Bajs i hjärnan.
"Sitter jag intte med datorn så blir jag knäpp... har huvudet fullt med massa bajs som snurrar runt med världens fart... tyvärr så kan jag inte bara springa ut på närmaste åker och gödsla med skiten utan skiten stannar bestämt kvar uppe i skallen på mig... någon som vill se på runtflygande bajs?"
Polisen.
Det finns ett ställe utanför Växjö där de står rätt ofta faktiskt, och nu var det våran tur att bli invinkade för rutinkontroll.
Jag blev som vanligt SKITNERVÖS och hundra tankar flög genom huvudet.
"SHIT, vi har ju påsar från systemet där bak! Men vafan gör det, det är ju inget olagligt med det..."
"Jag har ju en mugg från McDonalds i knät, tänk om de tror att det är alkohol i den! Men vafan, det här är inte USA, man får säkert ha en öppen behållare med alkohol i bilen och dessutom är det faktiskt bara cola i den..."
"Tänk om de typ ska testa mig! Men det kan de ju göra, jag har inget olagligt i kroppen..."
"De ser säkert att jag är nervös och tycker att det är misstänksamt, hjälp de kommer förhöra mig!"
Nä, jag har inte kollat för mycket på Cops...
Samtidigt gick en polis med en stor tag med texten "BILINSPEKTÖR" runt bilen två gånger och granskade den, det gjorde mig ännu mer nervös för han såg så bister ut.
Det blev inte bättre av att paret i bilen framför oss fick kliva ut båda två, och polisen där stod och antecknade en massa.
De kvinnliga poliserna såg vänliga ut, men ALLA de manliga såg så himla bistra och buttra ut.
Och geez, de hade inte sparat in på något... Två piketbussar och några vanliga polisbilar, och jag hann inte ens räkna hur många poliser det var där.
Jag vet inte varför jag alltid blir så sjukt nervös när jag ser poliser, det har alltid varit så. Och då har jag ändå mestadels bra erfarenheter av dem, de tillfällen då jag varit i kontakt med dem har de varit proffessionella och vänliga. Det är väl antagligen för att man vet att om de vill så kan de vara hur sviniga som helst och antagligen komma undan med det, de har makt helt enkelt.
En gång blev jag och min mor stoppade, och båda vi är likadana, sådär så ens första instinkt är att säga "Jag har inte gjort nåt, det var inte jag, JAG ÄR OSKYLDIG!", men de ville bara kolla så vi hade bilbälten på oss...
LÄTTAD
Deklarationen kom idag.
JAG SLIPPER BETALA!
DET är något som legat och gnagt hårt den senaste tiden, nu med flytten och allt. Eftersom jag flyttat runt så mycket så har det nästan varit olika kommunala skatter varje gång, så jag har aldrig vetat om jag ska behöva betala tillbaks eller inte.
Jag får t om tillbaks några hundralappar.
Tills nästa år ska jag se till att jag är säker på att jag inte behöver betala tillbaks...
Igår lämnade vi in papprena om tapeter, så det är fixat.
Vardagsrummet kommer bli rätt mörkt, så jag måste ha en färg att bryta av det med och det lutar åt mörkröd. Men jag vill inte köpa nått nu eftersom jag inte vet exakt hur det kommer se ut.
Mörkgrått, mörkröd, mörkt trä. Kan bli mycket bra. Jag har inte den blekaste om vilken färg det ska vara på gardinerna, men det visar sig. Vet inte hur mycket ljus balkongen kommer släppa in, eftersom visningen var på kvällen.
Jag trodde inte att jag kunde rippa cdskivor, de senaste gångerna jag försökt så har det bara blivit brusigt ljud av någon dum anledning. Och jag tyckte det kändes så dumt att behöva ladda ner musiken när man ändå hade betalat för skivan. Så jag försökte igen, och det visade sig att jag nu KAN rippa skivor. Det var en glad överraskning, så nu sitter jag och poppar Backyard Babies.
Jag tänkte vara lite wild n crazy och lyssna på något annat än Total 13 och Diesel and power, så det blir Stockholm Syndrome också. Såvitt jag minns så tyckte jag att den påminde en del om Total 13, så får se.
Trots att jag veckor i sträck lyssnade på Diesel and power till och från skolan, och I skolan, så är den fortfarande inte sönderlyssnad.
"Life is better than death, until it's not."
Godmorgon.
Om det inte vore för att den blivande vaktmästaren fick för sig att ringa 7.30 när han hade läst mitt mail.
Visst, skitbra att han hann läsa det och att han ringde upp, men 7.30?!
Han är verkligen skitjobbig att prata i telefon med, antagligen den jobbigaste jag någonsin pratat med för man bara... man når inte riktigt fram till honom. Det känns som att han sitter och gör hundra andra saker under tiden eller nåt, men jag tror inte att han gör det, han är bara för förvirrad. Han tänker högt också vilket i sin tur gör mig förvirrad...
Men det blir som vi vill. Iallafall. Det är huvudsaken.
Erik kom hem med GIGANTISKA tapetpärmar igår, och oh vad kul det var... Jag älskar verkligen tapeter. Ett tag innan dess tröttnade jag och hade sån lust att bara välja nåt från hyresvärdens egna pärmar, men jag är glad att den känslan gick över. Jag skulle kunna sitta och bläddra i de där riktiga pärmarna som man läser en bok...
Jag hittade snabbt två-tre nyanser som såg precis ut som jag tänkt mig, och det blev till slut den mörkare varianten. En mörkt lilagrå fondvägg, och vita väggar till det. Egentligen skulle jag vilja ha en lite "mjukare" vit färg (äggskal?), men jag vill inte chansa på att det skulle se knasigt ut så vitvita blev det. Och ja, Erik fick vara med och välja. Han har inte riktigt samma intresse av tapeter som mig (läs: han bryr sig nästan inte alls och för mig är det oerhört viktigt), så jag är glad att han kunde välja nyansen på fondväggen så lätt.
Det är första gången på flera år jag inte har gröna väggar i sovrummet, så det blir spännande. Jag hittade ett par grönaktiga som var fina, men väggen mitt emot fondväggen består av garderober med vita dörrar och alla fattar ju att det inte riktigt skulle funka med gröna väggar då. ... Nämen jag har velat prova den här fondväggen ett bra tag nu.
Vi får ju stå för tapeterna, men det är en kostnad jag kan leva med, huvudsaken är att sovrummet blir trivsamt och att vi slipper tapetsera själva. Alla hyresvärdens tapeter var sådär flammiga, och jag ville verkligen inte ha det i sovrummet, men de vi valde nu är... icke-flammiga.
Hoppas det går smidigt på måndag bara, när vi ska lämna in papprena.
Handlingsförlamning.
Det går inte nu. Det bara läggs på hög i hjärnan, ALLT. Hjärnan registrerar allt som händer men inget rensas bort. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det känns som en dator som inte formaterats på länge, en dator som är så full med skit och onödiga saker så den går jättelångsamt.
Istället blir jag sort of handlingsförlamad. Insiderskämt nu, MEN JAG FÅR VARA SÅN, JAG HAR ADD!
Nämen det är faktiskt väldigt vanligt... Och nä, jag vet egentligen inte om jag har ADD ens.
Med så många saker att göra och många beslut att fatta och dessutom med en hjärna som spunnit ur kontroll, så reagerar jag uppenbarligen med att inte kunna fatta några beslut alls.
Jag vet att jag normalt sett oroar mig alldeles för mycket, men jag brukar kunna hantera det, jag brukar kunna ta åt mig av andras råd och därigenom minska oron, men nu är liXoM datorn lösenordsskyddad och jag kan inte lösenordet så jag kommer åt att formatera.
Igår kom det t ex nån från Hyresgästföreningen. Med en riktig säljartaktik, jag hatar sånt...
- Jo jag har sett er information på internet så jag vet en del om er.
- Men ska jag skriva upp dig då?
- Nej jag ska titta vidare och fundera.
*två minuter senare*
- Men då skriver jag upp dig då?
...
Folk i allmänhet har verkligen svårt att förstå ordet "Nej.".
Jag kan f.ö tänka mig att jag såg rätt kul ut. Totalfettigt hår, allmänt skabbig, stor urtvättad Emperortröja, mjukisbrallor och ett par för stora raggsockar. Men det orkade jag inte tänka på, jag hoppades t om att han skulle känna svettlukten så han skulle försvinna.
Och hela den grejjen lades ju på högen, ska jag gå med där eller inte, blabla... Kan inte släppa det, sitter konstant och funderar på om jag ska gå med där eller inte, tillsammans med allt annat.
Det går inte att koppla bort.
Skrev världens mail till vår blivande områdesansvariga, om tapetalternativ. Orkar inte ringa, och det var ändå så mycket så ett mail kändes mer passande. Jag skrev att jag kunde ringa imorgon om han inte hade hört av sig.
Jag frågade Erik om han kunde ta med sig tapetpärmar hem från jobbet (eftersom de säljer tapeter och färg, oh yes, helt... ovärderligt), eftersom han jobbar tills de stänger och öppnar imorrn tror jag.
