Fuck me sideways... Halvt.
12.09 ringde en läkare (fast inte han som hade skrivit ut det...) och sa att det var fixat. Jag flög upp och började rota efter mitt pass och plånbok, samtidigt som jag frågade om han kommit ihåg att kryssa för att den ena medicinen inte får bytas ut. Det hade han ju inte, men han skulle ringa till läkaren och ordna det på en gång.
Det brukar alltid vara proppfullt med folk på apoteket så här nära lunch, men inte en enda person! Så jag kom inflåsandes, med mjukisbrallor instoppade i kängorna, ingen mössa och ett fluffigt hår som skulle fått Joey Tempest avundsjuk (relativt nytvättat och har låtit det torka invirat i en handduk, det blir så då...) och fick fram det jag skulle få fram.
Jag var i tid, men hon sa att det inte var säkert att det skulle komma imorgon ändå. ...
Och den andra medicinen, han hade visserligen fixat det jag bad honom om men istället för att skriva ut en burk på 100 st som vanligt skrev han ut en burk på 98 (!), och just den burken med 98 går nämligen inte på mitt frikort. Hon tyckte det var jättekonstigt men skickade ändå iväg en beställning på en 100-burk eftersom den naturligtvist inte heller fanns inne. Men nu finns alltså risken att jag ändå måste betala det själv som det verkade, men så kan det ju inte vara...
Imorrn kan jag förhoppningsvist hämta skiten och slippa betala för nånting. Måste ringa och kolla...
Men jag väljer att inte vara bitter något mer idag, den viktigaste medicinen borde vara fixad.
Däremot tänker jag inte ge mig på några avancerade saker förutom att tvätta, eller fuck nej, jag tänker omboka tiden, och tillbringa resten av dagen i soffan.
Edit: Haha, härligt... Ringde apotekets kundservice, vad jag tycker synd om dem med alla nya regler. Fick prata med en mycket hjälpsam dam som direkt verkade förstå vilket krångel det var, och när jag nämnde att det var fyra läkare inblandade i receptet och att jag inte hade träffat han som skrev ut det så skrattade hon till och sa "Ja det är inte bara här det är totalt kaos... som vanligt då.".
Hon ringde till fel apotek två gånger, för tydligen så finns det två andra som har ett liknande namn som mitt. Sen såg hon att de har lunchstängt här nu, och påpekade att det var ju lite udda att ett apotek har lunchstängt.
Men iallafall så tror jag tantan i kassan bröt mot reglerna eftersom hon borde ringt till läkaren och ändrat receptet istället för att ändra det på egen hand. Och visst förstår jag ju att reglerna verkligen måste följas när det gäller läkemedel, det blev bara så löjligt.
Tantan på kundtjänst skulle iallafall ringa dit och se till så att allt gick rätt till och att jag inte skulle behöva betala något. Jag var väldigt noga med att påpeka att det hela var väldigt förvirrande och stressande för tantan i kassan, så att hon inte skulle råka illa ut på något sätt, för jag gillar henne. Och tantan i kundtjänst verkade mer än väl förstå. Men det kändes skönt att höra en vänlig röst och dessutom höra någon som kan skratta åt eländet.
Så, CSN...
Det släktdraget tycker jag om, att jag kan ifrågasätta oerhört välformulerat men samtidigt artigt när jag blir arg, ju argare jag blir desto mer välformulerat och artigt blir det. När jag är riktigt arg skulle jag kunna mordhota folk utan att kunna åka dit för olaga hot.
Fast det funkar mest i skrift, när det gäller face to face så tar min fars sida över och jag blir en stum idiot.
Det roliga är att de antagligen kommer säga totalt emot mitt försäkringsbolag. Det mindre roliga är att det antagligen inte spelar någon som helst roll...
Jag pendlar lite nu.
Jag får dåliga nyheter, jag blir sjukt less och vill köra huvudet genom väggen, för att en liten stund senare omvandla det till ilska.
Jag vet inte vad som är värst egentligen.
Det är naturligtvist inte kul att ligga och känna att det är totalt hopplöst.
Men det är inte heller roligt att ta upp fighter med ett av Sveriges största försäkringsbolag, CSN och Försäkringskassan samtidigt.
Om jag skulle börja bråka med vården också skulle väl Försäkringskassan anse att jag var för frisk för att vara sjukskriven eller nåt...
Stört.
Bara så jävla stört.
Min läkare nejförlåt, fd läkare fixade inte receptet igår som han sa att han skulle och är tydligen omöjlig att få tag på. Jag ringer till ställe A där jag fick träffa honom förra gången, de säger att han inte jobbar där och att jag måste ringt fel, och hänvisar mig till ställe B, som säger att han inte finns där idag och säger att jag ska ringa till ställe A och vill inte lyssna på att jag nyss ringt dem. Jag ringer ställe A, som inte kan göra något och säger att det är ställe B som är mitt enda alternativ, så jag ringer tillbaks dit och försöker förklara läget att jag söker en viss läkare men ändå inte är riktigt säker på att han ska ha något med det att göra eftersom han inte får skriva ut medicinen utan att det egentligen är någon annan läkare vars namn jag inte vet som skulle ha hand om det, när jag sa vilken medicin det gällde så förstod hon att det inte kunde vänta så (Hon sa faktiskt, ordagrant; "Nej det måste vi ju ordna på en gång, det är inget du kan vänta med"), och bad mig VÄNTA på att hon skulle leta reda på någon annan läkare som ska ringa mig. På ett helt annat ställe än där jag "hör hemma".
Ringer Apoteket för att se om de mirakulöst nog har medicinen inne, och som väntat hade de inte det, men om jag får receptet innan kl 12.15 idag så kan jag hämta ut den imorrn istället för på tisdag.
Vad är det de inte fattar med att man vill ha lite marginal och inte hämta ut medicinen dagen efter den tagit slut? Jag kan ju inte ens göra så eftersom det idiotiska apoteket här aldrig har den inne.
Det de inte bara överraska mig och göra någonting rätt ibland?
Dagens bild.
Där var man ung och svarthårig och på Tippen med systrar.
Åh så synd om mig.
Jag har iaf TVÅ byxor jag kan använda nu, yay!
Jag känner mig för pigg, och sitter och läser strunt.
Jag känner mig fortfarande orolig för mitt CSN-lån, men inte lika mycket som förut. Erik är väldigt bra på att stilla min oro.
Jag sitter och och kollar på lägenheter i Växjö, försöker få koll på områdena och vilken typ av lägenheter det är. Vi har egentligen inte så stora krav, balkong, klädkammare och det som väl är lite knepigare; fönster i badrummet. Men det sistnämnda är jag beredd att prioritera bort om jag är tvungen, även om det verkligen skulle vara fruktansvärt att behöva göra det...
Jag borde kolla efter filmer som jag vill ha, för jag ska nämligen skriva en önskelista inför julafton. Det ni.
Oooch en till...
Egentligen så mailade jag dem för att jag avskyr att ringa och har alltid lite pengar på telefonen, men deras e-postkundtjänst fungerar tydligen inte för nånting alls längre för man får alltid svaret att man ska ringa ett visst nummer istället.
Jag gjorde det mycket klart för dem att vi inte hade någon lägenhet än, men att vi planerade att titta runt i vår, och jag gav dem också siffror för en exempellägenhet så att de skulle ha något att räkna på. Det tog ett tag, men tantan i telefonen förstod till slut just att det bara var en exempellägenhet.
Synd att hon inte skrev upp det till hon som ringde idag, hon var norsk och det var ett helt företag att få henne att förstå att vi INTE sökte bostadstillägg just nu men att vi SKULLE göra det SEN när vi HAR en lägenhet.
Sen sa hon att hela deras datasystem hade lagt av, och att det antagligen skulle vara ner under resten av månaden så hon kunde inte göra något.
Surprise.
Försäkringskassan är faktiskt nummer 1 på min hatlista, jag skiter i det där "Bit inte den hand som föder dig" för de är bara... ja jag vet inte ens vad jag ska säga.
Oh the irony.
Nyss ringde de från Vuxenhabiliteringen i Växjö. De skulle tagit kontakt med mig i mars, men jag har nog inte haft så hög prioritering hos dem, så jag skrev en ansökan för ett tag sen.
Men jag förklarade läget, att jag just nu blir runtslussad bland olika läkare och att jag öht har svårt att ta mig till Växjö och att jag inte vill påbörja något nu för att jag totalt tappat orken, att jag hade gett upp.
