Jag är nyfiken.
Om man kunde klassa min nivå av nyfikenhet som en sjukdom och sedan bota den så skulle jag vara all for it.
Jag är nyfiken på nästan allt.
Så det var ju jättebra med Facebook, man kunde kolla vad alla gamla bekanta hade för sig, titta på bilder och liknande.
Mindre bra är det när det händer saker i lilla Arboga t ex, man vet vad och vilka som är involverade men det är så många glapp därimellan, då man inte vet vad som hänt eller varför. T ex att person A plötsligt är tillsammans med person B igen trots att det var massa strul därimellan och jag vet inte varför.
Syster uppdaterar mig lite då och då, men inte ens hon har koll på allt.
Jag skulle inte vilja säga att jag är glappkäftad, men med rätt personer så är jag en riktig skvallertant. De rätta personerna är sådana som är taktfulla ändå och som inser att vissa saker inte behöver spridas. Och det är oftast ingen skadeglädje inblandad. Har någon råkat ut för något illa och man får höra det så kan man ju tänka lite extra på vad man säger så man inte förvärrar något om man pratar med personen, utan att låta den veta att man vet.
Jag vill helt enkelt veta ALLT.

Men Facebook är trevligt ändå. Bekanta som jag inte riktigt har något att säga till men som jag ändå tycker om kan man utbyta några kommentarer med och på så vis behålla kontakten lite.
Alla förbannade applikationer kan dock dra åt helvete... Alla ska ha min e-mail och det känns som att jag ger bort rättigheterna till hela mitt konto så jag är alldeles för skeptisk mot sådant.

Det ser mest blaskigt och smutsigt ut just nu, det är i det där stadiet efter en toning där det inte har en fin färg alls :(

Häromdagen skulle jag forska lite inom nagelvård. Jag har aldrig haft några problem med mina naglar, de har varit sådana naglar som varit lagom hårda och växt sig långa och till bra form helt utan problem och hjälp från mig. Redan i mellanstadiet frågade folk hur jag fick mina naglar så långa och fina och då hade jag inte ens börjat använda genomskinligt lack, vilket f.ö är det enda lacket förutom det svagt pastellfärgade som egentligen är för fransk manikyr som jag använder.
Ja mina naglar är helt enkelt det enda jag kan säga att jag är 100% nöjd med på min kropp. Inte för att jag är missnöjd med allt annat, jag ställer mig rätt neutral till det. Förutom håret som mest irriterar mig...
Men nu lider jag antagligen av vitamin/mineralbrister + att jag faktiskt blir äldre och det syns på naglarna. Så jag googlade och hade mig och blev förbryllad när jag läste de första träffarna på google, där det stod saker i stil med "Det är bara att ta bort nageln, gå till en nagelsalong blabla". Sen läste jag vidare och såg att 90% av alla pratar om lösnaglar. På Stylesearch t ex, det var tamefan svårt att hitta en diskussion om RIKTIGA naglar!
Nu hänger ju inte jag med i sånt där alls, men... varför skaffar folk låtsasnaglar istället för att ta itu med problemet som gör att de känner att de måste skaffa såna? Jag vet att alla har olika förutsättningar, vissas naglar växer långsammare eller i en konstig form, men det går ju ändå att ordna om man inte har någon sjukdom som påverkar. Jag förstår inte heller att de ORKAR.
Och jag hatar folk som bara tänker på att få långa naglar. Skitsamma om nageln blir totalt missformad, hackig eller om man bara har 4 långa naglar och resten är korta, bara man har några långa naglar! Det ser bara ofräscht ut...
Välskötta kortare naglar ger ett hundra gånger bättre intryck än några längre naglar som är dåligt skötta. Och har man välskötta kortare naglar och fortsätter att sköta om dem så är chansen stor att de så småningom blir långa, välskötta naglar.
Lite kul är det iaf när folk flashar med sina "nygjorda" naglar och jag tittar på mina och konstaterar att de ser likadana ut. Bara det att mina inte kostade något förutom nagellacket för 29:-.

