Satt nyss och kompilerade en liten lista på prylar för att bli av med en förkylning så fort som möjligt, och när jag läste igenom den insåg jag att jag efter varje "ordination" skrivit vilken funktion medicinen har och varför det är så viktigt att man tar den regelbundet. T ex som att en Voltaren innan läggdags hjälper Alvedonen på traven, bland annat.
Jag tycker att det är viktigt att folk vet VARFÖR man ska ta vissa grejjer istället för att bara ge dem en lista med mediciner och säga "Ät det här". För det är ju sällan man får höra sådant hos en läkare, man får ju själv fråga exakt varför de skriver ut vad de gör.

Även om det såklart aldrig är kul att folk har hamnat i den situationen att de måste be om hjälp (för det innebär ju att de är sjuka eller något liknande) så är det ändå rätt skoj att antingen känna att ens kunskaper kommer till nytta eller att få sitta och göra lite efterforskningar. För efterforskningar är jag rätt bra på. Det har jag fått höra från flera håll också, att jag är väldigt duktig på att ta fram information.
Det roligaste är nästan när folk ringer till mig på väg hem från doktorn, innan de ens kollat i fass. Fast normalt folk kanske inte pluggar lite på fass så fort de får en ny medicin...

Det här är så knäppt.
I går kväll lade jag mina raggsockar på armstödet på soffan och gick och tvättade mitt skavsår. Jag lät dem ligga där eftersom jag ändå skulle tvätta tån dagen efter innan jag satte på mig dem.
Nu när jag skulle sätta på mig dem så fanns där bara en.
Jag har letat på alla ställen jag kan tänka mig, under soffan, under soffdynorna, skakat alla filtar och täcken, hell jag har t om tittat i kylen och soppåsen.
Men jag hittar inte helvetet.
När jag gick i högstadiet hade jag en sådan period, strumpor försvann och dök "mystiskt" upp mitt på mitt golv efter ett tag. Men då hade jag många syskon, så jag skyllde lite halvt på dem och halvt på våra kära husspöken som verkar trivas vart vi än bor.
Och nu händer det igen då. Jag har inga syskon att skylla på och såvida jag inte har gått i sömnen och fått för mig att gömma min strumpa på ett jävligt bra ställe (vilket verkar osannolikt med tanke på hur länge jag letade efter raggsockar i passande storlek och jag verkligen älskar de här) så tror jag nästan att jag har några osynliga inneboende. För jag tror inte att någon har brutit sig in, tagit en strumpa bara för att jävlas, och sedan dolt alla spår. För det är så lyhört här så jag vaknar varje nån gång förbi dörren.
Jag har oftast ingenting emot spöken MEN DE BEHÖVER INTE TA MINA GREJJER! Det är inte ok.

Igår hade jag besök, och även om det inte blev något sängskruvande så fick jag lamporna fixade. Det underlättar när man har en kompis som är ca två meter lång, hehe. Jag tror tamefan att det är svårare för mig att koppla i lampan när jag står på en stol än vad det är för Mathias när han står på golvet... Just nu ser det iofs för jävligt ut för kablarna behöver kapas en bit så att de kan gömmas lite bättre, men jag har ingen sån dära avbitartång eller vad det heter.
Vi tittade på Tunnelbanan (det nya programmet på kanal 5 som följer ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana) med, det var rätt smidigt att titta på det tillsammans med någon som faktiskt arbetar med just det. Speciellt eftersom jag är rätt kritisk till sådana program då de har en tendens att vara rätt scriptade, så nu kunde jag ju fråga direkt om vissa saker verkligen är så på riktigt.

I förrgår sa jag åt hantverkaren att jag antaligen skulle ligga och sova när han kommer dagen efter och att jag hade hängt nyckeln i tuben så han kunde släppa in sig själv.
Med det menade jag inte att han kunde komma hit klockan 7, men uppenbarligen tolkade han det så. Och jag kunde såklart inte sova ändå, jag vet inte om jag hade väntat mig det, när det är en främmande människa i rummet bredvid.
Han var riktigt bra iallafall, igår var han här från kl 7-16, och de flesta hantverkare bruka ju bestämma sig för att sluta rätt tidigt på dagen.
Igår sa jag samma sak åt honom, men eftersom jag sovit sämre än vanligt på nåt vänster så somnade jag som en stock framåt 5-tiden och vaknade inte förrän 8 och då var han ju i full gång.

Gav mig iväg på ett läkarbesök, nervös som bara den, jag tror inte att jag överdriver när jag säger att den läkaren håller mitt liv i sina händer. Nåja, iallafall min sömn och mitt vett...
Var så nervös så jag började toksvettas när jag hade suttit ner i fem minuter, INTE kul att träffa läkaren då.
Och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om henne.
Först fick jag intrycket att hon var en sån som inte lyssnade på en utan satt och ritade streckgubbar i anteckningsblocket medan jag pratade, men sen förstod jag att hon bara inte lyssnar, hon HÖR vad jag säger.
Hon sa rätt snabbt att vi måste fixa sömnen, att det inte fungerar att ha det såhär. Och det har jag väntat på att höra rätt länge. Inte bara ett "Ja du sover ju knappt, så kan du ju inte ha det, men vi gör inget åt det just nu" utan långsiktig plan. Hon satte in en medicin som jag läst mycket gott om som innehåller melatonin som är ett naturligt sömnhormon. Hon gav mig också rätt fria händer, hon rekommenderade att jag provade den tillsammans med halva dosen av min vanliga sömnmedicin i två dagar, om det inte funkade bra så kunde jag prova att höja den vanliga. Personligen så föredrar jag att prova den lite längre än så.
Hon löste också mitt andra medicinproblem genom att helt enkelt byta till en förpackning hon visste fanns inne.
En fördel är att hon gick igenom hela min medicinlista för att fråga hur ofta jag använde medicinerna och om jag hade några biverkningar.
En nackdel är att hon gick igenom HELA min medicinlista... Och då menar jag nässpray som jag fick utskrivet för två år sen, kortisontabletter och hudkräm. ALLA mina mediciner jag fått utskrivet under två års tid, oavsett om det varit mot pollenallergi eller hosta.
- Mini-Pe?
- .. va, nej.
- Vad använde du den till?
- Vad jag använde minipillrena till? Det är ju nästan som p-piller.
- Ja?
- Eh ja... det är ju preventivmedel.
- Ok.
Haha...
Men jag är glad att hon gjorde det, för det känns lite som att nu vet hon precis vilka mediciner jag har och hon hade antagligen sagt om något krockar med varann. Vem vet, nässprayen kanske inte funkar ihop med nåt annat.
Hon var också mån om att få veta hur det gick med min allmänna hälsa, att remissen till reumatologen gått iväg som det skulle och liknande.
Jag fick fylla i ett sånt där jobbigt test, nåt självskattningstest. Man skulle utgå från de senaste tre dagarna och fylla i hur bra påståendet stämmer, och jag påpekade att det här ju inte är direkt normala omständigheter (fortfarande förbannad separationsångest) så att utgå ifrån de tre senaste dagarna nog inte gav en så bra bild över hur jag mår.
Det var en sån knepig fråga också, något i stil med "Jag får skuldkänslor och dåligt samvete och tycker att jag är en dålig människa och mindre värd".
Visst får jag oproportionerliga skuldkänslor av det mesta, men jag tycker ju absolut inte att jag är mindre värd för det, det har jag aldrig tyckt.
Jag hatar sådana test...