- Jo. Men vi har ju typ 20 st.
Och jag tänkte genast "Woah, MASSA att välja från!" innan jag snabbt kom på att han inte kunde släpa med sig alla hem. Men jag skrev ner de intressanta, och de kom från två kollektioner så hoppas de har det uppdelat kollektionsvis så det inte blir så många pärmar.
Det är lyx det dära... att han jobbar där.
Jag har börjat spela WoW igen, skitbra timing med min oförmåga att fatta beslut, haha... Vilken gubbe man ska satsa på, vilken gear jag ska satsa på, det är så mycket nytt nu när jag inte spelat på ett tag också.
Men det var härligt att vara i guildchatten igen. Nice with some friendly faces typ.
Nu har jag någonting att göra på dagarna iaf, även om det inte känts så lockande att börja igen så har jag ändå något att göra.
Och det är skönt att pvpa med locken även om jag inte har gear, det är skönt att springa runt och kasta dots omkring sig och bara veta att det är irriterande för folk även om de inte dör.
Wtf Bredbandsbolaget?
Vad med "uppsägning" och "upphöra" fattade de inte? Det ska inte finns några "men" i det hela, de ska fullständigt skita i vad jag gör efter att jag sagt upp abonnemanget.
Skickade iväg ett mail och frågade vad de egentligen menade...
Finns det NÅGON bredbandsleverantör som är normal?
Jag har iaf genom min kära insider hört att tele2 inom stadsnätet i Växjö fungerar bra, och även om jag ryser när jag tänker på vad de ställde till med förra gången så kan jag gå med på att prova dem igen. Ovärderlig information faktiskt, att känna någon som jobbar på supporten där.
Det kommer bli skönt, sänka kostnaden med 100:-/månad, och öka hastigheten med ca 80 Mbit. Det är lite skillnad.
Skallebank vs. Trygg-Hansa, 1-1
Detta är en bekräftelse på att sömnstörning omfattas av försäkringen."
Man tackar. Det kom ju rätt lägligt nu när jag hade frågat dem hur jag skulle gå tillväga om jag ville överklaga. Men det var säkert ett rent sammanträffande...
Seriöst så är det hur löjligt som helst. Eftersom (hela) min "psykiska ohälsa" antagligen inte beror på Aspergern (det skrev t om läkaren som utredde mig), men att sömnsvårigheterna mycket troligt kan göra det.
Jag har inga förväntningar alls, men det var trevligt att få brevet iaf. De ska ju naturligtvist utreda ärendet ytterligare och se exakt hur jag drabbas av det.
Jag förväntar mig som sagt inget alls, men jag skulle verkligen inte gråta om det trillade in lite pengar...
Houston, we got a problem.
Vi var och hämtade tapetpärmar igår, jag blev glad när hon gav oss två stycken och tänkte att detta skulle bli hur skoj som helst. Jag älskar såna.
Erik fick hålla i dem i några sekunder innan jag bläddrade igenom dem för att leta efter gröna tapeter. Och jag fick seriöst panik, det fanns ju knappt några!
Kollade igenom dem noggrant sen när vi hade kommit hem, men icke... De gröna som fanns skulle verkligen inte funka. Så jag var ju tvungen att tänka outside my box, jag hade ju trots allt en reservplan eftersom den områdesansvariga faktiskt hade sagt att de godkände fondväggar. Men då var det vita tapeter som var problemet... Hur kan de inte ha alldeles vanliga vita tapeter? Det fanns hur många varianter som helst med konstiga, glansiga tryck på, men bara EN som skulle kunna klassas som en enkel vit.
Och den färgen jag hade tänkt som fondvägg fanns ju inte riktigt med... Det fanns en liknande, men frågan är om jag vill ha en liknande i ett sovrum som man ska ha i flera år.
Man får inte måla på tapeterna heller. Men både jag och Erik tror att det redan var målat i sovrummet, så börjar fundera på om det inte är lika bra att jag målar där själv... Eller kollar på om vi kan köpa tapeterna och de gör jobbet.
Jag känner mig på rätt god fot med vaktmästaren, jag tror jag sa något som han tog som beröm (men jag kan inte för mitt liv komma på vad...) så han skrattade och sa att det var trevligt att någon sa något positivt istället för att bara skälla på honom. Det kanske är därför vi kunde få nya tapeter i vardagsrummet också, trots att det inte var dags... Iallafall så ska jag nog höra med honom om de kan göra så med tapeterna.
Jag vet att jag måste öva på att vara så petnoga med allt, men när det gäller väggar så vill jag inte "nöja" mig, det är såpass viktigt. Åtminstone sovrumsväggarna.
Vino.
We Will Always Be More Human Than We Wish To Be
Och hon sov.
Haha, nu blev jag förvirrad, min hemläxa av arbetsterapeuten består nämligen av att skriva dagbok under veckan, lite vad jag gjort, hur jag mått och sovit, och jag skrev precis i den. Texten där är väldigt annorlunda mot den här så det kändes konstigt att hoppa tillbaks hit nu. Jag glömde vad jag skulle skriva här >_<
Ja iallafall, så somnade jag framför TVn igår, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna trots att Jurassic Park gick på TV. Så sköööönt! Älskar när det händer, eller ja, jag älskar inte att missa bra filmer på TV, men jag älskar att somna av att jag är trött.
Lika bra det, nu kan jag se filmen tillsammans med Erik istället.
F.ö såg vi (jag, Erik hade inget större val eftersom jag drog en ninjafrågning när han kom hem från jobbet och maten var framdukad och filmen laddad; "Hej vill du se New Moon? Vad bra!" *trycker på play*) New Moon igår. Jag gillade inte riktigt ettan, men efter att ha sett den två gånger tyckte jag ändå att den var rätt ok, och sen såg jag trailern till tvåan och började gå och vänta. Men den var inte bra alls. Jag hatar Bellas karaktär, det är på snudd så jag inte tål henne. Det beror nog lite på att Kristen Stewart har gjort många karaktärer som liknar henne, när hon ser sådär obekväm och nervös ut och jag hatar det.
Sen såg vi Below. Comme ci, comme ca är verkligen ett uttryck som passar för den. Det är f.ö ett jävligt bra uttryck som jag haft i skallen ett tag. Det betyder väl något i stil med bättre än inget, men inte sådär riktigt bra. typ.
Sen såg jag Kaw. Den var sämre.
Men hey, jag hade något att göra, Voddler har inte det bästa utbudet just nu men det är gratis. För det mesta.
Nu ska jag antagligen färdigställa min bloggdesign. Den blir grön. Den ser för jävlig ut på Eriks skärm, men jag vill tro att det är för att hans inställningar är... fel, enligt mig.
Mediciner.
Vad som verkligen är hysteriskt ironiskt är att det är de enda två medicinerna som fungerat också.
Och det skulle bli ironiskt på ett annat sätt om det faktiskt är så att jag kommer bli tvungen att äta två mediciner mot biverkningarna av en av de första.
Det känns inte riktigt rätt nånstans.
Måste prata med läkaren om det och det får nog bli den i Växjö då... eftersom jag inte vill belasta min stackars husläkare med fler saker nu.
Det blir nog en all nighter nu iaf, få ner toleransen på sömnmedicinen lite.
Feels good.
Natten var inte så kul heller, svårt att sova och på gränsen till samma illmående vilket gjorde att jag efter fyra timmar tog sömntabletter trots att jag verkligen inte borde, men de fungerade iaf.
Stängde av väckningen på mobilen och sov till 11.30 ca. Drömde att jag skulle kolla på porr men att jag var för trött för att hålla ögonen öppna. Kändes som en rätt sjuk dröm även för att vara mig, att verkligen kämpa för att hålla ögonen öppna så man kan kolla på porr.
Nu känner jag mig skitpigg och rastlös, men har ingenstans att göra av rastlösheten.
Ska städa lite.
Sen pilla med bilder tror jag.
Jag har en fotoidé. Men orkar inte göra något åt den just nu.
Jag har haft en låt på hjärnan i två dagar nu, fattar inte varför det dröjde så länge innan jag lyssnade på den för jag vet ju att om jag lyssnar på den några timmar så försvinner den.
Älskar hennes röst, och det finns två versioner av den här låten men detta är min favorit.
Kill the devil...
Nny in my heart. Denna här är lite av en ny favorit. Och denna:
(c) Jhonen Vasquez antar jag.
Blablabla... flytta... blabla.... skönt...
Har jag sagt att det ska bli skönt att flytta?
Apoteket idag igen, för att hämta beställda mediciner. Fyra nummer före, så jag antog att det inte skulle ta så lång tid. Det hade inte tagit lång tid, om inte tanten som var där när jag kom in och hon som satt i kassan satt och slöpratade om tantens barnbarn. I en KVART. Jag hörde precis vad de pratade om och jag tog tid, och det var verkligen om barnens skolgång och student och skit, i en kvart. När det satt tre andra och väntade.
Småbyar alltså...
