Sovmorgon! Eller inte.
Gick upp efter ett tag, fixade frukost, såg på Desperate Housewives och fixade sen med lite grejjer. Satt och funderade högt över om det var inatt man ställde om till vintertid, kollade på klockan på datorn och såg att den var 11.16!
(ja det var lite underligt att titta på klockan två och se 11.16 två gånger på en och samma dag)
Jag blidde glad för det innebar ju naturligtvist att jag INTE hade sovit till 11.16, utan faktiskt bara till 10.16, alltså hade jag inte sovit länge.
Erik tycker att jag ändå sovit länge eftersom mängden timmar inte ändrats, men hmmpf, jag väljer att se det som att jag inte sov till klockan var mycket iallafall...
Jag försökte visa Erik vad som var så roligt och sorgligt/tänkvärt med just det avsnittet av Desperate Housewives (so7e03), men det gick inte.
- Listen to you, you are loving this! Tom the college nerd gets to finally smoke pot and be cool.
- Hehee, I was plenty coooool in college, the only reason I didnt smoke back then was because I signed the absence pledge of my Dungeon & Dragons club. ...
Jaaag tycker iaf att den serien är bra. Det sorgliga i det avsnittet var hela situationen med Gabi. Det är heartbreaking. Men det känns inte som att jag kan skriva ut det här, jag vill inte spoila nåt och vet inte vart kanal 5 är i sina avsnitt. Nu kan jag inte byta rad här heller utan att den lägger till ett extra radavstånd. Ibland undrar jag varför jag har kvar min blogg här...
Om jag skulle vara nån från Desperate Housewives, vem skulle jag vara?
Jag älskar sånt, jag sätter alltid in mina vänner i roller i tvserier. Och jag vet vem jag tycker att jag skulle vara i Desperate Housewives, det är bara skoj att se vad andra tycker också.
Random.
Det gick jättebra på de två första affärerna igår, inne på Body Shop gick det dock sämre.
MÅSTE de lägga ner alla småflaskor HULLER OM BULLER, både shampoo och balsam i tre olika sorter, i en liten skål så man får gräva runt och hoppas på att det man letar efter öht finns?
Så var det två från personalen som höll på att böka runtomkring mig samtidigt, vilket inte gjorde mig lugnare. En av dem frågade till slut om jag hittade det jag letade efter, och eftersom hon visste hur flaskorna såg ut så rotade hon fram den sista av shampoot. Fast först tyckte hon ju att jag skulle köpa en större förpackning...
När jag skulle betala så frågade hon om jag ville gå med i kundklubben, vilket jag inte ville, men till slut så blev det så ändå, jävla helvete.
Sen frågade hon om jag inte ville prova en hårinpackning från samma serie, eftersom jag hade långt hår, och uppenbarligen så sa jag ja.
Då var jag i ett läge där jag bara toksvettades och ville därifrån, och hon bara fortsatte att mala på.
- Så, så kan du skriva på mot trafficking där framme också.
Sa hon och gav mig en penna.
Tänk om jag kanske inte hade velat skriva på? Faktiskt så ville jag inte det, inte för att jag stödjer traffiking alls men jag vill inte att andra ska kunna se mitt namn sådär, svårt att förklara.
Men hon gick på som en jävla bulldog, och jag ville därifrån.
Kom ut och halvsprang till en sidogata jag trodde att jag skulle till, och stod och andades ett tag.
Luktade på allt jag hade köpt, och sakerna från Body shop luktade himmelskt. Balsamet luktar BLÅBÄR! Eller blaubaer som Chelsea skulle säga. Jag undrar om jag nånsin kommer sluta få infallet att säga blaubaer istället för blåbär...
Inne hos coachen stod jag och svettades som en gris, men som tur var fick hon ett samtal från nån trög person som var väldigt upprörd och inte fick tag på sin handläggare eller nåt, så det samtalet tog en kvart. Det var intressant att höra henne pratade med honom faktiskt, hennes taktik och sätt att behålla lugnet för det var uppenbart att personen i andra änden var väldigt upprörd.
När jag fick komma in hade jag nästan lugnat ner mig, satt och drack vatten och pratade om det en stund.
Vi satt mest och pratade om helt random saker sen faktiskt.
Eller ja, en del om gruppen.
Och sen om skor. Snörning, lathet, kängor och att det är bra med stålhätta när man handskas med kor eller hästar. Det var ett ögonblick där då det mer kändes som att jag pratade med en kompis.
Jag kommer inte att ha kvar henne som individuell kontakt, vilket är himla synd.
På bussen försökte jag se snäll ut och fladdra med ögonfransarna för att få åka tillbaks på samma biljett trots att den gick ut för en halvtimme sen, eftersom det regnade.
Det funkade.
Köpa massa flickesaker.
Tänk att en timme kan göra så stor skillnad.
Sen blev jag skitstessad eftersom jag har ett möte med coachen, men tiden flyter på rätt långsamt ändå.
Jag känner inte för att gå ut idag, det är grått och trist och det regnar.
Sen måste jag ta en sväng på stan med, och köpa massa grejjer jag inte är hajj på... Fast ögonkrämen har jag redan beställt, likaså ansiktskrämen, så det är inte så mycket iaf.
Jag har insett att jag måste ha ett ansiktsvatten, och som vanligt måste jag forska runt på nätet och kolla vad alla andra tycker, så nu har jag några alternativ på listan.
Ska prova Bodyshops Rainforestshampoon och se om det är nåt att ha.
Jag måste in på Kicks och hämta ut min ögonkräm, jag gillar inte den affären. Jag känner mig som en elefant i en porslinsbutik där. Ja det är ju då inte affären per se som jag inte gillar, utan att gå in där...
Sen borde jag promenera hem, bara för att få gå lite. Får ju se hur det blir med det...
Lampa.
Jag/vi har dragits med en lampa som inte är så vacker (men inte heller ful, bara tråkig) som har fått funka som en temporär lampa.
Häromveckan köpte vi ju en ny så vi kunde äntligen plocka ner den här och jag tänkte gömma den i en garderob och hoppas på att vi inte behövde den igen.
Men sen fick jag för mig att den skulle passa jättebra som svart och i köket sen, så jag provade att spraya den och jovisst!
Ok, själva sprayresultatet blev inte 100% lyckat då jag sprayade för mycket på två ställen så det rann, men jag har aldrig gjort sånt förut och det är ändå godtagbart. Jag var lite osäker på om det skulle bli för blankt, men icke.
Det ska på ett lager till sen, och så fort vi fått hem en poster vi väntar på så kommer köket bli någorlunda färdigt och kort skall tas!
Det var så skoj att spraya så jag gick omkring med sprayburken och undrade vad mer man skulle kunna spraya svart...
Tragiskt trevligt.
Som förrförra gången jag var där och hade reserverat medicin, då hon tog fram lådan och sa "Ja jag tänkte väl att det var du!".
Och förra gången lyckades hon t om gissa rätt på vad jag ville hämta ut, och det var ändå fyra grejjer och det var en massa andra randomrecept inlagda.
Men det är rätt trevligt faktiskt, när man kommer mot kassan och hon tittar upp och verkligen säger "Nej men hallå du!" på ett glatt sätt.