Efter det stod handling på schemat. Jag lyckades kirra Ipren på recept med, hon tyckte att jag skulle ta den på kvällen för att hålla värken borta och ja, det kanske kan vara bra.  Det råkar också vara den enda medicinen som hjälper mot min huvudvärk. Jag känner mig som en gam ibland när jag frågar om man kan få vissa mediciner läkaren nämner på recept, för jag har ju frikort, men oh well...
Gick in på Willys, och var helt inställd på att köpa mat.
Stod och kliade mig i huvudet, gav upp och letade efter Bullens och måltidsersättning istället.
Jag har verkligen noll aptit just nu, förutom vissa dagar och då är jag bara sugen på salt och fett.

Åkte hem, till en nytapetserad hall!
Jag måste erkänna att varken hallen eller köket blev som jag väntat mig, men jag har inte bestämt mig för om det är en dålig sak än.
Trodde köket skulle vara rödare och hallen gulare.
Jag ska slänga upp lite bilder sen iallafall.
Jag har köpt en sak att ha på ena toaväggen eftersom toaletten ser väldigt kal ut som det är just nu. Och det driver mig till vansinne. Så jag ska prova om man med små medel kan få den att se lite trevligare ut.
Måste köpa nytt duschdraperi med för zomg, grått passar verkligen inte in... Jag vill ha något med rött i.
Jag hatar att vilja ha något så specifikt eftersom jag så lätt blir låst i mina egna tankebanor, så jag behöver ett par ögon till som kommer med förslag. Och helst berättar för mig vilken färg jag ska ha på handduken där inne, för jag kommer verkligen inte på någon passande... Och ja, det ÄR så noga!

Alltså... försök packa upp ett halvt bohag på egen hand, när du har ADD eller ADHD.
Det blir verkligen att man plockar lite här och lite där, bestämmer sig för att ta sovrummet först, går ut och lämnar en sak i köket, börjar där istället, och vips så är man i alla rum samtidigt och det blir kaos.
Och då har jag ändå ställt i ordning allt två gånger nu, eftersom jag var tvungen att tömma rummen han skulle tapetsera och måla i.
Men nu har jag fått upp det mesta igen.
Jag hade tänkt få ut alla kartonger i dag eftersom jag får besök senare, meeen, det sket sig såklart. Jag orkar verkligen inte. Tur att man inte har så känsliga kompisar. Som någon av dem sa, "Det är en sak om det är stökigt, men skitigt... njäää...". Och det är ju verkligen så.
Förhoppningsvist får vi ihop sängen, annars så är jag helnöjd med att få upp lamporna.
Jag ska gå och småplocka lite nu, och packa upp lite köksprylar så jag kan ge intrycket av att jag faktiskt använt köket...

Jag begär inte att de jag har kontakt med inom vården ska vara perfekta (ok, läkare tycker jag faktiskt ska vara nästan perfekta...), men tja låt säga, kunna stava åtminstone. Speciellt när man har en sorts samordningsfunktion. Att då avsluta frågor med med en punkt istället för ett frågetecken kan lätt skapa förvirring och att överanvända mellanslag+utropstecken i slutet av en mening gör mailet mycket svårare att läsa. Stor bokstav i början av en mening är ju alltid trevligt fick jag lära mig innan lågstadiet, men det är uppenbarligen inget måste nu för tiden. Det är ok om en del ord är felstavade men det är inte ok i kombination med konstiga meningsuppbyggnader som gör att man måste läsa om den några gånger för att förstå.
Skriver någon ".har du något läkarintyg om dina diagnoser/besvär för det behöver styrkas." så menar jag verkligen inte att vara dryg när jag inte förstår om personen undrar om jag har ett intyg och vill att jag svarar eller om personen helt enkelt påpekar att ett intyg behövs. För jag vill inte svara i onödan när jag vet att personen är väldigt upptagen och inte alltid har tid att läsa mail men jag vill ju inte heller låta bli att svara om personen behöver ha ett svar för att kunna ge rätt svar till mig sen.
Jag är den första att erkänna att jag är petig när det gäller stavning och meningsuppbyggnad (vilket antagligen inte märks) men jag har ändå rätt mycket tålamod nu för tiden och säger sällan något om sånt här. När folk skriver privat i sina bloggar och liknande så tänker jag knappt på det medvetet, men som sagt, med den yrkesrollen hon har så tycker jag faktiskt att hon kan skriva lite tydligare...

Aja, det hela angår ett köp av walkingskor. Skorna jag köpte från ICA Maxi är jättesköna, eller nej inte direkt faktiskt, men de är inte gjorda för att motionera i. De kostade 199:- och jag behövde ett par sådana helt enkelt.
Så jag har börjat titta på skor med rullsula, MBT-skor, Easytone, och allt vad de nu heter. Det verkar vara många som känt att rygg och knän avlastas med sådana, så, någon som har några tips om vilken sort man ska sikta in sig på?
Jag som köper ett par nya kängor var fjärde år är inte hemma alls i skodjungeln och när det gäller specialskor är jag rentav vilse.
Förhoppningsvist kan jag få hjälp med kostnaden av landstinget, därav behovet av intyg.
De är sjukt dyra, visst finns det de som kostar "bara" 800:- (vilket iofs jag rent instinktivt tycker är helt sinnessjukt för ett par gympadojjor så jag får tänka på att det inte är vanliga gympadojjor, och jag vet ju rent logiskt att skor rent allmänt inte är billiga uppenbarligen) men många kostar över 1500:-.
Visst köper jag kängor för upp mot en tusenlapp (oftast så hittar jag för 100-400:- på Tradera, så ni kan ju förstå att jag hajjar till när jag märker hur priset på skor är idag), men de håller åas i fyra år och hur bra kvalitet det än är på walkingskorna så tvivlar jag på att de håller så länge om man använder dem regelbundet.
Jag ska också få träffa en sjukgymnast och prata lite om vilka skor som kan passa mig bäst, och jag hoppas verkligen att hon har ett par innersulor jag kan ha i kängorna för jag vill inte ställa mina älsklingar på hyllan :'( Tanken gör mig faktiskt ledsen på riktigt.