"Jaha, men då vet vi, ring om du ändrar dig"
Jag hade ju faktiskt förväntat mig att man skulle få lite support där, ett "Men vad synd att det går till sådär", men icke. Och det var lite läskigt, för om inte psykvården har någon som helst vilja att ha koll på sådana som är sjukskrivna och försöker ha en aktiv vårdkontakt så kan man verkligen bara försvinna utan att de reagerar.
Man säger att man ger upp, och får till svar att man ska ringa om man ändrar sig.
Jag låg och gjorde några andningsövningar en liten stund efter det, för annars hade jag nog sprungit omkring störtgråtandes och kastat tallrikar omkring mig i ren ilska. Och det vore ju galet. Inte lika galet som hur sjukvården fungerar, men ändå galet.
It takes a fool to remain sane.
Hej skjut mig hårt.
Typiskt nog så prickade den in fel vecka i månaden.
Sov dåligt med massa mardrömmar, men gick upp kl 9 eftersom jag skulle vara hos läkaren kl 10.45. Jag var ändå vid gott mod för jag tänkte att nu jävlar kanske man kan få ordning på mina odrägliga menssmärtor, och jag har väntat på den här tiden sen i våras.
Kollade på Californication (eftersom jag var liiite grumpy ändå, helt naturligt) för att behålla det goda humöret, drack kaffe, och telefonen ringde.
Det var min läkare i Växjö (han kom på att han hade ett möte kl 13 då vår telefontid var, dvs, han skulle inte ha ätit upp sin lunch när vår telefontid var), som glatt berättade att han hade hittat en ny läkare till mig.
Inte "Ja jag tror den här läkaren blir bättre för dig" eller "Jag har inte tid", utan "Jag har tittat runt och du ska få komma till en annan läkare".
Så, den timmen jag satt där och led och försökte berätta halva min livshistoria och förklara alla mina besvär, den var totalt onödig.
Sen höll han på att lägga på i örat på mig när jag frågade om mina mediciner.
- Ja vad är det med dem?
...
- Ja jag behövde ju förnyade recept, det pratade vi ju om.
- Jaha, vilka var det då?
Sen var jag tvungen att berätta dos och vilken sort, så att han kunde vidarebefordra det till den som ska skriva ut dem... Han tyckte inte heller att jag behövde nytt recept på en medicin jag vanligtvist får ut med tre månaders intervall, den tycker han ska räcka i över ett halvår. Vilket är sinnessjukt. Han har dessutom noll koll på hur stor dos jag tar av den, och hur ofta (han frågade inte) och den FÅR man inte sluta med bara sådär eftersom det kan leda till kramper och andnöd och det faktiskt finns flera dokumenterade dödsfall. Inte för att jag tar den regelbundet, men som sagt, det har ju inte han någon aning om så han borde inte bara sätta stopp bara sådär.
Han avslutade med att säga att det var sisådär tre månaders väntetid till min nya läkare.
Happ.
Började strax innan 10 göra mig i ordning. Kollade på pappret för att dubbelkolla datumet... och ser att tiden är 10.15 istället.
Den ursprungliga tiden var 10.45 förr(?)förra veckan, men eftersom jag var tvungen att avboka den, och barnmorskan sa då att jag skulle få samma tid (då antog ju jag att hon menade 10.45) fast den 25:e. Och jag skyller bara på mig själv, det är jag som borde dubbelkollat tiden också istället för att lita på dem.
Eftersom Erik är en miracleworker kom vi ändå dit i hyffsad tid, meeen inte för att det spelade någon roll för det var ändå tomt på personal fram tills 10.30. Sen fick jag komma in... till barnmorskan. Vilket inte alls var dealen, jag skulle till en läkare.
"Ja du missade ju läkaren precis, hon är bara här en gång i månaden och nu går hon på semester, så du får återkomma i februari nån gång"
I våras skulle jag återkomma på sommaren. På sommaren skulle jag återkomma i höst, vilket jag gjorde och det var det som ledde till den här tiden.
Så nu ger jag upp lite faktiskt. För tillfället iaf. Så jävla löjligt att behöva jaga runt läkare såhär. Jag funderar ännu seriösare på att göra någon på en seriös tidning (om det ens finns sådana kvar) till min kontaktperson eller nåt så denne (som rollen som kontaktperson) får följa med på alla läkarbesök, och begära ut alla mina journaler och låta denne ta del av vissa.
Det är tur att man har erfarenhet så man kan bryta ihop totalt på insidan men ändå behålla utsidan relativt intakt tills man kommer hem.
Fucketyfuck.
Jag hatar den här tiden på året. Det är krångel med det mesta, papper ska skickas in till CSN bl a vilket alltid påminner mig om att jag har en växande skuld där. Den ÄR inte stor men räntan ligger nu på 400:-/år vilket gör att den kommer att bli stor snart och det ger mig lite panik. Det lägger sig i bakhuvudet och gnager och jag kan inte släppa tanken.
Det gör mig arg att de avslog min ansökan om avskrivning.
"Avskrivning kan bland annat komma i fråga om du på grund av sjukdom tvingas avbryta din utbildning."
Vilket var precis det jag fick göra. Det idiotiska är att jag tycks ha tappat bort pappret med avslaget så jag var tvungen att maila och fråga om de hade möjlighet att skicka det igen. Det lutar åt att jag skickar in en ny ansökan om det är möjligt, men det kommer säkert inte att vara det...
Det som är mest idiotiskt är att om/när vi flyttar vill Växjö så förlorar jag bostadstillägget och därmed sjunker min inkomst med nästan 4k, vilket innebär att det inte skulle finnas en chans i helvetet att jag skulle kunna börja betala tillbaks det. Vilket gör att det finns ytterligare en anledning till att bo kvar här... Om jag inte fort som fan får tag på ett jobb i Växjö och kan börja betala av som normala människor. Jag kanske kan ha sjukskrivningen vilandes under nåt år eller så och jobba så jag kan betala av skulden och sedan gå tillbaks till sjukskrivning, jag vet inte...
Det känns hur som helst som att jag på något vis måste spara ihop 20k på mindre än ett år. Anonyma donationer tas tacksamt emot! Även Trisslotter tas emot.
Det gör mig också arg att mitt försäkringsbolag gav mig avslag på konstiga grunder, jag fick beslutet för någon vecka sen. De nämnde tre saker, och de tyckte att de var sammankopplade med Aspergers, så det får jag ingen ersättning för. Men tre saker är ju inte allt så jag förstår inte varför de inte tagit allt i beaktande. Nu har jag skickat ett mail och ifrågasatt det, och sagt att jag vill få det omprövat. För jag får verkligen känslan av att jag fått någon sorts standardavslag och att de hoppas på att man inte ska orka motsätta sig det.
Det gör mig dock full i skratt att en av de tre sakerna var schizoid personlighetsstörning, wtf? Jag vet att en läkare för ca fyra år sedan var inne på det, men det var ju innan jag fick min Aspergersdiagnos, och då förklarade hon varför hon varit inne på den första diagnosen, AS är i stort sett en lightvariant av den. Så jag fattar inte vad de har för underlag för sina beslut egentligen...
Nä jag blir arg. Fast just nu är jag mest less och trött. Men jag hoppas att jag blir arg igen. De vill inte ha mig arg.
Woho, möbler!
I förrgår åkte vi och hämtade soffan och hyllan. Sjukt skönt med en karl som har tillgång till en lastbil på helgerna må jag säga...
Det var mindre kul att bära in soffan. Den vägde inte mycket alls, men det var omvirad i flera lager med något skumaktigt material och sedan några lager plast utanpå vilket gjorde det till en stor, oformlig klump som knappt gick att få grepp om. Och jag är kort. Med korta armar, och korta fingrar, ergo ingen chans i helvetet att jag ska få något bra grepp.
Men efter mycket kämpande fick vi äntligen upp den. Jag var sjöblöt av svett och har fortfarande helt grym träningsvärk i mina armar, men det var det värt, för den är så skööööön!
Det blev ett minimaraton av Bones i den sen.
Hyllan fixade jag inte ihop förräns igår, och det gick snabbt och den blev också som jag förväntat mig! En till korg ska in och lite mer handdukar så.
Den blev mycket mysig på kvällen, men jag ska antagligen ha blockljus där istället.
