Valborg
På Valborg ska man festa.
Det vet ju alla.
...
(nä jag var inte seriöst, tror faktiskt att jag aldrig någonsin har festat medvetet på Valborg)
Men så skall uppenbarligen även vi göra detta år!
Nu blev det äntligen bestämt att vi ska till Stamming imorrn, vilket jag ser mycket, mycket fram emot. Träffa folk, spela ölspel med Suvvey, dricka öl, och... ja... få öva sig på att vara social igen. Jag är ofta rädd att jag tappar den förmågan då jag inte varit social på länge, så jag vill ibland bevisa för mig själv att jag kan om jag vill. Har man en gång haft social fobi och dessutom har Aspergers, så är det ofta oroväckande att man helt ska förlora den förmågan....
Och jag behöver saker att se fram emot. God knows I do. Jag har blivit bortskämd, att få vakna upp bredvid Erik känns inte längre som ett privilegium, det känns bara allmänt underbart och naturligt, men inte längre ovanligt.
Fast det är väl inte så korkat att vilja ha saker att se fram emot egentligen, men ibland känner jag mig som sagt just bortskämd... Jag bor ihop med den jag älskar över allt annat, i en fin lägenhet, och jag VET att det inte finns något annat att begära.
Men ibland, ibland, så känner jag att jag VILL ha ett socialt liv, jag VILL VILL VILL saker. Vill ha ett så kallat normalt liv antar jag. Ett socialt nätverk. Men jag vet inte om det är just JAG som vill det eller om jag bara tror att jag vill det för att det ska "vara så".
Det vet ju alla.
...
(nä jag var inte seriöst, tror faktiskt att jag aldrig någonsin har festat medvetet på Valborg)
Men så skall uppenbarligen även vi göra detta år!
Nu blev det äntligen bestämt att vi ska till Stamming imorrn, vilket jag ser mycket, mycket fram emot. Träffa folk, spela ölspel med Suvvey, dricka öl, och... ja... få öva sig på att vara social igen. Jag är ofta rädd att jag tappar den förmågan då jag inte varit social på länge, så jag vill ibland bevisa för mig själv att jag kan om jag vill. Har man en gång haft social fobi och dessutom har Aspergers, så är det ofta oroväckande att man helt ska förlora den förmågan....
Och jag behöver saker att se fram emot. God knows I do. Jag har blivit bortskämd, att få vakna upp bredvid Erik känns inte längre som ett privilegium, det känns bara allmänt underbart och naturligt, men inte längre ovanligt.
Fast det är väl inte så korkat att vilja ha saker att se fram emot egentligen, men ibland känner jag mig som sagt just bortskämd... Jag bor ihop med den jag älskar över allt annat, i en fin lägenhet, och jag VET att det inte finns något annat att begära.
Men ibland, ibland, så känner jag att jag VILL ha ett socialt liv, jag VILL VILL VILL saker. Vill ha ett så kallat normalt liv antar jag. Ett socialt nätverk. Men jag vet inte om det är just JAG som vill det eller om jag bara tror att jag vill det för att det ska "vara så".
Min dag.
"Personen du söker är på tjänsteresa, och är tillbaks imorgon"
Men hon är ju inte där på torsdagar ens?
Polisen i Tingsryd har slagit på sin telefonsvarare HELA dagen, "Vi är upptagna just nu, yadayada", GAAAH!
Mitt i allt fick jag nån sort allergisk reaktion. På nåt.
Jag var på toa, tittade mig i spegeln, fem minuter efteråt kände jag att det kliade som bara fan så jag gick och tittade om jag hade nåt myggbett eller nåt, och ja... Det såg väl ut som en lindrigare brännskada. Eller som ett nasty nässelutslag helt enkelt. Men bara på vänstra sidan. Efter tio minuter var det på högra sidan också. Och började sprida sig mot munnen.
Now, jag är faktiskt inte den som går till läkaren med skuttande steg, men jag vet att när jag får svårt att andas och nåt sådant sprider sig mot munnen så kan det sätta sig i luftvägarna, och iom min astma så är det inte bra. Så jag ringde till vårdcentralen, och skulle komma direkt.
Möts av ett "NÄMEN, vad har du haft för dig?!" av sköterskan som tar emot min betalning.
"Ja jo, jag mår inte så bra, det är typ därför jag är här..." ville jag säga, men det gjorde jag inte.
Jag fick komma in snabbt iaf, och den andra sköterskan slet en läkare (som råkade vara "min" läkare) från nån annan patient (då hon ansåg mig vara rätt akut, förlåt andra patienten....) från någon annan patient, och det blev nån kortisonlösning, luftrörsvidgande och syrgasmask. De ville först ge mig kortisonet intravenöst (då det verkar snabbare) men läkaren vet ju om (och KOM IHÅG, herregud, läkaren kom bara inte ihåg vem jag var, hon VISSTE vem jag var...) min nålskräck, så hon sa att de kunde började med oralt.
De ville behålla mig en timme för observation, men jag bor ju i stort sett bredvid och jag sade att min pojkvän är hemma så han har uppsikt över mig, så jag kunde gå hem efter en halvtimme.
Aja, det beror antagligen på Sertralinet, och det är i stort sett över nu. Jag har sertralinförbud i en dag, och kortisontabletter hemma. Jag har fått instruktioner om att ringa 112 om det blir värre igen.
Det är så jävla irriterande pga insättningsbesvären med Sertralinet, och att jag nu faktiskt blivit av med dem, risken är högst sannolik att jag hinner få utsättningsbesvär och sedan ytterligare insättningsbesvär om de vill prova det igen...
Inte lockande.
Mina sömntabletter fungerar som shit också. Jag blir så arg. De borde funkat igår. Så nu är det minst fyra dagar som gäller.
Timingen är ju naturligtvist inte alls den bästa, men det finns inget alternativ.
Men sömn är liXoM nån sorts beroendeframkallande grej...
Imorrn ska jag till terapeuten. Egentligen känner jag att jag inte vill slösa pengar på det (150:- gick åt idag...), och jag känner verkligen, verkligen inte för att sitta och prata om mig själv, men... det kan nog vara bra.
Vi åkte till systemet i sista minuten idag.
Min älskling är bäst på att han insisterar på att jag tar en öl på vägen hem. Och för att han öht ville köra dit.
Inte för att jag känner mig paniksugen, alls. Visst, jag känner att jag vill ha alkohol ikväll, för det lindrar ångesten och får mig att somna med mindre panik/ångest, och gudarna ska veta att det är välbehövligt när jag ofta annars kan använda sömntabletter för att få en smärtfriare insomning. Men jag brukar inte känna att jag vill ha en öl så fort jag köpt den.
Men nu var det faktiskt trevligt, att sitta och dricka en på vägen hem, för vägen hem är väldigt fin.
Vägen hem innehåller också massa skyltar som är roliga att fotografera *hint* bredvid Ylva *hint*.
Det finns så mycket jag vill upptäcka med Ylva här.
Det finns saker jag vill upptäcka med Erik, men det finns saker bara Ylva förstår, saker som bara hon fattar.
Jag tänker nog inte ens gå i närheten av Smålansmunken AB utan henne!
Givetvist...
Jag fick framkalla massa bilder gratis förut, så jag framkallade en på Annas kanin Emo. Igår skickade jag den till henne, för jag ville göra henne glad.
Idag ringde hon, och sa att han hade dött inatt.
Givetvist. Hålls det kvällskurser i timing tro?
Inte för att jag hade någon chans att veta det, men det är bara så TYPISKT.
Igår var iallafall första dagen då jag inte kände av en massa fruktansvärda insättningsbesvär. Det var så himla lättande, det hade inte funkat att gå och fasa hela dagen inför att ta en halv jävla tablett.
Det känns allmänt bättre nu. Jag märker att jag tänker annorlunda och mer logiskt. Och... långsammare. Eller mindre förvirrande.
Och det känns så skönt att bara kunna vara igen.
Men det finns en gigantisk sak som bekymrar mig, för att det dära rättsväsendet inte är riktigt klokt. De kommer seriöst med rena rama HITTEPÅ.
På fredag ska jag ringa fru åklagare igen.
Jag försöker att undvika att tänka på det för jag blir så fruktansvärt less och jag vill inte vara det nu.
Martyrs
Vilken... film. Jag vet inte vad jag ska säga. Faktiskt. Jag kom på mig själv med att sitta och gapa bara ibland.Rakt på handlingen, det fanns inte en tråkig stund i den, men det gjorde också att jag blev lite förvirrad ibland, fast på ett bra sätt, för jag ville ju veta hur det hela låg till. Svårt att veta vad som var på riktigt eller inte.
Jag kan ärligt talat inte förklara vad den handlar om ens, jag kan inte göra den rättvisa. Eller ja, man fick ju så småningom reda på det, men om jag skulle säga det skulle jag nog förstöra hela filmen.
Det var många starka scener, på många sätt. Men inte ens när det var blodigt tittade jag bort (jo en gång...) för det var så jävla bra gjort och det märktes att de inte ville fokusera på just blodet.
Manuset var så jävla bra, också bristen på det. Det behövdes inte säga så mycket ibland. Men ibland undrade jag hur de ens kunde komma på vissa grejjer i filmen, för vissa saker var så vidriga.
Slutet var så jävla bra med.
Jag kopierar synopsisen från tankafett, men den beskriver ändå inte vad filmen handlar om;
"En liten flicka hittas i ett slakthus efter att ha varit försvunnen i över ett år.
Flickan förs till sjukhus, men är oförmögen att tala om det hon varit med om. Efter en tid
lyckas hon dock bilda en oerhört stark vänskap med en annan flicka, Anna, som hon träffar på
sjukhuset. 15 år passerar och vi hamnar i ett öde hus i skogen där vi får se en okänd,
till synes galen, kvinna brutalt mörda en oskyldig familj. Efter det onda dådet använder
kvinnan telefonen, och den som svarar i andra änden är Anna."
Det var iallafall helt klart den bästa filmen jag sett på väldigt länge.
Äkta kärlek
är när han ligger och outtröttligen (finns det ett sådant ord?) ligger och masserar min hårbotten nonstop för att det var det enda som hjälpte, för att det var det enda som fick mig att slappna av och inte ha panik, det enda som gjorde att jag kunde sluta tänka på dåliga saker.
Det enda som gjorde att jag kände mig mänsklig, att jag kunde stå ut, att jag kunde börja tänka logiskt igen.
Jag älskar den mannen.
Det enda som gjorde att jag kände mig mänsklig, att jag kunde stå ut, att jag kunde börja tänka logiskt igen.
Jag älskar den mannen.
I has been active.
En promenad på mer än två timmar idag, alltid nåt. Vi gick längs med sjön och virrade väl runt lite, och det var otroligt skönt. Att bara få gå där och inte höra en bil även om man ansträngde sig.
Mindre kul för näsan dock, helvete vad jag hatar att vara pollenallergiker...
Jag försöker att anpassa mig. Att nöja mig med saker. Men jag har så svårt för det, jag fattar inte varför.
Ibland vill jag så mycket, och tänker att jag kommer må bra av att göra saker, men så går det inte, och det hela övergår till total ovilja att göra något alls. Vilket väl är lika bra, kan man inte göra något så skadar det ju inte att vilja göra något. Jag behöver bara vänja mig.
Jag vill t ex tapetsera om, nån gång. Men det finns ingen möjlighet till det. Och då förlorar jag verkligen all vilja att ens försöka ha det fint hemma. Varför göra något halvdant liXoM. Och måste man ens ha fina tapeter för att trivas? (Mia får inte svara på den frågan... eller gör det så slipper jag säga det....) Det är ju bara tapeter. Jag har ändå någonstans att bo, det är ju huvudsaken. Fast ändå så är det ju helheten som spelar in, tapeterna är bara en del i det.
Jag måste lära mig att det inte behöver vara bra för att man ska trivas.
Mycket irritation idag beror på att jag återigen insett att jag är beroende av Erik och hans bil, och jag avskyr det. Och det kommer inte att ändras på ett bra tag. Så jag måste försöka anpassa mig till det också. Men jag vet inte hur. Rent prakiskt faktiskt. Det finns t ex ingen barnmorska här, och bussförbindelserna är totalt usla. Fobin för bussar är bara en bisak, fyfan, fattar inte hur jag stod ut i Sthlm...
Nu i efterhand skulle jag nog valt en annan by, men, förutsättningarna var faktiskt annorlunda då så det är inte så mycket att göra åt.
Anpassa sig.
Mindre kul för näsan dock, helvete vad jag hatar att vara pollenallergiker...
Jag försöker att anpassa mig. Att nöja mig med saker. Men jag har så svårt för det, jag fattar inte varför.
