att stå framför fläkten och ta suddiga bilder.

- Which means we need more DRUGS.

*Walter får konstiga blickar från flickans überkristna mor*

  Uh, uh, to calm Lisa's conscious mind.
  To relax her brain.
  Which should enable mr.
  Rusk's mental energy--
  His memories-- to slowly...
  And painlessly leave her mind.

- What kind of drugs?

- Benzodiazepine.
  It's a hypnotic sedative.
  May cause a slight tingling sensation.
  It's actually quite pleasant.
  Besides, your daughter is 17.
  I'm sure she's sampled far worse by now.

Jag älskar Walter Bishop... Han får mig att skratta högt faktiskt. Hela Fringe har bra humor i sig, och jag gillar att det drar så mycket mot Arkiv X.
Det känns som att folk inte riktigt kan uppskatta Walters kommentarer om de inte vet hela hans personlighet, men ändå...

- Hej, det är Lotta från blablablas kommun här, vi hade ju ett möte planerat hemma hos dig kl 16.30?
*nyvakna Skallebank försöker tänka men det börjar lukta bränt*
- Jaa, just ja.
- Jo jag undrade om vi kunde ta det 15.30 istället, det är nämligen lite körigt här.
- Det ska nog gå bra, jag ska bara kolla kalendern (visst har jag en kalender men att jag skulle ha något mer än en sak inbokad på samma dag är osannolikt och jag visste att jag inte hade något inbokat den dagen) Javisst, det blir jättebra.
- Vad bra, då ses vi då, hej!

Nej vi hade inte alls avtalat ett möte då. För någon månad sen ringde hon och frågade om hon kunde ringa tillbaks måndagen efter, måndagen vi skulle ha mötet, för det var någon sjuk och hon visste inte om personen skulle vara frisk tills dess. Hon ringde på måndagen, personen var sjuk ergo inget möte, och hon skulle ringa upp igen. Jag missade ett samtal från henne, sen dess har det inte hänt något. Jag har oerhört bra koll på vilka som ska komma på besök och vad jag ska göra, dels pga att det hela med ordning och rutiner är en del av mig som jag inte riktigt kan (eller vill knappt) få bort, och dels pga att jag är så otroligt glömsk så jag måste ha en kalender.
Men jag orkade inte ifrågasätta nånting under samtalet eftersom jag var nyvaken.
Ska ringa dem efter deras lunchrast iaf, och fråga om det verkligen är nödvändigt att de kommer hit eftersom jag planerar att lämna denna kommun snarast... Och med lite tur sker det om tre månader. Det känns som att jag har en thing för att flytta när det närmar sig min födelsedag, och vad kan vara en bättre födelsedagspresent än att flytta till ett bättre ställe?
Och de BEHÖVER inte komma hit. Jag ville ta del av en rättighet för att få ett tandvårdskort, och blev påprackad en massa annat. Jag vill inte ha dem här, och det finns folk som behöver dem bättre. Bara för att jag satt och sa att jag hade svårt för en del saker, svårt för att veta vad "lagom" är så tycker de att de ska komma hit helst varje vecka och berätta det. När jag ifrågasatte om detta "lagom" ändrade sig från vecka till vecka och varför de skulle behöva komma så ofta isåfall så ändrade det till varannan vecka, men då undrade jag om "lagom" ändrade sig varannan vecka, osv. De förstod inte vart jag ville komma.
Men jag har mitt tandvårdskort iaf. Som Erik sa, nu måste jag bara boka en tid också... Det idiotiska är att jag har en onaturlig (och naturlig eftersom de ingår i min medicinering) tolerans mot benso och de flesta sorter fungerar inte sederande på samma sätt som för andra, så jag vill ju helst att de söver ner mig... Fast Midazolan har jag alltid velat prova och det får man ju hos tandläkaren, och det lär vara min enda chans att få prova det eftersom jag är en duktig flicka och inte provar sånt på egen hand. Lustgas har jag också funderat över om de kan använda, men jag vill nog se hur det ser ut när det används i det syftet först. Det enda jag tänker på när jag hör ordet är en viss bekants ansikte framför mig, när han inhalerar lustgas och hans leende verkligen når från öra till öra och han var i sin egen värld i några minuter. Jag fattade aldrig grejjen med det...

