Skallebank
Note to self: Tvätta inte håret om du har huvudvärk.
Extended note: Avsluta för fan inte med iskallt vatten, och torka håret lite åtminstone så att det inte känns som att 5 kg hänger från hårbottnen... Det förbättrar definitivt inte huvudvärken.
Jag tror iallafall att jag för första gången i mitt liv stod över badkarskanten och tvättade håret, och det var faktiskt inte lika bökigt som jag föreställt mig men nog kändes det i skallen att ett långt, genomblött hår hängde sådär när jag tvättade det.
Imorgon är premiären för ett sulfatfritt shampoo. Funderar på om jag kanske borde använda ett shampoo med tvättande sulfater men utan oljor och silikoner på samma sätt som jag gjorde innan jag började med balsammetoden innan jag börjar med det. För att göra en liten detox. Ska nog springa ner till Apoteket imorrn och kolla vad de har för nå.
För jag är trött på mitt hår.
Nästan så trött så jag funderar på att börja med balsammetoden igen. Det dåliga med det var att resultatet efter varje tvätt kunde variera. Ibland blev håret jätterent, men ibland såg det bara fett och stripigt ut, och har man nåt tillfälle när man verkligen inte vill se ofräsch ut så känns det bara inte så säkert. Babyolja fungerade helt underbart de första veckorna, sen började håret kännas sprött och dan't.
Men får se, ska ge det här shampoot en chans, och om inte det hjälper köpa nåt specialshampoo från apoteket.
Extended note: Avsluta för fan inte med iskallt vatten, och torka håret lite åtminstone så att det inte känns som att 5 kg hänger från hårbottnen... Det förbättrar definitivt inte huvudvärken.
Jag tror iallafall att jag för första gången i mitt liv stod över badkarskanten och tvättade håret, och det var faktiskt inte lika bökigt som jag föreställt mig men nog kändes det i skallen att ett långt, genomblött hår hängde sådär när jag tvättade det.
Imorgon är premiären för ett sulfatfritt shampoo. Funderar på om jag kanske borde använda ett shampoo med tvättande sulfater men utan oljor och silikoner på samma sätt som jag gjorde innan jag började med balsammetoden innan jag börjar med det. För att göra en liten detox. Ska nog springa ner till Apoteket imorrn och kolla vad de har för nå.
För jag är trött på mitt hår.
Nästan så trött så jag funderar på att börja med balsammetoden igen. Det dåliga med det var att resultatet efter varje tvätt kunde variera. Ibland blev håret jätterent, men ibland såg det bara fett och stripigt ut, och har man nåt tillfälle när man verkligen inte vill se ofräsch ut så känns det bara inte så säkert. Babyolja fungerade helt underbart de första veckorna, sen började håret kännas sprött och dan't.
Men får se, ska ge det här shampoot en chans, och om inte det hjälper köpa nåt specialshampoo från apoteket.
Badrumsskåp
Jag är lite back on track nu, när det gäller att vilja rensa ur saker iaf.
Och badrumsskåpet irriterar mig som vanligt, jag tycker att jag har för mycket grejjer där. Jag vill kunna öppna det och se att mina grejjer bara tar upp en hylla men det känns som att jag har massa onödiga saker som gör att det ser överfullt ut. Fast när jag går igenom sakerna så känns det ändå inte som att det är något onödigt. För att vara fruntimmer då.
Tjejgrejjerna är väl:
• 2 maskaror, varav en vattenfast
• Tre ögonskuggor (ok, jag använder inte den tredje så ofta, men det händer)
• En eye makeupremover (går ju inte att komma ifrån att ha, väl?)
• Två kajalpennor, varav en brun till ögonbrynen
• Kajalpennvässare
• Borste till ögonskuggorna
• En deodorant (ja det går ju inte komma ifrån)
• EN parfym
• Ett nagellack
• Två pincetter (en till ögonbrynen, en spetsig till randomsaker)
• Två ögonkrämer (kan erkänna att jag bara skulle behöva en, men det var rea på den ena och jag hade velat prova den ett tag och hoppats på att kunna gå över till den. Den funkade men inte bättre än den förra, och jag vill inte slänga något som funkar)
• Två ansiktskrämer (kan erkänna att jag inte behöver båda heller, men det var samma sak som med ögonkrämerna)
• En ask med tops (som iofs används av båda)
• En sax att klippa håret med (eftersom jag gör det själv)
• Ett paket med hårsnoddar
Så, nu kan ju intresseklubben anteckna...
Nu var det ett tag sen jag besökte några av mina kvinnliga bekanta, men jag vill minnas att de flesta av dem har betydligt mycket mer av allt i sina badrumsskåp. Jag har liXoM inte ens foundation och allt som kommer med det.
Men allvarligt talat, det här är väl inte mycket för att vara tjej?
Här är verkligen ett tillfälle när jag inte ska/kan jämföra mig med Erik, i prylväg. Det känns bara som att det är så mycket "omkringgrejjer", har man en kajalpenna måste man ha en pennvässare (ja jag är väl gammalmodig som fortfarande använder sådana kajalpennor) och makeupremover.
Gah, hoppas att det nya badrumsskåpet inte är mycket mindre. Jag önskar det vore måndag imorgon så jag fick se hur allt ser ut igen...
Vaaaarmt
Jag köpte en ny kjol häromdagen, och jag fullkomligt älskar den! Alldeles rätt längd, tunt och skönt material, lagom vid, och spännen så man kan justera hur den ska sitta. Och underligt nog så passar den jättebra till både svarta strumpbyxor, nätstrumpbyxor och kängor.
Det kändes väldigt somrigt just när jag tog bilden, men sen blev det kallt så jag bytte om till mjukisbrallor och raggsockar.
Sen bytte jag om igen och tog på mig en munkjacka och sprang ner och postade paket.
Såg Erik på väg hem på vägen, så jag skyndade mig, och väl hemma insåg jag att det faktiskt var väldigt varmt ute och att jag var genomsvettig, så jag bytte om igen...
Tro't eller ej, men just nu sitter jag i en alldeles söt ljusblå klänning med vita blommor på.
F.ö så är det otroligt hur Erik kan vända en dålig dag till en bra dag bara på några minuter utan att egentligen göra något. Det kommer kännas konstigt när han inte längre kan komma hem på lunchen.
Flera drömmar.
Ja som sagt, drömde om lägenheten i natt. Att det hade varit konstigt ljus i hallen när vi var på visningen, och att det istället för gråblått var turkost. Turkost är teh horror för mig.
Och de hade ändrat på hela planlösningen, och allt var fel.
Jag VET ju att hallfärgen är fin i verkligheten, men jag vill bara dit och titta så jag kan låta mitt omedvetna pusta ut...
Igår var det ännu värre. Hela natten var full med skumma och jobbiga drömmar.
Bl a drömde jag att ALLA jag kände hade fått för sig att rösta om jag skulle få vara kvar som mig. Typ. Om jag var en bra version av mig. Alla förutom två röstade för att jag skulle bort, och istället skulle Cameron Diaz ta min plats. Jag bara stod där, och tänkte att det här är inte på riktigt, så här KAN man ju inte göra, det är inte möjligt. Jag är ju jag, ingen annan kan vara jag? Och jag var så otroligt förvirrad över det hela, samtidigt som jag var så ledsen över att i stort sett alla ville ha bort mig utan att ens ge mig en chans att förändra mig. Jag ringde till en vän, som inte ens kände igen mig för att jag inte var "jag" längre.
Men jag hade ingenting att säga till om. Och jag undrade vad jag skulle göra, om någon annan tog min plats som mig, skulle jag bara försvinna då?
Den känslan vaknade jag med, och den satt kvar hela dagen.
Jag försökte förklara drömmen för stackars Erik (som iofs är van vid mina otroligt skumma drömmar vid det här laget), som tröstade mig med att jag är oersättlig.
Varför det var just Cameron Diaz har jag ingen som helst aning om.
Samma natt drömde jag också att jag åkte hiss nästan hela drömmen. Jag ville till bottenvåningen så att jag kunde komma ut ur byggnaden, men det spelade ingen roll vilken knapp jag tryckte på för de på utsidan retades med mig och tryckte på andra knappar så jag bara åkte upp och ner hela tiden.
Sen var det många andra detaljer med den drömmen som bara är för sjuka för att skrivas ner...
Ja som sagt, är det så jävla konstigt att man inte vaknar utvilad? >_<
Och de hade ändrat på hela planlösningen, och allt var fel.
Jag VET ju att hallfärgen är fin i verkligheten, men jag vill bara dit och titta så jag kan låta mitt omedvetna pusta ut...
Igår var det ännu värre. Hela natten var full med skumma och jobbiga drömmar.
Bl a drömde jag att ALLA jag kände hade fått för sig att rösta om jag skulle få vara kvar som mig. Typ. Om jag var en bra version av mig. Alla förutom två röstade för att jag skulle bort, och istället skulle Cameron Diaz ta min plats. Jag bara stod där, och tänkte att det här är inte på riktigt, så här KAN man ju inte göra, det är inte möjligt. Jag är ju jag, ingen annan kan vara jag? Och jag var så otroligt förvirrad över det hela, samtidigt som jag var så ledsen över att i stort sett alla ville ha bort mig utan att ens ge mig en chans att förändra mig. Jag ringde till en vän, som inte ens kände igen mig för att jag inte var "jag" längre.
Men jag hade ingenting att säga till om. Och jag undrade vad jag skulle göra, om någon annan tog min plats som mig, skulle jag bara försvinna då?
Den känslan vaknade jag med, och den satt kvar hela dagen.