Ibland vill jag så mycket, och tänker att jag kommer må bra av att göra saker, men så går det inte, och det hela övergår till total ovilja att göra något alls. Vilket väl är lika bra, kan man inte göra något så skadar det ju inte att vilja göra något. Jag behöver bara vänja mig.
Jag vill t ex tapetsera om, nån gång. Men det finns ingen möjlighet till det. Och då förlorar jag verkligen all vilja att ens försöka ha det fint hemma. Varför göra något halvdant liXoM. Och måste man ens ha fina tapeter för att trivas? (Mia får inte svara på den frågan... eller gör det så slipper jag säga det....) Det är ju bara tapeter. Jag har ändå någonstans att bo, det är ju huvudsaken. Fast ändå så är det ju helheten som spelar in, tapeterna är bara en del i det.
Jag måste lära mig att det inte behöver vara bra för att man ska trivas.
Mycket irritation idag beror på att jag återigen insett att jag är beroende av Erik och hans bil, och jag avskyr det. Och det kommer inte att ändras på ett bra tag. Så jag måste försöka anpassa mig till det också. Men jag vet inte hur. Rent prakiskt faktiskt. Det finns t ex ingen barnmorska här, och bussförbindelserna är totalt usla. Fobin för bussar är bara en bisak, fyfan, fattar inte hur jag stod ut i Sthlm...
Nu i efterhand skulle jag nog valt en annan by, men, förutsättningarna var faktiskt annorlunda då så det är inte så mycket att göra åt.
Anpassa sig.
Insättningsproblem, tjohej...
Mysigt värre.
Jag visste inte ens att man kunde få det samma dag.
Jag kan inte vara stilla, värst är det med benen där det är myrkrypningar som satan. Det måste se otroligt lustigt ut när jag ligger i sängen och gäspar käken halvt ur led (för dåsig blir man ju...) samtidigt som jag rullar runt och inte kan ligga stilla alls med benen...
Edit: Holy shit, det här var de värsta insättningsbesvären jag varit med om. Massa saker på en och samma gång. Egentligen så förstår jag inte hur sådana här mediciner är utvecklade, när man faktiskt måste må sämre för att må bättre. Fast mår inte inte sämre, direkt, bara ibland, jag känner mig bara totalt jävla fucked up och förvirrad.
Jag satt och leta upp lite gamla Mansonlåtar, jag hittade inte Fundamentally Loathsome så denna får duga.
Jag älskar albumet.
Älskar refrängen på låten.
Direkt när min gamla läkare nämnde sin undran över dissociativ störning kom jag att tänka på den här låten. Jag tror inte att hon verkligen trodde att jag hade det, men jag förstår vad hon menade.
"Detta försvar mot det outhärdliga kan ses som en kreativ lösning av en till synes omöjlig situation"
Eller ett enkelt ord för det; verklighetsflykt.
Jag visste inte ens att man kunde få det samma dag.
Jag kan inte vara stilla, värst är det med benen där det är myrkrypningar som satan. Det måste se otroligt lustigt ut när jag ligger i sängen och gäspar käken halvt ur led (för dåsig blir man ju...) samtidigt som jag rullar runt och inte kan ligga stilla alls med benen...
Edit: Holy shit, det här var de värsta insättningsbesvären jag varit med om. Massa saker på en och samma gång. Egentligen så förstår jag inte hur sådana här mediciner är utvecklade, när man faktiskt måste må sämre för att må bättre. Fast mår inte inte sämre, direkt, bara ibland, jag känner mig bara totalt jävla fucked up och förvirrad.
Jag satt och leta upp lite gamla Mansonlåtar, jag hittade inte Fundamentally Loathsome så denna får duga.
Jag älskar albumet.
Älskar refrängen på låten.
Direkt när min gamla läkare nämnde sin undran över dissociativ störning kom jag att tänka på den här låten. Jag tror inte att hon verkligen trodde att jag hade det, men jag förstår vad hon menade.
"Detta försvar mot det outhärdliga kan ses som en kreativ lösning av en till synes omöjlig situation"
Eller ett enkelt ord för det; verklighetsflykt.
Till nåt roligare
Så måste jag bara citera min väns blogg, detta fick mig att skratta på riktigt :)
Jag har aldrig träffat tösen som är fem år, men jag kan sååå mycket väl föreställa mig det hela :D
"Jag och lillan kliver av bussen efter att ha varit på Bibblan en sväng och på väg mot vårt hus går vi förbi nån målarsnubbe som står och håller i en vagn med färg och penslar. Själv lägger jag knappt märke till honom (osocial som jag känner mig) och har bara siktet på vårt hus. Lillan däremot hälsar glatt. OCH SÄGER HÖGT: "Mamma, varför hälsar inte DU??" Jag försöker mig på nåt lågt mummel om att jag inte riktigt såg honom (nästan sant ju) och skyndar på stegen för att komma utom hörhåll. Men lillan stannar till och kollar roat på mig och hojtar "Du VÅGADE inte hälsa eller hur!!? Haha...är du en FEGIS mamma??" Och fortsatte babblandet om att det ju är artigt att hälsa, men minsann OARTIGT att inte göra det. *Suck*
Jag började skratta för det värsta är ju att hon har sant, min lilla polis. Kan ju inte gärna banna henne för att hon har tagit till sig uppfostran väl ;) Bara att erkänna att jag nog hade varit lite oartig faktiskt men att jag inte menade något illa med det. (Hade han hälsat först till oss båda hade jag naturligtvis svarat, måste jag tillägga! Men nu var det lillan som sa hej först och han som svarade mer riktat till henne och då lät jag bli att säga nåt ;P)."
Jag har aldrig träffat tösen som är fem år, men jag kan sååå mycket väl föreställa mig det hela :D
"Jag och lillan kliver av bussen efter att ha varit på Bibblan en sväng och på väg mot vårt hus går vi förbi nån målarsnubbe som står och håller i en vagn med färg och penslar. Själv lägger jag knappt märke till honom (osocial som jag känner mig) och har bara siktet på vårt hus. Lillan däremot hälsar glatt. OCH SÄGER HÖGT: "Mamma, varför hälsar inte DU??" Jag försöker mig på nåt lågt mummel om att jag inte riktigt såg honom (nästan sant ju) och skyndar på stegen för att komma utom hörhåll. Men lillan stannar till och kollar roat på mig och hojtar "Du VÅGADE inte hälsa eller hur!!? Haha...är du en FEGIS mamma??" Och fortsatte babblandet om att det ju är artigt att hälsa, men minsann OARTIGT att inte göra det. *Suck*
Jag började skratta för det värsta är ju att hon har sant, min lilla polis. Kan ju inte gärna banna henne för att hon har tagit till sig uppfostran väl ;) Bara att erkänna att jag nog hade varit lite oartig faktiskt men att jag inte menade något illa med det. (Hade han hälsat först till oss båda hade jag naturligtvis svarat, måste jag tillägga! Men nu var det lillan som sa hej först och han som svarade mer riktat till henne och då lät jag bli att säga nåt ;P)."
Min läkare
Jag hade ingen större förhopppning om att hon skulle ringa idag, idag eller imorgon sade ju den andra, mellan kl 12-13, då brukar det ju betyda nån månad senare.
Några minuter efter tolv ringde hon. När hon, på sin lunchrast, hade åkt in på öron-näsa-hals-avdelningen för sin egen del, och satt där och väntade på sin tid. Då ringde hon och tog sig tid med mig. Och det var inget "Ja ta dessa så blir det bra", hon skyndade inte på något sätt på samtalet.
Det... var lite rörande faktiskt. Jag hörde ju på henne att hon hade rejäla problem med halsen.
Sertralin it is. Det anses vara en av de mildaste sorterna, och det är en av de få jag lustigt nog aldrig fått prova. Hon sade att jag skulle börja med en viss dos, och att jag kunde höja om jag inte tyckte att den fungerade bra. Jag frågade om jag kunde höja på egen hand eller om jag skulle ringa henne först.
"Jag får en sån känsla av att du är ansvarig och kan mycket om det där, så du behöver inte ringa. NATURLIGTVIST så får du hemskt gärna ringa om du känner dig orolig, men jag tror du klarar det där. Jag är inte orolig för överdoseringar eller feldoseringar"
Då blev jag ännu mer rörd.
Mindre rörd blev jag när jag skulle hämta ut den och alla allergimediciner på apoteket... FYFAN vad jag inte gillar den tanten som jobbar där! Jag fick inte hämta ut allt, för det var så lång väntetid tid, så jag skulle komma tillbaks nån timme senare.
Att JAG hade suttit och väntat nån kvart (ja det är faktiskt rätt länge i den här byn) och att det var EN person efter mig spelade tydligen ingen roll. Hon ville bestämma en tid då jag skulle komma tillbaks, men jag lyckades artigt förklara för henne att jag inte riktigt kan planera in min ork.
GAAAAH, hon ska alltid krångla, Erik blev förbannad första gången han var där och skulle köpa nåt med. Hon lyssnar inte på en.
Men aja, jag har börjar med Sertralinet nu iaf. Lustigt, iom att jag faktiskt pratade med en vän om det häromdagen och sa att jag skulle ta upp det med min läkare. Det värsta är att det ofta blir mycket värre innan det blir bättre, men nu vet jag iaf vad det beror på.
Några minuter efter tolv ringde hon. När hon, på sin lunchrast, hade åkt in på öron-näsa-hals-avdelningen för sin egen del, och satt där och väntade på sin tid. Då ringde hon och tog sig tid med mig. Och det var inget "Ja ta dessa så blir det bra", hon skyndade inte på något sätt på samtalet.
Det... var lite rörande faktiskt. Jag hörde ju på henne att hon hade rejäla problem med halsen.
Sertralin it is. Det anses vara en av de mildaste sorterna, och det är en av de få jag lustigt nog aldrig fått prova. Hon sade att jag skulle börja med en viss dos, och att jag kunde höja om jag inte tyckte att den fungerade bra. Jag frågade om jag kunde höja på egen hand eller om jag skulle ringa henne först.
"Jag får en sån känsla av att du är ansvarig och kan mycket om det där, så du behöver inte ringa. NATURLIGTVIST så får du hemskt gärna ringa om du känner dig orolig, men jag tror du klarar det där. Jag är inte orolig för överdoseringar eller feldoseringar"
Då blev jag ännu mer rörd.
Mindre rörd blev jag när jag skulle hämta ut den och alla allergimediciner på apoteket... FYFAN vad jag inte gillar den tanten som jobbar där! Jag fick inte hämta ut allt, för det var så lång väntetid tid, så jag skulle komma tillbaks nån timme senare.
Att JAG hade suttit och väntat nån kvart (ja det är faktiskt rätt länge i den här byn) och att det var EN person efter mig spelade tydligen ingen roll. Hon ville bestämma en tid då jag skulle komma tillbaks, men jag lyckades artigt förklara för henne att jag inte riktigt kan planera in min ork.
GAAAAH, hon ska alltid krångla, Erik blev förbannad första gången han var där och skulle köpa nåt med. Hon lyssnar inte på en.
Men aja, jag har börjar med Sertralinet nu iaf. Lustigt, iom att jag faktiskt pratade med en vän om det häromdagen och sa att jag skulle ta upp det med min läkare. Det värsta är att det ofta blir mycket värre innan det blir bättre, men nu vet jag iaf vad det beror på.
Filosofiskt.
Jag och Tomas pratar på MSN om min upptäckt av mitt mentala tillstånd.
Jag säger:
Ibland känns det surt. Men åas så kan jag som de flesta andra inte "bli" deprimerad, det tar nog mycket hårdare på dem som går runt och mår bra och sedan blir riktigt deprimerade. Det slipper jag.
Tomas säger:
Jo, det blir väl lite mer som att man rycker undan mattan för dem.
Du har ju redan haft den undanryckt i flera år.
Jag säger:
Jag hade nog ingen matta öht.
Haha, ibland får jag till det. Sådana meningar spånas det ofta vidare på, det kan bli kul...
Som när jag skyllde på att jag var dåligt uppfostrad, när vi gjorde nåt...
"Ja fast du är ju inte uppfostrad överhuvudtaget." och det menade han ändå på ett snällt sätt.
Personligt värre
Jag är lite trög. Minst sagt.
Förhöret tog inte så lång tid, hon var vänlig som VANLIGT, haha, nu låter jag som värsta stammisen där... Jag kan inte låta bli, inte ens när det gäller allvarliga saker har jag bra humor eller kan hålla inne den... Men på väg hem grep det bara tag i mig och vägrade släppa. Jag tycker inte att jag gjort nåt fel, men tänk om jag har blivit en sådan där moraliskt fördärvad människa som inte ens märker det själv? Finns det brott utan offer eller är det något sådana som vi intalar oss själva?
