Note to self: en hårfön kan vara bra att ha så man slipper gå upp två timmar tidigare för att hinna låta håret torka.
Det säger rätt mycket när t ex de pojkvänner jag haft (som alla visserligen haft långt hår, men ändå) använt en hårfön fler gånger än mig.

Jag kom iaf till Sthlm rätt smärtfritt, köpte en remsa, gick till pendeltåget och... stannade upp och tänkte "Helvete, vilket håll ska jag åka åt nu då?"
Bör tillläggas att jag åkt till Sollentuna hundratals gånger, och åkt förbi det ännu flera gånger.
Snacka om att känna sig som en lantis. Men åas, umgås ju knappt med nån som längs med pendeltågslinjen längre, så jag åker ju bara tunnelbana.
Iaf, kommer jag fram, och Mathias som precis rullat ur sängen kommer och möter mig. Hem till honom och hans broder Jörgen (som är lika gammal som mig och som jag har oväntat mycket gemensamt med) som jag inte träffat på... ja... 7-9 år. Dock har vi ju spelat tillsammans många år sen dess och haft sporadisk kontakt över nätet.
Mathias själv har jag inte träffat sen 2005 eller nåt, men det märktes knappt, humorn hos oss båda låg på samma låga nivå och det kändes allmänt som att träffa en polare man brukar umgås med.
Ja iallafall, hem till dem, dricka nån öl, och sen iväg in till stan där vi ska möta upp ett gäng på Sjätte Tunnan, där jag inte varit på många år.
Den gruppen har nämligen som en grej att mötas upp varje månad den 16:e för att äta lite, dricka lite, och göra nåt typ, vilket jag tycker är en så himla bra idé eftersom man annars lätt förlorar kontakten med folk eftersom alla är så upptagna på sitt håll.
Jag visste ju att en gammal bekant skulle vara där, vad jag inte visste och sett nu är att han känner min kusin som bor i Örebro.
Världen är liten.
Vi åt vildsvin och drack mjöd, och gänget var riktigt trevligt! Rätt som det var så fick jag ett visitkort, som visade sig tillhöra en av tjejerna, och som av en händelse låg bakom en av sajterna (gu' vad svenskt) som jag under många år använd mig av i informationssyfte om runor och nordisk mytologi. En del blir star struck av musikkändisar, jag blev lite star struck där.
De hade sin maskot med sig (en plastskorpion i silver) och utlyste en liten tävling där man skulle namnge den, och vinnaren skulle få ett litet pris. Vem vann med det otippade förslaget Otto? Jo, JAG! Så jag vann ett paket plåster med Simpsonsmotiv. Jag blev jätteglad faktiskt, mest för att jag inte vunnit något på längre. Saker i WoW räknas inte.
Vi kom hem rätt tidigt tyckte vi, men vi hade öl i kylen och bra musik, så uppenbarligen gick vi inte och lade oss förrän vid 5-tiden.
Inte så bra med tanke på att vi skulle upp och iväg på äventyr dagen efter och hade planerat att gå upp väldigt tidigt.
Men det var ändå nyttigt, vi fick en del utrett, grejjer som hände hände för 10 år sen, och nu förstår vi nog varandra bättre.