Det finns så många diskussioner om kroppsbehåring också. Hur man tar bort det bäst, folk som har problem med olika metoder, yadayada.
Jag hamnade faktiskt i en diskussion om det häromdagen. Med en tjej som var stolt över att hon inte tog bort sin kroppsbehåring, och hade en blogg där hon lade ut bilder på sina ben och armhålor bara-för-att.
Jag förstår inte varför man "ska" vara stolt över det, eftersom det är ett val alla gör. Man fick lätt känslan av att hon tyckte att hon var lite bättre och lite starkare eftersom hon minsann vågade vägra. Men våga vaddå liXoM.. det är inte så att pöbeln kommer springandes efter en beväpnade med högafflar bara för att man inte använder en rakhyvel. Visst, skönt för henne att hon hittat ett sätt hon trivs med, men de som väljer att ta bort sin kroppsbehåring trivs väl också med det. Om de INTE trivs med det och gör det ändå så är de bara dumma... Tjejen jag diskuterade med sa att vi hade en kultur där det inte var accepterat att inte ta bort kroppsbehåring.
Jag förstår iofs inte den fulla innebörden av kultur, men inte accepterat av vem? "De flesta"? Man väljer ju sina vänner och partners och de ska ju acceptera ens val. Då förstår jag inte vart alla andras åsikter kommer in.
Hon dumförklarade alla som rakade sig. Och som sagt, gör man det trots att man inte tycker om det, om man tycker att det är jobbigt och gör det för att "passa in", då tycker jag väl nästan att man är dum. För då gör man inget val direkt och man fortsätter med något som är jobbigt för en. Jag tycker lite synd om dem, men det är ändå upp dem till i slutändan.
Men den här tjejen vägrade förstå att det faktiskt finns många som rakar sig för att de vill. Hon kunde inte förstå varför någon kan vilja det, alltså var de dumma i huvudet.
Folk är så jävla trångsynta. I det här fallet tycker jag inte att det finns något rätt eller fel, det är bara ett val som var och en måste göra.
Hon gjorde det bara till en sån stor grej, men för mig är det valet lika stort/litet som valet av hårfärg t ex. Det är bara ett val man gör själv för att man ska trivas med sig själv och det är ju det som räknas. Som sagt är det jättebra att hon trivs med sig själv men hon behöver ju inte hoppa på folk och dumförklara dem för att de valt något annat.
Hon sa att hon var feminist också (varför hon började prata om det vet jag inte), och att det här var en stor grej av feminismen. Punkt. Kroppsbehåring = feministiskt.
Och jag som trodde att en stor del av feminismen hade att göra med att kvinnor fick välja själva vad de vill göra med sina kroppar.

Äh, jag läser för mycket på såna där forum...
Folk är konstiga.
Så upphängda på hur det "ska" och "inte ska" vara.

Nu vet jag inte hur många jag känner/som läser som kan sy men jag provar.
Jag har köpt en jacka som jag antagligen kommer vilja ha två spännen i vardera sida vid midjan på. De ska helst vara funktionella så man faktiskt kan ändra passformen lite, men jag inser att om det blir så att jag gör det själv så kanske de inte blir hållbara nog och då får de helt enkelt vara mest dekorativa. I stil med bilden fast jag vill ha spännena lite bredare vilket antagligen inte spelar någon roll...
Och jag kan ju inte sy. Eller ja, visst kan jag använda en symaskin och sy upp byxor även om det inte blir jättefint, men det här ska ju hålla på riktigt och sitta på ett ställe där det behöver se bra ut.
Så någon som kan säga om det bara är att glömma att jag ska kunna lära mig det?
Finns det olika varianter av spännen (hela kitet alltså, allt det som ska sys på) som man kan köpa? För då kanske det känns lite enklare, att bara behöva sy dit ändarna liXoM...
Någon som har någon som helst koll på hur mycket en skräddare skulle ta för att sy på nåt sånt?

Fast först och främst ska jag få hem jackan och se om det skulle passa. Jag är nämligen lite småkär i spännen i midjan, och bilden är tagen från Queen Of Darkness-jackan som jag föll så mycket för men vägrade köpa för att den var så dyr och nu säljs den nog inte längre i Sverige.