Tusen tankar, och eftersom jag är medveten om hur otroligt starkt behovet varit den senaste tiden, om hur turbulent hjärnan varit, och, och, och...
Det blev ett litet halvt sammanbrott som ledde till bra prat. Jag mår inte så bra. Alls. ALLS. För ett år sedan mådde jag jättebra, bättre än på många, många år. Men en tioårig depression försvinner inte bara sådär, det borde jag vetat. Och jag har nog vägrat inse det nu, för jag vill ju må sådär bra som jag gjorde då, jag vill, jag vill, JAG VILL! Och jag kan ju inte låta bli att tänka, att när det mesta runtomkring mig är perfekt, och jag har världens bästa pojkvän (no offense till alla andras, men det kan inte finnas någon som skulle göra mer för mig än honom, än som vill hjälpa mig som han, och älska mig som honom, och vara så... bäst), så borde jag då inte må perfekt? Men så kom jag på mig själv att tänka på det jag förklarade för Erik, att det inte alltid är omgivningen det beror på när det handlar om depression. Det ÄR signalsstörningar och skit. Också.
Jag kom på att jag faktiskt har recept på Cymbalta liggandes, då jag konsekvent vägrat hämta ut sådana mediciner från vissa läkare. Så jag ringde min senaste (eller ja, psykologsnubben), och lämnade ett meddelande eftersom jag ville höra vad han tyckte. Jag måste erkänna att jag inte hade så mycket hopp om att han skulle ringa tillbaks, men det tog inte så lång tid innan han gjorde det. Och där satt jag typ för första gången och bad om hjälp. Det kändes underligt. Jag berättade att det inte funkade längre, och frågade om jag kunde börja äta Cymbalta bara sådär? Han funderade en lång stund, och ringde upp min vanliga läkare på en annan telefon, och de bestämde sedan att hon ska ringa mig imorrn (under hennes lunchtid...) och prata, och jag ska dessutom träffa honom igen. Han har också haft kontakt med den andra läkaren om mig, och psyket i Växjö, och hans egen handledare. Det händer faktiskt saker o.O
Han frågade om det var något speciellt som hade hänt, men egentligen är det inte det. Bara en utlösande faktor som får mig att känna mig så otroligt svag och värdelös, som får mig att inse att det finns bättre hjälp att få. Han frågade också om hur sömnen är, och den är ju skit. Han frågade också om jag drömmer mycket, med det vet jag inte vart han ville komma. Jag tror jag ska fråga mer om det sen... Att det så ofta är påfrestande och intensiva drömmar om dåliga saker är ju knappast något sammanträffande.
Vi pratade mer om akupunktur. Jag ÄR emot SSRI och liknande PÅ MIG, för JAG har bara otroligt dåliga erfarenheter av sådana. På andra kan de uträtta mirakel, men inte på mig. Så jag kommer ge akunpunktur en chans.
- Bara du litar på mig och slappnar av
- Ja det lär ju hända, jag litar ju inte på någon inom sjukvården och jag är nålrädd....
Han kan skratta åt sånt. Han sa att vi tar det som det kommer och att det inte skadar att prata om saker.
Så imorrn ringer förhoppningsvist läkare. Tänk om jag kan hjälp med lederna också? Och riktig hjälp med sömnen?
Ingen av dem ville att jag skulle hämta ut Cymbaltan iaf (TACK, fyfan, jag vill inte....), eftersom det inte hjälp innan.
Men iallafall så är jag trög. För att jag itne fattat allt detta innan. Det är inte så att jag inte har erfarenhet av det direkt... Men erfarenheten har ju alltid varit att vara mitt uppe i det, inte ens mina läkare har kunnat fastställa när det började. Sen tror jag att jag har en otroligt stark vilja att trycka undan depressionen eftersom känslan av förälskelse då fan inte är att leka med. Men å andra sidan... Sådana svängningar är också ADD-symptom...
Och nä jag tror inte att jag är en sådan där moralisk fördärvad människa, åtminstone inte på det sättet jag menade. Jag har mitt samvete kvar.
Jag kan bara inte släppa känslan av att jag faktiskt har något att säga till om här, vadan detta? Ska grisar börja flyga nu?
Förhöret tog inte så lång tid, hon var vänlig som VANLIGT, haha, nu låter jag som värsta stammisen där... Jag kan inte låta bli, inte ens när det gäller allvarliga saker har jag bra humor eller kan hålla inne den... Men på väg hem grep det bara tag i mig och vägrade släppa. Jag tycker inte att jag gjort nåt fel, men tänk om jag har blivit en sådan där moraliskt fördärvad människa som inte ens märker det själv? Finns det brott utan offer eller är det något sådana som vi intalar oss själva?
Tusen tankar, och eftersom jag är medveten om hur otroligt starkt behovet varit den senaste tiden, om hur turbulent hjärnan varit, och, och, och...
Det blev ett litet halvt sammanbrott som ledde till bra prat. Jag mår inte så bra. Alls. ALLS. För ett år sedan mådde jag jättebra, bättre än på många, många år. Men en tioårig depression försvinner inte bara sådär, det borde jag vetat. Och jag har nog vägrat inse det nu, för jag vill ju må sådär bra som jag gjorde då, jag vill, jag vill, JAG VILL! Och jag kan ju inte låta bli att tänka, att när det mesta runtomkring mig är perfekt, och jag har världens bästa pojkvän (no offense till alla andras, men det kan inte finnas någon som skulle göra mer för mig än honom, än som vill hjälpa mig som han, och älska mig som honom, och vara så... bäst), så borde jag då inte må perfekt? Men så kom jag på mig själv att tänka på det jag förklarade för Erik, att det inte alltid är omgivningen det beror på när det handlar om depression. Det ÄR signalsstörningar och skit. Också.
Jag kom på att jag faktiskt har recept på Cymbalta liggandes, då jag konsekvent vägrat hämta ut sådana mediciner från vissa läkare. Så jag ringde min senaste (eller ja, psykologsnubben), och lämnade ett meddelande eftersom jag ville höra vad han tyckte. Jag måste erkänna att jag inte hade så mycket hopp om att han skulle ringa tillbaks, men det tog inte så lång tid innan han gjorde det. Och där satt jag typ för första gången och bad om hjälp. Det kändes underligt. Jag berättade att det inte funkade längre, och frågade om jag kunde börja äta Cymbalta bara sådär? Han funderade en lång stund, och ringde upp min vanliga läkare på en annan telefon, och de bestämde sedan att hon ska ringa mig imorrn (under hennes lunchtid...) och prata, och jag ska dessutom träffa honom igen. Han har också haft kontakt med den andra läkaren om mig, och psyket i Växjö, och hans egen handledare. Det händer faktiskt saker o.O
Han frågade om det var något speciellt som hade hänt, men egentligen är det inte det. Bara en utlösande faktor som får mig att känna mig så otroligt svag och värdelös, som får mig att inse att det finns bättre hjälp att få. Han frågade också om hur sömnen är, och den är ju skit. Han frågade också om jag drömmer mycket, med det vet jag inte vart han ville komma. Jag tror jag ska fråga mer om det sen... Att det så ofta är påfrestande och intensiva drömmar om dåliga saker är ju knappast något sammanträffande.
Vi pratade mer om akupunktur. Jag ÄR emot SSRI och liknande PÅ MIG, för JAG har bara otroligt dåliga erfarenheter av sådana. På andra kan de uträtta mirakel, men inte på mig. Så jag kommer ge akunpunktur en chans.
- Bara du litar på mig och slappnar av
- Ja det lär ju hända, jag litar ju inte på någon inom sjukvården och jag är nålrädd....
Han kan skratta åt sånt. Han sa att vi tar det som det kommer och att det inte skadar att prata om saker.
Så imorrn ringer förhoppningsvist läkare. Tänk om jag kan hjälp med lederna också? Och riktig hjälp med sömnen?
Ingen av dem ville att jag skulle hämta ut Cymbaltan iaf (TACK, fyfan, jag vill inte....), eftersom det inte hjälp innan.
Men iallafall så är jag trög. För att jag itne fattat allt detta innan. Det är inte så att jag inte har erfarenhet av det direkt... Men erfarenheten har ju alltid varit att vara mitt uppe i det, inte ens mina läkare har kunnat fastställa när det började. Sen tror jag att jag har en otroligt stark vilja att trycka undan depressionen eftersom känslan av förälskelse då fan inte är att leka med. Men å andra sidan... Sådana svängningar är också ADD-symptom...
Och nä jag tror inte att jag är en sådan där moralisk fördärvad människa, åtminstone inte på det sättet jag menade. Jag har mitt samvete kvar.
Jag kan bara inte släppa känslan av att jag faktiskt har något att säga till om här, vadan detta? Ska grisar börja flyga nu?
Åh fyfan vad arg jag är
över en fd bekant (ja vi kände aldrig riktigt varandra) som ÅTERIGEN övergivit sin flickvän och deras två barn, och istället valt droger. Gaaaaah... Men jag tror att det var hans sista chans, och det är bra. Sådana som han ska inte ha rätten till att ha barn. Han var en schysst människa en gång i tiden, det jag visste/såg av honom, men sen flyttade jag ju och jag hade noll koll på vad som hände.
Men ändå... föräldralicens ftw... Eller nåt.
Men ändå... föräldralicens ftw... Eller nåt.
Marilyn Manson
Jag såg programmet med Filip och Fredrik där han var med idag, han och Jonas Gardell. Det jag tyckte var mest roande var att Marilyn Manson faktiskt verkade tycka att Jonas Gardell var rent ut sagt konstig, och det var, ja, så jävla roande. Han verkade också lite störd över att han inte lyckades chocka Filip & Fredrik.
Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om Manson. Jag gillade hans musik förut, och jag gör nog fortfarande det. Men det går inte att förneka att han faktiskt har vettiga tankar. Ibland. NU vet jag inte, han verkar ju inte fullkomligt klar i skallen. Fast å andra sidan, så verkar han veta att han nu kan bete sig hur han vill och ändå komma undan med det, så varför inte utnyttja det?
I programmet tog de upp Bowling for Columbine, och jag minns det. Han beskrev sig som "The poster boy of fear", och jag tyckte att det var helt absurt och overkligt att de faktiskt beskyllde honom till en stor del..
Jag minns när jag ville köpa Mechanical Animals, och var tvungen att specialbeställa den från skivbutiken (trademark, för vi hade bara en sådan...) i Arboga, och de undrade vad i helvete det var för band när de såg omslaget.
Jag älskar faktiskt det albumet, har jag kommit på nu när jag lyssnat på det igen. Det kanske inte är min musikstil, men jag gillar den ändå, texterna är bra, hans röst är bra.
Coma white är en så jävla underbar låt.
Vad jag nog mest irriterar mig över nu är att han är så oförutsägbar, och sånt gillar jag inte. Jag vill veta hur folk är, åtminstone lite. Försöker han fortfarande chockera världen, eller är han bara sådan? Är han en diva, eller leker han bara med folk?
F.ö satt jag och var förbryllad över att det var något som såg så jävla fel ut med honom. Inte att han såg att ha lagt på sig lite vikt, utan det var något annat. Sedan slog det mig att det var att han faktiskt hade ögonbryn, jag har inte haft så stor koll på hans utseende. Sedan slog det mig hur underligt det var att jag tyckte att det var jättekonstigt att någon faktiskt hade ögonbryn...
Och f.ö nr2 så hittade jag två intervjuer med honom som faktiskt var värda att se;
http://www.youtube.com/watch?v=JlGGoE2LlFQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=JB6-t6ZeM0s&feature=related
Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om Manson. Jag gillade hans musik förut, och jag gör nog fortfarande det. Men det går inte att förneka att han faktiskt har vettiga tankar. Ibland. NU vet jag inte, han verkar ju inte fullkomligt klar i skallen. Fast å andra sidan, så verkar han veta att han nu kan bete sig hur han vill och ändå komma undan med det, så varför inte utnyttja det?
I programmet tog de upp Bowling for Columbine, och jag minns det. Han beskrev sig som "The poster boy of fear", och jag tyckte att det var helt absurt och overkligt att de faktiskt beskyllde honom till en stor del..
Jag minns när jag ville köpa Mechanical Animals, och var tvungen att specialbeställa den från skivbutiken (trademark, för vi hade bara en sådan...) i Arboga, och de undrade vad i helvete det var för band när de såg omslaget.
Jag älskar faktiskt det albumet, har jag kommit på nu när jag lyssnat på det igen. Det kanske inte är min musikstil, men jag gillar den ändå, texterna är bra, hans röst är bra.
Coma white är en så jävla underbar låt.
Vad jag nog mest irriterar mig över nu är att han är så oförutsägbar, och sånt gillar jag inte. Jag vill veta hur folk är, åtminstone lite. Försöker han fortfarande chockera världen, eller är han bara sådan? Är han en diva, eller leker han bara med folk?