Min tur, och jag gav henne mitt tillfälliga nummer för den nya apoteksklubben, eftersom jag blev medlem över internet. Jag fick klara instruktioner i ett mail att jag bara behövde ta med numret till apoteket så skulle jag få mitt kort. Men det förstod inte hon i kassan.
- Då ska du få fylla i en sån här *ger mig en ansökningsblankett*
- Men jag är ju redan medlem, det stod att jag bara behövde hämta mitt kort.
- Men... du måste ju fylla i det här.
- Jag blev medlem via internet, och där stod det att jag skulle ta med det här tillfälliga numret för att få ett medlemskort. Jag kan ju redan logga in på mina sidor på internet, så jag är ju medlem redan.
- Så du har redan ett sånt är då? *pekar på kortet som satt fast på ansökningsblanketten*
- Nej jag blev medlem via internet så jag har inte ett medlemskort än...
- Men då måste du fylla i den här.
Då tröttnade jag och fyllde i det ändå... Jag vet att hon inte jobbar där i vanliga fall, men plz... Hon är bara för korkad, hon gör nästan alltid nåt fel.
Det roliga är att jag inte ens lär behöva det, jag ville ha det för att kunna utnyttja ett visst erbjudande men de hade slut på den produkten och hon visste inte "om de borde ha den i sortimentet alls". Nä för Apoliva är ju inte alls deras eget märke så det vore ju helknas om de hade det i sortimentet. Helt crazy, som vi skulle sagt på Arvikafestivalen.
Det här med telefoner...
Nähä? Men vad bra, då ska jag tänka på det, att jag inte tycker att det är svårt att prata i telefon. Schysst att du sa det, jag som gick omkring och trodde att jag tyckte att det var jättejobbigt. Du ser inte att jag sitter och pillar sönder pennan av nervositet, sitter och ritar spindelväv i hela anteckningsblocket, måste trycka in naglarna i handen för att kunna koncentrera mig på samtalet.
Det kanske inte märks att min tånagel är sönder och att den gör ont, men jag måste ändå gå trots att jag har problem med det.
Återigen, folk som säger åt mig hur jag är... vilka problem jag inte har... bara för att man så många andra bara skiter i att göra jobbiga saker.
Arbetsterapeuten sa att det var väldigt strongt av mig att ändå ringa samtal. Jag svarade att om jag inte övade på det så skulle jag antagligen aldrig bli bättre på det. Och det var ju naturligtvist jätteduktigt av mig att tänka så.
Det borde inte vara duktigt att tänka logiskt, det borde vara normalt att tänka logiskt och man borde inte få beröm för att man är normal.
Ja iallafall... efter att ha pratat med kundservice på hyresbolaget och blivit hänvisad till områdeschefen för att höra om vi fick det omtapetserat i sovrummet, så blev det många samtal innan han svarade. Sånt hatar jag ännu mer, jag kommer alltid av mig när de väl svarar.
Anyways... YES! Efter mycket om och men så hittade han besiktningsprotokollet, fast uppenbarligen hade han inte gjort en notering om det, de hade inte gjort nån notering alls om väggarna. Men när jag förklarade hur det såg ut så "Ja, jo, nä det minns jag nu, det såg inte riktigt... rätt ut, så det får ni ju nytt".
Jag frågade hur väggarna i vardagsrummet såg ut, eftersom de var rätt fräscha såvitt jag mindes.
- Det var rätt fräscha ja, men... ja, det kan ni väl få med.
- ...Står ni för kostnaden och arbetet då också?
- Ja, det kan vi väl göra.
Slipa och olja golvet där inne skulle de med göra.
Det verkade gå att deala rätt bra med dem. Men han påpekade också nackdelarna med att ta vardagsrummet också, så javenne.
Han skrattade väldigt mycket och pratade lite förvirrat, så lite saker förblev väl oklara, men huvudsaken är att det blev klart att vi får det omtapetserat i sovrummet.
Me are happy.
Han lät så jävla bekant också så jag var tvungen att kolla upp vem det var, men det var ingen jag kände... Jag börjar tro att jag tycker att alla smålänningar låter likadant, eftersom jag var störtsäker på att den förra jag pratade med där också var en bekant.
Fuckningskassan.
Därför är det så retligt att min handläggare verkar rätt bra. Förstående och omtänksam, men hon kan ju inte kringå reglerna för det. Dock gav hon mig några tips inför ansökan om bostadstillägg. Att jag t ex skulle tillägga att jag inte har något med bilen att göra, vilket är självklart eftersom jag inte har körkort. Och att Erik får så långt till jobbet och att det naturligtvist kommer påverka ekonomin. Hon sa att hon inte kunde lova något, men att det var värt att försöka.
En handläggare på Försäkringskassan som tipsar en om hur man har en större chans att få mer pengar, någon som ens hört talas om det?
Och hon ringer inte upp och slött säger "Ja jag hörde att du ville prata med mig, vad vill du? Ja, gör sådär. Hej då", utan hon tar sin tid, idag var det faktiskt jag som efter 25 minuter (där också, seriöst, vem har nånsin pratat med en handläggare där så länge när det inte ens varit ett akut ärende?!) försiktigt försökte avsluta samtalet.
Hon skulle ta kontakt med arbetsterapeuten och prata ihop sig, eftersom jag sade att arbetsterapeuten hade föreslagit det. Hon är så noggrand med att fråga mig om det är ok att hon gör saker, och fråga mig hur jag vill gå tillväga.
SERIÖST, är jag med i dolda kameran eller nåt?
Vad kommer härnäst, bra uppföljning inom vården? Att CSN behandlar människor humanare?
Erik hade med sig flyttlådor hem idag. De står där och ropar "Packa mig, PACKA MIG!", men jag ska inte packa något än... Får inte. Ska inte. Inte förräns det är två veckor kvar tills flytten.
Flera år gammalt.
Det ska bli så skönt att flytta.
Det ska bli så jävla skönt att flytta.
Skulle ner till apoteket nyss, självklart sprang man på granntanten. Jag ansträngde mig verkligen för att komma iväg snabbt, jag stannade inte ens utan sa att jag hade bråttom, men hon hann ändå säga att hon hade en infektion i örat och att hon var på väg till vårdcentralen.
Och apoteket här är ju numera helstängt på lördagar också, så lunchstängt, korta öppetider, helstängt på helgerna och liiitet sortiment.
Jag såg nu att det kommer ligga ett "vanligt" apotek rätt nära oss sen, och där kan man ju beställa över internet och sen gå och hämta när det väl kommit in, om de inte har medicinen inne. Och det är verkligen skönt, för det är alltid saker som måste beställas och det känns så onödigt att behöva gå till apoteket för det.
Om det verkligen är bråttom så ligger centrallasarettet på cykelavstånd och de har det mesta.
En cykel ska f.ö införskaffas rätt snabbt efter flytten. Jag hade inte tänkt på det förräns i söndags när Eriks mor sa (mest för sig själv egentligen) att det nog var dags att skaffa en cykel till mig då. Undrar om det blir en sån i inflyttningspresent, hon såg finurlig ut...
"Säg till om ni inte vill ha hjälp med flyttstädningen" sa Eriks far (det tog ett tag innan jag fattade vad han menade...), och hans mor sa att jo de skulle ju hjälpa till och städa.
Då blev jag sådär rörd igen, att man inte ens behöver fråga. Det känns iofs inte som att vi borde behöva så mycket hjälp förutom med fönstrena och en sista titt med två extra par ögon bara. Fönsterputsning i samband med flytt ryser jag bara jag tänker på, efter flytten från Storvreten då vi var tre pers som tvättade fönstrena tre gånger men ändå fick underkänt.
De ska ju dessutom hjälpa till med själva flytten, köra lastbilen och bära och sånt.
Det är helt otroligt skönt med en svärfar som har tillgång till en lastbil sådär.
Rubriken blev lite komisk såg jag, eftersom jag senast igår muttrade att jag aldrig mer ville flytta efter det här.
Jag tyckte om att flytta förut faktiskt, men efter tre flyttar på tre år nu (innan dess så var det ju bara 3-4 flyttar på ca 5 år) så känns det som att man kanske kan lugna sig lite.
Jag hoppas det kommer kännas som hemma, så man slipper fortsätta tänka att man inte ska ha så mycket prylar för att man ändå ska flytta sen...
Tre bilder och en låt.
Jag har en bibel från 1901, som jag köpte för nån femma på en loppis. Den är medvetet placerad bredvid Pär Lagerkvists Onda sagor i bokhyllan. Och den är fin.
Och av någon anledning har jag gått omkring med en Edguylåt på hjärnan hela dagen. Den är också fin.
Jobb jobb jobb...
Jag förstår henne, vid första mötet säger jag att det kanske vore bäst att mjukstarta med nån liten kurs eller nåt, en vecka senare säger jag i stort sett "Skippa allt onödigt, gör mig redo för jobb, för just nu är jag inte ens redo för rehabilitering".
Hon vill ta det sakta, väldigt sakta, men jag tror hon förstod att jag inte har tid att ta det sakta. Jag förklarade att det kanske inte blir bättre än såhär och att jag inte har tid att vänta på att det blir bättre.
