Göra saker.
Jag känner mig rätt korkad. Och lat.
Om man nästan till 100% tror att man skulle må bättre av en sak, varför gör man inte den saken?
Det är speciellt de sakerna som kan betraktas som snäppet mindre som jag inte gör och som jag egentligen vill göra, som får mig att känna mig dum. Jag vet att jag skulle må så bra av det, men jag gör det inte. För att... ja, det måste vara för att jag är korkad och lat helt enkelt. Kommer inte på någon annan anledning.
Lutar iaf åt att jag springer förbi en tatueringsstudio imorrn när jag ändå ska till stan. Det roliga är att jag alltid haft mina motiv i huvudet i ett år minst, men den här dök ju bara upp, och jag kan inte sluta tänka på den. Haha, motivet är rätt jävla passande ändå.
Lägger ut en bild om/när jag gjort den.
Det kommer dock vara så jävla pinsamt... Jag vill ha den på insidan av handleden, och det ska tydligen vara ett rätt smärtsamt ställe och förutom det så är det ju en del vener och skit där och uääääh jag mår illa bara av att skriva ordet, jag hatar ju allt sånt, kan knappt titta på vissa delar av min kropp där sånt syns, så... jag kommer kanske köra med bedövningssalva... Smärtan är en sak, den kan jag ta, jag skulle inte överväga bedövningssalva ens om vi snackade tatuering på revbenen, men just det här stället...
Haha, kommer vara så pinsamt att fråga om det är ok att använda salvan.
En annan sak som jag är på vippen att göra är att byta förnamn.
DET är ju ingen liten grej direkt eftersom det kräver så mycket pappersarbete, nytt pass, och allt sånt. Jag vet inte vad som händer med remisser som skickats hit och dit, om ett namnbyte ställer till det.
Men jag är så TRÖTT på att inte kunna presentera mig med namnet jag vill.
Så trött, så trött, så trött. Trött, less och ledsen.
Men det är en sak jag skulle må bra av, en sak som skulle förändra så mycket.
När vi var hos Marie i somras pratade vi lite om det, och hon påminde mig om att jag hade ju tänkt på det namnet i så många år nu.
En annan sak som jag är skapligt trött på är huvudvärk.
Varje gång jag varit nära ett apotek har jag velat gå in och leta fram en annan sort (eftersom jag inte får äta ibuprofen pga medicinen), men har inte känt mig fit for fight för nåt alls den senaste tiden.
Häromdagen gick jag iaf in på apoteket när vi var och storhandlade, och well... efter mycket knappande på datorn och överläggning med sina kollegor säger hon att hon verkligen inte vågar sälja NÅGON sort till mig utan att jag pratat med läkaren, eftersom man helst inte ska äta sånt under medicineringen.
Så alla receptfria huvudvärkstabletter går bort för mig.
Underbart.
Nästa vecka har jag iaf tid hos läkaren, ska ta upp det då. Det känns som att det är säkrast att göra det, men liXoM vad är det värsta som kan hända... lång, smärtsam död?
Om man nästan till 100% tror att man skulle må bättre av en sak, varför gör man inte den saken?
Det är speciellt de sakerna som kan betraktas som snäppet mindre som jag inte gör och som jag egentligen vill göra, som får mig att känna mig dum. Jag vet att jag skulle må så bra av det, men jag gör det inte. För att... ja, det måste vara för att jag är korkad och lat helt enkelt. Kommer inte på någon annan anledning.
Lutar iaf åt att jag springer förbi en tatueringsstudio imorrn när jag ändå ska till stan. Det roliga är att jag alltid haft mina motiv i huvudet i ett år minst, men den här dök ju bara upp, och jag kan inte sluta tänka på den. Haha, motivet är rätt jävla passande ändå.
Lägger ut en bild om/när jag gjort den.
Det kommer dock vara så jävla pinsamt... Jag vill ha den på insidan av handleden, och det ska tydligen vara ett rätt smärtsamt ställe och förutom det så är det ju en del vener och skit där och uääääh jag mår illa bara av att skriva ordet, jag hatar ju allt sånt, kan knappt titta på vissa delar av min kropp där sånt syns, så... jag kommer kanske köra med bedövningssalva... Smärtan är en sak, den kan jag ta, jag skulle inte överväga bedövningssalva ens om vi snackade tatuering på revbenen, men just det här stället...
Haha, kommer vara så pinsamt att fråga om det är ok att använda salvan.
En annan sak som jag är på vippen att göra är att byta förnamn.
DET är ju ingen liten grej direkt eftersom det kräver så mycket pappersarbete, nytt pass, och allt sånt. Jag vet inte vad som händer med remisser som skickats hit och dit, om ett namnbyte ställer till det.
Men jag är så TRÖTT på att inte kunna presentera mig med namnet jag vill.
Så trött, så trött, så trött. Trött, less och ledsen.
Men det är en sak jag skulle må bra av, en sak som skulle förändra så mycket.
När vi var hos Marie i somras pratade vi lite om det, och hon påminde mig om att jag hade ju tänkt på det namnet i så många år nu.
En annan sak som jag är skapligt trött på är huvudvärk.
Varje gång jag varit nära ett apotek har jag velat gå in och leta fram en annan sort (eftersom jag inte får äta ibuprofen pga medicinen), men har inte känt mig fit for fight för nåt alls den senaste tiden.
Häromdagen gick jag iaf in på apoteket när vi var och storhandlade, och well... efter mycket knappande på datorn och överläggning med sina kollegor säger hon att hon verkligen inte vågar sälja NÅGON sort till mig utan att jag pratat med läkaren, eftersom man helst inte ska äta sånt under medicineringen.
Så alla receptfria huvudvärkstabletter går bort för mig.
Underbart.
Nästa vecka har jag iaf tid hos läkaren, ska ta upp det då. Det känns som att det är säkrast att göra det, men liXoM vad är det värsta som kan hända... lång, smärtsam död?
Redemption Day.
Kan inte sluta lyssna.
Orkar inte göra så mycket annat alls heller.
Orkar inte göra så mycket annat alls heller.
Spikboll.
Idag har jag fått en boll med små mjuka "taggar" rullad över hela mig. På den taktila stimuleringen.
Säger bara... när man har ont i 50% av alla leder, ont i nacken för att man uppenbarligen sovit i en konstig ställning, allmänt stel och öm, har mensvärk och dessutom bara är så trött så man vill gå i ide, så är det HIMLA skönt att ligga på en massagebrits och få den där rullad över sig. När jag låg på mage och rullandet över ryggen hade gjort att musklerna mjukats upp och jag inte var lika spänd fladdrade ögonlocken till lite.
Det var första gången jag vågade mig på det, och jag är glad att jag gjorde det.
Hon reagerade också på att jag sliten ut, inte för att jag klandrar henne men det är så jävla drygt att behöva höra, såhär när man träffar flera olika människor under en och samma vecka.
På Hemköp chockade kassabiträdet mig med att lägga i alla mina varor i min påse.
Och nu ska jag fortsätta försöka hitta en bekväm position i stolen och fortsätta se på After the catch.
Och ta en Thor.
Säger bara... när man har ont i 50% av alla leder, ont i nacken för att man uppenbarligen sovit i en konstig ställning, allmänt stel och öm, har mensvärk och dessutom bara är så trött så man vill gå i ide, så är det HIMLA skönt att ligga på en massagebrits och få den där rullad över sig. När jag låg på mage och rullandet över ryggen hade gjort att musklerna mjukats upp och jag inte var lika spänd fladdrade ögonlocken till lite.
Det var första gången jag vågade mig på det, och jag är glad att jag gjorde det.
Hon reagerade också på att jag sliten ut, inte för att jag klandrar henne men det är så jävla drygt att behöva höra, såhär när man träffar flera olika människor under en och samma vecka.
På Hemköp chockade kassabiträdet mig med att lägga i alla mina varor i min påse.
Och nu ska jag fortsätta försöka hitta en bekväm position i stolen och fortsätta se på After the catch.
Och ta en Thor.
Snälla nån.
Kan inte någon inom någon del av vården bete sig normalt nu för tiden?
Kom precis hem från barnmorskan, och uäh vad trött jag är...
Jag har haft nån allergisk reaktion (eller nåt) som liknar pollenallergi de senaste dagarna, så jag har snörvlat och nyst och nu senast kliat sönder ögonen så jag inte ser riktigt klok ut. Tänk en snörvlande zombie.
Sköterskan tog blodtrycket som antagligen var högt eftersom hon frågade om jag var väldigt stressad, så jag antog att hon inte tyckte att jag såg så himla kry ut så jag drog allergihistorien.
Efter ett tag fick jag komma in till barnmorskan.
- En svartklädd flicka!
- ... vad?
- Ja du är ju alldeles svartklädd!
- Heh, ja, det är jag väl.
- Svart är ju fint det med, det är ju också en färg.
- Det är väl det... heh.
- Sen kan man ju piffa upp det med en annan färg om man vill.
- Ja det är bra med lite alternativ.
- Jag kan tänka mig det!
Jamen... ja. Jo. Vad säger man?
Sen var jag tvungen att dra allergihistorien för henne också eftersom hon påpekade att jag såg lite stressad ut, och hon frågade massa som hon inte hade att göra med och ville att jag skulle lova att jag skulle gå till läkaren.
Vilket jag inte gjorde. Jag var sådär en reBeLlizK_svArtKläDD_fLiKKa.
Så pratade vi om det jag var där för. Och jag fick en tid hos en läkare, om en månad.
Varför, varför, varför kunde jag inte bara fått den tiden redan för fem månader sen när jag var där och bad om den?
Efter det var jag så trött så jag gick hem istället för att åka buss.
Kände inte riktigt att jag ville stå på stationen vid rusningstid bland en massa folk i det skicket.
Skippade apoteket med vilket var dumt. Huvudvärk och ledvärk DE LUXE och jag borde köpt värktabletter.
Fast det var skönt att gå hem faktiskt, massa frisk luft och solen sken.
Vilket leder mig in på en annan irriterande sak jag märkt nu när jag behövt ha ovanligt mycket kontakt med andra människor, möten och vårdfolk; vädret.
Jag-orkar-inte-prata-om-mer-väder.
Ja det är jättefint väder ute idag, ja idag hade vi tur med vädret, ja det är fortfarande varmt, ja det var rätt kallt idag, ja nu är det snart vinter.
Jag förstår att de måste ha något att säga, men jag-vill-inte... Jag tyckte det var en bra grej att kolla på termometern innan jag gick hemifrån så jag hade ett bra svar ("Jo det är varmt 26 grader"), men två gånger den här veckan har jag fått höra i stil med "Vaaa? Nej det kan inte vara riktigt, menar du allvar?!".
Och då ångrar jag genast att jag hakat på hela väderpratet. Jag ska bara börja nicka och säga "Jo vi har väder idag med."....
Den saken som är mest irriterande, det som jag försöker att inte tänka på, är att allergisymptomen startade för ungefär en vecka sen. Och det var tio dagar sedan jag började med litiumet...
Jag fick en allergisk reaktion av Sertralin (nässelutslag i ansiktet, sjuksköterskan blev förskräckt och utbrast "Men vad har du gjort?!" när jag kom ner till vårdcentralen), så... varför inte...
Det har ju iofs blivit bättre, jag nyser inte alls nu. Så det kanske bara är insättningsbesvär. Men det vore ju typiskt...
Kom precis hem från barnmorskan, och uäh vad trött jag är...
Jag har haft nån allergisk reaktion (eller nåt) som liknar pollenallergi de senaste dagarna, så jag har snörvlat och nyst och nu senast kliat sönder ögonen så jag inte ser riktigt klok ut. Tänk en snörvlande zombie.
Sköterskan tog blodtrycket som antagligen var högt eftersom hon frågade om jag var väldigt stressad, så jag antog att hon inte tyckte att jag såg så himla kry ut så jag drog allergihistorien.
Efter ett tag fick jag komma in till barnmorskan.
- En svartklädd flicka!
- ... vad?
- Ja du är ju alldeles svartklädd!
- Heh, ja, det är jag väl.
- Svart är ju fint det med, det är ju också en färg.
- Det är väl det... heh.
