Jag ringde M häromdagen och skulle fråga när vi ska åka till Jysk. Det var bara det att det tog stopp när jag skulle prata, jag visste vad jag skulle säga men tungan hängde bara inte med. Vilket först resulterade i en gemensam skrattatatack först men sen blev jag ju tamefan orolig. Så jag lade på och skrev ett sms istället.
Eftersom, hrm, jag inte haft så himla mycket verbal kontakt med folk den här veckan så har jag inte riktigt uppmärksammat problemet igen förrän igår när jag gjorde ytterligare ett samtal.
Efter det spelade jag faktiskt in mig själv när jag läste från en bipackssedel och jag kan ju säga att det inte är något jag kommer att lägga ut på nätet. Det fick mig faktiskt att aldrig mer vilja prata med någon. Ärligt talat, så skrämde det mig.
Idag ringde min läkare (och klart jag tänkte, vågar jag svara? men det var ju ändå min läkare), och hon hörde ju att nåt var tok och efter att hon bläddrat lite i vad-hon-nu-bläddrade lite i såg hon att det KAN vara en bieffekt av sömnmedicinen (det har något med muskeln i tungan att göra, om jag förstod henne rätt) som jag ska ta regelbundet. Uppenbarligen är det väldigt vanligt att man får problem med balansen, men det har ju redan så det är ju ingenting jag funderat över, haha...
Och det är ju egentligen rätt jävla typiskt. Senaste gången jag provade en medicin och tänkte "Oj, hm, den här verkar ju faktiskt fungera på mig" fick jag springa ner till vårdcentralen (som jag bodde nästan granne med) då det visade sig att jag hade fått en allergisk reaktion (hela jag var knallröd och full med nässelutslag, som receptionisten utbrast; "Men vad har du gjort flicka?!"...) så de proppade mig full med Betapred och jag fick inte gå därifrån på tre timmar...
Så seriously. What's up with that? Kan jag få äta nånting som funka bra utan att få konstiga biverkningar?
Om man nu ska se till något positivt av allt det här, så känns det rätt svart på vitt att min läkare är bra. Vi hade inte ens en telefontid, utan jag avbokade tiden igår för att jag kände mig så himla dåsig, men ändå ringde hon upp för att kolla så allt fungerade. Jag får såklart inte äta medicinen längre, så just nu är det tillbaks till de gamla sömnvanorna.
Jag var nere och handlade en snabbis men tänkte inte alls på att problemet kanske ännu satt i så mitt inne på Willys fick jag lite småpanik och stoppade ner alla två varor jag skulle handla i korgen, sprang till kassan och gick hem i kylan för att jag inte ville riskera att någon skulle prata med mig på bussen. Och det hela känns rätt sjukt.

Nu ska jag lägga mig ner igen och se på Friday Night Lights. Om någon ringer och jag inte svarar så är det ingen diss, just nu vågar jag bara inte.

Jag begär inte att de jag har kontakt med inom vården ska vara perfekta (ok, läkare tycker jag faktiskt ska vara nästan perfekta...), men tja låt säga, kunna stava åtminstone. Speciellt när man har en sorts samordningsfunktion. Att då avsluta frågor med med en punkt istället för ett frågetecken kan lätt skapa förvirring och att överanvända mellanslag+utropstecken i slutet av en mening gör mailet mycket svårare att läsa. Stor bokstav i början av en mening är ju alltid trevligt fick jag lära mig innan lågstadiet, men det är uppenbarligen inget måste nu för tiden. Det är ok om en del ord är felstavade men det är inte ok i kombination med konstiga meningsuppbyggnader som gör att man måste läsa om den några gånger för att förstå.
Skriver någon ".har du något läkarintyg om dina diagnoser/besvär för det behöver styrkas." så menar jag verkligen inte att vara dryg när jag inte förstår om personen undrar om jag har ett intyg och vill att jag svarar eller om personen helt enkelt påpekar att ett intyg behövs. För jag vill inte svara i onödan när jag vet att personen är väldigt upptagen och inte alltid har tid att läsa mail men jag vill ju inte heller låta bli att svara om personen behöver ha ett svar för att kunna ge rätt svar till mig sen.
Jag är den första att erkänna att jag är petig när det gäller stavning och meningsuppbyggnad (vilket antagligen inte märks) men jag har ändå rätt mycket tålamod nu för tiden och säger sällan något om sånt här. När folk skriver privat i sina bloggar och liknande så tänker jag knappt på det medvetet, men som sagt, med den yrkesrollen hon har så tycker jag faktiskt att hon kan skriva lite tydligare...

