Olut
Sitter och dricker öl och lyssnar på Kotiteollisuus igen.
Underbara, underbara språk. Dags att göra ett nytt försök att lära sig igen.
Ska springa och titta så jag inte har halva ansiktet fullt av maskara, sen klä på mig, och sen ner till bussen.
Uppenbarligen så är det ju Valborg idag (det visste antagligen alla förutom jag när vi förra veckan bestämde det hära), så; hyvää vappua!
Underbara, underbara språk. Dags att göra ett nytt försök att lära sig igen.
Ska springa och titta så jag inte har halva ansiktet fullt av maskara, sen klä på mig, och sen ner till bussen.
Uppenbarligen så är det ju Valborg idag (det visste antagligen alla förutom jag när vi förra veckan bestämde det hära), så; hyvää vappua!
(jag skojar inte när jag säger att språket pillar på något slags lyckoområde i min hjärna, svårt att förklara)
Hur man får världens lenaste och snällaste hår?
Sådär riktigt silkeslent som inte tovar sig alls?
Uppenbarligen så är det bara att låta bli att tvätta håret i en vecka och istället ha det i en fläta (fast faktiskt så blev håret inte varken så skitigt eller flottigt, då hade jag tvättat det tidigare) och sen stressa när man tvättar håret så man tror att man inte hinner få rent allt.
Så fint hår har jag aldrig haft. Nu har jag iofs varit ute och gått en vända så lite svett här och där gör att håret känns mindre fint, men ändå.
Den nya inpackningen får tummen upp av mig, fast det är väl för tidigt att bedömma nu tror jag och jag hade dessutom bara i den i fem minuter.
(det, karlar, är en av anledningarna till varför fruntimmer ibland är inne i duschen så länge)
Men om man bortser från alla bra egenskaper den ska ha och bara ser den som en inpackning så är den bra, gjorde håret mjukt osv.
Det stora minuset är såklart att den är i en burk.
Jag ska iallafall klippa av en bit av håret när jag orkar och sen börja köra inpackningen på riktigt och regelbundet och hoppas på att mitt hår mår lite bättre.
Uppenbarligen så är det bara att låta bli att tvätta håret i en vecka och istället ha det i en fläta (fast faktiskt så blev håret inte varken så skitigt eller flottigt, då hade jag tvättat det tidigare) och sen stressa när man tvättar håret så man tror att man inte hinner få rent allt.
Så fint hår har jag aldrig haft. Nu har jag iofs varit ute och gått en vända så lite svett här och där gör att håret känns mindre fint, men ändå.
Den nya inpackningen får tummen upp av mig, fast det är väl för tidigt att bedömma nu tror jag och jag hade dessutom bara i den i fem minuter.
(det, karlar, är en av anledningarna till varför fruntimmer ibland är inne i duschen så länge)
Men om man bortser från alla bra egenskaper den ska ha och bara ser den som en inpackning så är den bra, gjorde håret mjukt osv.
Det stora minuset är såklart att den är i en burk.
Jag ska iallafall klippa av en bit av håret när jag orkar och sen börja köra inpackningen på riktigt och regelbundet och hoppas på att mitt hår mår lite bättre.
Anhedonism.
Idag fick jag kopian från samtalet med läkaren.
Han misstänker överrörlighet och att det kan vara en orsak till smärtan, dessutom ska jag utöver allt det andra utredas för Ehler Danlos syndrom tyckte han.
Awesome, lägg till lite mer på listan.
När vi pratade frågade han hur jag teoretiskt sett skulle tänka om han sa att depression kanske inte var den rätta benämningen, och det fick mig så förvirrad och full av tankar så jag missade lite vad han sa därefter.
Men nu i papprena läser jag att han misstänker att det istället är en s.k anhedonism som är anknuten till min AS.
För att förklara det kort; min dopaminproducering funkar inte för att mitt nervsystem är inte som en normal människas.
Och dopamin är ju, taget från Wikipedia; "Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet där den förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm, och kreativitet."
Klappar det systemet ihop så är det helt enkelt inte bra.
Till skillnad mot en depression där dopaminproduktionen är nedsatt och kan kickas igång med hjälp av mediciner.
Och det skulle ju kunna förklara varför åratals av medicinprovande i stort sett inte har hjälpt ett skvatt. Spelar ingen roll hur mycket man försöker kicka igång dopaminproduktionen när det inte finns nån.
Spelar ingen roll hur mycket bensin man häller i en bil, har den ingen motor kan man inte starta den ändå.
Meeeeen, det är säkert bara inbillning, bara att tänka bort det, ta en promenad, börja motionera, drick ett glas varm mjölk...
För det är ju så många, båda läkare och annat pack, som ju minsann veeeet att det hjälper och att det ökar dopaminnivåerna. För hallå, det bara äääär ju så!
Up yours.
Han misstänker överrörlighet och att det kan vara en orsak till smärtan, dessutom ska jag utöver allt det andra utredas för Ehler Danlos syndrom tyckte han.
Awesome, lägg till lite mer på listan.
När vi pratade frågade han hur jag teoretiskt sett skulle tänka om han sa att depression kanske inte var den rätta benämningen, och det fick mig så förvirrad och full av tankar så jag missade lite vad han sa därefter.
Men nu i papprena läser jag att han misstänker att det istället är en s.k anhedonism som är anknuten till min AS.
För att förklara det kort; min dopaminproducering funkar inte för att mitt nervsystem är inte som en normal människas.
Och dopamin är ju, taget från Wikipedia; "Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet där den förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm, och kreativitet."
Klappar det systemet ihop så är det helt enkelt inte bra.
Till skillnad mot en depression där dopaminproduktionen är nedsatt och kan kickas igång med hjälp av mediciner.
Och det skulle ju kunna förklara varför åratals av medicinprovande i stort sett inte har hjälpt ett skvatt. Spelar ingen roll hur mycket man försöker kicka igång dopaminproduktionen när det inte finns nån.
Spelar ingen roll hur mycket bensin man häller i en bil, har den ingen motor kan man inte starta den ändå.
Meeeeen, det är säkert bara inbillning, bara att tänka bort det, ta en promenad, börja motionera, drick ett glas varm mjölk...
För det är ju så många, båda läkare och annat pack, som ju minsann veeeet att det hjälper och att det ökar dopaminnivåerna. För hallå, det bara äääär ju så!
Up yours.
Glad Påsk
Måste bara dela med mig av den här underbara bilden som jag nyss bad min mor rota fram...
Sådär såg jag alltså ut när jag var... ca 10-12 år, uppenbarligen.
Folk har alltid sagt att jag ser likadan ut oavsett hur gammal jag är, bara lite äldre. Typ.
Och sådär såg alltså syster ut när hon var ca 8 :D
Sådär såg jag alltså ut när jag var... ca 10-12 år, uppenbarligen.
Folk har alltid sagt att jag ser likadan ut oavsett hur gammal jag är, bara lite äldre. Typ.
Och sådär såg alltså syster ut när hon var ca 8 :D
Såhär tycker jag
när jag bestämt mig för att jag inte ska göra någonting alls idag!
(otvättat hår som är flätat bara för att få undan eländet lite och en sjal för att dölja att det är så otvättat ftw)
(otvättat hår som är flätat bara för att få undan eländet lite och en sjal för att dölja att det är så otvättat ftw)
Pryyyy-hyyyylaaaar!
Som jag precis sa till Erik, så känner jag mig lite udda som fruntimmer.
Många blir glada när de köpt en LV-väska för x antal tusen, ett par solglasögon från D&G för minst en tusenlapp, och hudgrejjer gör minst en tusenlapp också såklart.
Jag blir överlycklig när jag på City Gross först hittar ett par solbrillor som faktiskt uppfyller alla mina kriterier (69:-), sen, utan att ens leta efter det, en bhtop som är PRECIS en sån jag letat efter, för 79:-.
Och så har jag ju det där paketet på väg med massa grejjer från Yves Rocher.
Och som Erik också sa efter det, att han tycker nog att det är de andra som borde betraktas som konstiga, vilket jag håller med om.
Jag är billig i drift, så är det. Och när jag blir glad över saker så blir jag sådär hoPpa oCh stuDza tjata-hål-i-huvudet-om-hur-fantastiskt-det-är. Jag blir alltså väldigt glad... Det är väl så med mig, blir jag glad så blir jag GLAD, blir jag ledsen så blir jag nästan förtvivlad.
Anyhoo, jag har aldrig köpt ett par solglajjor i hela mitt liv tror jag, de jag använt de senaste åren fick jag av Marie på SRF år... 2007 eller nåt, och de är för stora. De sticker ut bakom öronen och så fort jag böjer mig det minsta framåt så ramlar de av. Inte smidigt.
Och en bhtop, en helt vanlig svart, har jag velat ha dels för att ha på sommaren, och dels för att kunna använda en del kläder som i mitt tycke är lite för urringade. Jag tycker det är jättefint med tuttar och tittar mer än gärna om jag får (det lät perverst, men hoppas ni förstår) men jag vill inte att folk tittar på mig så. Jag tycker om när Erik tittar på mig, men inte när andra gör det. Med lite över C-kupa så tar de helt enkelt mycket plats i en urringning och då vill jag ha en bhtop under som döljer lite iallafall. Jag har tänkt köpa en sån i flera år men aldrig orkat titta efter en ordentligt, och nu som sagt bara sprang jag på den perfekta. Och den är så skööööön!
Jag ska se till att använda den flitigt och tvätta den, verkar den bra efter det tänker jag köpa två till.
Vi åkte förbi Rusta på vägen hem och passade på att köpa bland annat sådana där plastmurgrönor som förhoppningsvist ska liva upp balkongen lite.
