De senaste dagarna har känts lite knasiga, tror jag börjar bli lite förkyld för huvudet är sådär tungt och jag kan inte fokusera på något alls knappt.

Men min mor och hennes karl Kai var här igår iaf, på väg hem från Tyskland. De åker ju från Västmanland så vi låg bra till som kaffepaus. Dessutom hade jag beställt 2-3 flaskor vodka, hon skulle se vad de hittade och ja, det syns ju på bilden vad de kom hit med... Undrar om 2-3 flaskor är finska för 14 flaskor? :P Men jag blev glad, ville ha två flaskor av en sort vi visste var god sen fick de fria händer att hitta nån billig som inte var Jelzin eftersom den smakar spolarvätska.
Så kul, jag trodde inte på Erik när han sa att det fanns en som hette Vanlig vodka, mamma trodde inte på mig och Kai trodde inte på henne.
Jag blev lite uppdaterad om vad som händer i gamla Arboga. Allt är sig likt, dvs det händer nytt djävulskap hela tiden. Eriks familj skäms lite på skoj ibland och ber om ursäkt för att de är så onormala, därför är det så skönt när Erik får träffa folk från min familj så han verkligen kan intyga att de är Svensson Svensson Svensson om man jämför...

Samma dag blev trallen på balkongen färdig också, och det blev grrreat. Så stor skillnad mot betong och det blev så fiiint!

F.ö blir nog trallen på balkongen färdig nu i veckan.
Jag är så himla glad att vi plötsligt bestämde oss för att lägga den på tvären, det blir SÅ mycket snyggare och gör att balkongen ser bredare ut.
Det är också SÅ mycket snyggare med hela brädor istället för de där fyrkantiga plattorna man köper färdiga.
Jag var lite emot impregnerat trä från början också eftersom det kan se rätt grönt ut, men det ser inte så grönt ut alls och om ett år kan vi betsa eller måla om det.
Jag fick också skruvarna jag ville ha, som är väldigt matta och inte drar uppmärksamhet till sig.
Sen ska man bara orka få upp gardinerna också, och hoppas på att lösningen vi försöker oss på ska funka.
Det blir iallafall en otrolig förbättring, mycket mysigare än att gå på betong och det ser mycket bättre ut också. Förhoppningsvist kan jag kanske få med mig Erik till Kivik och titta på gargoylestatyer eftersom jag har ögonen på en eller tre som man kan placera där ute...

Läkare är så roliga.
Jag hade pratat med honom i telefon och konstaterat att hans svenska inte var så bra och att han verkade rätt förvirrad, men ändå rätt bra.
Skulle till en hudläkare för att kolla till lite håravfall och födelsemärken.

Gick upp kl 8 istället för 10, och det kändes ju.
Stressade omkring och halvtimmen till bussen skulle gå kändes som fem minuter.
Men jag är ju aldrig sen, så jag kom i tid.
Eller uppenberligen inte, för just den dagen gick bussen UPPENBARLIGEN för tidigt! Och jag som redan skulle ha det tight med tid.
Cykeln har för dåligt med luft i däcken och pumpen är knasig, så jag skickade ett sms till Erik för att höra om han sov.
Det gjorde han antagligen, så jag tog cykeln ändå.
Ni vet när man är medveten om att en läkare ska glo och peta på ens kropp och man definitivt inte vill komma dit alldeles genomsvett?
Ja önsketänkande är ju för jävla roligt...
Eftersom luften i däcken var så dåligt var jag tvungen att trampa t om i nedförsbackarna, MEN, jag kom fram i stort sett i tid.
Och fick vänta en kvart ändå...
Läkaren var likadan som han låtit på telefonen. Lite svår att kommunicera med, men öppen och lyssnade och det värderar jag högre än eh... kommunikation, bara man får fram det man vill säga och han förstår.
Nu kommer tjejprat här, han gick igenom min hårbotten och började prata om hormoner, och frågade om jag hade problem med mens, som smärtor och riklig mens.
Jag fick hålla mig lite så jag inte sa "Eh... JA?".
Så han sa att han trodde att jag var hormonellt störd. Fast det lät ju fel tyckte han, så störda hormoner hade jag. Men inte det heller, det var inte rätt uttryck, men till slut kom han på det: en hormonell störning!
Så jippi-kay-ey, tre hormontester ska tas, några via blodprov och några via gynekologiska undersökningar...
Jag hade ändå en tid för det senarenämnda rätt snart, som jag tänkt avboka eftersom de i stort sett blev påtvingad den, men jag dealade lite med honom och han skulle prata med den läkaren så att han kolla upp allt som behövde kollas och sen skulle jag få remiss till en annan klinik.
Skönt att nånting händer, men jag hade varit glad om det bara varit blodprov...
Han kollade på en del födelsemärken också, inga såg farliga ut men han sa att han kunde ta bort en del ändå, vilket var snällt för de brukar inte ta bort sånt av kosmetiska skäl på många ställen. Så det är väl någa jag ska ta bort som sitter på dumma ställen, som under bhkanten och på benen.

