Kanske dags att döpa om den här bloggen till Skallebank + sjukvården = big nono.
Men jag vet att det är en hel del som läser som har samma erfarenheter och är mitt uppe i det så alltid tröstar det väl nån och jag får skriva av min ilska lite.
Iallafall så skulle förnya mitt recept på smärtstillande i förrgår, och eftersom det är en narkotikaklassad vid behovs-medicin så brukar det ju vara så att man inte ska vara ute i "för god tid", dvs att läkarna kan tycka att man går igenom medicinaskarna lite väl fort. Så jag väntade tills de hade varit slut i några dagar, mycket för att se till att kroppen inte vant sig för mycket vid dem, innan jag förnyade via internet. På alla andra mottagningar brukar jag få svar inom en dag och receptet brukar också komma samma dag eller dagen innan.
Och visst förstår jag att man ska ha framförhållning, de är jätteupptagna, speciellt nu under semestern, men det här är också en för mig helt ny avdelning så jag vet inte hur de funkar.
Imorse hade jag inte fått något svar alls, så jag skrev tillbaks och försökte verkligen låta så vänlig som möjligt och förklarade att jag bara ville vara på den säkra sidan och se så inte mailet hade försvunnit eller att jag blivit bortglömd på tidigare ställen (viktigt att påpeka, så de inte skulle känna sig påhoppade) och att det kunde bli lite knasigt ibland. Jag ville helt enkelt se till att läkaren hade fått mitt meddelande. Alla är mänskliga, skulle det efter några veckor visa sig att det skett ett misstag hade det kunnat rättats till fortare för att jag frågat.
Svaret från sköterskan löd att "meddelandet hade kommit fram men att de inte haft några läkare den dagen (nej men säg det då istället för att låta mig gå och vänta i onödan och kolla apoteket.se varje kvart...) och att de faktiskt hade en vecka på sig att förnya recept. Och att det faktiskt var patientens ansvar att ha lite framförhållning och förnya recept när man hämtar ut det sista."
Jaha.
Och alla de här "faktiskt", var det verkligen nödvändiga? För det fick ju inte ALLS meddelandet att låta sjukt jävla snäsigt.
JAG visste inte att man skulle räkna med en vecka, och jag undrar helt ärligt vart det finns information, för på samma ställe kanske man kan lära sig lite andra saker man ska tänka på.
Och det har ALDRIG varit populärt att förnya en behovsmedicin direkt när man hämtat ut det sista på receptet, menar, "Hej jag räknar med att jag kommer behöva den här beroendeframkallande medicinen även efter det här, jag är inte så dum så jag vill ta en vecka i taget och hoppas på att jag behöver så lite som möjligt så det är lika bra att förnya på en gång."
Det har jag faktiskt (...) aldrig varit med om, att sköterskor ser det på det viset.
Så jag sitter mest och är irriterad på den sköterskan.
Var nästan beredd på något liknande när jag ringde ett annat ställe och skulle förnya ett recept, där är de visserligen alltid trevliga men det är sååå förvirrat där vilket inte är konstigt med tanke på att läkarna inte ens skriver in ens dos i journalen.
Det var lite samma visa där med mig, den är i stort sett slut, och det är en varje dags-medicin, så jag frågade lite skamset om det kanske var överhuvudtaget möjligt att få det förnyat idag. Men sköterskan var så söt, och sa att hon skulle lägga det högst upp i akuthögen till läkaren men att hon inte kunde lova något.
När man blir dåligt bemött cirka fem gånger i rad och sen blir bra bemött den sjätte vill jag nästan skicka blommor dit, men så ska man ju inte riktigt behöva reagera för att man blir bra bemött inom sjukvården...
Stackars tjej förresten, hon var ny där, och med tanke på hur fucked upp den mottagningen är så är risken rätt stor att hon som alla andra tröttnar.

Phew, yes, I'd very much like some cheese with that.