- Sen kan man ju piffa upp det med en annan färg om man vill.
- Ja det är bra med lite alternativ.
- Jag kan tänka mig det!
Jamen... ja. Jo. Vad säger man?
Sen var jag tvungen att dra allergihistorien för henne också eftersom hon påpekade att jag såg lite stressad ut, och hon frågade massa som hon inte hade att göra med och ville att jag skulle lova att jag skulle gå till läkaren.
Vilket jag inte gjorde. Jag var sådär en reBeLlizK_svArtKläDD_fLiKKa.
Så pratade vi om det jag var där för. Och jag fick en tid hos en läkare, om en månad.
Varför, varför, varför kunde jag inte bara fått den tiden redan för fem månader sen när jag var där och bad om den?
Efter det var jag så trött så jag gick hem istället för att åka buss.
Kände inte riktigt att jag ville stå på stationen vid rusningstid bland en massa folk i det skicket.
Skippade apoteket med vilket var dumt. Huvudvärk och ledvärk DE LUXE och jag borde köpt värktabletter.
Fast det var skönt att gå hem faktiskt, massa frisk luft och solen sken.
Vilket leder mig in på en annan irriterande sak jag märkt nu när jag behövt ha ovanligt mycket kontakt med andra människor, möten och vårdfolk; vädret.
Jag-orkar-inte-prata-om-mer-väder.
Ja det är jättefint väder ute idag, ja idag hade vi tur med vädret, ja det är fortfarande varmt, ja det var rätt kallt idag, ja nu är det snart vinter.
Jag förstår att de måste ha något att säga, men jag-vill-inte... Jag tyckte det var en bra grej att kolla på termometern innan jag gick hemifrån så jag hade ett bra svar ("Jo det är varmt 26 grader"), men två gånger den här veckan har jag fått höra i stil med "Vaaa? Nej det kan inte vara riktigt, menar du allvar?!".
Och då ångrar jag genast att jag hakat på hela väderpratet. Jag ska bara börja nicka och säga "Jo vi har väder idag med."....
Den saken som är mest irriterande, det som jag försöker att inte tänka på, är att allergisymptomen startade för ungefär en vecka sen. Och det var tio dagar sedan jag började med litiumet...
Jag fick en allergisk reaktion av Sertralin (nässelutslag i ansiktet, sjuksköterskan blev förskräckt och utbrast "Men vad har du gjort?!" när jag kom ner till vårdcentralen), så... varför inte...
Det har ju iofs blivit bättre, jag nyser inte alls nu. Så det kanske bara är insättningsbesvär. Men det vore ju typiskt...
Deadliest Catch/After the catch
Det var ett program jag gradvis fastnade för, och nu har jag i efterhand sett alla avsnitten.
De är så jävla roliga så det inte är sant, och nu håller jag på att gå igenom After the catch. Som ett slags eftersnack med kaptenerna och en programledare.
Jag skojar inte när jag säger att jag skrattar högt åt dem, liXoM 5-6 sjömän med min sorts humor som sitter runt ett bord och dricker och berättar historier...
Mycket är ju iscensatt, och en hel del är säkert scriptat nu för tiden, men ändå.
Mina favoriter var Hansenbröderna, men nu har Hillstrandbröderna gått om med hästlängder.
Nu är inte det här klippet på just programmet, men beskriver ganska väl varför jag skrattar åt dem...
(dessutom är Hillstrandarna svenskättade istället för de norskättade Hansenbröderna, go Sverige!)
Vad jag gör?
Erik har fått se hur jag kan bli när jag är riktigt förvirrad och inte vet vad jag håller på med, om jag t ex är stressad inför nåt vi ska göra just då och hjärnan bara slutar fungera och det oftast slutar med att jag tar ett steg till vänster, sen ett till höger, sen åt valfritt håll samtidigt som jag mumlar eller bara säger "Öööööh...".
Just nu känner jag mig lite så.
Det bara ramlar in möten att hålla reda på, och jag vet inte riktigt vad nästa steg är och min arbetsterapeut är sjukskriven.
Igår var jag iaf på möte med samordningsförbundet, de som ska hjälpa mig med nästa steg. Min coach var tantan jag träffade på studiebesöket där, och jag gillar henne. Mycket sympatisk, men bestämd, och med humor. Det visade sig att hon bodde strax utanför byn där Eriks föräldrar bor, och vet vem Eriks mor är.
"Ja det här är ju absolut inte något vi behöver prata om, bara så du vet"
Men som jag sa till henne så är det ändå lite kul när det är så litet och alla känner igen alla.
Jag var lättad efter det besöket iaf. Det kommer inte alls vara pang-på-nu-börjar-vi-arbeta! utan det här är verkligen bara förberedande möten. Och det är uppenbarligen inte alls bara arbetsträning som gäller genom dem, man kan få stöd med att börja studera på riktigt också.
Och studera fick jag reda på idag att jag ska börja göra den 3/10. Fick hem papper och så om komvuxkursen. Jag hoppas det hela kommer gå smidigt, den är ju bara på en månad och jag behöver verkligen ha den.
När jag skulle åka hem blev jag i stort sett tvingad att åka på en ungdomsbiljett, hmpf...
Jag brukar alltid lägga fram pengarna och säga "En vuxen tack" för jag VET ju att det är svårt för busschaufförerna att se sånt. Speciellt eftersom jag ser ut som 15 ca.
- Vi kan göra såhär, du kan åka på ungdom istället för blir det lite billigare
- Tack men jag vill ha en vuxenbiljett.
- Det blir bara 12:- för en ungdomsbiljett.
Och så fick jag en sådan. Skitsnällt, men jag ville ju inte. Jag är paranoid från tiden jag bodde i Sthlm, när man visste att chauffören inte hade något ansvar om det kom kontrollanter utan det var ens eget.
Idag var det blodprovsdags igen.
Jag känner av små biverkningar som att jag blir tröttare än vanligt mitt på dagen, och mild feberfrossa, men annars är det nog lugnt.
Och hon är så himla duktig hon som tar blodproven, förut har jag alltid blödit igenom plåstret inom en kvart och gått runt med ett blåmärke i armvecket nån vecka efteråt, men det syns inte alls nu.
Sjukt skönt.
Just nu känner jag mig lite så.
Det bara ramlar in möten att hålla reda på, och jag vet inte riktigt vad nästa steg är och min arbetsterapeut är sjukskriven.
Igår var jag iaf på möte med samordningsförbundet, de som ska hjälpa mig med nästa steg. Min coach var tantan jag träffade på studiebesöket där, och jag gillar henne. Mycket sympatisk, men bestämd, och med humor. Det visade sig att hon bodde strax utanför byn där Eriks föräldrar bor, och vet vem Eriks mor är.
"Ja det här är ju absolut inte något vi behöver prata om, bara så du vet"
Men som jag sa till henne så är det ändå lite kul när det är så litet och alla känner igen alla.
Jag var lättad efter det besöket iaf. Det kommer inte alls vara pang-på-nu-börjar-vi-arbeta! utan det här är verkligen bara förberedande möten. Och det är uppenbarligen inte alls bara arbetsträning som gäller genom dem, man kan få stöd med att börja studera på riktigt också.
Och studera fick jag reda på idag att jag ska börja göra den 3/10. Fick hem papper och så om komvuxkursen. Jag hoppas det hela kommer gå smidigt, den är ju bara på en månad och jag behöver verkligen ha den.
När jag skulle åka hem blev jag i stort sett tvingad att åka på en ungdomsbiljett, hmpf...
Jag brukar alltid lägga fram pengarna och säga "En vuxen tack" för jag VET ju att det är svårt för busschaufförerna att se sånt. Speciellt eftersom jag ser ut som 15 ca.
- Vi kan göra såhär, du kan åka på ungdom istället för blir det lite billigare
- Tack men jag vill ha en vuxenbiljett.
- Det blir bara 12:- för en ungdomsbiljett.
Och så fick jag en sådan. Skitsnällt, men jag ville ju inte. Jag är paranoid från tiden jag bodde i Sthlm, när man visste att chauffören inte hade något ansvar om det kom kontrollanter utan det var ens eget.
Idag var det blodprovsdags igen.
Jag känner av små biverkningar som att jag blir tröttare än vanligt mitt på dagen, och mild feberfrossa, men annars är det nog lugnt.
Och hon är så himla duktig hon som tar blodproven, förut har jag alltid blödit igenom plåstret inom en kvart och gått runt med ett blåmärke i armvecket nån vecka efteråt, men det syns inte alls nu.
Sjukt skönt.
10.5: Apocalypse
Rätt slående likt mig.
Fast man måste se hela filmen för att fatta symboliken, och det är så många saker.
Jag gillade den som fan, hur kan jag ha missat den?
Mhm.
Jag är rätt arg och trött nu.
Arg för att sekreterarna på vuxenhab inte verkar kunna göra något egentligen. Och för att jag som vanligt är ute en fredag eftermiddag, när det gäller ringa sådana samtal. Klockan var iofs 15, men ändå.
Trött för att insättningsbesvären antagligen börjat kicka in. Extrem hunger men total aptitlöshet och illamående. Jag förstår inte hur det blir någon win där. Trött rent fysiskt, och extremt nervös.
Jag har läst mycket på internet idag. Jag kände igen mig i en sak och läste vidare.
Jag hatar det, för jag förstår det.
Många med Aspergers har en tendens att se det svart eller vitt. Det är svårt med känslor mittemellan. Man kan försöka bäst man vill, men här gäller inte uttrycket "fake it until you make it". Det går inte med bara ren viljekraft.
Det finns en medicin som hjälper mot sånt. Som gör att man har lättare för att känna, man har lättare för att bli glad för något. Det är nästan som att det sker rent instinktivt, istället för att man behöver analysera det hela innan man bestämmer sig för om man har rätt att känna något.
Kort sagt, man fungerar mer som en normal människa. Och det är underbart I tell ya. Att inte behöva lägga så jävla mycket energi på småsaker. Ens liv blir otroligt mycket mindre komplicerat. Man kan vara lite glad. Och bara av att vara lite glad så kan man få energin till att bli ännu gladare.
Egentligen är det inte så konstigt eftersom den medicinen påverkar det centrala nervsystemet där aspergersstörningen finns.
Men den är inte till för sådant. Det finns läkare som skriver ut den för det syftet, men det är hyschpysch. Och det kommer nog inte ändras inom den närmsta framtiden.
Och det är så jävla irriterande att veta att det finns något som kan hjälpa en, men att man inte kan be om det.
Bara så jävla irriterande.
Arg för att sekreterarna på vuxenhab inte verkar kunna göra något egentligen. Och för att jag som vanligt är ute en fredag eftermiddag, när det gäller ringa sådana samtal. Klockan var iofs 15, men ändå.
Trött för att insättningsbesvären antagligen börjat kicka in. Extrem hunger men total aptitlöshet och illamående. Jag förstår inte hur det blir någon win där. Trött rent fysiskt, och extremt nervös.
Jag har läst mycket på internet idag. Jag kände igen mig i en sak och läste vidare.
Jag hatar det, för jag förstår det.
Många med Aspergers har en tendens att se det svart eller vitt. Det är svårt med känslor mittemellan. Man kan försöka bäst man vill, men här gäller inte uttrycket "fake it until you make it". Det går inte med bara ren viljekraft.
Det finns en medicin som hjälper mot sånt. Som gör att man har lättare för att känna, man har lättare för att bli glad för något. Det är nästan som att det sker rent instinktivt, istället för att man behöver analysera det hela innan man bestämmer sig för om man har rätt att känna något.
Kort sagt, man fungerar mer som en normal människa. Och det är underbart I tell ya. Att inte behöva lägga så jävla mycket energi på småsaker. Ens liv blir otroligt mycket mindre komplicerat. Man kan vara lite glad. Och bara av att vara lite glad så kan man få energin till att bli ännu gladare.
Egentligen är det inte så konstigt eftersom den medicinen påverkar det centrala nervsystemet där aspergersstörningen finns.
Men den är inte till för sådant. Det finns läkare som skriver ut den för det syftet, men det är hyschpysch. Och det kommer nog inte ändras inom den närmsta framtiden.