F.ö satt jag och var förbryllad över att det var något som såg så jävla fel ut med honom. Inte att han såg att ha lagt på sig lite vikt, utan det var något annat. Sedan slog det mig att det var att han faktiskt hade ögonbryn, jag har inte haft så stor koll på hans utseende. Sedan slog det mig hur underligt det var att jag tyckte att det var jättekonstigt att någon faktiskt hade ögonbryn...
Och f.ö nr2 så hittade jag två intervjuer med honom som faktiskt var värda att se;
http://www.youtube.com/watch?v=JlGGoE2LlFQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=JB6-t6ZeM0s&feature=related
Uppåner
Jag tog mina sömntabletter rätt tidigt igår, och kände att de borde fungera. Men det började bara kännas obehagligt, yrsel och bara... obehag. Jag som annars inte brukar ha emot den känslan man får precis innan man somnar, men nu var det bara läskigt.
Flera gånger vaknade jag upp under natten och allt kändes bara så fel. När jag bodde i Sthlm brukade jag drömma att jag bodde kvar i Arboga (ja bara DET var faktiskt en hemsk mardröm...) i min mors hus, och vaknade upp direkt från drömmen och var panikslagen tills jag insåg att jag inte alls var kvar där, och antar att det var något liknande jag drömde inatt. Vaknar upp med ett ryck, tittar mig panikslaget omkring, tills jag ser att jag faktiskt är i vår lägenhet, och att Erik faktiskt ligger bredvid mig. Inatt hände det flera gånger, så jag måste haft konstiga drömmar.
Inte lika konstiga som igår natt, när jag drömde att jag, Helen och Nille var på SRF, klockan var 19.40 och Amon Amarth skulle gå på 21.40, så det var ju lugnt, man hann sänka några några öl till. Innan jag råkade se på spelschemat att de faktiskt gick på 19.40, så jag fick panik och släpade med mig de andra dit. Det var ca fem pers framför scenen, så vi kunde stå allra längst fram. Döm av min förvåning när Cannibal Corpse kliver upp istället, ffs, där står jag med tindrande ögon och väntar på AA, så går CC upp istället! Fast sen spelade tydligen Amon Amarth, fast det var en kvinnlig sångare, och det var kasst.
Jag är så långsint som person så jag fortfarande stör mig på en DRÖM där FEL band går upp.
Men jag tror att min dåliga sömn (och mitt konstiga humör) de senaste dagarna beror på att jag faktiskt ska på polisförhör nummer 2 i övermorgon. Jag känner mig inte orolig, men jag tror att jag innerst inne är scared to shit.
Därför tänker jag sätta mig på balkongen med en öl och försöka varva ner lite. (eheheh... för det kommer ju att funka.) Efter att jag återigen gått på toa med öppen dörr, ty Erik är iväg på ärenden så jag kan göra sådana saker.
F.ö har jag lyckats säga en sak som jag inte velat säga till någon, häromdagen, och det var så skönt att bara få ur sig det. Jag önskar att hon inte förstod vad jag menade eller exakt hur jag kände, men hon förstod till 100%. Dessutom var det lite tragikomiskt exakt hur lika vi tänkte där...
Aja, balkongen nu.
Flera gånger vaknade jag upp under natten och allt kändes bara så fel. När jag bodde i Sthlm brukade jag drömma att jag bodde kvar i Arboga (ja bara DET var faktiskt en hemsk mardröm...) i min mors hus, och vaknade upp direkt från drömmen och var panikslagen tills jag insåg att jag inte alls var kvar där, och antar att det var något liknande jag drömde inatt. Vaknar upp med ett ryck, tittar mig panikslaget omkring, tills jag ser att jag faktiskt är i vår lägenhet, och att Erik faktiskt ligger bredvid mig. Inatt hände det flera gånger, så jag måste haft konstiga drömmar.
Inte lika konstiga som igår natt, när jag drömde att jag, Helen och Nille var på SRF, klockan var 19.40 och Amon Amarth skulle gå på 21.40, så det var ju lugnt, man hann sänka några några öl till. Innan jag råkade se på spelschemat att de faktiskt gick på 19.40, så jag fick panik och släpade med mig de andra dit. Det var ca fem pers framför scenen, så vi kunde stå allra längst fram. Döm av min förvåning när Cannibal Corpse kliver upp istället, ffs, där står jag med tindrande ögon och väntar på AA, så går CC upp istället! Fast sen spelade tydligen Amon Amarth, fast det var en kvinnlig sångare, och det var kasst.
Jag är så långsint som person så jag fortfarande stör mig på en DRÖM där FEL band går upp.
Men jag tror att min dåliga sömn (och mitt konstiga humör) de senaste dagarna beror på att jag faktiskt ska på polisförhör nummer 2 i övermorgon. Jag känner mig inte orolig, men jag tror att jag innerst inne är scared to shit.
Därför tänker jag sätta mig på balkongen med en öl och försöka varva ner lite. (eheheh... för det kommer ju att funka.) Efter att jag återigen gått på toa med öppen dörr, ty Erik är iväg på ärenden så jag kan göra sådana saker.
F.ö har jag lyckats säga en sak som jag inte velat säga till någon, häromdagen, och det var så skönt att bara få ur sig det. Jag önskar att hon inte förstod vad jag menade eller exakt hur jag kände, men hon förstod till 100%. Dessutom var det lite tragikomiskt exakt hur lika vi tänkte där...
Aja, balkongen nu.
Jaha, sömn?
Den borde rimligtvist infunnit sig efter en massa öl och en dunderorgasm, men tydligen inte. Istället låg jag och började få något som liknade panikångest, så jag gick upp igen.
Jag började få massa tankar i huvudet, HELT oväsentliga. Som vad det skulle vara för väder senare idag. Om tavlorna i hallen verkligen satt rakt. Varför Oskar hade sönder mitt legoflygplan när jag var sex år gammal, fattade han inte bättre?!
Så jag valde att gå upp som sagt. Jag lade handen på Erik en stund för att bara känna honom, men det kändes som att mitt hjärta höll på att flyga ut ur kroppen och jag var rädd att väcka honom, så jag gick upp.
Vette fan vad jag ska göra nu dock.
Jag började få massa tankar i huvudet, HELT oväsentliga. Som vad det skulle vara för väder senare idag. Om tavlorna i hallen verkligen satt rakt. Varför Oskar hade sönder mitt legoflygplan när jag var sex år gammal, fattade han inte bättre?!
Så jag valde att gå upp som sagt. Jag lade handen på Erik en stund för att bara känna honom, men det kändes som att mitt hjärta höll på att flyga ut ur kroppen och jag var rädd att väcka honom, så jag gick upp.
Vette fan vad jag ska göra nu dock.
Köpa, köpa, köpa.
Jag fick pengar igår, och dessutom tillbaks nästan 400:- från mitt elbolag (varför vet jag inte men jag har ingen lust att ifrågasätta det), så idag handlade vi massa. Massa kanske är en överdrift, men det är mycket för mig.
Tjuvkikade på skinnjackor (men ingen är perfekt såklart), jag köpte en hårinpackning trots att jag inte borde då jag faktiskt HAR en som iofs inte fungerar så bra och denna råkade faktiskt också vara på REA, två lådor att ha papper i (sådana där dokumentlådor), en korg till badrummet att ha bindor och toarullar i (jag vill inte ha saker liggandes direkt på golvet, det blev lovely. så stor skillnad en sådan liten sak kan göra), en platta öl, en tandborste, massa mat, och det ballaste av allt; tre Clintantavlor som vi tänkt köpa ett tag.
Erik fick mig att inse storheten i Clintan när vi blev tillsammans, hans filmer tillhör också de få som vi kan enas om att se då vi har så olika filmsmak. Så vi gillar Clintan. Frågan är faktiskt hur man inte kan gilla honom.
De kanske inte kan kallas för tavlor, då det är tryck på canvas, men whatever. Min första tanke var att de var lite tacky (jag hittar inget passande svenskt ord för det, "billigt", smaklöst?) när vi såg dem för någon vecka sedan, men jag tittade lite mer på dem, och jag insåg två saker;
1. Man kan göra saker som är tacky till icke tacky genom att kombinera dem på olika sätt
2. Jag har en liten skräck för att ha saker som andra har (men det spelar ingen roll, för likfan så köper jag mina saker på ikea...), MEN, hur många handlar egentligen Clintantavlor på Rusta?
En av färgerna var snyggare än de andra, men pga tackytendensen (där kom jag minsann på ett bra ord) så ville jag köpa tre olika då det helt enkelt inte skulle se ut som att man bara slängt upp en tavla helt random på väggen.
Egentligen så hade jag också tänkt vänta med dem tills vi har gråa väggar (oh de kommer bli sådana härliga färgklickar på dem...), men jag vet att det kan dröja år, och Erik ville ha upp dem nu (och jag med, de är ju balla), så de hittade sin plats i hallen. Kanske inte optimalt med grön bakgrund, men ändå.
Uppenbarligen så fanns det lite kräm kvar i batterierna i kameran så jag hann ta två bilder innan den dog igen.
Tjuvkikade på skinnjackor (men ingen är perfekt såklart), jag köpte en hårinpackning trots att jag inte borde då jag faktiskt HAR en som iofs inte fungerar så bra och denna råkade faktiskt också vara på REA, två lådor att ha papper i (sådana där dokumentlådor), en korg till badrummet att ha bindor och toarullar i (jag vill inte ha saker liggandes direkt på golvet, det blev lovely. så stor skillnad en sådan liten sak kan göra), en platta öl, en tandborste, massa mat, och det ballaste av allt; tre Clintantavlor som vi tänkt köpa ett tag.
Erik fick mig att inse storheten i Clintan när vi blev tillsammans, hans filmer tillhör också de få som vi kan enas om att se då vi har så olika filmsmak. Så vi gillar Clintan. Frågan är faktiskt hur man inte kan gilla honom.
De kanske inte kan kallas för tavlor, då det är tryck på canvas, men whatever. Min första tanke var att de var lite tacky (jag hittar inget passande svenskt ord för det, "billigt", smaklöst?) när vi såg dem för någon vecka sedan, men jag tittade lite mer på dem, och jag insåg två saker;
1. Man kan göra saker som är tacky till icke tacky genom att kombinera dem på olika sätt
2. Jag har en liten skräck för att ha saker som andra har (men det spelar ingen roll, för likfan så köper jag mina saker på ikea...), MEN, hur många handlar egentligen Clintantavlor på Rusta?
En av färgerna var snyggare än de andra, men pga tackytendensen (där kom jag minsann på ett bra ord) så ville jag köpa tre olika då det helt enkelt inte skulle se ut som att man bara slängt upp en tavla helt random på väggen.
Egentligen så hade jag också tänkt vänta med dem tills vi har gråa väggar (oh de kommer bli sådana härliga färgklickar på dem...), men jag vet att det kan dröja år, och Erik ville ha upp dem nu (och jag med, de är ju balla), så de hittade sin plats i hallen. Kanske inte optimalt med grön bakgrund, men ändå.
Uppenbarligen så fanns det lite kräm kvar i batterierna i kameran så jag hann ta två bilder innan den dog igen.
Le, det kan alltid bli värre.
Ty jag log, och det blev värre.
Världens underbaraste plats.
Jag och Erik tog en promenad idag, dels för att scouta badplatser, dels för att scouta grillplatser, och bara för att komma ut och gå lite. Jag visste ju att det fanns en fin motionsslinga längs med vattnet, vad jag inte visste var att man om man gick över broarna så kom man till en ö med världens mest perfekta grillplats! Så jävla underbart. Så härligt. Det kändes som att man var så långt borta från allt och det är få saker som tillåter mig att sätta mig ner och bara sitta, men där kunde jag göra det.
Naturligtvist ville jag slå mig själv i huvudet för att jag inte hade en kamera (det var faktiskt lite smärtsamt stundvis...), för det var många fina syner och Erik var väldigt fin, men oh well.
På vägen dit kände jag en otroligt stark tjacklukt, men jag viftade bort det då mina näsa faktiskt beter sig underligt ibland.
(de säger ju att blivande helgon känner starka, oförklarliga lukter, eheheh.... heh....)
Sen såg jag att det stod tre män, och när den ena fick syn på oss sprang han rakt ut i skogen och gömde sig bakom en sten. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men på väg tillbaks körde det in en bil på gångvägen, mot samma plats där jag såg att de fortfarande stod. Mystiskt värre. Men jag kunde inte bry mig värre.
Jag hatar att känna lukten av amfetamin dock.
På väg hem gick vi förbi ICA och köpte korv, potatissallad och öl, och vi har precis smällt i oss det. Det satt inte fel nånstans Inte kände jag av allergin ute heller, vilket gjorde mig väldigt glad.