Sen gick jag in på apoteket och medan jag väntade på mitt nummer samlade jag ihop lite grejjer som fyller på husapoteket lite.

Jag har börjat spela Rift, som känns ljusår roligare (och snyggare, och GUUU´, SNYGGARE) än WoW, och jag gillar verkligen spelet, men spelsuget finns bara inte där.
Jag hatar det.
Men det är lockande att vara online ändå, när samma person glömmer kaffet gång på gång på samma sätt efter fem år, och som, precis efter vi kommit ut ur en instans där vi slaktat demoner, ska ta en paus för att han ska plantera om lite blommor.

Vad det uttrycket passat bra under resan.

Vi skulle åka kl 4, så vi gick och lade oss kl 23 cirka.
Kunde jag sova?
Nej.
Så jag gick upp kl 1 eller 2, och tänkte att det inte var någon idé att gå och lägga sig ens. Sov inte på vägen till Gbg heller, men jag var inte ens trött.
Göteborgs "cityflygplats" var cirka fem gånger mindre än vad jag väntat mig, så det gick ändå relativt smidigt att ta sig på flygplanet. Om man bortser från mina nerver då, eftersom jag är flygrädd. Jag höll mig faktiskt sansad, men jag var... jag vet inte det rätta ordet för det. Jag är inte ett dugg rädd för att planet ska störta, menar, det värsta som kan hända är att man dör, men jag är ändå fruktansvärt rädd för att flyga. Starten är ju rätt cool, men det blir nån sorts skräckblandad förtjusning.
"Wow, SHIT, nu lämnar vi marken, vi FLYGER faktiskt, COOLT! ... Wow, SHIT, nu lämnar vi marken, det här är inte bra, nu kan man inte stiga av, det här känns inte naturligt... HELVETE!"
Säger som mosters man, skulle det vara meningen att vi ska flyga skulle vi ha vingar...
Och jag fick såklart lock för öronen direkt (jag får det när jag kommer upp en bit), som rätt snabbt ledde till huvudvärk.
Det tog ju inte lång tid alls att flyga, och Eriks syster mötte oss på flygplatsen. Tur det, för annars hade vi nog inte fattat ett skit.
Vi passade på att äta på Burger King så fort vi kom fram iaf.
Vi hann inte ens stiga av flygbussen innan jag tappat hakan över hur många fina byggnader det finns där. Överallt. Ida, som fick rollen som reseledare, sa rätt snabbt att jag var den lättaste att tillfredställa eftersom jag bara behövde se ett hus.
Köpte toffeepopcorn, som var väldigt... underliga. Första popcornet var vidrigt. Men man blev ju lite nyfiken så man tog ett till. Sen ett tredje. Och vid det fjärde var det nästan gott.
Hotellet var mysigt med, vi fick ett handikappsanpassat rum som därför var större än de andra och som hade en STOL I DUSCHEN vilket var så hiiiimla smidigt när man hade varit ute och gått tills fötterna inte ville vara med längre. Och så hade de en riktigt sweet AC, som man kunde ställa in hur man ville.
Vi bodde nånstans i Fulham, och jag är inte riktigt säker på om det ligger i Chelsea, men det var iaf väldigt nära Ida.
På torsdagen gjorde vi nog inte så mycket alls, man hade ju varit igång hela dagen så det blev nog en rätt tidig kväll.
Jag och syskonen Nilsson drog oss tillbaks till mitt och Eriks rum och såg på nåt Vännermaraton.
Det är så roligt, när alla syskonen träffas blir de plötsligt små barn igen och kivas om att få plats i sängen och liknande.
På fredagen var det däremot lite mer på schemat.
Vi hade bokat nån kombinationsbiljett med sevärdheter, så vi började med akvariet. Priority access r0x, man fick gå före hela kön och kände sig lite VIP.