Vid 12-tiden vaknade jag iallafall, och var... sinnessjukt bakis med tanke på att vi ändå, citat; "tagit det rätt piano" kvällen innan. Det vankades blodpudding till frukost iaf, och efter att ha sparkat lite på Mathias gick han också upp och vi konstaterade efter ett tag att vi inte åkte nånstans den dagen.
Istället satt vi och kollade på dokumentärer och garvade åt Simpsons och liknande. På eftermiddagen tog vi oss alla ut på en promenad, och hamnade på en pizzeria där jag åt en av de godaste pizzorna jag nånsin ätit.
Sent på kvällen konstaterade vi att vi inte hade stegen som var nödvändig för att åka till stället vi ville, så vi hittade ett nytt.
Tiiiidigt morgonen efter sov Jörgen fortfarande, så det var bara jag och Mathias som for iväg mot Grängesberg.
Och vad kan då möjligtvist finnas i Grängesberg av alla ställen? Ja uppenbarligen mer än t om vi trott, och då är vi ändå båda intresserade av UE.
Vi stannade till i Ludvika för att köpa ficklampor och nödvändiga grejjer, och sen låg Grängesberg runt hörnet.
Såklart mindes inte någon av oss så värst mycket av vart vi skulle, och det var faktiskt väldigt creepy att hela hålan tycktes omges av en deppressiv aura som man nästan kunde ta på. Efter mycket om och men hamnade vi i ett litet villaområde, med ca 10 villor på varje sida av gatan, alla övergivna sen ca 15 år och igenbommade.
Med andra ord... helt jävla awesome!
Efter ett tag stannade dock en bil som jag sett sakta in på en närliggande väg några minuter tidigare, så jag tänkte att det väl var några lokalbor som skulle jaga bort oss.
Döm av min förvåning när den medelålders föraren, med två barn i baksätet och en äldre kvinna i framsätet, efter att kvinnan frågat om vi visste vart marknaden låg, frågade om "det var UE".
Ens första reaktion är ju... är det en trickfråga? Är de här för att förhöra oss om våra avsikter?
- Nja alltså... *håller upp kameran* Vi är ju främst här för att fota lite. Heheh.... heh...
- Jaha! Ni vet att det finns ett identiskt område som är bebott på andra sidan järnvägen va?
- Uh nä, men vafan, det låter ju jättekonstigt, hela allt det här är ju jättekonstigt.
- Ja eller hur, vi blev nyfikna på det här så vi ville kolla in det. Kommer bilderna upp nätet sen?
- Det vet vi väl inte riktigt än, kan hända att några kommer upp.
- Hänger ni på något forum?
(once again... trickfråga? säger man Flashback ger det faktiskt vibbar om att man inte är särskilt seriös)
- *båda* Jo ja... lite väl.
- Jaha, vilket då?
- Tja... det enda stora...?
- Vilket?
- ... Flashback.
- Åfan, vad nickar ni där?
Här tappade jag hakan lite inombords faktiskt men då ingen av oss är särskilt aktiva där så hade vi inget bra svar, så vi sa att bilderna skulle väl dyka upp nånstans iaf, och han verkade skitglad över det, och efter lite småprat önskade han oss lycka till och de åkte vidare.
Vad är oddsen liXoM?