Och det är så jävla irriterande att veta att det finns något som kan hjälpa en, men att man inte kan be om det.
Bara så jävla irriterande.
Trött, tröttare, Skallebank.
Jag brukar ha min taktila stimulering på torsdagar, och förra veckan sa hon att hon skulle boka in ett.
Igår morse kl 8 ringde jag dit, hade knappt sovit nåt eftersom jag inte hört något från henne och inte visste om jag skulle dit eller inte.
Det underlättar väldigt mycket om jag kan förbereda mig inför de mötena.
Men sekreteraren kunde inte se något.
På eftermiddagen ringde tantan och började babbla om att hon hade gått omkring och väntat på mig och undrat om jag hade backat ur, men det hon ville komma fram till att det var hon som alldeles glömt bort att ens skriva ner min tid, desto mindre skicka en kallelse.
- Jag är ledsen Josefin, är det ok Josefin?
- Det är ingen fara, det kan hända alla.
Och det KAN hända alla, men det var inte ok, för det är den tredje personen på det stället som har gjort något sådant. Det har hänt ca fem gånger innan.
Och det är inte JAG som ska behöva ringa och kolla upp om de glömt mig eller inte, det hela leder till att jag inte bara är skitnervös inför vilket besök det än gäller där, jag är också nervös för att de ska ha glömt bort mig.
Och jag blir bara så trött.
När jag var hos läkaren senast, då han hade glömt bort mig eller nåt, så bad han om ursäkt för missförståndet när jag kom in. Och då var jag ju så jävla trött och sur. Annars brukar jag faktiskt vara mycket trevligare om det är första gången jag träffar någont.
- Sånt händer, jag är rätt van vid det nu.
- Ja den här gången var det ju iallafall inte ditt fel.
- ... nej det har faktiskt aldrig varit mitt fel, det är kommunikationen HÄR som verkar fela.
Det var också sådär... nej, bara nej. Finner inte några ord för det nu.
Jag var nyss nere på vårdcentralen och lämnade blodprov. Och urinprov. Och så kollade de blodtrycket och gjorde en (ett?) EKG.
Man måste göra sånt i början av medicineringen för att veta hur ens värden ändras.
Jag gjorde "misstaget" att läsa igenom papprena innan, det stod vilka prover som skulle tas, och det stod också att de skulle ta ELVA JÄVLA RÖR AV MITT BLOD. Jag visste inte heller att det var en massa andra olika sorters prover, trodde bara det var blodprov, men tydligen inte.
Jag kom dit och sa på en gång i receptionen att jag har fobi för sånt här, och jag sa att det är lika bra att säga det så tidigt som möjligt.
Hon lade förstående huvudet på sned och sa "Ja det är inte lätt, det är lite otäckt det där".
....
Det är tur att jag är så van vid att höra det så jag inte längre blir arg.
Hon ledde mig till ett väntrum efter att ha pratat med sköterskan om det, och efter nån minut tittar sköterskan ut från laboratoriet och säger "Vi fixar dig om några minuter!".
Det var lite kul. I sådana meningar associerar jag "fixa" med att döda, typ. Det kändes rätt passande.
Men sköterskan var jättebra och lyhörd, så himla skönt.
Och det var nog bra att jag hade tittat på papprena innan, för det var tydligen förvirrat. Fick en trevlig överraskning när jag läste dem första gången och såg att jag ska lämna blodprov varje VECKA de första FEM veckorna, och papprena med vilka prov som skulle tas var numrerade med veckosiffran. Förutom just den första, där typ ALLA prov fanns med, och sköterskan visste inte om det var det som skulle tas idag, och frågade om jag visste. Som tur vad hade jag tagit med ett papper där det stod att jag hade kallats till provtagning den här veckan, så vi kom fram till att det måste vara det onumrerade pappret som gäller.
Det var rätt ironiskt när jag väl satt i stolen. (apropå just "stolen", jag skulle antagligen kunna sätta mig i den elektriska stolen på skoj och känna mig mer behaglig till mods...)
Jag sa att jag inte ville se hennes utrustning eller vad hon höll på med, och hon svarade att hon förstod det, att jag fick väl försöka titta mig omkring.
Jag visste inte vad jag skulle kolla på.
Rummet var rätt stort. Längst till vänster stod det två sköterskor och tittade på rör med blod i, bredvid dem satt det en sån där plansch på en människa utan hud så man får se alla muskler och sånt. Bredvid den var det en bänk med rör med blod uppradade. Till höger om dem låg det massa läskiga instrument. Och till höger om mig satt en sköterska och tog blod från mig.
Jag valde att blunda istället.
När det var färdigt fick jag reda på allt det andra. Pisseprov har jag inga problem med förutom att det är äckligt och jag skulle behöva en instruktionsbok så att man kan göra det så smidigt som möjligt.
EKG:t var värre. Hon sa att jag skulle ta av mig på överkroppen, så skulle hon strax komma tillbaks. Så jag tog av mig t-shirten. Väl tillbaks sa hon att jag behövde ta av mig BHn också. Jag frågade om det var absolut nödvändigt, hon funderade lite och sa att hon skulle göra sitt bästa. Och det gick bra. Men det var läskigt. Läskigare än EEG.
Jag förklarade för henne att jag hade Aspergers, och att det var otroligt svårt för mig dels för att en främmande människa var så nära mig och dels för att jag var kopplad till en apparat och kände mig totalt låst. Hon förstod, och det var himla skönt.
Strax efter det, när jag ändå låg där, var det dags för blodtryckskoll.
Det får jag nästan panik av. De första "pumpningarna" går an, sen känner jag att det blir för mycket, vid nästa pumpning förlorar jag i stort sett förmågan att försöka tänka logiskt, vid pumpet efter det får jag panik och det börjar svartna för ögonen, men det är alltid det sista pumpet.
Eller ja, inte den här gången, hon var tvungen att göra det en gång till för att vara säker. På nåt, jag vet inte.
Sen var allt över för den här veckan iaf.
Jag är trött på så mycket.
Trött, less och frustrerad.
Känns som att nästa vecka bara blir värre.
Tatueringar.
Jag har tre små tatueringar jag vill göra.
Två av dem hör ihop men ska sitta på olika ställen, den tredje hade jag inte ens tänkt på, jag visste bara att jag ville ha något just DÄR men det är ett oerhört viktigt ställe så jag har inte orkat tänka på det men så bara kom idén och jag gillade den.
De andra två har jag tänkt på ett tag men inte kommit på något ställe som känns bra, förrän nu.
Alla tre är mycket simpla (och diskreta) tatueringar, men en av dem är antagligen rätt jobbig att göra eftersom det krävs många spikraka linjer och en perfekt cirkel.
Kan inte tänka mig att det skulle gå på mer än nån tusenlapp, frågan är bara vart man skulle göra dem. House Of Pain finns här men jag vet ingenting om han som arbetar där.
Annars finns det en studio i Karlshamn som verkar vara väldigt bra.
Jag vill, jag vill, jag vill.
I det här fallet gör jag dem inte alls för att det ska vara fint, jag gör det för att det ska kännas bra. Jag vill ha de symbolerna på min kropp.
Jag ska titta upp vad det kan kosta, och pilla lite i PS för att se hur det skulle se ut.
För många år sedan sade jag att jag aldrig skulle göra sleeves. Jag har VELAT haft det (sedan jag var mycket ung) men har försökt tänka förståndigt, att det är en sån stor grej och att man antagligen ångrar något motiv.
Men nu är jag trött på att tänka så. Jag ångrar ändå 50% av allt jag gör, småsaker, som att jag inte orkade diska vattenkannan som jag använder till kaffebryggaren i morse.
Och jag förseställer mig ju scenarion hela tiden. Hur det ser ut när jag presenterar mig för personer, t om hur det kommer att vara när jag går upp dagen efter. Mest för att försöka tänka så positivt som möjligt. Jag tänker helt enkelt mest i bilder (för jag är ju sådära speciell dårå), och då har jag mina sleeves. Alltid. Jag vet inte hur de ser ut förutom det vaga motivet som jag har klart för mig i huvudet.
Jag vet hur jag vill att de ska se ut, men jag vet inte vad de ska innehålla. Typ.
Det ska inte vara många motiv, och det ska vara "luftigt", mer hud än färg (färg och färg, jag vill bara ha svartvitt än så länge), om man säger så. Visst kan jag tycka att det är fint med många och färglada motiv, men jag vill inte ha det så.
Fan jag vet en som har en jättefin sleeve, som visar precis hur mycket jag vill ha på armen, men jag känner henne inte och vågar inte fråga om jag får använda bilden.
Aja.
Det är ändå inget jag tänker göra nu. Det är något jag kan längta efter. Det är inte bråttom eftersom jag inte har motiven klara för mig än, men jag ser nu iallafall möjligheten att jag gör en sleeve eller två.
Känns bara så dumt att låta bli att göra något man verkligen vill så länge för att man är rädd för att ångra sig. Livet är för kort för det, och hela faderullan...
Det känns bara lustigt att jag kände mig förståndig när jag var i tidiga tonåren och bestämde mig för att jag inte skulle ha sleeves, och att jag ändrat mig nu.
Sen måste jag komma på något Caiza kan göra på mig.
Fast nu ska jag se hur mina idéer skulle se ut.
Två av dem hör ihop men ska sitta på olika ställen, den tredje hade jag inte ens tänkt på, jag visste bara att jag ville ha något just DÄR men det är ett oerhört viktigt ställe så jag har inte orkat tänka på det men så bara kom idén och jag gillade den.
De andra två har jag tänkt på ett tag men inte kommit på något ställe som känns bra, förrän nu.
Alla tre är mycket simpla (och diskreta) tatueringar, men en av dem är antagligen rätt jobbig att göra eftersom det krävs många spikraka linjer och en perfekt cirkel.
Kan inte tänka mig att det skulle gå på mer än nån tusenlapp, frågan är bara vart man skulle göra dem. House Of Pain finns här men jag vet ingenting om han som arbetar där.
Annars finns det en studio i Karlshamn som verkar vara väldigt bra.
Jag vill, jag vill, jag vill.
I det här fallet gör jag dem inte alls för att det ska vara fint, jag gör det för att det ska kännas bra. Jag vill ha de symbolerna på min kropp.
Jag ska titta upp vad det kan kosta, och pilla lite i PS för att se hur det skulle se ut.
För många år sedan sade jag att jag aldrig skulle göra sleeves. Jag har VELAT haft det (sedan jag var mycket ung) men har försökt tänka förståndigt, att det är en sån stor grej och att man antagligen ångrar något motiv.
Men nu är jag trött på att tänka så. Jag ångrar ändå 50% av allt jag gör, småsaker, som att jag inte orkade diska vattenkannan som jag använder till kaffebryggaren i morse.
Och jag förseställer mig ju scenarion hela tiden. Hur det ser ut när jag presenterar mig för personer, t om hur det kommer att vara när jag går upp dagen efter. Mest för att försöka tänka så positivt som möjligt. Jag tänker helt enkelt mest i bilder (för jag är ju sådära speciell dårå), och då har jag mina sleeves. Alltid. Jag vet inte hur de ser ut förutom det vaga motivet som jag har klart för mig i huvudet.
Jag vet hur jag vill att de ska se ut, men jag vet inte vad de ska innehålla. Typ.
Det ska inte vara många motiv, och det ska vara "luftigt", mer hud än färg (färg och färg, jag vill bara ha svartvitt än så länge), om man säger så. Visst kan jag tycka att det är fint med många och färglada motiv, men jag vill inte ha det så.
Fan jag vet en som har en jättefin sleeve, som visar precis hur mycket jag vill ha på armen, men jag känner henne inte och vågar inte fråga om jag får använda bilden.
Aja.
Det är ändå inget jag tänker göra nu. Det är något jag kan längta efter. Det är inte bråttom eftersom jag inte har motiven klara för mig än, men jag ser nu iallafall möjligheten att jag gör en sleeve eller två.
Känns bara så dumt att låta bli att göra något man verkligen vill så länge för att man är rädd för att ångra sig. Livet är för kort för det, och hela faderullan...
