Var det nån som trodde på det...
Till mitt försvar så var det faktiskt min tanke men det var ju svinkallt ute! Igår slapp man iaf långkallingar. Så det blev bussen, eftersom jag såg att jag hade en stämpel kvar på remsan. Ironiskt nog så var kortläsaren trasig så jag hade kunnat åkt gratis...
På Willys stod jag ett tag och undrade om jag skulle prova på snabbkassan. Men eftersom jag är så löjligt rädd för att prova på nya saker så vågade jag inte.
Jag passade ändå på att fråga snubben i kassan om man skulle registrera sig eller nåt först, men det var det inte. Så kände jag mig dum och skojade till det med ett "Ja heh, då kanske man vågar sig på att prova den nästa gång då", och såg sen att det var min granne som satt i kassan. Eller jag tror han är min granne, han går ofta av vid min hållplats.
Så, bra där, verka ännu mer korkad inför dina grannar. Varför inte liXoM?
Iallafall, jag drog på VNV Nations Judgement på väg ut.
Ännu en sak som gör mig korkad, jag vet att den skivan gör mig glad, alltså riktigt glad, jag LER för mig själv (jag måste se ut som ett fån, men det struntar jag i), så varför lyssnar jag inte på den oftare? Ok, nu har jag iofs problem med att lyssna på musik öht, men ändå.
"The farthest star" är nummer två på skivan och jag brukar alltid börja med den. Och jag får sån lust att bara blunda, le och snurra runt, eller dansa, eller hoppa i takt med musiken. Varje gång. Jag kan texten, men för varje gång jag hör den så slår det mig återigen hur underbar den är.
Jag vet inte om jag vill säga att jag tycker att det är deras bästa låt. Men jag älskar den något så oerhört just för hur den får mig att känna.
Och deras texter i allmänhet är något jag bara... älskar.
Consumes the senses, veils the signs
We each are meant to recognize.
Redeeming graces cast aside
Enduring notions, new found promise,
That the end will never come.
We live in times when all seems lost,
But time will come when we'll look back,
Upon ourselves and on our failings.
We possess the power,
If this should start to fall apart,
To mend divides,
To change the world,
To reach the farthest star.
If we should stay silent.
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished,
Before it reaches the farthest star.
Wide awake in a world that sleeps
Enduring thoughts, enduring scenes.
The knowledge of what is yet to come.
From a time when all seems lost,
From a dead man to a world.
Without restraint, unafraid and free.
We possess the power,
If this should start to fall apart,
To mend divides,
To change the world,
To reach the farthest star.
If we should stay silent.
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished,
Before it reaches the farthest star.
If we fall and break,
All the tears in the world cannot make
us whole
Again.
We possess the power,
If this should start to fall apart,
To mend divides,
To change the world,
To reach the farthest star.
If we should stay silent.
If fear should win our hearts,
Our light will have long diminished"
Crestfallen
nJag tror att jag var... 16 eller något när jag hörde den här. Visst, jag gillade ju Smashing Pumpkins musik, men jag räknade mig inte som ett fan för jag hade inte koll på deras musik, men jag köpte ändå albumet Adore av någon anledning. Och jag tror att jag lyssnade på "Crestfallen" på repeat otroligt många gånger efter att jag hört den första gången. Det bara var en sån där låt... som var MIN låt. Ordet "crestfallen" blev ett av mina favoritord på engelska.
Igår när jag skulle sova så fick jag av någon anledning den på hjärnan, och jag har ingen aning om varför för jag har inte lyssnat på dem på evigheter. Så jag började rota igenom mina skivor, som fortfarande ligger kvar i kartongerna, innan jag kom på att den såklart finns på youtube... dock inte studioversionen, men den här är ändå bra. Den kommer igång riktigt efter ca 1 minut.
Och när jag hörde den så grät jag för första gången på ca två veckor. Det här låter ju jättedumt, men som jag försökt gråta den senaste tiden! Ni vet när man ibland bara känner att man måste få gråta en skvätt så att man sen mår bra. Men jag-har-inte-kunnat-gråta. Jag hade försökt alla knep, tittat på gamla bilder, tittat på Braveheart (det är annar failproof för mig), men icke. Men lite efter en minut in i låten grät jag som ett barn, och det var så jävla skönt.