Jag försökte förklara drömmen för stackars Erik (som iofs är van vid mina otroligt skumma drömmar vid det här laget), som tröstade mig med att jag är oersättlig.
Varför det var just Cameron Diaz har jag ingen som helst aning om.
Samma natt drömde jag också att jag åkte hiss nästan hela drömmen. Jag ville till bottenvåningen så att jag kunde komma ut ur byggnaden, men det spelade ingen roll vilken knapp jag tryckte på för de på utsidan retades med mig och tryckte på andra knappar så jag bara åkte upp och ner hela tiden.
Sen var det många andra detaljer med den drömmen som bara är för sjuka för att skrivas ner...
Ja som sagt, är det så jävla konstigt att man inte vaknar utvilad? >_<
Blaha.
Man skulle kunna tro att jag varit upptagen med att packa och fixa saker och varit nervös och glad de senaste dagarna, men jag har mer varit upptagen med att inte orka bry mig om så mycket alls. Känns som att all sorts energi tog slut och att jag går på sparlåga. Inte ens nödvändiga saker som disk och sånt blir gjorda.
Första lilla flyttlasset går på måndag, så jag ska börja packa de sakerna nån gång snart. Jag ÄR glad över att få se lägenheten (fast nervös efter min dröm i natt...), och jag känner att jag vill planera lite för badrummet, men det känns som att resten får komma i efterhand när vi är installerade och klara och allt praktiskt är ordnat. Dvs i slutet av maj, bara en månad kvar!
Det är lustigt att det är just badrummet som jag känner lite glädje inför, eftersom det är mindre än hälften så stort som det nuvarande och inget fönster.
Jag försökte få tag på vaktmästaren flera dagar i rad, eftersom han uppenbarligen var den enda på jorden som hade vissa uppgifter som vi behövde, but he was nowhere to be found. Igår blev jag nästan arg på kundservice och sa att de måste väl ha en vikarie för honom eller någon som har tillgång till uppgifterna vi behövde, så någon därifrån ringde tillbaks senare. Visade sig att vaktmästaren inte bara verkat förvirrad, han hade inte heller skrivit något om tapeter eller beställt själva arbetet... Inte så rolig information eftersom jag dagen innan pratat med hyresvärden och fått reda på att företaget som ska fixa det är rätt upptagna och att det var över en månads väntetid.
"Men det är nog ingen fara, sa han att han skulle beställa arbetet så behöver ni nog inte vänta länge alls"
Jo tjohej.
Jag skojar inte när jag säger att när jag gjort de senaste fem samtalen till vemsomhelst så har det slutat med att jag antagligen varit på väg att kasta telefonen i väggen eller bara sätta mig ner och grina.
Jag är så trött på att folk inte gör sitt jobb.
Som mitt försäkringsbolag t ex, som ska skicka papper om Rätt försäkrad-garanti och ett uppdaterat papper om hemförsäkringen. Hemförsäkringen är ju ändå rätt viktig, är det fel uppgifter på det pappret och något händer så är det.. inte bra. De skulle skicka det i början av april. Nästan två veckor senare ringde jag, och fick svaret att det kunde ta upp till två veckor. Igår pratade jag med dem igen, och oooh oj vad konstigt det var att jag inte hade fått något så nu skulle de skicka det igen.
Jag klarar bara inte av att det är så mycket som jag inte har kontroll eller koll på nu. Jag har faktiskt lyckats kompromissa med mig själv sjukt mycket och låtit mycket "bli som det blir", men till slut blev det för mycket. Och det ska bli så skönt att prata med kuratorn på måndag som faktiskt förstår på vilken nivå det ligger på, jag hoppas på att kunna få lite hjälp med att få rätt på tankarna då. Nu får istället en väl vald person ta emot massa mail där jag vräker ur mig allt, och det hjälper att bara få skriva av sig. Jag vet att det inte finns några bra svar på de mailen, men det betyder mycket att få höra att jag inte är helt dum i huvudet.
Jag som vill äta likadan frukost varje dag för att jag inte gillar förändringar och som går och planerar hela dagen vilka kläder jag ska byta till när jag duschat, ska göra många gigantiska förändringar och kan uppenbarligen inte planera ordentligt inför hälften av dem. Det blir bara kaos.
Men som sagt. Jag ÄR glad över flytten. Jag är glad över att få bo i Växjö, och jag vet att jag är glad över att få fixa i lägenheten sen, jag har bara lite svårt att ta fram glädjen.
Första lilla flyttlasset går på måndag, så jag ska börja packa de sakerna nån gång snart. Jag ÄR glad över att få se lägenheten (fast nervös efter min dröm i natt...), och jag känner att jag vill planera lite för badrummet, men det känns som att resten får komma i efterhand när vi är installerade och klara och allt praktiskt är ordnat. Dvs i slutet av maj, bara en månad kvar!
Det är lustigt att det är just badrummet som jag känner lite glädje inför, eftersom det är mindre än hälften så stort som det nuvarande och inget fönster.
Jag försökte få tag på vaktmästaren flera dagar i rad, eftersom han uppenbarligen var den enda på jorden som hade vissa uppgifter som vi behövde, but he was nowhere to be found. Igår blev jag nästan arg på kundservice och sa att de måste väl ha en vikarie för honom eller någon som har tillgång till uppgifterna vi behövde, så någon därifrån ringde tillbaks senare. Visade sig att vaktmästaren inte bara verkat förvirrad, han hade inte heller skrivit något om tapeter eller beställt själva arbetet... Inte så rolig information eftersom jag dagen innan pratat med hyresvärden och fått reda på att företaget som ska fixa det är rätt upptagna och att det var över en månads väntetid.
"Men det är nog ingen fara, sa han att han skulle beställa arbetet så behöver ni nog inte vänta länge alls"
Jo tjohej.
Jag skojar inte när jag säger att när jag gjort de senaste fem samtalen till vemsomhelst så har det slutat med att jag antagligen varit på väg att kasta telefonen i väggen eller bara sätta mig ner och grina.
Jag är så trött på att folk inte gör sitt jobb.
Som mitt försäkringsbolag t ex, som ska skicka papper om Rätt försäkrad-garanti och ett uppdaterat papper om hemförsäkringen. Hemförsäkringen är ju ändå rätt viktig, är det fel uppgifter på det pappret och något händer så är det.. inte bra. De skulle skicka det i början av april. Nästan två veckor senare ringde jag, och fick svaret att det kunde ta upp till två veckor. Igår pratade jag med dem igen, och oooh oj vad konstigt det var att jag inte hade fått något så nu skulle de skicka det igen.
Jag klarar bara inte av att det är så mycket som jag inte har kontroll eller koll på nu. Jag har faktiskt lyckats kompromissa med mig själv sjukt mycket och låtit mycket "bli som det blir", men till slut blev det för mycket. Och det ska bli så skönt att prata med kuratorn på måndag som faktiskt förstår på vilken nivå det ligger på, jag hoppas på att kunna få lite hjälp med att få rätt på tankarna då. Nu får istället en väl vald person ta emot massa mail där jag vräker ur mig allt, och det hjälper att bara få skriva av sig. Jag vet att det inte finns några bra svar på de mailen, men det betyder mycket att få höra att jag inte är helt dum i huvudet.
Jag som vill äta likadan frukost varje dag för att jag inte gillar förändringar och som går och planerar hela dagen vilka kläder jag ska byta till när jag duschat, ska göra många gigantiska förändringar och kan uppenbarligen inte planera ordentligt inför hälften av dem. Det blir bara kaos.
Men som sagt. Jag ÄR glad över flytten. Jag är glad över att få bo i Växjö, och jag vet att jag är glad över att få fixa i lägenheten sen, jag har bara lite svårt att ta fram glädjen.
Irony
Fick ett mms från Emma som hade köpt ett vin pga namnet. Och det är faktiskt ett helt fantastiskt träffande namn för oss eftersom hon, bortsett från mig, kan vara den mest ironiska/sarkatiska människan jag vet och att det antagligen var vår känsla för ironi/sarkasm som förde oss samman för så många år sen :)
Den ska vi dricka tillsammans när vi ses i sommar!
Den ska vi dricka tillsammans när vi ses i sommar!
Att misslyckas med att ta död på en orchidée
Jag gick verkligen in för att ta död på den. Eller ja, jag lät medvetet bli att vattna den på över en månad. Nu ska fanskapet blomma och jag får dåligt samvete.
Det här med blommor är inte min grej, försöker jag hålla dem vid liv så dör de, försöker jag döda dem så fortsätter de leva...
Det här med blommor är inte min grej, försöker jag hålla dem vid liv så dör de, försöker jag döda dem så fortsätter de leva...
Ljus...
Här hade jag egentligen skrivit en lång utläggning om hur jag reagerar på vissa ljus och väderskiftningar. Men det blev alldeles för långt och ingående så jag nöjer mig med att säga att vädret är skitjobbigt idag.
Jag hade fixat tvätt, och det var soligt med några få moln, men när jag kom innanför dörren så blev det jättemörkt, så jag nästan började undra om jag höll på att svimma eller nåt. Men det visade sig att det bara var så att på norra sidan av huset var himlen nästan svart, och på södra var det nästan molnfritt. Det kändes rätt sjukt. Synd bara att jag inte hann ta en bild på södra sidan.
Ljud...
Jag blir tokig.
Jag har alltid varit enormt ljudkänslig och själv tyckt att det varit löjligt och överdrivet, men nu vet jag att det är ett vanlig drag för såna som mig. Men det blir inte lättare på något sätt för det.