Eftersom ingen av oss ville direkt bryta sig in i husen (som var igenbommade med träskivor och massa spik) så åkte vi vidare mot vad vi visste (eller trodde iaf) var det öde bostadsområde vi läst om.
Det kände lite fel, för det var ju boende runt omkring, och liiite liv i området, och även när vi kom fram dit vi skulle såg vi ju att det bodde folk där. Förutom i "husområdet" bredvid, vilket visade det sig vara precis det vi sökte efter.
Grängesberg är ju då alltså en vad man kan kalla för en gruvstad, de hade en del gruvor och invånarantalet tredubblades pga behovet av arbetskraft och då byggdes det ju en hel del bostäder. I början av 1900-talet var det verkligen full fart, men allt eftersom avtog aktiviteten, och området vi var i övergavs antagligen för 15-20 år sedan. Sedan dess har fyra hyreshus stått helt övergivna, vilket med tanke på att det faktiskt bor folk precis bredvid är rätt sjukt.
Vi gick omkring där ett tag iaf, och det var rätt intressant. Men det mesta var ju sönderslaget och det var klotter och glassplitter överallt, så vi var nog inte där så länge.
Istället satsade vi på att hitta omformationsstationen och två andra byggnader mitt ute i skogen.
1. Vi hade egentligen ingen aning om vart vi skulle, mer än att de låg "på andra sidan järnvägen".
2. Det regnade.
Men vi hittade vad som verkade vara en stig in från en rätt övergiven väg, så vi tänkte "Wtf, vi chansar väl?".
Det är det roliga med att vara ute med en likasinnad, man har ingen aning om man kommer gå i en timme utan att hitta nåt men båda tycker att det är såpass intressant så det är värt risken.
Efter ett tag hittade vi iaf en av byggnaderna vi letade efter, och det var... så himla häftigt. En stor tegelbyggnad som höll på att falla samman pga förkastningarna i närheten, som f.ö var alldeles för djupa för att jag skulle våga se efter...
Vi gick omkring och fotade ett tag, och gav oss sen iväg mot vad jag mest ville se, något vi inte ens kom ihåg vad det var.
Det slutade med att vi hittade en gammal järnväg med borttagen räls, som vi tyckte vi borde följa, som ledde oss in i ännu tätare skog och till slut hade vi ett jävla berg på höger sida och oerhört tät snårskog på vänster sida.
Jag kunde bara skratta åt eländet.
Vi kom ut så småningom iaf, och gick tillbaks en bit för att vika av på ett ställe där staketet var nedrivet på. Förkastningar här och där, halva bussar låg och rostade, gamla pottor, ja vi hittade lite allt möjligt.
Efter ett tag hajjade jag till och sa "Eh du..." och pekade mot en stooor tegelbyggnad som vi uppenbarligen sprungit på mitt i ingenstans.
Den var också awesome. Slänger in en bild som ett smakprov.
Sen gick vi tillbaks till "vägen" och insåg att mina fötter var genomblöta, klockan snart var mörkt, så vi åkte hemåt.
Nånstans på vägen kom vi på att vi inte befann oss långt ifrån Norberg där en gemensam bekant bodde, så vi åkte dit, Mathias ringde och sa nåt i stil med "Tja, jag står på en parkering vid biblioteket i Norberg, vart fan bor du?". Efter lite vägbeskrivning kom vi till mötesplatsen, och eftersom det var ca... 7 år sen jag träffade Robin (återigen, spelat med honom en hel del därefter) och han inte ens visste att jag var med var hans ansiktsuttryck rätt priceless.
Vid det laget hade jag dock rätt bråttom tillbaks till Sthlm eftersom jag skulle hem till Marie och det började bli riktigt sent, så det blev inte så långvarigt.
På väg hem skrattade vi mest åt vägskyltar och snackade skit.
I Sollentuna sprang jag upp och hämtade väskan, sen fick jag skjuts till Marie.
Lyx! Speciellt med tanke på att vi hade varit ute och gått i ca 4 timmar och det regnade ute och jag skulle behövt åka buss och tunnelbana och sen gått en bit för att komma fram.

Underbart att träffa Marie igen, vi hade minst sagt en hel del att ta igen.
Hon bjöd dessutom på Bullens Pilnserkorv och halloumi, vilket jag inte var sen att tacka nej till...
Vi hann inte med så mycket (eller ja, några timmar iaf), hon skulle upp tidigt dagen efter, men det var ändå så jävla skönt att hinna träffa henne en stund iaf. Det händer rätt stora grejjer i bådas liv just nu.
Upp 6.30 dagen efter, och hittar Marie liggandes på mage på köksgolvet med hörlurar.
Hon var inte galen, hon gjorde bara magyoga faktiskt. Long story.
Vi hann prata en del på väg till stan, sen var det en del väntetid på mitt tåg, men det var ok.

Och det var så himla skönt att komma hem!

Sammanfattning: Jag träffade en hel del nytt himla trevligt folk, och även gamla vänner, slösade massa pengar (men hur ofta är jag på Tunnan egentligen...?), fick mitt första riktiga UE-äventyr som var över förväntan, och som sagt, återknöt med gamla vänner/bekanta och det kändes allmänt bra.