Och så tänkte jag ta tag i det här med att hänga upp gardiner där. Om någon har förslag på upphängningsmetod mottages det tacksamt, eftersom det enda jag kan komma på är någon sorts stålvajer men jag vet inte hur man skulle fästa den...
Många blir glada när de köpt en LV-väska för x antal tusen, ett par solglasögon från D&G för minst en tusenlapp, och hudgrejjer gör minst en tusenlapp också såklart.
Jag blir överlycklig när jag på City Gross först hittar ett par solbrillor som faktiskt uppfyller alla mina kriterier (69:-), sen, utan att ens leta efter det, en bhtop som är PRECIS en sån jag letat efter, för 79:-.
Och så har jag ju det där paketet på väg med massa grejjer från Yves Rocher.
Och som Erik också sa efter det, att han tycker nog att det är de andra som borde betraktas som konstiga, vilket jag håller med om.
Jag är billig i drift, så är det. Och när jag blir glad över saker så blir jag sådär hoPpa oCh stuDza tjata-hål-i-huvudet-om-hur-fantastiskt-det-är. Jag blir alltså väldigt glad... Det är väl så med mig, blir jag glad så blir jag GLAD, blir jag ledsen så blir jag nästan förtvivlad.
Anyhoo, jag har aldrig köpt ett par solglajjor i hela mitt liv tror jag, de jag använt de senaste åren fick jag av Marie på SRF år... 2007 eller nåt, och de är för stora. De sticker ut bakom öronen och så fort jag böjer mig det minsta framåt så ramlar de av. Inte smidigt.
Och en bhtop, en helt vanlig svart, har jag velat ha dels för att ha på sommaren, och dels för att kunna använda en del kläder som i mitt tycke är lite för urringade. Jag tycker det är jättefint med tuttar och tittar mer än gärna om jag får (det lät perverst, men hoppas ni förstår) men jag vill inte att folk tittar på mig så. Jag tycker om när Erik tittar på mig, men inte när andra gör det. Med lite över C-kupa så tar de helt enkelt mycket plats i en urringning och då vill jag ha en bhtop under som döljer lite iallafall. Jag har tänkt köpa en sån i flera år men aldrig orkat titta efter en ordentligt, och nu som sagt bara sprang jag på den perfekta. Och den är så skööööön!
Jag ska se till att använda den flitigt och tvätta den, verkar den bra efter det tänker jag köpa två till.
Vi åkte förbi Rusta på vägen hem och passade på att köpa bland annat sådana där plastmurgrönor som förhoppningsvist ska liva upp balkongen lite.
Och så tänkte jag ta tag i det här med att hänga upp gardiner där. Om någon har förslag på upphängningsmetod mottages det tacksamt, eftersom det enda jag kan komma på är någon sorts stålvajer men jag vet inte hur man skulle fästa den...
Och så gårdagen.
Vi for ju till byn för att äta påskmiddag, och rullade därifrån med påskägg och Eriks bror.
Väldigt trevligt att höra vad Ida haft för sig i London, och vi pratade en del om vad vi ska göra när vi åker dit.
Gwah, måste fixa pass, mitt nationella idkort gäller inte till just Storbritannien...
Och till efterrätt hade Eriks far köpt memma <3 Det är bara han och jag som äter det (jag introducerade det för honom) så vi hade ju hela förpackningen för oss själva. Ingen påsk utan memma!
Hem och ta det lugnt en stund, pojkarna spelade tv-spel och jag kollade lite på Big Brother, sen åkte vi iväg till en av Eriks gamla kompisar.
Det kändes lite underligt, Erik skulle jobba dagen efter så han tyckte det var bäst att vara nykter, och jag kände att jag lika gärna kunde vara det också då, så jag tog bara med mig två öl.
Väl där kände jag inte igen en käft, men efter nån halvtimme kom det in en hel drös på en gång som jag känner.
Det var trevligt folk överlag där, och jag trivdes.
Jag måste medge att det kändes lite underligt att vara nykter på en fest med så många okända människor som man dessutom pratade med, men det var skoj.
Roliga kommentarer som fälldes under kvällen var bland annat:
"Att headbanga med långt hår är som flugfiske" (fast sen förklarade han vad han menade och han hade en poäng, sort of)
"Man behöver inte körkort för att köra bil" (sa polisen när han tyckte att Erik kunde ta en öl och jag köra hem sen)
Vips så var klockan för mycket och vi var tvungna att dra oss hem.
Vilket iofs kändes rätt lagom, efter all mat den dagen var jag rätt seg.
Mycket trevlig dag iallafall, den gjorde mig glad och på bra humör.
Saker börjar gå åt rätt håll nu och det ger mig energi helt enkelt.
Väldigt trevligt att höra vad Ida haft för sig i London, och vi pratade en del om vad vi ska göra när vi åker dit.
Gwah, måste fixa pass, mitt nationella idkort gäller inte till just Storbritannien...
Och till efterrätt hade Eriks far köpt memma <3 Det är bara han och jag som äter det (jag introducerade det för honom) så vi hade ju hela förpackningen för oss själva. Ingen påsk utan memma!
Hem och ta det lugnt en stund, pojkarna spelade tv-spel och jag kollade lite på Big Brother, sen åkte vi iväg till en av Eriks gamla kompisar.
Det kändes lite underligt, Erik skulle jobba dagen efter så han tyckte det var bäst att vara nykter, och jag kände att jag lika gärna kunde vara det också då, så jag tog bara med mig två öl.
Väl där kände jag inte igen en käft, men efter nån halvtimme kom det in en hel drös på en gång som jag känner.
Det var trevligt folk överlag där, och jag trivdes.
Jag måste medge att det kändes lite underligt att vara nykter på en fest med så många okända människor som man dessutom pratade med, men det var skoj.
Roliga kommentarer som fälldes under kvällen var bland annat:
"Att headbanga med långt hår är som flugfiske" (fast sen förklarade han vad han menade och han hade en poäng, sort of)
"Man behöver inte körkort för att köra bil" (sa polisen när han tyckte att Erik kunde ta en öl och jag köra hem sen)
Vips så var klockan för mycket och vi var tvungna att dra oss hem.
Vilket iofs kändes rätt lagom, efter all mat den dagen var jag rätt seg.
Mycket trevlig dag iallafall, den gjorde mig glad och på bra humör.
Saker börjar gå åt rätt håll nu och det ger mig energi helt enkelt.
Inte så dutti flicka...
Jag har ångrat mig att jag inte köpte ett visst shampoo som det var kampanjpris på när vi beställde senast, och nu kunde jag inte hålla mig längre. Visade sig ändå att det fanns mycket billigare på ett annat ställe och att det där inklusive frakten blev billigt...
Jag behöver ett sulfatfritt shampoo, känner att hårbottnen börjar protestera nu när jag använt ett annat ett tag.
Och 140:- för en halvliter tycker jag inte är så farligt.
Denna här är det. Riktigt bra, löddrar mycket för att vara sulfatfritt.
Jag behöver ett sulfatfritt shampoo, känner att hårbottnen börjar protestera nu när jag använt ett annat ett tag.
Och 140:- för en halvliter tycker jag inte är så farligt.
Denna här är det. Riktigt bra, löddrar mycket för att vara sulfatfritt.
Dutti flicka.
Nu har jag rensat ur hyllorna i duschen, på mina hårgrejjer.
Eftersom jag ändrar metoder lite då och då byggs det lätt upp ett berg av saker som mest är i vägen, men nu har jag lagt in det jag inte använder i ett skåp.
Och jag har också insett hur komplicerat det där med hårvård är, jag tror nästan att Erik förstått det också trots mina virriga förklaringar. Jag tror iallafall att han inte längre tycker att det bara är ursäkter för att få köpa hårgrejjer.
Som hårinpackningar. Jag har två stycken, en utan silikon som jag har i hela håret eftersom jag inte vill ha silikon nära hårbotten, och en med silikon som jag har i längderna.
Och två olika shampoon (ok, tre, men en är en liten provflaska som jag vill få slut på) för att ibland så får mitt hår nog av ett visst shampoo och då måste jag byta. Ibland är håret också skitigare än vanligt och då måste jag ha ett shampoo med sulfater.
Allra helst skulle jag faktiskt vilja ha en av varje bara, för jag vill ha ordning och reda och lite prylar, men det funkar inte riktigt så längre.
Idag skulle jag provat den nya hårinpackningen, men kände inte att jag hade tid.
Om en timme bär det av till byn för påskmiddag. Ida, som flyttat till London, är hemma på besök så det kommer vara roligt att träffa henne.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig.
Det står emellan en mörklila (tänkte vara lite färgglad såhär vid påsk) omlottunika och svart långkjol, men det kanske blir för varmt för det, så då tänker jag istället antingen en kort kjol, eller... något helt annat.
Jag har faktiskt ansträngt mig lite för att köpa kläder i andra färger än svart, just nu har jag fastnat väldigt mycket för mörklila. Eller grålila rättare sagt.
Eftersom jag ändrar metoder lite då och då byggs det lätt upp ett berg av saker som mest är i vägen, men nu har jag lagt in det jag inte använder i ett skåp.
Och jag har också insett hur komplicerat det där med hårvård är, jag tror nästan att Erik förstått det också trots mina virriga förklaringar. Jag tror iallafall att han inte längre tycker att det bara är ursäkter för att få köpa hårgrejjer.
Som hårinpackningar. Jag har två stycken, en utan silikon som jag har i hela håret eftersom jag inte vill ha silikon nära hårbotten, och en med silikon som jag har i längderna.