Andra märker knappt ljud som jag tycker är oerhört störande, t ex första natten vi sov här så frågade jag Erik om han inte stördes av det brummande/konstiga ljudet, men han hörde ju inget. När jag ligger i sovrummet störs jag t om av "luftljudet" från köksfläkten och det är ett fullkomligt normalt ljud. Och jag kan inte koppla bort det vilket inte direkt gör det lättare för mig att somna.
Och något som varit lite av ett helvete med att bo här är att ytterdörren släpper in så mycket ljud. Det är inte alls lyhört rent allmänt, men just ytterdörren... Det ÄR rätt mycket springande i trappen, dörrar som stängs osv, och det gör mig skitvernös. Det bara triggar igång en stressreaktion hos mig som gör att jag sitter på helspänn. Jag skruvar upp musiken men hör ändå dunsandet av porten som slår igen. Jag kan inte koncentrera mig på något alls och det stör mig att jag inte kan koppla bort normala ljud. Det känns lika irriterande som att någon skulle stå och poka en på axeln hela tiden. En gång, två gånger, tre gånger, då kan man ge sig en mental slap och säga åt sig själv att skärpa sig, men när det är så ihållande så blir det bara för påfrestande.
Både igår och idag har det varit ett himla springande. Och nu är vaktmästaren uppe på vinden och jag blir tooookig!
Det ska bli skönt att flytta och inte bo så nära markplan (eftersom vi bor på första våningen nu och det hörs så väl när porten slår igen...), men jag kan inte låta bli att vara orolig över alla nya ljud. Inte så orolig. Men lite.
Vad som är skönt är att de på vuxenhabiliteringen förstår det hela. När jag tog upp det så frågade arbetsterapeuten direkt om jag stördes av ljudet av väggklockan, och frågade om de skulle ta ner den. Just klocktickande är så enformigt så det inte är störande för mig, men det kändes verkligen bra att de kände igen problemet. Så jag hoppas få lära mig hantera det hela. Jag vill inte anpassa min omgivning för mycket när det gäller det, jag vill hellre lära mig att hantera det.
Nu gick vaktmästaren, så jag ska försöka återgå till att fortsätta med det jag gjorde innan...
Jag har alltid varit enormt ljudkänslig och själv tyckt att det varit löjligt och överdrivet, men nu vet jag att det är ett vanlig drag för såna som mig. Men det blir inte lättare på något sätt för det.
Andra märker knappt ljud som jag tycker är oerhört störande, t ex första natten vi sov här så frågade jag Erik om han inte stördes av det brummande/konstiga ljudet, men han hörde ju inget. När jag ligger i sovrummet störs jag t om av "luftljudet" från köksfläkten och det är ett fullkomligt normalt ljud. Och jag kan inte koppla bort det vilket inte direkt gör det lättare för mig att somna.
Och något som varit lite av ett helvete med att bo här är att ytterdörren släpper in så mycket ljud. Det är inte alls lyhört rent allmänt, men just ytterdörren... Det ÄR rätt mycket springande i trappen, dörrar som stängs osv, och det gör mig skitvernös. Det bara triggar igång en stressreaktion hos mig som gör att jag sitter på helspänn. Jag skruvar upp musiken men hör ändå dunsandet av porten som slår igen. Jag kan inte koncentrera mig på något alls och det stör mig att jag inte kan koppla bort normala ljud. Det känns lika irriterande som att någon skulle stå och poka en på axeln hela tiden. En gång, två gånger, tre gånger, då kan man ge sig en mental slap och säga åt sig själv att skärpa sig, men när det är så ihållande så blir det bara för påfrestande.
Både igår och idag har det varit ett himla springande. Och nu är vaktmästaren uppe på vinden och jag blir tooookig!
Det ska bli skönt att flytta och inte bo så nära markplan (eftersom vi bor på första våningen nu och det hörs så väl när porten slår igen...), men jag kan inte låta bli att vara orolig över alla nya ljud. Inte så orolig. Men lite.
Vad som är skönt är att de på vuxenhabiliteringen förstår det hela. När jag tog upp det så frågade arbetsterapeuten direkt om jag stördes av ljudet av väggklockan, och frågade om de skulle ta ner den. Just klocktickande är så enformigt så det inte är störande för mig, men det kändes verkligen bra att de kände igen problemet. Så jag hoppas få lära mig hantera det hela. Jag vill inte anpassa min omgivning för mycket när det gäller det, jag vill hellre lära mig att hantera det.
Nu gick vaktmästaren, så jag ska försöka återgå till att fortsätta med det jag gjorde innan...
Apple bong
Kollade precis på det avsnittet av Nurse Jackie.
Om jag någonsin får cancer eller liknande som ställer till det rejält så skulle jag inte ha några som helst problem att röka gräs om det hjälpte mig att må normalt. Nu tappar många hakan men jag skulle antagligen välja det över Oxy och liknande. Klart man mår bättre om smärtan försvinner, men om det finns ett sätt som (dessutom lindrar smärtan) gör att man faktiskt kan känna att man LEVER, att man har aptit och har lust att göra saker, så känns det som ett bättre alternativ.
Och jag står fast vid att jag inte gillar gräs, men är man i den situationen tänker man nog om.
I 13 stater i USA kan man ju få det på recept, och då är det ju läkemedelsindustrin (eller något liknande) som odlat fram det själva och då är det ju mycket mer kontrollerat.
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan, om en dam som var strax över 50 och bodde på en gård nånstans i USA, med sin man. Hon hade cancer av något slag, och hade genomgått kemoterapi och provat många sorters läkemedel men allt hade haft för många biverkningar för att det var värt det. En släkting bakade en kaka som i just Nurse Jackie, och berättade att det var marijuana i den, och bad damen ge det ett försök. Det lät rätt roligt när de berättade det, en konservativ bondefru som ska prova marijuana... Det hade tagit ett tag innan hon gick med på det, och hon beskrev det som att livsviljan kom tillbaks. Hon kände sig inte hög, hon kände sig som sitt gamla jag, och när livsviljan kommer tillbaks så överlever man ju oftast längre. Det låter nästan som antideppressiva medel (de som faktiskt funkar för en del), man vaknar till liv igen och upptäcker att det faktiskt finns massa saker man vill göra och ORKAR göra.
Och meningen är ju detsamma som med antidepp, det är inte meningen att man ska bli hög, det ska dämpa de symptomen som gör att man inte kan leva ett normalt liv, inget mer.
Hon fick det utskrivet på recept en tid senare men kallade fortfarande alla som tog illegala droger för "darn junkies" :P
Inte för att jag planerar att få cancer, men just sayin'. Om jag mot all förmodan hamnar i en liknande situation skulle jag skita i lagarna och göra det som passade mig och mina anhöriga bäst.
Det är ju inte så att Svea Rikes lagar är definitionen av RÄTT.
Jag tyckte bara att Jackie handlade klockrent.
Och man får för sig att skriva om så roliga saker när man har tråkigt...
Om jag någonsin får cancer eller liknande som ställer till det rejält så skulle jag inte ha några som helst problem att röka gräs om det hjälpte mig att må normalt. Nu tappar många hakan men jag skulle antagligen välja det över Oxy och liknande. Klart man mår bättre om smärtan försvinner, men om det finns ett sätt som (dessutom lindrar smärtan) gör att man faktiskt kan känna att man LEVER, att man har aptit och har lust att göra saker, så känns det som ett bättre alternativ.
Och jag står fast vid att jag inte gillar gräs, men är man i den situationen tänker man nog om.
I 13 stater i USA kan man ju få det på recept, och då är det ju läkemedelsindustrin (eller något liknande) som odlat fram det själva och då är det ju mycket mer kontrollerat.
Jag såg en dokumentär för ett tag sedan, om en dam som var strax över 50 och bodde på en gård nånstans i USA, med sin man. Hon hade cancer av något slag, och hade genomgått kemoterapi och provat många sorters läkemedel men allt hade haft för många biverkningar för att det var värt det. En släkting bakade en kaka som i just Nurse Jackie, och berättade att det var marijuana i den, och bad damen ge det ett försök. Det lät rätt roligt när de berättade det, en konservativ bondefru som ska prova marijuana... Det hade tagit ett tag innan hon gick med på det, och hon beskrev det som att livsviljan kom tillbaks. Hon kände sig inte hög, hon kände sig som sitt gamla jag, och när livsviljan kommer tillbaks så överlever man ju oftast längre. Det låter nästan som antideppressiva medel (de som faktiskt funkar för en del), man vaknar till liv igen och upptäcker att det faktiskt finns massa saker man vill göra och ORKAR göra.
Och meningen är ju detsamma som med antidepp, det är inte meningen att man ska bli hög, det ska dämpa de symptomen som gör att man inte kan leva ett normalt liv, inget mer.
Hon fick det utskrivet på recept en tid senare men kallade fortfarande alla som tog illegala droger för "darn junkies" :P
Inte för att jag planerar att få cancer, men just sayin'. Om jag mot all förmodan hamnar i en liknande situation skulle jag skita i lagarna och göra det som passade mig och mina anhöriga bäst.
Det är ju inte så att Svea Rikes lagar är definitionen av RÄTT.
Jag tyckte bara att Jackie handlade klockrent.
Och man får för sig att skriva om så roliga saker när man har tråkigt...
ÅH MIN LÄKARE!
Jag vill aldrig lämna henne, jag vill bli snorrik och anställa henne som min alldeles privata läkare...
Ringde igår om en doshöjning, och jag fick en tid idag, uppenbarligen en telefontid.
Så hon ringde, och vi pratade lite om själva doshöjningen, hon sa att hon var lite osäker eftersom det är en medicin hon aldrig skrivit ut till någon annan men att hon ändå hade pratat med sina kollegor som hade sagt att den höjningen var vanlig, så det kunde vi prova.