Jag är SÅ glad att jag valde att sova i en pyjamas inatt, för såklart så glömde jag mitt dumhuvud att ställa klockan (eftersom jag sköt bort alla tankar på att "Nej jag ska INTE ställa den nu redan på förmiddagen, jag kan göra det sen, jag behöver inte göra allt så långt i förväg... Sluta ha den här typen av planeringsbehov.") så kl 07.26 väcktes jag av att hantverkaren plingade på dörren.
Jag hade hängt nyckeln i tuben så han hade gått in annars ändå, men eftersom jag faktiskt var påklädd så kunde jag ju släppa in honom. En snabb titt så tröjan inte var för urringad bara, att öppna dörren i nerhasade pyjamasbyxor och urringad tröja låter som början på fel film.
Nu har jag lite dåligt samvete för att jag är så vimsig så jag inte direkt går att prata med, nu kanske han tror att jag är otrevlig.
Men jag är väldigt glad att jag plockade undan alla grejjer igår (det blev lite "Hur gör djur" när jag skulle få ut köksbordet från köket, för det skulle ju vridas och ha sig) för egentligen hade jag tänkt lämna lite kvar och ta resten idag innan han kom.
Vad jag inte är glad över är att jag inte började känna mig sömnig förrän kl 3, och somnade inte i soffan förrän 5, så jag känner mig lite... mör. Normalt sett hade det ju inte varit någon fara, men idag hade jag behövt vara lite mer samtalsvänlig och pigg eftersom jag ska tvätta sen.

Får se hur länge nacken håller idag, det är en inflammation igång i det området så jag får ont och blir väldigt stel och får en sorts brännande känsla när jag inte kan sträcka ut den på ett visst sätt.

Jag kom också på att det märks ju vilka prioriteringar man har, när jag inte ställde väckarklockan men ändå laddade kaffebryggaren dagen innan så det bara är att trycka på knappen när man går upp...

Jag stod och borstade tänderna, när jag plötsligt hörde någon prata väldigt tydligt. Sen kom en till röst, och en till. Det var nästan så tydligt så jag kunde urskilja vad de sa.
Jag stod där ett tag och funderade vad jag skulle göra egentligen, innan jag insåg att det var grannens TV som lät... Haha, det är bara i badrummet jag hör den av någon anledning och det var första gången jag lade märke till det.

Nu har jag gjort rent min datorskärm också, efter ett halvårs lathet. Så nu ser det inte längre ut som att någon har nyst rakt på den när man tittar från sidan, det ser inte heller ut som att en fluga skitit på den så nu slipper jag missta bokstaven a för å på vissa ställen.

Det blev en bra dag ändå.
Yrade runt lite i stan i jakt på ett apotek, hittade vad jag letade efter på det andra jag besökte, och som vanligt så hänger man kvar och pratar med farmaceuten ett tag efteråt om man ser att det inte är nån bakom.
Jag tror jag är lite skadad. Ta inte det här fel, men jag gillar att prata om läkemedel, faktiskt så mycket så jag övervägt att bli farmaceut, och jag tror att jag ska kolla upp om det finns nån del av yrket där man inte har kontakt med kunder alls.
Men än så länge är jag bara en hangaraound.
Pratade lite om bristen på medicinen, och han sa att "Inte för att jag tror det, men läkaren KAN ju faktiskt ringa och kolla med apoteket vad som finns inne innan han skriver ut nåt..."
Jag sa att det inte lär hända.
"Nä jag antog nästan det, bitter gammal gubbe kanske..."
How did he know!? :O

Ja hursomhelst, så dröjde jag kvar en stund mest för att jag väntade på Johanna.
Vi möttes upp i Gamla Stan, och för en gång skull så behövde man inte säga "Ja det var bara ett år sen!".
Virrade runt lite där, jag ville se hur Aifur ser ut eftersom jag varit nyfiken på det stället sen det öppnade (och nån helg sen ska vi dra ihop lite folk) och gick sen till Sten Stures. Haha, jag hade glömt hur det såg ut där t om! Så himla mysigt. Källarvalven i Gamla Stan går verkligen inte av för hackor, skulle kunna tänka mig och bo ett i sånt...
Där tar de uppenbarligen inte kort just nu, så vi gick vidare och hamnade på nåt ställe jag inte varit förut. För nu kunde jag ju faktiskt säga "Men det är ju ingen större fara, vi tar Sten Stures nästa gång!" utan att inte veta vilket år nästa gång kan bli.
Åt socker för första gången på två veckor (noll matlust = ingen godislust) så jag väntade mig nästan en sockerkick, men inte då.
Underbart att prata med henne iallafall. Det är få personer som jag verkligen känner att jag kan säga nästan allt till, som jag vet förstår, kanske inte vad jag känner men precis vad jag menar, och som inte är rädda för att ifrågasätta mig om de tycker att det behövs.
Så kul att få höra allt som hänt i hennes liv också!
Det var flera år sen vi satt ner bara vi två och pratade, så ja, jag har saknat det.
Jag blir väldigt glad när hon säger att hon blir så glad när jag hör av mig och säger att jag vill ses, för jag är ju så himla dålig på att ta initiativ till det. Men det vet hon ju.
Som hon sa, så var det ju förut så att det bara var att slå lite på djungeltrumman så dök alla upp på samma ställe en stund senare, men nu verkar folk gått och blivit vuxna och skaffat sig riktiga liv så det är uppenbarligen inte så länge, hmpf...

Så, det här är andra helgen i rad jag kommer hem kl 18 ca. Jag börjar se ett mönster här, och det måste åtgärdas...

Det har ju varit krångel med tillverkningen av en av mina mediciner, som visserligen inte är en varjedagsmedicin men ändå fruktansvärt viktig. Just min styrka och storlek på förpackningen tillverkas det uppenbarligen minst av, så 8 gånger av 10 har jag inte kunnat få ut den alls på första försöket utan fått vänta, några gånger har de på apoteket kunnat hjälpt till genom att bryta större förpackningar eller ringa till läkaren för att trixa och byta ut.
Nu är den slut på VARJE apotek i HELA Stockholms län.
Jag har suttit och ringt runt till varenda kedja, trots att de två försa sagt att den verkligen ÄR slut, att det inte finns några kvar hos tillverkaren, men jag ringde vidare och hoppades på det bästa. För jag tänkte, att nu när jag väl bor i en större stad så måste det ju gå att få tag på nån, i nån avlägsen förort, men icke.