Det känns bara lustigt att jag kände mig förståndig när jag var i tidiga tonåren och bestämde mig för att jag inte skulle ha sleeves, och att jag ändrat mig nu.
Sen måste jag komma på något Caiza kan göra på mig.
Fast nu ska jag se hur mina idéer skulle se ut.
JAMENTACKGÄRNA!
Fick hem tre jävla brev från landstinget idag, varav det ena innehöll bland annat "Provtagningstid: 2010-09-14. Om du inte kan komma den planerade tiden var god meddela oss i förväg".
JA MEN VAD JÄVLA BRA DÅ.
Tack.
Jag känner mig inte tillräckligt förtvivlad över situationen eller tillräckligt rädd över att ni ska sticka mig i armen och ta blod från mig, så det var bara bra att ni slängde in det här så jag har något annat att koncentrera mig på.
Tack.
Tack, tack, tack, tack.
Ska genast se till att åka tillbaks i tiden och fixa det.
Det är fan illa när jag t om känner att jag måste censurera min alldeles privata handskrivna dagbok.
Och åh jag smäller snart av... jag måste uppenbarligen ta BLODPROV en gång i veckan de närmsta fem veckorna.
Men det gör ju inget, för det är så jävla mysigt när de sticker in en metallsak i en av mina vener och tar en massa blod.
JA MEN VAD JÄVLA BRA DÅ.
Tack.
Jag känner mig inte tillräckligt förtvivlad över situationen eller tillräckligt rädd över att ni ska sticka mig i armen och ta blod från mig, så det var bara bra att ni slängde in det här så jag har något annat att koncentrera mig på.
Tack.
Tack, tack, tack, tack.
Ska genast se till att åka tillbaks i tiden och fixa det.
Det är fan illa när jag t om känner att jag måste censurera min alldeles privata handskrivna dagbok.
Och åh jag smäller snart av... jag måste uppenbarligen ta BLODPROV en gång i veckan de närmsta fem veckorna.
Men det gör ju inget, för det är så jävla mysigt när de sticker in en metallsak i en av mina vener och tar en massa blod.
Jag kan skratta ändå.
"VARNING!! Om du får ett sms
eller ett mejl där någon uppmanar dig att rösta på en kille som heter
Fredrik från det nya arbetarpartiet - GÖR DET INTE! Det är någon som
luras. Det är ett helvete att få bort honom igen. Kopiera och klistra
in i din status för att varna andra!"
Jag röstade igår iaf, känns bra att ha det avklarat.
Jag vill göra mer.
Jag förstår inte varför jag inte gör saker jag vill göra. Sådana saker som jag velat göra i över 10 år.
Att åka till Wounded Knee har t ex varit en av mina högsta drömmar sedan tidiga tonåren. Då kändes det omöjligt och jag läste istället allt jag kunde om det, och såg alla filmer som kom ut som handlade om det. Fast det spädde ju bara på min längtan.
Men nu är det ju inte omöjligt alls. Faktiskt. Visst är det fortfarande mycket pengar det gäller, fast om man tänker att man "sparat" till det i 10 år så är det inte så mycket.
Sen tror jag inte heller att jag känner nån som kan förstå varför man vill dit. Och det är inget jag kan förklara heller. Det finns många andra ställen jag vill till också, men det står på min lista att besöka innan jag dör.
Just tanken om Wounded Knee blev jag påmind om nu när jag måste se på massa filmer för att hålla tankarna upptagna och jag ser om en massa filmer om de nordamerikanska indianerna. Det är trist att det är så många historiska fel i de flesta, och att det också är samma grupp av skådespelare som är med, men det duger för mig. Visst är det Hollywood, men man tar vad man får.
Och idag läste jag att Floyd Red Crow Westerman uppenbarligen varit död i tre år. Booh :(
Jag minns i skolan (det måste varit i ettan till trean nån gång för jag minns i vilket klassrum det var) när fröken Ulla sa att Christopher Columbus upptäckte Amerika, fast han trodde att han hade upptäckt Indien så han kallade folket som bodde där för indianer. Och jag tittade mig omkring för att se om någon annan reagerade på det uppenbara, att hon stod och sa att HAN upptäckte ett land som det redan bodde folk i, det gick ju inte bara ihop. Man upptäcker inte något som uppenbarligen redan är upptäckt. Men jag trodde som vanligt att det var jag som var dum och hade missförstått det hela.
Nu vet jag att jag inte hade missförstått men jag är uppenbarligen fortfarande dum och petig som tycker att det är fel, för "det ska ju vara så att Columbus upptäckte Amerika". Spelar ingen roll att det är helt fel, de flesta tror/tycker att det är så, så då räknas det som rätt.
På samma sätt som att alla såna där idiotiska faktaspel man spelat, där frågan om vad Pippi Långstrumps häst hette.
Hon säger för fan klart och tydligt i filmen att han inte heter någonting men att hon kallar honom för lilla gubben. Men svarar man så så är det fel.
Är det så konstigt att man är osäker på sig själv egentligen, när saker som är så uppenbart fel räknas som rätt av så många?
Det är bara nåt jag irriterar mig på väldigt ofta....
Iallafall så kom jag faktiskt att tänka på Wounded Knee innan filmbehovet. Jag skulle leta fram en anteckningsbok där jag har en massa citat, och där jag vet att jag hade ritat upp en karta över den delen av South Dakota. Där jag också hade skrivit ner alla ord jag hittat på sioux, för det skulle jag ju minsann lära mig. På den tiden internet knappt fanns.
Vad söt man var när man var liten.
Och är det någon som råkar sitta på The broken chain så blir jag världens gladaste om jag får ta del av den. Dumma jag gav bort mitt vhsexemplar i samband med någon flytt för många år sen...
Att åka till Wounded Knee har t ex varit en av mina högsta drömmar sedan tidiga tonåren. Då kändes det omöjligt och jag läste istället allt jag kunde om det, och såg alla filmer som kom ut som handlade om det. Fast det spädde ju bara på min längtan.
Men nu är det ju inte omöjligt alls. Faktiskt. Visst är det fortfarande mycket pengar det gäller, fast om man tänker att man "sparat" till det i 10 år så är det inte så mycket.
Sen tror jag inte heller att jag känner nån som kan förstå varför man vill dit. Och det är inget jag kan förklara heller. Det finns många andra ställen jag vill till också, men det står på min lista att besöka innan jag dör.
Just tanken om Wounded Knee blev jag påmind om nu när jag måste se på massa filmer för att hålla tankarna upptagna och jag ser om en massa filmer om de nordamerikanska indianerna. Det är trist att det är så många historiska fel i de flesta, och att det också är samma grupp av skådespelare som är med, men det duger för mig. Visst är det Hollywood, men man tar vad man får.
Och idag läste jag att Floyd Red Crow Westerman uppenbarligen varit död i tre år. Booh :(
Jag minns i skolan (det måste varit i ettan till trean nån gång för jag minns i vilket klassrum det var) när fröken Ulla sa att Christopher Columbus upptäckte Amerika, fast han trodde att han hade upptäckt Indien så han kallade folket som bodde där för indianer. Och jag tittade mig omkring för att se om någon annan reagerade på det uppenbara, att hon stod och sa att HAN upptäckte ett land som det redan bodde folk i, det gick ju inte bara ihop. Man upptäcker inte något som uppenbarligen redan är upptäckt. Men jag trodde som vanligt att det var jag som var dum och hade missförstått det hela.
Nu vet jag att jag inte hade missförstått men jag är uppenbarligen fortfarande dum och petig som tycker att det är fel, för "det ska ju vara så att Columbus upptäckte Amerika". Spelar ingen roll att det är helt fel, de flesta tror/tycker att det är så, så då räknas det som rätt.
På samma sätt som att alla såna där idiotiska faktaspel man spelat, där frågan om vad Pippi Långstrumps häst hette.
Hon säger för fan klart och tydligt i filmen att han inte heter någonting men att hon kallar honom för lilla gubben. Men svarar man så så är det fel.
Är det så konstigt att man är osäker på sig själv egentligen, när saker som är så uppenbart fel räknas som rätt av så många?
Det är bara nåt jag irriterar mig på väldigt ofta....
Iallafall så kom jag faktiskt att tänka på Wounded Knee innan filmbehovet. Jag skulle leta fram en anteckningsbok där jag har en massa citat, och där jag vet att jag hade ritat upp en karta över den delen av South Dakota. Där jag också hade skrivit ner alla ord jag hittat på sioux, för det skulle jag ju minsann lära mig. På den tiden internet knappt fanns.
Vad söt man var när man var liten.
Och är det någon som råkar sitta på The broken chain så blir jag världens gladaste om jag får ta del av den. Dumma jag gav bort mitt vhsexemplar i samband med någon flytt för många år sen...
Jippifuckingjippi.
Försökte få dagen att starta bra, och det gick inte. Det tog två timmar att lugna ner sig såpass så jag kunde glo på en film iaf.
Sen ringer tantan från stället jag skulle få hjälp med arbetsträning från, och frågar om det går bra om vi börjar med möten nästnästa vecka.
NEJ DET GÅR FÖRIHELVETE INTE BRA, 8:E NOVEMBER SA NI FAKTISKT! Ville jag säga.
Det kändes som "Hej, vi vet ju att du har cancer och en månad kvar att leva och precis blivit rullstolsbunden, men jag tänkte höra om du ville vara med på triathlonet vi pratade om förut?". Lika omöjlig kändes tanken.
Jag förklarade situationen (så gott som jag kan för någon jag inte känner, förklara situationen i sin helhet kan jag inte göra för någon alls faktiskt), och att den 8/11 skulle passa bättre iom att man förhoppningsvist hade kunnat stabilisera medicinen tills dess så att jag känner att jag kan gå upp ur sängen utan att med flit vilja gå in i väggen så jag svimmar och slipper vara vaken. Riktigt så dramaqueen var jag inte, men ändå.
Sen minns jag faktiskt inte vad vi pratade om. Förutom att jag sa "Ja vi kan väl kanske börja med möten innan november" och så fick jag den förbannade tiden nästnästa vecka ändå.
Satt och antecknade tid och datum under samtalet, och plötsligt kunde jag inte för mitt liv komma på vilken månad det var, eller vilket nummer september hade i ordningen.
Och efter samtalet satt jag där och undrade vad som hade hänt, och så började allt om igen och det tog två timmar till att lugna ner sig.
Nu känns det ju bara verkligen som att man sitter med skägget i brevlådan. Det känns som att jag hade en chans att komma in där (för det ÄR många som söker men får avslag), och att jag var tvungen att ta den nu, men det känns som att det inte finns en jävla chans i helvetet att det kommer gå bra. Fast det måste ju gå bra, annars kommer de nog aldrig ta mig seriöst igen. Och arbetsterapeuten som lagt in ett så gott ord för mig.
Jag är så jävla bra på att klanta till det. Varför kunde de inte bara hålla sig till det vi hade bestämt?
Sen ringer tantan från stället jag skulle få hjälp med arbetsträning från, och frågar om det går bra om vi börjar med möten nästnästa vecka.
NEJ DET GÅR FÖRIHELVETE INTE BRA, 8:E NOVEMBER SA NI FAKTISKT! Ville jag säga.
Det kändes som "Hej, vi vet ju att du har cancer och en månad kvar att leva och precis blivit rullstolsbunden, men jag tänkte höra om du ville vara med på triathlonet vi pratade om förut?". Lika omöjlig kändes tanken.
Jag förklarade situationen (så gott som jag kan för någon jag inte känner, förklara situationen i sin helhet kan jag inte göra för någon alls faktiskt), och att den 8/11 skulle passa bättre iom att man förhoppningsvist hade kunnat stabilisera medicinen tills dess så att jag känner att jag kan gå upp ur sängen utan att med flit vilja gå in i väggen så jag svimmar och slipper vara vaken. Riktigt så dramaqueen var jag inte, men ändå.
Sen minns jag faktiskt inte vad vi pratade om. Förutom att jag sa "Ja vi kan väl kanske börja med möten innan november" och så fick jag den förbannade tiden nästnästa vecka ändå.
Satt och antecknade tid och datum under samtalet, och plötsligt kunde jag inte för mitt liv komma på vilken månad det var, eller vilket nummer september hade i ordningen.