Jag hatar när folk tar kort på mig. För då ser jag ut som mig själv. Jag säger inte att jag är ful. Men jag tycker oftast inte om sättet jag ser ut på. Jag tycker inte att Heidi Klum är ful heller, men jag tycker inte heller om sättet hon ser ut på.
Däremot så kan jag tycka om att ta kort på mig själv, för då kan jag skådespela framför kameran. Jag kan vinkla bäst fan jag vill för att få bort sidorna jag inte tycker om, jag kan få en annan form på munnen om jag skulle vilja ha det för just det kortet. Det går ofta så långt så jag är säker på att mina vänner inte ens skulle känna igen mig. Men jag tycker om det. Det är något slags skådespeleri och det är ROLIGT att låtsas vara någon annan.
Det handlar inte om att försöka se så bra ut på kort som möjligt i de här fallen, det handlar om att se så annorlunda ut som möjligt.
Sen har jag verkligen avskytt när folk har tagit kort på mig, och det beror nog på att folk hade noll respekt för mig när jag var yngre. Det sitter fortfarande i lite, men jag har övat rätt mycket på att känna mig bekväm framför kameran. För det är forftfarande alldeles för många bilder på mig vid högtidstillfällen där jag sitter och viftar med handen framför ansiktet...

I efterhand insåg jag att dessa såg lite mentalvårdsinspirerade ut. Oh the irony ;)

"If I only could, be running up that hill."

Jag förlorar alltid. Och jag är en förbannat dålig förlorare.

Gick ut på en liten promenad och höll på att frysa arslet av mig. Dessutom försökte jag ta kort på mig själv men jag hade bara det fasta objektivet med mig så det blev en riktig närbild där det ser ut som att jag försöker stå och se dramatisk ut trots att jag bara stod och frös.

Räksallad is teh shit.

Hahaa, jag fick för mig att kolla igenom ett fack jag har på väskan, och förutom ett gammalt kvitto från Konsum i Arboga och lite randomgrejjer hittade jag den här.
Jag vet inte riktigt varför men jag och Emma pekade ofta finger åt varandra, det blev en vana som höll i sig rätt länge. Det berodde antagligen på att vi båda sa korkade saker ofta och inte tänkte på det förräns den andra påpekade det och då blev man trött och räckte upp långfingret helt enkelt. Det var ju ändå menat med lite kärlek och absolut inte något elakt.
Några år senare när jag bodde i Märsta så skulle vi åka till andra sidan stan och två engelsktalande snubbar fick för sig att göra oss sällskap på tåget. Någon av oss sa något korkat och den andra påpekade det och fick ett långfinger tillbaks, vilket förskräckte dem. De trodde väl att det var allvarligt menat, och vi tänkte väl inte på att det faktiskt kunde se väldigt dumt ut förrän vi såg deras miner. Men Emma förklarade att "We like eachother so we do like this" och räckte upp långfingret och log. Vilket naturligtvist var ännu mer förvirrande för dem, men det var så hysteriskt kul och några år senare fixade Emma sådana pins åt oss. Jag tror att vi är mästare på att göra oförståeliga saker...
Det var f.ö tågresan från helvetet, 1 ½ timme på pendeltåget och båda var alldeles dödligt pissnödiga så det knappt var sant. Och eftersom vi inte lyckades skaka av oss snubbarna som var otroligt jobbiga fintade vi bort dem i Rönninge och sprang till vår skjuts.

Den sommaren kan nog summeras med korv. Det är bra när man köper en korv i ett korvstånd på Drottninggatan och inte kan motstå ett köpa en korv i nästa korvstånd också ;D

http://www.hbo.com/events/boyinterrupted/index.html

Det är nice att ha många kanaler just nu, jag tittar på saker som jag antagligen inte hade gjort annars.
Den här dokumentären gick häromdagen och handlar om en pojke som är manodepressiv. Den visar genom föräldrarnas egna filmer och foton hur det är att leva med någon som har diagnosen, och att leva MED den diagnosen. Jag har nog aldrig sett något liknande, det kändes som att man kom så nära när de hade filmat hela hans uppväxt och få höra hur hans föräldrar hade tänkt och känt. Framför allt var det intressant att få se läkare som säger att en del faktiskt har en kemisk obalans i hjärnan redan från födseln och att det inte går att "tänka bort det" eller något liknande.
Se den.