Bilder kommer sen, jag måste gå igenom dem lite mer, jag fyllde minneskortet och har dessutom en del från Mathias kameror som jag vill åt, så jag tänkte samla dem alla.
Ledsen Vix att det inte blev från det ursprungliga målet, men tro mig, det kommer nån annan gång ;)

Hade en läkartid kl 9 idag (vaaaa-aaaarför ger ni mig alltid så tidiga tider?), och gav mig fan på att inte ta sömntabletter igår, så det gick.. sisådär. Lyckades inte hålla mig i sängen längre än 40 min ca innan jag gick upp och slängde på en playlist med Gossip Girl och somnade så småningom framför TVn och vaknade sen till och släpade mig till sängen.
När klockan sen ringde undrade jag varför i helvete nån ställt den på ringning, NOT FUNNY YOU GUYS! Ungefär. Innan jag kom på att jag var tvungen att gå upp.
Så upp, frukost, kolla på Weeds, sen stressa iväg.
Yay, jag kom i frikort! Haha, det tog inte ens en månad för mig...
Det var reumatologen jag skulle träffa, och känslan av att han är bra bara förstärktes.
Magnetröntgen visade inget, men blodprovet gjorde det, exakt vad fattade jag inte.
Han frågade om det var ok att han undersökte mig (w00t, en läkare som efter så många månader faktiskt kommer ihåg min rädsla för sånt?!) och det var ju ok.
Han var noga med fingrarna och konstaterade att mina långfingrar fortfarande var svullna (jag tror jag använder just de fingrarna för mycket), och gick sen vidare till armbågarna där den vänstra tydligen var svullen.
Knäna med, och några muskler runt nackfästet och också fötterna även om det inte var så farligt.
Så han sa att jag var ett gränsfall, men att han ville ha mig under kontroll eftersom sånt oftast blir värre och om (här var han snäll och sa "Jag vill inte säga när... så jag väljer att säga om istället") det blir det vill han sätta in nån medicin som gör nåt med immunförsvaret. Men att han vill vänta tills det går lite längre eftersom biverkningarna kan vara rätt kraftigare.
Tills dess är det smärtstillande som gäller.
Jippiyay.
Men jag är glad att han kom fram till nåt iaf, även jag som vanligt är ett gränsfall, och att han har en plan.
Vi småpratade lite, han var noga med att jag visste att det bara var att ringa om jag undrade något, och han var allmänt snäll.

Det tog inte lika lång tid som jag trodde, så jag hade 3 ½ timmar kvar till mitt andra möte. Jag orkade inte riktigt åka hem, men med facit i hand borde jag nog gjort det.
Det började regna och blev kallt och trots att jag gick saaaakta igenom affärerna gick tiden alltför långsamt. Så till slut gick jag helt enkelt till coachen, ringde på och hennes kollega som är så söt svarade och sa att det var så självklart att jag kunde komma in och vänta.
Det är riktigt mysigt där, de har en hörnsoffa, massa tidningar och frukt.
Sen droppade taktila stimuleraren och arbetsterapeuten in, och till slut handläggaren från Försäkringskassan. Sejtan vilken tur jag har som fått just henne, alla som arbetat med henne säger ju också att hon är riktigt bra. Inte nog med att hon är bra, vi är liXoM på samma nivå så ofta när jag är på väg att säga något jag tycker är viktigt så frågar hon just den frågan.
Vi kom iallafall fram till en hel del vettiga saker, och förhoppningsvist kan de hjälpa till att lösa många problem just nu.
Jag känner mig verkligen bortskämd på den fronten, för jag har sånt STÖD.
Kände mig lättad när jag lämnade mötet iaf.

Gick hem, trött som en griiiiis och orkade inte göra något, men insåg att jag var ju tvungen att packa eftersom jag åker till Sthlm imorrn. Så det blev mest att hiva ner lite kläder i en väska och ladda kamerabatteriet.

Nu ska jag lägga mig i soffan och göra inget tills det är dags att beställa hem mat.

Träffade min coach idag, hade en massa saker att prata om.
Och... hur kommer det sig att ALLA "vet" om vissa saker innan ens jag inser dem? Att folk kramar om mig och säger "Äntligen gumman, vad bra att du inser det nu!" eller "Jaha, det var väl på tiden då!" eller som min coach; "Jag antog att detta skulle komma snart, jag visste bara inte när"..
De flesta vet vad jag menar.
Vi pratade mycket, och till slut grät jag en skvätt. Och det... har inte hänt inför någon utomstående sen... jagvetintenär.
Men jag är nog rätt känslomässig just nu.