Och efter samtalet satt jag där och undrade vad som hade hänt, och så började allt om igen och det tog två timmar till att lugna ner sig.
Nu känns det ju bara verkligen som att man sitter med skägget i brevlådan. Det känns som att jag hade en chans att komma in där (för det ÄR många som söker men får avslag), och att jag var tvungen att ta den nu, men det känns som att det inte finns en jävla chans i helvetet att det kommer gå bra. Fast det måste ju gå bra, annars kommer de nog aldrig ta mig seriöst igen. Och arbetsterapeuten som lagt in ett så gott ord för mig.
Jag är så jävla bra på att klanta till det. Varför kunde de inte bara hålla sig till det vi hade bestämt?
Vården är lika stabil som alltid.
Att trycka undan känslor och tankar och låtsas att man är i lalaland fungerar inte så länge och man kan krasha hårt, och igår hade jag tur nog att få en tid hos en läkare. Himla tur hade jag, han hade fått ett återbud så jag fick en tid en timme senare.
Naturligtvist inte den jag var hos sist, för hon har slutat. Denna här kommer vara där nästan hela hösten, sicken lyx jag har som kommer få träffa honom i flera veckor!
När jag hade suttit i väntrummet en halvtimme (vilket jag tror är gränsen för när man får sina pengar tillbaks) gick jag fram och frågade vad de höll på med.
Nog fick jag svar, många dessutom, och jag har ingen aning om vilket som var sant. Men jag skulle få mina pengar tillbaks efteråt (herrejösses vad de var virriga, tantan i receptionen visste inte ens hur man skötte kölappssystemet och trodde att knappen man tryckte på för att trycka fram nästa nummer var en larmknapp så den använde hon inte...) och fick komma in till doktorn direkt.
Vet inte vad jag ska säga om honom.
Han verkade vara för gammal för att arbeta som läkare (jag sade en sak till honom, han glömde bort det några sekunder senare...), han verkade ha bott i en garderob den senaste tiden vilket yttrade sig bland annat på det viset att han inte använde ordet recept eller liknande, utan "ordination". Han blev också väldigt överraskad över att få höra att man inte behövde ha fått barn för att gå till en barnmorska och prata om preventivmedel.
Han var en sån där som inte reser sig upp när man kommer in, utan man får gå fram till honom och skaka hand, och sen sitter han där med armarna i kors och säger "Jaha, du mår tydligen inte så bra?". Och det gamla vanliga, man ska summera hela sitt liv och alla sina problem på några minuter.
Han satt mest med ryggen emot mig och läste om mig på sin dator. Jag försökte prata med honom lite, fråga om saker, och fick antingen ett "Mmmhm" till svar, eller inget svar alls.
Så jävla udda frågor med.
- Vad gör du?
- Jag kommer med största sannolikhet börja läsa... eller ja, menar du aktivitet?
- Aktivitet?
- Ja alltså, vad jag gör om dagarna?
- Jag undrar bara vad du gör.
...
Jo jag sitter här och leker patient på en psykmottagning men den här leken är inte rolig längre, kan vi sluta?
Och:
- Vad gör din pojkvän?
- Han arbetar. (befogad fråga tyckte jag, är man sambo med någon så)
- Med vaddå?
- I en affär. (här började jag tycka att det inte var relevant, men ok då)
- Vad säljer de?
- De säljer lite allt möjligt. (här började jag bli tjurig för det här var verkligen inte relevant)
- Vart ligger affären?
- ... jag förstår faktiskt inte vad det har med saken att göra.
Oooch så vidare till nästa fråga.
Han ifrågasatte så jävla mycket också, och frågade hur tidigare läkare hade tänkt. På det viset att man bara ville krypa ihop och säga "Förlåt men jag vet inte".
Så jävla skum och dryg läkare.
Han skummade ju igenom gamla anteckningar, och jag höll på att ramla av stolen när han frågade om jag hade provat Litium.
Mycket har jag läst om på nätet, men DET är nåt jag aldrig ens ägnat en tanke på för jag har alltid förknippat den med bipolaritet och liknande, och jag visste inte ens att den använders längre.
Mina första tankar var att det var steget innan tvångströja och madrasserad cell och den klassiska bilden av Kurt Cobains lik flashade till. Jag undrade för mig själv vad i helvete han hade fått för bild av mig.
Självklart var det överdrivet, men den medicinen överdrivs ju i så många filmer och sånt, och jag tror inte alls att de som äter den mot sin bipolaritet är helgalna, jag tror inte öht att folk som är bipolära gränsar till tvångströja.
Men han förklarade att den användes inom många områden eftersom den helt enkelt normaliserade alla signalsubstanser och sånt.
Han skulle dessutom skriva en remiss till en sömnutredning, det verkade han tycka var självklart vilket gjorde mig helt paff. Tills dess ville han vänta med medicinen, och visst förstår jag varför, men jag undrade vad jag skulle göra tills dess eftersom situationen nu inte är hållbar för mig. Så han satte in den på en gång.
På väg ut skulle jag få tillbaks mina pengar, och behövde jag inte lugnande innan jag kom dit så skulle jag behövt det då...
De kunde verkligen inte systemet alls, de drog pengar från kontot, makulerade det, ringde supporten, och jagvetintevad... Det tog nästan 20 minuter.
Uppenbarligen så är iaf Litium fortfarande såpass vanligt att det finns på i stort sett alla apotek, men jag är så jävla skeptisk. Måste ta blodprov varannan månad för att de ska kontrollera så det är rätt koncentration i blodet eftersom man kan bli förgiftad av det. Jag får inte heller ändra min kost, inte använda läkemedel som innehåller ibuprofen, och det är bara så mycket att tänka på.
Men känns inte som att jag har nå vidare val.
Ljuspunkten kom när vi handlade på City Gross, det var en snubbe med en ölmage som gjorde att det såg ut som att han var gravid i åttonde månaden eller nåt. Han hade en t-shirt på sig, en sån där som ska vara lite rolig, och jag läste "I'm in shape" och tyckte det var roligt, men sen såg jag att själva punchlinen stod under den stora texten men att hans mage var så stor så att den skymde den... ironi på hög nivå.
Och från ögonblicket läkaren sa Litium har jag såklart haft den här på hjärnan:
Naturligtvist inte den jag var hos sist, för hon har slutat. Denna här kommer vara där nästan hela hösten, sicken lyx jag har som kommer få träffa honom i flera veckor!
När jag hade suttit i väntrummet en halvtimme (vilket jag tror är gränsen för när man får sina pengar tillbaks) gick jag fram och frågade vad de höll på med.
Nog fick jag svar, många dessutom, och jag har ingen aning om vilket som var sant. Men jag skulle få mina pengar tillbaks efteråt (herrejösses vad de var virriga, tantan i receptionen visste inte ens hur man skötte kölappssystemet och trodde att knappen man tryckte på för att trycka fram nästa nummer var en larmknapp så den använde hon inte...) och fick komma in till doktorn direkt.
Vet inte vad jag ska säga om honom.
Han verkade vara för gammal för att arbeta som läkare (jag sade en sak till honom, han glömde bort det några sekunder senare...), han verkade ha bott i en garderob den senaste tiden vilket yttrade sig bland annat på det viset att han inte använde ordet recept eller liknande, utan "ordination". Han blev också väldigt överraskad över att få höra att man inte behövde ha fått barn för att gå till en barnmorska och prata om preventivmedel.
Han var en sån där som inte reser sig upp när man kommer in, utan man får gå fram till honom och skaka hand, och sen sitter han där med armarna i kors och säger "Jaha, du mår tydligen inte så bra?". Och det gamla vanliga, man ska summera hela sitt liv och alla sina problem på några minuter.
Han satt mest med ryggen emot mig och läste om mig på sin dator. Jag försökte prata med honom lite, fråga om saker, och fick antingen ett "Mmmhm" till svar, eller inget svar alls.
Så jävla udda frågor med.
- Vad gör du?
- Jag kommer med största sannolikhet börja läsa... eller ja, menar du aktivitet?
- Aktivitet?
- Ja alltså, vad jag gör om dagarna?
- Jag undrar bara vad du gör.
...
Jo jag sitter här och leker patient på en psykmottagning men den här leken är inte rolig längre, kan vi sluta?
Och:
- Vad gör din pojkvän?
- Han arbetar. (befogad fråga tyckte jag, är man sambo med någon så)
- Med vaddå?
- I en affär. (här började jag tycka att det inte var relevant, men ok då)
- Vad säljer de?
- De säljer lite allt möjligt. (här började jag bli tjurig för det här var verkligen inte relevant)
- Vart ligger affären?
- ... jag förstår faktiskt inte vad det har med saken att göra.
Oooch så vidare till nästa fråga.
Han ifrågasatte så jävla mycket också, och frågade hur tidigare läkare hade tänkt. På det viset att man bara ville krypa ihop och säga "Förlåt men jag vet inte".
Så jävla skum och dryg läkare.
Han skummade ju igenom gamla anteckningar, och jag höll på att ramla av stolen när han frågade om jag hade provat Litium.
Mycket har jag läst om på nätet, men DET är nåt jag aldrig ens ägnat en tanke på för jag har alltid förknippat den med bipolaritet och liknande, och jag visste inte ens att den använders längre.
Mina första tankar var att det var steget innan tvångströja och madrasserad cell och den klassiska bilden av Kurt Cobains lik flashade till. Jag undrade för mig själv vad i helvete han hade fått för bild av mig.
Självklart var det överdrivet, men den medicinen överdrivs ju i så många filmer och sånt, och jag tror inte alls att de som äter den mot sin bipolaritet är helgalna, jag tror inte öht att folk som är bipolära gränsar till tvångströja.
Men han förklarade att den användes inom många områden eftersom den helt enkelt normaliserade alla signalsubstanser och sånt.
Han skulle dessutom skriva en remiss till en sömnutredning, det verkade han tycka var självklart vilket gjorde mig helt paff. Tills dess ville han vänta med medicinen, och visst förstår jag varför, men jag undrade vad jag skulle göra tills dess eftersom situationen nu inte är hållbar för mig. Så han satte in den på en gång.
På väg ut skulle jag få tillbaks mina pengar, och behövde jag inte lugnande innan jag kom dit så skulle jag behövt det då...
De kunde verkligen inte systemet alls, de drog pengar från kontot, makulerade det, ringde supporten, och jagvetintevad... Det tog nästan 20 minuter.
Uppenbarligen så är iaf Litium fortfarande såpass vanligt att det finns på i stort sett alla apotek, men jag är så jävla skeptisk. Måste ta blodprov varannan månad för att de ska kontrollera så det är rätt koncentration i blodet eftersom man kan bli förgiftad av det. Jag får inte heller ändra min kost, inte använda läkemedel som innehåller ibuprofen, och det är bara så mycket att tänka på.
Men känns inte som att jag har nå vidare val.
Ljuspunkten kom när vi handlade på City Gross, det var en snubbe med en ölmage som gjorde att det såg ut som att han var gravid i åttonde månaden eller nåt. Han hade en t-shirt på sig, en sån där som ska vara lite rolig, och jag läste "I'm in shape" och tyckte det var roligt, men sen såg jag att själva punchlinen stod under den stora texten men att hans mage var så stor så att den skymde den... ironi på hög nivå.
Och från ögonblicket läkaren sa Litium har jag såklart haft den här på hjärnan:
Bice.
Haha, vi satt och kollade på American Choppers häromdagen; "Coming up next: Bo Bice visits the shop blablabla", och jag började ju såklart fnissa hysteriskt... På den nivån ligger jag. Men Bo Bice? Lite kul iaf?
Fast det var inte därför jag skrev bice, jag skrev det för att det känns så nu. Tog ingen sömntablett och det känns som att jag halvslumrat mig igenom natten och bara längtat efter att det ska bli morgon så jag får gå upp, och när det blev dags att gå upp var jag ju så trött så jag bara ville räcka upp långfingret åt dagen, dra täcket över huvudet och fortsätta sova på riktigt.
Men jag har två möten (på samma ställen iofs) så jag var tvungen att gå upp och vakna ordentligt.
Småregnade ute, satt med tre tröjor och en filt och kollade på Real Housewives of New Jersey: Reunion part 2.