Förra gången var precis efter ett läkarbesök. Haha, vid läkarbesöket innan dess var det ju nån grek med som "praktikant", nu när jag fick en annan läkare var han med den HÄR läkaren, och han kände igen mig. Han log lika mycket den här gången, så han får nu heta den Glade Greken. Fan, det hade passat som restaurangnamn...
Iallafall, när tantan på apoteket gjorde i ordning medicinerna småsuckade hon sådär lite medlidsamt, och frågade om det var mycket biverkningar från litiumet, eftersom de två andra sakerna var mot biverkningar. Och så fick jag gnälla av mig lite. Sen tvekade hon lite och frågade om jag mådde bra av det iaf, och lite där går min gräns över hur social jag är med farmaceuter. Fast det var ok, för hon ställde frågan på ett sådant sätt så jag förstod att det var för att se vart JAG hade min gräns.
Som vanligt kände jag behovet av att förklara att jag inte var bipolär. Jag vet fortfarande inte varför jag har det behovet.
Idag skulle jag ner och lämna blodprov, och tantan i receptionen kände också igen mig så jag behövde inte visa leg.
Jag fick vidare mot laboratoriet och tog en nummerlapp, ut kommer en sköterska, tittar på mig och säger "Men HEJ, dig känner jag ju igen! Åh är det dags nu igen...".
Det var ju "min" sköterska, som kommer ihåg att jag avskyr sånt där...
Så det känns som att jag nu är tjänis med hela vårdcentralen.
Lite tragiskt, för det känns lite som ett tecken på att man behöver gå dit för ofta, men ändå trevligt.
Ragnarök.
Han hade ingen aning om att läraren hade lagt upp det så och tyckte att det var konstigt.
Och det var sååååå irriterande att han var så oerhört likt min, eh, f.d svåger både till sättet och utseende, och skrattet. Så varje gång han öppnade munnen och pratade blekingska så blev det bara en krock i mitt huvud, det lät så fel.
Jag hoppar av kursen för nu, fräschar upp a-kurskunskaperna fram till januari då en HELT ny grupp börjar. Smidigt värre att Helen precis är klar med a-kursen för då kan jag ninjaköpa den av henne.
Jag och coachen tog sällskap ner på stan eftersom vi skulle åt samma håll, och hon sade att hon hade funderat på att det verkat som att jag de senaste gångerna har haft ett större behov av att komma ut mer.
Huvudet på spiken, som vanligt.
Och hon föreslog en plats i gruppen som börjar nästa månad. Nog för att jag inte vill förlora mötena med henne, men jag sa ändå jag på direkten.
Får se hur det blir, måste fråga henne hur det blir med våra möten...
Som vanligt missade jag bussen precis. Men om man jämför med de två tidigare "städerna" jag bott i så är halvtimmestrafik helt ok.
Dumt bara att det kom en hel klass med småungar, 9-åringar eller nåt.
Jag stod och lyssnade på Amon Amarth, och mitt i allt hörde jag nån vråla "RAGNARÖÖÖÖÖK!" och när jag tittade ditåt så stod där en liten grabb och gjorde metaltecknet.
Jag svär på att det inte hördes vad jag lyssnade på, så det var lite roligt. Han och hans polare stod och fnissade åt mig också, och gjorde lite mer metaltecken.
Det fick mig faktiskt att le.
Nu har jag massa grejjer att göra i veckan.
Måste bl a ner till vårdcentralen två gånger imorrn.
Igår var jag sängliggande nästan hela dagen kändes det som, och jag bara hoppas på att det kommer kännas bättre under veckan.
"Man kan inte tona håret ljusare"
BULLSHIT!Jag ville ha lite fler röda toner i mitt urtvättade svartbruna hår, så jag valde nån ljusaktig kastanjemahognyjagvetintevad, och tänkte att det tar väl inte på den nuvarande färgen men utväxten blir ju uppfräschad iallafall.
För när man har färgat (aja, tonat...) håret mörkt och uppenbarligen har rätt naturligt ljust hår så ser man ju lätt tunnhårig ut när utväxten blivit längre än en centimeter.
Som bekant så intensivtonar jag håret svart när jag orkar, och däremellan får det faktiskt en rätt schysst nyans som ibland är mörkbrun, ibland lite ljusare brun med röda nyanser i, och ibland nåt annat, men det känns ändå mörkt.
Nu är det inte mörkt.
Nu är det ljusbrunt. Typ.
BLÄ!
Jag tycker inte om den färgen på mig... Så nästa vecka blir det svart igen...
Två irriterande saker på TV.
Jag tittar knappt på TV längre, kopplar bara datorn till TVn för att se på film eller seriemaraton.
Men de senaste dagarna har jag sättit på den ibland på kvällarna och TVÅ gånger har jag kommit in mitt i Vampire Diaries i samma scen scen, den ena gången var ju repris då.
Jag är inte överförtjust i den serien, jag tycker inte vampyrer är balla (alls), jag tycker faktiskt att serien ofta är fånig, men det finns saker jag tycker om med den.
Låten de använder är All I need av Within Temptation (fast de är har klippt den i början), och jag bara älskar den. Den rör alltid upp en massa känslor hos mig, ibland bra, men oftast sämre. Och den passar så bra till scenen, så jag nästan börjar grina när jag ser den. Inte kan jag byta kanal heller.
Så vad är oddsen för att just den scenen är på när man sätter på TVn...
Sen måste man väl ha sett på serien lite för att förstå scenen, men wtf.
Den andra irriterande saken är faktiskt Drängarna. För Ullared och reprisen av det har varit på två gånger, och uppenbarligen var Drängarna med i det avsnittet... Så i morse vaknade jag upp med "Vill du bli min fru" i huvudet.
Det finns trevligare sätt att vakna på.
Åh kvark, jag vill se Within Temptation igen, sist jag såg dem hade de inte gjort den låten än och det skulle vara grymt att se den live.
Sångerskan är fantastisk, hon kan verkligen gå upp lika högt live som hon gör på skiva och hon är bara fantastisk.
IIIIH, de spelar i Sthlm i mars, I'll be there!
*hoPpaR oCh stuDzaR*
Edit: Så, klart, jag och Emma will be there. Eftersom det är "vårat" band så finns det ingen jag hellre vill gå med. Däremot ska jag se om det finns lite fler folk som vill med ändå.
Mediciner och apotek.
På väg hem hämtade jag dem, och damen där gick och hämtade lådan där hon hade samlat ihop all medicin, tittade på namnet och sa "Ja jag visste väl att det var du!".
Jag vet att hon har känt igen mig de senaste två gångerna, och den här gången tittade hon bara lite snabbt på passet. Förhoppningsvist så behöver jag inte visa det nå mer där.
Hon var också förvånad över att hon hade allt inne, men det var åas inte så ovanliga saker.
Och biverkningarna av medicinen är inte så himla roliga nu. Och har inte heller varit det de senaste tre veckorna.
Det startade med något som jag bara kan likna vid konstant mensvärk, inte så farlig alls, men tillräckligt stark för att det ska vara störande.
Och magen är bara upp och ner, magknip och grejjer om vartannat som jag vaknar upp mitt i natten av.
Dessutom har jag känt mig vrålhungrig, men har noll aptit och mår illa. Sådär man kan känna efter att man haft magsjuka en dag, bara tanken på mat får det att vända sig i magen på en. Igår försökte jag äta en sån där mealbar, och det tog mig fyra timmar trots att jag tycker att de är goda. Det slutade med att jag fick ta de sista tuggorna tillsammans med massa vatten och bara svälja utan att tugga...