- Sen flyttar jag om nån månad, till Växjö, så jag kommer ju ha en annan läkare då...
- Nämen! Vad roligt! ... eller?
- Ja det är jätteskönt, det är så krångligt på psykmottagnigen där bara, dåliga läkare och långa väntetider...
- Jag får se... det finns ju vissa läkare... som jag kanske kan rekommendera... alltså alla vårdcentraler har ju bra läkare men det finns ju vissa... som är bättre än andra... Några namn kommer upp i huvudet här, men jag vet inte... Till vilken vårdcentral kommer du att gå?
- Det har jag ingen aning om, jag kommer ju bo på Öster men jag får ju välja vårdcentral själv så om du vet någon som kanske är bättre än någon annan så kan jag ju kanske välja den.
- Öster... ja då får du nog närmast till... fast som du sa du kan ju välja själv... och det kanske finns vissa jag kan rekommendera... Vi kan väl säga såhär, du flyttar och kollar sen upp vilka vårdcentraler du kan tänka dig, och så sedan ringer du så kan jag kolla upp vilka läkare på de vårdcentralerna som passar dig bäst?
Så EFTER att jag har flyttat och inte längre är hennes patient kommer hon alltså ändå ta emot mitt samtal och ta reda på vilka av de läkare hon själv tycker är bra och som jobbar nära mig...
Jag blev nästan rörd till tårar.
Sen sa hon att jag visserligen ju fick välja vårdcentral själv men att jag inte fick välja själva läkaren, men att hon kanske kunde göra något där. Hon uttrycker sig så bra med, man hörde direkt att hon menade att de flesta läkarna på vanliga vårdcentraler är den typiska bilden man har av just allmänläkare, de är disträ och vill bota alla patienter på samma vis på kortast möjliga tid, men att hon ändå visste att det fanns några som var... bra.
Hon ÄR en allmänläkare och hon har själv påpekat många gånger att hon inte har erfarenhet av patienter med mina besvär och sagt att jag kanske skulle känna mig lugnare om jag gick till psykmottagningen istället, men hon har också sagt att hon hela tiden lär sig nya saker och att vi tillsammans kan fundera på vad som fungerar bäst, och hon gör sin research grundligt innan jag får prova på nåt nytt.
Och hennes röst är så lugnande på nåt underligt vis, och när hon tittar på en så ser man inte en läkare som studerar en patient, man känner det mer som att någon som bryr sig om en faktiskt sitter och lyssnar på vad man säger och samtidigt tänker ut lösningar. Och det är aldrig, aldrig någon stress.
Av alla jävla psykiatriska överläkare på alla jävla psykmottagningar jag gått på eftersom jag flyttat runt så mycket, så finns det ingen som kommer i närheten av henne. De kanske vet mer och de kanske har mer erfarenhet, men det är omöjligt att jämföra med omtanke och engagemang.
Jag vet att jag tjatar om henne, men det är bara så fantastiskt att efter alla de här åren få träffa inte bara en bra läkare, utan en sådan som hon. Det känns seriöst som att ha köpt en trisslott i veckan i sex års tid, och vunnit 25:- här och där, och plötsligt vinner man en miljon.
Ringde igår om en doshöjning, och jag fick en tid idag, uppenbarligen en telefontid.
Så hon ringde, och vi pratade lite om själva doshöjningen, hon sa att hon var lite osäker eftersom det är en medicin hon aldrig skrivit ut till någon annan men att hon ändå hade pratat med sina kollegor som hade sagt att den höjningen var vanlig, så det kunde vi prova.
- Sen flyttar jag om nån månad, till Växjö, så jag kommer ju ha en annan läkare då...
- Nämen! Vad roligt! ... eller?
- Ja det är jätteskönt, det är så krångligt på psykmottagnigen där bara, dåliga läkare och långa väntetider...
- Jag får se... det finns ju vissa läkare... som jag kanske kan rekommendera... alltså alla vårdcentraler har ju bra läkare men det finns ju vissa... som är bättre än andra... Några namn kommer upp i huvudet här, men jag vet inte... Till vilken vårdcentral kommer du att gå?
- Det har jag ingen aning om, jag kommer ju bo på Öster men jag får ju välja vårdcentral själv så om du vet någon som kanske är bättre än någon annan så kan jag ju kanske välja den.
- Öster... ja då får du nog närmast till... fast som du sa du kan ju välja själv... och det kanske finns vissa jag kan rekommendera... Vi kan väl säga såhär, du flyttar och kollar sen upp vilka vårdcentraler du kan tänka dig, och så sedan ringer du så kan jag kolla upp vilka läkare på de vårdcentralerna som passar dig bäst?
Så EFTER att jag har flyttat och inte längre är hennes patient kommer hon alltså ändå ta emot mitt samtal och ta reda på vilka av de läkare hon själv tycker är bra och som jobbar nära mig...
Jag blev nästan rörd till tårar.
Sen sa hon att jag visserligen ju fick välja vårdcentral själv men att jag inte fick välja själva läkaren, men att hon kanske kunde göra något där. Hon uttrycker sig så bra med, man hörde direkt att hon menade att de flesta läkarna på vanliga vårdcentraler är den typiska bilden man har av just allmänläkare, de är disträ och vill bota alla patienter på samma vis på kortast möjliga tid, men att hon ändå visste att det fanns några som var... bra.
Hon ÄR en allmänläkare och hon har själv påpekat många gånger att hon inte har erfarenhet av patienter med mina besvär och sagt att jag kanske skulle känna mig lugnare om jag gick till psykmottagningen istället, men hon har också sagt att hon hela tiden lär sig nya saker och att vi tillsammans kan fundera på vad som fungerar bäst, och hon gör sin research grundligt innan jag får prova på nåt nytt.
Och hennes röst är så lugnande på nåt underligt vis, och när hon tittar på en så ser man inte en läkare som studerar en patient, man känner det mer som att någon som bryr sig om en faktiskt sitter och lyssnar på vad man säger och samtidigt tänker ut lösningar. Och det är aldrig, aldrig någon stress.
Av alla jävla psykiatriska överläkare på alla jävla psykmottagningar jag gått på eftersom jag flyttat runt så mycket, så finns det ingen som kommer i närheten av henne. De kanske vet mer och de kanske har mer erfarenhet, men det är omöjligt att jämföra med omtanke och engagemang.
Jag vet att jag tjatar om henne, men det är bara så fantastiskt att efter alla de här åren få träffa inte bara en bra läkare, utan en sådan som hon. Det känns seriöst som att ha köpt en trisslott i veckan i sex års tid, och vunnit 25:- här och där, och plötsligt vinner man en miljon.
1984
Drömutbrott.
Åtta nätter i rad har jag drömt en liknande dröm och jag är så jävla trött på den. Den handlar om personen jag avskyr mest i hela världen, den enda personen jag skulle kunna avliva med gott samvete, också den sista personen jag vill träffa. Jag drömmer att jag ser honom, att han ser mig, att han kommer fram, att jag blir livrädd och nästan får panik men går vidare, att jag ber honom gå därifrån och sluta prata med mig, att jag försöker ignorera det han säger tills det bara brister och jag vänder mig om och börjar skrika åt honom. Allt jag vill säga åt honom, allt som bara byggts upp under alla år, och det känts som att bara kraften av min röst borde få honom att ramla omkull. Men då bara vänder han och går iväg och mumlar att det inte går att prata med mig, att jag är knäpp. Och vid det läget börjar raseriet bli bortom kontroll, för att jag avskyr honom, för allt han gjort, för att han fortfarande försöker prata med mig, för att han aldrig fattar, och för att när jag äntligen kan stå öga mot öga och säga allt jag vill och han bara går iväg, och jag börjar leta efter något hårt att slå honom i bakhuvudet med så att jag blir av med honom en gång för alla, och där vaknar jag. Alltid, de senaste åtta nätterna. Och jag är så jävla trött på det. Dels för att det alltid är utmattande att drömma om honom, dels för att jag blir rädd för mig själv för att jag känner ju raseriet även om jag drömmer.
Och i drömmen är jag alltid rädd för ögonblicket jag inser att jag inte kan hålla tillbaks allt.
Jag skriker aldrig (jag har seriöst verkligen svårt t om för att ropa på Erik när vi är i olika rum), jag får inte raseriutbrott, jag har aldrig varit sån även om jag har mycket ilska inom mig, men han har skapat en av mina värsta sidor så han skulle få ta konsekvensen av det och jag skulle inte skämmas ett dugg. Skapar han helvetet för han ta konsekvernserna av att släppa lös det.
Det som verkligen spär på ilskan är att han antagligen inte skulle förstå nåt ändå... Det är lite tragikomiskt när han i drömmen säger att det inte går att prata med mig, när han själv bevisligen varken förstår talade ord eller skrivna ord.
Min mor hade sönder många telefoner när hon pratade med honom förr i tiden, eftersom hon blev så arg så hon slängde på luren för hårt eller gjorde något annat med telefonen. Jag har trott att jag förstått varför, men det känns inte som att jag förräns på senare tid verkligen förstått. Man kommer ingen vart. Man kan säga vad som helst till honom, men han förstår inte. Det är faktiskt helt otroligt. Jag har seriöst aldrig träffat på en mer korkad människa.
Nä det blir bara en sån dålig start på dagen helt enkelt. Första dagen gick det att skaka av sig rätt fort, andra dagen var det lite svårare, nu går det knappt att sluta tänka på det.
Och i drömmen är jag alltid rädd för ögonblicket jag inser att jag inte kan hålla tillbaks allt.