LiXoM tänkt "Wow... efter alla dessa år har jag antligen hittat det jag sökt efter!".
Att det bara känns helt perfekt.
Jag kände så igår när jag kom hem från stan med ett par byxor i påsen. Och det var kärlek vid andra ögonkastet när jag provade dem igen hemma.
Jag ville ha ett par lite pösigare byxor som ändå hade lite passform där uppe, och benfickor som faktiskt gick att använda. Alla de förra jag haft har bara sett ut som ett par byxor som är fyra storlekar för stora typ, men de här satt perfekt.
De skulle varit totalt perfekta om det inte vore för att de är grå. Men det får funka. Kan alltid försöka att färga om dem om jag märker att det inte funkar.
Jag hade skojat lite med Ida som också skulle ner på stan "på eftermiddagen", och sagt att vi säkert ses eftersom att det är en så liten stad. Och mycket riktigt hann hon och Malin ikapp mig vid busshållplatsen, haha, uppenbarligen så hade de gått en bit bakom mig och ropat på mig men jag stänger ju ute det mesta när jag är själv på stan så jag hade inte hört ett dugg... Det var skönt att ha sällskap hem iaf.

En sak som varit jättejobbig den senaste tiden är att jag tyckt att folk tittat på mig ovanligt mycket, sådär så jag nästan känt mig som en alien. Och jag har inte riktigt förstått varför, och försökt vifta bort det som inbillning eftersom det ju oftast är det.
Men igår när jag stod i kön på H&M var det en tjej bakom som knackade mig på axeln och sa "Ursäkta men jag måste bara säga att du har så jävla långt och fint hår! Asså jag önskar mitt hår kunde bli så långt.".
Och där stod jag lika paff som om någon precis sagt "Ursäkta, men jag måste bara säga att du har så jävla fina antenner!".
Jag fick iaf fram ett tack och sen var det lyckligtvist min tur i kassan.
JAG tycker inte att mitt hår är långt direkt, men jag kan reagera på det om jag ser kort på mig själv.
Jag tycker inte heller att det är speciellt fint eftersom jag sett det på nära håll, men uppenbarligen så ser det fint ut på håll.
Så nu tänker jag gå omkring och tro att folk tittar på mitt hår, så kanske det känns mindre jobbigt... Mindre jobbigt än om jag tror att de tittar på mig för att de tror att jag är en alien iallafall.

... will it all remain the same?

Mmm...
Folk förstår nog inte hur sen jag "började" med internet. Kan ju säga att det var några år efter alla andra. Och jag hängde inte heller med hela Youtubegrejjen, det är faktiskt nästan lite pinsamt... Jag kan fortfarande sitta och lyssna på lite äldre musik och tänka att det kanske finns någon ny intervju med bandet på youtube eller nåt, och så finns det maaassa musikvideor från innan jag föddes, och OMG det blir ett hallelujahmoment varje gång... Haha.
Iallafall så tittade jag äntligen på The runaways häromdagen. Och den var väl bra. Jag gillar Dakota Fanning, men geez vad hon växer upp fort... Jag gillar inte Kristen Stewart så mycket, men åas har jag insett att jag egentligen inte haft så mycket att gå på. Rollerna som Joan Jett, Bella och hon i Into the wild har varit lika varandra på sitt sätt, hon ska liXoM stå där och se lite osäker ut men ändå framåt, bita sig lite i läppen, och sånt där. I Speak var hon väl lite sån men där fick man ändå se en helt annan sida av henne som gjorde att jag ser fram emot att se henne i något mer.
Anyways... min moder spelade mycket av det när jag var liten (jag minns att jag sprang omkring och sjöng "I löööv rock n roll" och sen kunde jag inte mer så det blev bara mummel, för när man var så liten så hörde man ju inte VAD de sjöng eftersom man inte kunde engelska, så man härmade ju bara hur de lät...), och jag minns att jag fick lära mig att Joan Jett var skitcool. Typ. Men mamma hade faktiskt rätt där, hon ÄR skitcool.
Och iallafall, igen... nu fick jag chansen att se intervjuer och livespelningar med Runaways, tack vare youtube, och HOLY SHIT vad bra filmen var på att återge dem! Dakota Fanning spelar Cherie Currie så SJUKT bra! Det märks verkligen när man ser på intervjuer med den riktiga Cherie. Och när man tittar på vissa liveuppträdanden i filmen och jämför med hur det såg ut på riktigt, de gjorde det riktigt jävla bra.
Nu känner jag mig gammal här men när jaaaag var liten så kunde man ju inte se intervjuer och musikvideor, så jag har ju aldrig riktigt sett dem förutom på skivomslag.
Sen ser ju både Joan Jett och Cherie Currie oförskämt bra ut även idag, och det är kul att se dem på bild bredvid Krisen Stewart och Dakota Fanning.