Skitbra av läkaren att först tredubbla dosen, sen höja den en gång till, och sen åka nån annanstans i en månad. Bra strategi där.
Jag vet fortfarande inte hur det blir med läkarintyget som måste skrivas nu snart helst igår, min arbetsterapeut skulle kolla upp det, hon tyckte inte heller att han var en bra kandidat att skriva det.
Det är otroligt stressande, men jag känner mig väldigt välsignad eftersom jag har så många bra människor i mitt "lag".
Även de som inte har något med själva intyget att göra.
Häromveckan sade hon som utför den taktila stimuleringen att hon kunde känna någon sorts moderinstinkter när hon träffade mig de gångerna jag inte mådde bra, och att hon bara ville ge mig en kram och trösta mig ibland. Men det är ju hennes personliga del som talar, inte den yrkesmässiga.
Och så har jag fått fler papper hem om provtagning, det blev en gång i veckan i fyra veckor till.
YAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAY!
...
Syster och kort.
Gravidbilder är sååå mysiga, och det känns rätt häftigt att jag kommer ha chansen att prova mig på sådana. Och jag är glad att det är Caiza det handlar om eftersom jag är så avslappnad med henne och hon har kameravana.
Får se om Oliver vågar vara med på några kort tillsammans med magen också, han tycker nog att jag är läskig.
(tecken på att jag varit och hälsat på alldeles för få gånger ja...)
Men han är såååå söt och lika fotogenisk som sin mor.
Jag ska kosta på mig en reflexskärm. Egentligen skulle jag vilja ha en blixt också för jag antar att det blir inomhusbilder eftersom det kommer vara under vintern. Så då måste jag nästan ha en blixt nu när jag tänker efter. Hjälp.
Det känns iaf som en utmaning att komma på bra idéer eftersom det finns så oerhört många gravidbilder ute. Inte för att jag strävar efter att vara unik, men det vore ju skoj att komma på något annorlunda för någon bild...
Och i samma veva ska jag tamefan se till att träffa min kusindotter. Helsjukt att jag inte träffat henne än.
Sen hoppas jag få terrorisera en annan del av Köping!
Edit: Ungen beräknades nånstans runt min födelsedag, så vi har kommit överens om att hon ska försöka få den prick på min födelsedag!
Prylar.
Bara såhär på en sidenote, så var det tredje gången vi var på IKEA som ett par för att köpa grejjer till VÅR lägenhet, jag tyckte det var lite... häftigt... Jag är lättroad.
Iallafall så åkte vi till Kalmar istället för Älmhult, eftersom Älmhult än så länge (de bygger om) är så litet, även om det är ballt att det är Sveriges första IKEA-varuhus. Kalmar var iaf nästan lika nära.
Det kändes rätt nice att gå igenom hela avdelningar och tänka att man inte behöver något därifrån. För det innebär för mig att den delen av lägenheten redan är som vi vill ha den. Och eftersom jag aldrig haft en lägenhet inredd som jag vill, där jag faktiskt ansträngt mig för att få det fint, så är det en stor grej för mig.
Vi har velat köpa ett vitrinskåp ett bra tag, det förra vi ville ha hann utgå men vi hade ett som vi mest skulle titta på nu. Och det såg väldigt lagom ut, fast det var ju högt, och vi hade inget släp.
Vi hade lite smågrejjer vi skulle ha, sen hittade vi ännu mer grejjer vi behövde, och naturligtvist de obligatoriska sugrören, de måste man alltid köpa när man är där.
Vi stod på lagret och funderade på om det skulle gå att ta vitrinskåpet i bilen, nu när vi ändå var två som skulle sitta där.
Vi chansade, och det gick faktiskt rätt galant, även om vi var tvungna att luta mitt säte väldigt mycket bakåt.
Det är helt ovärderligt att ha en bil som man kan köra hem ett 2 meter högt vitrinskåp i.
Det passade skitbra hemma, men har inte fått till nån riktig bild än eftersom det har varit så himla mörkt.
Min coach, min coach...
Hon blev oroad över studiesituationen och tyckte att det var väldigt dåligt skött av dem, men hon ska ta tag i det och ordna ett möte med deras studievägledare som tydligen är väldigt bra.
Det är jag tacksam för.
Det visade sig att hon jobbat inom psykiatrin och att hon nu egentligen jobbar för Försäkringskassan, vilket är väldigt bra för hon vet hur mycket sånt funkar.
Jag tog upp det här med läkarintyg och aktivitetsersättning med henne och efter att jag förklarat hur min läkare är så tyckte hon att det var bäst att jag först tog kontakt med min arbetsterapeut och höra vad hon tycker.
Hon ska också ordna ett möte med min handläggare på FK (som uppenbarligen är en sweetheart, de har jobbat tillsammans) och min arbetsterapeut för att gå igenom hela situationen. Det är bra, eftersom det ger en mer komplett bild av det hela, istället för att de bara ska gå efter ett läkarintyg.
Hon var också av åsikten att jag antagligen skulle behöva minst ett år till, så det är bra att hon är med på mötet.
Sen hade jag läkartid hos idiotläkaren. Och det visade sig att det här inte alls var vårt sista möte, han ska vara kvar hela hösten. Fast nu ska han vara borta en månad. Och det är under den tiden jag behöver mitt intyg.
Fast jag tror det är en bra sak. För jag vill inte att han skriver intyget. Han känner inte mig, han har inte ens läst min journal, och han är bara inte i position att bedömma huruvida jag är arbetsför eller inte.
Fast frågan är ju då VEM som ska skriva intyget...
Jag lade över den frågan i ett mail till min arbetsterapeut.
När allt det där är avklarat, så tänker jag söka mig till privatvården. Jag hoppas, hoppas att det finns ett bra alternativ där, för det funkar inte att gå på den mottagningen.
Det var Den Glada Busschauffören på väg hem (jag tog bussen 2/3 hem, istället för att byta buss så gick jag), jag gillar honom.
Storsputnik.
Tills jag fått hem min egen, som jag beställde igår.
Modellen heter tydligen Storsputnik, jag förstår inte varför men det är hysteriskt kul.
Nananana.
(vilket man inte kunnat tro när man läste rubriken...)
De senaste dagarna (veckorna) har jag knappt kunna lyssna på en hel skiva, eller en playlist, utan det har bara blivit samma låt på repeat. Hatar när det blir så, men jag kan inte göra något åt det nu, har jag fått en låt på hjärnan så är det lögn i helvete att försöka byta, då har jag det hellre tyst.
Den senaste är iaf Undecimbers Never broken. Som de kan ha gjort när de hette Reactor, jag minns inte.
Den finns inte på youtube såvitt jag vet så jag kan inte lägga in den här, men finns att lyssna och ladda ner på http://www.realwicked.com/ , som f.ö är en riktigt grym sida med en skitsnygg mediaplayer.
Låten Take this life är också helt underbar. Never broken och Death by design rekommenderas till de som är lagda åt det här hållet.
Ja iallafall... jag har lyssnat på den låten när jag tagit många fotografier, och häromdagen började jag i mina tankar kombinera dem. Som ett bildspel. Fast jag vill ha med rörliga bilder också, så jag får prova filmfunktionen på kameran snart. Den ska tydligen vara helt ok.