Jag skriker aldrig (jag har seriöst verkligen svårt t om för att ropa på Erik när vi är i olika rum), jag får inte raseriutbrott, jag har aldrig varit sån även om jag har mycket ilska inom mig, men han har skapat en av mina värsta sidor så han skulle få ta konsekvensen av det och jag skulle inte skämmas ett dugg. Skapar han helvetet för han ta konsekvernserna av att släppa lös det.
Det som verkligen spär på ilskan är att han antagligen inte skulle förstå nåt ändå... Det är lite tragikomiskt när han i drömmen säger att det inte går att prata med mig, när han själv bevisligen varken förstår talade ord eller skrivna ord.
Min mor hade sönder många telefoner när hon pratade med honom förr i tiden, eftersom hon blev så arg så hon slängde på luren för hårt eller gjorde något annat med telefonen. Jag har trott att jag förstått varför, men det känns inte som att jag förräns på senare tid verkligen förstått. Man kommer ingen vart. Man kan säga vad som helst till honom, men han förstår inte. Det är faktiskt helt otroligt. Jag har seriöst aldrig träffat på en mer korkad människa.
Nä det blir bara en sån dålig start på dagen helt enkelt. Första dagen gick det att skaka av sig rätt fort, andra dagen var det lite svårare, nu går det knappt att sluta tänka på det.
Inte kärlek.
Det damp ner ett brev från Försäkringskassan nyss. Jag hatar de breven i samband med förändringar som flytt och sånt.
Jag skickade in papper om bostadstillägg förut, men skrev med att jag inte kunde skicka med hyresspecen eftersom vi inte hade fått någon än. Självklart påpekar de nu att jag "glömde" skicka med den.
Vad som ingår i hyran ska också skickas in. Det är bara det att det faktiskt inte finns någon sådan klar klausul i kontraktet. Just nu ingår värme och vatten men de håller på att införa individuella mätningar, så jag vet inte hur FK ska tolka det...
De ska tydligen också veta vilken resväg Erik kommer ta till jobbet, wtf? Jag trodde det räckte med antal mil. "Redogör för hur och på vilket sätt Erik reser till jobbet, buss, tåg, bill, resväg och kostnad". Jag frågade specifikt hur man skulle räkna ut kostnaderna, vilket bensinpris man ska gå efter, men nehej... Jag vet inte ens hur mycket bensin bilen drar.
Och brevet avslutades så lugnande, "Om ni inte lämnar in de här uppgifterna kommer Försäkringskassan att besluta utifrån de uppgifter som finns nu. Det innebär att er ansökan kan komma att avvisas".
Det är självklart den sista meningen som ekar i mitt huvud.
Jag är sjukt jävla orolig över det hela.
Det hade varit en sak om de hade bett om papper som jag hade, men nu är allt så luddigt. Vi har inte ens fått någon hyresspec, jag vet inte hur man ska räkna ut resekostnader och det står inte ens i kontraktet vad som ingår i hyran.
Det är sånt här jag måste lära mig att inte oroa mig för mycket för... Att inte låta det ta över hela hjärnan.
Tänk vad jävla skönt det vore att kunna ha ett normalt jobb och slippa allt sånt här.
Inte blir det bättre av att det plingade på dörren, men när jag tittade i titthålet så var det en man i arbetskläder som bara gick därifrån, och det har låtit som att han pratat med någon med nedervåningen i en kvart.
Jag asvkyr verkligen ljudet av dörrplinget, så nu går jag bara och väntar på att han ska ringa på igen.
Edit: Aaargh, kundservice på Försäkringskassan... Sitter de med mina uppgifter framför sig så kan de väl för fan läsa vad som står istället för att anta HELT andra saker och göra allt så förvirrat. "Jasså, så ni har separerat?", "Vad har han för kostnader till arbetet nu då?" (spelar det någon roll eftersom han ska bo på en annan ort sen?), "Ska han arbeta på orten ni ska bo på sen då?", geez... Erik upplyste mig innan jag ringde om att Skatteverket har fasta siffror man får dra av per mil, så jag frågade tanten om man skulle gå efter Skatteverkets regler och det tyckte hon, men av någon anledning känns det som att det kommer bli fel ändå...
Jag skickade in papper om bostadstillägg förut, men skrev med att jag inte kunde skicka med hyresspecen eftersom vi inte hade fått någon än. Självklart påpekar de nu att jag "glömde" skicka med den.
Vad som ingår i hyran ska också skickas in. Det är bara det att det faktiskt inte finns någon sådan klar klausul i kontraktet. Just nu ingår värme och vatten men de håller på att införa individuella mätningar, så jag vet inte hur FK ska tolka det...
De ska tydligen också veta vilken resväg Erik kommer ta till jobbet, wtf? Jag trodde det räckte med antal mil. "Redogör för hur och på vilket sätt Erik reser till jobbet, buss, tåg, bill, resväg och kostnad". Jag frågade specifikt hur man skulle räkna ut kostnaderna, vilket bensinpris man ska gå efter, men nehej... Jag vet inte ens hur mycket bensin bilen drar.
Och brevet avslutades så lugnande, "Om ni inte lämnar in de här uppgifterna kommer Försäkringskassan att besluta utifrån de uppgifter som finns nu. Det innebär att er ansökan kan komma att avvisas".
Det är självklart den sista meningen som ekar i mitt huvud.
Jag är sjukt jävla orolig över det hela.
Det hade varit en sak om de hade bett om papper som jag hade, men nu är allt så luddigt. Vi har inte ens fått någon hyresspec, jag vet inte hur man ska räkna ut resekostnader och det står inte ens i kontraktet vad som ingår i hyran.
Det är sånt här jag måste lära mig att inte oroa mig för mycket för... Att inte låta det ta över hela hjärnan.
Tänk vad jävla skönt det vore att kunna ha ett normalt jobb och slippa allt sånt här.
Inte blir det bättre av att det plingade på dörren, men när jag tittade i titthålet så var det en man i arbetskläder som bara gick därifrån, och det har låtit som att han pratat med någon med nedervåningen i en kvart.
Jag asvkyr verkligen ljudet av dörrplinget, så nu går jag bara och väntar på att han ska ringa på igen.
Edit: Aaargh, kundservice på Försäkringskassan... Sitter de med mina uppgifter framför sig så kan de väl för fan läsa vad som står istället för att anta HELT andra saker och göra allt så förvirrat. "Jasså, så ni har separerat?", "Vad har han för kostnader till arbetet nu då?" (spelar det någon roll eftersom han ska bo på en annan ort sen?), "Ska han arbeta på orten ni ska bo på sen då?", geez... Erik upplyste mig innan jag ringde om att Skatteverket har fasta siffror man får dra av per mil, så jag frågade tanten om man skulle gå efter Skatteverkets regler och det tyckte hon, men av någon anledning känns det som att det kommer bli fel ändå...
Kärlek.
http://www.odiumclothing.net/media/0_2218.jpg
Det var inte kärlek vid första ögonkastet eftersom jag sett den innan och fluffet gjorde att jag inte ens tittade närmare på den.
Sen såg jag en auktion på Tradera häromdagen på just den, och tänkte "w00t, nice, vill ha!", men eftersom jag EGENTLIGEN har en jacka (som iofs har för små fickor för t om min plånbok) så bjöd jag inte så högt så jag förlorade den. Ingen större skada skedd tänkte jag, jackan var ändå egentligen en storlek för liten.
Dagen efter gick jag in på Odium för att jämföra en sak med en annan sak och bara liXoM råkade hamna bland jackorna, och där var den...
Den har i stort sett allt jag vill ha; många fickor, spännen i sidorna så man kan bestämma hur den ska sitta, lagom lång och jag tror bestämt att jag sett på en bild att det är tumhål på den vilket är sjukt nice. PLUS att man uppenbarligen kan ha den både sommar och vinter.
Men 869:- för en jacka, det är antagligen mer än vad jag betalat sammanlagt för ALLA mina jackor jag någonsin ägt, utan överdrift.
Om någon ser massa skitsaker på Tradera så är det bara jag som försöker sälja av saker så jag kan köpa den utan dåligt samvete... Funderar på att sätta upp en fond så att Skallebank slipper gå utan jacka också. Den jag köpte senast (på Tradera, för typ en tjuga) FUNKAR ju, men som sagt, den har för små fickor, jag måste få plats med min plånbok åtminstone... Och jag tänkte ju faktiskt köpa en vinterjacka eftersom den jag har nu är för kort, fattar inte varför de gör vinterjackor så korta...
Gimme...
Det var inte kärlek vid första ögonkastet eftersom jag sett den innan och fluffet gjorde att jag inte ens tittade närmare på den.
Sen såg jag en auktion på Tradera häromdagen på just den, och tänkte "w00t, nice, vill ha!", men eftersom jag EGENTLIGEN har en jacka (som iofs har för små fickor för t om min plånbok) så bjöd jag inte så högt så jag förlorade den. Ingen större skada skedd tänkte jag, jackan var ändå egentligen en storlek för liten.
Dagen efter gick jag in på Odium för att jämföra en sak med en annan sak och bara liXoM råkade hamna bland jackorna, och där var den...
Den har i stort sett allt jag vill ha; många fickor, spännen i sidorna så man kan bestämma hur den ska sitta, lagom lång och jag tror bestämt att jag sett på en bild att det är tumhål på den vilket är sjukt nice. PLUS att man uppenbarligen kan ha den både sommar och vinter.
Men 869:- för en jacka, det är antagligen mer än vad jag betalat sammanlagt för ALLA mina jackor jag någonsin ägt, utan överdrift.