Krukan ska också bytas ut. Jag fick den av Eriks föräldrar med blomman i för länge sen, men då såg jag bara en svart kruka, typ. Nu, efter nästan ett år (ffs, den har stått uppe på en hylla...) så såg jag att det är en otroligt fin skål! Jag har aldrig hävdat att jag är kvicktänkt.
Godmorgon.
Jag önskar jag hade haft lite mer tid på mig, då hade jag gått ut en sväng. Men idag ska vi antagligen hämta vår soffa. Alt. gå på 2012. Tänkte jag propsa på...
Jag förstår inte varför det nästan snuddar vid hysteri runt den filmen. Som om begreppet 2012 uppfanns i det ögonblicket de bestämde sig för att göra en Hollywoodfilm av det.
"Nä asså, jag tror inte att världen kommer gå under 2012, men efter att ha sett filmen så börjar man ju undra asså".
Jag är inte så insatt i mayakalendern men jag har bara förstått det som att just den kalendern tar slut och en ny era börjar. Visst kanske den förutspår naturkatastrofer och liknande, men såvitt jag förstått det så behöver inte det innebära slutet för jorden. Vår julianska kalender tar ju slut en gång om året men inte går världen under för det.
Visst förstår jag att det är ett bra filmkoncept (som jag personligen älskar även om postapokalyptiska filmer smäller högre hos mig) men folks reaktioner är bara för roliga.
Jag tror ingenting, och jag är mer orolig för den där Big Bang-maskinen de skapat... Inte för att jag tror att jorden kommer slukas av ett svart hål av den direkt, men jag tycker bara inte man ska hålla på med sådana saker. Jaha, de kan återskapa Big Bang och de har lagt sjuka summor pengar på det, och det hjälper världen... hur? Det känns som att de kommer klappa varandra på axeln efteråt och säga "Ja gubbar, vi klarade det!" och världen kommer att fortsätta i samma dåliga skick som förut.
Lite edit.
Jag har länge velat ha tavlor till sovrummet (men inte med dess nuvarande tapeter...), lugna tavlor i antingen svartvitt eller någon diskret färg. Tre olika tavlor av samma motiv. Jag vill bara inte köpa något på IKEA eller liknande, när det gäller åtminstone tavlor så vill jag ha något som ingen annan har.
Nu funderade jag lite på det och gjorde om några av bilderna och överväger faktiskt att ta dessa tre:
He's Too Pure
(testar det nya objektivet och närbildsfiltret. Me sort of lövs it.)
Apropå festivaler...
Jag nämner inga namn! Men det är varken jag eller Marie iaf...
En mycket somrig bild på mig och Isabelle, jag gillar faktiskt den här.
På södra Sveriges bästa pizzeria, Romantica i Sölvesborg! Vi brukade äta där varje år, det här året var det första för Anders och Marie. Jag vet inte om de gav ett officiellt betyg, men Maries nästan-orgasm när hon åt sin gigantiska pizza fick tala för sig själv.
Min nya läkare.
Jag funderar på fullaste allvar att börja spela in alla mina samtal med läkare och publicera någonstans, för de är så tragikomiska så t om jag har svårt att återberätta dem.
Det blir ett sjukt långt inlägg nu, men det behövs.
Erik väntade med mig igår, och jag delade med mig av en teori jag haft som kommit att stämma väldigt bra. Nämligen att manliga läkare tar in sina patienter mycket senare, de är också slarvigare och mer nonchalanta. Det gäller allra helst äldre läkare, de yngre manliga är nog lite mer angelägna om att försöka göra ett gott intryck.
Vi var fyra stycken i väntrummet, alla hade tid kl 13. Jag kom in först såklart, eftersom jag alltid måste vara tidigt ute... Men 15 min innan bokad tid är ju rätt standard ändå, ibland kan det trots allt vara mycket folk.
Och jodå... Någon minut efter 13 kommer en kvinnlig läkare ut och tar in sin patient. Strax efter kommer en till kvinnlig läkare och ropar in en patient. Här delade jag med mig av min teori. 13.10 kommer en äldre manlig läkare ut och ropar in den tredje patienten. Några minuter efter det går det in två män, varpå den ena kommer ut igen efter några minuter och ropar in mig. Min läkare var alltså inte ens på jobbet när min tid skulle börjat. Nu är det naturligtvist inte alltid så men jag anser mig ha rätt mycket erfarenhet av läkarbesök och det är sorgligt att säga att det är så i minst 95% av fallen. Lyckligtvist så är ändå läkarna här nere bara ca 10 minuter försenade, förut har det legat på ca 20.
Iaf så var det ju då Tate Donovans okände tvillingbror, eller så.
Och i stort sett allt jag fasat inför blev sant...
Något av det första han gjorde var att luta sig tillbaks, titta på mig och säga "Jaha, vad vill du prata om då?".
Jag hade sån lust att säga "Ja vi kan ju ta vid där jag och den förra läkaren var innan hon bara drog utan att säga något".
Och så frågan "Vad har du för problem?".
Är det NÅGON som har ett enkelt svar på en sån fråga?
Jag sa att det kändes för invecklat för att bara svara på sådär och att det kanske var bättre om han tittade i mina journaler.
"Ja, hm, ja, javisst", sa han och glodde lite på skärmen där den förra läkaren hade skrivit lite anteckningar.
Sen skulle hela mitt liv gås igenom, som vanligt, och jag bara hatar sånt. Man kan inte gå igenom mitt liv bara sådär utan att lämna ute viktigt detaljer som en behandlande läkare bör veta.
Han antecknade och antecknade i sitt block, och gjorde värsta mindmapsen. Det var jätterörigt när jag skulle berätta vart jag bott, och vilka mediciner jag provat, och det blev inte bättre av att han var så nonchalant och... trög.
- Årsta-Vantör.
- ... va?
- Årsta-Vantör (jag vet att många som inte vet vad det är har svårt för namnet, så jag brukar nästan bokstavera det)
- ... Vantör? V-A-N-T-Ö-R?
- Precis *nickar*
- .... va? *tittar på mig som om jag hade börjat prata arabiska*
- VANTÖR.
- *ser fundersam ut*
LiXoM, wtf... Han bokstaverar det själv, jag svarar jakande och nickar för att det inte ska råda någon förvirring över att han stavade rätt, och ändå så förstår han inte?
Och så började han ifrågasätta varför jag får Ritalin... För han såg ju minsann att jag inte hade ADHD och det är ju det den medicinen är för dårå, minsann.
Men jag sa att den förra läkaren hade misstänkt ADD, och undrade om inte medicinen visst var till för det också?
- Ja, jo, den används ju för det också, men det är ju främst ADHD man använder den mot.
JA MEN DÅSÅ, om den nu används mot två saker så är det väl inte så jävla otroligt att jag får den utskriven mot en av de sakerna trots att det kanske är lite ovanligare.
Men tydligen så hade den förra läkaren inte ens skrivit något om ADD, vilket krånglar till saker lite mer... Varför i helvete skriver hon ut ett narkotikaklassat licenspreparat utan att ens skriva något om misstankar om en diagnos?
Han sa iaf att eftersom jag uppenbarligen märker positiva effekter så "bör man väl kanske fortsätta med den" men han skulle prata med en annan först. Överhuvudtaget så verkade det som att han inte fick ta några som helst beslut innan han hade pratat med någon annan, han själv hade inte ens tillstånd att skriva ut något! Så jag undrade lite försiktigt om det kanske inte vore smidigast om jag hade en läkare som faktiskt hade tillstånd att skriva ut det jag behövde.
- Ja jo, det är nog en bra idé.
Men jag var snabb med att påpeka att det inte spelade så stor roll för mig bara det gick smidigt, så han inte skulle tro att jag totaldissade honom på en gång för det skulle nog inte göra honom så vänligt inställd.
Senare frågade jag om han skulle vara min fasta läkare nu eller hur det skulle bli.
- Ja det blir ju jag som är din läkare, fram tills något annat händer.
Jaha, så, tack, då känner jag mig kolugn. Han ska alltså vara min fasta läkare fram tills han inte är det längre. Jag kan nog öht glömma det här med en fast läkare nu...
Sen till sömntabletterna. Det var inga som helst problem förräns han förstod att jag tog 20mg istället för 10mg.
- Men du sa ju att du tog en?
- Eh nej, jag tar två vid behov.
- Jaha, två? 20 mg alltså?
- Ja, det har jag pratat med läkarna om, den dosen har jag stått på i flera år.