Om ett tag ska jag ner till VC och ta bort de sista stygnen, haha, även där kom jag på det kvällen innan och var tvungen att ringa i morse och fråga om det fanns en liten möjlighet att de hade en tid ledig idag...

Tråkigt.
Halvsjuk.
Längtar tills jag kan göra nånting.

Nu har jag varit några dagar i Gbg.
Som vanligt var det aaaaaaaa-weeeee-sooooome!
Det var nån stadsfest samtidigt ju, så vi var för en gångs skull lite inne i stan och tittade.
Ylva och Jezz mötte upp mig på stationen och vi åke hem till deras "nya" lägenhet, som av en händelse ligger precis nära Tomas.
Den var skiiitfin, Ylva har världens finaste dörrar till sitt rum!
Vi hade stora planer för maten, men såklart blev det pizza...
Biskop var annorlunda än jag trott, men det är svårt att förklara. Det var ju inget Botkyrka direkt, och faktiskt mysigt.
Och såå mysigt att träffa dem igen, och bara sitta och tjöta om allt och inget, och få de där typiska fnissattackerna som Ylva alltid ger mig.
Efter ett tag började vi rota i spritlådan. Som då är en kartong full med sprit. Vi hade bunkrat upp med en del supplies så vi hade sjukt mycket att blanda med och jag som mest bara dricker öl hade noll koll, men vi fick ihop ett par väldigt goda saker.
Av någon anledning började vi undra hur "Lalalal är vi allihopa" egentligen gick, vad det första ordet var.
"Vad är det vi är då allihop?"
Efter nån halvtimme googlade vi, och det var ju såklart morsgrisar vi är... fast vi valde att sjunga fyllbultar istället.
Faktiskt hade vi så trevligt så vi bara hann se två låtar med Evergrey, men jag var mycket nöjd ändå.
Egentligen skulle vi till Kellys efteråt, men det var så fullt så vi hamnade på nåt annat ställe som ändå var ok.
I baren satt det en amerikanare, som först skojade och frågade om alla ölen var till mig när jag hämtade en runda åt oss.
"Well you never know!"
Sen såg han ut att ha så tråkigt för uppenbarligen var han där själv och eftersom han verkade trevlig så gick jag faktiskt och frågade om han ville sitta med oss. Vilket uppenbarligen gjorde honom jätteglad, för som han sa, folk gör inte sånt i Sverige.
Det visade sig att han hette Kurt och gått dit för att se om det var någon där han kände men uppenbarligen var det ju inte det. Himla trevlig att prata med honom iaf, vi pratade om jantelagen och lite allt möjligt, och han hade en rätt intressant livshistoria.
Den puben stängde redan kl 1, så vi flickor gick vidare till Babar som jag besökte för första gången förra gången jag var där.
Sen typ... åt vi hamburgare, åkte hem, rökte vattenpipa, terapipratade (jag pratade, de var terapeuter), fick skrattatacker på köksgolvet, och gick och lade oss strax innan 8.

Några timmar senare bankade Jezz på dörren och vi kom på att de hade tvätt-tid, och det blev genast väldigt bråttom eftersom det skulle vara färdigt tills Ylvas föräldrar kom med massa möbler senare på dagen.
Massa spring och städning blev det, och till slut kom föräldrar + Arvid som då är Ylvas lillebror. Han envisas med att han är 22, men jag vill ju gärna att han är lite yngre för inte kan lilla Arvid vara så stor redan... Han var bara typ... 15 när jag träffade honom för första gången.
För de som inte vet hur mycket den familjen betyder för mig så är det ju som sagt då min före dettas familj som tog emot mig med öppna armar och som jag i stort sett fick bo hos när det inte funkade så bra med tjejen jag bodde inneboende hos. De blev min extrafamilj och jag verkligen stormtrivs med dem.
När Ylvas mamma kramade om mig hårt och länge var det svårt att låta bli att gråta, fyfan vad underbart det var att se dem igen.
Massa spring med möbler blev det iaf, men vi blev färdiga på lite över en timme, och Arvid stannade kvar medan hans föräldrar skulle bo på hotell.
Man kände sig rätt mör den kvällen, och Ylva och Jezz var överlyckliga över att ha fått möbler efter två månader utan.
"Titta, titta... vi har en soffa! Och ett bord! Och en tv! Och massa stolar!"

