Ja, tiden verkligen sniglar sig fram nu. En dag känns lika lång som tre eller fyra. Och jag varken orkar eller har lust att fylla dem med något så det gör ju inte saken bättre.
Alla är upptagna i veckan, alt. bor för långt bort och jag har ju inget SL-kort förrän på måndag så jag kan inte åka till nån.
Jag får ju iallafall finbesök i helgen! Vi har planerat lite mat och så, och det roliga är ju att ALLT förutom salt behöver köpas hem. Och saltet jag köpte förut har jag inte ens använt, jag bara tänkte att... salt behöver man ju alltid...
Jag har t om stängt av frysen eftersom det enda jag använt den till är att ha en kajalpenna där i (det blir lättare att vässa dem då) så det kändes rätt dumt att ha den igång.
Fyfan vad tattigt det här känns...
Igår damp det ner en illgul lapp med knallröd text på, så jag tänkte ju direkt att jag blir vräkt pga nånting (inte för att jag har något att bli vräkt för) men det visade sig vara en lapp från företaget som ska måla om garderobsluckorna i hallen. Vilket jag varken vill eller har bett om för de är liXoM... vita och fräscha. Så eftersom jag inte vill ha främmande människor som går in med egen nyckel här på torsdag och tar mina garderobsluckor i tio dagar så ringde jag och avbokade det.

Just nu funderar jag på att gå ner och handla. Solen skiner ute, och frisk luft är väl bra, likaså frukost imorgon.

Jag ska prata med lite folk, och det kanske blir så att jag söker en ny lägenhet inom civilisationen snart. Och ja, snart och snart, det är ju ändå tre månader uppsägningstid på denna, och ååh vad jag har gjort...
Det vore lättare om jag hade lust att göra nåt. Spela nåt. Orka lägga in de få bilderna jag har på kameran. Packa upp skivorna och sortera dem, för det vet jag ju att jag tycker är roligt egentligen.