Danielle måste ha tagit något...
Jag vill inte träffa kuratorn idag. Första gången efter sommaruppehållet. Och jag har en känsla av att det kommer bli ett oerhört jobbigt samtal, och jag vill inte prata om det jag måste prata om. Jag vill inte ens tänka på det. När jag börjar tänka på det vill jag bara slå mig för öronen och skrika "LALALALA, HÖÖÖÖR INTE!".
Direkt efter det ska jag på taktil stimulering, och jag känner INTE för det. Jag vill inte att någon ens petar på mig nu. Men eftersom jag faktiskt glömde bort det mötet förra veckan (fyfan vad jag skämdes...) så känner jag att jag inte kan avboka det nu. Men jag tänker be att vi inte gör så mycket.
Och så måste jag ta bort saker från min mp3-spelare för att få plats med den musiken jag vill lyssna på idag.
Jag skulle verkligen behöva en ny med större kapacitet...
Fast det var inte därför jag skrev bice, jag skrev det för att det känns så nu. Tog ingen sömntablett och det känns som att jag halvslumrat mig igenom natten och bara längtat efter att det ska bli morgon så jag får gå upp, och när det blev dags att gå upp var jag ju så trött så jag bara ville räcka upp långfingret åt dagen, dra täcket över huvudet och fortsätta sova på riktigt.
Men jag har två möten (på samma ställen iofs) så jag var tvungen att gå upp och vakna ordentligt.
Småregnade ute, satt med tre tröjor och en filt och kollade på Real Housewives of New Jersey: Reunion part 2.
Danielle måste ha tagit något...
Jag vill inte träffa kuratorn idag. Första gången efter sommaruppehållet. Och jag har en känsla av att det kommer bli ett oerhört jobbigt samtal, och jag vill inte prata om det jag måste prata om. Jag vill inte ens tänka på det. När jag börjar tänka på det vill jag bara slå mig för öronen och skrika "LALALALA, HÖÖÖÖR INTE!".
Direkt efter det ska jag på taktil stimulering, och jag känner INTE för det. Jag vill inte att någon ens petar på mig nu. Men eftersom jag faktiskt glömde bort det mötet förra veckan (fyfan vad jag skämdes...) så känner jag att jag inte kan avboka det nu. Men jag tänker be att vi inte gör så mycket.
Och så måste jag ta bort saker från min mp3-spelare för att få plats med den musiken jag vill lyssna på idag.
Jag skulle verkligen behöva en ny med större kapacitet...
Ramar!
Jag har tänkt ha tre ramar ovanför sängen, bilderna har varit färdiga i ett år men de är kvadratiska och har udda mått så det har helt enkelt inte gått att fixa ramar utan att måttbeställa dem. Och det är dyrt. Pratade med två ramverkstäder här i stan, 400:-/ram inkl. passepartout skulle de ha. Hutlöst.
Det kändes rätt hopplöst, jag var t om inställd på att kopiera bilderna i en annan storlek trots att jag verkligen inte ville det, för att köpa en ram som egentligen var på tok för djup.
Men så blev jag tipsad om Crimo Ramar som inte tar någon extra avgift för att skära till saker och ting! Tre ramar inkl. passepartout + frakt gick inte ens på 400:-. Fort att få hem dem gick det med, jag hade inte ens hunnit betala innan de var här, haha.
Inte världens bästa kvalité, men det ska nog bli bra med nån tejpbit här och där för att hålla allt på plats. Ramarna var heller inte så matta och platta som jag ville ha från början, men man får väl kompromissa lite.
Måtten landade iaf på 26*26 cm med 3 cm bred psp, och när jag höll upp den ena mot väggen såg det ut att vara ett alldeles utmärkt mått.
Jag tänkte ta kort på ramarna när bilderna var i, men på något sätt lyckades jag få upp ett litet gammalt sår på tummen när jag höll på med den första, och blodfläckar är inte så önskvärt när man håller på med fotografier och psp...
Jag fick avin i morse, och hade då två paket att hämta ut, men drog mig för att gå dit eftersom det känns som att jag knappt har nån energi. Sen kom jag på att jag ju faktiskt har Idas cykel här för tillfället, jag har fått låna den lite på obestämd tid, så jag cyklade minsann! Och det var faktiskt som att cykla, det var inte så svårt som jag hade trott och känslan kom tillbaks rätt snabbt. Så nu fick jag hem båda paketen som var rätt stora.
Sjukt skönt med cykel.
Det andra paketet innehöll bl a en toning jag inte provat förut, jag vill se om den är skonsammare mot håret än den gamla vanliga.
Det kändes rätt hopplöst, jag var t om inställd på att kopiera bilderna i en annan storlek trots att jag verkligen inte ville det, för att köpa en ram som egentligen var på tok för djup.
Men så blev jag tipsad om Crimo Ramar som inte tar någon extra avgift för att skära till saker och ting! Tre ramar inkl. passepartout + frakt gick inte ens på 400:-. Fort att få hem dem gick det med, jag hade inte ens hunnit betala innan de var här, haha.
Inte världens bästa kvalité, men det ska nog bli bra med nån tejpbit här och där för att hålla allt på plats. Ramarna var heller inte så matta och platta som jag ville ha från början, men man får väl kompromissa lite.
Måtten landade iaf på 26*26 cm med 3 cm bred psp, och när jag höll upp den ena mot väggen såg det ut att vara ett alldeles utmärkt mått.
Jag tänkte ta kort på ramarna när bilderna var i, men på något sätt lyckades jag få upp ett litet gammalt sår på tummen när jag höll på med den första, och blodfläckar är inte så önskvärt när man håller på med fotografier och psp...
Jag fick avin i morse, och hade då två paket att hämta ut, men drog mig för att gå dit eftersom det känns som att jag knappt har nån energi. Sen kom jag på att jag ju faktiskt har Idas cykel här för tillfället, jag har fått låna den lite på obestämd tid, så jag cyklade minsann! Och det var faktiskt som att cykla, det var inte så svårt som jag hade trott och känslan kom tillbaks rätt snabbt. Så nu fick jag hem båda paketen som var rätt stora.
Sjukt skönt med cykel.
Det andra paketet innehöll bl a en toning jag inte provat förut, jag vill se om den är skonsammare mot håret än den gamla vanliga.
Sova sova säng säng.
De senaste nätterna har jag sovit rätt fucked upp. Eller ja, de senaste två veckorna ca. Några av nätterna har jag haft uppehåll med sömntabletterna men det har ju gått sisådär. Jag tog Propavan några kvällar (eller rättare sagt dagar, jag måste ta den kl 14-15 på dagen för att den ska börja verka vid rätt tid och för att den ska ha gått ur så mycket som möjligt till dagen efter, men det är en jävla skitmedicin ändå... jag får alla klassiska biverkningar, enda anledningen till att jag tar den är att jag blir så slö på kvällen och framåt natten kan det hända att jag kan somna) men det har ändå slutat med att jag somnat till lite, vaknat och varit vaken en lång stund och till slut kollat på klockan och insett att den är 3-4, slumrat lite, vaknat kl 5, slumrat om igen och vaknat med nån kvarts mellanrum.
De senaste nätterna har jag tagit de vanliga Stilnocten istället, men bara 10 mg. Och det blir helknas... Jag tror helt enkelt inte att jag kan ta en sån liten dos om jag går och lägger mig innan kl 1-2 för den korta halveringstiden märks verkligen på mig och det slutar med att jag vaknar vid 4-5-tiden, ligger vaken en stund och tar en till och vaknar av mig själv vid 8-9. Sen sover jag inte riktigt på den dosen heller. Jag slumrar, TROR jag. Halvt vaken, fast jag drömmer. Alla som känt av de hallucinogenaliknande effekterna på den kan nog tänka sig hur obehagligt det är. Det är alldeles för realistiska drömmar och det kan bli riktigt jävla hemskt om det är mardrömmar. Och jag vet aldrig vad jag gjort på riktigt eller bara drömt.
Som häromnatten, jag drömde att jag såg två tanter och det var något som var så jävla roligt med dem (en av dem hade riktigt pösiga, hängande hiphopjeans eller nåt), och jag visste ju i drömmen att om jag skrattar så skrattar jag på riktigt, men jag kunde inte hålla mig för skratt, så jag tror jag skrattade på riktigt. Kanske. Jag vet inte.
Förra veckan drömde jag att jag kände mig riktigt tvungen att fråga någon nåt, det var nåt oerhört viktigt, men samma där, jag visste att om jag frågade personen i drömmen så skulle jag säga det på riktigt, dvs prata i sömnen. Så I drömmen övervägde jag om det var värt att prata i sömnen för att få fråga det där, och jag kom fram till att det var det, och så vaknade jag när jag var halvvägs genom meningen, jag vet inte om min egen röst väckte mig själv...
Jag är väl bekant med lucid dreaming, men det här har jag aldrig varit med om.
Och den senaste veckans sömn har varit fucked up på ytterligare ett sätt... Jag vaknar mitt i natten, försöker somna om ett bra tag, sedan tittar jag på klockan som är 4.53. Det har hänt fem dagar i rad.
Och det klassiska, vaknar upp flera gånger per natt i panik för att jag inte vet vart jag är och det tar en stund att lugna sig från det. Pulsen stiger ju ändå rätt mycket när man har panik, även om situationen är inbillad.
Eller som häromveckan, jag låg och slumrade och tänkte hela tiden att jag verkligen måste gå och lägga mig i sängen, att jag inte kunde sova i soffan, men jag bara ooorkade inte. Gång på gång vaknade jag upp på riktigt och insåg att jag låg i sängen, somnade om med gott samvete, bara för att upprepa det hela.
Förra veckan hade jag otroliga problem med att gå upp före kl 10, var som en zombie, den här veckan har jag problem med att jag vaknar "på riktigt" kl 7 ca men är för trött för att ens röra på mig.
Jag har haft samma problem med halveringstiden förut och fick komplettera med Imovane, men jag vill bara inte ta en medicin till och dessutom vänjer jag mig aldrig vid den förbannade eftersmaken dagen efter.
Inte för att det skulle spela någon roll, i samband med allt det här känns det som att jag förlorat all aptit. Nog för att jag har skurit ner på kolhydraterna, men inte så lång tid den här gången. Vi gjorde potatisgratäng för ett tag sen, med massor av ost, och det är något jag älskar. Min hjärna registrerade att det luktade gott, jag såg den smälta osten, men kände ingenting i magen.
Inget sötsug heller. Alls. Inte för att jag klagar, men det har nog aldrig hållt i sig såhär länge förut.
Nu har jag iaf börjat med multivitaminer och Silica, och Silican gav resultat oväntat fort kan jag säga... Jag trodde inte att den kunde ge effekt inom några dagar, så jag vet inte, det kanske är inbillning, men med tanke på den hårmängden jag tappade förut var det väldigt lätt att se en markant skillnad.
Äh nu ska jag se på Hostel igen. Vet inte hur många filmer eller serieavsnitt som jag bara sett hälften på nu, jag kan bara inte koncentrera mig.
De senaste nätterna har jag tagit de vanliga Stilnocten istället, men bara 10 mg. Och det blir helknas... Jag tror helt enkelt inte att jag kan ta en sån liten dos om jag går och lägger mig innan kl 1-2 för den korta halveringstiden märks verkligen på mig och det slutar med att jag vaknar vid 4-5-tiden, ligger vaken en stund och tar en till och vaknar av mig själv vid 8-9. Sen sover jag inte riktigt på den dosen heller. Jag slumrar, TROR jag. Halvt vaken, fast jag drömmer. Alla som känt av de hallucinogenaliknande effekterna på den kan nog tänka sig hur obehagligt det är. Det är alldeles för realistiska drömmar och det kan bli riktigt jävla hemskt om det är mardrömmar. Och jag vet aldrig vad jag gjort på riktigt eller bara drömt.
Som häromnatten, jag drömde att jag såg två tanter och det var något som var så jävla roligt med dem (en av dem hade riktigt pösiga, hängande hiphopjeans eller nåt), och jag visste ju i drömmen att om jag skrattar så skrattar jag på riktigt, men jag kunde inte hålla mig för skratt, så jag tror jag skrattade på riktigt. Kanske. Jag vet inte.
