Det åskade igår, så var tvungen att stänga av datorn och dra ur sladdarna. Så jag rensade ur lite fler grejjer under tiden.
Jag vet inte om det är jag som slutat var så sentimental, eller om det finns någon annan orsak till att jag rensar ur så mycket, men det känns fortfarande bra.
Haha, tänkte rensa bort mina solbrillor med lila glas, men jag hade inte hjärta att göra det... Under de ca 10 åren jag haft dem har jag aldrig använt dem, men någon gång måste jag göra det. Ska fan ta en bild på mig då också.
Men mycket har väl att göra med att jag vill ha det stilrent och fint, som i en visninglägenhet för nyproduktioner. Inte lika opersonligt, men nästan likadant.
Sen känns det som att man flyttar varje år också, och det är praktiskt att inte ha så mycket prylar då.
(varför jag använder uttrycket "rensa bort" är att i vår släkt så slänger man inte saker, för det finns alltid någon annan som vill ha skiten)

Idag hade jag tänkt sopa golven. Och moppa. Det är bättre än inget iaf.
Sen. Ska jag göra det. Inte nu. Nu orkar jag inte.
Värmen dödar mig långsamt. Igår blev det oväder och därmed lite svalare, men idag är det samma skit igen.

Imorgon kommer Erik. Vilket innebär att jag kommer sova bättre. Jag har kommit fram till att det antagligen beror på att jag känner mig trygg helt enkelt. Eller för att jag somnar lycklig. Men mest trygg. Vilket får mig att slappna av på ett helt otroligt sätt. Annars är mitt kropp i ständigt försvarsläge (long story), och det är tröttsamt i längden.
Alla borde få en Erik utskrivet mot sömnbesvär. Inte min Erik då, nån annan Erik.

Nä nu ska jag se på sista avsnittet av säsong 2, det förra var det första som faktiskt slutat så spännande så man inte kunnat hålla sig. Det gillar jag med The wire, det är sällan några enorma cliffhangers. Som i Lost. Fyfan, där var det stört omöjligt att bara kolla på ett eller två avsnitt, det gick bara inte.

Från början var det här ett sjukt långt inlägg där jag gnällde alldeles sjukt mycket. Men när jag läste igenom det så insåg jag hur bittert det lät, och det var inte riktigt meningen.
Vad jag ville få fram var iaf att jag hatar min kropp för att den bestämmer sig för att få mens lite när som helst, med tillhörande mensvärk som för tillfället gör mig totalt handikappad. Det är inget onormalt, men förbannat irriterande, så ska ringa barnmorskan imorrn och prata med henne. Hade ändå tänkt göra det.
Just nu är smärtan uthärdlig, jag kan sitta upp och luta mig fram, men för det mesta ligger jag mest dubbelvikt i sängen. Ibland får jag omedvetet för mig att hålla andan, antagligen tror jag väl på något undermedvetet plan att ju mindre mina inre organ rör på sig desto mindre ont får jag. Det enda som händer är att jag blir yr.
Jag vet inte vem jag pratade med angående detta för några år sedan, han hävdade iaf att karlar måste raka skägget nästan varje dag, så det var minsann lika jobigt för dem. Jag skulle kunna tänka mig att raka hans skägg nu, med en machete. Karlar BEHÖVER inte raka skägget varje dag. Det gör inte ONT om skägget inte rakas.
Nej jag är faktiskt glad just nu, det är bara svårt att vara sådär hoppande, sprudlande glad när man mest bara vill hoppa ur sin kropp.

Det blir inte ett dugg bättre av att jag nyser hela jävla tiden. Dumma mig som var utomhus idag, vad tänkte jag på? Borde fixa andra allergitabletter och annan nässpray men jag ooorkar verkligen inte imorgon.
Nu ska jag försöka hitta en behaglig sittposition och se på The wire, och se om Jimmy får vara med de andra barnen och leka.

Detta var antagligen 99% mer info än vad någon vill veta, men skitsamma.

Seriöst, jag är glad. På riktigt. Alltså verkligen på riktigt. Det märks bara inte.