På lördagen for vi in till stan för att titta lite på kalaset.
Det var väldigt mycket att se, och väldigt skönt att bara sitta på en gräsmatta och lyssna på musik.
Arvid bestämde sig för att stanna en dag extra, så på kvällen blev det mer drinkar och Singstar med Tomas och hans kompis, + Ylva och Jezz kompis som sjunger superfint.
Tomas har jag ju känt i ungefär tio år, men vi träffas sällan vilket är synd, men vi tog igen lite då iaf.

Det var väldigt sorgligt att åka hem på söndagen sen, men hem måste man ju.
Det blev inte bättre av att tåget var proppfullt och den lilla asiatgubben jag satt bredvid tog av sig både strumpor och skor efter några minuter, och satte sig sen i skräddarställning så hans ena fot låg över halva min plats. Och jag kunde inte byta plats förrän efter två timmar...
Erik hämtade mig från stationen och som vanligt när jag varit borta har han varit en sweetheart och städat hela lägenheten.

Jag tog lite bilder med min lilla kamera, men eftersom det är mycket folk med på dem så lägger jag upp dem på Facebook istället. Jag vet att många inte är bekväma med att bilder på dem finns lite här och där på nätet (jag är en av dem) så det får bli min lösning. De flesta som läser här känner mig ändå har har tillgång till dem.

Magnetröntgen inte läskigt?
Dunkar lite högt bara?
Lite otäckt sådär?
Ja och Jurassic Park var bara en nöjespark.
Fyfan.
För det första var det inte kul att gå upp så tidigt (vem ger en en tid kl 7.30?!), eftersom jag inte somnade förrän vid 4 och gick upp 6.15.
För det andra kände jag att jag inte hade fått tillräckligt med information alls, så jag var ju helnervös.
För det tredje så stannade inte bussen där den skulle utan tog en omväg eftersom den hållplatsen tydligen var stängd (de borde byta ut skyltarna där det står "Europas grönaste stad" mot "Ursäkta röran vi bygger om" för de bygger om överallt hela tiden) och det stod ju inte med när jag kollade tiderna på nätet. Inte för att det gjorde så mycket alls, eftersom det bara tog några minuter längre att gå.
Väl framme blev jag ju förvirrad i vanlig ordning. Plan 1 skulle jag till, och hade tydliga instruktioner på pappret men kunde inte alls hitta stället. Tills jag insåg att grundplanet är plan 2 och jag alltså skulle åka neråt för att komma till plan 1.
Vem vare som kom på nåt så dumt?

Nere på avdelningen var allt jätteläskigt, strålningsvarningsskyltar överallt, och utrustning, och stuff, och sen kom sköterskan och gav mig en gigantisk grön rock utan något att stänga till den med och sa att jag fick behålla trosorna på men inget annat. Det var alltså inte en sån där klassisk sjukhusrock med röven bar, utan den var istället öppen FRAMTILL.
"Ja den är ju så stor så du får vira den lite omlott".
Spela roll, jag vill inte ligga i hålla i mina "kläder" för att inte blotta mig!
Men de var snälla ändå, förklarade allt de gjorde, men väl inne i den där mackapären...
Det var antagligen en av de topp tre hemskaste sakerna jag varit med om.
Helt allvarligt.
Jag är ju så oerhört ljudkänslig men monotona ljud går bra, men nu var det... skrammel blandat med dunkar blandat med pip i olika frekvenser och så himla oregelbundet så jag trodde jag skulle bli galen. Och så fort maskinen rörde sig så trodde jag att det var över, men icke.
Det kändes verkligen som en oändlighet.
Dessutom var jag tvungen att ha både öronproppar (jag kan inte riktigt förklara varför jag avskyr sådana, jag tror helt enkelt att mina öron är missformade för jag får ALDRIG dem att stanna kvar och det är så obekvämt) och något annat slags skydd ovanpå och skyddet ovanpå kändes till slut som en jävla järnhjälm.
Det pågick i en timme iaf, och jag är uppriktigt sagt förvånad över att jag lyckades hålla tillbaks paniken. Men hade jag vetat att det skulle varit så så hade jag proppat i mig lugnande innan, utan tvekan.