Aja, det hela angår ett köp av walkingskor. Skorna jag köpte från ICA Maxi är jättesköna, eller nej inte direkt faktiskt, men de är inte gjorda för att motionera i. De kostade 199:- och jag behövde ett par sådana helt enkelt.
Så jag har börjat titta på skor med rullsula, MBT-skor, Easytone, och allt vad de nu heter. Det verkar vara många som känt att rygg och knän avlastas med sådana, så, någon som har några tips om vilken sort man ska sikta in sig på?
Jag som köper ett par nya kängor var fjärde år är inte hemma alls i skodjungeln och när det gäller specialskor är jag rentav vilse.
Förhoppningsvist kan jag få hjälp med kostnaden av landstinget, därav behovet av intyg.
De är sjukt dyra, visst finns det de som kostar "bara" 800:- (vilket iofs jag rent instinktivt tycker är helt sinnessjukt för ett par gympadojjor så jag får tänka på att det inte är vanliga gympadojjor, och jag vet ju rent logiskt att skor rent allmänt inte är billiga uppenbarligen) men många kostar över 1500:-.
Visst köper jag kängor för upp mot en tusenlapp (oftast så hittar jag för 100-400:- på Tradera, så ni kan ju förstå att jag hajjar till när jag märker hur priset på skor är idag), men de håller åas i fyra år och hur bra kvalitet det än är på walkingskorna så tvivlar jag på att de håller så länge om man använder dem regelbundet.
Jag ska också få träffa en sjukgymnast och prata lite om vilka skor som kan passa mig bäst, och jag hoppas verkligen att hon har ett par innersulor jag kan ha i kängorna för jag vill inte ställa mina älsklingar på hyllan :'( Tanken gör mig faktiskt ledsen på riktigt.

Inga personer eller platser är ändrade.
Jag lever, men det är knappt.
Och jag väljer att skratta åt allt det här för det är rätt komiskt ändå.
Varning för långt inlägg men jag har haft en rätt bra promenadsträcka på mig att författa det i huvudet. Jag känner att jag verkligen måste beskriva varje steg också för att ni ska förstå hur många småsaker som kunde gått fel och som faktiskt gick fel.
Ca kl 11 insåg jag att min ledvärk började bli rätt handikappande, helt GALET vad det gjorde ont nästan överallt, leder här och där var svullna så jag ringde vårdcentralen. Som ringde upp rätt snabbt och jag fick en tid kl 15.15. Det var ju lite oroligt eftersom jag egentligen ska till en reumatolog, och jag visste att risken var rätt stor för en utländsk läkare som jag inte kunde förklara problemen för riktigt pga språkbarriären. Och det är inte alls pga fördomar, det är för att jag VET att det är ett allmänt stort problem och att jag själv har svårare än många andra att förstå brytningar och dialekter. Hell, jag har svårt att förstå bred stockholmska ibland. Och så den vanliga grejjen, komma och säga "Hej jag är nyinflyttad, ge mig narkotikaklassade smärtstillande tack, jag låvar att jag fick det där jag bodde tidigare.".
Skulle skicka iväg en sak med ett vadderat kuvert så jag tog en tidigare buss till centrum, så kl 14.19 satt jag på den.
Letade runt, frågade en anställd på Willys om de hade vadderade kuvert, fick till svar "Vaddå, vadderade va i de?!".
Blev lite ställd av frågan i några sekunder innan jag måttade med handen och sa "... sådana där lite tjockare kuvert?".
Alltså, jag tycker inte att det är för mycket begärt av någon som arbetar i en sådan butik att veta vad ett vadderat kuvert är.
Men nej, inte nånstans fick jag tag på ett sånt, jag visste att det fanns på Coop men det var åt det motsatta hållet.
Så mot vårdcentralen.
Hon i receptionen bad mig lista mig där, men jag kunde inte hålla i pennan för att jag hade ont i handen.
Läkaren kommer ut, en mörkhyad man som inte såg ut att vara en dag över 20. Som såklart hade en läkarpraktikant med sig. Mitt omkringhattande hade gjort mig alldeles svettig eftersom jag hade för ont i knäna att gå normalt, så jag tänkte ju "Grejt, en karl ska undersöka min äckliga, svettiga kropp samtidigt som en annan tittar på". Jag som hatar när främlingar ens petar på mig.
Men det var en av de bästa läkarna jag haft på länge. Han bröt rätt kraftigt, men pratade annars felfritt vilket gjorde att brytningen inte förvirrade mig lika mycket som den brukade. Han hade FAKTISKT LÄST JOURNALEN, men frågade om jag med egna ord kunde förklara besvären lite kortfattat. Och han lyssnade, och sa att det var ju självklart att han kunde hjälpa mig med smärtan med att han ändå ville skicka en remiss till en reumatolog. Vilket jag ville med såklart.
Så bara sådär, paff, så var det över. Han frågade om jag behöver något annat, och sa att om det var något som helst så kunde jag bara ringa honom.
Helt underbart.