Jag MÅSTE komma ihåg att köpa en sådan nästa gång jag är i en affär som kan tänkas ha sådana. Sitter och lyssnar på stereon nu, men kan ju bara ha en skiva åt gången. Om jag hade en förlängningssladd (vafan, stavas det verkligen så?) så hade jag kunnat grejja om bland alla sladdar och få igång högtalarna till datorn.

För några dagar sedan upptäckte jag till min fasa att min kalender börjar lida mot sitt slut. Det är inte bra, för jag måste ha en sådan för att hålla reda på typ.. allt. Och då trodde jag att det var kört att hitta en smidig liten såndär, för alltid tidigare när jag upptäckt det såhär sent så har de ballaste och bästa kalendrarna varit slutsålda. Men närå, här i Arboga är det tydligen inte ett lika stort sug efter sådana, så jag hade många att välja på, hittade t om en riktigt snygg. Varför en kalender som ändå bara ligger på min fönsterbräda ska vara snygg kan man ju fråga sig, men det skadar ju inte.
Sen gick jag in på systemet och köpte några öl. Det är tydligen nån som fyller år säger Caiza, så det skall drickas öl imorrn. Först fick jag panik och tänkte att HON kanske fyller/fyllt år, för jag vet att det är nån gång häromkring, men det är på fredag hon gör det. Fast hon kanske vill firas imorrn ändå. Ah jag har noll koll, kommer fan inte ihåg när jag själv fyller år förräns alla andra börjar prata om det...

Edit: Sen visade det ju sig att jag är en dag efter, det är INTE onsdag idag, alltså är det den 24:e på torsdag, det är då Caiza fyller år, och då festen är.. mystery solved.

Jag: Jag tänkte säga en sak, men jag kom på hur dumt det skulle låta så jag sa inte det.

Ylva: Jag tror det var det jag skrattade åt!
Det var säkert det hon skrattade åt, våra tankegångar liknar varandras väldigt mycket.

Jag och Ylva satt och gjorde effterforskningar om Arboga tills efter kl 21 på kvällen. Sen drack vi lite öl med Caiza.
"NEJ FYFAN, vad är det som luktar?!? Eew! Ah nej, det var min rap som luktade..."
Sen blev det puben. Tidigare under dagen hade vi läst om rykten att det fanns en ingång till en munkgång vid Ågården. Vilken pub visade det sig att vi skulle gå till? Jo Ågården. Jag och Ylva fnissade lite och undrade hur fan kvällen skulle sluta egentligen, men man fick inga dumma idéer iallafall.
Jag har aldrig varit där, det var la mysigt med uteserveringen iom att det ligger precis vid ån, men annars så var det inte så mycket att hurra för. Svindyr öl, men jag köpte bara en. Malin och hennes kompisar hade gjort sig tjänis med en skotte och en walesare som vi satt med. Skotten pratade roligt, men efteråt kom vi fram till att alla hade skitsvårt att förstå vad walesaren sa. Fyfan vad jobbigt det var att prata med honom, han hade sån dialekt.
Alla hamnade hos mig i några minuter, skotten klagade på mina skivor och drog till slut fram soundtracket till Trainspotting. Ironiskt nog.
Det var roligare när det bara var jag och Ylva, förutom att vi båda är jävligt fåniga och flamsiga tillsammans så var vi trötta och hade druckit lite alkohol, vilket resulterade i underliga funderingar och skrattanfall igen. Och vin med sugrör. Uppenbarligen. Enligt kameran. Bilder kan också ljuga...

Idag skulle vi spelat kubb med Malin och dem, men vi var sega som as när vi hade vaknat, och ingen ringde om det, så vi skippade det. När vi hade piggnat till lite och kände att vi kunde bete oss som folk (nåja...) så gick vi ner på stan och handlade lite. Jordgubbar bland annat <3 Det slutade med att vi tog med en kundvagn hem för att vi inte orkade bära kassarna.
Vi beter oss inte direkt som folk nu heller, ingen av oss kan prata ordentligt, känns fan som att man har solsting eller nåt...
"Pringles är inte chips enligt engelsk fotboll. Eh.. jag menade domstol. Varför sa jag fotboll?"

"Det är bra att ha dålig humor. ... *tänker*  vänta, jag har en poäng med det. ... *tänker* det.. nej... det är bra att vara lättroad, för då *FNISSANFALL*  har man alltid kul!"
Ylva nyss, när vi suttit och fnissat halv ihjäl oss åt i princip ingenting hela dagen.