Nu har jag duschat iaf och ska ner till VC om en timme och ta bort stygnen i ansiktet, sen kolla igenom packningen lite till. Men den är nog färdig.
Det finns ju dock en liten detalj som oroar mig, en liten detalj som jag gärna vill fixa... jag har inga långbyxor.
Mensmage + allmän tjockismage har gjort att inga passar riktigt!
Så jag ska åka ner på stan lite tidigare och springa in på några affärer och se om det finns några, jag hade beställt ett par som jag verkligen trodde på (jag är HOPPLÖS att hitta byxor till) men det sket sig rojalt.
Sen åker jag till storstan.

Det här med "Orka" fungerade inte riktigt så bra som jag tänkt, men jag skyller på att jag varit sjuk.

Igår kom Hanna över och vi fixade chokladbollar, fast vi pratade nog mest.
Så hiiiiimla skönt att ha en tjejkompis här som man kan prata om, tja... inte tjejgrejjer direkt (eftersom vi båda är lite lika så sitter vi inte och diskuterar kläder eller smink direkt), men saker som en karl antagligen inte skulle kunna förstå på samma sätt. Och det är så skönt att höra att man inte är ensam om att vara som man är ibland, det är lugnande på nå vis.
Plötsligt ringde hennes karl och man förstod att klockan av någon anledning hunnit blivit allt för mycket, så vi delade upp bollarna och jag rejsade igång med kvällsmaten, sådär 20 minuter försenad.
Sen tog mitt hemskt... jag vill inte säga dåliga, men... mitt mindre bättre humör över, och kvällen kändes bajs. Det har varit en rätt kass vecka helt enkelt.

Men tidigare igår så pratade jag och Ylva och jag ska med största sannolikhet åka till Gbg om en vecka, vilket är underbartunderbartUNDERBART.
Egentligen har jag inte råd, sjukt mycket högre elräkning än vanligt, frikortet både på apoteket och inom vården har gått ut nu och jag har läkartider jag väntat på länge som jag inte kan omboka, men ärligt talat så skiter jag i det. Ja alltså, jag tänker gå på de två tiderna, men jag tänker ta mig råd att åka för jag tänker träffa Ylva och känna allt annat släppa, sitta och fnissa åt ingenting, träffa Jezz och skratta med henne också och sitta och diskutera allihop, träffa Tomas vilket inte blev förra gången, och sen vet jag väl inte så mycket mer vad som händer.
Vad är vitsen att sitta och sakna något när man faktiskt kan ordna det?

Jag känner att jag inte haft någon lust alls att skriva här, och det är ju lite ironiskt att det nu blir ett inlägg där jag gnäller över vården.
Men bloggen kallas ju inte för Skallebanks gnällhörna för intet!