Och två olika shampoon (ok, tre, men en är en liten provflaska som jag vill få slut på) för att ibland så får mitt hår nog av ett visst shampoo och då måste jag byta. Ibland är håret också skitigare än vanligt och då måste jag ha ett shampoo med sulfater.
Allra helst skulle jag faktiskt vilja ha en av varje bara, för jag vill ha ordning och reda och lite prylar, men det funkar inte riktigt så längre.
Idag skulle jag provat den nya hårinpackningen, men kände inte att jag hade tid.
Om en timme bär det av till byn för påskmiddag. Ida, som flyttat till London, är hemma på besök så det kommer vara roligt att träffa henne.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig.
Det står emellan en mörklila (tänkte vara lite färgglad såhär vid påsk) omlottunika och svart långkjol, men det kanske blir för varmt för det, så då tänker jag istället antingen en kort kjol, eller... något helt annat.
Jag har faktiskt ansträngt mig lite för att köpa kläder i andra färger än svart, just nu har jag fastnat väldigt mycket för mörklila. Eller grålila rättare sagt.
Galen Granne.
Här trodde man att man hade relativt normala grannar.
Men icke.
Precis när posten hade varit här plingade det väldigt intensivt på dörren, och såklart tittade jag först i titthålet vem det var, men kände inte igen människan. Men eftersom han hade plingat så intensivt tänkte jag att något kanske hade hänt, så jag öppnade.
- Jaaa.... eeeeeh.... öööööööh.
- ... hej?
- Hej! Eeeeeeeh...... öööööööööh... jo det är så här va.... eeeeeeh.... ööööööh... min syster va.... eeeeeeh....
Så höll han på ett tag. Jag visste inte riktigt om jag skulle stänga igen dörren, eller bli rädd, så jag sa att jag inte hängde med riktigt.
- Nä det gör inte jag heller. Eeeeeeh...
Vad jag fick fram ifrån honom var iallafall att hans syster uppenbarligen hade ett stort kontrollbehov och ville veta vilka som bodde runtomkring honom, och han sa att om hon plingade på och jag såg att han stod bredvid så skulle jag veta vad det handlade om.
Han luktade inte alkohol, men han var uppenbarligen inte vid sina sinnens fulla bruk, så jag spelade med och sa att nu kan han ju åtminstone säga till henne att han träffat mig, och att det är Erik och Olivia som bor här, och det tyckte han ju var en strålande idé.
- Jaaa, jag känner mig så dum och så fånig... men förra lägenheten.... där jag bodde förut vettu.... då ringde hon polisen.... eeeeh... och de bara kom rakt in.... pang på!
Och så höll han på ett tag.
Jag tackade för att han hade kommit upp och förvarnat mig, och han verkade ta hinten om att det var dags att gå väldigt bra för han sa att jag var strålande och att han var så tacksam för att jag hade lyssnat på honom och han bad också om ursäkt för att han hade stört.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av detta.
Psykiskt instabila människor på det viset skrämmer mig för man vet aldrig vad de kan göra. Men åas vet jag ju inte hur det ligger till, han kanske bara var full trots att det inte luktade nåt...
Jag ringde iaf hyresvärden nu, jag kände mig lite dum men när jag hade förklarat läget så förstod hon varför jag var orolig och de hade inga registrerade klagomål eller liknande och han har bott här i ett halvår. Men hon rådde mig också att ringa polisen om jag kände mig hotad.
Så typiskt bara, vår förra granne (den extremt sällskapssjuka damen) hade inte heller alla hästar i stallet.
Men icke.
Precis när posten hade varit här plingade det väldigt intensivt på dörren, och såklart tittade jag först i titthålet vem det var, men kände inte igen människan. Men eftersom han hade plingat så intensivt tänkte jag att något kanske hade hänt, så jag öppnade.
- Jaaa.... eeeeeh.... öööööööh.
- ... hej?
- Hej! Eeeeeeeh...... öööööööööh... jo det är så här va.... eeeeeeh.... ööööööh... min syster va.... eeeeeeh....
Så höll han på ett tag. Jag visste inte riktigt om jag skulle stänga igen dörren, eller bli rädd, så jag sa att jag inte hängde med riktigt.
- Nä det gör inte jag heller. Eeeeeeh...
Vad jag fick fram ifrån honom var iallafall att hans syster uppenbarligen hade ett stort kontrollbehov och ville veta vilka som bodde runtomkring honom, och han sa att om hon plingade på och jag såg att han stod bredvid så skulle jag veta vad det handlade om.
Han luktade inte alkohol, men han var uppenbarligen inte vid sina sinnens fulla bruk, så jag spelade med och sa att nu kan han ju åtminstone säga till henne att han träffat mig, och att det är Erik och Olivia som bor här, och det tyckte han ju var en strålande idé.
- Jaaa, jag känner mig så dum och så fånig... men förra lägenheten.... där jag bodde förut vettu.... då ringde hon polisen.... eeeeh... och de bara kom rakt in.... pang på!
Och så höll han på ett tag.
Jag tackade för att han hade kommit upp och förvarnat mig, och han verkade ta hinten om att det var dags att gå väldigt bra för han sa att jag var strålande och att han var så tacksam för att jag hade lyssnat på honom och han bad också om ursäkt för att han hade stört.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av detta.
Psykiskt instabila människor på det viset skrämmer mig för man vet aldrig vad de kan göra. Men åas vet jag ju inte hur det ligger till, han kanske bara var full trots att det inte luktade nåt...
Jag ringde iaf hyresvärden nu, jag kände mig lite dum men när jag hade förklarat läget så förstod hon varför jag var orolig och de hade inga registrerade klagomål eller liknande och han har bott här i ett halvår. Men hon rådde mig också att ringa polisen om jag kände mig hotad.
Så typiskt bara, vår förra granne (den extremt sällskapssjuka damen) hade inte heller alla hästar i stallet.
Shoppingguden kom åt mig igen...
Som tack för att jag prenumerar på deras nyhetsbrev behövde jag inte betala frakt och fick en duschgel på köpet, + en premie där jag valde ett doftpaket vilket är väldigt passande eftersom jag nästan för första gången i mitt liv vill ha en parfym.
Det fanns sååå många billiga saker där, och ju fler saker desto bättre! Det är nästan lite illa när man kämpar för att komma upp i minsta ordervärde. 10:-saker hit och dit...
Nu kommer vi ha duschkrämer så det räcker ett halvår, och jag kommer ha massa provparfymer.
Nio saker för 101:-.
Yves Rocher kanske inte har världens bästa grejjer, men jag är ju en sån som blir glad av många småprylar. Så i det här fallet är det faktiskt kvanitet över kvalitet.
Drömmar
För övrigt börjar jag bli otroligt trött på mina drömmar, öht, men speciellt en återkommande.
Varje natt sedan lite över två veckor tillbaks har jag drömt en dröm med samma handling, men den har utspelat sig lite annorlunda.
Den går i stort sett ut på att jag vrider och vänder på mig och är orolig för att jag ska försova mig och tittar på klockan hela tiden, och sen helt plötsligt så inser jag att jag försovit mig. Inte till något speciellt, bara försovit mig.
Jag går upp, och persiennerna är nerdragna i vardagsrummet. Halva långsidan är fönster där så det kommer in rätt mycket ljus i vanliga fall, men i drömmarna när jag gått upp har det varit mörkt och nästan läskigt.
Sen kommer Erik hem, kl 11.15, och jag frågar varför han är hemma. Och det enda han säger är att det är ju såhär det kommer att vara nu, som om det vore det naturligaste i världen.
Sen vaknar jag på riktigt. Och ser att Erik ligger bredvid mig, pustar ut, tittar på klockan som oftast är 4-5, kramar så hårt jag törs på Erik och somnar förhoppningsvist om.
Sen händer det väldigt ofta att samma dröm börjar om igen...
Förstå hur förvirrad jag är när jag väl ska vakna på riktigt.
Hur mycket är klockan, har jag försovit mig, till vad isf, vad var det för viktigt jag skulle göra idag eftersom jag har försovit mig, kommer Erik vara hemma när jag går upp, varför har han dragit ner persiennerna när det är så himla tråkigt att gå upp om det ser ut så, osv.
Det är ju ingen läskig dröm per se men ack så påfrestande.
Förutom den har jag drömt sådana där vardagliga drömmar som gör att jag dagen efter inte riktigt vet om jag drömt något eller om det hänt på riktigt.
Jag vaknade t ex en morgon och svor över att den där Traderaauktionen bara var en dröm, för 20 spänn för den munkjackan hade ju varit ett kap.
Det var ju bara det att det verkligen var på riktigt.
Och nån dag vaknade jag och var verkligen helt inne på att jag skulle köpa en skateboard (ja, HA-HA) för jag hade ju minsann tänkt på det så länge. Men DET var ju bara en dröm.
De flesta som umgåtts med min familj vet att vi håller oss så långt borta från skateboards vi bara kan, sen jag och Caiza var små och av någon anledning hade en skateboard som vi skulle lära oss åka på. Sen kom moder och också skulle prova. Vurpan hon gjorde var som tagen ur en serietidning, men efteråt så var det Caiza som grät. För det visade sig att hon mitt i vurpan hade råkat slå till Caiza i ansiktet så att hennes glasögon farit all världens väg.
Det kanske låter hemskt, men det var hysteriskt roligt!
Ja iallafall, så har den där återkommande drömmen gjort att jag nästan väntar på den drömmen varje natt. Och jag tänker att jag ska försöka få ut nåt mer av den, men den är så kort så det funkar inte riktigt.
Nu ska jag se färdigt på Mar adentro. Mycket fin film och jag älskar att den är på spanska.