Min lärare på Vikingarnas språk-kursen gav mig creds för att jag hunnit så långt, det är alltid nåt. Jag mailade honom för att se om jag var på rätt väg och tog samtidigt upp en del andra saker och påpekade att jag var lite dum, och han skrev en sån bra sak.
"Det mesta som förbryllar dig, förbryllar också dina medstudenter!"
Men jag måste säga... att translitterera en text utan någon som helst kunskap om fornsvenska är tamefan inte lätt.
Runa för runa är np, och ofta fattar man ju ändå vem som reste stenen för vem, men ibland blir det bara för krångligt och jag tycker inte att vi får så mycket undervisning faktiskt.
Men hey... kursen är gratis för mig, det enda jag köpt är en bok så ajg har inte så mycket att förlora.

Otroligt sorgligt men ack så vackert, speciellt med den låten. Scenen har sättit sig i huvudet på mig.
Det är från Havens s02e07 tror jag, så det är väl lite spoilervarning på den.

Haha, jag svimmade!
Kom dit och mötte samma sköterska som igår, som tyckte så synd om mig, och min kropp ville tydligen inte samarbeta idag heller.
Som igår använde de en blodtrycksmätare för att få upp nåt slags tryck och sådana tål jag ju inte riktigt heller (på gränsen till panik när det gäller sådana) men det gick inte.
Så en tredje sköterska, den som varit där längst, blev inkallad men hon kunde inte heller hitta nåt. Den första frågade med jämna mellanrum hur jag mådde, till slut sa hon "... jag tror vi fäller ner stolen i liggande läge" och sen blev det svart.
Uppenbarligen var jag vit som ett lakan och det droppade av svett i ansiktet så efter det kollade de blodtryck (som var för högt) och sånt, jag fick ligga ner och dricka lite vatten, innan jag fick gå hem.
MEN, de fick vad de behövde precis innan jag svimmade iaf!

Alltså förlåt, men jag försöker att se det här som lite tragikomiskt och måste skriva av mig.

En läkare ville ha fler prover, såklart, så jag gick ner till vårdcentralen.
Det var nån ny där, men jag skippade att säga att jag i stort sett har fobi för sånt där.
(jag vet inte ens hur man definierar fobi, men blodtrycket ökar ju drastiskt, jag får nästan hålla i stolen för att inte springa därifrån, jag blir genomsvett, glömmer bort att andas och blir därmed yr, får blodsmak i munnen och är nära att spy. bland annat.)
- Vilken arm brukar vara bäst?
Du menar vilken arm ni brukar föredra att borra ner en nål i? Inte fan vet jag. Sade jag naturligtvist inte, men just det hon sa kändes bara så sjukt.
Efter mycket tryckande (och åååh vad jag AVSKYR när de trycker på mina vener, jag får verkligen kämpa för att inte spy då) så berättade hon att ibland när man är rädd så gömmer sig venerna sig helt enkelt. Det visste jag faktiskt inte, trodde faktiskt det var tvärtom.
- Vi gör såhär, jag tror jag låter [namn jag inte kommer ihåg] ta hand om dig, hon har mer erfarenhet av att sticka.
Jaha, så hon har mer erfarenhet av att borra ner nålar i folk? Vad lugnande.
Nej men henne "känner" jag iaf, så jag var glad. Hon är duktig och snäll.
Innan vi började såg hon ju varför jag var där och lade huvudet på sned och sa "Meen då, då kommer du ju antagligen behöva komma hit rätt ofta, det brukar vara så i sådana undersökiningar."
Thank you. Thank you very much.
Dessvärre hade hon samma problem som den förra. Mina... vener... ville helt enkelt inte visa sig.
Hon stack i båda armarna, grejjade med massa saker, tills hon såg att jag var kritvit. Då tyckte hon att det var bäst att jag gick in och lade mig i rummet bredvid så vi kunde fortsätta där, uppenbarligen kan det ibland hjälpa.
Hon tyckte ju det var konstigt också eftersom vi aldrig haft några problem på det sättet förut.
Vid ett tillfälle trodde hon att hon fått jackpot, eftersom hon "hittade en så fin ven" som sen "bara slutade att droppa helt".
Så vi pratade lite, egentligen ville jag ta allt på en gång och få det överstökat men hon sa att min kropp befann sig i ett sådant försvarsläge så det antagligen inte skulle gå och att hon inte ville utsätta mig för det ifall det blev så att vi ändå inte lyckades.
Och hon hade ju en poäng.
Så imorrn ska jag tillbaks. Och antagligen behöva betala 100:- till. Och den här månaden är antagligen sämst på året för dumma utgifter.