Jag förklarade situationen med bostadstillägget, och hon tyckte det lät jättedumt, för att använda hennes egna ord; "Det låter ju inte rimligt, det är ju som upplagt för att man ska fuska". För att få det att gå runt då. Så vi ska ha ett gemensamt möte med damen på Försäkringskassan som ringde upp mig för ett tag sen. Jag hoppas nån av dem har några ess i rockärmen typ, som gör att de går efter enbart min inkomst, att det finns något sätt att gå runt det hela. DÅ känner jag att jag har tid på mig. Jag sa till henne att om det blir på det viset så skulle jag känna att jag kan lägga det hela i hennes händer, att hon fick lägga upp det hur hon ville och att jag skulle lita på henne.
För det är så jävla löjliga regler FK har... Rent teoretiskt så säger de att Erik ska ta av sina sparade pengar han hade innan vi officiellt blir sambos så att jag inte behöver helt bostadstillägg. Men de kommer inte ta hänsyn till att han har sex mil till jobbet sen, att bensin inte direkt är gratis.
Jag vill verkligen inte vara i den situationen jag var i förut, att jag får in en tredjedel av vad min sambo får in. Jag var i den situationen för länge och det gör verkligen att jag känner mig värdelös. Om det vore tvärtom skulle jag inte ha några som helst problem med det, för min inställning är ju att man är två och har gemensam ekonomi, men det funkar bara åt ena hållet för mig, heh. Och det är jobbigt att dra in Erik i det hela, att han ska behöva lämna ut en massa ekonomiska uppgifter.
Iallafall så är min arbetsterapeut lite jobbig. På riktigt, inte bara för att hon ställer dumma frågor. Hon vill så gärna ha fram intressen hos mig. Hon har t ex fått för sig att jag är intresserad av datorer. Jag vet allvarligt talat inte vad hon har fått det ifrån. Antagligen för att jag sagt att jag spelat en del, och att jag använder Photoshop. Visst vill jag kunna fixa ihop en dator helt själv för att slippa ta hjälp av någon annan, men jag skiter fullständigt i hårdvaran efter att det är fixat. Jag tror inte att någon som känner mig skulle säga att jag är intresserad av datorer.
Hon frågade hur jag kände inför flytten, om det var jobbigt, och jag sa att det iallafall skulle bli kul att inreda lägenheten. Hon sken upp och sa "Då är du alltså intresserad av inredning?" och antecknade det snabbt i sitt block och ringade in det. Jag är inte intresserad av inredning. Däremot är jag intresserad av att mitt hem ska se trevligt ut, att jag ska trivas i det. Efter att jag fått som jag vill så är det inget jag går och tänker på.
(alla "jag" och "mitt" där ska ju givetvist bytas ut mot "vi" och "vårt", men eftersom Erik inte bryr sig så mycket om just det så uttrycker jag mig så)
Jag förstår att jag inte ger henne mycket att jobba med. Speciellt inte när jag sitter och sort of försvarar mig när hon säger att jag är intresserad av vissa saker. Men det irriterar mig verkligen. Folk som säger vad jag tycker, känner och är intresserad av. Jag förstår att jag kan ge ett efterblivet intryck, men plz, inte SÅ efterblivet att jag inte vet vad jag själv är intresserad av.
Men jag tror att hon äntligen förstod att jag inte räknar med ett yrke som intresserar mig, att det är arbetsplatsen som är det viktiga. Hon fick mig iaf att känna mig lite bättre, när vi satt och pratade om hur en bra arbetsplats för mig skulle vara. Hon summerade det med att jag inte ville ta fikapauser, att jag inte var intresserad av att stå och småprata under arbetstid, att jag inte hade något emot att göra samma sak hela dagen, att sådana saker skulle göra mig till den perfekta anställda för den rätte arbetsgivaren.
Hon är irriterande också när hon sitter och berömmer mig för saker. Jag vet att hon försöker uppmuntra en och att det säkert går hem hos en del, men inte hos mig och det vill jag att hon förstår.
"Men du svarar ändå i telefonen, trots att du tycker att det är jobbigt? Det är ju JÄTTEDUKTIGT av dig!"
Ja men vem fan ska annars göra det, min sekreterare?
Jag tycker ingenting är modigt eller duktigt när man inte har något val direkt. Om jag däremot t ex låter bli att svara i telefonen för att jag avskyr telefoner, då skulle jag vara feg, i brist på bättre ordval.
Jag fick återigen höra att jag hade ovanligt bra självinsikt och ett bra tankesätt, och det var väl kul att höra. Hoppas hon kommer ihåg att hon sagt det när jag säger negativa saker om mig själv bara.
Hon ska iaf prata ihop sig med min kurator, så ska det bli ett till möte. Jag kommer försöka börja arbetsträna så fort det går när vi flyttat tror jag, men det är en himla röra med det där... Det finns så många olika ställen som har hand om sånt.
Det känns som sjukt jävla fel tillfälle att söka jobb, när allt är som det på jobbmarknaden och nu är det dessutom snart sommarlov för alla studenter på universitetet i stan... Men jobb är antagligen inte aktuellt förräns till hösten ändå.
Hon frågade om jag brukade vara inne på arbetsförmedlingens hemsida och titta efter lediga platser, men jag sa att jag bara kände mig värdelös eftersom jag inte kände att jag inte skulle klara av något av det.
För jag är inte en prestigelös tigersäljare till gasellföretag. Den annonsen var iofs lite rolig, http://pb.arbetsformedlingen.se/Standard/SokViaArbetsort/VisaPlatsannonsViaArbetsort.aspx?ids=5311528&o=7&k=780&returntourl=http%3a%2f%2fplatsbanken.arbetsformedlingen.se%2fStandard%2fSokViaArbetsort%2fSokresultatViaArbetsort.aspx%3fq%3ds(ld(199)l(7)k(780))i(80)a(20)sp(65)sr(1)c(F6EB81D3)%26ps%3dlan(7) .
Aja. Det är mest möten nu innan flytten, sen får man väl se vad som händer.
Live
Under högstadiet och gymnasiet hade jag en klasskompis som jag delade lite musiksmak med, så vi bytlånade skivor då och då, och tipsade varandra om olika band. Jag fick min första blandskiva av honom (eftersom jag antagligen inte ens hade internet eller en brännare hemma då...), och han introducerade mig för Live. Snart hade jag själv införskaffat mig Secret Samadhi och fått en ny favoritlåt; Turn my head.
Idag såg jag musikvideon för första gången, haha, de ser ju skitfåniga ut... Jag gillar egentligen inte musikvideor öht, jag vet inte varför. Det är helt enkelt svårt för mig att se en musikvideo utan att tycka att bandet ser fånigt ut.
Iaf, så är låten lika underbar nu. Jag har inte lyssnat på dem på säkert flera år, och det känns som att det är de som kommer lyssnas på de nästkommande dagarna.
"Run to the water" är också helt underbar.
Status: Hedning
Jag älskar namnet på numret; "Pessimistiskt svartsynsnummer!"
Det var bara en sån där överraskande bonus att få reda på att ens pojkvän också gillar Herman Hedning så jag kan börja läsa dem igen eftersom jag inte kommer för mig att köpa dem själv. Det finns en massa sådana där små otippade bonusar och jag fortsätter att upptäcka dem.
F.ö har jag verkligen världens... slappaste, eller nåt, klädsel just nu. För stora, urtvättade mjukisbrallor, en gammal Guns n Roses-longsleeve i modell tält och ett par för stora raggsockar som aldrig vill sitta på plats.
Lite känslor.
Jag känner mig rätt dum i huvudet. Större delen av dagen kan jag sitta och vara totalt känslotom och inte få fram en tår ens om jag lyssnar på världens sorgliga låtar, och har svårt att finna glädje i något och uppskattar inte ens tv-serier jag brukar gilla. Och det är läskigt.
Sen kan det slå om på en kvart, och allt känns jättefel, och då kommer allt på samma gång.
Jag hatar hormoner. Jag vill inte. Slår man upp ordet kontrollfreak i ett lexikon så finns det en bild på mig där, jag kan ha kontroll över det mesta men inte min egen kropp på det här viset. Så fånigt. Idiotiskt.
Men jag skrattade högt nyss när jag pratade med Emma och insåg att när jag lagligt får ta med min yngsta syster ut på krogen kommer jag vara 33. Det hela kom på tal eftersom jag camar med systern nu (fast jag har ingen cam) och förfasade mig över hur stor hon blivit. Läskigt. Men jag träffar dem ju högst en gång per år, så det är väl inte så konstigt.
En låt som som man inte kan låta bli att bli glad när man lyssnar på är iaf Korpiklaanis Juodaan viinaa (= "Nu super vi", typ). Det är ännu mer sporrande att lära mig finska igen. Jag har ju aldrig kunnat skriva på riktig finska eftersom jag var så liten när jag pratade det, men det känns ändå som att det finns där, hör jag ett ord som viinaa så faller det sig naturligt för mig att stava det precis så.