Sen ska jag cykla ner och hämta ut paket. En hårinpackning till mig, den dära L'Oreal absolut repair. Det var ju 50% rabatt... Men just nu säger termometern att det är 34 grader i solen (och jag tror faktiskt det stämmer) och det är vindstilla, så jag tror jag... väntar lite...
Varje natt sedan lite över två veckor tillbaks har jag drömt en dröm med samma handling, men den har utspelat sig lite annorlunda.
Den går i stort sett ut på att jag vrider och vänder på mig och är orolig för att jag ska försova mig och tittar på klockan hela tiden, och sen helt plötsligt så inser jag att jag försovit mig. Inte till något speciellt, bara försovit mig.
Jag går upp, och persiennerna är nerdragna i vardagsrummet. Halva långsidan är fönster där så det kommer in rätt mycket ljus i vanliga fall, men i drömmarna när jag gått upp har det varit mörkt och nästan läskigt.
Sen kommer Erik hem, kl 11.15, och jag frågar varför han är hemma. Och det enda han säger är att det är ju såhär det kommer att vara nu, som om det vore det naturligaste i världen.
Sen vaknar jag på riktigt. Och ser att Erik ligger bredvid mig, pustar ut, tittar på klockan som oftast är 4-5, kramar så hårt jag törs på Erik och somnar förhoppningsvist om.
Sen händer det väldigt ofta att samma dröm börjar om igen...
Förstå hur förvirrad jag är när jag väl ska vakna på riktigt.
Hur mycket är klockan, har jag försovit mig, till vad isf, vad var det för viktigt jag skulle göra idag eftersom jag har försovit mig, kommer Erik vara hemma när jag går upp, varför har han dragit ner persiennerna när det är så himla tråkigt att gå upp om det ser ut så, osv.
Det är ju ingen läskig dröm per se men ack så påfrestande.
Förutom den har jag drömt sådana där vardagliga drömmar som gör att jag dagen efter inte riktigt vet om jag drömt något eller om det hänt på riktigt.
Jag vaknade t ex en morgon och svor över att den där Traderaauktionen bara var en dröm, för 20 spänn för den munkjackan hade ju varit ett kap.
Det var ju bara det att det verkligen var på riktigt.
Och nån dag vaknade jag och var verkligen helt inne på att jag skulle köpa en skateboard (ja, HA-HA) för jag hade ju minsann tänkt på det så länge. Men DET var ju bara en dröm.
De flesta som umgåtts med min familj vet att vi håller oss så långt borta från skateboards vi bara kan, sen jag och Caiza var små och av någon anledning hade en skateboard som vi skulle lära oss åka på. Sen kom moder och också skulle prova. Vurpan hon gjorde var som tagen ur en serietidning, men efteråt så var det Caiza som grät. För det visade sig att hon mitt i vurpan hade råkat slå till Caiza i ansiktet så att hennes glasögon farit all världens väg.
Det kanske låter hemskt, men det var hysteriskt roligt!
Ja iallafall, så har den där återkommande drömmen gjort att jag nästan väntar på den drömmen varje natt. Och jag tänker att jag ska försöka få ut nåt mer av den, men den är så kort så det funkar inte riktigt.
Nu ska jag se färdigt på Mar adentro. Mycket fin film och jag älskar att den är på spanska.
Sen ska jag cykla ner och hämta ut paket. En hårinpackning till mig, den dära L'Oreal absolut repair. Det var ju 50% rabatt... Men just nu säger termometern att det är 34 grader i solen (och jag tror faktiskt det stämmer) och det är vindstilla, så jag tror jag... väntar lite...
Tiggare.
Nyss ringde de första tiggarna på på dörren. I vanlig ordning tittade jag ju i titthålet först, jag öppnar aldrig utan att först titta vem det är. Och ser jag ungar utklädda till påskkärringar med godiskorgarna i högsta hugg öppnar jag definitivt inte.
Många år har jag funderat på att själv "klä ut" mig.
(börjar man bli gammal nu när jag använder uttrycket "klä ut mig" när man i stort sett såg ut så förut? ingen corpse paint dock... aldrig. iaf inte i nyktert tillstånd)
Färga håret svart igen, det står ju ändå en sådan toning och väntar. Random Mayhemtröja borde funka eftersom de flesta har uppochnervända kors, eller bara en Naglfartröja. Improvisera lite corpse paint, vilket jag inser nu skiter sig eftersom jag kasserade mitt vita puder för några år sen.
(eller så fick någon syster eller kanske min mor den)
Trasa till några svarta brallor.
(inte heller trasiga byxor hade jag förut iofs, förutom när jag var liiiiten)
Och på med lite obskyr black eller death i bakgrunden.
Plingar de på då kan jag öppna och grymta fram "Vad fan vill ni?" och ryktet skulle förhoppningsvist sprida sig om att det bor en galen tant på nummer 18 så att man slipper en massa ungar som ska ha godis...
Många år har jag funderat på att själv "klä ut" mig.
(börjar man bli gammal nu när jag använder uttrycket "klä ut mig" när man i stort sett såg ut så förut? ingen corpse paint dock... aldrig. iaf inte i nyktert tillstånd)
Färga håret svart igen, det står ju ändå en sådan toning och väntar. Random Mayhemtröja borde funka eftersom de flesta har uppochnervända kors, eller bara en Naglfartröja. Improvisera lite corpse paint, vilket jag inser nu skiter sig eftersom jag kasserade mitt vita puder för några år sen.
(eller så fick någon syster eller kanske min mor den)
Trasa till några svarta brallor.
(inte heller trasiga byxor hade jag förut iofs, förutom när jag var liiiiten)
Och på med lite obskyr black eller death i bakgrunden.
Plingar de på då kan jag öppna och grymta fram "Vad fan vill ni?" och ryktet skulle förhoppningsvist sprida sig om att det bor en galen tant på nummer 18 så att man slipper en massa ungar som ska ha godis...
Är det inte det ena
så är det det andra.
Magkatarren har sättit igång efter att ha varit lite på paus.
En av de jobbigaste sakerna är att jag känner mig hungrig heeeela tiden, och det finns inget stopp på det!
För mig är det den jobbigaste saken eftersom det känns som en vrålande hunger hela tiden, en sån där hunger som river i magen och det finns inget jag kan göra åt det.
Äter jag så lindras det medan jag äter, men en liiiiten stund senare är det tillbaks igen.
Som häromdagen fick vi till en riktigt god kycklinggryta, som jag åt två stora portioner av (tillsammans med ris), och t om jag såg ju att det var onaturligt mycket. Efter det blev jag så mätt så jag knappt kunde röra på mig, men 15 min senare tyckte jag att det var dags för chips och dipp, för då var magen igång igen...
Men jag får se det som så att jag ska vara glad för att den var borta ett bra tag, och hoppas på att den försvinner igen.
Dessutom så har jag upptäckt att den faktiskt lindras av att äta mindre kolhydrater, så det blir väl att fortsätta på den banan.
Idag har jag möte med läkaren (och min taktila stimulerare som följer med som stöd, den underbara damen får verkligen fungera som allt-i-allo...) på habliteringscentrat för att försöka, tja... samla ihop allt.
All hjälp och alla undersökningar är VÄLDIGT utspridda nu och alla som är involverade håller med om att det inte är bra, så vi ska väl försöka samla ihop allt på ett och samma ställe.
Jag får också möjlighet att fråga honom om en del saker som han vet mycket om eftersom han jobbar just där och är van vid folk med neuropsykiatriska diagnoser.
Annars så har jag fått tid både hos en reumatolog och hos en hudläkare, ironiskt nog samma dag.
Först ville de ge mig en tid i juli hos reumatologen, och eftersom jag trodde att jag kunde utnyttja vårdgarantin där så ringde jag dit för att höra mig för. Men kärringen som svarade var så otroligt otrevlig, hon räknade bland annat högt och sa att det är ju 90 dagar tills juli.
Ja det kan ju vara det, men om tiden är i slutet av juli så gör det faktiskt väldigt stor skillnad...
Och hon påpekade flera gånger att det minsann inte var hennes fel och att det inte fanns något hon kunde göra, och jag påpekade flera gånger att jag förstod det och att jag ringde för att se över mina möjligheter.
Sen blev jag förbannad (och låter då i vanlig ordning otroligt artig...) och sa att jag skulle se över möjligheterna som hade med vårdgarantin att göra och prata med min ordinarie läkare.
Lite mer än en timme senare ringde hon tillbaks och sa att hon hade "hittat" en tid i början av maj.
Sicken tur att den tiden bara dök upp sådär...
Som en vän sa;
"Det är för att dom sparar tider till folk som är jobbiga och härjiga. Vi som ringer och bara lite snällt tycker att vi behöver en läkartid är liksom inte prioriterade..."
Det ska bli skönt att få det avklarat iallafall, jag ska prata lite med läkaren om det i dag också, om vad jag kan göra om det visar sig vara psykosomatiskt och vad jag kan säga till läkarna.
Det är tur att min taktila stimulerare är med idag också för hon kan intyga att träningen kan göra att värken blir väldigt mycket värre och det ska den ju inte bli. Hon är lite inne på fibromyalgi, eftersom hon "känner" min kropp (ok, det gick inte att säga det på ett sätt som lät bra...) och vet nu vart jag har ont, hur jag har ont och vid vilka tillfällen det blir värre.
Jag hoppas att det inte är det iallafall...
Men jag tar det som det kommer, det är igång nu iallafall.