Iallafall.
Så tycker jag faktiskt att det är så tragikomiskt att jag är så rädd för det hära så min kropp går in i nån sorts försvarsställning som gör att det blir 10 gånger svårare om inte omöjligt att göra det.
Kan inte kroppjävlen bara lyda nån gång?! Jag kan tygla rädsla men inte fan lyder kroppen för det...

Jag var rätt inne på att det var tisdag idag. För Erik jobbar egentligen inte måndagar och idag jobbade han, så eftersom det var tisdag skulle jag på bio med Hannah ikväll och såg till min förtjusning att de lagt in en 18.15-föreställning så vi kunde ta den istället för den sena.
Jag ställde mig och började steka torsk, när flyglarmet började tjuta. Och jag vet inte hur många tankar som flög igenom mitt huvud just då.
Kommer mobiltelefonerna att funka?
Vi har ju inga vattendunkar!
Hur i helvete ställer man in radion så jag kan lyssna på vad de har att säga, har jag ens antennen kvar till den?!
Jag vet ju inte ens vart närmaste skyddsrum är!
Tills jag kollade på klockan och såg att den var 15, och kom på att det var måndag.
De testar ju larmet fyra gånger om året och då på måndagar klockan 15.

Jag hatar flyglarmet.
Jag hatar vad det triggar igång hos mig.
Jag associerar det med något jag inte kan sätta fingret på, och inte bara det, jag tänker också på saker som vad skulle hända om något allvarligt faktiskt hände medan de testar flyglarmet? Visst, de testar ju bara en kvart, men det räckte ju inte med en kvart för nån att upptäcka att flygplan flög in i WTC.
Det ironiska är att jag inte direkt är rädd för att något ska hända (eller jo, jag är rädd för att något ska hända hos de som inte bor nära mig och att jag inte skulle kunna veta om de var ok), det är nog mer själva kontrollgrejjen, att veta att man har vad som behövs för att klara det mesta.
Som vid festivaler t ex, hur många gånger har inte jag blivit mobbad för att jag haft med mig sterila kompresser och alsolsprit? Det har ju hänt ett antal gånger att samma person kommer med svansen mellan benen och undrat om jag haft nåt av det kvar...
Äh.
Mamma förstår.

Igår var det NÅGON som fyllde år, så vi for hem till familjen i byn för lite firande.
Smoergoesboerd FTW.
Köttbullar som jag kan äta till jag nästan kräks, Janssons som jag aldrig kommer orka laga själv trots att jag ääälskar det, SILL som jag aldrig köper för det bara är jag här hemma som äter det, och typ... massa saker.
Alla hamnade mer eller mindre i matkoma efter det, men till slut åkte kräftorna fram och sen marängswissen.
Sen var det dags för matkoma igen...
Skrattade som vanligt tills jag fick ont i magen.
- Kom du närmare så ska du få en lusing.
- Observera.
- Tacos.
Ja det är såna saker som är hyseriskt roliga om man vet bakgrunden men det går inte riktigt att förklara.