Ja jävlar...

Vi åt frukost, satt och slappade lite och begav oss sen ner på stan. Nånstans spårade det ur, och vi började leta efter munkgångar. Bibliotekschefen hävdar att det bara är skrönor och att det aldrig funnits några sådana, senare kom vi på att han naturligtvist är en del i sammansvärjningen, han vill ju dölja dess existens.
Vi följde ledtrådarna till Trefaldighetskyrkan där jag fick dåligt samvete för att jag svor, där jag ville att Ylva skulle hoppa ner i dopfunten så att jag kunde ta kort på henne (men hon ville inte för att det fanns folk i kyrkan) och vi letade efter alla möjliga tecken på några ingångar till gångarna.
Ylva köpte en router till mig i inflyttningspresent (iom att hon inte hade med sig en sådan till sin laptop), vi köpte kaffe och en hemlig grejj, åsså började det spöregna istället för att bara dugga. Vi begrundande den oerhört fula statyn utanför Konsum (jag fattar fortfarande inte om kommunen faktiskt betalade för den), och kom fram till att det var en förrymd varelse som munkarna avlat fram. När den kom upp i solljuset stelnaden den i den där gräsliga posen. Det fanns t om ventiler ner till gångarna vid statyn, hallå, rätt uppenbart.
Vi kom hem och kände oss som två dränkta katter. Samlade lite krafter, funderade på om vi skulle beställa hem pizza eller om vi skulle gå de 100 metrarna till pizzerian. Vi gick dit. Kom hem. Åt. Började fundera på om vi skulle gå ner till kiosken och köpa groggvirke. Där spårare det ur ännu mer.
Det resulterade i många tankar och idéer om en tunna med generator (orka dra sig upp lixom) i min trappuppgång för att man inte orkade gå upp för alla trapporna. Då kom Ylva på den briljanta idén om en trådlös kyl. Jag var tvungen att krossa hennes tankar om miljoner för den upptäckten och berätta att det faktiskt finns sådana, och att de kallas för batteridrivna kylar, då de inte drivs med en sladd. Sladdlös skulle man kunna kalla en batteridriven kyl om man inte vore datornörd.
Sen följde ytterligare idéer och tankar om tunnan, som huruvida det skulle klassas som rattfylla om man åkte i den om man hade druckit. Ylva är så duktig på att ta fram den flamsiga sidan i mig, och nu har jag ont i magen av allt skrattande.
Hon skulle också komma på ett random ord, varpå det blev munkgång. Sen skulle hon byta ut en valfri bokstav mot en siffra, varpå hon valde siffran 6, med förklaringen att "Ja munkar är ju så sexgalna".

I nuläget tror vi att munkarna åker omkring i munkgångarna i sina tunnor, och att de ibland stannar till vid systemet alt. nunneklostret.
Jag återkommer med vidare teorier imorgon säkert.
Fast ingen är ju säker på om nunneklostret funnits, då måste ju det vara stealthat på något sett? Det måste konsulteras med min partner in crime.

Jag försökte klippa mig. Haha, det gick inte så bra.. Är så jävla yr, när jag låg i sängen kändes det som att hela rummet snurrade, och när jag hade klippt en bit och skulle kolla om det var jämt fuckade motoriken ur, iom att jag använde två speglar, och det var skitsvårt att avgöra vad som var höger och vänster i spegeln. Så håret ser väl ut som skit som vanligt, men orka. Jag såg iaf att jag faktiskt hade hår nästan ner till midjan innan jag klippte det. Det var lite förvånande, men jag brukar iofs inte stå och spegla min baksida så ofta så jag har inte riktigt koll på det. Det växer så otroligt ojämt också, håret på bakhuvudet växer dubbelt så fort som det frampå.

Försökte kolla på The last man on earth, men jag pallade inte.. Jag har så svårt för så gamla filmer, visst är den kanske bättre än I am legend men jag står inte ut att se på den.

Det känns fan som att jag är full. Måste äta nåt mer och dricka mer vatten...

Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna vi har, som kort och gott har att göra med saker som pigghet, ork, aptit, glädje, muskelaktivitet osv. När man gör småsaker som att t ex bli klar med disken, så utsöndras dopamin till (från?) hjärnan, och man känner sig nöjd. Man blir glad och lugn, och får ut något av saker man upplever. För de flesta är det självklart att få gott samvete när man städat lägenheten, eller gjort alla ärenden man måste.

Serotonin är också en signalsubstans, och fungerar i många avseenden som dopamin när det gäller att reglera humöret, sömnen, aptiten, koncentrationsförmågan osv.

Dessa funkar helt enkelt inte som de ska hos mig. Jag utsöndrar för lite dopamin, och mitt serotoninsystem är fucked up. Det innebär bland annat att saker som normala människor får ut glädje av kan lämna mig helt opåverkad, och jag behöver oftast stimuli för att känna mig något annat än neutral.
Sömnbrist kan också sänka serotoninnivån, vilket medför obalans i systemet, vilket i sin tur kan medföra sömnbesvär... Go figure.
Det hela innebär allt som oftast att jag måste kämpa mot min kropp, försöka hitta glädje i småsaker och försöka inse att jag borde vara glad, när jag helt enkelt inte har dopamin nog för att fysiskt kunna vara det. Som att springa ett maraton, och sedan försöka springa två till på raken. Det är ett helvete att kämpa emot sin egen kropp på det viset.
Därmed inte sagt att jag går omkring och är förtvivlad hela tiden, men jag är oftast helt enkelt neutral. Många som känner mig tycker att jag är negativ och har dåligt självförtroende när det gäller saker jag producerar eller gör, men det är helt enkelt så att jag så sällan blir belåten av något jag gjort så jag kan helt enkelt inte se det på det viset. Jag kan heller aldrig sätta mig ner och känna mig nöjd med det jag utträttat om jag så städat och sprungit ärenden hela dagen, känslan finns så sällan där.

Jag kom återigen att tänka på det hela när Erik var här senast. Det krävs alltså rätt mycket för att min hjärna ska komma igång på riktigt med dopaminutsöndringen, och han lyckas med det. Gu så romantiskt det lät...
Många säger ju att kärlek bara är signalsubstanser, men för mig är det inte så "bara". Det finns inget nedvärderande alls i att någon gör en lycklig till den grad att kroppen och hjärnan fungerar som den ska.
Men när han åkt har man ju inget som stimulerar en på samma sätt (tankar räcker långt, javisst, men ändå inte samma sak), och dopaminutsöndringen sjunker, och det blir en sjujävla omställning för hjärnan. Det kan antagligen jämföras med folk som tar E en längre tid, och sedan slutar. Deras hjärnor har producerat så mycket vaddetnuär så när de slutar inta E:et blir de helt enkelt nedstämda, och ibland deprimerade.
Ja, det finns mediciner. Vissa av dem har hjälpt mig upp till en relativ neutral nivå när jag nästan legat på botten, under några veckors tid. Det är det bästa medicinerna åstadkommit för mig. Därför har det krasst konstaterats "att mitt system inte fungerar som det bör".
Nu är det ju ingen fara på det viset längre, jag mår bra (med bra menar jag stabilt, jag KAN uppleva glädje och liknande), men ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag hur jävla enkelt folks liv är egentligen. Med folk så menar jag de vars monoaminsystem fungerar normalt. En läkare tog en gång upp ett exempel med någon som kliade sig. En normal person känner sig belåten när den kliat, folk som jag gör det helt enkelt inte.
Jag har fått mycket skit för mitt intag av opioider, även om jag aldrig varit beroende av det och faktiskt använt dem ansvarsfullt. Inte för att rättfärdiga ett missbruk (med missbruk menar jag att använda läkemedel i annat syfte än vad det är tänkt), men nu i efterhand så förstår jag ju för att jag använt sånt för att de på något sätt påverkar belöningscentrat, de framkallar något som liknar kroppens eget endorfin, vilket jag också har brist på. Och om man har en taskig dopaminutsöndring så har opioider fungerat som ett slags substitut för det. Jo no shit Sherlock, man blir glad av narkotika! Men jag har aldrig tagit det för att bli glad eller hög. Jag har tagit det för att kunna vara nöjd med tillvaron, det har alltid varit mitt motto. Må så vara att det bara var väldigt lite (faktiskt inte ens missbruk om man ska vara petig, då den dosen skulle kunna ordinerats av en läkare) en gång i veckan (sedan en längre tid tillbaks inget alls), men då vet man iallafall att den dagen i veckan är dagen då jag kan känna mig nöjd när jag diskat, tvättat, pluggat eller löst ett problem. Problemen finns ju kvar, men man får ork att tänka på lösningar. Det känns lite som att då kunde man känna sig som en normal människa. Något liknande som när en person med adhd tar amfetamin (t ex Concerta i läkemedelsform), fast åt andra hållet. En del svagare opioider har faktiskt skrivits ut mot depression. Huruvida det är en bra lösning eller inte säger jag inget om, men det verkar ju som att de börjat forska rejält inom det.