Ja och så måste jag ner till vårdcentralen för att de ska sticka mig i armen, kolla mitt piss (för att förtydliga så är det inget drogtest), väga mig, mäta mig, kolla EEG, och allt möjligt inför reumatologbesöket, och det ser jag inte fram emot direkt. Speciellt inte eftersom det inte var så länge sen jag gjorde allt det där.
Och så väntar jag på en kallelse till en astmasköterska där eftersom jag ska få en egen PEF-mätare eftersom jag måste ändra doseringen rätt ofta på medicinerna och då ska det uppenbarligen vara bra med en sån.
Det roliga är att när jag mår bra så blåser jag över genomsnittet för en person UTAN astma. Men när den blir sämre så blir den väldigt mycket sämre, så det är väl det jag måste hålla koll på.
Magkatarren har sättit igång efter att ha varit lite på paus.
En av de jobbigaste sakerna är att jag känner mig hungrig heeeela tiden, och det finns inget stopp på det!
För mig är det den jobbigaste saken eftersom det känns som en vrålande hunger hela tiden, en sån där hunger som river i magen och det finns inget jag kan göra åt det.
Äter jag så lindras det medan jag äter, men en liiiiten stund senare är det tillbaks igen.
Som häromdagen fick vi till en riktigt god kycklinggryta, som jag åt två stora portioner av (tillsammans med ris), och t om jag såg ju att det var onaturligt mycket. Efter det blev jag så mätt så jag knappt kunde röra på mig, men 15 min senare tyckte jag att det var dags för chips och dipp, för då var magen igång igen...
Men jag får se det som så att jag ska vara glad för att den var borta ett bra tag, och hoppas på att den försvinner igen.
Dessutom så har jag upptäckt att den faktiskt lindras av att äta mindre kolhydrater, så det blir väl att fortsätta på den banan.
Idag har jag möte med läkaren (och min taktila stimulerare som följer med som stöd, den underbara damen får verkligen fungera som allt-i-allo...) på habliteringscentrat för att försöka, tja... samla ihop allt.
All hjälp och alla undersökningar är VÄLDIGT utspridda nu och alla som är involverade håller med om att det inte är bra, så vi ska väl försöka samla ihop allt på ett och samma ställe.
Jag får också möjlighet att fråga honom om en del saker som han vet mycket om eftersom han jobbar just där och är van vid folk med neuropsykiatriska diagnoser.
Annars så har jag fått tid både hos en reumatolog och hos en hudläkare, ironiskt nog samma dag.
Först ville de ge mig en tid i juli hos reumatologen, och eftersom jag trodde att jag kunde utnyttja vårdgarantin där så ringde jag dit för att höra mig för. Men kärringen som svarade var så otroligt otrevlig, hon räknade bland annat högt och sa att det är ju 90 dagar tills juli.
Ja det kan ju vara det, men om tiden är i slutet av juli så gör det faktiskt väldigt stor skillnad...
Och hon påpekade flera gånger att det minsann inte var hennes fel och att det inte fanns något hon kunde göra, och jag påpekade flera gånger att jag förstod det och att jag ringde för att se över mina möjligheter.
Sen blev jag förbannad (och låter då i vanlig ordning otroligt artig...) och sa att jag skulle se över möjligheterna som hade med vårdgarantin att göra och prata med min ordinarie läkare.
Lite mer än en timme senare ringde hon tillbaks och sa att hon hade "hittat" en tid i början av maj.
Sicken tur att den tiden bara dök upp sådär...
Som en vän sa;
"Det är för att dom sparar tider till folk som är jobbiga och härjiga. Vi som ringer och bara lite snällt tycker att vi behöver en läkartid är liksom inte prioriterade..."
Det ska bli skönt att få det avklarat iallafall, jag ska prata lite med läkaren om det i dag också, om vad jag kan göra om det visar sig vara psykosomatiskt och vad jag kan säga till läkarna.
Det är tur att min taktila stimulerare är med idag också för hon kan intyga att träningen kan göra att värken blir väldigt mycket värre och det ska den ju inte bli. Hon är lite inne på fibromyalgi, eftersom hon "känner" min kropp (ok, det gick inte att säga det på ett sätt som lät bra...) och vet nu vart jag har ont, hur jag har ont och vid vilka tillfällen det blir värre.
Jag hoppas att det inte är det iallafall...
Men jag tar det som det kommer, det är igång nu iallafall.
Ja och så måste jag ner till vårdcentralen för att de ska sticka mig i armen, kolla mitt piss (för att förtydliga så är det inget drogtest), väga mig, mäta mig, kolla EEG, och allt möjligt inför reumatologbesöket, och det ser jag inte fram emot direkt. Speciellt inte eftersom det inte var så länge sen jag gjorde allt det där.
Och så väntar jag på en kallelse till en astmasköterska där eftersom jag ska få en egen PEF-mätare eftersom jag måste ändra doseringen rätt ofta på medicinerna och då ska det uppenbarligen vara bra med en sån.
Det roliga är att när jag mår bra så blåser jag över genomsnittet för en person UTAN astma. Men när den blir sämre så blir den väldigt mycket sämre, så det är väl det jag måste hålla koll på.
Do something.
Idag känner jag faktiskt för att göra saker.
Inte bara att disken inte var lika jobbig som vanligt, jag vill göra saker utöver sånt som måste göras.
Nu insåg jag det lite för sent men annars hade jag nog gått ut med kameran en sväng. För den är rolig att plocka upp nu. Och jag känner att det börjar klia lite i hjärnan med idéer.
Jag tror mycket beror på att vi var iväg en sväng i lördags. Först förfest med folk vars sällskap jag tycker om, och jag fick träffa en av Eriks kompisar från lekisåldern typ. Det var skönt bara att sitta och prata om saker, komma ur sin egen hjärna lite.
Sen till Deluxe, där nåt band skulle spela, men väl där gick det inte så bra så vi åkte hem.
Kvällen slutade inte så bra, men jag försöker fokusera på det positiva med den.
Den gav mig lite hopp faktiskt.
Inte bara att disken inte var lika jobbig som vanligt, jag vill göra saker utöver sånt som måste göras.
Nu insåg jag det lite för sent men annars hade jag nog gått ut med kameran en sväng. För den är rolig att plocka upp nu. Och jag känner att det börjar klia lite i hjärnan med idéer.
Jag tror mycket beror på att vi var iväg en sväng i lördags. Först förfest med folk vars sällskap jag tycker om, och jag fick träffa en av Eriks kompisar från lekisåldern typ. Det var skönt bara att sitta och prata om saker, komma ur sin egen hjärna lite.
Sen till Deluxe, där nåt band skulle spela, men väl där gick det inte så bra så vi åkte hem.
Kvällen slutade inte så bra, men jag försöker fokusera på det positiva med den.
Den gav mig lite hopp faktiskt.
För normal.
De som varit en del av min rehabilitering den senaste tiden, som den taktila stimuleraren (som också får fungera som en kurator och gudvetvad), min kontaktperson hos försäkringskssan och min coach, har många gånger sagt att det som är knepigt med mig är att jag kan uttrycka mina känslor och behov så bra. De har sagt att det gör att jag ibland kan verka lite för normal och att folk som inte känner mig inte förstår mina behov.
Jag förstår vad det menar, men hela grejjen gör mig ändå så förbannad. Just de personerna har sagt det med all välvilja, de känner mig nu, de vet någorlunda hur jag tänker.
Och jag förstår också att om en ny läkare träffar mig och jag uttrycker mig (bättre...) som en normal människa så ser denne kanske inte riktigt hur denne ska behandla mig som människa.
Men efter cirka tio år med intensiv kontakt med vård och myndigheter så har jag ju lärt mig att jag MÅSTE lägga undan den där sidan hos mig som bara vill sitta tyst och enbart svara på tilltal och inte berätta ett skit om mig själv, för det skulle inte hjälpa mig. Jag måste förklara det mesta i detalj annars förstår de inte. Men gör jag så så "förstår" de uppenbarligen på fel sätt, de ser en person som inte har några som helst problem förutom det fysiska. Som många sagt, att det kan "lura" folk som inte känner mig, och det förstår jag. Men hur jag än gör så blir det ju fel.
Gör jag som jag känner, dvs helst skiter i att ha någon som helst kontakt med sådana människor (för gudarna ska veta att det är förjävla jobbigt och att jag får så hemskt dåligt samvete) eller bara sitter helt tyst vid sådana möten, så händer det antagligen ingenting. Det vet jag ju, jag har gjort så förut och det fungerade inte bra och fungerar något inte bra så måste man försöka ändra på det för att se om det finns något annat som fungerar.
Men gör jag som jag "borde" ser de en människa med god självinsikt och som minsann kan stå upp för sig själv och "uppenbarligen" inte har några sociala problem, och då får jag en helt annan behandling och helt andra förväntningar på mig själv som jag inte klarar av. För då har man tydligen inga problem, har man problem så märks det tydligen.
Och jag kan inte låta bli att tänka... vad fan är grejjen?
Vad ska jag göra?
Hur ska jag bete mig?
Det verkar inte finnas något rätt.
Jag förstår välviljan när folket berättar hur jag uppfattas, men det gör mig samtidigt förtvivlad.
Jag tar det inte som en komplimang, jag får istället upp ögonen för ett problem. Jag trodde att jag hade löst ett annat problem genom att lära mig hur man handskas med sådana människor, men istället uppstår ett annat.
Att jag verkar för normal.
Att det som de uppfattar som normal är som en kamp för mig varenda sekund jag sitter där är inget som direkt går att ta upp.
Det hela är bara lite tragikomiskt.
Jag har aldrig känt mig utanför för att jag uppfattats som onormal, men nu när jag uppfattas som normal så blir plötsligt allt mer problematiskt.