Jag längtar tills Emma och Ylva kan komma och hälsa på, och vi kan gå dit ut och grilla. Faktiskt längtar jag tills alla mina vänner kan komma och hälsa på så jag kan visa hur fint det är häromkring.
Imorrn kommer Ulduar. Couldnt care less faktiskt. Det enda jag känner är att jag måste prova på min nuvarande pvp-specc mer, för att bestämma mig om jag kommer hålla fast vid min kära frost eller faktiskt gå över till arcane.
Fast åas så kommer det sjukt många bra förändringar. Åas så väger de inte upp att afflictionlocks (vilket är anledningen till att jag drog upp min lock, ja det känns ju för JÄVLA nödvändigt nu...) inte kommer vara lika imba i pvp längre, och jag vill inte känna att den kommer vara en slightly annorlunda version än magen. Jag vill ha INSTANTS, jag villl ÄGA!
Vi har börjat prata om ett miniminilan här, eller åtminstone släpa ihop lite personer och grilla. Det känns kul, jag behöver saker att se fram emot mer än att vänta tills det blir den 18:e så att jag får pengar.
Naturligtvist ville jag slå mig själv i huvudet för att jag inte hade en kamera (det var faktiskt lite smärtsamt stundvis...), för det var många fina syner och Erik var väldigt fin, men oh well.
På vägen dit kände jag en otroligt stark tjacklukt, men jag viftade bort det då mina näsa faktiskt beter sig underligt ibland.
(de säger ju att blivande helgon känner starka, oförklarliga lukter, eheheh.... heh....)
Sen såg jag att det stod tre män, och när den ena fick syn på oss sprang han rakt ut i skogen och gömde sig bakom en sten. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men på väg tillbaks körde det in en bil på gångvägen, mot samma plats där jag såg att de fortfarande stod. Mystiskt värre. Men jag kunde inte bry mig värre.
Jag hatar att känna lukten av amfetamin dock.
På väg hem gick vi förbi ICA och köpte korv, potatissallad och öl, och vi har precis smällt i oss det. Det satt inte fel nånstans Inte kände jag av allergin ute heller, vilket gjorde mig väldigt glad.
Jag längtar tills Emma och Ylva kan komma och hälsa på, och vi kan gå dit ut och grilla. Faktiskt längtar jag tills alla mina vänner kan komma och hälsa på så jag kan visa hur fint det är häromkring.
Imorrn kommer Ulduar. Couldnt care less faktiskt. Det enda jag känner är att jag måste prova på min nuvarande pvp-specc mer, för att bestämma mig om jag kommer hålla fast vid min kära frost eller faktiskt gå över till arcane.
Fast åas så kommer det sjukt många bra förändringar. Åas så väger de inte upp att afflictionlocks (vilket är anledningen till att jag drog upp min lock, ja det känns ju för JÄVLA nödvändigt nu...) inte kommer vara lika imba i pvp längre, och jag vill inte känna att den kommer vara en slightly annorlunda version än magen. Jag vill ha INSTANTS, jag villl ÄGA!
Vi har börjat prata om ett miniminilan här, eller åtminstone släpa ihop lite personer och grilla. Det känns kul, jag behöver saker att se fram emot mer än att vänta tills det blir den 18:e så att jag får pengar.
Jahaaaa.
Jag hatar när man planerar en god natts sömn och så blir det antagligen tvärtemot det.
Jag orkar inte tänka på det nu iaf.
Jag vet inte vad jag orkar göra. Jag har gått och varit så jävla sugen på opiodier de senaste veckorna så det inte är sant, men det är ju inget alternativ och något sådant finns av förklarliga skäl inte hemma. Och alternativet är väl att sitta på balkongen och kedjeröka.
Eller göra nånting annat. Jag vet inte. Stoppa i sig mer Stesolid och hoppas att det hjälper, men finns ju ingen piss i sjön att de gör det. Förihelvete.
Funderar seriöst på att börja röka. Nu när Erik gjort det igen så finns jag ju knappast någon som hindrar mig. Jag får väl prioritera bort något annat, äta mindre mat. Och hoppas att nikotinet gör att jag slipper tänka på vissa saker.
Nu kommer en sista bild på mig iaf, för nu är batterierna i kameran totalslut och jag tänker inte köpa nya. Så världen får hålla andan tills jag lyckats spara ihop till en riktig kamera. Det är som de säger, "Bättre fly än illa fäkta".
NP: Ulver - Eittlane
Jag orkar inte tänka på det nu iaf.
Jag vet inte vad jag orkar göra. Jag har gått och varit så jävla sugen på opiodier de senaste veckorna så det inte är sant, men det är ju inget alternativ och något sådant finns av förklarliga skäl inte hemma. Och alternativet är väl att sitta på balkongen och kedjeröka.
Eller göra nånting annat. Jag vet inte. Stoppa i sig mer Stesolid och hoppas att det hjälper, men finns ju ingen piss i sjön att de gör det. Förihelvete.
Funderar seriöst på att börja röka. Nu när Erik gjort det igen så finns jag ju knappast någon som hindrar mig. Jag får väl prioritera bort något annat, äta mindre mat. Och hoppas att nikotinet gör att jag slipper tänka på vissa saker.
Nu kommer en sista bild på mig iaf, för nu är batterierna i kameran totalslut och jag tänker inte köpa nya. Så världen får hålla andan tills jag lyckats spara ihop till en riktig kamera. Det är som de säger, "Bättre fly än illa fäkta".
NP: Ulver - Eittlane
SRF
Jag pratade med min kusin Mattias över MSN nyss, och det verkar som att han och ett gäng ska till SRF. Vilket var en MYCKET glädjande nyhet, jag vet nu även att Nille inte skulle banga på det, så får se hur det blir.
Jag kommer hur som helst inte ha råd mer mer än en endagarsbiljett (första dagen, Amon Amarth, TEH LOVE!), så jag vet inte. Jag borde inte. Det vet jag. Och jag har gjort så många saker jag inte borde den senaste tiden (som att köpa en Emperor-top... hur fan tänkte jag?), så jag vet helt enkelt inte.
Jag har ärligt talat ingen aning om jag kommer åka dit eller inte. Det var så mycket enklare när jag trodde att det var kört.
Det enklaste vore naturligtvist att skita i det och ha ångest över det halva året, hur konstigt det än må låta.
Men jag saknar festivaler. Som fan. För det finns verkligen inget annat att se fram emot. Det har alltid varit min sporre, att veta att när vintern är över så är det inte så långt kvar till sommaren, och då är det festival. Och när man inte har den sporren så, tja...
Men det känns ändå som att en del av mig kommer att gå i ide tills nästa år då det vankas nya festivaler. Jag vill inte tänka på det.
Jag kommer hur som helst inte ha råd mer mer än en endagarsbiljett (första dagen, Amon Amarth, TEH LOVE!), så jag vet inte. Jag borde inte. Det vet jag. Och jag har gjort så många saker jag inte borde den senaste tiden (som att köpa en Emperor-top... hur fan tänkte jag?), så jag vet helt enkelt inte.
Jag har ärligt talat ingen aning om jag kommer åka dit eller inte. Det var så mycket enklare när jag trodde att det var kört.
Det enklaste vore naturligtvist att skita i det och ha ångest över det halva året, hur konstigt det än må låta.
Men jag saknar festivaler. Som fan. För det finns verkligen inget annat att se fram emot. Det har alltid varit min sporre, att veta att när vintern är över så är det inte så långt kvar till sommaren, och då är det festival. Och när man inte har den sporren så, tja...
Men det känns ändå som att en del av mig kommer att gå i ide tills nästa år då det vankas nya festivaler. Jag vill inte tänka på det.
Edit.
Jag har nu insett att det faktiskt finns överblivna tapetrullar i hallgarderoben av en anledning. Även om den gräsliga bården i köket kan krångla till en ev. omtapetsering så är det inte hela världen.
Det kändes faktiskt bra att få nåt riktigt att vara upprörd över. De senaste dagarna har jag gått och haft någon slags halvångest för att jag inte orkat göra något. Jag vill ju så gärna orka ta hand om disken efter maten, men jag orkar inte. Jag vill göra rent handfatet varje vecka, men jag orkar inte. Osv. Jag hatar att inte orka och det gör att jag ser ner på mig själv alldeles för mycket och känner mig lite smått värdelös då och då. "Alla andra orkar ju" är något jag ofta tänker även om jag vet att det verkligen inte är sant. Jag är faktiskt pedant innerst inne, vilket ingen i världen kan tro om mig. Inte för att det är grisigt hemma, men ändå. Det ligger en lapp på vardagsrumsbordet, OMG, den ska ju inte vara där, den ska vara i lapp-lådan (som vi inte har än, men naturligtvist så har jag mer eller mindre omedvetet spanat överallt där vi varit efter en tänkbar sådan), och varför har jag inte slängt tortillasförpackningen, den har ju legat där i hela två dagar, och för att inte tala om nagellacket som faktiskt ska stå i badrumsskåpet. Det ligger t om några saltkorn på bordet! Typ.
För att inte tala om sladdar. Jag vill att allt ska vara gömt, det ska vara lika ordning och reda som en sjukhuskorridor, fast inte lika klniskt och tråkigt... Men det går ju inte att gömma sladdar helt och hållet. Det BEHÖVS inte. Det SKA inte behövas. Fast jag kommer inte gnälla den dagen då alla elektronikprylar är trådlösa...
Huvudsaken är iallafall att jag vet att det inte är rimligt att tänka som jag gör, men likfan så gör jag det.
Det är när jag tänker på sådana här saker som jag saknar min gamla kurator. Jag vet att det blir en ond cirkel. Jag vill en sak, men orkar inte, och kan faktiskt tänka logiskt ett tag och inse att jag inte behöver och att det inte är normalt, men det slutar istället med att jag kämpar med att inte tänka på att jag ens behöver. Typ. Hon kunde styra in mig på rätt spår. När jag hade suttit där ett tag så kom mina tankar faktiskt in på en logisk bana som varade längre. Jag kan inte ha varit lätt att göra med för jag tänker faktiskt väldigt mycket själv (faktiskt...) och funderar över varför jag tänker som jag gör och sådär, så jag hade ofta svar på hennes frågor, så det krävdes många ifrågasättande från hennes sida innan vi kom på något användbart.
Jag vill inte vara en sån som tänker "Aha! Lösningen är att hålla det rent och städat!" utan istället försöka komma ifrån behovet av att ha det så. Inte bara bota symptomen utan även grunden.
Anyhoe... Jag måste prata med någon om ADD. Som det uppenbarligen heter när man har en hypoaktiv variant av ADHD. Den som innefattar handlingsförlamning. Jag förstår mycket väl (tror jag) hur personen jag fick idén från känner när han inte kan göra klart sin lägenhet, trots att det innebär att han måste diska i duschen osv.
Så jag hoppas karln från vårdcentralen ordnar något sådant. Det blir iofs svårt, för han tycker att jag ska bli remitterad till Växjö där de har mer erfarenhet, men det tar nästan en timme dit och jag tänker inte sitta och åka fram och tillbaks sådär. Det förstod han också iofs. Vilket fick mig att att hajja till och vilja säga "Men du kan inte förstå sånt, du tillhör ju sjukvården ffs!"
Vilken lång edit detta blev. F.ö funderar jag på att byta bloggdesign igen, denna känns inte som jag trodde. Den gamla är tråkig, men ska nog ha den så länge iaf. Får se.
Det kändes faktiskt bra att få nåt riktigt att vara upprörd över. De senaste dagarna har jag gått och haft någon slags halvångest för att jag inte orkat göra något. Jag vill ju så gärna orka ta hand om disken efter maten, men jag orkar inte. Jag vill göra rent handfatet varje vecka, men jag orkar inte. Osv. Jag hatar att inte orka och det gör att jag ser ner på mig själv alldeles för mycket och känner mig lite smått värdelös då och då. "Alla andra orkar ju" är något jag ofta tänker även om jag vet att det verkligen inte är sant. Jag är faktiskt pedant innerst inne, vilket ingen i världen kan tro om mig. Inte för att det är grisigt hemma, men ändå. Det ligger en lapp på vardagsrumsbordet, OMG, den ska ju inte vara där, den ska vara i lapp-lådan (som vi inte har än, men naturligtvist så har jag mer eller mindre omedvetet spanat överallt där vi varit efter en tänkbar sådan), och varför har jag inte slängt tortillasförpackningen, den har ju legat där i hela två dagar, och för att inte tala om nagellacket som faktiskt ska stå i badrumsskåpet. Det ligger t om några saltkorn på bordet! Typ.