På måndag får jag ringa läkaren igen.
Jag ringde dit igår och förklarade problemet, men det var en av de få idiotsköterskorna som svarade, och hon ville inte kännas vid problemet.
"Näää men, om det hade varit ett problem så hade ju hon fått ett meddelande om det"
"Vi har inte ju inte hört nånting ALLS om det här"
1. Min läkare är en han.
2. Ni har visst hört något om det för jag har berättat det för er varenda gång jag har förnyat mitt recept sedan april förra förra året. Och jag lär ju inte varit den enda.
3. Läkare har väl aldrig fått meddelanden från apoteket om det är strul med tillverkningen av en medicin?
Argh... Visst kan jag helt klart vänta tills på måndag, men det är hela grejjen. Så jag tänker bryta mot alla regler  och föreslå en liknande medicin, och se om det blir ramaskri hos läkaren.
Och jag ska ändå till apoteket idag på väg till stan så jag ska prova iaf och se om de har nåd och vill trixa lite på egen hand.
Sköterskan sa ju också att finns inte den styrkan i den förpackningen så gör apoteket så att de räknar om det och tar en annan styrka i en annan förpackning.
Det är bara det att (enligt mina erfarenheter iallafall) så gör de inte så, eftersom de egentligen inte får. Det har hänt ytterst sällan. När jag berättade det för henne sa hon att jag hade fel.
...
Jag har inte fel, det är du som är dum i huvudet.

Han gick på lunch för ett tag sen (tyckte det var lite väl tidigt, men han har ju iofs varit igång sen tidiga morgonen) så jag gick ut för att kika hur det såg ut och såg att garderobsdörrarna var öppna i hallen. Det är bara två överskåp som är tomma och de var vidöppna så han hade nog tänkt att måla insidan av dem.
Så nu fick jag lite dåligt samvete för att jag inte hade tömt dem, så de tömdes på nån minut.
Visserligen så borde jag inte ha dåligt samvete för något jag inte vetat om, speciellt inte när jag frågade om "allt såg bra ut" när han kom in för att försäkra mig om att jag inte glömt att förbereda nåt.
Hoppas att han verkligen hade tänkt att måla insidan nu med så han inte kommer tillbaks och det verkar som att jag plockat ur allt för att *hint hint* han ju kan passa på att ta dem med när han ändå är här.
Vad jag däremot ska passa på att fråga är hur de gör med dörrarna, jag vill väldigt gärna ha dem vita, hon som bodde här innan sa att grannen mittemot hade fått vita, men nånting säger mig att hantverkaren inte är den som tar det beslutet.
Och det hela innebär ju antagligen att de målar om insidan av köksskåpen med, och det behövs verkligen. Jag kan nog få nya skåpsluckor där med, men känns som att jag kommit ner till områdeskontoret i för många omgångar, och de jag har nu duger. Om de nu passar ihop med den röda färgen på väggarna.

Hela hallen luktar målarfärg nu iallafall, och den lukten påminner mig om när jag och Erik för för oss att spontanmåla stora skåpet i köket när vi precis hade kommit in i vår lägenhet för första gången på riktigt.

Edit: Doh, doh, han skulle inte ta insidan av skåpen, han öppnade dem bara för att kunna ta kanterna...

7.15 stod hantverkaren här utanför och stampade. Tur att jag gick upp kl 7 så jag hade lite tid på mig att... vakna är väl en överdrift, men klä på mig iaf.
Fast han verkar trevlig, så ska nog sätta på en kanna kaffe åt oss nu.

Fast jag undrar lite vad jag ska göra under dagen, han ska tapetsera hallen och måla toaletten, och hallen knyter ihop alla rum förutom badrummet så jag kan ju inte röra mig fritt utan att riskera att störa honom.
Känns inte som att jag vill ge mig ut på äventyr heller pga skavsåren.

Eftersom det kommer hit hantverkare imorrn och tapetserar och målar lite tänkte jag försöka få bort lite flyttskräp, som frigolit från tvkartongen och papper, så jag slängde ner allt som fick plats i en IKEAkasse och gick ut.
Det var ingen bra idé.
Skavsåren jag drog på mig under min lilla strapats häromdagen sitter tydligen väldigt mycket kvar, och ett har dessutom blivit infekterat såg jag nu.
Teh bleh.
Haltade bort till soprummet iaf, och sen till tvättstugan, eftersom jag missade min förra tid där och förutom att tvättkorgen börjar bli full så har jag en del nya plagg som behöver tvättas. Bovärden var där och städade, så pratade lite med henne. Hon är fortfarande himla trevlig.

Jag känner att det blir väldigt mycket ordbajsande här, att antal inlägg per dag drastiskt har höjts sedan flytten, men jag orkar inte sätta mig ner och skriva för hand i min dagbok så det får bli här.
Det är inte så att jag räknar med att intresseklubben sitter med anteckningsblocken i högsta hugg när jag skriver att jag bokat en tvätt-tid.

En irriterande sak är att hantverkarna kommer kl 7.30 imorrn, och nu när de smärtstillande tabletterna gör mig dåsig och jag halvsover nätterna igenom vaknar jag inte förrän kl 9 som allra tidigast.
Så nu känns det som att jag får välja mellan att ha ont idag eller att hänga en nyckel i tuben så de kan släppa in sig själva medan jag sover imorrn.
Men det senare känns inge bra, jag HATAR att ha främmande folk i lägenheten när jag sover, känns inte tryggt nånstans.
Varför måste de komma så tidigt? Torkar färgen lättare på morgonen eller? >_<

Nu ska jag lägga mig i soffan med några filmer på playlisten och försöka att inte gå upp på ett tag.
Mina skuldror är väldigt ömma, jag har halvt nackspärr och är allmänt stel i det området så känner att jag behöver vila huvudet på en mjuk kudde.
Om lite mer än en vecka får jag massage där iaf, för då åker jag till Erik. Jag känner mig inte bekväm med att låta nån annan massera mig och kan man inte slappna av under en massage så är det ju inte värt det.

har alla folk som använder touchscreens jättesmåfingrar och korta naglar? Eller är det normalt att man känner sig alldeles handikappad i början när man ska skriva sms? Säg att man vänjer sig...

Just nu sitter jag och tittar upp filmer inför en filmkväll.
Just nu lutar det åt splatter och tecknat för att få ihop våra filmsmaker.
Det blir nog bra :)

Drog iväg ett sms till en vän häromdagen också, och ska antagligen träffa henne i helgen, och därmed få träffa hennes fästman för första gången. Helt galet att jag inte träffat honom förrän nu, men bättre sent än aldrig.
Det roliga är bara att jag kom på efter att jag skickat sms:et att jag har tre personer med samma namn i mina kontakter, så jag hoppas det blev till rätt person nu, haha. Det visar sig väl om inte annat, får bli en överraskning.