Vad i helsefyr
Det har ju varit problem med en medicin som jag behövt, och jag fått reda på att det är leveransproblem. Tacka fan för det, företaget som tillverkar dem har ju gått i konkurs! Och det finns ingen generika för den här.
Jag var nere och hämtade den absolut sista (isärplockade förpackningen) och pratade lite med apotekstjejen om det, och hon visste inte alls vad som kunde hända. Hon sa att läkarna vet om det hela men bara fortsätter att skriva ut samma preparat.
Jag sa lite ironiskt att det är ju inte deras problem, hon skrattade och höll med mig men sa att det egentligen verkligen är deras problem.
Jag undrade vad som skulle hända när det var helslut (vilket det verkar vara rätt snart) och då är det tydligen upp till läkarna att skriva ut något annat.
Jag vet vad jag vill ha istället, det är ett läkemedel som har i stort sett samma egenskaper, men frågan är ju bara hur man ska få fram det till läkaren...
Och jag måste verkligen skaffa mig ett liv, när jag stannar fem minuter extra bara för att få prata med någon även om det gäller apotekspersonal, då är det fan inte bra...
Jag var nere och hämtade den absolut sista (isärplockade förpackningen) och pratade lite med apotekstjejen om det, och hon visste inte alls vad som kunde hända. Hon sa att läkarna vet om det hela men bara fortsätter att skriva ut samma preparat.
Jag sa lite ironiskt att det är ju inte deras problem, hon skrattade och höll med mig men sa att det egentligen verkligen är deras problem.
Jag undrade vad som skulle hända när det var helslut (vilket det verkar vara rätt snart) och då är det tydligen upp till läkarna att skriva ut något annat.
Jag vet vad jag vill ha istället, det är ett läkemedel som har i stort sett samma egenskaper, men frågan är ju bara hur man ska få fram det till läkaren...
Och jag måste verkligen skaffa mig ett liv, när jag stannar fem minuter extra bara för att få prata med någon även om det gäller apotekspersonal, då är det fan inte bra...
Hypoaktivitet.
ADD är ju som bekant som ADHD utan H:et. Ingen hyperaktivitet med andra ord, men istället (i många fall) den raka motsatsen; hypoaktivitet.
Dvs... man gör inte.
Helt enkelt.
Svårt att börja, svårt att genomföra, svårt att avgöra när det är klart.
Startmotorn är trasig, och själva motorn är rätt defekt den med.
En del av min hjärna förstår att går jag och snubblar på plastbandet från diskmaskinsförpackningen varenda jävla gång jag går igenom hallen (man går igenom hallen varje gång man "byter" rum) så är det bästa alternativet att flytta på det. Bara lägga det åt sidan. 30 cm åt höger.
För det fattar ju vilken idiot som helst, finns det ett störningsmoment som lätt går att åtgärda så GÖR man det.
Men gör jag det?
Nej.
Istället går jag där och snubblar över det varje gång. Och jag kan inte förmå mig att flytta det.
Och det är så FRUKTANSVÄRT irriterande när jag kommer in i sådana här perioder. För ingenting blir gjort, inte att svara på viktiga mail (tack datorguden för autogiro), inte att plocka undan disken efter mig, och vore det inte för att jag har AS och ett innerst inne rätt kraftigt behov av rutiner så skulle jag nog knappt borsta tänderna.
Och det är ju egentligen sådan jävla ordning och reda på mig! Är jag en dag sen med en räkning tycker jag att jag är världens sämsta människa, typ.
Jag är oerhört lat, det vet alla, jag gillar det inte och försöker att inte vara det, men jag är det, men det här har ingenting med lathet att göra.
Jag kan faktiskt inte förklara det.
Det är som att en tanke om att man borde göra något swooshar förbi och man reagerar på det i stil med "Hmm, va? Ja just ja... jo." och that's it.
Ett så bra exempel är han (som jag inte känner, jag följde hans blogg ett tag) som skulle renovera köket och det slutade med att han inte kom nånvart och fick ordna disken i duschen. Ett bra jävla tag. Om han blev klar med köket vet jag faktiskt inte.
En del av mig tänker som så många andra, att det är väl bara att ta sig i kragen och GÖRA, men i mitt fall så måste jag faktiskt planera att jag i stort sett inte ska tänka alls precis innan jag gör det. Om det hade gällt plastbandet t ex så hade jag behövt planera att jag ska resa mig upp och gå till hallen utan att tänka (medvetet, ALLS) men samtidigt ha det så inprogramerat i hjärnan att jag vet varför jag går till hallen. Och det är rätt svårt.
Och det är så mycket som inte går ihop rent logiskt.
Jag är t ex jättejätteJÄTTEglad över min blixt, och har tusen bilder färdiga i mitt huvud, men kommer jag för mig att använda den?
Nej... inte nu.
Jag skojar inte, jag är så glad så det bubblar men jag-kan-inte-förmå-mig-att-ta-upp-kameran.
Och när man inte kan förmå sig att göra saker man älskar, då blir alla andra saker rätt så jävla mycket jobbigare.
Och det finns ingen logik i det hela. Och logiken är ju min stöttepelare.
Jag blir bara så trött på mig själv, när jag blir såhär passiv. Speciellt precis när det börjat och man på något sätt minns hur man var månaden före, med vilja och planer. Jag minns ATT, men jag minns inte hur det KÄNNS.
Dvs... man gör inte.
Helt enkelt.
Svårt att börja, svårt att genomföra, svårt att avgöra när det är klart.
Startmotorn är trasig, och själva motorn är rätt defekt den med.
En del av min hjärna förstår att går jag och snubblar på plastbandet från diskmaskinsförpackningen varenda jävla gång jag går igenom hallen (man går igenom hallen varje gång man "byter" rum) så är det bästa alternativet att flytta på det. Bara lägga det åt sidan. 30 cm åt höger.
För det fattar ju vilken idiot som helst, finns det ett störningsmoment som lätt går att åtgärda så GÖR man det.
Men gör jag det?
Nej.
Istället går jag där och snubblar över det varje gång. Och jag kan inte förmå mig att flytta det.
Och det är så FRUKTANSVÄRT irriterande när jag kommer in i sådana här perioder. För ingenting blir gjort, inte att svara på viktiga mail (tack datorguden för autogiro), inte att plocka undan disken efter mig, och vore det inte för att jag har AS och ett innerst inne rätt kraftigt behov av rutiner så skulle jag nog knappt borsta tänderna.
Och det är ju egentligen sådan jävla ordning och reda på mig! Är jag en dag sen med en räkning tycker jag att jag är världens sämsta människa, typ.
Jag är oerhört lat, det vet alla, jag gillar det inte och försöker att inte vara det, men jag är det, men det här har ingenting med lathet att göra.
Jag kan faktiskt inte förklara det.
Det är som att en tanke om att man borde göra något swooshar förbi och man reagerar på det i stil med "Hmm, va? Ja just ja... jo." och that's it.
Ett så bra exempel är han (som jag inte känner, jag följde hans blogg ett tag) som skulle renovera köket och det slutade med att han inte kom nånvart och fick ordna disken i duschen. Ett bra jävla tag. Om han blev klar med köket vet jag faktiskt inte.
En del av mig tänker som så många andra, att det är väl bara att ta sig i kragen och GÖRA, men i mitt fall så måste jag faktiskt planera att jag i stort sett inte ska tänka alls precis innan jag gör det. Om det hade gällt plastbandet t ex så hade jag behövt planera att jag ska resa mig upp och gå till hallen utan att tänka (medvetet, ALLS) men samtidigt ha det så inprogramerat i hjärnan att jag vet varför jag går till hallen. Och det är rätt svårt.
Och det är så mycket som inte går ihop rent logiskt.
Jag är t ex jättejätteJÄTTEglad över min blixt, och har tusen bilder färdiga i mitt huvud, men kommer jag för mig att använda den?
Nej... inte nu.
Jag skojar inte, jag är så glad så det bubblar men jag-kan-inte-förmå-mig-att-ta-upp-kameran.
Och när man inte kan förmå sig att göra saker man älskar, då blir alla andra saker rätt så jävla mycket jobbigare.
Och det finns ingen logik i det hela. Och logiken är ju min stöttepelare.
Jag blir bara så trött på mig själv, när jag blir såhär passiv. Speciellt precis när det börjat och man på något sätt minns hur man var månaden före, med vilja och planer. Jag minns ATT, men jag minns inte hur det KÄNNS.
Hihihoho...
Jag har en blixt, och ett stativ, och en reflexskärm...
Is fun I say, is fun!
Speciellt när man har världens tålmodigaste pojkvän som snällt står framför kameran och håller i skärmen och lyssnar på mitt "Mer till vänster... nej mitt vänster... vinkla upp... nej jag menade ner" samtidigt som fipplar med inställningar...
Åh och diskmaskinen lade helt av för några dagar sen, och det var faktiskt the horror. Är jag själv behöver jag ingen, men är vi två så känns det nödvändigt med en sådan, så en i rostfritt fick följa med oss hem igår. Inget illa ment mot den gamla diskmaskinen, men den sög i jämförelse med den här. Dessutom är denna större. Ja jag tycker om den!
Sånt kommer väl aldrig lägligt, men bara dagen innan hade vi pratat om att det kanske var dags att köpa en ny snart eftersom den gamla hade ca tio år på nacken.
Legend Seven
Nostalgi.
Jag har bestämt mig på riktigt för att det är dags för mina gamla dagböcker att ryka. Men ska läsa igenom dem först.
Jag är klar med den första, 8 to go, + några anteckningsblock.
Jag lyssnade väldigt mycket på den här låten, och hade totalt glömt bort den.