Nu tappade jag bort mig. Jag har iallafall fastnat riktigt hårt för den där låten. Om jag minns rätt hade inte Lita Ford en så stor roll i filmen.
Och den här minns jag, även om jag inte riktigt gillar hela låten så är refrängen så jävla catchy och sätter sig i skallen:

Nu har jag beställt en sak från en tysk shop. Det var bara det att hela sidan var på tyska. Och jag kan 2-3 ord på tyska. Det var en liten länk som hette "Foreign?" där hälften ändå stod på tyska.
Inget ont om Google translator, men tror ändå inte att det blev riiiktigt rätt.
Haha, egentligen undrar jag vafan jag har gjort egentligen.. Men inget är betalt än, och jag mailade dem och förklarade att jag inte kunde nån tyska och bad dem kolla så att allt blev rätt, och så att jag fattat frakten rätt och så.
Det visar sig.

F.ö har jag kommit fram till att jag nästan varje kväll smörjer in mig med 6 olika grejjer. Jag har kommit in i en sån där period när krämer är jättekul igen. Inget av det är nåt antirynktjafs, det är bara olika krämer/oljor för olika saker. Fast krämen jag fick i mitt hemliga paket från Yves Rocher är nog lite antirynk, men den luktar så gott.
I helgen ska jag köpa en balja för fötterna och börja skämma bort dem på riktigt.
Då ska jag också köpa en microfiberhandduk för håret och hoppas på att den sliter mindre.

Apropå att förbereda sig för saker...
Jag har blivit mycket bättre på att inte vara totalhypad innan jag ska göra simpla saker, som att åka till arbetsterapeuten. Förut började jag förbereda mig två dagar innan, mentalt. För det är ju inte bara själva besöket. Man ska ladda mp3-spelare och se till att det är rätt låtar för dagen, man ska bestämma sig för hur varma kläder man ska ha på sig (jag kan knappt göra det, det kopplar inte riktigt rätt där för mig...), man ska gå till bussen, gå på bussen och visa kallelsen och hoppas på att allt går bra även den gången, man ska snabbt hitta någonstans att sitta (och stå ut med det ögonblicket då alla på bussen automatiskt tittar efter vem som gick på) och då helst på höger sida av bussen gärna på den platsen som jag brukar sitta på, man ska trycka på knappen så att det plingar och hoppas på att busschauffören stannar (för det händer faktiskt inte alla gånger...) på just den hållplatsen, man ska gå till stället, man ska anmäla sig i receptionen, man ska sitta i väntrummet och hoppas på att ingen annan kommer och sätter sig eller i de fall någon annan redan sitter där; sitta och försöka att låta bli att vara nervös för det. Åsså ska man hem också.
Det som går på automatik för de flesta, sådana småsaker som folk inte ens tänker på eller det som folk tänker på en milisekund, det tar evigheter i min hjärna. Lägg till att jag registrerar i stort sett allt som pågår runtomkring också. En fågel som sitter på postlådan vid Preem när man åker förbi, tuggummit som låg på golvet längst fram i bussen, mössan tanten längst bak i bussen hade på sig, alla små skitsaker som de flesta ser men glömmer bort sekunden efter eftersom det inte är viktigt, de stannar kvar i mitt huvud. Det finns ingen logik i det, men likväl händer det.
Det blir lite överhettning i hjärnan till slut.
Många förstår inte varför det kan vara jobbigt att åka buss till ett ställe, för för de flesta är det bara att gå till bussen, köpa biljett, sätta sig, och komma fram. Men jag kände mig helt mentalt utmattad när jag var framme pga allt som hände i min hjärna.
Det är det jag blivit bättre på. Jag har aktivt suttit och tänkt på att jag inte ska tänka på allt i stort sett. Jag registrerar fortfarande det mesta jag ser men det mesta åker direkt till en mapp i bakhuvudet typ.
Så nu idag har jag bara dubbelkollat så att bussen går som vanligt, funderat över vad jag vill ta upp med henne, och strax tänker jag gå och klä på mig och gå ner till hållplatsen.