Jag har nu en smartfåne. Och jag kan säga så mycket, att det är nog tur att simkortet inte är aktivt än för jag virrar bort mig i telefonen hela tiden... Så skulle nån ringa så skulle jag nog inte ens veta hur man svarar.
Jag har alltså använt en sådan nån enstaka gång i hela mitt liv, det är riktigt pinsamt att jag inte vet hur något på den fungerar...

Inga personer eller platser är ändrade.
Jag lever, men det är knappt.
Och jag väljer att skratta åt allt det här för det är rätt komiskt ändå.
Varning för långt inlägg men jag har haft en rätt bra promenadsträcka på mig att författa det i huvudet. Jag känner att jag verkligen måste beskriva varje steg också för att ni ska förstå hur många småsaker som kunde gått fel och som faktiskt gick fel.
Ca kl 11 insåg jag att min ledvärk började bli rätt handikappande, helt GALET vad det gjorde ont nästan överallt, leder här och där var svullna så jag ringde vårdcentralen. Som ringde upp rätt snabbt och jag fick en tid kl 15.15. Det var ju lite oroligt eftersom jag egentligen ska till en reumatolog, och jag visste att risken var rätt stor för en utländsk läkare som jag inte kunde förklara problemen för riktigt pga språkbarriären. Och det är inte alls pga fördomar, det är för att jag VET att det är ett allmänt stort problem och att jag själv har svårare än många andra att förstå brytningar och dialekter. Hell, jag har svårt att förstå bred stockholmska ibland. Och så den vanliga grejjen, komma och säga "Hej jag är nyinflyttad, ge mig narkotikaklassade smärtstillande tack, jag låvar att jag fick det där jag bodde tidigare.".
Skulle skicka iväg en sak med ett vadderat kuvert så jag tog en tidigare buss till centrum, så kl 14.19 satt jag på den.
Letade runt, frågade en anställd på Willys om de hade vadderade kuvert, fick till svar "Vaddå, vadderade va i de?!".
Blev lite ställd av frågan i några sekunder innan jag måttade med handen och sa "... sådana där lite tjockare kuvert?".
Alltså, jag tycker inte att det är för mycket begärt av någon som arbetar i en sådan butik att veta vad ett vadderat kuvert är.
Men nej, inte nånstans fick jag tag på ett sånt, jag visste att det fanns på Coop men det var åt det motsatta hållet.
Så mot vårdcentralen.
Hon i receptionen bad mig lista mig där, men jag kunde inte hålla i pennan för att jag hade ont i handen.
Läkaren kommer ut, en mörkhyad man som inte såg ut att vara en dag över 20. Som såklart hade en läkarpraktikant med sig. Mitt omkringhattande hade gjort mig alldeles svettig eftersom jag hade för ont i knäna att gå normalt, så jag tänkte ju "Grejt, en karl ska undersöka min äckliga, svettiga kropp samtidigt som en annan tittar på". Jag som hatar när främlingar ens petar på mig.
Men det var en av de bästa läkarna jag haft på länge. Han bröt rätt kraftigt, men pratade annars felfritt vilket gjorde att brytningen inte förvirrade mig lika mycket som den brukade. Han hade FAKTISKT LÄST JOURNALEN, men frågade om jag med egna ord kunde förklara besvären lite kortfattat. Och han lyssnade, och sa att det var ju självklart att han kunde hjälpa mig med smärtan med att han ändå ville skicka en remiss till en reumatolog. Vilket jag ville med såklart.
Så bara sådär, paff, så var det över. Han frågade om jag behöver något annat, och sa att om det var något som helst så kunde jag bara ringa honom.
Helt underbart.

Sen började det roliga.
På apoteket visade det sig att de elektroniska recepten inte funkade, och gnällkärringen i kassan var inte hjälpsam nånstans. Inte som Min Apotekstant direkt, åh vad jag saknar henne! Jag frågade om det fanns något annat ställe där det funkade (jag bor ju sjukt off så jag visste ju att det inte fanns så många alternativ), och hon höjde på ögonbrynen sådär nonchalant och sa att hon hade hört att det funkade ute i Valsta.
JA MEN LIXOM... hjälp mig lite här... Jag frågade om hon kanske visste hur man tar sig dit (jag vet på kartan vart det ligger men det finns t ex inga bussar som det står Valsta på), hon höjde på ögonbrynen igen och sa "Nä... bara hur jag åker dit med bilen".
Visst kunde hon inte veta att jag stod och bet mig i läppen för att återigen inte börja gråta av smärta, men lite serviceinriktad skadar det inte att vara.
En jättegullig (inte ofta jag använder det ordet om en människa) tjej bakom mig i kön frågade om jag åkte buss, och förklarade precis hur jag skulle åka dit.
Hade lust att krama henne.
Men väl vid busshållplatsen hade jag ju glömt bussnumrena, så drog iväg ett sms till Mathias som jag inte hann få svar på innan jag bestämde mig för att chansa på en buss som kändes rätt.
Fast höll på att hoppa av innan den lämnade centrum, tänkte att det inte var värt att åka fel i det skicket.
Jag satt kvar iaf, men det började snabbt kännas lite väl off så jag hoppade av och tänkte ta nästa buss tillbaks, och såg då att jag bara var en station från Valsta C.
Off I went, och klockan i moskén började slå. Det kändes som att jag gick åt fel håll, så jag vände, och vände sen igen efter ett tag, och allt bara kändes så fel. Slutade med att jag frågade en tjej, som var hjälpsam.
När jag väl närmade mig insåg jag att shit, de har säkert inte ens den inne. Det skulle vara så typiskt.
Även om jag bott i Märsta tidigare så hade jag aldrig varit där ute, men centrum där var litet så jag hittade rätt fort. Och var såklart GENOMSVETT igen...
Och tantan i kassan var den segaste EVER.
- Ja hej, det borde kommit in ett recept idag.
- Jahaaa *tar mitt kort, och tittar igenom listan vad som känns som en evighet*
- Heh ja snälla säg att ni har medicinen inne, för det är ju krångel i Märsta C med datorerna så jag kommer precis därifrån...
- Jaha. Ja vi ska väl se om vi har den. ... Skulle receptet kommit in idag sa du? 10:e... 11:e...
Här svimmade jag nästan av utmattning och oro, men lyckligtvist var hon bara seg och receptetet hade kommit in som det skulle, och jag begav mig därifrån med den.
Då kom ju nästa problem, att ta sig hem. Tittade på busstabellen i Valsta C, wtf, inga bussar?! Så jag gick vidare, och hittade bussar, men ingen som gick till Märsta C.
Funderade på att ta taxi, men eftersom jag faktiskt har jävligt bra lokalsinne och numera litar på det så tänkte jag att jag antagligen skulle kunna ta mig tillbaks till busstationen jag hoppade av på.
Efter ett tag började det kännas som att jag antingen hade isklumpar under kängorna (åh, jag hade f.ö raggsockar i vilket gör att jag får skoskav om jag går längre sträckor...) eller att sulorna höll på att lägga av. Varför inte liXoM.
Gick och gick, men stod inte ut längre så jag stannade och tog några värktabletter.
Det är sånt jag inte gör annars, jag tar inte medicin på vägen hem från apoteket och jag dricker inte heller alkohol på väg hem från systemet, men nu var det fan akut.
Hade ju inget att dricka såklart så fick inte ner tabletterna ordentligt.
Jag trodde mig veta ungefär vart jag var på kartan men hade inte koll på vart busshållplatsen låg, så antingen kunde jag ringa nån och säga nåt i stil med "... vet du vart jag är?" vilket inte kändes så bra eller chansa på att det var som jag trodde, att om jag bara följde vägen jag gick på skulle jag komma till ett ställe som jag visste ledde till ett annat ställe.
Kräktes pga ansträngning två gånger, och var i det läget att det kändes som att stannar jag nu så kommer jag inte att orka fortsätta gå igen.