Sen började det roliga.
På apoteket visade det sig att de elektroniska recepten inte funkade, och gnällkärringen i kassan var inte hjälpsam nånstans. Inte som Min Apotekstant direkt, åh vad jag saknar henne! Jag frågade om det fanns något annat ställe där det funkade (jag bor ju sjukt off så jag visste ju att det inte fanns så många alternativ), och hon höjde på ögonbrynen sådär nonchalant och sa att hon hade hört att det funkade ute i Valsta.
JA MEN LIXOM... hjälp mig lite här... Jag frågade om hon kanske visste hur man tar sig dit (jag vet på kartan vart det ligger men det finns t ex inga bussar som det står Valsta på), hon höjde på ögonbrynen igen och sa "Nä... bara hur jag åker dit med bilen".
Visst kunde hon inte veta att jag stod och bet mig i läppen för att återigen inte börja gråta av smärta, men lite serviceinriktad skadar det inte att vara.
En jättegullig (inte ofta jag använder det ordet om en människa) tjej bakom mig i kön frågade om jag åkte buss, och förklarade precis hur jag skulle åka dit.
Hade lust att krama henne.
Men väl vid busshållplatsen hade jag ju glömt bussnumrena, så drog iväg ett sms till Mathias som jag inte hann få svar på innan jag bestämde mig för att chansa på en buss som kändes rätt.
Fast höll på att hoppa av innan den lämnade centrum, tänkte att det inte var värt att åka fel i det skicket.
Jag satt kvar iaf, men det började snabbt kännas lite väl off så jag hoppade av och tänkte ta nästa buss tillbaks, och såg då att jag bara var en station från Valsta C.
Off I went, och klockan i moskén började slå. Det kändes som att jag gick åt fel håll, så jag vände, och vände sen igen efter ett tag, och allt bara kändes så fel. Slutade med att jag frågade en tjej, som var hjälpsam.
När jag väl närmade mig insåg jag att shit, de har säkert inte ens den inne. Det skulle vara så typiskt.
Även om jag bott i Märsta tidigare så hade jag aldrig varit där ute, men centrum där var litet så jag hittade rätt fort. Och var såklart GENOMSVETT igen...
Och tantan i kassan var den segaste EVER.
- Ja hej, det borde kommit in ett recept idag.
- Jahaaa *tar mitt kort, och tittar igenom listan vad som känns som en evighet*
- Heh ja snälla säg att ni har medicinen inne, för det är ju krångel i Märsta C med datorerna så jag kommer precis därifrån...
- Jaha. Ja vi ska väl se om vi har den. ... Skulle receptet kommit in idag sa du? 10:e... 11:e...
Här svimmade jag nästan av utmattning och oro, men lyckligtvist var hon bara seg och receptetet hade kommit in som det skulle, och jag begav mig därifrån med den.
Då kom ju nästa problem, att ta sig hem. Tittade på busstabellen i Valsta C, wtf, inga bussar?! Så jag gick vidare, och hittade bussar, men ingen som gick till Märsta C.
Funderade på att ta taxi, men eftersom jag faktiskt har jävligt bra lokalsinne och numera litar på det så tänkte jag att jag antagligen skulle kunna ta mig tillbaks till busstationen jag hoppade av på.
Efter ett tag började det kännas som att jag antingen hade isklumpar under kängorna (åh, jag hade f.ö raggsockar i vilket gör att jag får skoskav om jag går längre sträckor...) eller att sulorna höll på att lägga av. Varför inte liXoM.
Gick och gick, men stod inte ut längre så jag stannade och tog några värktabletter.
Det är sånt jag inte gör annars, jag tar inte medicin på vägen hem från apoteket och jag dricker inte heller alkohol på väg hem från systemet, men nu var det fan akut.
Hade ju inget att dricka såklart så fick inte ner tabletterna ordentligt.
Jag trodde mig veta ungefär vart jag var på kartan men hade inte koll på vart busshållplatsen låg, så antingen kunde jag ringa nån och säga nåt i stil med "... vet du vart jag är?" vilket inte kändes så bra eller chansa på att det var som jag trodde, att om jag bara följde vägen jag gick på skulle jag komma till ett ställe som jag visste ledde till ett annat ställe.
Kräktes pga ansträngning två gånger, och var i det läget att det kändes som att stannar jag nu så kommer jag inte att orka fortsätta gå igen.