- Men det går ju inte, 10 mg är dosen man ska ta! Man får absolut inte ta mer än 10 mg, det ska du inte göra, det står ju här att din förra läkare ordinerat 10 mg *här blev han väldigt upprörd och pratade så snabbt så jag knappt hörde vad han sa*
Sen slog han upp Fass och visade mig där det stod att dosen absolut inte fick överskrida 10mg.
Tydligen är det bara i extremfall man får ta 20mg. Men det har aldrig varit några problem med läkare tidigare, jag har självklart varit uppriktig och sagt att 10 inte hjälper och visst, vissa har väl varit lite tveksamma först men eftersom jag ändå har dokumenterade sömnproblem sedan så många år tillbaks och dessutom stått på samma dos så har det inte varit några problem. Men som jag nu har förstått det så är väl den allmänna regeln att 20 mg bara ges till unika fall, och att läkare helt enkelt inte vågar skriva in 20 mg i journalen. Det brukar t om stå "1 tablett" på burken (eller som på den senaste; "1 - 2 tabletter vid behöv, högst en tablett om dagen"...) trots att läkaren minuten innan sagt att två är ok. Det hela krånglar till det eftersom man så ofta får byta läkare, då den förra inte skriver in korrekta saker i journalen ens... Då känns det som att jag som patient förlorar trovärdighet.
Jag bad honom iaf att kolla igenom alla mina journaler, för någonstans måste det ju stå.
När vi hade pratat en massa om mediciner och han föreslått ett tiotal som jag redan hade provat så sade jag att det vore skönt om någon kunde sammanställa det där så att jag slapp sitta och dra hela min historia och alla mediciner för varje ny läkare, att de kanske ska titta i journalen istället för att fråga mig.
- Ja, jo, det låter ju som en idé.
Ja nu måste jag ju kommit med en revolutionerande idé, att man ska använda journalerna!
Nej, hela besöket var jobbigt och det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva ner, men det blev långt nu.
I slutet blev jag ändå väldigt glad, eftersom han föreslog Circadin! Som innehåller melatonin, som är ett naturligt sömnhormon eller nåt, anyways så är det något jag tjatat om i ca två år nu men jag har fått olika bud hela tiden... Att det är för nytt, att det är för gammalt, att man måste ha licens för att skriva ut det, yadayada, men NU, äntligen!
Förhoppningsvist, han skulle ju då prata med den här andra personen först...
Efter nån halvtimme hade jag lugnat ner mig efter besöket iaf... Jag tror att mina mediciner är säkra, men jag kan nog inte vara helt säker. Jag får nog dras med honom ett tag iaf. Tills jag får en ny läkare.
Hihi...
Det blev lite av ett spontanköp faktiskt, men det där får duga fram tills sommaren iaf. Och ja, det var från Cyberphoto. Man får ju alltid med godis från dem, vilken sort beror på hur dyr vara man köpt, det är lite kul.
Festivaler.
En tanke slog mig nyss rätt hårt, att de borde börja släppa band till nästa års festivaler ungefär... nu. Fast de hade inte släppt några till SRF, bara fyradagarsbiljettet varav de limiterade redan är slutsålda. Jag vette fan alltså, förut vid den här tiden på året har det alltid börjat suga i fesivaltarmen och jag har blivit rastlös, men nu känner jag inget sånt sug alls. Allt som har med festival att göra verkar bara vara jobbigt. Hettan (eller regnet och den tillhörande leran), sova i ett tält i flera dagar, inte kunna duscha ordentligt, bajamajor, fullt med folk överallt, osv, sådana saker som jag förut längtade till. Kära Bullen, vad är det för fel på mig?
Jag minns ett SMS jag fick från Emma nåt år jag var på SRF som löd ungefär; "Nu är du mitt på en camping omgiven av fulla människor, det är säkert varmt och svettigt och det finns bara bajamajor som toaletter. Fyfan vad jag önskar att jag vore där!", haha...
Jag tror Arvika avskräckte mig lite, eller åtminstone fick mig att inse hur bekväm jag blivit. Det VAR skoj (även om det för mig alltid kommer vara den gången jag satt i en bil och försökte sova när VNV Nation avslutade festivalen...), men ja. Den festivalen gjorde att jag fick otroligt många måste-ha-med-till-nästa-festival-saker att lägga till på listan.
Bilden med grisen lade Robin upp på sin bilddagbok och jag tycker fortfarande att hans text var så beskrivande;
"Jezz's grisvattenkanna. Den symboliserar exakt hur jag, Josefine och Tomas kände oss när vi satt i tältet och tog skydd från ösregnet utanför. Den var lerig och smutsig och hängde i en tunn tråd, och skulle tråden gått av skulle den ha ramlat och drunknat i leran. Det var typ så vi kände oss. Rätt modfällda för stunden. "
Den andra bilden visar den underbara utsikten från tältet. Fast som sagt, vi hade kul. T om när vi hade suttit i bilen på en annan parkering och pimplat folköl och sedan märkte att batteriet var slut så jag, Robin och Tomas fick putta på bilen i spöregnet medans Emil (?) försökte starta den. Vilket inte lyckades, men vi fick hjälp av någon med startkablar. Alla var skittjuriga sista dagen när vi skulle hem också och trofan att batteriet var slut då också, precis när vi skulle åka... Men det var kul.
Imorgon borde jag få en sak på posten, hihihi...
Caiza i musikvideo
Det är hon som är blondinen med två pippifåglar tatuerade på magen, till höger bakom sångaren när de dansar.
Fast jag tog av mig lurarna efter bara nån minut för låten var så hemsk, haha.
Spontanpromenad.
Jag satt med mitt kaffe och kollade på mitt Greys anatomy, och förbannade vädret ute för att det var så tråkigt. Tills jag insåg att dimman faktiskt var rätt mysig, så när Greys anatomy var slut sprang jag och fyllde mp3spelaren med Heather Dale, kollade så kamerabatteriet skulle räcka, klädde mig varmt, och gick ut.
Det var länge sen jag var ute på en riktig promenad, och det var så jävla skönt. Men så jävla nedstämmande med objektivet som vanligt, och det här var droppen som fick bägaren att rinna över på riktigt. Nästa månad blir det ett nytt, den billgare varianten. Finns ingen anledning till varför jag ska springa omkring med det här.
Det var iaf mysigt ute, och kallhyggena såg för första gången.. ja, mysiga ut, med dimman och allt. Jag tänkte gå in i skogen, men några steg in kom jag på att det är jaktsäsong så jag vände om... Onödigt kanske, för så långt ifrån byn var jag inte och tvivlar på att de jagar så nära, men better safe than sorry. Jag var inte heller orolig för blöta skor, jag hade kängorna på och de är ju vattentäta, men märkte snabbt att det inte spelar någon roll när man vadar runt i gräs som når en till knäna. Det var många tillfällen då jag hade behövt lägga mig ner för att få en bra vinkel, men jag har blivit lite mesig och ville inte blöta ner mig.
Jag var ute i 1 ½ timme iaf och när jag kom hem tittade jag på kartan för att se vart bilkyrkogården låg, och tänkte att vi kanske kunde ta bilen dit sen. Bara för att inse att om jag hade gått i ca 10 minuter till så hade jag varit där... Aja.
Varje gång jag ser en sån här tänker jag på Lillefot... "En TRÄDSTJÄRNA!"
Lite färg fanns det också.
Och sen det obligatoriska kortet på mig förstås. Och jag svär, jag ÄR 25 och inte 15.
Jag avslutar med ett kort tillägnat Ylva. Och SWEET JESUS vad det luktade munkar där utanför! Jag höll på att avlida.
Bara ett papper.
Men det känns ändå så otroligt fint att se våra namn sådär.
Sökes: läderarmband.
Med mina oerhört feta PSskills tänkte jag försöka visa hur jag menar.
Det är alltså ett sådant till höger jag vill ha. Om själva "varven/ringarna" inte sitter ihop på något ställe så är det så lätt att de blir för utspridda. Helst ska spännet eller vad det nu heter vara så diskret som möjligt, och armbandet behöver inte ens vara av läder, något liknande bara.
Jag har något liknande, ett läderliknande snöre helt enkelt som jag har fått ihop ändarna på och som jag bara virar några varv runt handleden, men jag kommer inte på något sätt att fästa "varven" på. Ty detta är inte mitt område alls. Jag skulle kunna ta ett litet snöre och bara knypa ihop dem, så att de håller sig på plats, men då blir det nog inte så lätt att få av.