Vi hann precis fram till första vattentanken när larmet gick och nån ropade ut i högtalarna att man skulle bege sig mot närmaste nödutång och behålla lugnet. Knappt någon reagerade förrän en i personalen började fösa ut folk. Uppenbarligen hade någon rökt i hissen så de utrymde hela byggnaden...
Bra start.
Men vi kom in hyffsat snabbt igen.
Det var lite roliga grejjer där inne, men egentligen är det inte min grej att gå runt och titta på djur i fångenskap. Fast åas så är det ju inte ofta man ser ett gäng hajar simma nån meter ifrån en... Eller sköldpaddor para sig.
Lunch på McD efter det, och sen mot London Eye.
Tre av oss sa absolut nej när det kom på tal för några veckor sen, men alla var med nu iaf och det var inte så läskigt som det verkade. Det var mest läskigt att gå av och på eftersom de förbannade grejjerna inte stannade utan man fick gå av och på i farten.
När vi kommit upp en bit fick jag såklart lock för öronen, men huvudvärken uteblev.
Det var en fantastisk utsikt därifrån iallafall.
Efter det bar det av mot Westminster Abbey, det som jag antagligen sett fram mest emot.
Vilken byggnad! Jag hade nog kunnat stå där utanför i en timme och bara tittat på alla detaljer. Helt fantastiskt. Vi gick dock inte in, det var så mycket folk, men det får bli nästa gång.
Sen är ju då minnet lite luddigt från den här dagen.
Vad jag kan säga med säkerhet är att vi åkte massa buss och gick sjukt mycket, för det gjorde vi varje dag.
Vi åt nog på Pizza Hut den dagen. Det finns inte i Växjö och jag har saknat det.

På lördagen åkte vi tidigt till Camden Market. Och det var ju en upplevelse där! Det första jag köpte var en helt vanlig svart keps...
Det var svårt att föreställa sig hur det skulle vara där inne i smeten, men det var definitiv intressant. Det var lite svårt att titta på allt man ville dock eftersom vi var sex pers, men fick se en hel del och det slutade med att jag köpte ett himla snyggt linne som jag inte orkar ta kort på än.
Ylva hade sagt att det inte räckte med en dag där, Ida sa att det skulle ta två timmar max, och det beror nog på vilken typ man är. Jag var uppenbarligen helt klart endagstypen.
Det som var mest jobbigt var att man inte kunde gå in i de små affärerna utan att butiksbiträdet sprang fram till en och satt som klistrad tills man gick därifrån. Jag vill gärna kunna titta på ett plagg i fred utan att biträdet springer och hämtar det i alla möjliga storlekar.
Vi åt lunch där, jag lyckades utan problem beställa alldeles själv minsann! Några åt hamburgare igen, jag åt asiatiskt.
Sen kom Idas vän dit (som man hört så mycket om, så det var kul att träffa henne) och vi gick runt lite till.
Vi gick runt ett bra tag men jag vill definitivt tillbaks igen.
Sen är minnet lite luddigt igen, men lite senare åkte vi en typiskt sightseeingbuss. Det var intressant så länge mina hörlurar funkade.
Vad jag fortfarande är så väldigt konfunderad över är hur många sådana där "falska fönster" det finns. Jag förstår inte vitsen med dem och det driver mig till vansinne. Det ser ju hellöjligt ut!
Bussen tog en himla omväg eftersom det var nån Pridefestival, och vi hoppade av på helt fel ställe pga det och fick gå sjuuuukt långt.
Undrar om det inte var den här dagen vi åt på Pizza Hut igen.
Men som nån sa, inte åker man till London för matens skull...
Jag tror vi avslutade kvällen med att somna framför TVn i den väldigt bekväma hotellsängen.
(ja vart skulle vi annars somna liXoM...)