Det hela låter ju såklart väldigt dramatiskt, vilket det nog egentligen inte var.
Jag var fortfarande i fucking Märsta, inte strandad i Sibirien.
Det var väl mest känslan av att vara halvvägs ut mot Sigtuna och inte veta hur man tar sig hem samtidigt som det känns som att kroppen håller på att lägga av helt. Samtidigt som det är mörkt ute och jag bär på en apotekspåse = risken att bli rånad faktiskt är större än på dagen. Smärtan gör ju inte att man tänker klart direkt.

Men som sagt, mitt lokalsinne r0X. Jag har slutat tvivla på det vid det här laget för det händer så himla sällan att jag har fel. Eftersom jag har svårt att sortera tankar och intryck så lägger jag ju nästan allt på minnet och har ju faktiskt haft riktigt fotografiskt minne.
Efter vad som kändes som en evighet såg jag "min" långa gata, och vågade inte gena mot den utan följde cykelvägen rakt fram och till vänster.
Väl hemma kasta jag av mig kläderna som var helt blöta av svett och lade mig ner i badkaret en lång stund.
Fötterna heltrasiga och lederna helt slut.
För att adda på det hela så missade jag min tvätt-tid som jag ju verkligen skulle behövt nu. För det var riktigt slaskigt väder ute som gjorde att i stort sett de enda byxorna jag kan ha blev riktigt skitiga.

Nu har tabletterna tagit bort smärtan nästan helt, och som sagt, så kan jag skratta åt det hela nu.
Det var skönt att komma hem till ett facebookmeddelande i stil med "Jag kan ordna det där åt dig imorrn om du inte fixar det idag", skönt att ha folk på smsavstånd om det skulle krisa sig med.
Och jag är mer glad än nånsin att jag beställlt en telefon med riktigt internet på så jag kan kolla upp info om jag hamnar i en liknande situation.
Och såg nu att läkaren var grek med ett namn jag aldrig nånsin kommer kunna uttala, så det kanske inte var så konstigt att jag gillade honom, för som jag och Vix sagt några gånger, greker är ett härligt folkslag :P
Tre timmar tog det hela, och nu vet jag iaf hur man tar sig till Valsta.
Och att jag så fort som möjlig kommer att försöka flytta härifrån.

Igår ringde min läkarsekreterare (eller ja... min läkares sekreterare?) och sade att de hade skickat en remiss. Men att den hade kommit tillbaks och att hon inte visste hur hon skulle göra, inte läkaren heller.
Nehej. RTFM?
"Så jag tänkte, du kanske kan ringa dit?"
Ringa vart? "Dit"? Posten? Mediamarket?
"Har du nån adress?"
Nej, jag kommer bo i en luftballong och förflytta mig varje dag.
"Jag vet ju inte vilken vårdcentral du kommer tillhöra."
Attans, för vårdcentralen har ju verkligen såå mycket med det här att göra.
Jag undrade vart jag skulle ringa, men det visste hon inte. Jag vet inte om hon trodde att jag satt inne på grym insiderinformation eller hade sjukvårdens gula sidorna hemma, men jag har verkligen ingen aning om vart jag ska börja ens.
Jag förstår inte riktigt varför hon tror att det skulle vara lättare för mig att hitta rätt adress.
Ibland (...ofta) tror jag att det är jag som är stendum, att det är jag som missar något, men det har visat sig om och om igen att det är de som är dumma.
Men liXoM... ska något göras ordentligt så får man tamefan göra det själv. Ibland tror jag på fullaste allvar att det skulle vara lättare att själv bli läkare (att man inte får skriva ut recept till sig själv kan man ju komma omkring) för så mycket kompetens behöver man ju uppenbarligen inte. Undrar om det finns en läkarkurs på NTI. En sommarkurs eller nåt låter lagom.