Ett bra exempel tycker jag faktiskt är http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2622028.ab
Byt ut adhd mot depression/det jag skrivit om här, och amfetaminet mot opioider.

Sen kan man ju undra varför kärlek får dopaminet att flöda nu helt plötsligt, när mediciner inte gjort det. Kanske kan min kropp tillgodose sådant bättre nu på nåt vis?
Det känns som att det blev ett jävla virr nu, men jag är bara trött på att åka berg och dal-bana. Det räcker med att vara fruntimmer och bli ett hormonstint monster 1-2 veckor i månaden, jag behöver inte ha en dysfunktionell hjärna på det.
Dessutom kändes det som att man fick lite mer rätsida på det när man skrev ner det.
På måndag ska jag till en ny läkare iaf. Ska prata med honom om det här då. Jag är relativt nöjd med mitt liv, men det är ju för att jag jämför med hur jag mådde för några år sedan. Och jag vill inte behöva vara beroende av Erik för att vara glad, jag vill vara det ändå.
Sen är det la också skönt att veta att det inte är mitt "fel", och att det inte är inbillning.
Jag har knappt någon kunskap alls inom detta, men fundera måste man ju få göra. Och det kan väl också vara skönt för folk att veta att jag inte bara är lat och liknande, även om jag vill göra saker så finns kanske inte energin eller motivationen för det och det finns inte så mycket jag kan göra åt det för tillfället.
Nu låter det ju som att det är ett helvete att göra mig glad, men så är det inte alls. Jag har fortfarande förmågan att uppskatta folks ansträngningar för min skull, och ibland rinner det faktiskt till lite dopamin som det ska. Sen tror jag väl att det faktiskt börjar funka lite som det ska också.. eller det känns iaf som att det går åt rätt håll. Vad det beror på vet jag inte, kanske är det först nu min hjärna är färdigutvecklad eller nåt. Kroppens förmåga att läka sig själv är fantastisk.

Jag ringer till mor:
"Hej. Varför ringer du?! Jag tänkte ju precis på dig!"

Sov bajs inatt med, kl 2 började jag kolla på klockan och vänta på att det var ok att gå upp. Mitt i allt fick jag nån illamåendeattack så jag satt på sängkanten ett bra tag redo att springa iväg till toan, men det gav sig. Naturligtvist så somnade jag halvt vid 6 nån gång, och jag hatar att sova längre än till 9 ca (ja jag fattar inte varför...), så det blev inte så många timmar. Jag vaknade på ett trevligt men ändå ett icke så trevligt sätt. Hade bara en sak i huvudet vilket jag givetvist var tvungen att dela med mig av.

Några timmar senare gick jag och lade mig i sängen och slappade, kände mig inte motiverad att göra ett skit och plötsligt var sängen helt sjukt mysig, och det var jättegosigt att ligga under täcket trots att det egentligen borde varit för varmt för det. Så jag slumrade till...

När jag vaknat vid liv gick jag över till mor och drack kaffe, sen åkte vi och handlade. Men fick inte med mig ens 1/4 av det som stod på listan.
Fick iaf för mig att göra tortillas när jag kom hem. Nu känns det inte som en lika bra idé, för jag har varit spyfärdig sen dess. Och inte för att jag åt för mycket för en gångs skull. Jag fattar inte. Det känns inte som magkatarr heller. Men det går la över det med.

Nu vill jag bara att det ska bli fredag...