Innan jag tänkte längre så tänkte jag chansa och slänga iväg ett mail till dem och fråga om jag fick använda låten, och fick snabbt svar från sångaren. Det gick tydligen alldeles utmärkt, bara jag hade med en copyrighttext så inte skivbolaget började gnälla. Han tyckte det var jättekul, trevlig snubbe det där. Jag var jättenervös, och var rädd att jag skulle få något i stil med "LOL, nej våra låtar får inte användas till sånt skit" till svar, men det var alltså tvärtom.
Så nu sitter jag och funderar på om det går att göra i Flash, och om jag ens kommer ihåg Flash tillräckligt. Förut satt jag och pillade lite med det, vi lärde oss det i gymnasiet och det var riktigt kul. Fast jag vill minnas att jag tyckte bättre om nåt annat program, som jag verkligen inte minns namnet på. Tror jag fick MVG på den kursen iaf. Det hade sina fördelar att gå medieprogrammet, när man fick betyg för att sitta och göra det man tyckte om.
Iallafall... så vet jag inte om Flash eller nåt videoprogram är bäst. Jag har aldrig arbetat med ett sådant. Jajo, lite i Rörlig Bild A, där jag och Emma redigerade en film om en papperskorg som åkte genom skolan, men det var ju inte sådär... jätteseriöst.
Vi gick seriöst och drog en papperskorg efter oss medan vi filmade med en stor jävla filmkamera, genom hela skolan.
Anyways... ska kolla upp det hela. Vilket program jag ska använda.
Oooh, det var jättelänge sen jag gjorde sånt här, faktiskt nästan 10 år sen.
Under gymnasietiden kunde jag sitta halva nätter med lurarna på och bara göra såna grejjer.
Jag är lite sugen på att göra en hemsida med.
Men jag har inte gjort det på flera år.
Det är riktigt roligt, eftersom det involverar både kodande och design.
Fast jag har alltid svårt att komma igång med det. Jag kan sitta i flera dagar med grunden till en design, och bara inte komma nånvart, sen tänds det en glödlampa i skallen och jag gör om designen helt och sitter en hel dag tills sidan är färdig.
Ja får se hur det blir helt enkelt.
Det är härligt att känna att man har fantasi igen.
"Det finns värme även på Flashback"
Tråden: https://www.flashback.org/t1322408
Många sa efteråt att de var glada att de inte var inloggade just då, för att de antagligen hade varit en av dem som hade skrikit "TROLL!". Och i ca 99% av fallen så menar inte personen allvar, det startas SÅ många liknande trådar där personen antingen är ute efter att provocera eller bara vill få lite uppmärksamhet och medlidande så folk har tröttnat. Det är som han som ropade att vargen kommer på skoj för många gånger, och när vargen väl kom så trodde alla att han skojade och han blev uppäten. Eller nåt, jag minns inte hur den gick.
Det fanns faktiskt en bra debattartikel på Aftonbladet om det idag; http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/internet/article7944539.ab
"Någon som skriver på Flashback vet vilken slags respons man får där jämfört med något annat forum."
Det är så sant. Man startar inte en sådan tråd och väntar sig att få massa cyberkramar och tröstande ord, även det var en del som försökte med det i tråden.
Sen finns det poster som där någon undrade om han hade skrivit ett brev till sina anhöriga. Vilket för mig inte alls är en hemsk fråga, såvitt jag förstod det så hade personen som frågade det haft någon i sin närhet som tagit livet av sig och inte skrivit något alls, så han ville underlätta för den här snubbens anhöriga.
Det är nog många som tycker att det är hemskt när folk intar en sådan roll, när de accepterar att någon antagligen kommer ta sitt liv och när de försöker underlätta för honom. Har någon bestämt sig så har den, då tycker många att de lika gärna kan underlätta för honom genom att t ex påpeka att man ofta skiter på sig vid hängning så han borde gå på toa innan.
Jag accepterar att någon vill ta sitt liv, enligt mig är livet ens eget och man ska inte känna nån tacksamhetsskuld för att man fick livet som en "gåva" man inte bad om.
Man jag tycker inte att det är ok nånstans att folk tar risken och provocerar folk i stil med "Du kommer aldrig våga", då kan de lika gärna hålla käft och se vad som händer.
Som sagt, hänger man på FB så vet man vad man ger sig in på när man startar en tråd. Man måste kunna filtrera bort skitsvaren och ta till sig de vettiga. Annars har man inte där att göra. Annars VILL man nog inte vara där.
Jag är less på att folk går in där, klickar sig in på t ex Mondo, gore och bizarre och tänker "Nej fy, vilka sjuka människor det finns här!" och dömer ut hela forumet.
Istället för att kika på Barn och familj, eller Bildhantering och grafisk formgivning, där folk har problem och får många olika perspektiv på sina problem och ofta får hjälp med att lösa dem.
Eller Psykologi och psykiatri, där någon nu får hjälp och stöd med att sluta skära sig.
Eller i inredningsdelen, där någon får många efterfrågade tips på en tvbänk.
Som det står i debattartikeln, på FB vågar folk säga vad som helst, på gott och på ont. Geez, jag vet inte hur många dumma frågor om allt möjligt jag har fått svar på där, frågor som jag inte vågat fråga någon för att de varit så dumma.
Ja det finns jättekonstiga människor på FB. Det finns också jättekonstiga människor i verkligheten. En del märker man väldigt väl, en del märks det inte alls på för de går inte runt och skyltar med sina åsikter eftersom de då kan anses vara just konstiga.
Det en del verkar missa är också att om han inte hade startat en tråd på FB så hade ingen kunnat ta reda på hans ipnummer och ringa polisen, för det var faktiskt en hel del som gjorde det. Det fanns alltså folk på Flashback som gjorde sig mödan att ta reda på ett ipnummer och ringa polisen för en person de aldrig ens pratat med förut. De gjorde att han skulle kunnat ha en chans att överleva men polisen kom dit försent.
Sen tycker jag personligen att det är rätt fucked up att rigga en webkamera och sedan ta livet för sig framför den.
Welcome to the dark side.
Jag kan också vara såhära artsy.
Ibland är det bara skoj att ta de bilderna som inte duger till något och leka med dem tills de faktiskt duger till något. Att ändra hela färgschemat i en tråkig bild kan göra den intressant.
Det förgrämmade brevet.
Jag tycker aldrig om att få brev från Försäkringskssan trots att ca 80% av dem har varit positiva.
Idag var det inget positivt brev.
Min aktivitetsersättning går ut i februari, och nu påminde de mig om att ordna ett läkarutlåtande om jag ville skicka in en ansökan om förlängd ersättning.
Det här är en sån typisk anledning till varför jag bara inte kan slappna av och låta saker hända, spelar ingen roll om det gällde skolstarten några veckor fram eller en läkartid nästa vecka.
Det finns alltid en liten del av mig som instinktivt tänker "Handläggningstider, folk jag måste prata med för att fixa det, blablabla". För man måste nästan tänka så när man har kontakt med alla de här myndigheterna, i det här fallet måste jag först ordna en läkartid och det kan bli så att det är på gränsen att jag hinner det (ja att jag hinner få en läkartid) och papprena ska vara inne december, dvs tre månader innan ersättningen går ut, så tja... här måste jag tänka fyra-fem månader före.