Idag var det första gången sedan sommaruppehållet som jag träffade min coach.
Det började inte så bra, kom på att jag hade glömt deras portkod, inte för att det spelade nån roll eftersom det satt en lapp på dörren om att de flyttat, vilket jag borde kommit ihåg.
Lyckligvist så var det bara 20 nummer nedför gatan (såklart därifrån jag kom...), inte för att det spelade nån roll för just det numret hittade jag inte. Efter 10 minuter så fick jag tag på henne och det visade sig att just den siffran var borta från entrén...
Det fortsatte i samma anda, en kvart in på mötet fick jag ont precis nedanför revbenen, precis i mitten, och det blev bara värre.
Vi fick lite pratat iaf, berättade bland annat om samtalet med sköterskan i morse.
Jag skulle förnya receptet på Ritalin (eftersom de jävla fucktardsen som vanligt inte ens kollar i journalen så de skriver ut fel dos och fel mängd), och hon frågade när jag senast var på en kontroll och vem som sköter kontrollerna.
- Kontroller?
- Ja, blodtryck och vikt.
- Det har inte någon hos er kollat nån gång, men läkaren pratar jag ju med nån gång i halvåret eller så.
- Nä men serru alla som har den medicinen kontrolleras regelbundet för att hålla koll på sånt.
- Det var underligt, för jag har inte hört ett knyst under de här två åren.
- Men ALLA får gå på sådana kontroller. Är du säker?
- Ja jo, jag är faktiskt helt säker på vad jag hållt på med...
- NÄMEN, är det SANT? *drar efter andan* Men jösses det måste vi ju ordna på en gång!
Såatteeh... Under de här två åren har INGEN av de sex läkarna jag haft där ens knystat om det.
Och nog för att jag läser på mycket, men det här visste jag faktiskt inte.
Nu har jag väl lite tur eftersom jag alltid haft lite högt blodtryck och därför kontrolleras någorlunda regelbundet hos en barnmorska i samband med nytt recept på minipiller, men annars hade det ju kunnat stå till lite hur som helst med det.
Det berättade jag för min coach som också tappade hakan. Eftersom hon jobbat inom NP-vården så vet hon att sådana kontroller är standard.
Hon blev rätt upprörd över att ingen pratat med mig om det, så hon skulle dra i lite kontakter och se hur rutinerna ser ut numera.
Jag har väl lite tur ändå eftersom jag som sagt läser på mycket och vet symptomen på om något är fel, men det finns säkert många andra som tror att läkarna vet vad som ska göras och därför litar på dem.
Men så mycket kan jag säga, att jag har tillräckligt många dåliga erfarenheter för att lägga min hälsa i en läkares händer. Och så ska man bara inte känna egentligen.
Så nu har vi börjat kolla efter privatläkare. Vi tittade lite medan jag var där, den första hon fick upp log hon lite åt och sa sådär diplomatiskt som hon brukar; "Ja honom har jag inte så jättebra erfarenheter av, om man säger så..."
Däremot hittade hon en annan som hon sade varit mycket omtyckt när han jobbade för någon av mottagningarna, dessvärre verkar hemsidan inte vara uppdaterad sedan 2006 men hon ska kolla vidare. För hon håller med om att jag inte borde gå kvar där.
Smärtan blev värre under samtalet och jag började undra hur i helvete jag skulle ta mig därifrån.
Tiden gick för fort med så var tvungen att försöka gå fort (tänk dig att försöka gå fort med en kniv instucken precis under revbenen... jag hasade mig fram dubbelvikt ungefär) mot bussen, som såklart redan hade gått.
Tänkte sitta där tills nästa gick om en halvtimme, men var i stort sett tvungen att hämta ut minst en medicin så jag gick mot ett av apoteken.
Tantan där är så himla trevlig, lite för trevlig eftersom hon hjälper mig med saker jag inte ens frågat om.
Såklart hade de inte den gamla vanliga medicinen som det varit krångel med sen i våras för att företaget som tillverkar dem gått i konkurs så det är mer regel än undantag att de inte fått in den än när man ska hämta ut den. Den fanns inte på något av de "vanliga" apoteken, så jag gick till ett annat som inte heller hade det, på det tredje trodde jag att jag skulle behöva besöka ett fjärde innan hon sa att jag kunde få en större förpackning men att eftersom det var expeditionsintervall så fick jag betala lite mer.
JA MEN TACK GÄRNA, jag betalar HEMSKT gärna lite extra för att NI inte har tillräckligt med medicin hemma, för det här är ju bara månaden då både frikortet på apoteket och inom vården går ut för mig samtidigt som jag har två läkarbesök jag verkligen inte kan missa eftersom jag då skulle få vänta några månader till.
Vid det laget kallsvettades jag och försökte andas så ytligt som möjligt för att minimera smärtan. Hon frågade hur jag mådde eftersom jag uppenbarligen så blek ut, men vad ska man säga? "Jo jag har lite ont i magen, typ, eller där nånstans iallafall"
Nä.
Fast... normalt sett så brukar jag tänka att det skulle vara lite generande att svimma sådär mitt i en affär, men nu tänkte jag mest att det skulle vara så oerhört skönt att få svimma så man slapp smärtan.
Jag hade planerat att hämta cykeln när jag ändå hade missat bussen, men det kändes inte så aktuellt just då, eftersom det tog dubbelt så lång tid att gå.
Så jag tog bussen hem och sedan räckte det med att jag låg på rygg ett tag så kunde jag röra på mig normalt.
Jag fällde faktiskt några tårar, för det gjorde något så infernaliskt ont.
Men som sagt, tack och lov gick det över rätt snabbt när jag väl legat ner ett tag.