På måndag ska jag till arbetsterapeuten och vi ska försöka hitta en finskakurs åt mig. Annars är det sagt att det ska startas en på distans i höst, men de verkar inte vara så snabba med uppdateringarna på hemsidan...
Anyways, låt bli att vara glad/stampa takten när du lyssnar på du kan:
Tallin
Snöigt och regnigt, och vi åkte med nån kryssning dit, så vi var inte i själva Tallin så länge, men det var skoj. Arvid blev glad när han fick beställa på en pub för första gången i sitt liv (noll ålderskontroll där), Ylva hade långt svart hår på den tiden (på den tiden var hon också "bara" min svägerska), vi åt på en jättemysig medeltidsaktig restaurang och höll på att missa båten för att vi fastnade i ett fucking varuhus med massa billig sprit överallt och det var lite oklarheter om det var svensk eller estnisk tid som gällde.
Jag skulle hemskt gärna velat gått omkring där med en riktig kamera, för det var himla mysigt.
Lucky Star.
För Lucky Star är ju jag. Isabelle börjar sjunga på Britneys låt när hon ser mig dricka det och på i stort sett alla festivalbilder sitter jag med en sån i handen.
Hoppas man kan iallafall kan beställa dem genom systemet. Oh the horror, då måste man beställa ett helt flak... :D
Fast jag vet varför jag kom att tänka på den, jag är fruktansvärt ölsugen.
Sådär såg burken ut 2004. Det var SRF-festivalen jag hade Bomans keps och flätor mest hela tiden, och Love snodde en lite turkisk peppar-shots från sina polare som bodde i tältet bredvid.
"Kolla va jag hitta!!!"
SRF 2005, då vi bodde på den lugna campingen. Jag vet inte varför jag ser så sur ut. Kanske för att jag hade så svårt för att vänja mig vid den nya designen på burken, men efter ett bra tag insåg jag att jag tyckte mer om den än den förra. Inför den festivalen fixade jag och Emma t-shirts som det stod "Öl for life Emma!" respektive "Öl for life Josefin!" vilket var vårt motto för tillfället. Endast en person förstod att jag var Josefin och hon var Emma.
Det finns inga bilder på mig när jag dricker öl från 2006 och 2007. Det var faktiskt underligt för det fanns ju knappast nån stund på dagen när man inte satt med en öl i näven.
Slutsats: Jag saknar Lucky Star och har skittråkigt nu och blev väldigt nostalgisk när jag bläddrade igenom festivalkorten. Lite ledsen i ögat faktiskt.
Och apropå festivaler, utsikten från stugan vi åkte till och duschade, slappade, njöt av att ha tak över huvudet, och sånt. Det var en sån sjuk kontrast, jag tror man behövde den pausen från festival. Och nej, jag har ingen skanner så det blir pissbilder.
Mitt hår.
Det är fortfarande någon slags hatkärlek mot det.
Just nu är jag irriterad över två saker angående det.
Färgen.
Svart är fint, men när toningen gått ur efter nån månad så blir det faktiskt ännu finare, jag har insett det nu. Då blir det mörkbrunt med lite ljusare slingor och i visst ljus så skiftar det i lite rödaktigt. Så jävla snyggt är det, men HUUUUUR får man till det så från början? Jag vill ju inte behöva tona håret svart och sen vänta nån månad bara för att få fram den färgen. Och jag förstår inte hur det faktiskt kan bli ljusa slingor när hela håret (ibland...) har varit kolsvart precis överallt. Jag vet att färgen kan släppa olika på olika ställen, men hela slingor?
Själva färgen och slingorna går väl att få till, men de röda skiftningarna vette fan... För jag vill ha just skiftningar, inte rött hela tiden.
Argh.
Ursäkta bilden men det finns ingen anledning att mitt ansikte ska vara med när det är håret man ska fokusera på...
Och till det andra; jag är irriterad över att torrshampoot jag köpte inte fungerar just på mig, eller att jag är en noob och inte vet hur man använder det riktigt. För jag är en noob. Jag skojar inte när jag säger att jag använt hårspray en gång i hela mitt liv, och inga andra stylingprodukter. Jag gillar inte att ha saker i mitt hår helt enkelt. Men torrshampoo verkade vara en bra idé nu när jag börjat med shampoo igen eftersom mitt hår envisas med att bli fett redan dagen efter trots att jag tvättar det högst var tredje dag. Så jag provade Proffs, många säger att det trots priset är jättebra. "Akta ögon och kläder" står det på den, haha, fyfan vad dåligt jag siktar när jag inte är van vid hårspray... Men jag får det inte att funka (jo jag har googlat om användningssätt), det funkar en aaaning i hårbottnen om man masserar in det riktigt ordentligt, men resten av håret ser ännu värre ut då, stripigt och dant... Jag tror inte sprayvarianten är nåt för mig, men det verkar bara finnas Bumble & Bumble (det var jättekul när jag bad Erik att leta efter Bumble & Bumble inne på Åhléns när vi var där, stackarn. Och jag tycker verkligen att det är jätteroligt att säga Bumble & Bumble.) som har för olika färger, och de är ju svindyra.
För jag måste ha något liknande när jag ska börja vara ute bland folk varje dag sen igen. Tänker inte springa omkring med så äckligt hår så folk tror att jag inte duschat på en vecka... Så illa är det iofs inte, men ändå.
InStyle står näst på listan, men det verkar vara skitsvårt att hitta det i vanliga affärer, så jag tror Kisby står näst på listan. Eller så ska jag googla lite och se om det finns något bättre för mörkhåriga...
Det tar verkligen bara emot att köpa en hårprodukt för mer än en hundralapp.
Jag tror jag ska konsultera Marie... Min go-to eftersom hon kan allt sånt där.
Tips mottages ändå.
Det jag däremot är nöjd med är att jag klippt av en hel del, så håret ser friskare ut. Fast det ser läskigt kort ut när jag tittar i spegeln. Det är skönt med kortare hår men det är fortfarande ovant. Däremot så har det växt en centimeter sen jag färgade det, det är lite läskigt när man ser det så tydligt på utväxten.
Det var av någon anledning svårare att få det rakt den här gången, men det ordnade sig. Jag förstår inte varför folk går till frisören för att toppa håret...
Lägenhetsvisning och sommar.
"Va, flytta till stan?! Vad ska man där att göra..."
Det gick fort, och jag förstod inte så mycket om vad som skulle ske, men jag skötte mig bra tror jag. Sjukt nervöst var det, men det gick bra.
Träffade vaktmästaren lite fort precis när de skulle gå, men fick inte tillfälle att visa bänkskivan.
Aja. Det får bli som det blir. Jag ska försöka träna på att inte oroa mig för det. Måste jag betala för den så måste jag och det finns inget jag kan göra för att ändra på det, så jag ska försöka att inte oroa mig eftersom jag inte kan påverka utgången.
Sitter och lyssnar på Betty Blowtorch, och de är så sommar. Öl och sommar.
Jag tror faktiskt inte att jag lyssnat på dem sen förra sommaren, vet inte varför riktigt.
Just nu känner jag mig mer peppad än nervös-på-ett-dåligt-sätt inför flytten och allt som kommer efter. Men så blir jag över-peppad och frustrerad över att jag inte kan göra nåt just nu. Packa eller så. Nåt. Men det är också något att träna på. Att vara lagom.
Gårdagen.
Kändes rätt fail.
Fast den var väl inte det. Jag vet inte.
Vid kontraktsskrivningen fick vi reda på att de planerade att införa individuell mätning för värme och vatten. Det var ju sjukt jävla trevligt att få höra det när Erik sitter där med pennan i handen och ska skriva på typ. Jag tycker inte om sånt, eftersom jag är så nojjig och fånig. Får flashbacks från när man under SRF åkte iväg till Niklas stuga och fick DUSCHA, men man fick skynda sig för vattnet skulle räcka till alla.
Men det kan nog bli bra. Jag försöker att inte tänka på det nu, det finns inget jag kan göra åt det så jag får se hur det känns när de väl inför det.
Vuxenhabiliteringen var bara skitläskig. Konstiga människor i väntrummet, folk i rullstol överallt. En kille i väntrummet satt och stirrade på mina kängor, så fort jag tittade på honom ryckte han till och såg helt livrädd ut. Jag fick halvt panik och allt jag kunde tänka var "Är det här de tycker att jag hör hemma? Är jag såhär?".
Men det är klart. Det går ju alla sorters människor där.
Fick träffa kuratorn i en halvtimme och bara förbereda mig lite, och prata. Jag sa att jag inte var redo för det här egentligen, och jag tror hon förstår. Och rummet var så irriterande, det var svagt triangulärt utformat. Vem fan gör ett rum så? Så blev jag nästan paranoid och började tro att det var nåt litet test, att hon skulle se hur lång tid det tog innan jag påpekade det.
Sen fick jag träffa en sjukgymnast och en arbetsterapeut, kuratorn var med som stöd den första kvarten. Jag gillade dem inte. Sån där första känsla man får.
De tyckte att jag inte hade några problem med att prata om mig själv.