För att inte tala om sladdar. Jag vill att allt ska vara gömt, det ska vara lika ordning och reda som en sjukhuskorridor, fast inte lika klniskt och tråkigt... Men det går ju inte att gömma sladdar helt och hållet. Det BEHÖVS inte. Det SKA inte behövas. Fast jag kommer inte gnälla den dagen då alla elektronikprylar är trådlösa...
Huvudsaken är iallafall att jag vet att det inte är rimligt att tänka som jag gör, men likfan så gör jag det.
Det är när jag tänker på sådana här saker som jag saknar min gamla kurator. Jag vet att det blir en ond cirkel. Jag vill en sak, men orkar inte, och kan faktiskt tänka logiskt ett tag och inse att jag inte behöver och att det inte är normalt, men det slutar istället med att jag kämpar med att inte tänka på att jag ens behöver. Typ. Hon kunde styra in mig på rätt spår. När jag hade suttit där ett tag så kom mina tankar faktiskt in på en logisk bana som varade längre. Jag kan inte ha varit lätt att göra med för jag tänker faktiskt väldigt mycket själv (faktiskt...) och funderar över varför jag tänker som jag gör och sådär, så jag hade ofta svar på hennes frågor, så det krävdes många ifrågasättande från hennes sida innan vi kom på något användbart.
Jag vill inte vara en sån som tänker "Aha! Lösningen är att hålla det rent och städat!" utan istället försöka komma ifrån behovet av att ha det så. Inte bara bota symptomen utan även grunden.
Anyhoe... Jag måste prata med någon om ADD. Som det uppenbarligen heter när man har en hypoaktiv variant av ADHD. Den som innefattar handlingsförlamning. Jag förstår mycket väl (tror jag) hur personen jag fick idén från känner när han inte kan göra klart sin lägenhet, trots att det innebär att han måste diska i duschen osv.
Så jag hoppas karln från vårdcentralen ordnar något sådant. Det blir iofs svårt, för han tycker att jag ska bli remitterad till Växjö där de har mer erfarenhet, men det tar nästan en timme dit och jag tänker inte sitta och åka fram och tillbaks sådär. Det förstod han också iofs. Vilket fick mig att att hajja till och vilja säga "Men du kan inte förstå sånt, du tillhör ju sjukvården ffs!"
Vilken lång edit detta blev. F.ö funderar jag på att byta bloggdesign igen, denna känns inte som jag trodde. Den gamla är tråkig, men ska nog ha den så länge iaf. Får se.
Åh skjut mig.
Hårt.
Jag fick arslet ur vagnen och tänkte ställa in några dagars disk i diskmaskinen. När jag gör sådana saker gör jag det fort, för annars kommer jag bara av mig och det blir inte gjort. Men jag missade att en kaffekopp på diskbänken hade kaffe kvar, och med mina snabba rörelser så hamnade kaffet på tapeten.
Duktig idiot.
Handlingsförlamning blandat med panik de första sekundrarna, sedan var det bara panik och jag provade med potatismjöl och hela köret, men likfan ser det för jävligt ut... Nu MÅSTE man verkligen bo kvar här i flera år så man kan hävda normalt slitage eller liknande när vi flyttar, så man slipper betala för nya tapeter...
Jag gick ner till ICA för att köpa grapefruktjuice och en folköl, trofan att jag måste visa leg för den där folkölen också. För det var ju helt uppenbart att jag skulle sitta i en skogsdunge och supa mig full på den. Lyckligtvist så blev hon väldigt generad när hon såg att jag faktiskt är sju år äldre än 18, och det kan hon gott ha.
F.ö var det väldigt urplockat, men jag tog den sista vettiga ölen, hah!
Jag och Erik har kommit fram till att om folköl bara vore mycket billigare och starkare så kunde man gå över helt till det istället.
Nu när jag är på gnällhumör kan jag också passa på att gnälla på ungarna på gården. Och grannens barnbarn. Jag skulle sätta mig på balkongen för att då min dagliga dos solljus och läsa lite, när de börjar tjoa och ha sig, och spela nån jävla Bubbles/Peaches/whateverskitennuheternuförtiden. Jag kunde inte sitta kvar.
Jag gillar verkligen inte barn. Jag kan gilla dem om de är tysta och beter sig som folk, men det är sällan de gör det. Och jag VET ju att det är just det som gör dem till barn, att de måste få vara så, yadayada, men jag behöver inte tycka om det för det...
Det blev inte bättre häromveckan när de höll på att skrika, och det sedan ringde på dörren. Det stod nån liten grabb därute och medans han förklarade att han och Olle hade spelat tennis och bollen hade flugit upp nånstans så faktiskt trängde han sig in i lägenheten. Jag blev så paff så jag inte ens sa nåt, det ångrar jag nu. Visst att sånt händer, och att de kommer upp och frågar om deras boll hamnade på vår balkong, men han behöver ju inte springa halvvägs in i vardagsrummet för det.
Jag har också funderat på att ta ut en CD-spelare på balkongen och köra igång Defleshed eller Naglfar (eller Eriks förslag; Unchastes Äta barn) eller nåt nästa gång de börjar spela musik. (ja hej, jag har aldrig sagt att jag är mognare än en femåring själv.. ) För hyresvärdens regler kan ju rimligtvist inte ha någonting med musikstil att göra, bara ljudnivån.
Tanten under det kan gott ha det, för hon börjar bli för frågvis nu. Jag hade hämtat tvätten, varpå hon haffade mig och började en mindre utfrågning. Om vi hade hittat några jobb än, vad vi sökte och så. Jag sa att jag var sjukskriven så jag kanske skulle slippa sådana frågor, då började hon ju fråga om vad, om jag gick hos en psykiatriker, och berättade att hon gick i Växjö och minsann hade försökt ta livet av sig flera gånger. Ja jag fattar fortfarande att hon är för ensam och vill ha någon som bryr sig om henne, men så medmänsklig är jag inte... Jag kör med den gamla klyschan; JAG FÅR VARA SÅ, JAG HAR ASPERGERS! För sympati och empati när det gäller människor jag inte känner är väldigt ovanligt (faktiskt, en del av sjukdomsbilden) för mig och jag vill gärna kunna välja själv vilkas liv jag ska ta del av. Inte få det upptryckt i ansiktet sådär.
Sen vet jag iofs att det är mitt ansvar att säga ifrån när hon blir för mycket, annars vet hon ju inte vad jag tycker. Men där felar min Aspergers, jag är fan för artig...
Så, nu har jag gnällt av mig, men man ser fortfarande spåret från kaffefläckarna på tapeten :(
Jag fick arslet ur vagnen och tänkte ställa in några dagars disk i diskmaskinen. När jag gör sådana saker gör jag det fort, för annars kommer jag bara av mig och det blir inte gjort. Men jag missade att en kaffekopp på diskbänken hade kaffe kvar, och med mina snabba rörelser så hamnade kaffet på tapeten.
Duktig idiot.
Handlingsförlamning blandat med panik de första sekundrarna, sedan var det bara panik och jag provade med potatismjöl och hela köret, men likfan ser det för jävligt ut... Nu MÅSTE man verkligen bo kvar här i flera år så man kan hävda normalt slitage eller liknande när vi flyttar, så man slipper betala för nya tapeter...
Jag gick ner till ICA för att köpa grapefruktjuice och en folköl, trofan att jag måste visa leg för den där folkölen också. För det var ju helt uppenbart att jag skulle sitta i en skogsdunge och supa mig full på den. Lyckligtvist så blev hon väldigt generad när hon såg att jag faktiskt är sju år äldre än 18, och det kan hon gott ha.
F.ö var det väldigt urplockat, men jag tog den sista vettiga ölen, hah!
Jag och Erik har kommit fram till att om folköl bara vore mycket billigare och starkare så kunde man gå över helt till det istället.
Nu när jag är på gnällhumör kan jag också passa på att gnälla på ungarna på gården. Och grannens barnbarn. Jag skulle sätta mig på balkongen för att då min dagliga dos solljus och läsa lite, när de börjar tjoa och ha sig, och spela nån jävla Bubbles/Peaches/whateverskitennuheternuförtiden. Jag kunde inte sitta kvar.
Jag gillar verkligen inte barn. Jag kan gilla dem om de är tysta och beter sig som folk, men det är sällan de gör det. Och jag VET ju att det är just det som gör dem till barn, att de måste få vara så, yadayada, men jag behöver inte tycka om det för det...
Det blev inte bättre häromveckan när de höll på att skrika, och det sedan ringde på dörren. Det stod nån liten grabb därute och medans han förklarade att han och Olle hade spelat tennis och bollen hade flugit upp nånstans så faktiskt trängde han sig in i lägenheten. Jag blev så paff så jag inte ens sa nåt, det ångrar jag nu. Visst att sånt händer, och att de kommer upp och frågar om deras boll hamnade på vår balkong, men han behöver ju inte springa halvvägs in i vardagsrummet för det.
Jag har också funderat på att ta ut en CD-spelare på balkongen och köra igång Defleshed eller Naglfar (eller Eriks förslag; Unchastes Äta barn) eller nåt nästa gång de börjar spela musik. (ja hej, jag har aldrig sagt att jag är mognare än en femåring själv.. ) För hyresvärdens regler kan ju rimligtvist inte ha någonting med musikstil att göra, bara ljudnivån.
Tanten under det kan gott ha det, för hon börjar bli för frågvis nu. Jag hade hämtat tvätten, varpå hon haffade mig och började en mindre utfrågning. Om vi hade hittat några jobb än, vad vi sökte och så. Jag sa att jag var sjukskriven så jag kanske skulle slippa sådana frågor, då började hon ju fråga om vad, om jag gick hos en psykiatriker, och berättade att hon gick i Växjö och minsann hade försökt ta livet av sig flera gånger. Ja jag fattar fortfarande att hon är för ensam och vill ha någon som bryr sig om henne, men så medmänsklig är jag inte... Jag kör med den gamla klyschan; JAG FÅR VARA SÅ, JAG HAR ASPERGERS! För sympati och empati när det gäller människor jag inte känner är väldigt ovanligt (faktiskt, en del av sjukdomsbilden) för mig och jag vill gärna kunna välja själv vilkas liv jag ska ta del av. Inte få det upptryckt i ansiktet sådär.
Sen vet jag iofs att det är mitt ansvar att säga ifrån när hon blir för mycket, annars vet hon ju inte vad jag tycker. Men där felar min Aspergers, jag är fan för artig...
Så, nu har jag gnällt av mig, men man ser fortfarande spåret från kaffefläckarna på tapeten :(
JAG HAR FÅTT ETT PÅSKÄGG!
Nyss (nåja...) hemkommen från påskmiddag hos familjen Nilsson. Maaassa god mat, massa skratt, och massa... mys. Åsså ja, påskägget då. Haha, jag kan inte för i mitt liv minnas när jag fick ett påskägg sist (undrar om vi brukade få det hos familjen Lindström?) så jag blev väldigt glad.
Jag introducerade även memma för dem. De var faktiskt lite nyfikna, vilket var skoj, och Eriks far fastnade t om nog för det. Martin var den enda som inte ville smaka men jag kan knappast klandra honom.
Vi spelade nåt fånigt sällskpel vid namn Retro, det som vi gick igenom frågorna till förra gången. Jag och Erik vann naturligtvist, och även om det var fånigt så var det kul. Jag gillar egentligen inte sällskapsspel öht, men det var faktiskt kul. Underligt nog så brukar jag mest tycka att sällskapsfel är fåniga när jag förlorar...
Vi fick med oss mat hem också (JANSSONS!) så tänkte äta det imorrn när Erik är iväg på släktmiddag. Det kändes lite för mycket för mig att följa med på det (efter mycket om och men, hade tänkt följa med först), dels så har jag ju faktiskt svårt med nytt folk och sen har jag bara känt hans familj (exkl. Martin då, fast jag inte direkt känt honom innan, bara spelat tillsammans i några år) i 2-3 månader också.
Jag känner mig allmänt bortskämd just nu. Jag har blivit så väl emottagen och jag känner mig bara... trygg.
Jag introducerade även memma för dem. De var faktiskt lite nyfikna, vilket var skoj, och Eriks far fastnade t om nog för det. Martin var den enda som inte ville smaka men jag kan knappast klandra honom.
Vi spelade nåt fånigt sällskpel vid namn Retro, det som vi gick igenom frågorna till förra gången. Jag och Erik vann naturligtvist, och även om det var fånigt så var det kul. Jag gillar egentligen inte sällskapsspel öht, men det var faktiskt kul. Underligt nog så brukar jag mest tycka att sällskapsfel är fåniga när jag förlorar...
Vi fick med oss mat hem också (JANSSONS!) så tänkte äta det imorrn när Erik är iväg på släktmiddag. Det kändes lite för mycket för mig att följa med på det (efter mycket om och men, hade tänkt följa med först), dels så har jag ju faktiskt svårt med nytt folk och sen har jag bara känt hans familj (exkl. Martin då, fast jag inte direkt känt honom innan, bara spelat tillsammans i några år) i 2-3 månader också.