Om någon ser massa skitsaker på Tradera så är det bara jag som försöker sälja av saker så jag kan köpa den utan dåligt samvete... Funderar på att sätta upp en fond så att Skallebank slipper gå utan jacka också. Den jag köpte senast (på Tradera, för typ en tjuga) FUNKAR ju, men som sagt, den har för små fickor, jag måste få plats med min plånbok åtminstone... Och jag tänkte ju faktiskt köpa en vinterjacka eftersom den jag har nu är för kort, fattar inte varför de gör vinterjackor så korta...
Gimme...
Panikångestrelaterade dissociationer
Lyssnar på Mechanical Animalsskivan och försöker tänka logiskt, att jag inte kan lita på mina tankar och känslor, att de kommer att försvinna som de alltid gör efter ett tag. Det känns som ett nederlag, och det känns inte som ett jävla skit jag kan göra åt det. Det känns som att gå igenom skärselden bara för att kunna gå tillbaks till livet igen. Och när man är mitt i den så är det jävla svårt att tänka att det kommer bli ok.
Snörvel.
Jätteskönt att våren är här. Verkligen. Jag gillar speciellt den där pirriga känslan precis innan våren slår till, den där spänningen och undringarna över hur pollensäsongen ska se ut och om förra årets mediciner kommer fungera även i år eller om man måste till läkaren och få nya sorter. Jag gillar att lägga till tre mediciner till den redan stora medicinarsenalen, tur att man inte har ett jobb att gå till på mornarna för det känns som att det tar fem minuter bara att ta alla mediciner och kosttillskott och skit. Och då räknar jag ändå inte med ögondropparna som jag drar mig inför att ta. När jag ska ta ögondroppar förvandlas jag till världens mesigaste person, hatar ögondroppar...
Och när man redan tagit beslutet att återigen hoppa in i en hyposensibiliseringsbehandling bara för att läsa att det är väldigt få som får det nu för tiden. Men det var ju ett rätt lätt beslut ändå, att som spruträdd bestämma sig för att ändå ta 2-4 sprutor i veckan (eller om det är månaden nu för tiden) i tre år. Dessutom vet jag inte ens om det finns i Växjö, och jag orkar inte åka till Jönköping varje gång.
Dessutom är jag så jävla korkad så jag knappt fattar när alla besvär kickar igång på riktigt. Jag sitter där med en pappersrulle bredvid mig 24/7 och snyter mig och ögonen rinner, rätt länge innan jag kommer på att det kanske beror på pollen och att det är dags att börja ta mediciner >_<
Och jag hatar "vid behovs"-tabletter öht. Jag fick kortisontabletter nån gång, när det var riktigt illa. Sen sa de att jag kunde ju använda dem om jag skulle göra något viktigt och ville göra mitt bästa för att vara besvärsfri någon dag. Så de ska jag alltså använda i nödfall om jag vill vara relativt besvärsfri. Känns lite svårt att välja ut de tillfällena.
Samma sak med sömntabletterna. "Vid behov". Ja alltså, jag vet inte hur det är med alla andra, men jag känner att jag har ett behov av att sova nästan varje natt.
F.ö hade jag så sjukt skumma drömmar inatt. Det var verkligen sex, drugs n rock n roll.
Grottmongo.
Den gamla hederliga Hellacopterströjan passar fortfarande, brillorna passar fortfarande inte, och jag kan fortfarande inte se normal ut på kort.
Men lika glad är jag för det.
Men lika glad är jag för det.
Oh the irony.
Två månader efter att man fixat lägenhet i Växjö ringer en privat hyresvärd två gånger inom loppet av en vecka och säger att de har en lägenhet att erbjuda. Himla trevliga var de, de hade tydligen missat att anteckna att jag redan hade en lägenhet första gången de ringde, så de bad så hemskt mycket om ursäkt nu.
Erik fick f.ö ett samtal med vår blivande vaktmästare häromdagen.
Haha, jag tyckte synd om honom, eftersom det visade sig att det inte var jag som överdrev när jag berättade hur han var att prata med i telefon...
Jätteförvirrad? Check.
Noll koll på saker? Check.
Börjar skratta flera gånger mitt i pga ingenting? Check.
Han hade tydligen inte hittat några papper på att lägenheten var besiktad och det hade varit osäkert om vi skulle få omtapetserat, yadayada. Grejjen är bara att jag gått igenom besiktningsprotokollet via telefon med både honom och själva bobutiken. Jag tror dessutom att han ibland pratar om en helt annan lägenhet... Han frågade nämligen vem som stod på kontraktet, och jag sa ju att det var Erik, men då hittade han inget vilket inte var så konstigt eftersom det är en annan som fortfarande står på kontraktet. Då frågade han vilket lägenhetsnummer det var, jag svarade det om stod på kontraktet, varpå han säger "Aaah ja det måste ju vara nummer *något helt annat än det jag sa*"...
Jag måste ringa bobutiken och kolla läget, jag nojjar sönder när jag inte vet vad som händer...
Erik fick f.ö ett samtal med vår blivande vaktmästare häromdagen.
Haha, jag tyckte synd om honom, eftersom det visade sig att det inte var jag som överdrev när jag berättade hur han var att prata med i telefon...
Jätteförvirrad? Check.
Noll koll på saker? Check.
Börjar skratta flera gånger mitt i pga ingenting? Check.
Han hade tydligen inte hittat några papper på att lägenheten var besiktad och det hade varit osäkert om vi skulle få omtapetserat, yadayada. Grejjen är bara att jag gått igenom besiktningsprotokollet via telefon med både honom och själva bobutiken. Jag tror dessutom att han ibland pratar om en helt annan lägenhet... Han frågade nämligen vem som stod på kontraktet, och jag sa ju att det var Erik, men då hittade han inget vilket inte var så konstigt eftersom det är en annan som fortfarande står på kontraktet. Då frågade han vilket lägenhetsnummer det var, jag svarade det om stod på kontraktet, varpå han säger "Aaah ja det måste ju vara nummer *något helt annat än det jag sa*"...
Jag måste ringa bobutiken och kolla läget, jag nojjar sönder när jag inte vet vad som händer...
"Knarklika droger"
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6943227.ab
Vad trött jag blir.
5 nummer upp/ner på gatan finns Systembolaget. Jag kan slå vad om att det finns en hel del ställen där som säljer både snus och cigaretter. Och eftersom både alkohol och nikotin också räknas som droger så förstår jag inte varför de kände att just det här måste uppmärksammas.
Jag har aldrig varit ett fan av cannabis (som i att jag tyckt om att använda det), men skulle ändå hundra gånger hellre vara på en fest där folk rökte på än där folk drack alkohol i syfte att bli berusade. Enligt mina erfarenheter är folk med mycket alkohol i kroppen mer oförutsägbara och omdömeslösa än folk med cannabis i kroppen. Visst kan man bli seg och trög av cannabis, men hellre det än att nån blir aggressiv och går runt och slår ner folk.
Nikotin förstår jag mig inte på alls. Det verkar som att det är åt helvete för många som är beroende av det och som vill sluta, men inte kan. Att nikotin är kraftigt fysiskt beroendeframkallande är väl allmänt känt, att cannabis knappt ens är fysiskt beroendeframkallande kommer nog alltid att debatteras. Att något som är helt lagligt också har gigantiska varningstexter på paketen är bara absurt. "ZOMG, det här är jättefarligt för dig, du kan dö, rökning skadar folk runt omkring dig, du kan bli steril, ring Sluta röka linjen på det här numret" men ändå säljs det fritt till de som är över 18 år? Det känns som att det utan tvekan skulle kunna klassas som en hälsofarlig vara av Läkemedelsverket och sådana får väl inte säljas.
Jag blir bara trött på sånt där... Det känns bara inte riktigt logiskt. Det blir bara svårare för de som faktiskt väljer att hålla sig till lagliga grejjer istället för olagliga.
Inte för att det påverkar mig på något sätt eftersom staten skulle förlora för mycket pengar på att narkotikaklassa alkohol så jag lär ju inte bli utan min kära öl, men ändå.
Vad trött jag blir.
5 nummer upp/ner på gatan finns Systembolaget. Jag kan slå vad om att det finns en hel del ställen där som säljer både snus och cigaretter. Och eftersom både alkohol och nikotin också räknas som droger så förstår jag inte varför de kände att just det här måste uppmärksammas.
Jag har aldrig varit ett fan av cannabis (som i att jag tyckt om att använda det), men skulle ändå hundra gånger hellre vara på en fest där folk rökte på än där folk drack alkohol i syfte att bli berusade. Enligt mina erfarenheter är folk med mycket alkohol i kroppen mer oförutsägbara och omdömeslösa än folk med cannabis i kroppen. Visst kan man bli seg och trög av cannabis, men hellre det än att nån blir aggressiv och går runt och slår ner folk.
Nikotin förstår jag mig inte på alls. Det verkar som att det är åt helvete för många som är beroende av det och som vill sluta, men inte kan. Att nikotin är kraftigt fysiskt beroendeframkallande är väl allmänt känt, att cannabis knappt ens är fysiskt beroendeframkallande kommer nog alltid att debatteras. Att något som är helt lagligt också har gigantiska varningstexter på paketen är bara absurt. "ZOMG, det här är jättefarligt för dig, du kan dö, rökning skadar folk runt omkring dig, du kan bli steril, ring Sluta röka linjen på det här numret" men ändå säljs det fritt till de som är över 18 år? Det känns som att det utan tvekan skulle kunna klassas som en hälsofarlig vara av Läkemedelsverket och sådana får väl inte säljas.
Jag blir bara trött på sånt där... Det känns bara inte riktigt logiskt. Det blir bara svårare för de som faktiskt väljer att hålla sig till lagliga grejjer istället för olagliga.