Det hela låter ju såklart väldigt dramatiskt, vilket det nog egentligen inte var.
Jag var fortfarande i fucking Märsta, inte strandad i Sibirien.
Det var väl mest känslan av att vara halvvägs ut mot Sigtuna och inte veta hur man tar sig hem samtidigt som det känns som att kroppen håller på att lägga av helt. Samtidigt som det är mörkt ute och jag bär på en apotekspåse = risken att bli rånad faktiskt är större än på dagen. Smärtan gör ju inte att man tänker klart direkt.

Men som sagt, mitt lokalsinne r0X. Jag har slutat tvivla på det vid det här laget för det händer så himla sällan att jag har fel. Eftersom jag har svårt att sortera tankar och intryck så lägger jag ju nästan allt på minnet och har ju faktiskt haft riktigt fotografiskt minne.
Efter vad som kändes som en evighet såg jag "min" långa gata, och vågade inte gena mot den utan följde cykelvägen rakt fram och till vänster.
Väl hemma kasta jag av mig kläderna som var helt blöta av svett och lade mig ner i badkaret en lång stund.
Fötterna heltrasiga och lederna helt slut.
För att adda på det hela så missade jag min tvätt-tid som jag ju verkligen skulle behövt nu. För det var riktigt slaskigt väder ute som gjorde att i stort sett de enda byxorna jag kan ha blev riktigt skitiga.

Nu har tabletterna tagit bort smärtan nästan helt, och som sagt, så kan jag skratta åt det hela nu.
Det var skönt att komma hem till ett facebookmeddelande i stil med "Jag kan ordna det där åt dig imorrn om du inte fixar det idag", skönt att ha folk på smsavstånd om det skulle krisa sig med.
Och jag är mer glad än nånsin att jag beställlt en telefon med riktigt internet på så jag kan kolla upp info om jag hamnar i en liknande situation.
Och såg nu att läkaren var grek med ett namn jag aldrig nånsin kommer kunna uttala, så det kanske inte var så konstigt att jag gillade honom, för som jag och Vix sagt några gånger, greker är ett härligt folkslag :P
Tre timmar tog det hela, och nu vet jag iaf hur man tar sig till Valsta.
Och att jag så fort som möjlig kommer att försöka flytta härifrån.

Alldeles, alldeles... underbart att träffa Ylva igen. Jag blir alltid så HIMLA fnissig tillsammans med henne, sådär bubbligt fnissig.
Vi pratade om gamla minnen, när vi fick dille på munkar i Arboga, och försökte komma fram till hur mycket alkohol vi egentligen drack den veckan. Vi kom inte fram till något vettigt, men däremot att det var en av de roligaste veckorna nånsin.
Vi kan ha roligt genom att leta munkgångar i Arboga efter tequilafrukost eller fullkomligt nyktra på en åker i Rönninge. Spelar liXoM ingen roll. Hur vi hamnade på åkern minns jag f.ö inte heller. Haha.

Lugnet före stormen för några år sen, precis efter att vi ringt till Arvid och tvingat honom att komma och ta kort på oss:



Sen gick det bara utför:





Oh teh memories!

Iallafall så hann vi inte ses särskilt länge, då jag hade ett möte på nya habiliteringsstället.
Vi sällskapade till Sollentuna och tröttheten började ju verkligen spela in där och jag kände att allt inte stod riktigt rätt till i mitt huvud. Som vanligt så smittar det av sig och efter ett tag visste ingen av oss hur gamla vi var.
Men det är som det ska vara!

Mötet gick crap. Remissbrevet som vi ägnade två timmar åt att formulera hade de inte fått och visste därför ingenting alls, vilket gör att jag får hjärnstopp när jag ska berätta.
Återigen... HUR är det menat att man ska berätta hela sitt liv från scratch?!
Kändes som att vi inte förstod varandra alls, och jag blev tröttare och tröttare och började få ledvärk som satan.
När mötet väl var slut värkte det i hela kroppen, så jag var tvungen att ställa in kvällens planer vilket var ännu mer CRAP eftersom jag verkligen sett fram emot det.
Aja, jag bor trots allt här nu, så funkar det inte idag så har jag vilken annan dag som helst på mig.
Jag BOR inte längre 40 mil från sånt här.

Pendeln hem var proppfull såklart, sådär proppfull så jag undrade om jag verkligen fysiskt skulle få plats. Men allt går med lite våld.
Kommer hem och ser på Aftonbladet att en kvinna och ett barn hittats döda i Arboga, och då känns ju risken rätt stor att man vet vem det är. Men uppenbarligen så vet jag inte det, inte min familj heller tror jag, och det är ju alltid en lättnad mitt i det tragiska.

Nu ska jag ta en dusch och försöka undvika att gå och lägga mig, men det känns som att det kommer bli svårt.