Sen rör det upp en massa tankar.
Jag har varit sjukskriven för länge (svårt att förklara vad jag menar med det) men är så jävla långt ifrån arbetsför.
Och jag har inte ens nån läkare här som "känner" mig, jag vet inte hur det går till med ett läkarintyg då. Egentligen har jag en tid på fredag, sista tiden med idiotläkaren, men den hade jag tänkt skippa då det blir såååå tight med tid eftersom jag har ett möte innan, men nu blir jag nog så illa tvungen att gå dit.
Åååh, det är tur att sånt här bara händer var tredje år...
Att bli förstådd.
Och det är ju bra.
Jag har inte riktigt tänkt på det, men jag tror det är för att jag har en tendens till att förklara saker rent allmänt, och för att jag använder många liknelser. Och för att jag är väldigt logisk, även om logiken skiljer sig från många andras.
Dessutom tror jag faktiskt att jag egentligen är väldigt simpel. Så simpel att en del tror att det är för lätt för att vara sant.
- Vilken tröja ska jag ha?
- Vilken tycker du är skönast?
- Den gröna.
- Ta den då.
- Men... den lila då? Funkar inte den också?
Taget från en riktig situation, när personen skulle ha tröjan under jackan hela tiden.
För mig var valet självklart och därmed hur lätt som helst, men personen fortsatte att vela.
För mig är det självklart att folk som inte känner mig inte förstår mina tankegångar, och även mina vänner har svårt att följa med ibland, men så är det ju med alla. Folk är ju inga tankeläsare och vet de hur man tänker så verkar det kanske inte så fel eller tokigt.
Problemet är mest att så många andra verkar tro att alla är tankeläsare. Att alla ska förstå vad de menar, att alla definierar längden på ett snöre likadant.
Och så många verkar tycka att det finns rätt och fel i situationer när det inte gör det.
Som smärta.
Bara för att det gör ont på dig betyder inte det att det gör ont på mig. Och bara för det så betyder det inte att din smärta inte "räknas". Ingen har fel, vi är bara olika.
Just det här med smärtgränser verkar folk har otroligt svårt att förstå och acceptera.
Det känns som att jag börjar virra nu, jag är bara så irriterad över... folk. Folk som bara antar att alla är som dem.
Jag ska lägga mig och se på Skins nu.
Och försöka koppla bort en del av en dröm, där någon (jag vet inte ens vem men det var någon jag kände) frågade om vi skulle åka bort till ett ställe vi hade pratat om, jag sa ja och denne frågade "Idag?", och jag sa ja. Det var en härlig känsla.
Skolhelvete.
Uppenbarligen så går det inte att göra något åt detta, att vi är två-tre olika grupper på samma lektionstid, så vi som joinade nyss får välja mellan att hoppa av, plugga så gott vi kan själva eller hoppa över de första kapitlena.
Nu på fredag ska han gå igenom saker med den andra gruppen, vi behöver inte komma dit. Som förra gången alltså...
De har en bra grej på stadsbiblioteket, en öppen studiegrupp sort of, och läraren kommer vara där två timmar i veckan.
Men det var inte riktigt vad jag signade upp mig för.
Stadsbiblioteket är stort och skitläskigt och det är massa folk där.
Det är ett för stort steg för mig, och jag vill inte pusha mig själv för mycket nu.
Jag ville bara ha nån lektion i veckan att gå till, med klasskamrater.
Det är ffs bara en simpel komvuxkurs, måste de krångla till det?
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Off I went.
Dyskalkyli.
Vilket är underligt, för jag förstår logiken i allt.
Efter aspergersutredningen fick jag reda på att jag antagligen skulle kunna komma med i Mensa, och många med Aspergers är mattegenier, och matte är ju baserat på logik sort of och allt det låter som att jag skulle kunna bara glida fram när det gäller matte, men matte för mig är bara så.. förvirrat.
Till den grad att jag faktiskt börjar fundera på om jag kanske har dyskalkyli.
Igår hade jag suttit och studerat lite, men fastnat vid ett ställe, och bad Erik om hjälp när han kom hem. För han kan sånt där, han bara kan det, det faller sig naturligt för honom. Och när han förklarade så förstod jag logiken på en gång, men när jag skulle göra nästa tal jag haft problem med, där man skulle tillämpa samma regler så var det bara jätteförvirrat igen.
Jag kan inte heller multiplikationstabellen och har svårt för att räkna i huvudet så jag använder ofta fingrarna eller helt enkelt skriver ner det. Och jag tycker att det är underbart att kunna betala med kortet i affärer eftersom jag blir helförvirrad när de säger en summa och jag ska ge dem rätt sedlar.
Egentligen spelar det ingen roll, det är inte så att jag kommer ta flera mattekurser och som sagt så betalar jag ju oftast med kort, men jag började bara fundera.
För det är så jävla irriterande att förstå reglerna på en gång men inte siffrorna, och det får mig att känna mig så korkad.
Men kanske är det bara så att jag letar efter en ursäkt på nå vis.
Jag är verkligen inte den som jagar diagnoser, men finns det något som kan ge en förklaring och göra så att jag känner mig mindre korkad så tar jag det gärna...
Nu ska jag sätta mig och plugga lite, och se om jag kommer nånvart.
Plötsligt händer det.
Så ser man nåt. I ett visst ljus. Och bara fastnar. Hjärnan vaknar till liv, likaså fantasin och kreativiteten, och plötsligt tänker man jättefort och jättemycket på vad man kan göra med den där saken i det där ljuset.
30 sekunder efter har man dragit fram lakan som bakgrund och ligger och ålar på golvet för att få till rätt vinkel utan att komma i vägen för solljuset.
Jag älskar de stunderna.
Just när man ligger där och det enda jag tänker på är vilken vinkel som passar bäst, hur blomman ska ligga. Inga krav, jag kan bara ligga där och leka med kameran hur länge jag vill.
Det behöver inte leda till något alls, bilderna kan bli kassa allihop, men det är en underbar känsla att känna att fantasin äntligen flödar och att jag gör något. Den här gången blev det inget av bilderna, men det spelar ingen som helst roll.
Och det är så underbart, så underbart att slippa alla negativa tankar helt. Just nu är jag bara inne i en sämre period, och då är det väldigt ovanligt att hitta något som får en att känna såhär, så när jag väl gör det är det... wow. Lite som att komma tillbaks till livet igen.
Sen har den en tendens till att hänga kvar, kreativiteten, och tankarna bara rullar på.
Just nu skulle jag kunna döda för en modell med ett visst utseende och två speciella miljöer. Men det har jag inte riktigt möjlighet till nu.
Kanske nån dag.
Det hela blir helt enkelt nån sorts adrenalinrush.
Skola.
Så jävla kasst kursupplägg.
Det visade sig att vi sort of är uppdelade i två grupper, den ena började i augusti och den andra idag, men vi har samma lektionstid och samma lärare.
Och nästa månad kommer det en ny grupp.
Läraren var jätteförvirrad pga det, han tyckte verkligen inte att det funkade men visste inte vad han skulle göra åt det för tillfället.
Så de första 20 minutrarna gick han igenom saker från kapitel tre med den andra gruppen medan vi nya bara fick sitta och... vänta.