Säga vad man vill om Billy Corgan och resten av bandet, divalater och liknande, men jag ÄLSKAR deras texter. Hela det albumet är fantastiskt, även om det tog ett tag innan jag "lärde" mig att lyssna på det. På andra låtar än Crestfallen då.
Edit: Nu kom jag ju på varför jag fick den på hjärnan, jag halkade in på någons blogg som hade en rad ur en av deras låtar som titel.
Dunkadunka.
Det var Banana Incs "Monkey island".
Jag som inte hade lyssnat på sådan musik sen jag hade min lilla tranceperiod i högstadiet lyssnade nästan sönder den, men sen glömde jag bort den och tänkte inte på den förrän igår, av någon outgrundlig anledning.
Nu är det kört igen.
Nu vet jag inte riktigt exakt vad som klassas som hard trance, men det är iallafall en av de få musikstilar som gör att jag blir helt uppslukad. Normalt sett så gillar jag inte riktigt musik med mycket bas, men den här älskar jag. Efter att tag känns det som att hjärtrytmen synkas med basen och jag kan inte riktigt sluta lyssna.
Just "Monkey island" har lite väl... jag vet inte, melodin är väl kanske inte riktigt min smak, men jag gillar den ändå.
Det bör erkännas att jag har lite svårt att sitta stilla just nu.
Och två till som jag lyssnar väldigt mycket på just nu:
Olut
Underbara, underbara språk. Dags att göra ett nytt försök att lära sig igen.
Ska springa och titta så jag inte har halva ansiktet fullt av maskara, sen klä på mig, och sen ner till bussen.
Uppenbarligen så är det ju Valborg idag (det visste antagligen alla förutom jag när vi förra veckan bestämde det hära), så; hyvää vappua!
(jag skojar inte när jag säger att språket pillar på något slags lyckoområde i min hjärna, svårt att förklara)
Legend Seven
Jag har bestämt mig på riktigt för att det är dags för mina gamla dagböcker att ryka. Men ska läsa igenom dem först.
Jag är klar med den första, 8 to go, + några anteckningsblock.
Jag lyssnade väldigt mycket på den här låten, och hade totalt glömt bort den.
Love it.
Du får en femma om du kan sitta still...
Stamp'n Go Shanty spelade den här, och jag kan inte förstå varför jag inte lyssnat på den (eller på Flogging Molly öht...) på så länge.
Den är lycka i låtform. Jag vill bara hoppa och studsa.
Quilty
Det väckte lusten att lyssna på Quilty igen (från min signerade skiva....!), det är så synd att de inte verkar spela live längre för de är RIKTIGT RIKTIGT bra live.
Chain Sling
Jag fick den låten skickad till mig för några (som i ca 6-8) år sen, av en person som gjorde att jag började lyssna på Pain Of Salvation.
Jag tyckte låtarna var lite knepiga, även denna, men jag lyssnade på texten.
- ... det där låter som något som jag skulle kunna säga...
- Jag vet, det var därför jag skickade den.
Den har suttit fast i mitt huvud sen dess. Inte låten, men texten.
Erase Me
Den här fastnade till min förvåning riktigt bra, älskar refrängen. Videon var ju himla bra med, faktiskt riktigt likt. Fast den där Kanye West hade ju inte behövt vara med...
Thousand Years Of Oppression
Och texten.
Jag ryser.
Man kan ju bortse från bilden i klippet för den ser inte ball ut på nåt sätt...
"He hung on the windswept world tree
Whose roots no one knows
For nine whole days he hung there pierced
By Gugnir, his spear
Swimming in pain he peered into the depths
And cried out in agony
Reaching out he grasped the runes
Before falling back from the abyss
He gave himself unto himself
In a world of sheering pain
So that we all may live our lives
By the wisdom that he gained
You doubted him, and spread their lies
Across the world, with sword in hand
You raped our souls, and stole our right
All for the words of mild-mannered man
You listened to mild-mannered god
And put your faith in deceitful words
Your powertrip was paid by blood
In kindness' name you spilled our blood
I refuse to submit
To the god you say is kind
I know what's right, and it is time
It's time to fight, and free our minds
Let me die without fear!