Har man behövt dra hela sin livshistoria och alla sina problem för ca 20 olika läkare/whatever under de senaste åren så är det nånting man kan göra i sömnen, men det betyder inte att jag inte avskyr det och att det är svårt för mig. Jag kan lyfta en hundrakilosvikt också, men det är fortfarande skittungt.
Och de skulle inte gå in så mycket på min bakgrund sa de, utan de var ju där för att hjälpa mig med nuet. Likfan så satt de där och frågade massa personliga frågor om hur mitt liv sett ut, samtidigt som de satt och antecknade.
Det kändes så förnedrande på något vis, och så har jag aldrig känt förut. En person sitter och frågar mig saker, den andra sitter och studerar mig och antecknar, sen antecknar den andra också. Och det var så mycket "Nämen, vad KUL för dig!" och det kändes som att de skulle klappa mig på huvudet för att jag var en duktig liten flicka typ.
De tog upp en massa grejjer. Det var kanske lite för mycket information på en och samma gång, men det värsta var nästan när de sa att allt var upp till mig i vilken takt vi skulle ta det till, och när de frågade hur jag ville börja och jag var så nära på att säga "Nä jag tror vi tar och struntar i det här va" för att jag inte kände mig redo för nånting alls. Men nu har jag dragit igång det här, två gånger, så nu måste jag fortsätta.
En främmande människa ska sticka nålar i min fot.
De vet att jag har svårt för främmande människor, jag sa att jag avskyr när främmande människor rör vid mig och jag sa att jag har sprutfobi och att alla sorters nålar hör till det.
"Men det är ingen fara, man kan börja med foten, så kan man kanske klara av de andra områdena sen, du behöver inte titta på nålarna".
Min första instinkt när en främmande människa t ex klappar mig på axeln är att slå till den. Fötterna känns ungefär lika privat som underlivet för mig. Jag kommer känna nålarna även om jag inte ser dem. Så nej, det lät inte lugnande.
Men jag kommer prova. Kan det hjälpa så måste jag prova. Det kommer antagligen att gå lättare allt eftersom. Det verkade finnas många möjligheter iaf.
Och uppenbarligen så får jag läsa nån enstaka universitetskurs, det går att göra undantag. Men jag vet inte om jag vill slösa bort tiden på det, jag får se. Jag har en tid hos arbetsterapeuten redan på måndag eftersom det är lite bråttom med att bestämma sig pga sista ansökningsdatum.
Jag kände mig iaf så otroligt förvirrad när jag kom ut därifrån. Fattade inte riktigt vad jag hade dragit igång. Men jag håller fast vid att kuratorn är bra, hon är orolig och komma hålla kontakten innan jag flyttar. 
Sen åkte vi och handlade, och till min lycka hade de memma. Jag har frågat på två andra affärer om de har memma. På det första stället såg hon först ut som ett frågetecken, och sa sen "....va?", och jag förklarade. På det andra stället såg hon bara ut som ett frågetecken och jag förklarade.
Jag hatar att fråga efter det för det har aldrig varit någon som vet vad det är. Och det är väl inte så konstigt, men likfan är det jobbigt att behöva frågade när de reagerar så...
Underbart att få äta det igen iaf <3 Det flesta andra "högtidsrätter" och sånt kan man ändå tillaga året om, memma finns bara i affärerna här runt påsk.
Vi var inne i stan också, och letade efter apoteket. Men de hade bytt namn. Så istället för en stor grön skylt som det stod "Apoteket" på så var det en stor orange skylt som det stod "Kronans Droghandel" på, och det var bara så hysteriskt roligt... Jag motstod infallet att gå fram och be om en kabbe horse.
I am not prepared.
Imorrn, imorrn...
Inom ett dygn har vi ett lägenhetskontrakt.
Eller ja, jag får ju inte stå med eftersom han hade så mycket högre köpoäng än mig, men ändå. Bådas namn kommer stå på dörren och det kommer bli en så vacker syn. Fast trapphuset är så fult... På riktigt, inte bara för att det här huset har världens mysigaste trapphus, det är verkligen ett så tråkigt trapphus i huset vi ska flytta till...
Men det spelar ingen roll, för lägenheten är så fiiiin.
Jag vill börja packa redan nu, men jag får inte. Jag kan inte. Däremot så ska jag börja kolla om jag kan rensa ur lite saker.
Jag vill göra om cdhyllorna, jag har såna där tråkiga Bennohyllor från IKEA, och fick en idé att klä dem i samma tapet som finns i rummet de ska stå i, det brukar ju alltid finnas några extra rullar. Men det blir nog ingen bra idé just nu.
Skrivbordet ska också göras om. Målas svart och ha ett tjockt, svart tyg längst med kortsidorna.
Nytt vardagsrumsbord ska jag också fixa. Det vi har nu ska få tjäna som TV-bord. Planerna är att köpa ett sånt där Lack-bort från IKEA, ett sånt som alla antagligen ägt någon gång i sitt liv (kostar ju 199:- eller nåt för den mindre varianten), i storlek mindre och sedan helt enkelt lägga på en till bordsskiva som är några centimeter större än själva bordet. Just det där att bordsskivan ska sticka ut en liten bit är av någon anledning väldigt viktigt för mig, varför vet jag inte. Jag tycker bara att det ser bättre ut.
Det är helt enkelt en massa jag vill göra. Jag hoppas att jag kommer igång med något av det rätt snart efter att vi har flyttat. Nu fick jag en snilleblixt, Eriks syster kommer bo i stort sett granne med oss, undrar om hon kan något om sånt.
Jag hade faktiskt något att skriva om. Nåt vettigt. Men jag glömde bort det.
Dessutom har jag fått min fjärrutlösare nu. Så jag kunde ta en bild på baksidan av jackan. Som jag vill minnas att jag lovade någon för länge sen. Fjärrutlösaren är inte alls lika bra som jag hoppats på, den är väldigt kinkig när det gäller att sikta, men det funkar.
Skallebank är teknisk.
Nämen jag började undra igår om det inte faktiskt bara var så enkelt att audiokabeln från datorn till tvn funkar mellan datorn och förstärkaren, ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag för SÅ många kablar finns det inte och det känns som att den där stereon har hängt med ett tag nu så man har kopplat ditten och datten till den och alltid tittat på när andra "som kan det där" har kopplat.
Egentligen är jag alltid rädd när jag ska koppla saker sådär för jag förväntar mig att höra ett poff och sen ett fjoff när gardinerna tar eld och allt går sönder och brinner upp, men nu var jag modig och testade helt enkelt.
Worked like a charm.
Och varför skulle det inte göra det, det ÄR ju en sladd som faktiskt är till för det. Tyvärr är den för kort, men får se hur det blir i den nya lägenheten.
Och jo, jag inser det totalfåniga över att vara glad över en sån här grej (känns som "Ååååh, om man trycker på den där stora knappen fram på TVn så går TVn igång!!!!111!!!!"), men jag är rädd för att prova mig fram med elektriska saker på egen hand.
Haha, jag som verkligen hatar att ha sladdar överallt... Sen kommer jag att ha fyra att välja mellan till datorn. Till förstärkaren, till TVn, lurarna, och högtalarna på datorn.
F.ö tyckte Erik att idén om högtalarare i varje rum lät fullt genomförbar, så jag tror jag ska forska vidare i det sen när vi har flyttat.
Edit: Nu testade jag TVn på riktigt också, och den har faktiskt rätt ok ljud den med.
Herre min skapare...
För det första; danskarna. Varför envisas de med att prata med mig? Och det kryllar ju av dem här eftersom det är så långt söderut och det bli ju rena rama jagvetintevad sommartid. Jag fattar ju inte vad de säger, jag är så dålig på sånt. Men jag hörde en prata med hon i kassan på apoteket, någon säljare och de pratade om nån produkt. 10% fungerade det på sa han, men i Danmark var det på 20%. Fast Danmark är ju större också, sa han. Wtf? Sen när är Danmark större än Sverige, har jag missat att de invaderat nåt land och claimat det som sitt?
Och det andra... sweet lord... Grannen under. Hon låste sin dörr precis när jag kom in genom porten, och henne stannar man och pratar några minuter, så är det bara. Om vädret, hennes döde man, hennes hus, och sånt. För att vara artig.
Men den här gången släppte hon inte mig på 20 minuter...
Bland annat så visade hon vad hon hade för kläder på sig.
"Ja, jag har ju en sån här till att börja med *knäpper upp jackan*, en kofta, så go och skön, sen under den *knäpper upp koftan* så har jag en tunika, så mysig. Sen har jag såna här jeans också *snurrar runt*"
Jaha. Jag har ju alltid gått och undrat vad hon döljer under den där stora vita jackan...
Hon pratade om så mycket så det inte var sant.
ALLA hennes sjukdomar också. Bl a så hade hon fått nånting inopererat i öronen, något som hon kunde trycka lite på så skulle det stimulera något i kroppen. Hon demonstrerade det mycket noga; "Titta här, nu trycker jag lite på den här, den här är för mina tarmar... ja nu känner jag något"
...
Tack för den bilden i mitt huvud.