Ja antagningsresultaten kom ju i fredags. Men man kunde inte logga in och se förräns kl 8 på måndagen. Eller kl 14 blev det. Och sen kl 17. Sen skrev de bara att det var ett tekniskt fel. Men för en halvtimme sen lyckades jag komma in.
Mycket riktigt, kursen i foto och digital bildbehandling står jag som reserv på, webdesign och webprogramering hade jag uppenbarligen inte ens behörighet för vilket bara var så otroligt klantigt av mig... Men oh well, det är inte så att jag hade hunnit läsa in matte b eller sökt andra kurser istället för dem ändå.
Latin stod jag också som reserv på.
Men arkeologi kom jag in på. Den enda kursen som var på 100%.
Och jag har sååå blandade känslor.
Det ÄR något jag är väldigt intresserad av men har svårt att lära mig på egen hand eftersom jag är så ofokuserad och verkligen behöver en läroplan. Och det har jag velat läsa sedan jag var liten (när jag var tvärsäker på att jag skulle kombinera etnologi och arkeologi när jag blev stor, jag visste bara inte vad de hette, men vilken femåring vet det...), jag vrider huvudet av mig när vi är ute och åker och åker förbi intressanta ställen och jag dras till ämnet om det står nånting om det i tidningar. Det ligger mig helt enkelt otroligt varmt om hjärtat och jag vill verkligen kunna saker om det.
Men.
Det är 100%, och det är ju såklart exkursioner med i kursen. Att gå från 0 till 100 känns som ett väldigt stort steg, speciellt när det är något jag inte kan något inom. Och det är också något som jag oroar mig för; jag kan inget inom ämnet. Vilket egentligen är fånigt, för man går ju kurserna för att lära sig saker. Jag är bara en sån som alltid måste vara minst tredubbelt så förberedd som alla andra när det gäller allt pga alla idiotiska svårigheter jag har för mig... T ex om jag inte sovit alls en natt och sedan ska till skolan, då måste jag ha lite koll på det som lärs ut den dagen eftersom hjärnan inte hänger med riktigt. Sen känns arkeologi iofs som ett ämne som folk inte bara hoppar in på bara sådär, det känns som att de som går den kursen är intresserade på riktigt ocb är man det så har man antagligen rätt mycket förkunskaper automatiskt.
Ååååh, kvark...
Lyckligtvist ska jag träffa min arbetsterapeut inom en timme. Hon får hjälpa mig att reda ut det här. Jag tror att hon vet hur varmt det ligger mig om hjärtat och att hon kommer råda mig att försöka åtminstone. Jag vill ta reda på exakt hur upplägget ser ut inför kursen (hur många seminarier och så), och det kan nog hon hjälpa mig med. Så jävla skönt att jag hade tid hos henne idag.
Och en sak till... Kursen börjar på måndag. ... Och det stod att viss undervisnint KAN ske på distans, och engelska. Vaddå kan, jag vill ju veta om det kommer göra det eller inte.
ÅÅÅÅH, KVARK!!!

Jag skrev precis en liten inköpslista åt Erik så han har något att göra medan jag ligger och plågas hos tandläkaren.
- Vad ska du ha såpa till?
- Tja... fotbad. Göra rent avloppet med.. Tvätta golvet.
Jag förstår att han frågar, för i det här hemmet vet man aldrig. Men han är nog rätt van från perioden då jag använde allt från ägg och mjöl till glidmedel i håret.
Ja jag har f.ö inlett Projekt FFF - Få Fina Fötter.
Hittills har jag bara använt filning, jojobaolja och Scholls kräm mot torr hud (som faktiskt är SUPER), men mina fötter blir nog gladare av lite fotbad.
Jojobaolja är f.ö också en sån sak som är bra för det mesta. Några droppar i hårlängderna efter duschen för att återfukta och ge lite glans, blanda det med olivolja för en hårinpackning, smörja in naglar och torr hud med, osv. Den är extra bra eftersom den går in i huden på ett helt annat sätt än de flesta andra oljor och man kan t om ha den i ansiktet utan att den täpper till porer och sånt.

F.ö har jag färgat ögonfransarna.
Förra gången jag gjorde det var det en svartbrun snabbfärgning, vilket inte gav något resultat alls. Första gången använde jag vanlig svartbrun, och det blev ett liiiite bättre resultat.
Den här gången använde jag svart, och istället för att själv stå och försöka kleta på det utan att få väteperoxid i ögonen fick jag faktiskt Erik att hjälpa mig.
Han var väldigt tveksam till en början, stackarn har ju aldrig hållt i en maskaraliknande borste förut, men jag visade honom en liten instruktionsfilm och förklarade att det faktiskt bara var att kleta på.
Och han klarade det galant. Nästa steg är att lära honom att fläta mitt hår...
Nämen det blev väldigt bra. Jag har så ljusa och glesa ögonfransar annars, och när jag har mörkare hår ser jag så blek/sjuk/trött ut eftersom fransarna knappt syns. Och eftersom jag sällan känner för att spackla mig så har jag fått stå ut med frågor som "Men hur är det med dig, du ser lite blek ut?" eller "Äru trött eller?".
Jag skippar att lägga ut en bild på det, eftersom fransarna är just glesa så ser det inte så spektakulärt ut.