As I have lived without it
So shut your mouth and spare my ears
I'm fed up with all your bullshit
After a thousand years of oppression
Let the berserks rise again
Let the world hear these words once more:
"Save us, oh lord, from the wrath of the Norseman"
Our spritis were forged in snow and ice
To bend like steel forged over fire
We were not made to bend like reed
Or turn the other cheek
He grasped the runes, they're ours to use"
Recreation day & Closure
Sedan albumet Recreation day släpptes har det varit mitt favoritalbum med dem. En av mina all time top 3-låtar finns med där, likaså två andra som jag älskar sådär så man vill ha med dem på the soundtrack of my life, och det här är en av dem.
Jag älskar den på så många sätt. Jag försöker se det som att varje morgon är min nya start.
En annan sång på ett annat album jag älskar är Closure. Texten har farit igenom mitt huvud så många gånger under åren.
Egentligen är inte det här min kopp te, men de har jag gillat i många år nu. Och såg dem på SRF nåt år, när jag stod mitt i smeten nära scenen, och när de körde introt till Recreation day fattade jag varför jag stod ut med att stå i en crowd of people, som svettas på en, knuffar en, men som ändå står och sjunger med bredvid en.
Mäktigt alltså.
Hahahaha, sen har jag stått allra längst fram på en konsert med dem också, på.. Arosrocken? Minns inte vad det hette. Västerås statsade på en minifestival iaf, och de stod på listan. Tror vi var högst 20 pers i publiken, och det var ändå då de lätt skulle kunna sälja slut på en vanlig konstert. Inte samma känsla, och man tyckte ju synd om dem, men bandet var tappra och körde på som om det hade varit en riktig publik. Det var ballt...
Redemption Day.
Orkar inte göra så mycket annat alls heller.
To Be Faded
Både denna och originalet har sina underbara delar.
Konsääär.
Jag vill på konsert :(
Tre band jag VERKLIGEN vill se just nu är Finntroll (gudars skymning, jag tror jag aldrig ens sett dem live...), Amon Amarth och Korpiklaani.
Jag vill stå där längst fram och vara mitt uppe i det hela. Det är verkligen som att man är i en annan värld, ingenting annat existerar och t om jag kan koppla bort alla tankar. Det är en sjukt underlig upplevelse.
Eller stå/sitta längre bak och slappna av med en öl, samtidigt som man känner energin från de som står framme vid scenen. Undrar om jag fortfarande bemästrar att headbanga utan att spilla ut ölen. I think not...
Och egentligen är jag inte ens konserttypen (hell, jag gav bort min Iron Maiden-biljett samma kväll bara för att jag inte hade lust att gå), men vissa band vill jag se.
Ska hålla lite koll på turnéscheman nu.
If I Close My Eyes Forver
Mmm...
Folk förstår nog inte hur sen jag "började" med internet. Kan ju säga att det var några år efter alla andra. Och jag hängde inte heller med hela Youtubegrejjen, det är faktiskt nästan lite pinsamt... Jag kan fortfarande sitta och lyssna på lite äldre musik och tänka att det kanske finns någon ny intervju med bandet på youtube eller nåt, och så finns det maaassa musikvideor från innan jag föddes, och OMG det blir ett hallelujahmoment varje gång... Haha.
Iallafall så tittade jag äntligen på The runaways häromdagen. Och den var väl bra. Jag gillar Dakota Fanning, men geez vad hon växer upp fort... Jag gillar inte Kristen Stewart så mycket, men åas har jag insett att jag egentligen inte haft så mycket att gå på. Rollerna som Joan Jett, Bella och hon i Into the wild har varit lika varandra på sitt sätt, hon ska liXoM stå där och se lite osäker ut men ändå framåt, bita sig lite i läppen, och sånt där. I Speak var hon väl lite sån men där fick man ändå se en helt annan sida av henne som gjorde att jag ser fram emot att se henne i något mer.