Hon hade tänkt på oss så mycket sa hon, vi var så tysta så hon knappt märkte att vi fanns, och hon hade tänkt bjuda in oss på kaffe och nu skulle planerna sättas i verket tyckte hon. Jag vet inte... hur jag ska slingra mig ur det. Ärligt talat. Jag klarar inte av henne.
Och folket här har minsann fortfarande inte accepterat henne efter 50 år, men hon tänker inte överge sin dialekt (hon är norrifrån, typ), och jag ska minsann stå på mig med min stockholmska, jag ska inte tåla nån skit från dem utan jag ska vara stolt! Jag pratar inte ens stockholmska... Uppenbarligen kan jag göra det när jag är mycket upprörd, men annars pratar jag fan rikssvenska eller åtminstone västmänländska.
Jag berättade att vi skulle flytta, och då började hon nästan gråta och kramade om mig och ojjade sig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag sa snabbt att det inte fanns jobb för mig här, utan bil och körkort och sånt. Och det förstod hon ju. Hon vet att jag är sjukskriven, och sa att det fanns två bra ställen i Växjö, och jag berättade att jag skulle gå till vuxenhabiliteringen och att det var en av anledningarna tillö flytten. Så hon skulle sluta vara så ledsen. NATURLIGTVIST så går hon just där regelbundet... Och TROFAN att vi har samma läkare på den andra mottagningen också!
Hon frågade om min fästman (återigen, wtf...) jobbade kvar på Urshult. sen frågade hon vad han hette.
"Erik? Nämen, oooj det heter ju den yngste av mina pojkar!"
Jo, jag tror du nämnt det en eller tio gånger nu.
Sen frågade hon vad jag hette...
And on and on.
Hon bad om ursäkt för att hon hade glömt stänga av sin väckarklocka häromdagen så att den hade ringt i en timme. Hon var verkligen ledsen för det, men jag sa att det inte var någont fara, att jag åt sömntabletter så jag ändå sov så djupt vid den tiden.
"Ja det tycker jag gott och väl att du kan göra, jag äter mina nötter jag, och sover jag med, det kan man lika gärna göra!"
Jag försökte smyga uppför trappen, trappsteg för trappsteg, men hon vägrade sluta prata.
När jag var på det fjärde trappsteget var hon tvungen att gå, och jag pustade ut.
När jag hade kommit upp ropade hon "Gumman? Gumman?!" (eftersom hon antagligen redan glömt mitt namn), så jag gick ner igen, och då började hon prata om möss. Hon undrade om man skulle ha en eller två möss om man skulle ha dem i bur.
Asså...
...
Hon är jättesnäll, som idag när hon upprepade att allt skulle bli bra och att jag skulle ta väl hand om mig och att hon alltid fanns där om jag ville prata, men jag klarar inte av henne.
Jag-klarar-inte-av-henne.
Och jag tycker inte synd om henne heller, för nu vet jag att hon inte är ensam. Det ränner folk hos henne hela tiden och det är verkligen inte bara hemtjänsten, och hennes bästa vän bor nedför gatan.
Det är seriöst så att jag har börjat öppna min dörr lite försiktigt och lyssna så att ingen är i trappen innan jag snabbt går ut, låser, springer nedför trappen och hoppas att hon inte är ute på balkongen som ligger precis vid porten.
Och nu fick man reda på att vi antagligen kommer stöta på varandra i Växjö också...
Den där saken hon hade i örat sitter på baksidan av örat, och när hon vände på sig och visade den medans hon pillade på den och fick sina tarmar stimulerade höll jag nästan på att brista ut i skratt för det var så jävla komiskt.
Jag uppmuntrar henne inte heller. Bara korta svar som "Jaha, ojdå", "Det var inte bra, men det är bättre nu?", "Ja sånt är så synd..." samtidigt som jag gör allt för att visa att jag verkligen är på väg hem, men spelar ingen roll, hon bara vill prata. När jag tog det första steget uppför trappen grabbade hon tag i min arm samtidigt som hon fortsatte på det hon pratade om.
Hej, det är jag som har Aspergers och inte ska kunna uppfatta sociala signaler, inte du.
Men hon är väl inte riktigt klar i huvudet längre... Vilket inte gör någonting bättre för mig, men jag försöker att tänka på det iallafall, att hon inte rår för det pga det.
Det som är värst är det här med hennes döda man. Det tar hon upp varenda jävla gång i stort sett. Och jag är verkligen, VERKLIGEN inte bra på att beklaga någons sorg, speciellt inte när jag inte känner personen för fem öre, så det är obeskrivligt jobbigt att behöva göra det varje gång. När det gäller folk jag känner så kan jag åtminstone låta dem veta att jag förstår att det är jobbigt och att jag tänker på dem och fråga om det finns något jag kan göra.
Men som sagt... HELVETE vad skönt det ska bli att flytta.
Och Skallebank fick en vision.
Iallafall... det är trevligt med hög volym när det gäller just Guns n Roses, men annars gillar jag inte hög volym. Så jag började fundera på om det öht skulle kunna gå att lösa fint och smidigt så man hade högtalare i varje rum, förutom badrummet då. I Tumba hade jag tre par kopplade till stereon, så visst, rent tekniskt så går det ju, men undrar om man skulle kunna göra det på ett snyggt sätt. Det skulle vara ballt som fan. Att slippa höja volymen för att det ska höras på andra sidan lägenheten.
Jag saknar de där tre par högtalarna ibland, ett par var för basen och det var rätt schysst ljud.
F.ö så vill jag vara utklädd till Slash på nästa maskerad. Menar, jag kan ändå inte låta bli att hoppa upp och spela luftgitarrsolot. Jag är medveten om att det det fånigaste någon någonsin skådat, men går inte att låta bli. Fortfarande en av världens ballaste scener ur en musikvideo.Fast jag vill ha hatten på mig.
Så det känns som att det bara är en peruk, -10kg så jag kan ha ett par jeans utan att skämmas och en gitarr, så äre fixat.
F.ö så fick jag nyss reda på att de inte alls skulle komma och kolla på lägenheten idag. Inte mig emot, men nu har vi ju hunnit fixa till lägenheten lite och om det dröjer tills nästa vecka så är det oundvikligt att det blir lite rörigt.
Och f.ö så får jag inte alls besök i helgen. Folk är folk. Och så blir folk arga på MIG för att jag säger att jag inte förväntar mig saker av dem. Hur kan det vara mitt fel när jag säger att jag inte hade förväntat mig att person A skulle gjort saken denna hade sagt att denne skulle göra eller något liknande, om person A är känd för att inte hålla det denne säger och nu inte gör den här saken? Varför är det PERSON A som blir sur på MIG?
Det kanske är nånting som alla andra förstår och tycker är logiskt men jag gör det tamefan inte.
De där människorna är inte riktigt kloka.
Orka...
Kunde jag säga nej? Nä.
Ser lägenheten visnings-acceptabel ut? Hell no.
Jag kände redan innan jag kollade mailen att DETÄRSÅMYCKETJAGBORDEGÖRA här hemma, jag riktigt snubblar över saker som borde fixas, men att jag BARAINTEORKAR just nu, speciellt inte efter badet nu när jag sitter i badrock och försöker med lite lugnande medel linda in min hjärna i bomull.
Jag vet att jag inte kommer kunna sluta tänka på det om jag skjuter upp städningen tills imorgon, och då kommer jag inte heller kunna försöka slappna av. Men jag orkar verkligen inte göra nåt.
Det här är verkligen ett sånt där ögonblick när jag känner mig som fem år och vill sätta mig i ett hörn med armarna i kors och säga "VILL INTE!".
Jag försöker vara snäll mot mig själv eftersom det är lite speciella omständigheter just nu (de flesta vet varför) så det pågår WW3 inuti min kropp och även om jag vet rent logiskt att jag är glad så kan jag inte vara det och det känns som att jag bara töms på energi för att min kropp är förvirrad och försöker skapa ordning.
Dessutom sov jag helsjukt inatt, var vaken fyra timmar mitt i natten innan jag kunde somna om och vaknade helt slut.
Det är sånt här jag måste lära mig, att sluta oroa mig för saker. Lägenheten ÄR inte så ostädad egentligen, alls, och självklart hinner jag fixa allt imorrn på fem timmar (eftersom jag sa att jag inte kunde innan kl 15 och kl 10 är jag hyffsat vaken), så det finns inget problem. Och om det inte finns något problem så borde jag inte oroa mig.
Gah.
Fast det finns ju faktiskt ett problem, jag har ställt till med två saker i köket som jag inte tror att de är så glada över... Eller så räknas det som normalt slitage, även om jag har svårt att tro att brännmärken på bänkskivan är normalt...
Jag är så oerhört, oerhört glad att vi är två till nästa flytt från början till slut, och att vi har sånt stöd från Eriks familj. Det är det som är en familj tror jag, att man inte ens behöver be om hjälp utan de vet att man behöver hjälp och säger då att de hjälper till. Jag vet inte ens vad jag ska säga ibland, jag blir så överväldigad så jag vill falla på knä och säga "I'm not worthy!".