Det lustiga är att jag inte ens är upprörd. Visst var det lite irriterande när hon ringde men jag lade det rätt snabbt i min mentala hög över saker som jag ska göra "sen".

Skrev jag om när min arbetsterapeut frågade om jag hade övervägt att bli boendestödjare? Bl a för att hon tyckte att det hade sån koll på allt, inte var rädd för att säga emot, och för att det var sån himla ordning och reda på mig?
1. ... där har vi ju en stor del av problemet, vården och kommunen headhuntar uppenbarligen idioter
2. bara för att jag kan (för att jag HAR koll på mycket, osv) betyder inte det att jag orkar.

Hade en läkartid kl 9 idag (vaaaa-aaaarför ger ni mig alltid så tidiga tider?), och gav mig fan på att inte ta sömntabletter igår, så det gick.. sisådär. Lyckades inte hålla mig i sängen längre än 40 min ca innan jag gick upp och slängde på en playlist med Gossip Girl och somnade så småningom framför TVn och vaknade sen till och släpade mig till sängen.
När klockan sen ringde undrade jag varför i helvete nån ställt den på ringning, NOT FUNNY YOU GUYS! Ungefär. Innan jag kom på att jag var tvungen att gå upp.
Så upp, frukost, kolla på Weeds, sen stressa iväg.
Yay, jag kom i frikort! Haha, det tog inte ens en månad för mig...
Det var reumatologen jag skulle träffa, och känslan av att han är bra bara förstärktes.
Magnetröntgen visade inget, men blodprovet gjorde det, exakt vad fattade jag inte.
Han frågade om det var ok att han undersökte mig (w00t, en läkare som efter så många månader faktiskt kommer ihåg min rädsla för sånt?!) och det var ju ok.
Han var noga med fingrarna och konstaterade att mina långfingrar fortfarande var svullna (jag tror jag använder just de fingrarna för mycket), och gick sen vidare till armbågarna där den vänstra tydligen var svullen.
Knäna med, och några muskler runt nackfästet och också fötterna även om det inte var så farligt.
Så han sa att jag var ett gränsfall, men att han ville ha mig under kontroll eftersom sånt oftast blir värre och om (här var han snäll och sa "Jag vill inte säga när... så jag väljer att säga om istället") det blir det vill han sätta in nån medicin som gör nåt med immunförsvaret. Men att han vill vänta tills det går lite längre eftersom biverkningarna kan vara rätt kraftigare.
Tills dess är det smärtstillande som gäller.
Jippiyay.
Men jag är glad att han kom fram till nåt iaf, även jag som vanligt är ett gränsfall, och att han har en plan.
Vi småpratade lite, han var noga med att jag visste att det bara var att ringa om jag undrade något, och han var allmänt snäll.

Det tog inte lika lång tid som jag trodde, så jag hade 3 ½ timmar kvar till mitt andra möte. Jag orkade inte riktigt åka hem, men med facit i hand borde jag nog gjort det.
Det började regna och blev kallt och trots att jag gick saaaakta igenom affärerna gick tiden alltför långsamt. Så till slut gick jag helt enkelt till coachen, ringde på och hennes kollega som är så söt svarade och sa att det var så självklart att jag kunde komma in och vänta.
Det är riktigt mysigt där, de har en hörnsoffa, massa tidningar och frukt.
Sen droppade taktila stimuleraren och arbetsterapeuten in, och till slut handläggaren från Försäkringskassan. Sejtan vilken tur jag har som fått just henne, alla som arbetat med henne säger ju också att hon är riktigt bra. Inte nog med att hon är bra, vi är liXoM på samma nivå så ofta när jag är på väg att säga något jag tycker är viktigt så frågar hon just den frågan.
Vi kom iallafall fram till en hel del vettiga saker, och förhoppningsvist kan de hjälpa till att lösa många problem just nu.
Jag känner mig verkligen bortskämd på den fronten, för jag har sånt STÖD.
Kände mig lättad när jag lämnade mötet iaf.