Förra veckan drömde jag att jag kände mig riktigt tvungen att fråga någon nåt, det var nåt oerhört viktigt, men samma där, jag visste att om jag frågade personen i drömmen så skulle jag säga det på riktigt, dvs prata i sömnen. Så I drömmen övervägde jag om det var värt att prata i sömnen för att få fråga det där, och jag kom fram till att det var det, och så vaknade jag när jag var halvvägs genom meningen, jag vet inte om min egen röst väckte mig själv...
Jag är väl bekant med lucid dreaming, men det här har jag aldrig varit med om.
Och den senaste veckans sömn har varit fucked up på ytterligare ett sätt... Jag vaknar mitt i natten, försöker somna om ett bra tag, sedan tittar jag på klockan som är 4.53. Det har hänt fem dagar i rad.
Och det klassiska, vaknar upp flera gånger per natt i panik för att jag inte vet vart jag är och det tar en stund att lugna sig från det. Pulsen stiger ju ändå rätt mycket när man har panik, även om situationen är inbillad.
Eller som häromveckan, jag låg och slumrade och tänkte hela tiden att jag verkligen måste gå och lägga mig i sängen, att jag inte kunde sova i soffan, men jag bara ooorkade inte. Gång på gång vaknade jag upp på riktigt och insåg att jag låg i sängen, somnade om med gott samvete, bara för att upprepa det hela.
Förra veckan hade jag otroliga problem med att gå upp före kl 10, var som en zombie, den här veckan har jag problem med att jag vaknar "på riktigt" kl 7 ca men är för trött för att ens röra på mig.
Jag har haft samma problem med halveringstiden förut och fick komplettera med Imovane, men jag vill bara inte ta en medicin till och dessutom vänjer jag mig aldrig vid den förbannade eftersmaken dagen efter.
Inte för att det skulle spela någon roll, i samband med allt det här känns det som att jag förlorat all aptit. Nog för att jag har skurit ner på kolhydraterna, men inte så lång tid den här gången. Vi gjorde potatisgratäng för ett tag sen, med massor av ost, och det är något jag älskar. Min hjärna registrerade att det luktade gott, jag såg den smälta osten, men kände ingenting i magen.
Inget sötsug heller. Alls. Inte för att jag klagar, men det har nog aldrig hållt i sig såhär länge förut.
Nu har jag iaf börjat med multivitaminer och Silica, och Silican gav resultat oväntat fort kan jag säga... Jag trodde inte att den kunde ge effekt inom några dagar, så jag vet inte, det kanske är inbillning, men med tanke på den hårmängden jag tappade förut var det väldigt lätt att se en markant skillnad.
Äh nu ska jag se på Hostel igen. Vet inte hur många filmer eller serieavsnitt som jag bara sett hälften på nu, jag kan bara inte koncentrera mig.
Tihi...
Jag blev så varm om hjärtat när jag loggade in på Facebook idag. Ylvas mormor hade nämligen gjort en vänförfrågan.
Jag har suttit så många gånger och funderat på om jag ska skicka iväg en sån till henne, jag tycker så mycket om henne. För några år sedan gjorde hon mig faktiskt mållös när hon sa att hon hade skrivit in mig i släktträdet, hon höll på med släktforskning en hel del då. Och jag blev så rörd.
För de som blir förvirrade så hade jag ett förhållande med Ylvas bror i flera år och praktiskt taget bodde hemma hos deras familj ett tag när det var strul med min hyresvärd, så jag kände mig väldigt nära dem.
Sen tog förhållandet slut men Ylva blev istället en av mina närmaste vänner.
Iallafall... jag blev väldigt glad när jag såg det idag.
Det är fortfarande så himla ironiskt att hon bor i staden jag halvt växte upp i, och i flera år bodde hon i princip tvärs över gatan från min egen mormor :D
Jag har suttit så många gånger och funderat på om jag ska skicka iväg en sån till henne, jag tycker så mycket om henne. För några år sedan gjorde hon mig faktiskt mållös när hon sa att hon hade skrivit in mig i släktträdet, hon höll på med släktforskning en hel del då. Och jag blev så rörd.
För de som blir förvirrade så hade jag ett förhållande med Ylvas bror i flera år och praktiskt taget bodde hemma hos deras familj ett tag när det var strul med min hyresvärd, så jag kände mig väldigt nära dem.
Sen tog förhållandet slut men Ylva blev istället en av mina närmaste vänner.
Iallafall... jag blev väldigt glad när jag såg det idag.
Det är fortfarande så himla ironiskt att hon bor i staden jag halvt växte upp i, och i flera år bodde hon i princip tvärs över gatan från min egen mormor :D
Jag vill ha en husky.
Villvillvill.
Jag vet inte hur många gånger de senaste nätterna jag drömt om huskys. Det har inte handlat om något speciellt, bara att vår granne haft en husky som man sett i förbifarten, sådana grejjer.
Och jag saknar att ha den kontakten man kan ha med en hund. Nästan som telepati.
Bara få brotta ner hunden på golvet och gosa sig till ett allergianfall i den mysiga pälsen. (ja allergianfallet är ju inte så jättemysigt)
Få sitta och pilla bakom öronen på vovven medan man ser på tv.
Bara sitta och titta på hur vacker hunden är.
Det har en lugnande effekt.
Men jag ska inte ha en hund. Det går inte nu. Det finns faktiskt inte en chans att det skulle gå nu. Men det innebär ju inte att jag inte vill ha en så det gör ont.
Jag har en bild på grisen som jag gillat, förutom att ett förbannat koppel och en sele är i vägen. Men det blev ett rätt hyffsat resultat när jag försökte ta bort det.
Jag vet inte hur många gånger de senaste nätterna jag drömt om huskys. Det har inte handlat om något speciellt, bara att vår granne haft en husky som man sett i förbifarten, sådana grejjer.
Och jag saknar att ha den kontakten man kan ha med en hund. Nästan som telepati.
Bara få brotta ner hunden på golvet och gosa sig till ett allergianfall i den mysiga pälsen. (ja allergianfallet är ju inte så jättemysigt)
Få sitta och pilla bakom öronen på vovven medan man ser på tv.
Bara sitta och titta på hur vacker hunden är.
Det har en lugnande effekt.
Men jag ska inte ha en hund. Det går inte nu. Det finns faktiskt inte en chans att det skulle gå nu. Men det innebär ju inte att jag inte vill ha en så det gör ont.
Jag har en bild på grisen som jag gillat, förutom att ett förbannat koppel och en sele är i vägen. Men det blev ett rätt hyffsat resultat när jag försökte ta bort det.
Bomber och granater.
Ett tag var jag lite frustrerad, men nu är jag nästan rätt glad över att Lush inte finns här. För jag skulle nog köpa för mycket badbomber då.
Jag provade faktiskt mitt livs allra första häromdagen, en Keep it fluffy purple! Erik var väldigt skeptisk, och det var väl inte riktigt hans grej. Men jag var barnsligt förtjust redan när man såg den lösas upp, när den rullade omkring och "fräste". Och det luktade sååå gott, och lukten satt i hela dagen.
Jag skulle vilja prenumera på badbomber, få en random hemskickad varje månad typ.
Jag har inte provat shampot än, ty jag har flätat mitt hår så jag kan glömma bort att jag har långt, skitigt hår... Men imorrn så.
Jag har ju faktiskt tillgång till experthjälp känns det som, två som använder deras produkter hela tiden och en som jobbat där.
Och jag håller på att planera in en Göteborgresa lite löst, då kan jag köpa på mig ett lager, hähä...
Jag provade faktiskt mitt livs allra första häromdagen, en Keep it fluffy purple! Erik var väldigt skeptisk, och det var väl inte riktigt hans grej. Men jag var barnsligt förtjust redan när man såg den lösas upp, när den rullade omkring och "fräste". Och det luktade sååå gott, och lukten satt i hela dagen.
Jag skulle vilja prenumera på badbomber, få en random hemskickad varje månad typ.
Jag har inte provat shampot än, ty jag har flätat mitt hår så jag kan glömma bort att jag har långt, skitigt hår... Men imorrn så.
Jag har ju faktiskt tillgång till experthjälp känns det som, två som använder deras produkter hela tiden och en som jobbat där.
Och jag håller på att planera in en Göteborgresa lite löst, då kan jag köpa på mig ett lager, hähä...
Stor flicka
är jag inte, jag tog bedövning hos tandläkaren igår trots att jag var inställd på att inte göra det... Och det borde jag inte gjort, 9 jävla sprutor i överkäken?! Skitsamma om man har bedövningssalva eller inte, de gör ONT ändå, och sprutor är HEMSKT och tandläkaren är EVIL!
När han tog en bakom framtänderna så började tårarna rinna, men det var nog ingen som såg det. Sen fick jag skölja munnen och öppnade ögonen och tårarna som hade byggts upp där bara forsade. Men det var nog ingen som såg det heller. Eller jag vet inte, när vi nästan var klara så frågade tandläkaren om det hade känts lite värre den här gången...
Sköterskan satt och försökte prata med mig medan sprutorna började verka. Stackars människa.
- Jaha, har du gjort något roligt i helgen då?
- (ja alltså, har ju firat en viss person och ätit svingod mat, och hjälpt Ida att flytta, men jag sitter här med en bortdomnad överläpp och bortdomnaden börjar sprida sig mot näsan så jag är inte riktigt på prathumör) Nä..
- Nähä. Nä det är skönt att ta det lugnt ibland. ... Jag har varit ute och plockat svamp jag. Jaa. Jag tycker om att göra det.
Jag förstår inte vilken helvändning tandläkaren lyckades göra om man jämför med första besöket. Jag tycker verkligen att han är otroligt duktig och sympatisk nu, nästan.. helt perfekt för någon som är som jag. Han är lyhörd, frågar hur jag vill ha det, berömmer mig hela tiden. Tandsköterskan är riktigt bra med.
Nackdelen med mig är att jag inte riktigt kan visa hur jag känner. Det finns ett väldigt få antal människor jag kan visa mina känslor inför och de är alla folk jag verkligen känner och som funnits i mina liv länge.
Hos tandläkaren så kan jag sitta och berätta hur hemskt jag tycker att det är, och ligga och trumma med händerna under undersökningen, men sen blir det nån sorts spärr. Mer än så kan jag inte visa. Och det blev nog knepigt förra gången, när han överraskat sa "Men det här gick ju jättebra! Det kändes väl inte så farligt?" bara för att jag hade legat still där utan att be dem avbryta eller något alls. Även om jag hade sån panik inombords så jag inte kunde tänka ordentligt. Efteråt tittade sköterskan på mig och sa något liknande, och jag höll upp min hand som riktigt skakade som ett asplöv, och sen sa jag att det var hemskt. Så hon förstod nog. För hur ska de förstå utan att man förklarar?
Men nu har jag fina tänder iaf. Det är ett sånt jävla under att de är i det här skicket faktiskt, med tanke på att det var 10 år sedan det gjordes något med 3/4 av min mun, och jag däremellan inte använt tandtråd men däremot en himla massa uttorkande mediciner.
Nu förstår jag också hur "lätt" det är för vanliga människor att använda tandtråd, för sådana människor som inte har 10 års lager med tandsten... Det är ju skitenkelt ju, även om det är sjukt obehagligt. Förut slet jag ut en sån där Plackers på två tänder, den var helt söndertrasad eftersom det knappt gick att få ner den mellan tänderna, men nu är det bara lite motstånd som man lätt tar sig förbi.
Så. Nu har alla fått lite insyn i min tandvård, jag är säker på att Hänt Extra hör av sig snart med fler frågor...
När han tog en bakom framtänderna så började tårarna rinna, men det var nog ingen som såg det. Sen fick jag skölja munnen och öppnade ögonen och tårarna som hade byggts upp där bara forsade. Men det var nog ingen som såg det heller. Eller jag vet inte, när vi nästan var klara så frågade tandläkaren om det hade känts lite värre den här gången...
Sköterskan satt och försökte prata med mig medan sprutorna började verka. Stackars människa.
- Jaha, har du gjort något roligt i helgen då?