I går var en knepig dag, kroppen ville inte hänga med alls trots sömn för en gångs skull. Jag var svag och darrig och yr i huvudet, så antar att det var högt blodtryck pga stressen, + att jag knappt sovit eller ätit antar jag.
Så det blev mest film i soffan, skypande på kvällen, och sen tidig kväll för mig.
Dubbla doser med till hörande hallucinationer, men vad jag sov! Sov i över 11 timmar! Och vaknade upp utan huvudvärk och ångest. Det var t om lätt att gå upp och jag hade t om aptit så det blev en kebab till frukost, haha.
Dubbla doser blev det eftersom även om kroppen var redo att lägga sig och självdö så ville hjärnan gå på högvarv, så den behöver klubbas ner rejält ibland.
Men tvi, vad svårt det var att sova ändå. Ja de två första nätterna försökte jag inte ens sova i sängen, gick bara inte att lägga sig ner utan Erik, men nu de andra nätterna så har jag forfarande legat och tryckt ute på min vänsterkant. I går kväll lade jag mig demonstrativt i mitten. Och sov faktiskt kvar så. Det kanske är vråljobbigt att sova utan Erik men jag måste iaf ta tillvara på de fördelar som finns med det.

Nu vill har jag dessutom druckit kaffe och tittat på nya säsongen av One Tree Hill, och vill verkligen börja unpacka och dona, men nånting säger mig att grannen under inte riktigt skulle uppskatta det...
Fast man kanske kan göra sånt tyst...

Annars så ska jag vänta på ett mail från Comviq, om det går som det ska så köper jag en ny telefon idag. Eftersom den gamle som egentligen blev en nödlösning från en nödlösnings nödlösning, bestämt sig för att dö lite då och då, fullkomligt sluka batteri och stänga av sig själv när någon ringer.
Så trots min motvillighet mot SMARTPHONES och TOUCHSCREENS och allt sånt, så lär det bli en sån.

Som sagt så kommer Ylva idag!
Efter det blir det möte på nya habiliteringscentrat, har ingen koll på vad vi kommer prata om, men jag vet att jag måste fråga hur det ser ut med läkarkontakter eftersom det börjar bli dags nu. Förhoppningsvis säger de att de visst kan bjussa på ett månadskort, men så stora förhoppningar har jag inte.
Sen ska jag våldsgästa två polare innan jag och en av dem åker in till vad som verkar vara en skitcool cowboysarbar med skitgod mat.
Det var planen iaf.

med att inte må sådär tipptopp är att man totalt tappar aptiten vilket gör att jag inte behöver handla mat eller diska, för det skulle nog varit väldigt jobbigt att göra just nu.
Nackdelen är... tja, allt annat.
Dålig dag idag.
Avskyvärd ångest, sån där som man nästan kan ta på.
Vanlig ångest är rätt lätt att hantera tycker jag, eftersom jag i stort sett alltid har en grundläggande sådan pga den enorma felkopplingen i min hjärna så är ju det mitt normaltillstånd.
Sen tror jag att jag varit lite bortskämd med mitt mående, eller så har det varit så att mitt sätt att hantera det blivit bättre, men nu är det ju lite annorlunda omständigheter.
Jag har ju inte haft mina sömntabletter den senaste tiden så det har knappt blivit nån sömn vilket ju innebär att jag känt alla jobbiga känslor dygnet runt nästan. Och det blir man nog lite galen av... Haha, det kulminerade igår när jag faktiskt hallucinerade. Hade en stor hög med kläder på sängen och när jag gick förbi sovrummet så satt det helt plötsligt nån där tyckte jag. Kändes egentligen inte så stabilt att åka in till stan strax efter det, men det gick ju bra ändå. Också en sån skön sak med Marie, man kan träffa henne i vilket skick som helst, men man förklarar läget, och båda kan skratta gott åt det. För vi är likadana på det viset, vi föredrar att skratta åt eländet.
Iallafall så har jag hämtat ut sömntabletter nu, så idag blir det ingen utgång ikväll för jag ska sova tidigt. Haha, det känns så knäppt att tänka så, att se fram emot kvällen för att man kommer sova. Men jag behöver det verkligen.

Jag borde ta tag i massa grejjer nu, men verkar ha förlorat förmågan att ta initiativ helt för tillfället. Så det får vara.
Jag träffar förhoppningsvist Ylva på måndag, och oh, det ska bli underbart! Ironiskt nog så flyttar hon till Gbg "på riktigt" om nån vecka, jag är såklart jätteglad för hennes skull men ja som sagt, ironiskt. Men Sthlm - Gbg är rätt lätt att åka så jag hoppas kunna komma iväg dit lite oftare. Inte för att det var svårt att ta sig dit från Växjö, men ja... Det här med att ta initiativ...

Sitter och väntar på att Erik ska komma online, därav ramblandet här antar jag.
Och jag känner att febern börjar smyga sig på, så lite Alvedon på det i förebyggande syfte.

Imorse vaknade jag (eller rättare sagt, i natt vaknade jag), och kände att det var dags att rycka upp sig lite, komma ut lite.
Så jag utövade lyxen att skicka iväg ett sms till Marie och frågade vad hon hade för sig idag.
Lägg märke till det, jag frågade vad hon hade för sig IDAG, inte om tre månader.
Förstå vad härligt det är att kunna göra så.
Vi bestämde en date, och när det närmade sig tänkte jag promenera till stationen. Och det var ju inte så bra, med facit i hand. För det var snorhalt ute, och svinkallt, och sen blev det snöstorm... Sån där snöstorm så man inte ser vart man går. Och jag gick vilse. Inte för att jag inte såg vart jag gick utan för att jag fick för mig att försöka gena. Och den delen har jag inte koll på alls utan tänkte bara att det var logiskt att jag skulle gå lite och det hållet och sen lite åt ett annat. Vilket det också var, men min avståndsbedömning är ju inte den bästa... Så den där knappa kvarten det tar att gå dit förvandlades till en timme.
Fyllde på SL-kortet iaf. 490:- för en månad, yay! Tur att man får åka på reducerat pris iaf.
In till Fridhemsplan och virra (den här gången utan flyttsläp dock), med en död telefon, men vi hittade varandra rätt snabbt ändå.
Hunger kände vi båda rätt starkt, så vi gled in på Copperfields. Haha, där har jag inte varit sedan det var tillåtet att röka på krogen! Men jag gillar det stället, riktigt mysigt.
Och maten var himmelskt god, vet inte om det var just pga deras matlagning eller det faktum att jag levt på pizza den senaste veckan.
Vi uppdaterade varandra en hel del, om saker som hjärtstillestånd och liknande, och funderingar på om vi skulle kunna äta två kilo dammsugare och ändå ha stora cravings efter det i framtiden, och det var bara så skönt att få vräka ur sig lite saker och få lite feedback. Med konstanta avbrott för att tjuvlyssna på folket runtomkring oss, ty vi är båda sådana.
Och som sagt, det kändes bara en sån lyx att kunna träffa en vän sådär. Visst har jag vänner i Växjö men hur bra och goa de än är så är det svårt att jämföra dem med folk man känt i nästan tio år, folk som man tillbringade den där tiden i början av 20-årsåldern med när jag växte upp en hel del känslomässigt. Ingen är bättre eller sämre, men... olika. Vissa perioder behöva man det ena.
Jag behövde den middagen iallafall, för att påminnas om anledningarna till varför jag flyttade.