Gick hem, trött som en griiiiis och orkade inte göra något, men insåg att jag var ju tvungen att packa eftersom jag åker till Sthlm imorrn. Så det blev mest att hiva ner lite kläder i en väska och ladda kamerabatteriet.

Nu ska jag lägga mig i soffan och göra inget tills det är dags att beställa hem mat.

Haha, jag svimmade!
Kom dit och mötte samma sköterska som igår, som tyckte så synd om mig, och min kropp ville tydligen inte samarbeta idag heller.
Som igår använde de en blodtrycksmätare för att få upp nåt slags tryck och sådana tål jag ju inte riktigt heller (på gränsen till panik när det gäller sådana) men det gick inte.
Så en tredje sköterska, den som varit där längst, blev inkallad men hon kunde inte heller hitta nåt. Den första frågade med jämna mellanrum hur jag mådde, till slut sa hon "... jag tror vi fäller ner stolen i liggande läge" och sen blev det svart.
Uppenbarligen var jag vit som ett lakan och det droppade av svett i ansiktet så efter det kollade de blodtryck (som var för högt) och sånt, jag fick ligga ner och dricka lite vatten, innan jag fick gå hem.
MEN, de fick vad de behövde precis innan jag svimmade iaf!

Alltså förlåt, men jag försöker att se det här som lite tragikomiskt och måste skriva av mig.

En läkare ville ha fler prover, såklart, så jag gick ner till vårdcentralen.
Det var nån ny där, men jag skippade att säga att jag i stort sett har fobi för sånt där.
(jag vet inte ens hur man definierar fobi, men blodtrycket ökar ju drastiskt, jag får nästan hålla i stolen för att inte springa därifrån, jag blir genomsvett, glömmer bort att andas och blir därmed yr, får blodsmak i munnen och är nära att spy. bland annat.)
- Vilken arm brukar vara bäst?
Du menar vilken arm ni brukar föredra att borra ner en nål i? Inte fan vet jag. Sade jag naturligtvist inte, men just det hon sa kändes bara så sjukt.
Efter mycket tryckande (och åååh vad jag AVSKYR när de trycker på mina vener, jag får verkligen kämpa för att inte spy då) så berättade hon att ibland när man är rädd så gömmer sig venerna sig helt enkelt. Det visste jag faktiskt inte, trodde faktiskt det var tvärtom.
- Vi gör såhär, jag tror jag låter [namn jag inte kommer ihåg] ta hand om dig, hon har mer erfarenhet av att sticka.
Jaha, så hon har mer erfarenhet av att borra ner nålar i folk? Vad lugnande.
Nej men henne "känner" jag iaf, så jag var glad. Hon är duktig och snäll.
Innan vi började såg hon ju varför jag var där och lade huvudet på sned och sa "Meen då, då kommer du ju antagligen behöva komma hit rätt ofta, det brukar vara så i sådana undersökiningar."
Thank you. Thank you very much.
Dessvärre hade hon samma problem som den förra. Mina... vener... ville helt enkelt inte visa sig.
Hon stack i båda armarna, grejjade med massa saker, tills hon såg att jag var kritvit. Då tyckte hon att det var bäst att jag gick in och lade mig i rummet bredvid så vi kunde fortsätta där, uppenbarligen kan det ibland hjälpa.
Hon tyckte ju det var konstigt också eftersom vi aldrig haft några problem på det sättet förut.
Vid ett tillfälle trodde hon att hon fått jackpot, eftersom hon "hittade en så fin ven" som sen "bara slutade att droppa helt".
Så vi pratade lite, egentligen ville jag ta allt på en gång och få det överstökat men hon sa att min kropp befann sig i ett sådant försvarsläge så det antagligen inte skulle gå och att hon inte ville utsätta mig för det ifall det blev så att vi ändå inte lyckades.
Och hon hade ju en poäng.
Så imorrn ska jag tillbaks. Och antagligen behöva betala 100:- till. Och den här månaden är antagligen sämst på året för dumma utgifter.

Iallafall.
Så tycker jag faktiskt att det är så tragikomiskt att jag är så rädd för det hära så min kropp går in i nån sorts försvarsställning som gör att det blir 10 gånger svårare om inte omöjligt att göra det.
Kan inte kroppjävlen bara lyda nån gång?! Jag kan tygla rädsla men inte fan lyder kroppen för det...