Så, plx hjälp mig.
Jag måste ha något runt min handled, förut hade jag alltid nåt enkelt armband men sedan mitt senaste gick sönder (ett vänskapsband från min syster) så har det bara inte blivit av. Och det känns för tomt.
Åh, helst ska det vara rundade kanter, det ska inte se ut som att man bara skurit lädret rakt av så att det blir en platt känsla som det på Cocoo.
Jag känner att jag inte riktigt lyckas med mina förklaringar, men bättre än inget...
Vakna upp på fel sida är inte teh shit.
I morse vaknade jag upp med en akut känsla av att något var åt helvete fel. Jag var knappt vaken men började fundera på vad jag hade gjort för fel. Just det är en rätt vanligt företeelse i mitt fall, att vakna med dåligt samvete och tro att jag har gjort något fel, men nu var det ju så mycket mer ändå.
Jag ställde klockan på 10 och somnade om istället, och tänkte att känslan säkert var borta tills dess. Men jag kunde inte somna om ordentligt, drömde helkonstiga drömmar om en konstig framtid som jag verkligen inte vill vara med om. Sådana där till-och-från-drömmar. Till slut gick jag upp iaf, men känslan sitter fortfarande i.
Jag antar att den går bort senare under dagen, får försöka göra vad jag kan för att få bort den..
Edit: Det är som när man var yngre och inte riktigt hade förstått hur mycket mensen påverkar både kropp och sinne precis innan den startade för månaden. Att det ibland kunde kännas som att precis allt var fel och man bara var förvirrad och förstod inte varför. Jaja, mycket var oftast fel, men just veckan INNAN förvärrades allt. Lika oförståeligt känns detta. Nu kan man ju tycka att jag svarat på mina egna funderingar, men jag är hyffsat säker (om man ska gå efter kalendern...) att det inte är det.
Men åas... hormonsvängningar kommer ju ändå. De kan ju ställa till med ett helvete. Fast det är ändå konstigt att jag inte MÅR dåligt, jag bara känner... sådär, som jag skrev.
Kaktusbäbisar.
Våra kaktusar förökar sig f.ö.
En liten en har växt upp i den större krukan, och tre små har växt fram i den mindre vilket gör att den ser rätt kul ut.
Det här med att fatta sig kort...
Likaså mina inlägg. Även om jag egentligen inte har ett skit att säga.
Jag vet inte riktigt varför, jag borde inte behöva så mycket text för att berätta något för jag tycker att jag uttrycker mig rätt väl i skrift. Det kanske helt enkelt är så att jag tycker om att ordbajsa. Eller att jag verkligen behöver en sysselsättning så jag inte har lika mycket tid åt att sitta och skriva blajj...
Men jag har märkt det den senaste tiden på sms också, tror det senaste smset jag skrev gick på tre sms. Fast det var iofs också ett sånt som krävdes många ord till faktiskt, men ändå.
Idag tänkte jag gå ut och gå iallafall, och det gjorde jag. Ner till ICA (dvs en promenad på några minuter), sen stod jag inte ut med vädret. Fyfan vad tråkigt och kallt det är. Jag riktigt kände hur mina kinder gick sönder av kylan och jag som redan är torr som fnöske... Så jag köpte en trisslott utan vinst och gick hem istället.
Jag undrar vad som hände med det där att man fick välja sin trisslott själv, det brukade man ju få förut. Mycket av min tur i spel beror på att jag får välja själv. Eller så får jag helt enkelt ta och inse att när jag fick tur i kärlek så förlorade jag turen i spel, men det är ett litet pris att betala.
Inatt drömde jag att det var sol ute. Bara en enkel dröm om att det var solsken ute. Jag har inte sett solen på två veckor, det börjar bli lite överdrivet nu...
Min dödsannons.
Jag ska tamefan se till att min kommer dra åt det här hållet:
http://tjuvtittat.se/allmant/bara-for-att-man-ar-dod-behover-man-inte-ha-forlorat-sin-humor/
Garbage
Jag älskar "You look so fine" och Shirley Mansons röst är bara så underbar.
Älskar texten!
Älskar titeln!
"When I grow up, I'll be stable"
Hår och soffa.
Sen åkte vi till Växjö för att kolla in en soffa vi sett i ett reklamblad. Det är sjukt need på en soffa som sagt, man kan inte sitta/ligga två stycken i den här bekvämt. Till min förvåning så var den jätteskön. Det kändes lite dumt när man i affären provsatt på de sätten man visste att man skulle sitta hemma, men man måste ju veta. Jag vill inte ha en stor hörnsoffa (jag vill vara mer flexibel när det gäller möblering), vi har sällan gäster heller så två soffor känns lite overkill när vi ändå bara skulle använda en när vi är själva (man måste ju sitta näääära varann när man ser på film... faktiskt.) så en soffa med schäslong (hej stavning?) kändes som ett mycket bra alternativ. Mer benutrymme för oss och lite mer sittplats om man skulle ha besök.
Vi drog ett varv runt affären medan vi klurade på hur vi skulle få hem den och betalning (ingen av oss var säker på att vi hade så mycket pengar på våre respektive kort, vi är nog för bra på att föra över pengar till sparkonto), och så hittade vi hyllan jag skulle ha.
De hade varken soffan eller hyllan inne, men det var visst inga problem alls med att beställa dem till nuvarande reapris och hämta dem i stort sett när vi ville, och betala då. Att hämta dem är egentligen inget problem, men det blir avsevärt mycket lättare när man inte har nån tidspress på sig.
Så vi har i stort sett köpt en soffa! Det var för mycket folk på parkeringen utanför för att jag skulle kunna hoPpA ocH stUdzA.
Och jag tänkte en del efter det hela, och kom fram till att jag ska vänta med ett riktigt objektiv. Visst skulle jag antagligen kunna köpa ett på en gång, men det känns inte rätt. Sparpengar finns av en orsak. Jag kan inte heller riktigt försvara summan för objektivet jag vill ha, ens för mig själv, och eftersom det är rätt nylanserat så hoppas jag på att priset sjunker eller att jag hittar ett annat alternativ. Visst ÄR det jättebra och det finns antagligen inga billigare allroundobjektiv som är lika flexibla, med bildstabilisator (jag måste nästan ha det eftersom jag alltid fotar handhållet), och jag skulle inte behöva köpa ett nytt på ett bra tag, men det tar ändå emot att köpa ett objektiv för nästan samma summa som kameran gick på. Så jag ska vänta ett litet tag och antagligen köpa det klassiska fasta 50mm-ers, sen får jag se. Just nu tror jag mest att jag känner mig desperat för att jag bara inte vill ha kitobjektivet längre, det duger ärligt talat inte till någonting. Och vad är det roliga med att fotografera med ett kasst objektiv? När man varit ute på en promenad och hittat otroligt fina motiv, och knåpat och haft sig så man tycker att man använt alla möjliga inställningar och känt sig idiotsäker på att någon av bilderna blev bra, och kommer hem bara för att se att skärpan ställde till det. Färger och liknande kan man alltid ordna i efterhand, men inte skärpan på det viset. 50mm-ersobjektivet är iaf ljusstarkare med bättre skärpa.
Jag tror jag ska börja tänka på det hela igen till sommaren eller nåt.
Mitt hår är fortfarande lent och fint (och framförallt rent) efter gårdagens tvättning, mitt hår som förut såg katastrofalt ut t om 10 timmar efter jag tvättat det. Det tovar sig inte heller på samma sätt nu. Jag kom fram till att det snart borde vara snarare två år sedan jag senast tvättade det med shampoo. Visst funkade det oftast med bara balsam, men eftersom mitt hår har en tendens att bli oerhört fett onaturligt fort så känns den här baby washen som en gudagåva.
Det var inget försökt alls till posing på detta kortet, men det känns rätt oundvikligt att ansiktet kommer med om man ska ta kort från den vinkeln så jag blundade och försökte göra det bästa av det. Jag gillar verkligen alla nyanserna i håret nu, även fast jag faktiskt börjar se att utväxten är rätt... rejäl. Erik tog också kort på mig igår och jag såg att jag hade hår ner till midjan nästan. Det var lite överraskande, i mina tankar tror jag att håret går strax nedanför axlarna ungefär och om någon frågar mig om jag har långt hår så säger jag nej. I mina tankar tror jag iofs att jag fortfarande är svarthårig...