För det första är jag i stort behov av en ny mobiltelefon. Min har krånglat i nästan ett år och sjunger nog på sista versen.
Jag är ju inte alls kräsen när det gäller mobiler (har ägt tre-fyra stycken i hela mitt liv och får alltid ta över andras gamla reservtelefoner typ... Tack alla som räddat mig <3), MEN... jag vill dessutom ha en kompaktkamera. Eftersom systemkameran inte är något man släpar med överallt direkt. Och då tänkte jag att om jag ändå ska köpa en ny mobil så kan jag lika gärna köpa en med en bra kamera, eftersom jag annars lär släpa runt på både mobil och kamera och för mig som ogillar att ha väska med mig är det bara jobbigt.
Nu till saken, jag är helt lost inom det området. Det är faktiskt pinsamt. Jag törs knappt prova folks mobiler för att jag inte vet hur man gör och jag är rädd för att ha sönder dem. Så jag behöver tips.
Det får hemskt gärna vara en Sony Ericsson eftersom jag dels är van vid sådana, och dels så gillar jag dem bäst av de jag provat. Men det är ju inget måste.
Ingen pekskärm. 
Allra helst ingen såndär slidevariant, men det får väl gå an.
Eftersom jag knappt har några krav när det gäller själva telefonen (det är väl mp3-signaler och bluetooth på alla nu för ti'n) så är det kameran som är knepigast.
Minst 5mp.
Autofokus.
Blixt eller kameralampa, jag vet inte ens vilket som är bäst.
Och det viktigaste av allt, det får inte vara en seg avtryckare! De få jag har provat är sådana man siktar, trycker av, och så tas bilden med tre sekunders fördröjning, och det går icke an.
Joråsåatteh... det är säkert mer, men det är allt jag kommer att tänka på nu.
Någon som kan tänkas ha några tips?

Sen behöver jag en extern hårddisk. Jag tänker gå över till att helt fotografera i RAW, så jag måste ha en sådan.
Minst 500gb.
Någon som har en sort de kan rekommendera? Jag kan läsa på hur mycket som helst, men jag vill helst höra av folk som faktiskt ägt en och känt att den funkat stabilt.

För ett tag sen köpte jag antagligen min allra första blomma. Jag är inget större fan av blommor eftersom jag lyckas med konststycket att ta död på dem bara genom att titta på dem typ, men nu fick jag verkligen för mig att jag ville ha en vit orchidé.
Och nu sitter jag och pillar med Photoshop CS5, det verkar rätt bra. Det är lite irriterande smågrejjer som jag måste lära mig att ställa in, men det ska bli kul att testa.
Och ja, jag tycker om både väldigt vita bilder och väldigt kontrastrika.

Fick ett mail.
"Nu finns ett antagningsbesked till hösten 2010 på Dina sidor."
JIPPI, JIPPI, JIPPI ANTAGNINGSBESKED!, tänkte ju jag eftersom jag varit inne där och tittat varenda dag sen jag skickade iväg ansökan. Jag har varit lite orolig för att jag inte hade behörighet, det var nåt där som förvirrade mig, och dessutom har jag varit orolig för att det stått att ansökningarna behandlas i mån av tid vilket jag tolkade det som att de helt enkelt inte skulle hinna behandla min ansökan alls.
Så jag skulle logga in och titta, och TROFAN att det är nåt jävla tekniskt underhåll som gör att jag inte kan logga in förräns på MÅNDAG! Det är förfan FUCKING FREDAG idag!
Jag som har så sjukt svårt för att vänta på viktiga svar, och det här påverkar ju bara hela hösten och min chans till ett socialt liv här...
Jag skickade ett vanligt mail och vädjade om att få åtminstone en hint om något om de hade tid.
Så får hoppas att någon förbarmar sig över mig...