Och det var inte så mycket som hade förändrats sen det vanliga gymnasiet kändes det som... Telefoner som ringde, folk bakom mig som satt och fnissade och hade konversationer i normal samtalston när läraren försökte gå igenom saker.
Men åas, så var tjejen bakom mig övertygad om att det var snö året runt i Luleå, och liknande saker...
Läraren verkar vara rätt bra. Jag var sjukt trött, men tyckte att han hade så skön humor och sköna uttryck.
*försöker rita en cirkel* Nä det här sög ju som ett dåligt kokt ägg.
Det enda jag fick uträttat där var att han gick igenom klasslistan och hade korta samtal där vi gick igenom ens studietakt och sånt.
Så yes, känns så jävla bra att gå upp kl 6.30 och ta sig ner på stan för att sitta och göra i stort sett ingenting i ett klassrum i 1 ½ timme!
Jag smygstartade lite igår, blev glad när jag märkte att jag fattade ekvationerna i början, men gladheten avtog när jag läste att det bara var lite uppfräschning från kurs A... Och sen slutade jag fatta, och var trött, så jag lade av och tänkte att jag skulle ju ändå få grunderna förklarade för mig idag och kan man reglerna så kan man ju allt, typ. Men det gick ju inte så bra.
Jag märker att jag har så otroligt mycket svårare för att fokusera nu. Och blir mest förbannad för att de ska blanda in en massa bokstäver i matten, och för att vissa sidor är på engelska, och jag tappar ofta bort mig efter bara några siffror så jag måste verkligen skriva ner hur jag tänker.
Men jag tror det kan bli bra. Bara jag får lära mig hur det fungerar. Det känns liXoM som en förutsättning för att man ska kunna förstå...
F.ö pratade jag faktiskt med två st. Det var bara en mening (en fråga), men det var ändå JAG som pratade med nån.
*klappa sig själv på huvudet*
Det var en onödig fråga om kursen, och jag hade ingen större lust att prata med just dem, men den största poängen med kursen är ju att träffa folk och då kan det vara bra för dem att veta att jag inte är stum. Speciellt nyttigt var det eftersom jag är medveten om att jag signalerar att jag inte vill ha någon kontakt med andra även om det är omedvetet.
Relax.
Tillbaks från habliteringscentrat nu iaf.
Att prata med kuratorn var en rätt stor besvikelse. Det har nu visat sig att vi inte passar ihop riktigt, och det trodde jag ju från början. Hon är inte dålig på något sätt, tvärtom, hon anmärkte själv på det på ett fint sätt, men sa att vi kunde ge det ett försök om jag ville. Får la se.
Sen direkt efter var det dags för taktil stimulering.
Vi pratar en del, men hennes huvudsakliga uppgift är ju inte det.
Jag var bara tvungen att få ur mig det där med läkaren och hans fråga om infektionen, och hennes svar på det var ett ironiskt: Men visste du inte orsaken Josefin?!
Det förvånade mig otroligt mycket, inte för att hon verkar vara en torrboll men hon har inte visat någon direkt humor förut.
En annan sak jag nästan skrattade åt var när vi skulle börja och hon frågade "Är det ok om jag tar på dig?".
Hon frågar alltid något liknande innan hon börjar, hon vet ju hur jag funkar vid det här laget, men det var bara sättet hon uttryckte sig på som var kul.
Sen var det dags för bollen.
BOLLEN.
Jag är så förälskad i den.
Jag har haft svårt att slappna av där, av förklarliga skäl, men den... den gör mig på gränsen till totalt avslappnad. Hon vet ju precis hur man ska använda den också, och det är så otroligt att jag känner nackmusklerna verkligen slappna av när hon t ex rullar bollen på armen.
En sådan ska införskaffas, jag vill bara inte ha den varianten de har på Stadium och liknande.
Vi kom också överens om att jag antagligen ska börja använda deras träningslokal.
Jag är i en så bortskämd situation så att jag får träna där gratis och helt ensam om jag vill... Jag har bara inte tagit tillfället i akt än.
Men nu... ska det nog bli av. Kanske. Får se vad hon har för förslag, hon ska höra av sig...
Imorgon börjar jag plugga.
Kl 8.30.
Igår kom jag på att jag kanske behövde en miniräknare.
Hahaha, fyfan vad det här kommer gå åt helvete.
Recreation day & Closure
Sedan albumet Recreation day släpptes har det varit mitt favoritalbum med dem. En av mina all time top 3-låtar finns med där, likaså två andra som jag älskar sådär så man vill ha med dem på the soundtrack of my life, och det här är en av dem.
Jag älskar den på så många sätt. Jag försöker se det som att varje morgon är min nya start.
En annan sång på ett annat album jag älskar är Closure. Texten har farit igenom mitt huvud så många gånger under åren.
Egentligen är inte det här min kopp te, men de har jag gillat i många år nu. Och såg dem på SRF nåt år, när jag stod mitt i smeten nära scenen, och när de körde introt till Recreation day fattade jag varför jag stod ut med att stå i en crowd of people, som svettas på en, knuffar en, men som ändå står och sjunger med bredvid en.
Mäktigt alltså.
Hahahaha, sen har jag stått allra längst fram på en konsert med dem också, på.. Arosrocken? Minns inte vad det hette. Västerås statsade på en minifestival iaf, och de stod på listan. Tror vi var högst 20 pers i publiken, och det var ändå då de lätt skulle kunna sälja slut på en vanlig konstert. Inte samma känsla, och man tyckte ju synd om dem, men bandet var tappra och körde på som om det hade varit en riktig publik. Det var ballt...
Mingla på vårdcentralen.
Var där i lite mer än två timmar, yay!
När läkaren inte hade ropat in mig då det gått 20 min efter utsatt tid gick jag och frågade om jag ens satt i rätt väntrum. Men det gjorde jag, han var bara lite försenad med alla patienter.
Och då blir jag automatiskt rätt anti...
Jag visste dessutom att det var en utländsk läkare, och sådana har jag verkligen inte goda erfarenheter av. Allra mest pga språket. De utländska läkare jag haft har varit åt helvete för dåliga på svenska för att jobba inom vården, man måste ju förstå varandra. Jag kan dessutom bli orolig för att utbildningarna skiljer så mycket mellan länderna, och eftersom det är läkarbrist här så kan de säkert lätta på kraven bara för att få in läkare. Inte för att jag tror att alla andra länder har lägre standard på sina läkare, bara annorlunda. På gott och på ont.
Den här visade sig vara indier, och hade tydligen en grek som "praktikant". Han frågade om det var ok att greken satt med, och som vanligt kändes det inte ok, och som vanligt sa jag ja.
Fast läkaren var riktigt bra, och det enda problemet med språket var hans brytning som egentligen inte alls var så hård, jag har ju så svårt för att förstå folk med brytning. Geez jag har svårt att förstå en del smålänningar, vilket är riktigt jävla drygt ibland...
Han var iaf en sån där som verkligen lyssnade, och frågade, och antecknade, och var allmänt noggrand.
Fast det var lite kul när han sa "Rinner ögonen fortfarande?" och pekade på sina öron...