Inte för att det påverkar mig på något sätt eftersom staten skulle förlora för mycket pengar på att narkotikaklassa alkohol så jag lär ju inte bli utan min kära öl, men ändå.
Skog.
Tog en promenad igår, kände att jag var tvungen att komma ut lite.
Slutade med att jag var ute i skogen och gick och höll på att springa ner i en tjärn. Kändes inte så säkert så jag tog mig upp på vägen iaf... Hittade en liten väg in i skogen, och det var sådär... tyst. Så man inte hörde något alls av civilisationen. Och det var alldeles underbart. Att bara sitta och lyssna på ingenting, lite fågelkvitter här och där.
Kom fram till att jag måste byta filter på kameran, bilderna blir alldeles för dåliga med detta.
Kul att skärpan inte hamnar nånstans, men de är fina ändå.
Och jag var tvungen att prova en lila ton.
De är så söta.
Upp på vägen igen, ser en fågel, upp med kameran och märker sen att jag håller på att vingla rakt ut i vägen. Tur att det inte är så mycket trafik där...
Helikoptergrejja.
Fick ett ryck och började rensa saker igen, ville börja packa men jag kommer inte på vad jag kan packa än. Det är iofs ett rätt bra tecken, det innebär kanske att jag inte har så många onödiga saker. Eftersom det känns som att det mesta behövs hela tiden. Jag tänkte packa ner cdskivorna, men den senaste tiden känns det som att jag behövt något där nästan varje dag.
Idag blev det Hellacopters av någon anledning, har haft massa låtar av dem i huvudet de senaste dagarna men har inte orkat ta en skiva och sätta i datorn/stereon...
Nä, jag är inte lat.
Slängde några gamla kassettband också... Fast sen plockade jag bort dem från "slängahögen". Jag vet nog vad två av dem innehåller, men det tredje är jag osäker på. Det ena är ett med bara Alice Cooper, och ett annat med random reggae och jag har noll koll på vilka band det är. Alla de ska nog slängas sen ändå, vill bara lyssna. De har faktiskt kommit till användning under 2000-talet, en gång åkte vi till SRF med en bil som visade sig ha en kassettspelare och ingen cdspelare, och eftersom jag var den enda som fortfarande hade kvar kassettband fick ju jag bestämma musiken!
Anyways så väcker Hellacopters gamla hederliga minnen.
Idag blev det Hellacopters av någon anledning, har haft massa låtar av dem i huvudet de senaste dagarna men har inte orkat ta en skiva och sätta i datorn/stereon...
Nä, jag är inte lat.
Slängde några gamla kassettband också... Fast sen plockade jag bort dem från "slängahögen". Jag vet nog vad två av dem innehåller, men det tredje är jag osäker på. Det ena är ett med bara Alice Cooper, och ett annat med random reggae och jag har noll koll på vilka band det är. Alla de ska nog slängas sen ändå, vill bara lyssna. De har faktiskt kommit till användning under 2000-talet, en gång åkte vi till SRF med en bil som visade sig ha en kassettspelare och ingen cdspelare, och eftersom jag var den enda som fortfarande hade kvar kassettband fick ju jag bestämma musiken!
Anyways så väcker Hellacopters gamla hederliga minnen.
Propafan
Ta 75 mg Propavan några timmar innan du går och lägger dig, sov i 8 timmar och studsa sen upp ur sängen pigg & glad, och energisk och utan att käften känns som att du tillbringat några dygn utan vatten i en öken. Då får du en kaka av mig.
Den hang overn man (ja de flesta iaf) får av både Propavan och Theralen är helt obeskrivlig. Det är inte så att man bara är lite morgontrött sådär och vill ligga och dra sig. Det är mer så att alla muskler i kroppen känns halvförlamade, och trots att man sitter där på sängkanten och verkligen vill gå upp så känns det som att benen inte skulle bära en.
Åtminstone jag kan vara relativt vaken och pigg när klockan ringt och jag tagit Propavan kvällen innan, men jag ser antagligen ut som en zombie när jag väl tagit mig upp ur sängen.
Och torrheten i munnen är en klass för sig.
Trots att jag vaknar flera gånger per natt och dricker några klunkar vatten så är käften så torr när man vaknar så det är läskigt.
Det idiotiska är att hur konstigt jag än sover på dem så sover jag ändå (om än konstigt, som sagt), och det är bättre än inget. Och det är bättre än att ta något starkare och få upp toleransen på det, ibland. Det dumma är bara att det är så jävla lång halveringstid, och att jag måste ta det minst 4 timmar innan jag ska gå och lägga mig så det gör att jag blir seg hela kvällen. Men om jag skulle ta det senare så skulle jag inte komma upp innan 12 dagen efter...
Jag saknar den veckan när jag kunde ta Circadin och 10 mg Stilnoct och sova alldeles normalt och vakna upp tidigt och utvilad dagen efter. Den tiden verkar vara förbi. Så jävla typiskt mig, alla andra får insättningsbesvär som gör deras vanliga besvär värre, jag får insättningsbesvär men medicinen fungerar som den ska under insättningsbesvären, sen när insättningsperioden är över så slutar den fungera.
Så jävla bakvänt.
Den hang overn man (ja de flesta iaf) får av både Propavan och Theralen är helt obeskrivlig. Det är inte så att man bara är lite morgontrött sådär och vill ligga och dra sig. Det är mer så att alla muskler i kroppen känns halvförlamade, och trots att man sitter där på sängkanten och verkligen vill gå upp så känns det som att benen inte skulle bära en.
Åtminstone jag kan vara relativt vaken och pigg när klockan ringt och jag tagit Propavan kvällen innan, men jag ser antagligen ut som en zombie när jag väl tagit mig upp ur sängen.
Och torrheten i munnen är en klass för sig.
Trots att jag vaknar flera gånger per natt och dricker några klunkar vatten så är käften så torr när man vaknar så det är läskigt.
Det idiotiska är att hur konstigt jag än sover på dem så sover jag ändå (om än konstigt, som sagt), och det är bättre än inget. Och det är bättre än att ta något starkare och få upp toleransen på det, ibland. Det dumma är bara att det är så jävla lång halveringstid, och att jag måste ta det minst 4 timmar innan jag ska gå och lägga mig så det gör att jag blir seg hela kvällen. Men om jag skulle ta det senare så skulle jag inte komma upp innan 12 dagen efter...
Jag saknar den veckan när jag kunde ta Circadin och 10 mg Stilnoct och sova alldeles normalt och vakna upp tidigt och utvilad dagen efter. Den tiden verkar vara förbi. Så jävla typiskt mig, alla andra får insättningsbesvär som gör deras vanliga besvär värre, jag får insättningsbesvär men medicinen fungerar som den ska under insättningsbesvären, sen när insättningsperioden är över så slutar den fungera.
Så jävla bakvänt.
Amerikansk fotboll.
Jag medger att jag kanske kollat lite för mycket på Friday Night Lights. Men det väckte bara en gammal dröm till liv, att få prova på att spela amerikansk fotboll. Jag var helinne på det när jag var yngre, jag tyckte det verkade helt fantastiskt att det fanns spelare vars enda uppgift var att tackla folk i stort sett. Och jo, jag ÄR rätt skör och vek, men så är jag åas totalt otränad, och de har ju massa skydd. Fast jag har ändå fysiken emot mig, jag är väldigt kort med korta ben så därför känns runing back rätt uteslutet, så jag vet inte på vilken position jag skulle passa.
Jag säger som Tim Riggins; "I just like to hit people."
Jag säger som Tim Riggins; "I just like to hit people."
Rensa grejjer.
Jag är en sån som har svårt för att slänga saker. Förut kunde jag spara på kartongbitar för att de hade en viss betydelse för mig. Men jag har tränat bort det rätt mycket och nu tycker jag att jag har rätt lätt för att rensa bland mina prylar.
Jag behöver t ex inte två halvfungerande backupmobiler.
Jag behöver inte en engångsregnponcho som inköptes på Arvika för 10:-.
Jag behöver inte de konstiga solbrillorna med lila glas som jag aldrig använt.
Jag behöver inte plånboken jag fick när jag var sex år. Den har legat i en kartong det senaste decenniet, jag har bara inte kunnat förmå mig att slänga den. Det är massa klistermärken på den för att täcka ställena färgen flagnat på, på ena sidan täcks faktiskt hela plånboken av ett enda stort klistermärke för att hålla ihop den... Jag försöker slänga den nu. Jag hade lagt den i "slänga"-högen, men sen hamnade den i en garderob av någon anledning... Får se hur det går med det...
Jag behöver inte en australiensk tiodollarssedel.
Jag behöver inte ett minneskort på 32mb.
Det är inte ens saker som kan "vara bra att ha". Så nu har jag rensat bort en hel kartong, om än en liten sådan. Det känns bra. Jag ska fortsätta strax, med lite böcker och sånt.
Jag behöver t ex inte två halvfungerande backupmobiler.
Jag behöver inte en engångsregnponcho som inköptes på Arvika för 10:-.
Jag behöver inte de konstiga solbrillorna med lila glas som jag aldrig använt.
Jag behöver inte plånboken jag fick när jag var sex år. Den har legat i en kartong det senaste decenniet, jag har bara inte kunnat förmå mig att slänga den. Det är massa klistermärken på den för att täcka ställena färgen flagnat på, på ena sidan täcks faktiskt hela plånboken av ett enda stort klistermärke för att hålla ihop den... Jag försöker slänga den nu. Jag hade lagt den i "slänga"-högen, men sen hamnade den i en garderob av någon anledning... Får se hur det går med det...Jag behöver inte en australiensk tiodollarssedel.