Somnade i bilen på väg hem, väl hemma satte jag på Mildred Pierce (faktiskt så började jag se den bara för att jag visste att Kate Winslet och Evan Rachel Wood var med men den är riktigt bra) och somnade rätt stenhårt efter en liten stund. Inte sådär småslumrade så man fortfarande håller lite koll på vad som händer i serien utan mer... rådäckade.
Så strax efter 20 (tror jag) gick jag och lade mig för natten och sov som en gris i ca tio timmar.
Jag tror jag behövde det.

Nu väntar jag på att torsken ska tina så jag kan äta se lunch.

Jag misstänker att det bara är en som läser den här bloggen som ser på det, men wth.
(jag är åtminstone i gott sällskap ;) )
Idag är en sån dag när jag är helt slut, sov två-tre timmar i natt och dissade familjesällskap med oxrullader och fiske för att... ligga hemma i soffan och... vara helt slut. Känns inte så bra, men finns knappt nån ork i mig just nu.
Så jag har tittat lite på Celebrity Rehab, säsong tre nu.
Mike Starr från Alice In Chains var ju med där och när Layne Staleys mamma kom dit på nån familjedagstjosan och sa "You know Mike, your life could be saved as a tribute to his" blev jag nästan lite tårögd med tanke på hur man vet hur det slutade.
Det är nog lite fel i månaden, jag borde se på komedier istället...

Annars är dagen mål att slippa röra på mig, fattar inte vart all energi tagit vägen.

Jo, jag vet inte riktigt hur det här började.
Det började med Tjenobyl, sen lade sig min mor i, och vips så blev det Säter.
(är det bara jag som har en mor som uppmuntrar en till olaga intrång? jag kommer skylla allt på mamma om nåt går fel!)
Och eftersom det faktiskt är en flera års lång dröm så tänkte jag "Wth" och fixade, så nu blir det en resa till Sthlm och... ja, det andra stället om ett litet tag.
Har jag råd?
Nej.
Bryr jag mig?
Nej.
Har jag råd med räkningar och mat?
Ja.
Börjar jag låta som Jill i Real Housewives of NY?
Ja.
Och allt det som bestämdes är något som velats länge, och just nu tänker jag varför inte. Jag tänker göra lite saker jag vill.
Sen att den här tågresan blev dubbelt så dyr som den nästa månad är ju inte bra alls, meeen som sagt, "Det är bara siffror!".
Jag orkar inte sitta på arslet eller gå runt här i stan och vilja göra något annat, när jag faktiskt kan göra något annat.
Så nu ser jag fram emot den helgen som fan, förutom den lilla utflykten (ok, bör erkännas att det kanske saknas en hel del viktiga detaljer, men wth...) så blir det förhoppningsvist lite öl på Tunnan (be there!) och allmänt cathing up. Känns skönt att känna att man inte behöver ta igen ett år varje gång man är där, utan att faktiskt veta att jag kommer tillbaks dit om nån månad så man inte behöver ta allt på en gång.

En del förstår nog vart vi ska, och varför jag hoPpaR oCh stUdzAr över tanken, men vet ärligt talat inte riktigt vad jag kan skriva om det.

Jag ska ju läsa Vikingarnas språk, som jag inte är alls förbededd för men väldigt glad över.
SÅKLART så är det en hel del strul.
De har haft fel namn på mig och det har orsakat knas, jag har inte kunnat registrera mig på kursen, kursen börjar nästa vecka och jag har först nu tittat på kurslitteratur (hejhej, jag är vuxen och ansvarsfull) och insett att det skulle gå på över 2.5k, och nu när jag skulle registrera mig på läroplattformen hittar jag inte kursen där heller och det är aaaaallmän förvirring.
Trots min coachs inofficiella hintar om hur jag kan prova på att studera terminen ut utan att förlora aktivitetsersättningen (det är lite olika från fall till fall tydligen) så vet jag inte om jag vill lägga så mycket pengar på något som kanske slutar med att jag förlorar min inkomst.
Jag tänkte lite att det nog är rätt lugnt, eftersom det här är en universitetsstad så kommer de nog ha många av böckerna på biblioteket, men icke.