Synd bara att det växer så förbannat ojämnt, jag klipper det alltid rakt av men när det väl är dags att klippa det igen så är det seriöst fem cm skillnad på kanterna och i mitten. Fast det är la kanske för att det slits med längst ut mot kanterna, vad vet jag...
Hår
Ett sjukt stort plus är ju att man kan använda den till hela kroppen med, och speciellt jag behöver den nu på vintern eftersom min hud är hyperkänslig.
Jag skulle ta ett kort när håret var nytvättat men det blev totalt misslyckat så jag lekte med det igår istället när jag var nervös och väntade på vaktis.
Fråga mig inte varför jag står snett.
Icke målning.
Men vi pratade lite på kvällen, och redde ut lite missförstånd, och i mars tänker vi se över boendesituationen och om allt går som planerat, flytta till Växjö.
Och då känns det totalt onödigt att måla om här.
Just mars blev det för att den närmaste vägen till Eriks jobb från Växjö är en lågprioriterad väg så den varken sandas eller grusas och eftersom det är den absolut kurvigaste och konstigaste (tänk 90 graders kurva mitt i ett backkrön typ) så går den inte att köra på under vintern.
Vi har pratat om det förut men jag har inte riktigt trott att det varit ett alternativ pga den långa pendlingstiden, men han lade faktiskt fram en del bra argument.
Nu tänker jag inte få upp mina hopp och jag kämpar för att inte innerst inne tänka "Woho, Växjö i vår!", men om det inte blir så så tänker jag måla om här iallafall, nu vet jag ju att det är möjligt.
Det är oerhört många saker som blir otroligt mycket lättare i Växjö, bland annat så kommer jag isf börja arbetsträna lite smått och jag kommer kunna ha mer regelbunden kontakt med riktiga läkare. Visst ryker mitt bostadstillägg då (4k mindre i månaden) men det kommer inte kännas lika pressande att börja jobba och om jag känner mig själv rätt så kommer det göra att arbetsträningen går lättare och snabbare.
Jag kommer bli mer självständig och inte behöva förlita mig på att Erik kör mig överallt, och det skulle vara som en stor sten lyftes från mina axlar. Jag vet att det inte är särskilt självständigt att försörjas av försäkringskassan, men bortsett från det så avskyr jag verkligen att förlita mig på andra för att mina planer ska funka.
KAN SJÄLV! *mutter*
Jag tycker dessutom om Växjö rent allmänt, jag vet inte varför men jag bara gillar staden.
Dessutom kanske Cajsa ska flytta till Alvesta och då blir det nära och bra så man kan åka och terrorisera henne.
(för att inte förvirra folk, det är alltså inte min syster Caiza utan hennes bästa vän Cajsa. De gick i samma klass i lågstadiet och hade dessutom likadana tröjor på sig på ett klassfoto, what are the odds? :P)
Jag är fortfarande glad iallafall. På något sätt känns det lite som en win-win. Självklart flyttar jag 100ggr hellre till Växjö än att bo kvar här, men detta är åas en otroligt fin lägenhet (tvivlar på att jag nånsin kommer bo i en lika fin igen faktiskt...) och jag får måla om.
Nu vill jag bara gå i ide. Så att det blir mars snart, och för att det var snöblandat regn häromdagen...
SUCESS!!!
Så jag sa att jag hade pratat med min pojkvän dårå som jobbade på den här affären dårå, och vaktis undrade vad han sa. Så jag förklarade att det numera finns bra färger för våtutrymmen och att många tillverkare har garanti, och;
- Ja men dåså, då är det bara att måla på.
!!!
I R HAPPY!
Sen sa han dessutom att om det skulle blivit något fel och vi flyttar så får han väl återställa det, vilket fick mig att känna mig mycket säkrare.
Iiiihihi...
Nu ska man bara orka och klura vidare på färger också...
Iiih, nervös och glad.
Fast han har inte mycket koll alltså.
- Det blir ju skarvar och så ändå eftersom tapetskarvarna kommer synas igenom
- Ja fast tapetskarvarna spacklar jag ju innan jag målar så att de inte kommer synas
- Jaha jasså, ja så kanske man kan göra!
(jag kanske ska upplysa honom om att Google finns)
Badrummet var dock ytterst tveksamt.
- Njae det brukar ju inte hålla asså.
Inte på 80-talet kanske, men nu finns det ju en uppsjö med våtrumsfärger och en del tillverkare har ju t om garanti på att färgen ska hålla.
Pratade med Erik lite fort på lunchen och han sa att vi inte ens behöver hålla på med spackel och väv och allt sånt jag läst om, utan att det räckte med att grunda och måla, typ.
När vaktis hade sagt det där hade jag ett ess i rockärmen, hyresgästen som bodde här innan hade nämligen haft ett stort skåp på väggen som lämnat en ful missfärgning. Det har aldrig stört mig eftersom jag tycker att hela badrummet är fult, men jag tror nog att vilken annan hyresgäst som helst skulle ha påpekat det vid besiktningen. Då sa han att han skulle komma förbi och titta iallafall, och se om de kunde göra något.
Det lät inte så övertygande ändå.
Hans argument är ju alltså att färgen inte håller. Men det gör den ju. Det är ju inte så att jag tänker knalla in på Rusta och köpa första bästa färg jag ser.
Jag drog mitt andra ess också, jag berättade nämligen vart Erik jobbar och sade att de kan ju sånt där där borta. För det stället är tamefan suppliers till hela bygden, det är nog först nu jag börjat fatta hur viktig den affären är och hur långt folk åker för att handla där. Både privatpersoner och företag.
Det kändes lite som att säga "Ja min pojkvän jobbar ju på IKEA, så han kan det där möbler". Jag tyckte mig faktiskt höra en ändring i hans tonfall då, men jag är inte säker. Till saken hör att de har en "måleriexpert" där, det ska jag också säga till vaktis.
F.ö har mina föreställningar om hur man blandar färg grusats... man häller inte alls färg från olika burkar ner i en stor hink och blandar om... det är en dator som sköter ALLT... bah.
Jag är nervös för att vaktis inte ens sa säkert att han skulle komma, eller när isåfall. Han skulle komma om han hade tid och jag tål inte att vänta på något såhär... Det funkar inte för mig. Men jag är så illa tvungen, så jag får sitta och flippa ur tills han kommer.
Sen måste jag komma ihåg att peka på vattenskadan som kom i hallen från när det var översvämning från vinden, och säga nåt i stil med "Ja det där är ju inte så fint men jag tänkte inte besvära er så jag kanske kan måla över det själv", så kanske han blir mer vänligt inställd angående badrummet... Kanske.
Och så kan man ju alltid slänga in saker som att "Ja vitt gör ju att det ser större och fräschare ut, det är ju tidlöst helt enkelt". Det är ju ingen lögn heller, jag tror de flesta kan godta vita väggar medans det bara finns en minoritet som kan godta dessa. Jag orkar (eller vågar...) inte ta någon bild på dem, men de är aprikos/grå-spräckliga. Det är liXoM... nej. Funkar inte. Hur tänkte de ens?
Caiza fick en dejt!
http://tv4play.se/noje_och_humor/dagens_man?videoId=1.1313055&selId=1.1235391&currPage=0
F.ö pratade jag med min vaktmästare idag, ang. ommålning. Det verkade positivt så länge jag kunde göra det själv och de inte behövde göra något, men jag skulle ringa imorrn när han hade tagit reda på lite mer. Jag glömde säga nåt om badrummet, jag vill, vill, VILL verkligen måla om därinne, så får hoppas att han kan svara på det också imorrn. Men just badrummet har jag inga större förhoppningar för.
Men om... så ska det vara vita väggar (det är ju inte så att jag kräver att få det helkaklat), en del växter faktiskt, en hylla i "mellanljust" (typ valnöt) trä, och låta allt annat gå i svartvitt förutom handdukarna som kommer vara vinröda och blåa. Gärna byta ut alla metalldetaljer som nu är vita mot rostfritt stål. Och ha en tvättkorg i ett korgliknande material. På ett ungefär då... Inte för att jag gett det någon närmare eftertanke. ... ...
(för jag har ju inte alls fyra-fem idéer på olika lägenhetsinredningar i huvudet...)