- (ja alltså, har ju firat en viss person och ätit svingod mat, och hjälpt Ida att flytta, men jag sitter här med en bortdomnad överläpp och bortdomnaden börjar sprida sig mot näsan så jag är inte riktigt på prathumör) Nä..
- Nähä. Nä det är skönt att ta det lugnt ibland. ... Jag har varit ute och plockat svamp jag. Jaa. Jag tycker om att göra det.
Jag förstår inte vilken helvändning tandläkaren lyckades göra om man jämför med första besöket. Jag tycker verkligen att han är otroligt duktig och sympatisk nu, nästan.. helt perfekt för någon som är som jag. Han är lyhörd, frågar hur jag vill ha det, berömmer mig hela tiden. Tandsköterskan är riktigt bra med.
Nackdelen med mig är att jag inte riktigt kan visa hur jag känner. Det finns ett väldigt få antal människor jag kan visa mina känslor inför och de är alla folk jag verkligen känner och som funnits i mina liv länge.
Hos tandläkaren så kan jag sitta och berätta hur hemskt jag tycker att det är, och ligga och trumma med händerna under undersökningen, men sen blir det nån sorts spärr. Mer än så kan jag inte visa. Och det blev nog knepigt förra gången, när han överraskat sa "Men det här gick ju jättebra! Det kändes väl inte så farligt?" bara för att jag hade legat still där utan att be dem avbryta eller något alls. Även om jag hade sån panik inombords så jag inte kunde tänka ordentligt. Efteråt tittade sköterskan på mig och sa något liknande, och jag höll upp min hand som riktigt skakade som ett asplöv, och sen sa jag att det var hemskt. Så hon förstod nog. För hur ska de förstå utan att man förklarar?
Men nu har jag fina tänder iaf. Det är ett sånt jävla under att de är i det här skicket faktiskt, med tanke på att det var 10 år sedan det gjordes något med 3/4 av min mun, och jag däremellan inte använt tandtråd men däremot en himla massa uttorkande mediciner.
Nu förstår jag också hur "lätt" det är för vanliga människor att använda tandtråd, för sådana människor som inte har 10 års lager med tandsten... Det är ju skitenkelt ju, även om det är sjukt obehagligt. Förut slet jag ut en sån där Plackers på två tänder, den var helt söndertrasad eftersom det knappt gick att få ner den mellan tänderna, men nu är det bara lite motstånd som man lätt tar sig förbi.
Så. Nu har alla fått lite insyn i min tandvård, jag är säker på att Hänt Extra hör av sig snart med fler frågor...
Ölshampoo.
Ska testa om detta är något är ha imorgon eller nåt. Egentligen ville jag bara prova det här men för att komma upp i minsta ordersumma så åkte det med ett till shampoo och en badbomb. Och så fick jag en tvål på köpet uppenbarligen.
Smells good.
To Be Faded
Både denna och originalet har sina underbara delar.
Fokusera...
Det är något jag uppenbarligen haft stora problem med den senaste tiden. Börjar jag undra över något så bara måste jag googla på det. Spelar ingen roll vad jag gör, om jag tittar på en skitbra film eller precis vaknat. Jag försöker slå bort tankarna men det blir bara epic fail.
Jag försöker resonera med mig själv, att det inte spelar någon roll just nu hur jag märker när min hårsax börjar bli för slö för jag ska ändå inte klippa mig idag, och svaret kommer finnas kvar på internet sen ändå, men jag kunde bara inte fokusera på filmen jag höll på att titta på för fem öre.
Gah.
Jag försöker resonera med mig själv, att det inte spelar någon roll just nu hur jag märker när min hårsax börjar bli för slö för jag ska ändå inte klippa mig idag, och svaret kommer finnas kvar på internet sen ändå, men jag kunde bara inte fokusera på filmen jag höll på att titta på för fem öre.
Gah.
True Blood och träningsvärk.
Jag har slackat lite med True Blood så jag tittade på förrförra avsnittet nu, där Sookie får reda på vad hon är. Jag har inte läst böckerna men råkade sort of ändå få/ta reda på vad det var, men det är inte förrän nu man fått se det i serien.
Jag gillar hennes reaktion.
"I'm a *beep*?! How fucking lame."
Och Lafayettes kommentar om de nya konstiga människorna:
"Them fuckers is a whooole new dimension of trash."
Jag har fortfarande grym träningsvärk i armarna. Ffs, ska inte sånt gå över om man fortsätter träna? Det är sådär att jag vaknar upp på nätterna varje gång jag vänder mig för att det gör ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, eftersom jag ska hjälpa till med en flytt på söndag. Om det lättast går över om jag bara låter det vara eller om jag fortsätter.
Jag är en sådan mes.
Jag gillar hennes reaktion.
"I'm a *beep*?! How fucking lame."
Och Lafayettes kommentar om de nya konstiga människorna:
"Them fuckers is a whooole new dimension of trash."
Jag har fortfarande grym träningsvärk i armarna. Ffs, ska inte sånt gå över om man fortsätter träna? Det är sådär att jag vaknar upp på nätterna varje gång jag vänder mig för att det gör ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, eftersom jag ska hjälpa till med en flytt på söndag. Om det lättast går över om jag bara låter det vara eller om jag fortsätter.
Jag är en sådan mes.
Konsääär.
Idag har jag uppenbarligen fastnat för Finntrolls album Ur jordens djup. Allra mest för Korpens saga. Det går inte riktigt att sitta still. Nackmusklerna liXoM rycker.
Jag vill på konsert :(
Tre band jag VERKLIGEN vill se just nu är Finntroll (gudars skymning, jag tror jag aldrig ens sett dem live...), Amon Amarth och Korpiklaani.
Jag vill stå där längst fram och vara mitt uppe i det hela. Det är verkligen som att man är i en annan värld, ingenting annat existerar och t om jag kan koppla bort alla tankar. Det är en sjukt underlig upplevelse.
Eller stå/sitta längre bak och slappna av med en öl, samtidigt som man känner energin från de som står framme vid scenen. Undrar om jag fortfarande bemästrar att headbanga utan att spilla ut ölen. I think not...
Och egentligen är jag inte ens konserttypen (hell, jag gav bort min Iron Maiden-biljett samma kväll bara för att jag inte hade lust att gå), men vissa band vill jag se.
Ska hålla lite koll på turnéscheman nu.
Jag vill på konsert :(
Tre band jag VERKLIGEN vill se just nu är Finntroll (gudars skymning, jag tror jag aldrig ens sett dem live...), Amon Amarth och Korpiklaani.
Jag vill stå där längst fram och vara mitt uppe i det hela. Det är verkligen som att man är i en annan värld, ingenting annat existerar och t om jag kan koppla bort alla tankar. Det är en sjukt underlig upplevelse.
Eller stå/sitta längre bak och slappna av med en öl, samtidigt som man känner energin från de som står framme vid scenen. Undrar om jag fortfarande bemästrar att headbanga utan att spilla ut ölen. I think not...
Och egentligen är jag inte ens konserttypen (hell, jag gav bort min Iron Maiden-biljett samma kväll bara för att jag inte hade lust att gå), men vissa band vill jag se.
Ska hålla lite koll på turnéscheman nu.
Note to self...
Om jag ska börja träna mina triceps efter ett långt uppehåll så kanske jag inte behöver göra det dagen innan jag ska hålla på att gojja en massa extra med mitt hår... för det skulle faktiskt ha varit bra att kunna lyfta armarna över axlarna utan att vilja gny av smärta... speciellt när man står med huvudet nerböjt och häller iskallt vatten blandat med äppelcidervinäger över skallen och snabbt som attans försöker få in det i hårbottnen...
Det får bli en ny kategori av det här så kan jag iallafall försöka lära mig av mina misstag.
Det får bli en ny kategori av det här så kan jag iallafall försöka lära mig av mina misstag.
Jippijippijippi.... jippi...
Jag fick traderafebern ett tag där.Och så åkte en Asterixbox från cdon med av bara farten. Blev påmind om hur underbara filmerna är, och vi har pratat om att vi minsann ska börja samla på dem, så fanns det nu en box för 250:- eller nåt på Cdon, utan fraktkostnad, så jag tänkte att det var värt det.
De sakerna jag fått hem från Tradera hittills har iaf passat väldigt bra, det är bara basplagg. Ibland tycker jag att jag köper alldeles för mycket men likfan har jag brist på basplagg som vanliga linnen, 3/4-tröjor och vanliga enfärgade toppar. De tappade formen och färgen för ca 5 år sedan. Och går man i ett par för stora, urvättade byxor med en tröja som en gång varit svart men nu är grådaskig och hänger likt en sopsäck, då gör det inte undervärk för humöret direkt.
Sen tror jag att jag fick min traderaperiod för att det blev en för stor omställning efter alla saker man gjort i sommar.
Jag har trivts så jävla bra med att åka till Gbg och Sthlm och få vara med mina vänner och GÖRA saker, se något annat än vad jag ser varje dag.
Och när Erik varit hemma på semestern har det ju också varit annorlunda, jag har kunnat attackgosa med honom när jag velat och göra saker med honom.
Sen blev det bara... hopp, han jobbar igen, jag har inte råd att åka nånstans, så då återgår jag väl till mitt vanliga liv som jag just nu inte tycker är så upphetsande.
Jag är socialt understimulerad. Om det heter så.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli det, hela tiden i Sthlm när jag var sjukskriven sa folk att de minsann aldrig skulle kunna gå hemma så länge, att de skulle tycka att det var för tråkigt, men jag stortrivdes. Men det var för ju att jag egentligen inte VAR hemma hela tiden, jag gjorde ändå en del saker.
Så nu vill jag komma igång med nåt, SNART!
Jag fick höra att arkeologikursen på 100% var rätt tuff ändå, så det blir inte det. Jag kommer läsa matematik B på Komvux istället, det är bra att ha. En lektion i veckan, men naturligtvist är den förlagd kl 8 på en morgon... Men jag och min kära arbetsterapeut (jösses, vad skulle jag ta mig till utan henne?) var ju nere på arbetsförmedlingen häromdagen och pratade med nån hon kände där, som sa att visst kan de vara flexibla om det skulle vara en natt jag knappt sovit nåt, bara man hör av sig, det skulle inte vara några problem. Och kursen pågår bara i 4-5 veckor. Sen är det förhoppningsvist dags för arbetsträning.
Fast när vi stod och väntade var det en CNC-utbildning bredvid oss, och det påpekade hon. I stil med "Jaha, CNC-utbildning....?" och tittade på mig.
Jag har varit halvt inne på det i flera år, det har verkat helt ok och många jag känt har tyckt att det är ett bra arbete, men det har alltid verkat vara för lång utbildning.
Vi började prata om det och jag nämnde det om utbildningstiden, men uppenbarligen är det rätt förändrat nu. Det är rätt individuellt. Hon tyckte definitivt att det kunde vara värt att kika närmare på, så förhoppningsvist blir det ett studiebesök där. Uppenbarligen är det väldigt stor efterfrågan inom det yrket nu och nästa år. Och utbildningslokalerna ligger sjukt nära mig. Dock verkar det vara en hel del matte involverat, och det är ju inget jag är förtjust i, men jag vet inte vilken sorts matte det är, om man säger så. Fördelen med den här utbildningen är att man först fick vara på ett ställe i tre veckor och gå bredvid någon (som jag förstod det) så man fick en känsla av hur yrket var och se om det var något som passade en.
Sen ska ju ekonomin gå ihop med, vilket jag nämnde för henne. Eftersom min sjukskrivning tar slut i februari. Men hon verkar vara rätt inne på att bara vi hittar något jag trivs med som får ut mig i arbetslivet/studier igen så kommer det ekonomiska att lösa sig. Det var på fredagen och hon sa att min handläggare på försäkringskassan skulle ringa i måndags, och hon sa att jag kanske kunde ta upp det lite försiktigt.
Ja det hade jag ju kunnat göra, om HON NU HADE RINGT.
Jag litar ju inte riktigt på min telefon numera, att ringsignalen ska funka som den ska, så jag har haft telefonen med mig överallt, inklusive på toaletten >_<
Jag hatar sånt...