Igår gick vi upp kl 4, men av en mycket bra anledning.
Det blev mest upp och klä på sig, borsta tänderna, och iväg för att möta upp Eriks far och byta bil, för att sedan åka vidare till Tyskland.
Ty det skulle inhandlas dycker av många olika sorter.
Nån gång efter Sölvesborg totaldäckade jag, varken jag eller Erik hade fått nån vidare kvalitetssömn och bara försökt sova i tre timmar.
Jag svor lite inombords över att vi åkte så tidigt, men när vi stannade för en liten fikapaus en liten stund innan Malmö började jag förstå varför då trafiken ökade rejält.
Framme vid bron förstod jag ännu mer, för det var sjukt mycket bilar.
Samma sak vid färjan.
Ännu mer när vi väl var framme i Puttgarden.
Men det var väl först när vi åkte ifrån affären (kl 10-11 eller nåt kanske) som poletten verkligen trillade ner, satan vilka bilköer!
Vi fick med oss en hel del hem iaf, och hela resan var riktigt trevlig.

Vackert värre.



Med lite vindkraftverk mitt ute i ingenstans också.

Oh säsong sex började nyss, så jävla underbart att se det igen! Jag älskar humorn i det, jag älskar Nancy! Och tvärtom vad många verkar tro så är det ingen direkt stonerserie (jag definierar en stonerserie som något med humor man inte riktigt förstår om man inte är stenad tycker att det mesta är skitroligt, bland annat), jag tycker inte att det är fokus på gräs på samma sätt som i en del andra serier, det är mest bara en underlig/rolig twist på handlingen.
Ochh humorn är riktigt vass, snabb, svart och alldeles perfekt för mig. Fast tyvärr så gör den här trailern inte humorn riktigt rättvisa.
Och det är lite spoilervarning på den.

I fredags bar det av.
Eriks syster skulle i stort sett samma väg, så hon åkte med oss nästan halva vägen. Gpsen var dum i huvudet och ville göra u-svängar hela tiden.
Väl i Stockholm hamnade vi preciiiis i rusningstrafiken, och vi skulle verkligen igenom från söder till norr också... Men fram kom vi iaf, och möttes av Marie flåsandes på en sån där liten ihopfällbar cykel från 70-talet.
Underbart att se henne, det är så skönt att det känns likadant även om man inte träffats på så länge.
Fick träffa hennes karl en sväng innan han skulle iväg, och sen öppnade vi lådan med öl som vi hade med oss. För man ska ju faktiskt ha med sig en gåva till värden...
Efter mycket om och men drog vi oss till Rålambshovsparken, fast egentligen var det inte den utan en mindre del lite längre bort vid vattnet, och mötte upp efterlängtade Johanna.
Vi försökte få igång en engångsgrill, och visst fick vi igång den men korven fick en rätt stark smak av allt vi hade försökt få fjutt på elden med.
Det var himla mysigt iaf, Klas joinade oss en stund också.
Jag saknar verkligen parkhäng.

Dagen efter åkte vi till Västerås, med ett stopp i Hummelsta för godispåfyllning såklart... För en gångs skull så hade det ju inte gått nåt år sen jag träffade Emma. Fick träffa Eriks dotter också.
Vi åkte till Djäkneberget som faktiskt hade en rätt schysst utsikt, innan vi åkte hem till dem och åt tacopaj och fastnade framför TVn.

Off to Köping på söndagen, för att träffa Helen med familj. Lilla Loke var precis så söt som på bild och ett jävla bedårande charmtroll faktiskt.
Tyvärr hann vi inte stanna länge alls eftersom vi redan var sent ute och skulle stanna till i Arboga också innan vi åkte vidare till Gränna.
Så det blev en snabb fika där, och en snabb kopp kaffe i Arboga där jag träffade moder med karl, alla hundar och 2 ½ syster.

Det var underbart att träffa alla vänner igen, och kul att Erik äntligen fick träffa dem och tvärtom. Man kan ju alltid försöka förklara hur människor är men ord gör dem inte riktigt rättvisa.

Bilder finns strax på bilddagboken.