Jag behöver inte ett minneskort på 32mb.
Det är inte ens saker som kan "vara bra att ha". Så nu har jag rensat bort en hel kartong, om än en liten sådan. Det känns bra. Jag ska fortsätta strax, med lite böcker och sånt.
Påsk och prylar.
Fördelen med att bo i en sån här liten by är att man slipper ungar som plingar på dörren och tigger godis. På MIN tid så målade vi iaf påskkort, plingade på, räckte fram kortet och sade "Glad påsk!" och HOPPADES på godis, inte bara stod där och sa "Glad påsk" och sträckte fram påsen.
Mitt påskägg är f.ö nästan slut :(
Eriks mor frågade om vi hade börjat packa än, jag tar det lite som ett tecken på att det är ok att börja packa. Lite iaf. Jag ska iaf rensa ur lite saker idag. Det finns en hel del saker som inte behöver följa med i flytten.
Jag övar på att inte jämföra mig med Erik. Jag är lite avundsjuk på att han lyckas ha så lite prylar medan jag har sjukt mycket. Kartonger i klädkammaren som innehåller småprylar, prydnadssaker som egentligen inte behövs, såna saker. Men som sagt, jag försöker öva på att inte jämföra oss två, för det går helt enkelt inte.
Jag är för materialistisk helt enkelt.
Det mesta pappersarbetet är fixat nu iaf, och det är sjukt skönt.
Mitt påskägg är f.ö nästan slut :(
Eriks mor frågade om vi hade börjat packa än, jag tar det lite som ett tecken på att det är ok att börja packa. Lite iaf. Jag ska iaf rensa ur lite saker idag. Det finns en hel del saker som inte behöver följa med i flytten.
Jag övar på att inte jämföra mig med Erik. Jag är lite avundsjuk på att han lyckas ha så lite prylar medan jag har sjukt mycket. Kartonger i klädkammaren som innehåller småprylar, prydnadssaker som egentligen inte behövs, såna saker. Men som sagt, jag försöker öva på att inte jämföra oss två, för det går helt enkelt inte.
Jag är för materialistisk helt enkelt.
Det mesta pappersarbetet är fixat nu iaf, och det är sjukt skönt.
Anger management.
Jag har märkt att jag är väldigt arg. Väldigt, väldigt arg.
Sådär arg så jag kommit på mig själv med att vara på väg att bara vråla rakt ut för att få ut ilskan, eller plockat upp mobilen för att slänga den i väggen. Men jag har alltid hunnit stoppa mig själv. För jag gör inte sånt, jag trycker undan det istället, och låtsas att det försvinner... Och även om jag fattar att det inte håller i längden så fortsätter jag.
Min moster Pirjo sa för ca 10 år sen att jag måste släppa ut min ilska, att det inte är hälsosamt att bara trycka undan den. Klart hon hade rätt, men jag skiljer mig från den sidan av släkten, de kan skrika och gapa och kasta saker omkring sig när de är arga, men jag har för mycket från den andra sidan av släkten i mig, så jag trycker bara undan det. Återigen, det krockar nåt så totalt, när man har hett temperament men inte kan/vill släppa ut det.
En gång när jag var liten var det en bil som skulle skrotas, och jag frågade om jag fick slå sönder den, eftersom den ändå skulle skrotas. Så jag fick ett baseballträ att gå lös på den med. Det var otroligt skönt, helt jävla sjukt skönt. Att få ta all sin ilska och släppa ut den på det viset.
När jag bodde i Sthlm (Botkyrka jao) kunde jag ibland hoppas på att någon skulle försöka råna mig. Det skulle ju vara en valid anledning till att "försvara" sig, dvs vara ett bra tillfälle att släppa ut ilskan a la baseballträ-style. Därför var jag mycket sällan rädd när jag gick omkring där nattetid, och det var antagligen dumt tänkt. Naturligtvist skulle jag inte ha en chans om det var ett helt gäng, och de färdas ju mest i flock.
Jag vet att jag är dum, och fortsätter att "hantera" saker på samma vis. Småsaker som irriterar mig som jag känner att jag inte kan/orkar göra något åt läggs på den högen, och många bäckar små...
Istället blir jag bara trött och less. Och känner att jag inte orkar tänka, för tänker jag så tänker jag bara på alla saker jag är arg på och det är för jobbigt.
Det ska jag ta upp med kuratorn.
Just nu är jag arg på min nackspärr som vägrar försvinna.
Och Trygghansa som vägrar ringa tillbaks, för jag måste ta tillbaks en försäkring som jag råkade tacka ja till. Undrar om de med "Alla dagar" egentligen inte menar alla dagar.
+ tusen andra saker.
Jag får ofta den här låten i hjärnan när jag är arg, så skulle det låta om jag sjöng om mig själv;
Sådär arg så jag kommit på mig själv med att vara på väg att bara vråla rakt ut för att få ut ilskan, eller plockat upp mobilen för att slänga den i väggen. Men jag har alltid hunnit stoppa mig själv. För jag gör inte sånt, jag trycker undan det istället, och låtsas att det försvinner... Och även om jag fattar att det inte håller i längden så fortsätter jag.
Min moster Pirjo sa för ca 10 år sen att jag måste släppa ut min ilska, att det inte är hälsosamt att bara trycka undan den. Klart hon hade rätt, men jag skiljer mig från den sidan av släkten, de kan skrika och gapa och kasta saker omkring sig när de är arga, men jag har för mycket från den andra sidan av släkten i mig, så jag trycker bara undan det. Återigen, det krockar nåt så totalt, när man har hett temperament men inte kan/vill släppa ut det.
En gång när jag var liten var det en bil som skulle skrotas, och jag frågade om jag fick slå sönder den, eftersom den ändå skulle skrotas. Så jag fick ett baseballträ att gå lös på den med. Det var otroligt skönt, helt jävla sjukt skönt. Att få ta all sin ilska och släppa ut den på det viset.
När jag bodde i Sthlm (Botkyrka jao) kunde jag ibland hoppas på att någon skulle försöka råna mig. Det skulle ju vara en valid anledning till att "försvara" sig, dvs vara ett bra tillfälle att släppa ut ilskan a la baseballträ-style. Därför var jag mycket sällan rädd när jag gick omkring där nattetid, och det var antagligen dumt tänkt. Naturligtvist skulle jag inte ha en chans om det var ett helt gäng, och de färdas ju mest i flock.
Jag vet att jag är dum, och fortsätter att "hantera" saker på samma vis. Småsaker som irriterar mig som jag känner att jag inte kan/orkar göra något åt läggs på den högen, och många bäckar små...
Istället blir jag bara trött och less. Och känner att jag inte orkar tänka, för tänker jag så tänker jag bara på alla saker jag är arg på och det är för jobbigt.
Det ska jag ta upp med kuratorn.
Just nu är jag arg på min nackspärr som vägrar försvinna.
Och Trygghansa som vägrar ringa tillbaks, för jag måste ta tillbaks en försäkring som jag råkade tacka ja till. Undrar om de med "Alla dagar" egentligen inte menar alla dagar.
+ tusen andra saker.
Jag får ofta den här låten i hjärnan när jag är arg, så skulle det låta om jag sjöng om mig själv;
It made my day.
Fick ett mms i förmiddags innehållandes en video på Loke där han gjorde upprepade pruttljud med munnen (med tillhörande dreggel), och kunde bara inte hålla mig för skratt. Det känns inte som att dagen startade så bra men när jag såg mmset så kunde jag bara inte låta bli att le. Loke är några månader (sex månader?) gammal nu, jag har som vanligt inte koll på någons ålder, knappt min egen...
Jag tittade på den nyss igen och skrattade återigen. Jag vet inte om det hela innebär att jag och Helen har lika dålig humor eller om det innebär att det faktiskt är kul på riktigt.
Jag tittade på den nyss igen och skrattade återigen. Jag vet inte om det hela innebär att jag och Helen har lika dålig humor eller om det innebär att det faktiskt är kul på riktigt.
Jag stannade inte vid "borde"!
Jag gick faktiskt ut på en promenad! Fast den blev inte så lång, upptäckte att det ändå finns en del pollen i luften och jag ville inte att det skulle bli värre, så jag vände efter ca 40 min. Smidigt nog så kunde Erik plocka upp mig på vägen när han var på väg hem för lunch.
Gympadojjorna är väl egentligen sköna, men eftersom det lätt blir så att man ser nåt inne i skogen och bara måste dit, så är nog kängorna bättre eftersom de är vattentäta. Just nu är träskaktigt mest överallt.
Aja, det var skönt att vara ute en stund, antagligen ännu skönare att kunna överkomma "orkar inte"-känslan.
Inleder starkt med en bajsbild.
Som sagt, om man ska in i skogen och springa så är inte gympadojjor idealt... Det är inte så idealt att vara i en björkskog när man är allergisk mot björk heller.
Fortfarande övergivet tror jag.
Ljuset var dumt och skumt så jag försökte göra en hdrliknande bild av det med överdrivna effekter, men det är fortfarande inget jag behärskar.
Första april.
"Aprilskämten haglar i lokaltidningarna (Men inte i Aftonbladet.)" står det i Aftonbladet. Är det ett av deras aprilskämt? Hur vet man säkert?
Jag hatar den här dagen. Jag hatar practical jokes och dumma skämt öht. Speciellt när det skämtas bara för att det ska skämtas just den dagen. Det leder till att jag verkligen inte litar på något alls.
Ok, det med nylonstrumpan över TVn var sjukt kul, men bara för att så många faktiskt provade det.
Jag borde verkligen gå ut och gå en sväng. Men jag orkar verkligen inte. Men jag borde verkligen.