Annars så orkar jag fortfarande inte så mycket, vilket iofs kan bero på att jag varit lite sjuk den senaste veckan cirka. Feber och skit, och totaaaal utmattning.
Fram tills nästa vecka har jag som sagt viktiga möten, sen tror jag att jag beger mig mot Sthlm ett tag. För jag längtar ihjäl mig, och jag vill vara där för en vän som vill ha någon där.
Det passar skitbra såhär när man för en gångs skull faktiskt känner sig pank, men jag tar hellre av mina sparpengar än låter vännen vara ensam nu.
Utan att nämna några namn har hon fått reda på att hon har en tumör och hennes karl är bortrest och jobbar ett tag, och (*trumvirvel*) vården låter henne knappt få veta något mer än att hon måste opereras. När får hon inte veta, bara att hon inte bör åka nånstans då det kan bli kort varsel.

Nu ska jag se på Hesher och försöka äta nåt.
Och kanske försöka ta reda på när min kurs börjar och fixa kurslitteratur.
... sen.

Edit: Joseph Gordon-Levitt är ju inte bara vuxen nu, han är ju ffs äldre än mig...

Det har varit mitt måtto den senaste veckan, gamla hederliga "Orka?!" som jag t om tryckte upp på en t-shirt till en person en gång.
Erik jobbade sin första vecka efter semestern förra veckan, så jag kände mig inte så sugen på att ta tag i mig själv och göra något under dagarna vilket ledde till att jag snittade på ca 5 filmer och några serieavsnitt per dag.
För ett tag sen var vi hos en polare och vi pratade om att under semestern så blir ju ALLT jobbigt efter ett tag, att gå och handla blir plötsligt världens jobbigaste grej. Och det var lite skönt att höra hur folk tänkte, för då kanske de har lite mer förståelse för sjukskrivna. Från början är det ju absolut inte en enda lång semester, eftersom man ju är sjukskriven av en anledning, men efter ett tag så blir som sagt alla vardagliga grejjer så oproportionerligt jobbiga.
Egentligen vill jag visa den sköna klänningen jag i stort sett bott i den senaste månaden, men då skulle jag vara tvungen att fälla upp stativet och byta objektiv på kameran, och det ter sig just nu som en omöjlighet. Som om någon skulle säga "Hey, läs in Matte C-kursen på två timmar är du rar."
Ja liXoM... orka.
Men jag ska försöka orka lite mer nu iaf.
Som idag ska jag på min första after work-öl på cirka 10 år, det är inte illa!
Det är ju visserligen inte MIN after work, men ändå.
Skönt att någon drar ut en, nu när cykeln inte kunnat användas har jag känt mig nästan strandsatt men nu börjar jag komma tillbaks i det där "Man kan ju faktiskt gå".
Så förhoppningsvist kommer jag iväg och bakar den här veckan också!
Och lämnar blodprov, och fixar saker med Försäkringskassan, och fixar studieliteratur, och, och, och...