Uppenbarligen så är det så att gräset fortfarande blommar eller vad det heter, så hans första instinkt var att det var det som ställde till det eftersom jag sa att det verkligen kändes som en pollenreaktion. Men han uteslöt inget, han ville att jag skulle prova allergimedicinerna jag hade i två veckor till (eftersom jag ändå är på bättringsvägen), och sen höra av mig om det inte blivit bättre.
Och man fick inte alls känslan av att "Så, nu är vi färdiga, off you go!"
Han frågade t om om det lät bra, det vi hade kommit fram till.
Greken sa inte så mycket alls, han satt mest och såg glad ut.
Och för en gångs skull vid sådana tillfällen så kände jag mig inte som ett föremål som skulle studeras, utan läkaren förklarade bara sina tankegångar för greken.
Så var det dags för det låååångsamma apoteket.
Det är det mest långsamma apoteket jag nånsin besökt, men är det också jättelitet och ligger bredvid ett äldreboende.
Efter ett tag chansade jag och gick bort till laboratoriet och skulle lämna blodprov.
"Min" sköterska hade precis gått på lunch, så jag fick en annan.
- Ja hur brukar du vilja göra, har du en favoritarm?
Jag kunde ändå se det komiska i det.
Jag kände ändå att jag hade lite bråttom iom att jag hade nummerlappen till apoteket, så jag drog hela situationen lite snabbt, hon var väldigt förstående och frågade hur jag ville ha det, jag sa att det blev bra som det var och att jag bara ville få det överstökat, hon insisterade på att jag åtminstone skulle luta mig bakåt och då insåg jag att jag satt redo att hoppa upp ur stolen och springa tillbaks till apoteket...
Himla snäll var hon iaf, inte riiiiktigt lika bra på att hantera nålen som min sköterska, men får väl se hur det ser ut när jag tar bort plåstret.
När jag kom tillbaks till apoteket hade det inte gått fram ett enda nummer..
Jag diggar apotekstantan. Jag fick ett dåligt första intryck av henne ("Jaha, det var du som inte ville vänta?"), men det har ändrats. Hon har jävligt skön humor och verkar vara väldigt.. jag vet inte, rak av sig.
Jag undrade vad som hände med leveranserna av Ritalinet, eftersom det var nå knas med det, så hon ringde och kollade och det skulle tydligen vara ordnat till nästa vecka. Faktiskt så hade hon bestämt sig för att ha alla styrkor inne from då, och DET är så jävla skönt! Eftersom det apoteket bara ligger några minuter från mig är det ju skönare att kunna gå dit än att ta sig ner på stan.
När hon skulle plocka fram medicinerna råkade hon välta en stapel med plastbackar och sa genast "DET VAR INTE JAG!" och tittade sig omkring.
17:- från frikort är jag nu, och igår fick jag ju frikort inom vården, så det känns bra.
Egentligen hade jag en hel radda med andra saker jag ville ta upp med läkaren, men det kändes inte som rätt tillfälle, speciellt eftersom jag inte hade sagt till om det så han hade ju inte avsatt så mycket tid för mig.
Får se om jag tar det nån annan gång.
Lalalala
Läkarbesök idag.
TACK och lov för att han fått reda på att han inte alls ska vara där under hösten, utan att han redan nästnästa vecka ska "posteras på en annan station".
Skojar inte, han sa så.
Efter att han hade ordinerat en tredubbel (!) dos av medicinen.
Det började dåligt redan när cykelkedjan hoppade av efter 2/3 av vägen (jag ska sluta vara hurtig och hålla mig till bussen istället), och när han efter 10 min efter utsatt tid kom IN I BYGGNADEN (väntrummet ligger precis innanför entrén), tittade på mig och sa "Jaha, här sitter du och väntar på mig".
Det hände så många irriterande saker under besöket så jag inte ens orkar skriva om det.
Måste träffa honom en gång till nästa vecka och funderar på att ta med mig ballonger och tårta för att vinka av honom.
Maken till arrogant läkare har jag aldrig någonsin träffat i hela mitt liv.
Hela den mottagningen är så jävla skit.
Jag kan räkna på mitt långfinger hur många gånger jag har gått därifrån utan att vara frustrerad, arg och less/ledsen.
En stor sak som blivit ett allt större problem de senaste två veckorna är att jag är så jävla trött (Nu vet jag vad någon tror eftersom vi pratat lite om det, men jag tror nog inte att det beror på DET, eftersom det inte är ett problem som ständigt är lika stort. Men jag har fler frågor...). Helt utmattad i kroppen, känns som att jag ständigt går runt med mjölksyra i armar och ben och är så trött i skallen så jag bara brister ut i asgarv pga ingenting.
Men det... det var typ inget problem. Det skulle litiumet hjälpa mot.
- Stesoliden då?
- Den har jag inte tagit på lite över en vecka tror jag.
- MEN HUR VET DU ATT DET INTE ÄR DEN SOM ORSAKAR TRÖTTHETEN DÅ?
- Uh, ja, just för att jag inte har tagit den på en vecka antagligen. Jag har tagit den lika ofta under fem års tid och aldrig upplevt att den påverkar mig på det här viset.
- Men man blir ju trött av den.
- Jag blir inte det, jag blir verkligen inte det.
- Men hur vet du att det inte beror på den då?!
- ... min gissning grundar sig på att jag inte har tagit den på en vecka och fortfarande är såhär trött, och att jag aldrig nånsin har tagit den regelbundet.
- Ja det är ju bra, den kan du nog hantera.
Och där sitter man och bara biter ihop så jävla hårt man kan, för man får inte visa att man blir arg, för då vet ingen vad som kan hända.
Och det här med de vita blodkropparna.
- Ja du har ju en infektion i kroppen.
- Jo jag har förstått att det var något sådant.
- Ja vad beror den på?
Gnnnn... Huuur skulle jag kunna veta det?
Nu ska jag lägga mig i soffan och se på film i några timmar.
Fast ska ta en Ibumetin först. För jag får tydligen ta sådana. Bara jag inte tar dem för ofta, för de kan vara beroendeframkallande. För det säger min doktor.
It's fucking on.
Min Ylva fanns i mitt liv då också tror jag, men inte alls på samma sätt (jag trooor iaf att vi hade träffats), och nu såhär i efterhand så är jag glad att jag inte ställde in mig på Ylva eftersom det skulle kännas konstigt att heta likadant.
Apropå "uppenbarligen" och "Märsta" så läste jag igenom en gammal dagbok från när jag borde varit 18 eller nåt, och jag och min dåvarande funderade uppenbarligen allvarligt på att flytta till Mora eller Örebro. Av alla städer.
Haha, jag har inget som helst minne av det, inte han heller, men det var så jävla kul att läsa. Tänk om man faktiskt hade flyttat dit.
Idag ska jag koka Bullens varmkorv (stora burkar från City Gross ftw), och äta till Supernatural när Erik kommer hem från jobbet.
Hade planerat att åka ner på stan och kolla efter eteriska oljor och en massageboll och åka förbi studion, men jag låg i sängen utan att somna från 22.nånting till kl 3 innan jag tog en (bara en faktiskt) sömntablett och den hjälpte inte sådär himla mycket. Det var skumt, jag märkte att den verkade, jag hade alla klassiska "tecken" (de som tagit Stilnoct vet nog hur det känns, när man märker att tankarna börjar bli luddiga och man nästan känner sig berusad), men jag kunde inte somna för fem öre. Förrän nån gång efter fyra.