Anyways... min moder spelade mycket av det när jag var liten (jag minns att jag sprang omkring och sjöng "I löööv rock n roll" och sen kunde jag inte mer så det blev bara mummel, för när man var så liten så hörde man ju inte VAD de sjöng eftersom man inte kunde engelska, så man härmade ju bara hur de lät...), och jag minns att jag fick lära mig att Joan Jett var skitcool. Typ. Men mamma hade faktiskt rätt där, hon ÄR skitcool.
Och iallafall, igen... nu fick jag chansen att se intervjuer och livespelningar med Runaways, tack vare youtube, och HOLY SHIT vad bra filmen var på att återge dem! Dakota Fanning spelar Cherie Currie så SJUKT bra! Det märks verkligen när man ser på intervjuer med den riktiga Cherie. Och när man tittar på vissa liveuppträdanden i filmen och jämför med hur det såg ut på riktigt, de gjorde det riktigt jävla bra.
Nu känner jag mig gammal här men när jaaaag var liten så kunde man ju inte se intervjuer och musikvideor, så jag har ju aldrig riktigt sett dem förutom på skivomslag.
Sen ser ju både Joan Jett och Cherie Currie oförskämt bra ut även idag, och det är kul att se dem på bild bredvid Krisen Stewart och Dakota Fanning.
Nu tappade jag bort mig. Jag har iallafall fastnat riktigt hårt för den där låten. Om jag minns rätt hade inte Lita Ford en så stor roll i filmen.
Och den här minns jag, även om jag inte riktigt gillar hela låten så är refrängen så jävla catchy och sätter sig i skallen:
Krossa pumpor.
Finger Eleven
Finns inte en dålig låt på det.
Och min favorit från Tip:
Smörigt.
Jag vaknade upp med den här i huvudet.
Eller ja, klockan (telefonen alarmerade) ringde och jag höll på att välta vattenglaset som stod bredvid när jag räckte mig efter den eftersom jag knappt orkade röra på mig och inte orkade öppna ögonen.
Det var en sån där morgon då man undrar vad i helvete man gjort i sömnen, eller i position man legat, för att man känner sig så mör och öm i hela kroppen.
Jag fick iaf låten i huvudet, och snoozade, halvsov och kunde inte få bort låten.
Snoozade en gång till (vad jag alltid orkar störa mig på så pass tidigt är att min klocka snoozar i 9 minuter, och jag förstår inte varför det är just 9 och inte 10. men det kanske är standard, jag vet inte...), hade låten i skallen.
Sen gick jag upp och den har gått på repeat sedan dess.
Jag överger mig till smörigheten. Jag har en riktig soft spot för sådana här låtar. Och jag har totalt accepterat det faktum att jag gillar Bon Jovi.
En annan låt jag brukar få på hjärnan och som brukar krävas en hel dag på repeat är denna.
Nåt år på SRF spelade våra tältgrannar denna på repeat, och jag fastnade direkt, men av någon anledning så tog jag inte reda på vilken låt det var, så det var lite knepigt i efterhand. Fast jag fattar fortfarande inte vad låten handlar om, och det stör mig varje gång jag lyssnar på den. Inte orkar jag ta reda på det heller.
This Machine Will Not Communicate
Live
Under högstadiet och gymnasiet hade jag en klasskompis som jag delade lite musiksmak med, så vi bytlånade skivor då och då, och tipsade varandra om olika band. Jag fick min första blandskiva av honom (eftersom jag antagligen inte ens hade internet eller en brännare hemma då...), och han introducerade mig för Live. Snart hade jag själv införskaffat mig Secret Samadhi och fått en ny favoritlåt; Turn my head.
Idag såg jag musikvideon för första gången, haha, de ser ju skitfåniga ut... Jag gillar egentligen inte musikvideor öht, jag vet inte varför. Det är helt enkelt svårt för mig att se en musikvideo utan att tycka att bandet ser fånigt ut.
Iaf, så är låten lika underbar nu. Jag har inte lyssnat på dem på säkert flera år, och det känns som att det är de som kommer lyssnas på de nästkommande dagarna.
"Run to the water" är också helt underbar.