Den här gången ska jag komma på ett bättre sätt att tacka dem på iaf.
Promenad.
Jag tänkte gå åt andra hållet för att ta vissa bilder, men bestämde mig för att gå ner mot sjön istället. Inte så smart med tanke på att jag inte hade långkallingar på mig (men mina ben återfår säkert normal färg snart...) och ingen halsduk men jag tänkte att jag ju alltid kan vända om det blir för kallt. Och det skulle jag ju kunna gjort om jag inte fick för mig att ta den långa vägen, den vägen där man inte kan vända typ... Men det var så fint väder och jag har bara gått där en gång förut så det blidde den. Så vad som var tänkt som en snabb runda blev till lite över två timmar. Det var skönt iaf. Och mysigt, massa fåglar som kvittrade.
Det blev inga bra bilder, solen lös så skarpt så jag inte riktigt kunde förhandsgranska dem, och det var så kallt så jag inte brydde mig om det riktigt.
Den obligatoriska grenbilden. Jag skulle kunna ligga nedanför de träden hur länge som helst och bara titta upp.
Lite svårt att hitta det som faktiskt är en riktig motionsslinga just den här biten, men jag hittade den bakom en gigantisk snövall.
Jag var inte ensam.
Jag trooor att det är Åsnen. Den sitter iaf ihop med Åsnen. Åsnen är en jävligt stor sjö...
Bark är fint.
Jag såg en bunt fjädrar guppa i vattnet.
Och det var ju en svan.
Den fick tydligen inte vara med och leka med de andra. Här var det verkligen synd att jag inte hade ett zoomobjektiv.
På väg hem. Kan nog varit sista gången jag gick där.
Haha, jag gillar verkligen hur de har löst det där...
Det måste vara vädret...
men det gick bara inte att få bort tankarna på öl. Det slog till vid lunchtid och jag blev förvånad eftersom jag inte varit sugen på just öl den senaste tiden. Suget försvann inte heller så nyss var jag nere och köpte ett sexpack folköl. Och det smakar himmelskt. HIMMELSKT.
Det är nog något med solen, vårkänslor och allt.
Och jag trodde att jag kunde låta lampan få vara kvar i förpackningen tills vi flyttat, eftersom den var så väl vadderad och så, haha säger jag åt mig själv...
Jag är nöjd iaf, lampfoten var lagom tung och av bra material, lagom dekorativ utan att verka vara en prydnadssak.
Edit: Ett glas vodka kan jag dricka utan att känna mer än lite gosig värme i kroppen, men en halv folköl får det att snurra till i skallen? Jag trodde det skulle vara tvärtom.
På Apoteket.
Och det gick bra.
- Jag vet inte varför hon skrev ut det sådär, jag sa åt henne att hon inte fick göra så...
- Du får nog be läkaren läsa på i sina böcker lite bättre.
- Jo, men så får man väl inte säga till en läkare direkt...
- *skratt* Nä, det är väl sant...
Lättad.
Lika lätt som det underbara fluffet i kokosbollar är kände jag mig när jag fick reda på att det är gratis på mottagningen jag ska till. Förutom läkarbesök, för de har uppenbarligen läkare där också. Jag vet inte varför kuratorn inte sagt något om det eftersom hon vet hur dåligt det funkar på den andra mottagningen, så jag ska höra mig för sen.
Men det var en mycket trevlig överraskning iaf.
Och det går inte att låta bli att älska fluffet i kokosbollarna.
Mindre än två månader.
Jag har suttit och kollat upp massa saker om Växjö och området nu.
Jag har också kollat upp MASSA saker man kan tänkas vilja köpa, men jag vet bara en sak som vi verkligen ska köpa.
Känner mig lite orolig för ekonomin som vanligt eftersom bostadstillägget ryker, men jag vet ju att det inte kommer vara någon fara. Dessutom ska jag snart skicka in ansökan om ett nytt, eftersom jag uppenbarligen kanske kan få lite hjälp iaf.
Iallafall, mottagningen där jag kommer höra hemma, med kuratorn, sjukgymnasten och arbetsterapeuten ligger rätt off i Växjö, MEN, vi bor på "rätt" sida av stan så det blir väldigt nära ändå. Gångavstånd, och bra busslinje.
Jag ska ha ett möte med alla dem på måndag, kuratorn frågade om jag ville att vi skulle ses ensamma en halvtimme innan och det tackade jag snabbt ja till eftersom det känns nervöst. Jättebra, men nervöst. När vi bokade den tiden visste jag inte när vi skulle flytta, så det kändes så jävla bra att kunna maila kuratorn och säga att det blir om två-tre månader.
Jag pratade med Johanna idag på MSN, för första gången på... evigheter, vi har bara mailat lite då och då sen jag flyttade från Sthlm. Jag använde ordet "expressrehabilitering" utan att tänka på det, och hon tyckte det lät lite skrämmande och det gör det nu när jag tänker på det. Men det blir ju en expressrehabilitering. 26 års problem ska bli mer hanterbara på under ett halvår minst.
T om genom MSN lyckas hon dela med sig av sin positiva energi, så jag blev peppad.
Det kändes bra att kunna säga att man kommit någonvart, nu när man inte haft kontakt på så länge.
Och Johanna, såklart... som alltid varit så ambitiös och flitig, nu har hon ett eget företag vid sidan av studierna. Jag var ju tvungen att googla lite på det och hon har tydligen fått ett stipendium, och blivit kallad "En banbrytande autismterapeut". Jag sa att jag var stolt över henne, för det är jag, himla stolt. Jag tvivlar på att det finns en mer passande person för det yrket och dessutom behövs verkligen sådana företag.
Så skönt att prata med henne igen iaf, och så skönt att det känns precis som vanligt.
Det blir mycket nytt efter flytten. Men som jag sa till Johanna, det verkar vara bra folk på den mottagningen och även om jag inte nu är redo för att arbetsträna så hoppas jag på att de kan hjälpa mig att bli det rätt fort. Och det är dessutom ett annat ställe jag ska ha kontakt med, men det kanske får vänta lite längre. Jag tror kuratorn har bättre koll än mig på vad jag orkar, eller åtminstone i vilken takt man borde ta det i.
Jag ser fram emot måndag iaf, att få göra lite mer konkreta planer nu när jag vet när vi ska flytta. Det blir fuckin on liXoM.
Det känns som att jag verkligen kommer få möjlighet till den hjälp jag behöver och att det bara är upp till mig att försöka. Förutom det här med sömnen då, men om sjukgymnasten inte kan hjälpa mig med det så hoppas jag på lite back-up när det gäller tjat på läkarna om sömnklinik.
F.ö så är adressen lite rolig. Vi ska bo på nummer 18. Bredvid oss ligger 18B. Men vi är inte 18A, vi är bara... 18. Varför det är så måste jag ta reda på innan jag blir galen...
Två år.
Jag tycker faktiskt om att fira saker trots mina aversioner mot jul och liknande, jag vill bara att det jag firar ska ha en bra anledning. Och vad kan vara bättre att fira än dagen som ändrade mitt liv?
Vi smygfirade iofs igår i samband med att vi fick lägenheten, Erik fick en fancy chokladmuffin med ett sötfånigt ljus i det (svårt att köpa det i smyg eftersom han envisades med att följa med till affären...), och jag hade ett likadant.
Det var lite ironiskt att fira det igår också, eftersom dagen innan vi blev tillsammans kändes allt så jävla osäkert och det kändes som att det var kört. Det var också dagen jag faktiskt rodnade när jag släppte in Erik med sällskap genom dörren och var tvungen att skicka ett sms till Emma för att jag var så upprörd över att JAG rodnade pga en karl.
Det var dagen jag satt i soffan bredvid honom och inte visste alls vad jag skulle göra, men jag var nöjd bara med att sitta där. Sen höll han på att bli ollad i ansiktet, men det är en annan historia.
Haha, det är faktiskt rätt kul när man tänker tillbaks på allt...
Två månader efter att vi blev tillsammans flyttade jag.
En månad innan vår ettårsdag flyttade jag hit.
Och nu flyttar vi två månader efter vår två-årsdag.
Nästa år är vi nog bofasta.
Hejdå landet.
Om två månader blir vi Växjöbor.
Den totalfräscha lägenheten är då vår. Och vi slipper måla om, lalala...
Och har skogsutsikt från sovrumsfönstret.
Och fin, mysig, inglasad balkong.
De flesta tycker ju att dubbelhyra är ett minus men eftersom jag får den här hyran betald så existerar ju inte det för oss, så vi har en hel månad på oss att flytta och göra i ordning.
Och Eriks familj har sedan länge sagt att de är med och hjälper till med flytten och då har vi ju lastbil med och jag tänker inbilla mig att det hela kommer gå skitsmidigt...
Lite annorlunda mot förra flytten, när det var in med hela bohaget i lastbilen, städa lite fort, åka 50 mil och in i en lägenhet man aldrig hade sett förut.
Me be happy.
*hoPpaR oCh stUdzAr*-happy.