Vaktmästaren är f.ö rätt rolig, han är så förvirrad och har varnat om att han har dåligt batteri i telefonen ända sen jag flyttade in i februari. Idag höll det på att ta slut, därför hann jag inte med badrumsfrågan.
"Oj, vilka svåra frågor du ställer nu" sa han och jag kunde riktigt se framför mig hur han kliade sig i huvudet.
Sen återstår det ju att se om jag ens orkar måla, men jag vill åtminstone veta vad jag har för alternativ.
Jag vet att jag svänger otroligt mycket när det gäller att vilja/inte vilja, orka/inte orka, men om jag inte trivs med hur det ser ut och om Erik inte bryr sig så mycket och skulle tycka att det nya är lika fint som det gamla, så är det egentligen bara dumt att låta bli. Det behöver inte bli dyrt (de råkar faktiskt sälja allt vi behöver inkl. färg där Erik jobbar så förhoppningsvist kanske man kan få en aning rabatt iaf), jag vill iofs ha en divansoffa också, men kom igen... Vi har bara en tre-sits nu vilket gör det väldigt trångt när båda ska hitta bekväma positioner för att se på film, och jag har ALDRIG köpt en soffa. Soffan vi har nu är dessutom i skinn och jag HATAR skinnsoffor. Det är kallt på vintern, varmt och klibbigt på sommaren, och jag ryser när min hud kommer i kontakt med den.
Aja, det visar sig. Jag har en känsla av att om jag inte får måla om i badrummet så kommer jag bli tjurig och inte vilja måla om något alls och då blir det ju verkligen billigt och bra ^^
Min underbara morgon.
Men kl 8 var jag tvungen att gå upp för att ringa och fixa en taxi, en sådan där sjukresa. Det samtalet blev till, två, och sen till tre, och sen till... ja det hela lät ungefär såhär:
*ringer till taxi*
- Ja hej, jag skulle vilja beställa en sjukresa.
- Nommer på korrtet takk.
- Jag har inget kort, jag vill bara ha en enstaka sjukresa.
- ... Jak forstor inte vad du mena.
- Jag skulle vilja beställa en sjukresa, men jag har inget sjukresekort. Jag har blivit informerad av kommunen att man inte behöver ett kort.
- Jak kan inte hjälpa dig, du behova korrt.
- Ja ok, jag ska kolla vidare då, tack och hej.
- Hej då!
*försöker ringa min blivande LSS-handläggare som jag fått informationen av*
- Ja du söker Lotta, hon svarar inte.
- (nä jag märkte lixom det...) Ja jag söker information om sjukresor.
- Jaha, eh... ja jag kan ju inte så mycket om det där, du menar färdtjänst?
- Nej sjukresor, Lotta kommer bli min LSS-handläggare och hon sade att jag har rätt till enstaka sjukresor men nu har det krånglat sig så jag undrar om jag kunde få lite mer information.
- Aha, du har LSS?
- Nej men ansökan är inskickad och Lotta sa att hon kommer bli min handläggare.
- Aha... Jag kopplar dig till Lisa, hon har hand om sådant.
- Ok, tack.
*blir kopplad*
- Ja det är Lisa på Tingsryds kommun.
- Ja hej, jag behöver lite information om sjukresor.
- Eh, jaha, sånt kan jag inget alls om.
- Mnjähe, jag ringde växeln och de kopplade mig till dig.
- Gjorde de det? Ojdå, hehe. Men det är landstinget som har hand om sånt där, så du ska få ett nummer.
*ger mig FYRA nummer och jag ringer upp det första*
- Lina på Landstinget Kronoberg.
- Hej, jag söker lite information om sjukresor, och blev hänvisad till dig.
- Aha, nä det har inte vi hand om, det är kommunen, så du får vända dig dit.
- Jag ringde dem förut och de var de som hänvisade mig till er.
- Jasså oj, jaa... vänta så ska jag koppla dig till någon som kan.
*blir kopplad*
- Olle på Landstinget Kronoberg.
- Hej, jag söker lite information om sjukresor (här började det bli komiskt att säga just den meningen), och jag blev kopplad till dig.
- Ja då ringer du taxicentralen och beställer.
- Jag har gjort det, men de säger att jag behöver ett sjukresekort.
- Näää? Nä det behöver du inte, vem som helst kan få en sjukresa om man inte har någon möjlighet att ta sig till vårdcentralen eller liknande.
- Ja inte enligt dem...
- Nämen vad konstigt! Ring kommunen och hör med dem, de borde kunna hjälpa dig, eller så ringer du till taxicentralen igen, du har rätt till sjukresa.
*ringer tillbaks till kommunen och drar hela storyn*
- Ja det är inte vi som har hand om det, det är landstinget, vi kan tyvärr inte göra något. Men prova ring taxicentralen, ring tillbaks till oss eller landstinget om det blir krångel.
(hört talas om lite samarbete, någon?)
*ringer till taxicentralen igen*
- Hej, jag skulle vilja beställa en sjukresa.
- Kortnummer tack!
- Jag har inget kort, jag har precis varit i kontakt med både kommunen och landstinget som hävdar att jag inte behöver något.
- ... du måste ha ett kort.
- Så det finns ingen möjlighet att bara få en enstaka sjukresa utan ett sjukresekort?
- Nä du måste ha ett kort.
- Nu får jag ju lite olika information här och vet inte riktigt vad jag ska göra.
- Ja jag kan inte hjälpa dig om du inte har ett kort.
- Ok, tack hej.
- .... hej....
*ringer till kommunen och drar storyn*
- Ring till vårdcentralen, de vet vad man ska göra.
*ringer till vårdcentralen*
- Du har kommit till Tingsryds vårdcentral. Du får nu fyra alternativ (YAY, telefonsvar!), blablabla.... Du har angett ditt nummer, vi kommer att ringa upp dig kl 10.45.
Wtf, klockan var då inte mer än 8.20 och mitt läkarbesök var kl 11. Så jag hoppade ur den kön. Jag ville ju bara ha lite information, kan man inte ens få prata med en riktig människa sådär längre?
*försöker hitta numret till barnmorskan men hittar det inte så tar numret till barnavårdcentralen som ligger i samma avdelning, antog att de kanske hörde ihop eftersom numret till barnmorskan inte fanns*
- Britta, barnavårdcentralen.
- Ja hej, jag har en tid hos Inger Svensson kl 11 idag, men jag har lite problem med att ta mig dit.
- Är det en sköterska?
- Nä det är en barnmorska tror jag.
- Ja du har kommit till barnavårdscentralen. Är du gravid?
- Nej, men jag har tid hos en läkare eller en barnmorska som heter si och så kl 11.
- Jaha SÅ, ja då har du kommit till fel ställe, vänta ska du få numret.
*ringer upp, det tutar en lång stund*
- Ja du försöker nå barnmorskan Inger, få se... de öppnar inte förräns kl 9. *tyst i TVÅ sekunder* Hallå?
Jag hann bara säga "Ha" i mitt "Hallå" innan hon lade på.
Då blev jag tjurig och gav upp. Alla dessa samtal hann jag med på 25 minuter, jag satte klockan på ringning vid 9 och började sedan spamma numret eftersom det var upptaget hela tiden. Jag fick tag på läkaren, förklarade situationen och allt löste sig och jag behöver inte betala för det uteblivna besöket eftersom omständigheterna var som de var. Efter det var jag så jävla förbannad och less ändå så jag satte klockan på 11 och sov tills dess.
Men jag förstår inte, både en läkare och en LSS-handläggare från kommunen säger att jag har rätt till en sjukresa, bara genom att ringa och beställa en sådär, och jag vet inte vem som har fel heller, de eller taxicentralen. Men det var väl för bra för att vara sant.
Nämnde jag att jag verkligen hatar att prata i telefon?
Fittfittfitt...
Jag fick nyss reda på att jag har en läkartid i Tingsryd imorgon. Det innebär att jag först måste vänta en timme innan tiden, och sen nästan tre timmar efter tiden, för att bussarna går så dåligt.
Jag fick inte veta det förräns nu heller, och jag måste avboka tiden minst 24 timmar innan för att slippa betala full avgift och det är för sent nu.
Jag känner verkligen inte för att åka dit imorrn... Det har varit en riktigt jävla shitty dag och det känns som att morgondagen inte kommer bli bättre.
Jag har inte råd med taxi heller och det är 2,3 mil dit så det är nog inte aktuellt att gå.
Jag har lite smått panik inför bussen, så jag måste försöka kontrollera den så den inte övergår i riktig panik.