Love it.
Jag har bestämt mig på riktigt för att det är dags för mina gamla dagböcker att ryka. Men ska läsa igenom dem först.
Jag är klar med den första, 8 to go, + några anteckningsblock.
Jag lyssnade väldigt mycket på den här låten, och hade totalt glömt bort den.
Love it.
Voine, voine...
Läkartid idag. Eftersom det var över en månad sen jag var där och hon sa att hon skulle kalla mig så snart hon fick resultaten vilket hon såklart inte gjorde.
Hon öppnade bra med en: "Anneli?"
Jag: Nä. Olivia.
Hon: Är du säker? Det är inte Anneli då?
Lilla vän, det kanske är svårt att tro, men jag vet faktiskt vad jag heter.
De flesta av proverna såg normala ut iallafall, sänkan var förhöjd men inte så mycket. Den är alltid förhöjd, men inte så mycket så att det bör uppmärksammas tydligen. Jag ska skickas vidare till två andra mottagningar som ska göra tester och sånt.
Just nu kunde hon inte göra nåt (rättare sagt; ville nog inte göra nåt...) men tyckte att jag skulle prova 50 mgs diklofenak. Varför hon tycker att en 50 mgs tablett fungerar bättre än 2 st 25 mgare har jag ingen aning om...
Och så envisas hon med att jag ska ta dem tillsammans med Alvedon, även om jag provat det i perioder och det inte fungerar. VARFÖR tycker nån att man ska sitta och fortsätta trycka i sig läkemedel som inte fungerar? För att det vips en dag magiskt ska börja göra någon nytta?
Jag scorade iaf en stor burk gratis omeprazol, vilket är jättebra att ha hemma om man har problem med magen. Det är ju receptfritt men har jag frikort ska jag tamefan ta allt jag kan... Tattigt eller inte, jag skäms inte.
Jag är irriterad bara över att hon inte var villig att hjälpa mig mer, det FINNS ju läkemedel som hjälper bra men hon verkar vara så restriktiv.
Det är bra iaf att det hela undersöks vidare, men det kan ju dröja länge tills remissen kommer.
Min apotekstant stod i kassan också, och uppmärksammade att jag hade fått mitt nya idkort med det nya namnet på.
Hon gör mig så glad.
Sjukgymnast.
Läkaren jag träffade om min ledvärk tyckte prompt att jag skulle boka en tid där, varför förstår jag inte eftersom jag redan träffat och har tillgång till en sådan så mycket jag vill på habiliteringscentrat, men idag ringde jag dit iallafall.
Sjukgymnasten: Jahaaa... men hur tänkte läkaren då? Jag menar... varför tyckte hon att du skulle komma hit överhuvudtaget?
Jag: Hur hon tänkte? Det är nog en gåta, jag har ingen aning faktiskt och undrar det själv.
Sjukgymnasten: Ja för det verkar ju verkligen som att du har fullt upp med rehabiliteringen, och klart du kan komma hit om du vill, jag vet bara inte vad vi kan göra för dig som de andra inte kan... Läkaren har skrivit en anteckning här... men det går inte att se vad det står...
Jag: Jag vet inte jag heller, hon hade väl kanske nåt i tankarna med det hela... Kanske.
Stackars dam, hon blev ju helförvirrad, vilket jag helt klart förstår. Men vi kom överens om att jag skulle dit iallafall, för att se om de kunde hjälpa mig med något de på habiliteringscentrat kanske inte tänkt på.
Det känns inte bra, numera när jag bokar tider så måste jag alltid titta i kalendern först för jag har ofta tre-fem tider på en och samma vecka. Det kanske inte låter så mycket, men när alla de tiderna går ut på att man antingen fysiskt eller psykiskt ska jobba med sig själv så blir det lätt överväldigande.
Edit: Ja, eftersom jag ändå lade det här i Skallebank är sjuk-kategorin så kan jag berätta att jag drömde om Big Brother i natt... Jag var med där och vi var på nån äventyrsresa och var inte i huset alls. Det roliga var att alla var PRECIS som de verkar vara på TV, det var faktiskt en riktigt kul dröm.
För jag följer ju faktiskt det, och mycket annat skit... säger som jag skrev på min facebookstatus:
"Jag skäms inte för att jag har porr i vår delade nedladdningsmapp, jag skäms för att jag har ca tre dokusåpor/talkshows som är värre än Big Brother..."
Jag tycker Simon ska vinna. Hans fyllesamtal är så episka så det knappt är sant. Och hans skratt när han är full. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att han är korkad eller smart, men han verkar vara en sjukt skön och framförallt otroligt snäll människa.
Jag bara måste lägga in det här klippet, det får mig att skratta IRL:
Sjukgymnasten: Jahaaa... men hur tänkte läkaren då? Jag menar... varför tyckte hon att du skulle komma hit överhuvudtaget?
Jag: Hur hon tänkte? Det är nog en gåta, jag har ingen aning faktiskt och undrar det själv.
Sjukgymnasten: Ja för det verkar ju verkligen som att du har fullt upp med rehabiliteringen, och klart du kan komma hit om du vill, jag vet bara inte vad vi kan göra för dig som de andra inte kan... Läkaren har skrivit en anteckning här... men det går inte att se vad det står...
Jag: Jag vet inte jag heller, hon hade väl kanske nåt i tankarna med det hela... Kanske.
Stackars dam, hon blev ju helförvirrad, vilket jag helt klart förstår. Men vi kom överens om att jag skulle dit iallafall, för att se om de kunde hjälpa mig med något de på habiliteringscentrat kanske inte tänkt på.
Det känns inte bra, numera när jag bokar tider så måste jag alltid titta i kalendern först för jag har ofta tre-fem tider på en och samma vecka. Det kanske inte låter så mycket, men när alla de tiderna går ut på att man antingen fysiskt eller psykiskt ska jobba med sig själv så blir det lätt överväldigande.
Edit: Ja, eftersom jag ändå lade det här i Skallebank är sjuk-kategorin så kan jag berätta att jag drömde om Big Brother i natt... Jag var med där och vi var på nån äventyrsresa och var inte i huset alls. Det roliga var att alla var PRECIS som de verkar vara på TV, det var faktiskt en riktigt kul dröm.
För jag följer ju faktiskt det, och mycket annat skit... säger som jag skrev på min facebookstatus:
"Jag skäms inte för att jag har porr i vår delade nedladdningsmapp, jag skäms för att jag har ca tre dokusåpor/talkshows som är värre än Big Brother..."
Jag tycker Simon ska vinna. Hans fyllesamtal är så episka så det knappt är sant. Och hans skratt när han är full. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att han är korkad eller smart, men han verkar vara en sjukt skön och framförallt otroligt snäll människa.
Jag bara måste lägga in det här klippet, det får mig att skratta IRL:
Bak.
Apropå lite kolhydrater så bakade jag precis bröd på fiberhusk.
Eftersom jag verkligen inte är bra på att baka och sånt så trodde jag att det skulle gå åt helvete, och dessutom så skulle det göras i micron och det hela tog bara ca fem minuter.
Men se på fan, det smakade faktiskt bröd och konsistensen blev precis som... bröd!
Eftersom jag verkligen inte är bra på att baka och sånt så trodde jag att det skulle gå åt helvete, och dessutom så skulle det göras i micron och det hela tog bara ca fem minuter.
Men se på fan, det smakade faktiskt bröd och konsistensen blev precis som... bröd!
Kolhydrater och blixtar.
Jag äter inte mycket kolhydrater alls för det mesta, och jag älskar det. Min mage är helt stabil och jag får inte den där slappa, proppfulla mätta känslan efter att jag ätit.
Men ibland så får jag bara sådana hemska kolhydratskravings, som nu.
Pommes. Med kebabsås. I mängder. Vill ha.
Jag är inte sådär jättetjock men jag kan äta så jag får en 120 kg tung karl att höja på ögonbrynen. Det finns bara inte något stopp ibland.
Så nu överväger jag om det är värt att ge vika, och göra en stor tallrik pommes, och slippa gå och tänka på det HELA TIDEN men då få ta smällen efteråt i form av strulig mage.
(jag låtsas iallafall överväga, naturligtvist så har jag redan svaret klart sen långt innan...)
Och jag har äntligen gjort slag i saken och köpt mig en blixt.
Det skulle jag gjort förra månaden, men jag fick dåligt samvete och backade ur. Dessutom kunde jag inte riktigt bestämma mig för vilken blixt jag skulle köpa.
Alternativ ett var en helt ok blixt och 1000:- billigare än tvåan, men, den var inte så flexibel och skulle inte kunna fungera som slavblixt när jag (för det kommer jag nog) köper en till.
Alternativ två var från samma märke som kameran, och går att vinkla åt alla håll och för mig som verkligen tycker om att experimentera så är det kanon (höhö... höh...). Dessutom är det en blixt jag kan behålla när jag uppgraderar mig, eftersom den funkar bra som slavblixt.
Så igår var jag inne och glodde lite och såg att tvåan sänkts lite i pris. Det slutade med att Helen köpte en, och så kände jag grupptrycket (älskade pojkvän, du vet hur känslig jag är för sånt där, så egentligen är det ju inte alls mitt fel!) och var tvungen att köpa en jag med... Det roliga var att hon verkligen antagligen köpte den sista också, för när jag skulle köpa en var den slut, haha... Men nu verkar de fått in den och jag väntar på ett klartecken på att jag kan betala.
I väntan på den dealade jag lite med mig själv och köpte en billigare bouncer från ett annat ställe och kunde då köpa en reflexskärm också. Att bestämma färg och storlek på den senarenämnda var inte det lättaste jag gjort.
