Var det nån som trodde på det...
Till mitt försvar så var det faktiskt min tanke men det var ju svinkallt ute! Igår slapp man iaf långkallingar. Så det blev bussen, eftersom jag såg att jag hade en stämpel kvar på remsan. Ironiskt nog så var kortläsaren trasig så jag hade kunnat åkt gratis...
På Willys stod jag ett tag och undrade om jag skulle prova på snabbkassan. Men eftersom jag är så löjligt rädd för att prova på nya saker så vågade jag inte.
Jag passade ändå på att fråga snubben i kassan om man skulle registrera sig eller nåt först, men det var det inte. Så kände jag mig dum och skojade till det med ett "Ja heh, då kanske man vågar sig på att prova den nästa gång då", och såg sen att det var min granne som satt i kassan. Eller jag tror han är min granne, han går ofta av vid min hållplats.
Så, bra där, verka ännu mer korkad inför dina grannar. Varför inte liXoM?
Iallafall, jag drog på VNV Nations Judgement på väg ut.
Ännu en sak som gör mig korkad, jag vet att den skivan gör mig glad, alltså riktigt glad, jag LER för mig själv (jag måste se ut som ett fån, men det struntar jag i), så varför lyssnar jag inte på den oftare? Ok, nu har jag iofs problem med att lyssna på musik öht, men ändå.
"The farthest star" är nummer två på skivan och jag brukar alltid börja med den. Och jag får sån lust att bara blunda, le och snurra runt, eller dansa, eller hoppa i takt med musiken. Varje gång. Jag kan texten, men för varje gång jag hör den så slår det mig återigen hur underbar den är.
Jag vet inte om jag vill säga att jag tycker att det är deras bästa låt. Men jag älskar den något så oerhört just för hur den får mig att känna.
Och deras texter i allmänhet är något jag bara... älskar.
Consumes the senses, veils the signs
We each are meant to recognize.
Redeeming graces cast aside
Enduring notions, new found promise,
That the end will never come.
We live in times when all seems lost,
But time will come when we'll look back,
Upon ourselves and on our failings.
We possess the power,
If this should start to fall apart,
To mend divides,
To change the world,
To reach the farthest star.
If we should stay silent.
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished,
Before it reaches the farthest star.
Wide awake in a world that sleeps
Enduring thoughts, enduring scenes.
The knowledge of what is yet to come.
From a time when all seems lost,
From a dead man to a world.
Without restraint, unafraid and free.
We possess the power,
If this should start to fall apart,
To mend divides,
To change the world,
To reach the farthest star.
If we should stay silent.
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished,
Before it reaches the farthest star.
If we fall and break,
All the tears in the world cannot make
us whole
Again.
We possess the power,
If this should start to fall apart,
To mend divides,
To change the world,
To reach the farthest star.
If we should stay silent.
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished"
Ja. Ja, den är precis så bra, den låten.
Skivan.
Låtarna.
Eller hur? Nånting säger mig att där orden tog slut för mig förstår du nog mig ändå när det gäller den här.
Lilla flickan! Att du inget sa rätt ut till oss!
<3
Lika bra är vnv live, eller hur olle. Hihi!
När orden tog slut fick vi åtminstone lyssna en sista gång tillsammans med dig på den här låten <3
Mamma Antilla:
Hmm, nu blir jag orolig över att något hänt "Skallis"? Hoppas det bara är en tillfällig ordbrist?
Läs min blogg,
där finns en del förklaringar.
Och är det något så finns ju möjligheten att kontakta via den.
Kram
Grattis på födelsedagen, Skallis. <3 Saknar dig. :'(
Önskar att du nån gång kunde komma hem, men nu sover du för alltid, saknar dej mest storasyster, Kan inte fatta än att de har hänt.. <3
Fortfarande.. Varje gång jag går in här och ser rubriken. 'Var det någon som trodde på det.' Önskar jag att fortsättningen var helt annorlunda än vad den är. Jag saknar dig så mycket, du anar inte. Sedan jag flyttade har jag förändrats så mycket, både till sättet, utseende och mina intressen. Och det gör mig så ont att du inte fick se det. Det känns fånigt att sitta och skriva i din blogg, men jag kände att jag behövde skriva av mig.
Jag är inte lika arg längre, eller ibland kommer det vågor av ilska fortfarande. Mest av allt gör det bara ont, det gör nog mest ont av att det numera går dagar då jag inte ens tänker på dig. Jag vill inte glömma dig. Jag ville juh att du skulle finnas i mitt liv alltid. Allt vi skulle göra tillsammans, saker vi skulle ta patent på och bli rika på. Platser vi skulle besöka och finna.. Det känns så tomt utan dig.
Bara tanken på alla fantastiska människor som jag numera har i mitt liv, som inte vet vem du var. Som aldrig träffade dig. Hur går det ihop? Hur kan jag ha viktiga människor i mitt liv som inte känner dig?
Fan Olle. <3
Saknar dig så mycket! :'( Du kändes som en förlängning av migsjälv, vi två var så lika. Och du hade mitt idealutseende med ditt långa svarta hår och vita hy. Så vacker, var du.
Och så ung.. Nu läser jag om hur forskare hittat vad autism, adhd och schizofreni beror på och att det betyder det kommer komma bot för det och tänker på dig och att om du bara hade hållit ut så hade du kunnat bli fri från ditt helvete. men jag förstår att du inte orkade vänta.. Du måste ha lidit så ofantligt.
Saknar dig.