Jag känner mig allmänt bortskämd just nu. Jag har blivit så väl emottagen och jag känner mig bara... trygg.
En liten kommentar kan betyda så mycket.
"Vi glömmer dig inte."
Jag blev glad.
Jag blev glad.
Pryyyyyylar!
Jag vill köpa nåt... jag hittar också mycket att köpa. T ex en såååå ball medicinlåda, i svart metall med ett mörkgrått kors på. Men sen är ju grejjen, att vart fan ska man ha den? Jag (min vana trogen...) såg ju genast den ståendes i mitt blivande svartvita badrum (med vinröda handdukar), men jag vill inte ha mina mediciner i badrummet. Men den var på gränsen till för ball för att låta bli att köpa. Jag är lite förtjust i medicinlådor, jag vet inte varför.
Jag höll på att köpa en present till Caiza idag, men det gjorde jag icke. Fast jag ska nog göra det. När jag fått pengar. Kajsabajsa som är så långt bort, jag vill skicka massa presenter till henne hela tiden.
Men jag ska inte köpa nånting förutom mat förräns den 18:e, det har jag bestämt mig för. Jag har tillräckligt dåligt samvete när jag köpte Emperortopen för jag visste att jag inte borde.
Jag har en härligt blandning av Amon Amarth, Korpiklaani, Shamaani Duo och Finntroll på min playlist nu. Jonnes jojkande är grymt.
Jag har också underliga svettningar, men jag väljer att skylla dem på mens. Allt kan skyllas på mens.
Jag höll på att köpa en present till Caiza idag, men det gjorde jag icke. Fast jag ska nog göra det. När jag fått pengar. Kajsabajsa som är så långt bort, jag vill skicka massa presenter till henne hela tiden.
Men jag ska inte köpa nånting förutom mat förräns den 18:e, det har jag bestämt mig för. Jag har tillräckligt dåligt samvete när jag köpte Emperortopen för jag visste att jag inte borde.
Jag har en härligt blandning av Amon Amarth, Korpiklaani, Shamaani Duo och Finntroll på min playlist nu. Jonnes jojkande är grymt.
Jag har också underliga svettningar, men jag väljer att skylla dem på mens. Allt kan skyllas på mens.
Min nya hobby
Sitta och se på SVT-play. Jag älskar deras dokumentärer, visst kan jag tycka att de inte är riktigt objektiva ibland, men jag älskar dem ändå. Det är riktigt bra att man kan se allt streamat på hemsidan.
Det är inte sex, drugs and rock n roll för mig, det är mer sex, dokumentärer and rock n roll.
Jag håller på att gå igenom Uppdrag Granskning nu, och se på allt jag missat.
F.ö har vi varit i Växjö idag. Erik hade sina ärenden så jag gick in på HM och skulle köpa ett nagellack. Det fanns massor att välja mellan och jag tog fel såklart. Men det funkar, det är helt gemonskinligt bara, jag gillar när det är lite färg a la fransk manikyr bara. Sen började mina blickar dras åt kläderna, så jag sprang därifrån och satte mig och väntade på Erik. Vi gick runt lite och tittade efter en skinnjacka, men hittade en som verkade vettig men "tyvärr" så drar jag inte XS som var den enda storleken som fanns kvar. Jag vill verkligen ha en ny skinnjacka, som Erik säger; "Man måste älska sin skinnjacka". Och jag är ledsen skinnjackan men jag har aldrig älskat dig, jag hade dig bara i brist på bättre. Men nu har det gått tre år och du kostade 40:-, så jag känner att det är dags att gå vidare. Tack för alla stunder tillsammans.
Det är inte sex, drugs and rock n roll för mig, det är mer sex, dokumentärer and rock n roll.
Jag håller på att gå igenom Uppdrag Granskning nu, och se på allt jag missat.
F.ö har vi varit i Växjö idag. Erik hade sina ärenden så jag gick in på HM och skulle köpa ett nagellack. Det fanns massor att välja mellan och jag tog fel såklart. Men det funkar, det är helt gemonskinligt bara, jag gillar när det är lite färg a la fransk manikyr bara. Sen började mina blickar dras åt kläderna, så jag sprang därifrån och satte mig och väntade på Erik. Vi gick runt lite och tittade efter en skinnjacka, men hittade en som verkade vettig men "tyvärr" så drar jag inte XS som var den enda storleken som fanns kvar. Jag vill verkligen ha en ny skinnjacka, som Erik säger; "Man måste älska sin skinnjacka". Och jag är ledsen skinnjackan men jag har aldrig älskat dig, jag hade dig bara i brist på bättre. Men nu har det gått tre år och du kostade 40:-, så jag känner att det är dags att gå vidare. Tack för alla stunder tillsammans.
Listerine.
Fyfan vad gott det är. Jenka <3
När jag använder det brukar jag roa mig med att stå och läsa på flaskan, alltid hittar jag något som jag tidigare missat. Som nyss; "Används ej om flaskans försegling är bruten". Nähä, man ska alltså låta bli att bryta förseglingen men ändå lyckas få ur en skvätt två gånger om dagen? Ja jag fattar vad de menar och vet att jag har världens sämsta humor men jag tycker att det är kul att påpeka sådana saker... Jag borde jobba med att utforma texten på sådana etiketter, jag skulle nog vara väldigt duktig på att få till en idiotsäker text som ingen ens kan missförstå med flit.
När jag använder det brukar jag roa mig med att stå och läsa på flaskan, alltid hittar jag något som jag tidigare missat. Som nyss; "Används ej om flaskans försegling är bruten". Nähä, man ska alltså låta bli att bryta förseglingen men ändå lyckas få ur en skvätt två gånger om dagen? Ja jag fattar vad de menar och vet att jag har världens sämsta humor men jag tycker att det är kul att påpeka sådana saker... Jag borde jobba med att utforma texten på sådana etiketter, jag skulle nog vara väldigt duktig på att få till en idiotsäker text som ingen ens kan missförstå med flit.
Kååv och däck.
Igår bytte vi däck och bromsklossar på bilen. Med "vi" så menar jag att att jag stod och tittade på och Erik och hans far fixade. Jag stod mest som en rumpnisse och frågade "Vaffö dådå, vaffö gör di på dette viset?", men jag vill lära mig. Nu vet jag varför man drar åt muttrarna i en viss ordning, jag vet hur man byter bromsklossar.
Sen åt vi god mat och godis, och spelade inte ett spel som hette Retro men gick ändå igenom typ hälften av frågorna.
Idag hade vi planerat och grilla, men de hade slut på potatissallad på Ica. Det slutade med att vi åkte till Urshult. Lol, vad litet det är! Haha, jag hade fått för mig att det var mycket större, men det är mindre än Ryd och har inget riktigt centrum. Sicken håla, men ändå inte på ett jättenegativt sätt. Jag är bara glad att det råkade bli så att jag inte bosatte mig där...
Iallafall så hittade vi potatissallad, och invigde grillen med korv och kött. Det satt inte fel nånstans.
- Du smakar öl.
- Du smakar jordnötter.
- ... fyfan vad bra vi passar ihop.
Sen åt vi god mat och godis, och spelade inte ett spel som hette Retro men gick ändå igenom typ hälften av frågorna.
Idag hade vi planerat och grilla, men de hade slut på potatissallad på Ica. Det slutade med att vi åkte till Urshult. Lol, vad litet det är! Haha, jag hade fått för mig att det var mycket större, men det är mindre än Ryd och har inget riktigt centrum. Sicken håla, men ändå inte på ett jättenegativt sätt. Jag är bara glad att det råkade bli så att jag inte bosatte mig där...
Iallafall så hittade vi potatissallad, och invigde grillen med korv och kött. Det satt inte fel nånstans.
- Du smakar öl.
- Du smakar jordnötter.
- ... fyfan vad bra vi passar ihop.
Amon Amarth.
Jag vill seeeee... När jag ser nya livevideos med dem verkar de ha en sjujävla show, vilket iofs inte är något som jag brukar säga varken bu eller bä om, men det vore kul att se en grandios konsert med dem. Och jag vill seeee Tattered banners and bloody flags live. Men det lär inte bli nå SRF. Det lär bli ytterligare en sommar utan festival. Och det är 1 ½ år innan nästa chans. Om man inte åker på Inferno men det är svindyrt och ändå ett år kvar.
Det är jävligt nedslående. Riktigt jävla nedslående.
Men jag förstår att folk inte pallar att åka från Sthlm om de inte tycker att det är bra band, och Marie hade andra anledningar så. Och alla andra som vill dit har som vanligt inga pengar.
Jag ångrar som fan nu att jag inte åkte ner till Bloodshed Over Bochum, fyfan, en sån chans får man nog inte igen.
Gah...
Balkongen.
Jag älskar vår balkong. Den är så stor, med riktigt tak, och fräsch helt enkelt. Jag sprang ner och köpte ett sexpack folköl och satt där ute och läste en stund, feels good.
Jag längtar tills man kan "inreda" den, nu står det mest saker där, typ. Mina små gamla balkongmöbler står där men det är bara stolarna som används, och det gamla vardagsrumsbordet ställdes där ute i brist på plats och där fick det stå.
En kaktus fick för sig att blomma för ett litet tag sedan. Det gjorde mig glad, jag gillar när kaktusar blommar. Jag är mycket för symbolik, och att en taggig liten kaktus kan få så fina blommor, ja... ^^
Jag längtar tills man kan "inreda" den, nu står det mest saker där, typ. Mina små gamla balkongmöbler står där men det är bara stolarna som används, och det gamla vardagsrumsbordet ställdes där ute i brist på plats och där fick det stå.
En kaktus fick för sig att blomma för ett litet tag sedan. Det gjorde mig glad, jag gillar när kaktusar blommar. Jag är mycket för symbolik, och att en taggig liten kaktus kan få så fina blommor, ja... ^^
Psykologtjosan.
Jag var ju lite paff över att läkaren jag träffade var såpass bra och förstående som hon var.
Jag blev inte mindre paff när jag efter 1 ½ timme gick ifrån mötet med psykologsnubben-vars-titel-jag-fortfarande-inte-vet. För han var bra, han var riktigt bra. Jag tyckte lite synd om honom ibland, när han frågade frågor som vart jag växt upp och hur många syskon jag har, för inte ens sådana frågor är lätta att förklara. Jag har iaf gått från sex syskon till fyra har jag bestämt mig. Jag räknar ju fortfarande Caiza som min syster trots att vi inte ens är släkt och att hon är min fd styvsyster. Det säger ändå rätt mycket när man väljer att räkna någon som syster även om man inte haft så mycket kontakt i vuxen ålder, och bara bott tillsammans i några år och inte är släkt med varandra.
Anyways, han frågade om jag hade provat några SSRI. Jag fnissade faktiskt till, och sa att han kunde ju nämna någon så kunde jag säga om jag INTE hade provat den. Han rabblade upp de vanligaste, Cipralex och sånt, och jag fyllde i med bland annat Nozinan och Truxal, varpå han tappade hakan (fan ta läkaren som skrev ut de där, ANDRA läkare tappar hakan och undrar varför hon gjorde det...) och konstaterade att jag minsann hade körts genom köttkvarnen.
Jag tyckte lite synd om honom med för det tog aldrig slut, när vi hade pratat mediciner ett tag så lade jag till att jag dessutom hade snabb metabolisering och det naturligtvist försvårade saker och ting.
Han var som sagt bra iaf, han tittade aldrig på klockan så jag kände mig inte stressad, han förklarade varför han ställde vissa frågor och sånt. Dock ifrågasatte han min Aspergersdiagnos lite. Han sa att han på en gång märkte att jag uppfattade sociala signaler, och att det skulle göra mig till en väldigt ovanlig aspergare. Det är ju sant, det vet jag, och jag förstår mig inte på det. Men han sa att det är ju möjligt, det kunde inte han avgöra på bara ett besök.
I slutet av samtalet satt han tyst en lång stund och sade sedan; "Ja jag måste fan tänka på det här alltså, jag vet inte riktigt... hur jag ska gå tillväga. Jag måste ringa runt lite, jag vill inte klanta till det." Han påpekade att det som gjorts tidigare uppenbarligen inte funkat och att han därför var tvungen att komma på något nytt då han inte ville att jag skulle gå igenom massa mediciner och sånt igen. Han var omtänksam. Han tog sömnen på största allvar och sade själv att det är det viktigaste då det påverkar hela mitt liv faktiskt.
Han påpekade också hur viktigt det var att jag inte lät mig tryckas ner av läkare o.dyl., att de inte alltid har rätt. Det var en underlig inställning från någon som faktiskt jobbar inom sjukvården men det var sådana saker som gjorde att han verkade vettig.