Tvätten visade sig bli tre maskiner också och alla leder i min kropp bara skriker och jag vill lägga mig under täcket och inte röra på mig men jag orkar inte bädda sängen och det är SÅÅÅÅÅ synd om mig mitt lilla emo.
Om 1 ½ timme måste jag laga middag också, och plocka undan en massa innan, och jag... blä.
Kan inte saker vända åt rätt håll nu?
Den jävla svininfluensan...
Vore det så jävla fel om den tog alla på jorden? Är det inte dags snart? Det känns som att det bara varit halvhjärtade försök att whipa ut mänskligheten hittills. Jag tror det kommer hända förr eller senare, och då tycker jag hellre förr så att vi hinner förstöra mindre.
Jag tittade på The happening igen häromdagen, det är faktiskt en riktigt bra idé. Att naturen slår tillbaks på det sättet. Nu kan jag ju inte säga HUR den slår tillbaks eftersom jag tänker råda folk att se filmen, men jag gillar idén.
Nu har jag skickat in papper till Vuxenhabiliteringen i Växjö. Det var så svårt att inte låta bitter, och så fruktansvärt svårt att fylla i alla fält (Vad har du för diagnoser/Vad är svårt för dig i vardagen/Vad behöver du för hjälp), men nu tycker jag att det är dags att nån tar tag i det här. Efter så många år borde någon kunna läsa igenom ALLA mina journaler och se vad som inte funkat, och komma med något NYTT. Istället för att ge mig ett recept på något jag redan provat, klappa mig på huvudet och säg "Kom tillbaks om tre månader".
Sen att deras argument mot att de inte ska till det tunga artilleriet är att jag är för UNG?! Jaha, men ursäkta, jag kommer tillbaks om 10 år när jag gått ner mig totalt, så kanske jag kvalificerar för hjälp.
"Jaa... du är ju väldigt ung fortfarande." Förlåt, men jag kan bara inte hjälpa att höra tonen "Det är normalt att känna såhär i puberteten". Men det argumentet slutade hålla för ett antal år sen.
Nä nu ska jag sluta svamla, jag är så fruktansvärt bitter och så jävla arg på mig själv så det här blir bara fel.
Mitt första minne av Caiza.
Edit: Fick nyss bekräftat att jag precis hade fyllt 7.
Helloween
Jag var nån sorts fé det året. Det var bara ett halvhjärtat försök, slängde på mig en fladdrande tunika och ett par vingar.
Marie vann det året, och jag fick ta del av priset som bestod av vodka.
Andra året skulle jag vara Rambo, men insåg att mina brallor var för små. Så det blev en improviserad klädsel bestående av knästrumpor i ull, en rutig, veckad kjol (ner till knäna), vit skjorta, slips och håret uppsatt i två tofsar. Jag visste inte ens själv vad jag var och gissningarna var allt från Britney Spears, porrstjärna och snäll.
Marie var Dolly Parton, och det mest klockrena är att hon faktiskt kan låta precis som henne när hon sjunger också. Jag är fortfarande imponerad.
Sven var Jesus. Med äkta törnekrona (på slutet av kvällen var han rätt trött på att folk på skoj skulle känna på den eftersom det gjorde ont när taggarna stack in i huvudet på honom) och ett kors. Ett stort, massivt träkors som han hade släpat med sig på bussen.
Tror de fick delad förstaplats då.
Jag såg bilder på Marie från året efter, önskar jag hade kunnat se det live för det såg grymt ut.
Nästa gång jag blir bjuden på maskerad ska jag iaf vara Rambo...
F.ö känner jag av omställningen av minskat intag av kolhydrater, jag känner mig dum helt enkelt och gör avsevärt fler skrivfel som jag måste rätta till i efterhand. Fryser gör jag med. Men det blir nog bra detta.
Californication
Alltså... jag finner inte ord nog för att lovprisa den här serien. Så jävla underbar. UNDERBAR.
Sådan blandning av humor (UNDERBAR humor, svart humor), drama, kärlek, och bara... vanliga real life-grejjer.
Jag såg nåt avsnitt på TVn en gång, och Erik tyckte att det bara var tuttar, nakna män och sex. Och ja, det är väldigt mycket sånt, jag reagerade själv på det i början, men efter ett tag känns det som att när sådant är med så är det inte med för att fokusera på en naken man eller kvinna, utan för att det är helt naturligt att en naken man OCH en naken kvinna finns med i scen där de har sex. Många serier är så pryda och vill inte ens visa tuttar, men tuttar är inte en sån stor grej längre, herregud, alla har väl sett ett par... Poängen är att de inte gör det till en sådan stor grej. Att man får se Hanks rumpa när han stiger upp ur sängen är inget man reagerar på, DET känns mer naturligt än om de skulle göra som de flesta andra, dvs filma överkroppen några sekunder och sedan totalt byta scen så att man verkligen ser hur mycket de ansträngt sig för att inte visa för mycket och riskera att uppröra folk.
Jag blir alltid på så bra humör när jag tittar på den (inte rumpan, serien...), det är så lättsamt och sån inbakad humor som inte gör att man direkt skrattar, men de har lagt upp konversationerna på ett sådant sätt att man knappt hinner reagera på att en mening var rolig förräns nästa komiska mening kommer, eller förrän hela scenen är slut och man kan skratta åt sammanghanget, och det kanske krävs en speciell sorts humor för att uppskatta det, vad vet jag. Jag är inte så mycket för komediserier egentligen, visst skrattar jag åt My name is Earl och 2 ½ men, men jag gillar det bättre när det inte är så uppenbart att det ska vara roligt, att det är upp till tittaren själv. Inga punchlines.
Jag fastnar ju väldigt ofta för serier även om jag inte tycker att de är speciellt bra (O.C, True Blood, One Tree Hill) men de är ju spännande och man vill veta vad som händer i nästa avsnitt.
Californication är väl också spännande, men det finns nog ingen grundläggande storyline utan de fokuserar mer på karaktärerna än vad de flesta andra serierna gör. Karaktärerna gör handlingen. Det är faktiskt sällan så att man bara döööör för att man vill se nästa avsnitt (Karen är däremot så oerhört vacker och har så skön stil så man nästan dör), det händer ibland, men det gör också att jag gillar den ännu mer för man kan titta på ett skitbra avsnitt och bara vara nöjd tills nästa vecka. Nu såg jag iofs tre på raken och skulle mer än gärna ägna dagen åt ett Californicationmaraton, men det är mest för att mina leder håller på att döda mig så jag vill ligga i soffan och tycka synd om mig själv och se på upplyftande serier.
Jag ska ranka alla serier jag nånsin följt nån gång, och den här är en mycket, mycket trolig kandidat för förstaplatsen.
Trailer för säsong tre:
"You men are the biggest bunch of pussies ever existed"
Nattligt virrvarr.
Jag vet inte riktigt varför. Funderar på att gå ut med kameran i gryningen.
Jag har haft otroligt tråkigt hela natten, och inte orkat spela mycket alls.
Igår åkte vi till Växjö, bl a för att köpa ett par byxor till mig ty jag insåg att mina nuvarande (ja jag använder bara ett par + mjukisbyxor) bara kommer bli trasigare och trasigare, men det sket sig totalt och jag hittade inga. Eller jo, men naturligtvist fanns de inte kvar i min storlek.
Så jag fick nog, och bestämde mig att eftersom jag ändå gått och blivit en tjocksmock så ska jag ta tag i tränandet och ätandet och gå ner en eller helst två byxstorlekar så jag kan ha en massa byxor som jag har liggandes. Det blir nog min kropp glad av.
Sen åkte vi till Eriks föräldrar och åt mat, vilket var ironiskt efter mitt nyfattade beslut. Slottsstek, potatis, sås, gele, gurka, yumyum... Erik fixade datorer, och jag fick leka lite duktig jag också.
På väg hem kändes det som att åka in i en vägg av rök i Trehörna, och det började lukta otroligt mycket av bränt gummi. Det var helskumt, men vi insåg att det bara var dimma iaf. Lukten höll i sig till Urshult där det däremot rök som satan över eh... timmerlagret med tillhörande industrilokaler. Vi åkte och tittade, men det var (som det verkade) "bara" otroligt kraftiga utsläpp från skorstenarna. Men det var galet mycket...
Nu har jag tråkigt och inget som helst att göra igen.
Awgh!