Och bara för att Zeke är så fin så jag vill ta med honom hem:

Det var dags att hämta ut en medicin idag, sådär lagom tajmat eftersom mitt frikort gick ut i förrgår.
Ja... det kostar ju lite pengar den här gången, sa damen i kassan.
(jotack, 1418:- för två månader)
Heh, jo, jag har haft frikort i ett år så jag är ju inte riktigt van, sa jag eftersom hon faktiskt verkade skruva på sig när hon såg priset.
Nä men... du kommer ju upp i frikort nästan med en gång, svarade hon och log, och det är ju sant.
Jag försöker att inte hänga upp mig på det men det svider ju alltid när man hämtar ut medicin för första gången efter att man haft frikort i nästan ett år. Jag är ändå otroligt glad över att frikortet finns. Och om jag inte minns helt fel så blir det 50% rabatt när man kommit upp i 1500:-.
Sen vet jag inte om de tagit bort avgiften för receptutskrivning om man ringer och får ett recept förnyat? Jag har inte varit hos en läkare sedan mitt frikort gick ut (va, snål, jag nej...) och förfasade mig över att det skulle gå långsamt till nytt frikort med de där 80:- per receptutskrivning, men de har aldrig tagit ut nån avgift. Inte för att jag klagar.

Det är mest två saker jag inte kan sluta irritera mig på just nu.

1. Folk som inte gör allergitestet VARJE gång de ska färga håret och sedan gnäller om de får en allergisk reaktion.
Tror de att allergitestet ska göras för skojs skull? Eller att deras kropp är i exakt samma skick som förra gången de färgade håret med samma märke och att de därför inte kommer att reagera?
Jag förstår att testet finns där mycket för att företaget ska ha ryggen fri, men risken för en allergisk reaktion finns ju ändå och jag förstår inte hur man törs riskera det. Det går ju knappast att missa att man bör göra ett allergitest, och läser man inte igenom bruksanvisningen innan man kletar kemikalier i sitt hår får man fan skylla sig själv. Jag förstår att folk är lata och bekväma, speciellt när man färgat håret många gånger med samma märke utan problem (know the feeling), men då ska man inte gnälla om det väl händer nåt.

2. Folk som är "väldigt fotointresserade och har tagit många bilder" men ändå måste fråga folk hur man ställer in grundinställningarna. Att fråga folk om tips är för det mesta bara bra när det gäller något som fotografi, men om man nu är så himla fotointresserad kanske man ska läsa instruktionsboken och någon av alla guider som finns på internet för att förstå hur kameran fungerar... Jag kanske är dum i huvudet, men jag ser det som ett måste att förstå hur åtminstone slutartid och bländare fungerar, även om man kör helautomatiskt. Åtminstone om man fotograferar aktivt så att säga, inte bara tar snapshots med en kompaktkamera.
Jag förstår bara inte hur man kan vara intresserad av att ta bilder men inte vara intresserad av att lära sig att kunna påverka bilden på det viset man kan göra om man kan det tekniska. Visst är det smidigt att köra automatiskt, men om man bortser från att det kan bli mycket tråkigt så går det faktiskt inte i vissa lägen och då är det bra att veta hur man gör efter att man slagit över till manuellt.
Att folk hellre frågar på nätet än att läsa instruktionsboken är bara något jag är allmänt irriterad över.

Edit: Kom på en till sak; när man ringer och beställer pizza och personen som tar emot ens samtal inte är serviceinriktad.
- Jag skulle vilja beställa hemkörning. (det brukar jag säga tydligt när jag inleder samtalet så de slipper fråga om det och så jag får rätt prisuppgifter)
- Ja.
- En blabla och en blabla.
- Ja.
(här får personen gärna ta över samtalet lite...)
- Ja... det var allt.
- Ok.
(wtf, vill ni ha mig som kund eller inte?)
- Ja...
- Vart då?
Det blir sådana där dumma pauser så jag börjar tänka efter om jag har sagt nåt knasigt, om han sitter och antecknar, eller om det är fel på telefonen.
Det är ju olika från ställe till ställe, och jag vet aldrig när de förväntar sig att jag ska rabbla min beställning, adress och våning i ett svep, så jag brukar vänta på att de frågar mig om sånt eftersom det innebär att de är klara med att anteckna min beställning.
Me no like.

Jag har dragit mig för att kolla upp med allt folk man ska träffa och sova hos under vår lilla road trip, men nu när jag väl gjorde det så bara faller allt på plats och det är nästan oroväckande lätt. Allt bara faller på plats och det verkar som att folk är lediga just den dagen det passar bäst för oss, osv.
Så nu ser det ut så att vi tar Sthlm - Västerås - Köping - Arboga under några dagar.
Tur att alla bor relativt nära varandra ändå.
Det enda problemet just nu är väl vart man ska parkera i Sthlm, men det ordnar sig.