Är jag trött? Jag är trött.

Det är ju krångel med en viktig medicin, och har så varit i ett halvår. En av tillverkarna gick i konkurs så under den här tiden har det inte en endaste gång gått att hämta ut smärtfritt och en gång var jag utan i en månad. Leverantören skjuter upp leveransdatumet nästan varje gång och apotekspersonalen själva verkar gråtfärdiga för det är så många som behöver den.
För fem dagar sen skulle den komma och då skulle jag också hämta ut den, men datumet blev uppskjutet. Det var ingen större grej, jag hade kvar, och eftersom det är en vid behovsmedicin så hoppades jag på att den skulle räcka ett tag.
Sen blev jag lite småsjuk, feber och sånt, den behövdes extra mycket och tog slut, och idag skulle jag hämta den på mitt apotek här nere, eftersom de skulle fått in den igår och jag via telefonväxeln fick höra att de kanske kunde bryta en större förpackning om jag bara gick ner och frågade.
Surprise, den hade inte kommit in, och just de har inte behörighet att bryta förpackningar, det är bara det stora apoteket i en annan kedja på sjukhuset som får göra det.
Men det var min apotekstant som stod i kassan idag, och hon ger sig ju inte i första taget. Så hon klurade lite, de får ju inte ändra doser öht, vilket är idiotiskt för om man har 10 mg så skulle man ju lika gärna ta fem stycken 2 mg:are, men tydligen får de inte göra så.
Hon ringde leverantören, som sade att de hade ett datum i början på nästa vecka men inte ens de trodde att de skulle fått in det tills dess, och sade att kanske i slutet av nästa vecka men att de inte kunde lova nåt.
Apotekstanten suckade och sa att den antagligen inte skulle kommit in tills dess.
Hon frågade om jag ville att jag skulle ringa min läkare för att se om han kunde ändra på receptet, och det fick hon ju, men SURPRISE, han var på semester i tre veckor.
Jag förklarade att hans "semester" är pension, han är ju bara där lite då och då.
Såklart hade de ingen där som kunde skriva ut det.
Hon klurade lite till och frågade om jag ville att hon skulle ringa akuten. Det lät lite overkill först men alternativet skulle antagligen varit att vänta två veckor så det var ju ok.
"Men alltså... då gör jag ju dina sjukhusärenden, är du ok med det?"
Ok med det? Kvinna, du borde ha en medalj.
Där var det ytterligare krångel men det visade sig efter ett tag att hon yrkeskände sköterskan där så sköterskan skulle prata med läkaren så fort som möjligt. Men sa samtidigt att han var oerhört restriktiv med att skriva ut saker så att jag inte skulle få upp hoppet.
Jag satte mig ner och väntade iaf men efter 20 min sade jag att jag lika gärna kunde gå hem och vänta så hon skulle ringa när de hörde av sig.
På väg hem ringde jag Det Stora Apoteket (tm) som då gick med på att börja dela på stora förpackningar eftersom de haft så många som inte kunnat hämta ut sin medicin, dock hade de väldigt mycket att göra så jag skulle behöva vänta tills eftermiddagen vilket inte var någon fara för mig. Så jag ringde tillbaks till apotekstanten, som precis avslutat ett samtal med läkaren, som utan problem skrivit ut en större förpackning som just det apoteket har inne, så jag vände tillbaks dit och ringde på vägen dit Det Stora Apoteket och "avbokade".
Som sagt så har jag varit lite småsjuk de senaste dagarna, trött och eländig, så jag kände mig nästan gråtfärdig, och tackade så himla mycket för allt hon gjort, men hon sa "Äsch det är absolut ingen fara, man ska ha sina mediciner och det är ett så stort problem nu så jag är bara glad att jag kan hjälpa till på något sätt."
Sade jag en medalj? Jag menade 100.

Varför kan jag inte bara vara som normalt folk och behöva gå ner och köpa ett paket Ipren eller nåt?
Vilket jag visserligen hade behövt gjort men det glömde jag totalt...