Nu har jag bokat biljetter till ett besök till Växjö iaf, hoppas hinna träffa Hannah en sväng och att det inte blir för jobbigt att komma tillbaks till lägenheten. För som sagt, just nu har jag väldigt lätt att glömma bort anledningarna...

Så, nu är jag bosatt här igen, och internet kickade igång idag.

Inför den här flytten tog jag det väldigt lugnt, lite för lugnt, så jag halkade efter med nästan allt.
Men det gick bra ändå.
Niklas kom och hjälpte till och bar grejjer, trots att han suttit uppe och spelat halva natten och hunden haft diaré och bajsat ner halva lägenheten på morgonen.
Det tog såklart sjukt lång tid att åka (släpet gjorde ju att vi var tvungna att ligga i 80-90 km/h), och hade det inte varit för att vi skulle ut till Marie i Hässelby för att hämta nycklar så hade det nog gått rätt hyffsat ändå. Vi körde fel på samma ställe som förra gången för det är en så jävla knepig skylt, så det slutade med att vi lallade omkring vid Fridhemsplan ett tag innan vi hittade ut. En lördagkväll. Med ett flyttlass. Och en tokig gps.
Åh, såklart så upptäckte jag på morgonen att en störtflod av mens hade bestämt sig för att uppenbara sig, SKITBRA när ens trosskydd ligger nerpackade i någon av de åtta ihoptejpade kartongerna.
Iallafall, efter jag hämtat nycklarna krävdes det lite synkronisering för att få dit Anders och Mathias rätt så samtidigt. Det lyckades halvt.
Första gången Erik träffade båda dem, så det var ju nästan lite nervöst. Den ena av dem antog jag att han skulle gilla, den andre var jag väldigt skeptisk till. Faktiskt var det första gången Anders och Mathias träffade varandra också, vilket är lite konstigt såhär i efterhand tycker jag eftersom jag känt dem 10 respektive 8 år.
Jag var lite orolig för att de inte skulle kunna hjälpa till eftersom det drog ut på tiden och det trots allt var lördagkväll, men det var inga konstigheter.
Så en sån jävla stor eloge till flytthjälpen!
Den största hjälten är som vanligt Erik.
Inte bara har han hjälpt mig igenom alla mina psykbryt den senaste tiden, utan också hjälpt till att packa när jag inte längre haft förmågan att tänka klart (att ha ADD/whatever och flyttpacka är INTE en bra kombination...), gått upp tidigt för att köra och hämta släpet, burit ett flyttlass, suttit i en bil nonstop i åtta (8) timmar och hamnat mitt inne i smeten i stan (tror det underlättade när Anders sa att han vägrar köra inne i stan, att man gör bara inte det om man inte är absolut tvungen), lasta ur allt, hjälpt mig skruva ihop lite saker dagen efter innan han sätter sig i bilen och kör samma sträcka med släpet hem igen...
Gårdagen var smått känslomässigt kaos efter att han hade åkt.
Jag glömde äta och låg och tittade på Battlestar Galactica. Som f.ö verkligen fått mig att börja säga "frakk"... Helt underbart ord!
Jag köpte ju en ny TV inför flytten (som f.ö nu kostar 900:- mer än vad jag betalade, WIN!) , och det visade sig att jag är sjukt nöjd med den! Jag är ju rätt omodern av mig, men jag såg till att den här hade USB-läsare så jag köpte mitt första USB-minne nånsin, och hoppades slippa sladdar från datorn till TVn. Vilket jag också gjort, mycket eftersom jag såg till att läsaren kunde ta mkv-filer. Och det är så häftigt att kunna använda fjärrkontrollen när man är van vid att behöva gå upp till datorn för att trycka på paus eller spola. I löv it. Eftersom jag ser på så många serier från datorn så är det verkligen underbart.

Natten som var sov jag inte i sängen, för det kändes för fel att sova där utan Erik.
Och idag gick jag ner till centrum, för att hämta ut bredbandsmodemet och handla lite.
Kändes väldigt underligt att gå den sträckan igen, men jag hittar fortfarande efter så många år.
Och centrum har inte ändrats så mycket alls.
(kan ju ge en ledtråd till vart jag bor; flygplanen är mer störande än jag minns...)
Pizzerian som hade pizzor för 25:- har dock ändrats en hel del eftersom den nu inte sitter ihop med kvarterskrogen och pizzorna kostar mer än så, men det gör inte så mycket eftersom pizzorna faktiskt är goda nu.

Jag tror det kommer ta ett tag att vänja sig vid att bo utan Erik, men jag ska försöka komma iväg och faktiskt träffa mina vänner så snart jag kan. Ska antagligen ta hit Marie så vi kan sitta och skruva lite och leka händiga snart.
Det har varit svårt att komma ihåg anledningarna till flytten just nu, men de finns ju kvar, och jag måste fokusera på dem.
Och Växjö slipper mig inte, jag kommer och hälsar på nästa månad är det tänkt.

Imorrn ska jag välja ut lite tapeter och golv, försöker att vara modig och tänka outside the box för jag vet att jag inte kommer bo kvar här så himla länge ändå och blir det helt fel så är det därför inte hela världen.

Nu ska jag återgå till TVn.

Ställde klockan på ringning i morse eftersom vi tänkte åka till IKEA. Och det var väl bra, för postgubben ringde efter ett tag och ville ge mig min TV.
Rätt lustigt att en 42" var billigare än de som var snäppet mindre.
Och iväg åkte vi, till Kalmar.
Jag hade den längsta inköpslistan jag nånsin haft med mig, men eftersom jag har en rätt begränsad budget just nu så hade jag kompromissat om rätt mycket. Däremot så blev det faktiskt ett nytt skrivbord. Faktiskt så gick hela kalaset på mycket mindre än vad jag trott, och det i kombination med att jag hittade soffan så billigt och att tvn kostade 500:- mindre än vad jag väntat, och att det visade sig att jag har ett stort kastrullset hos min mor sedan länge gör att jag ligger väldigt bra till.
På väg hem ringde Marie som var och hämtade nycklarna till lägenheten för att dubbelkolla en sak, och vips, så var nyckelproblemet helt löst. Visst hade jag en reservplan och en reservplan till den reservplanen, men det var ändå obeskrivligt skönt att få höra att det inte varit några problem alls.
Nyss ringde jag och bokade släp också, inte heller det var några problem.
Nånting kommer ju att gå fel, frågan är bara vad.

Det visar sig helt enkelt.