Så den här veckan borde jag få hem den!
Det är roligt att fotografera porträtt, men jag har så få möjligheter till det när jag bor såhär, och den extrema perfektionisten i mig har ju såklart alltid en glasklar bild färdig inuti mitt huvud (de flesta som fotograferar har väl det, men jag drar som vanligt allt snäppet längre...) som jag vill att det ska se ut och det är ju inte riktigt så smidigt när man fotograferar människor. Med produkter är det jag (jag, jag, JAAAAAAG) som bestämmer precis hur allt ska se ut och eftersom det så ofta sker inomhus så vill jag ha en blixt.
Jag ska hålla ögonen öppna efter bra bakgrunder också.
Och jag ska sätta på batterigreppet permanent även om den då inte går ner i kameraväskan.
Yey!
Och för övrigt är jag nog inne i en liten period när jag känner mig kreativ helt enkelt, även om det bara gäller att organisera om i köksskåpen så man kan få undan 10 flak öl.
Jag förstår faktiskt inte hur vi kunde få för oss att det var jättemycket saker i skåpet längst ner till vänster, när det egentligen bara var... tre saker och några plastpåsar. Nu tackar jag verkligen hyresguden för att vi har så många skåp i köket.
Men ibland så får jag bara sådana hemska kolhydratskravings, som nu.
Pommes. Med kebabsås. I mängder. Vill ha.
Jag är inte sådär jättetjock men jag kan äta så jag får en 120 kg tung karl att höja på ögonbrynen. Det finns bara inte något stopp ibland.
Så nu överväger jag om det är värt att ge vika, och göra en stor tallrik pommes, och slippa gå och tänka på det HELA TIDEN men då få ta smällen efteråt i form av strulig mage.
(jag låtsas iallafall överväga, naturligtvist så har jag redan svaret klart sen långt innan...)
Och jag har äntligen gjort slag i saken och köpt mig en blixt.
Det skulle jag gjort förra månaden, men jag fick dåligt samvete och backade ur. Dessutom kunde jag inte riktigt bestämma mig för vilken blixt jag skulle köpa.
Alternativ ett var en helt ok blixt och 1000:- billigare än tvåan, men, den var inte så flexibel och skulle inte kunna fungera som slavblixt när jag (för det kommer jag nog) köper en till.
Alternativ två var från samma märke som kameran, och går att vinkla åt alla håll och för mig som verkligen tycker om att experimentera så är det kanon (höhö... höh...). Dessutom är det en blixt jag kan behålla när jag uppgraderar mig, eftersom den funkar bra som slavblixt.
Så igår var jag inne och glodde lite och såg att tvåan sänkts lite i pris. Det slutade med att Helen köpte en, och så kände jag grupptrycket (älskade pojkvän, du vet hur känslig jag är för sånt där, så egentligen är det ju inte alls mitt fel!) och var tvungen att köpa en jag med... Det roliga var att hon verkligen antagligen köpte den sista också, för när jag skulle köpa en var den slut, haha... Men nu verkar de fått in den och jag väntar på ett klartecken på att jag kan betala.
I väntan på den dealade jag lite med mig själv och köpte en billigare bouncer från ett annat ställe och kunde då köpa en reflexskärm också. Att bestämma färg och storlek på den senarenämnda var inte det lättaste jag gjort.
Så den här veckan borde jag få hem den!
Det är roligt att fotografera porträtt, men jag har så få möjligheter till det när jag bor såhär, och den extrema perfektionisten i mig har ju såklart alltid en glasklar bild färdig inuti mitt huvud (de flesta som fotograferar har väl det, men jag drar som vanligt allt snäppet längre...) som jag vill att det ska se ut och det är ju inte riktigt så smidigt när man fotograferar människor. Med produkter är det jag (jag, jag, JAAAAAAG) som bestämmer precis hur allt ska se ut och eftersom det så ofta sker inomhus så vill jag ha en blixt.
Jag ska hålla ögonen öppna efter bra bakgrunder också.
Och jag ska sätta på batterigreppet permanent även om den då inte går ner i kameraväskan.
Yey!
Och för övrigt är jag nog inne i en liten period när jag känner mig kreativ helt enkelt, även om det bara gäller att organisera om i köksskåpen så man kan få undan 10 flak öl.
Jag förstår faktiskt inte hur vi kunde få för oss att det var jättemycket saker i skåpet längst ner till vänster, när det egentligen bara var... tre saker och några plastpåsar. Nu tackar jag verkligen hyresguden för att vi har så många skåp i köket.
Captain
Bara för att jag blir så glad över fina glas.
Tyskland.
Det var dags idag igen, fylla på förrådet lite.
Det kände helfel att ställa klockan på 3.45. Vi gick och lade oss runt 22, kl 23 tog jag en sömntablett, kl 00 hade jag inte ens dåsat till, sen kändes det bara som att jag låg och slumrade och med tanke på att jag inte ens var särskilt trött när vi gick upp så lär jag knappt somnat. Det blev nog som en lite längre powernap.
Iallafall, iväg till byn, möta upp med Eriks far och byta bil, och sen iväg.
Jag hade ju det lite lyxigt, satt i baksätet och slumrade nästan hela vägen till Malmö där vi stannade och åt frukost.
Färjan gick bra, det är inte riktigt lika läskigt när det är så kort avstånd. Menar, sjunker den så kan hjälpen vara på väg rätt snabbt...
Det var knappt nå folk inne i affären heller, guld! Tio flak öl och elva flaskor sprit blev det. Det var nåt dundererbjudande på Captain Morgan, två för 160:- eller nåt (jämfört med systembolagets 240:-/styck...) så ett gäng sådana åkte ju ner... Dessutom knep vi två flaskor där man fick superfina glas helt gratis.
Ett ginpaket blev det också, två flaskor gin och tre highballglas!
Haha, jag blev nästan mest glad av glasen... Jag älskar fina glas med sådana märken på, och att de var gratis gör det så mycket roligare.
Vi kom därifrån tidigt och var tillbaks på båten inom tre timmar vilket gör att man får 200 danska kronor, riktigt varför minns jag inte, men som förra gången använda vi pengarna att äta för. Dansk pölse blev det. Och jag såg en dubbelgångare till en jag känner, RIKTIGT jävla läskigt var det! Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett någon som varit så lik någon jag känner!
Hemresan gick riktigt seg och häcken ömmade av allt sittande, men jag hade det fortfarande lyxigt iom att jag inte körde nåt.
Vi var inte hemma förrän kl 18 ca, så vi var på resande fot i nästan... 14 timmar?
Men det var himla skönt att komma iväg, vara bland lite folk (även om jag gick och var nervös över att de skulle börja prata danska eller tyska med mig, de idioterna tror ju att alla kan språken) och känna att man börjar kunna den där resan nu. Hur allt går till vid båten och sånt.
Nu har jag ordnat om i barskåpet också, det tar sig!
Resans roligaste:
Jag: Jag vill ha en stor flaska vanlig vodka bara.
Erik: ... som den där? *pekar på en flaska som faktiskt hette Vanlig vodka*
Det kände helfel att ställa klockan på 3.45. Vi gick och lade oss runt 22, kl 23 tog jag en sömntablett, kl 00 hade jag inte ens dåsat till, sen kändes det bara som att jag låg och slumrade och med tanke på att jag inte ens var särskilt trött när vi gick upp så lär jag knappt somnat. Det blev nog som en lite längre powernap.
Iallafall, iväg till byn, möta upp med Eriks far och byta bil, och sen iväg.
Jag hade ju det lite lyxigt, satt i baksätet och slumrade nästan hela vägen till Malmö där vi stannade och åt frukost.
Färjan gick bra, det är inte riktigt lika läskigt när det är så kort avstånd. Menar, sjunker den så kan hjälpen vara på väg rätt snabbt...
Det var knappt nå folk inne i affären heller, guld! Tio flak öl och elva flaskor sprit blev det. Det var nåt dundererbjudande på Captain Morgan, två för 160:- eller nåt (jämfört med systembolagets 240:-/styck...) så ett gäng sådana åkte ju ner... Dessutom knep vi två flaskor där man fick superfina glas helt gratis.
Ett ginpaket blev det också, två flaskor gin och tre highballglas!
Haha, jag blev nästan mest glad av glasen... Jag älskar fina glas med sådana märken på, och att de var gratis gör det så mycket roligare.
Vi kom därifrån tidigt och var tillbaks på båten inom tre timmar vilket gör att man får 200 danska kronor, riktigt varför minns jag inte, men som förra gången använda vi pengarna att äta för. Dansk pölse blev det. Och jag såg en dubbelgångare till en jag känner, RIKTIGT jävla läskigt var det! Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett någon som varit så lik någon jag känner!
Hemresan gick riktigt seg och häcken ömmade av allt sittande, men jag hade det fortfarande lyxigt iom att jag inte körde nåt.
Vi var inte hemma förrän kl 18 ca, så vi var på resande fot i nästan... 14 timmar?
Men det var himla skönt att komma iväg, vara bland lite folk (även om jag gick och var nervös över att de skulle börja prata danska eller tyska med mig, de idioterna tror ju att alla kan språken) och känna att man börjar kunna den där resan nu. Hur allt går till vid båten och sånt.
Nu har jag ordnat om i barskåpet också, det tar sig!
Resans roligaste:
Jag: Jag vill ha en stor flaska vanlig vodka bara.
Erik: ... som den där? *pekar på en flaska som faktiskt hette Vanlig vodka*
Yumyum.
Vårt alltialloskåp i köket luktar otroligt gott. För däri står en påse fylld med badbomber.