Söndagen startade rätt tidigt den med, med Madame Tussaud. Det var ärligt talat inte så imponerande som jag trott, men Morgan Freeman var cool. Det var ju ändå ett "måste se".
Sprang runt och letade efter ett apotek åt mig, jag fick inget intyg på de smärtstillande tabletterna jag fick innan vi åkte så jag vågade inte ta med dem och riskera att de skulle bli tagna i tullen eller nåt så jag hade kollat upp innan vi åkte efter ett likvärdigt alternativ och hittat ett receptfritt.
Det blev KFC till lunch iaf, de finns ju inte alls i Sverige så jag ville passa på. Och det var godare än väntat faktiskt.
Sen gick vi från Baker Street till Brittiska museet.
Jag såklart gick mest och tittade upp på alla hus och ett hade faktiskt gargoyles!
Så Olivia skrek "GARGOYLES!" så det hördes över halva London... tror ingen förutom Erik förstod hur häftigt det var för mig att se sådana.
Väl på Brittish Museum var det en del intressanta grejjer, tyvärr så hade de nog inte hört talas om AC där, eller syre heller för den delen, så jag gav upp rätt snabbt när jag insåg att det började snurra för mycket i huvudet.
Lång väg hem blev det, men vi satt längst fram där uppe i bussen så man fick se mycket.
Trafiken där är ju helt sinnessjuk, jag kan inte för mitt liv förstå att de inte har fler olyckor. Det ser bara kaos ut.
Vi åt iaf på nån mexikansk restaurang i Fulham, mycket gott må jag säga.
Den natten somnade jag också framför TVn.

På måndagen vaknade vi före väckarklockan, och den dagen bestod också mest av väntande.
Kl 11.30 åkte vi från Victoria och var framme på Stansted strax före 13, och planet gick 18.
Vi åt lunch på Burger King igen, och satt och läste och väntade helt enkelt.
Alla var nog rätt trötta för vi skrattade åt allt och inget.
Och det satt två skottar bredvid oss en stund, så jag satt och låtsades läsa medan jag tjuvlyssnade på dem, det var som musik för öronen...
När vi hade kommit förbi säkerhetskontrollerna (som f.ö var rätt intensiva) var det återigen det här fenomenet med minimalt syre i luften, inte kul. Det blev inte bättre när vi gått förbi boardingen och stod stilla i den där lilla gången mellan flygplatsen och planet...
Resan hem gick smidigt iaf, och kändes som 30 minuter. Flygresan alltså, sen återstod bara resan hem till Växjö som inte kändes lika kort...
Vi stannade på McD och åt kvällsmat, och det blev nog den... femte hamburgaren eller så för resan.
Efter tre timmar var vi hemma iaf, och det var riktigt skönt, men tråkigt.

Sååå... idag kändes det väldigt konstigt att gå upp och laga sin egen frukost och inte ha nån AC.
Och inte ha halva dagen planerad.
Jag vill definitivt tillbaks sen iaf, men tänker lägga upp resan lite annorlunda då.