Så när klockan ringde vid nio så var det bara att ställa den på tio och somna om... Och sen släpa sig upp kl tio. Sen tar det en timme att vakna med hjälp av kaffe och tv-serie (åh Greys Anatomy, how I've missed you!), sen tyckte jag att klockan hade blivit för mycket.
Det är underligt det där, hur jag vill ha överdrivet mycket tid på mig. Även om jag VET att det bara tar några minuter att cykla ner på stan (helt awesome med cykel alltså...), och att stan inte är stor nog ens för att jag inte skulle hinna gå igenom de affärerna jag vill, så känner jag att jag måste ha minst två timmar till godo för att hinna med det.
Det skrev jag upp på ett papper nu, och ska ta upp med min LIFE COACH.
(jag gillar att skriva det ordet, det låter så fånigt)
För det är en sådan typisk sak som hon kan hjälpa mig med. Att ändra min uppfattning och mitt tankesätt. Att ta kontroll.
På måndag måste jag ordna läkartid.
Tantan som ringde om de vita blodkropparna sade att jag skulle till läkaren så fort som möjligt, nu blev det ju inte så, men måndag får duga. De kommer väl vilja sticka sönder min arm de sadisterna...
Sen har jag en lista över saker som jag vill ta upp med läkaren också.
Haha, jag tycker synd om mina läkare...
Det kan tyckas att jag springer hos läkare hela tiden, men det är mycket, mycket sällan jag är hos en vanlig läkare på vårdcentralen, det skjuter jag upp så länge det går och eftersom det då kan gå nåt år mellan besöken hinner jag samla på mig en del.
Åsså är det inskrivning på skolan den veckan.
Och möte med andra läkaren.
Och möte på habiliteringscentrat med två pers.
Och taktil stimulering.
Och min första lektion.
Det var ett bra tag sen jag märkte att min hjärna började protestera mot allt som händer. Och min kropp.
Jag tappar ord, tappar saker, går in i väggar, kommer ofta på det engelska ordet men kan inte för mitt liv komma på det svenska (det händer ju de flesta rätt ofta, men nu händer det mig FÖR ofta), och såna saker.
Men det ska nog bli bra.
Ironiskt så känner jag att jag behöver träffa min LIFE COACH (jag kan inte sluta skria det i versaler, förlåt...) mer än någon annan men det är också de mötena som kräver mest av mig.
Aja, får se hur det blir.
Crazy dag.
Klockan ringde vid 9, och SUCKPUSTÅSTÖN vad trött jag var.
Jag har varit totaldäckad de senaste två nätterna, tror kroppen tagit igen förlorad sömn. Och den var inte redo att gå upp kl 9.
Det kändes som att ögonen var alldeles igenvarade, och jag körde blindstylen light när jag skulle sätta på datorn och kaffebryggaren, dvs känna sig fram och kisa så gott man kunde, innan jag gick och blaskade ansiktet.
Nej jag kan inte göra det hela i en annan ordning. Och det finns en liten logik bakom det hela faktiskt.
Märkte att det enda som höll igen mina ögon var trötthet.
Satt och hade småpanik för att jag skulle missa bussen, som gick 1 ½ timme senare. Hade småpanik för att jag bara skulle missa den sådär, att jag skulle glömma bort det.
Men icke.
Fick använda den OTROLIGT läskiga porttelefonen för att få komma upp till min vad jag nu kan kalla för LIFE COACH. Jag tror hon är en sån på riktigt.
Och vad jag vill överösa henne med positiva ord. Men jag kommer nog inte på några. Hon får mig att tappa skrivförmågan när det gäller det, now THAT's something.
Vi ska dra ner på tempot där, hon tyckte att jag hade för mycket att göra och att det inte skulle gynna mig att fortsätta i samma takt, att jag behövde ta hand om kropp och sinne först. Amen, sa jag åt det.
Sen pratade vi om mål. Och saker. Och hon bara... jag vet inte, det måste vara något med luften i det rummet, det får mig att se klarare. Förstå saker som jag inte alls förstått tidigare.
Eller så är det helt enkelt hon som är så jävla bra. Som läser av mig och vet vilka frågor hon måste ställa för att jag ska börja tänka på rätt sätt.
Och jag säger bara det... det har då fan inte varit många i mitt liv som kunnat ställa sådana frågor som jag verkligen måste fundera över på det viset hon gör.
Vi pratade om hur jag är, och hur jag vill vara. Och hur jag ska bli sådan.
Att omvärdera sig själv.
Vi pratade en massa om det.
Ärligt talat har jag varit så tveksam till om jag ens kan ändra på min personlighet, men jag är inte tveksam längre.
Och det var så skönt att få tala med henne om en del saker som tynger mig, en del som jag varit orolig som har lite att göra med arbetsträning och sånt. Och få höra hennes objektiva åsikt.
Blev så pepp så jag berättade om namnändringen och tauteringen också, för det är en del av allt vi pratat om.
"Men vad fint! Ja det kan jag verkligen tänka mig!"
Och menade att det passade mig.
Telefonen ringde under tiden, men tröck bort samtalet.
Och sen var mötet slut.
Efter det sprang jag in på Akademibokhandeln för att se om det hade min mattebok som jag behöver på måndag (hej ja, bra planering där), men kände mig vilsen.
Telefonen ringde igen, och det var nån från nån vårdgrej, som ville prata om mina tester.
Vilket inte jag kände för att göra mitt i en bokhandel, och de verkade ändå inte ha boken så jag gick mot bussen som jag inte visste avgångstiden på.
Det var massa folk runtomkring och jag var stressad, så hörde knappt vad hon sa, mer än att jag hade på tok för lågt antal vita blodkroppar, att litiumhalten var alldeles för låg, och nåt annat. Hon undrade om jag var sjuk eller hade en infektion i kroppen, och jag sa det om allergin, men hon trodde inte att det berodde på den. Och just då flåsade och flämtade jag för att hinna till bussen som stod inne, stackars kvinna i telefonen... Hon sa iaf att jag skulle prata med läkaren om det.
Väl framme vid bussen stod chaffisen och rökte och skrattade med två andra chaffisar, så fick ändå vänta några minuter. När det var dags sa han "Ja nu åker vi flickor!" (eftersom vi var fyra tjejer som stod och väntade), jag fick åka gratis på den gamla biljetten trots att den egentligen hade gått ut ("Äh jag har inte riktigt koll på klockan vetu..." sa han och blinkade), och han skojade rejält med de bakom mig som hade en hund med sig, och han verkade bara vara på allmänt bra humör.
Mer sådana tack.
Han fick mig på bra humör.
Telefonen hade tydligen ringt två gånger under resan hem (jag är sämst i världen på att märka sånt....), det visade sig vara min LIFE COACH, hon mailade istället och nu lutar det åt att jag ska göra ett hälsotest, haha... Teh horror, fo' real :(
Jag skulle ju egentligen förbi tatueringsstudion idag, men den låg på söder och eftersom bussen stod inne, så orkade jag inte.
Jag vill egentligen ändå kolla upp han som jobbar där lite mer.
Men ska kolla upp honom, och försöka åka dit så snart som möjligt.
And I'm like IIIIIIIIIIIHIHIHIHI!
Summa summarum... den här dagen gav mig nytt hopp, på många vis.