Jag lär nog inte träffa honom igen iaf, en samtalskontakt är inte nödvändig nu och det är just det han är.
Fick reda på att jag tydligen haft recept på sömntabletter liggandes sen den 11/2, och när jag hämtade ut dem upptäckte jag att hon skrivit ut en 100-burk. Samma sak med Stesoliden. Det kändes bra, då litar hon på mig, och det känns bara... så bra efter att ha blivit ifrågasatt så många gånger.
Jag fick flera uttag av en del, och räknade ihop att värdet låg på ca 3k om man skulle sälja det på annat håll, haha... Vilket jag naturligtvist inte tänker göra.
F.ö så är det så lustigt att jag och Erik är sjukt mycket yngre än de andra i huset (två gamlingar och en... av okänd ålder) men att jag nog är den enda som gnäller på spring i trappen, haha... Men kvart över fyra inatt (då jag fortfarande låg klarvaken) så smällde nån igen dörren, visslade i trappen och smällde sedan igen porten. Varför visslar man i en trappuppgång kvart över fyra på natten?
Sen ÄR det faktiskt lyhört, när porten stängs så låter det mycket i vår ytterdörr av någon anledning, men ändå.. Det är fan mycket spring. Ja se dagens gamlingar...
Jag blev inte mindre paff när jag efter 1 ½ timme gick ifrån mötet med psykologsnubben-vars-titel-jag-fortfarande-inte-vet. För han var bra, han var riktigt bra. Jag tyckte lite synd om honom ibland, när han frågade frågor som vart jag växt upp och hur många syskon jag har, för inte ens sådana frågor är lätta att förklara. Jag har iaf gått från sex syskon till fyra har jag bestämt mig. Jag räknar ju fortfarande Caiza som min syster trots att vi inte ens är släkt och att hon är min fd styvsyster. Det säger ändå rätt mycket när man väljer att räkna någon som syster även om man inte haft så mycket kontakt i vuxen ålder, och bara bott tillsammans i några år och inte är släkt med varandra.
Anyways, han frågade om jag hade provat några SSRI. Jag fnissade faktiskt till, och sa att han kunde ju nämna någon så kunde jag säga om jag INTE hade provat den. Han rabblade upp de vanligaste, Cipralex och sånt, och jag fyllde i med bland annat Nozinan och Truxal, varpå han tappade hakan (fan ta läkaren som skrev ut de där, ANDRA läkare tappar hakan och undrar varför hon gjorde det...) och konstaterade att jag minsann hade körts genom köttkvarnen.
Jag tyckte lite synd om honom med för det tog aldrig slut, när vi hade pratat mediciner ett tag så lade jag till att jag dessutom hade snabb metabolisering och det naturligtvist försvårade saker och ting.
Han var som sagt bra iaf, han tittade aldrig på klockan så jag kände mig inte stressad, han förklarade varför han ställde vissa frågor och sånt. Dock ifrågasatte han min Aspergersdiagnos lite. Han sa att han på en gång märkte att jag uppfattade sociala signaler, och att det skulle göra mig till en väldigt ovanlig aspergare. Det är ju sant, det vet jag, och jag förstår mig inte på det. Men han sa att det är ju möjligt, det kunde inte han avgöra på bara ett besök.
I slutet av samtalet satt han tyst en lång stund och sade sedan; "Ja jag måste fan tänka på det här alltså, jag vet inte riktigt... hur jag ska gå tillväga. Jag måste ringa runt lite, jag vill inte klanta till det." Han påpekade att det som gjorts tidigare uppenbarligen inte funkat och att han därför var tvungen att komma på något nytt då han inte ville att jag skulle gå igenom massa mediciner och sånt igen. Han var omtänksam. Han tog sömnen på största allvar och sade själv att det är det viktigaste då det påverkar hela mitt liv faktiskt.
Han påpekade också hur viktigt det var att jag inte lät mig tryckas ner av läkare o.dyl., att de inte alltid har rätt. Det var en underlig inställning från någon som faktiskt jobbar inom sjukvården men det var sådana saker som gjorde att han verkade vettig.
Jag lär nog inte träffa honom igen iaf, en samtalskontakt är inte nödvändig nu och det är just det han är.
Fick reda på att jag tydligen haft recept på sömntabletter liggandes sen den 11/2, och när jag hämtade ut dem upptäckte jag att hon skrivit ut en 100-burk. Samma sak med Stesoliden. Det kändes bra, då litar hon på mig, och det känns bara... så bra efter att ha blivit ifrågasatt så många gånger.
Jag fick flera uttag av en del, och räknade ihop att värdet låg på ca 3k om man skulle sälja det på annat håll, haha... Vilket jag naturligtvist inte tänker göra.
F.ö så är det så lustigt att jag och Erik är sjukt mycket yngre än de andra i huset (två gamlingar och en... av okänd ålder) men att jag nog är den enda som gnäller på spring i trappen, haha... Men kvart över fyra inatt (då jag fortfarande låg klarvaken) så smällde nån igen dörren, visslade i trappen och smällde sedan igen porten. Varför visslar man i en trappuppgång kvart över fyra på natten?
Sen ÄR det faktiskt lyhört, när porten stängs så låter det mycket i vår ytterdörr av någon anledning, men ändå.. Det är fan mycket spring. Ja se dagens gamlingar...
kiss&bajs
Jag satt i soffan och hatade min kropp, ledvärk och mensvärk går bara inte ihop, när Erik konstaterar att jag "fortfarande" är online på WoW. Så jag hade ju blivit hackad såklart. Jag kunde återställa lösenordet och avbryta det, men massa saker fattas antagligen och jag har lyckats få en keylogger utan att Kaspersky har varnat mig (puh-leeeze ge mig ett bra virusprogram...), och det gör att det känns mindre bra. Väntar iaf på att de ska låsa mitt konto och ge mig tillbaks prylarna.
Faktiskt så känns det bra att ha nånting att faktiskt vara arg på, mina hormoner krigar och har gjort mitt humör allmänt svajjigt de senaste dagarna, + att jag gått omkring med en sjujävla ledvärk i handleder, armbågar, knän och ovansidan av fötterna.
Jag lade mig nyss i sängen och konstaterade att det var underliga kramper i magtrakten som kom i små anfall, och inte förräns jag blev yr insåg jag att jag slutade andas när de kom, mindre bra. Eller ja, inte slutade andas, bara höll andan... vilket kan tyckas vara samma sak, men... nä.
Mitt i allt lyckades jag få nån sorts brain freeze pga mitt blöta hår, då ville jag inte riktigt vara med längre.
Imorrn ska jag på möte med någon "psykiatriresurs" (jag vet inte ens vad han är för något, det står bara så på kallelsen) på vårdcentralen, och det känns verkligen värdelöst att gå dit just nu. Jag behöver ju bara remisser vidare. Sen antar jag att han kommer ställa den typiska frågan "Ja hur mår du då?", och jag kommer skratta till och tänka på att det tog min kurator ett besök i veckan under två års tid för att jag skulle svara någonting annat än "Bra.", då jag istället började svara "Som vanligt.". Till slut bara log hon när jag hade klämt ur mig mitt "Bra.", det blev som en lek nästan. Och jag vet inte vad jag ska svara nu, jag mår ju bra men det är många MEN där efter.
Men jag känner verkligen inte för att sitta och berätta personliga saker om mig själv för en främling, det börjar bli tröttsamt nu. Och jag vet inte ens om jag skulle klara av att tillbringa tre dygn på en sömnklinik längre.
Jag gillar iallafall att det börjar vara ljusare ute, och varmare. Men nu behöver det inte bli varmare, då blir det jobbigt.
Jag ska nog äta chips med dipp och se på en film nu.
Inte Terminator 3 som vi fick med när vi köpte ett fyrpack Cola, för den funkade ju inte. Jag ska skriva och klaga när jag känner att det inte gör lika ont att skriva, bara för att jag inte har något bättre för mig.
Gah, på City gross har de stooora förpackningar med salta skum-S, och alla de sorterna! Så jävla lockande att köpa... FYFAN, höll på att dregla ihjäl mig när jag stod framför den hyllan...
Faktiskt så känns det bra att ha nånting att faktiskt vara arg på, mina hormoner krigar och har gjort mitt humör allmänt svajjigt de senaste dagarna, + att jag gått omkring med en sjujävla ledvärk i handleder, armbågar, knän och ovansidan av fötterna.
Jag lade mig nyss i sängen och konstaterade att det var underliga kramper i magtrakten som kom i små anfall, och inte förräns jag blev yr insåg jag att jag slutade andas när de kom, mindre bra. Eller ja, inte slutade andas, bara höll andan... vilket kan tyckas vara samma sak, men... nä.
Mitt i allt lyckades jag få nån sorts brain freeze pga mitt blöta hår, då ville jag inte riktigt vara med längre.
Imorrn ska jag på möte med någon "psykiatriresurs" (jag vet inte ens vad han är för något, det står bara så på kallelsen) på vårdcentralen, och det känns verkligen värdelöst att gå dit just nu. Jag behöver ju bara remisser vidare. Sen antar jag att han kommer ställa den typiska frågan "Ja hur mår du då?", och jag kommer skratta till och tänka på att det tog min kurator ett besök i veckan under två års tid för att jag skulle svara någonting annat än "Bra.", då jag istället började svara "Som vanligt.". Till slut bara log hon när jag hade klämt ur mig mitt "Bra.", det blev som en lek nästan. Och jag vet inte vad jag ska svara nu, jag mår ju bra men det är många MEN där efter.
Men jag känner verkligen inte för att sitta och berätta personliga saker om mig själv för en främling, det börjar bli tröttsamt nu. Och jag vet inte ens om jag skulle klara av att tillbringa tre dygn på en sömnklinik längre.
Jag gillar iallafall att det börjar vara ljusare ute, och varmare. Men nu behöver det inte bli varmare, då blir det jobbigt.
Jag ska nog äta chips med dipp och se på en film nu.
Inte Terminator 3 som vi fick med när vi köpte ett fyrpack Cola, för den funkade ju inte. Jag ska skriva och klaga när jag känner att det inte gör lika ont att skriva, bara för att jag inte har något bättre för mig.
Gah, på City gross har de stooora förpackningar med salta skum-S, och alla de sorterna! Så jävla lockande att köpa... FYFAN, höll på att dregla ihjäl mig när jag stod framför den hyllan...
MEMMA!
Oh jag hittade memma idag... Erik var som väntat inte alls förtjust i det, men inte sörjer jag för det, det blir ju bara mer till mig. Men det var så underbart gott, jag önskar de kunde sälja det året om.
Jag sitter och kämpar med att hålla ögonen öppna, för jag vet att jag ändå inte kommer kunna sova om jag går och lägger mig. Det kan tyckas vara pessimistiskt tänkt, "för det är la klart att man inte kan somna om man tänker så", men nä...
Jag sitter och kämpar med att hålla ögonen öppna, för jag vet att jag ändå inte kommer kunna sova om jag går och lägger mig. Det kan tyckas vara pessimistiskt tänkt, "för det är la klart att man inte kan somna om man tänker så", men nä...
Bra start på dagen.
Nä, rubriken var faktiskt inte sarkatisk på något vis.
En bra start på dagen är när världens sötaste kommer in och lägger något på kudden bredvid, och man vaknar till på två sekunder då man inser att det är ens finfina Emperortop som anlänt. Sitter bra gör den med! Me luvz.
Håller på att bränna en skiva med bl a Persuaders Sanity Soiled, ja för nu jävlar är det vår. För de oinvigda blev jag fräst i den låten för tre år sen och den fanns med på en SRF-skiva, dvs en skiva vi hade i bilen på väg ner. Jag har bara kvar en av dem, vi brukar spela den i bilen ibland och jag får sådana minnen. Oftast så skulle artisterna på skivan spela under festivalen, så man fick ju minnen från konserterna när man lyssnade på skivan. Oh...
Nu ska vi till Växjö.
En bra start på dagen är när världens sötaste kommer in och lägger något på kudden bredvid, och man vaknar till på två sekunder då man inser att det är ens finfina Emperortop som anlänt. Sitter bra gör den med! Me luvz.
Håller på att bränna en skiva med bl a Persuaders Sanity Soiled, ja för nu jävlar är det vår. För de oinvigda blev jag fräst i den låten för tre år sen och den fanns med på en SRF-skiva, dvs en skiva vi hade i bilen på väg ner. Jag har bara kvar en av dem, vi brukar spela den i bilen ibland och jag får sådana minnen. Oftast så skulle artisterna på skivan spela under festivalen, så man fick ju minnen från konserterna när man lyssnade på skivan. Oh...
Nu ska vi till Växjö.