Det är ju krångel med en viktig medicin, och har så varit i ett halvår. En av tillverkarna gick i konkurs så under den här tiden har det inte en endaste gång gått att hämta ut smärtfritt och en gång var jag utan i en månad. Leverantören skjuter upp leveransdatumet nästan varje gång och apotekspersonalen själva verkar gråtfärdiga för det är så många som behöver den.
För fem dagar sen skulle den komma och då skulle jag också hämta ut den, men datumet blev uppskjutet. Det var ingen större grej, jag hade kvar, och eftersom det är en vid behovsmedicin så hoppades jag på att den skulle räcka ett tag.
Sen blev jag lite småsjuk, feber och sånt, den behövdes extra mycket och tog slut, och idag skulle jag hämta den på mitt apotek här nere, eftersom de skulle fått in den igår och jag via telefonväxeln fick höra att de kanske kunde bryta en större förpackning om jag bara gick ner och frågade.
Surprise, den hade inte kommit in, och just de har inte behörighet att bryta förpackningar, det är bara det stora apoteket i en annan kedja på sjukhuset som får göra det.
Men det var min apotekstant som stod i kassan idag, och hon ger sig ju inte i första taget. Så hon klurade lite, de får ju inte ändra doser öht, vilket är idiotiskt för om man har 10 mg så skulle man ju lika gärna ta fem stycken 2 mg:are, men tydligen får de inte göra så.
Hon ringde leverantören, som sade att de hade ett datum i början på nästa vecka men inte ens de trodde att de skulle fått in det tills dess, och sade att kanske i slutet av nästa vecka men att de inte kunde lova nåt.
Apotekstanten suckade och sa att den antagligen inte skulle kommit in tills dess.
Hon frågade om jag ville att jag skulle ringa min läkare för att se om han kunde ändra på receptet, och det fick hon ju, men SURPRISE, han var på semester i tre veckor.
Jag förklarade att hans "semester" är pension, han är ju bara där lite då och då.
Såklart hade de ingen där som kunde skriva ut det.
Hon klurade lite till och frågade om jag ville att hon skulle ringa akuten. Det lät lite overkill först men alternativet skulle antagligen varit att vänta två veckor så det var ju ok.
"Men alltså... då gör jag ju dina sjukhusärenden, är du ok med det?"
Ok med det? Kvinna, du borde ha en medalj.
Där var det ytterligare krångel men det visade sig efter ett tag att hon yrkeskände sköterskan där så sköterskan skulle prata med läkaren så fort som möjligt. Men sa samtidigt att han var oerhört restriktiv med att skriva ut saker så att jag inte skulle få upp hoppet.
Jag satte mig ner och väntade iaf men efter 20 min sade jag att jag lika gärna kunde gå hem och vänta så hon skulle ringa när de hörde av sig.
På väg hem ringde jag Det Stora Apoteket (tm) som då gick med på att börja dela på stora förpackningar eftersom de haft så många som inte kunnat hämta ut sin medicin, dock hade de väldigt mycket att göra så jag skulle behöva vänta tills eftermiddagen vilket inte var någon fara för mig. Så jag ringde tillbaks till apotekstanten, som precis avslutat ett samtal med läkaren, som utan problem skrivit ut en större förpackning som just det apoteket har inne, så jag vände tillbaks dit och ringde på vägen dit Det Stora Apoteket och "avbokade".
Som sagt så har jag varit lite småsjuk de senaste dagarna, trött och eländig, så jag kände mig nästan gråtfärdig, och tackade så himla mycket för allt hon gjort, men hon sa "Äsch det är absolut ingen fara, man ska ha sina mediciner och det är ett så stort problem nu så jag är bara glad att jag kan hjälpa till på något sätt."
Sade jag en medalj? Jag menade 100.

Varför kan jag inte bara vara som normalt folk och behöva gå ner och köpa ett paket Ipren eller nåt?
Vilket jag visserligen hade behövt gjort men det glömde jag totalt...

Kanske dags att döpa om den här bloggen till Skallebank + sjukvården = big nono.
Men jag vet att det är en hel del som läser som har samma erfarenheter och är mitt uppe i det så alltid tröstar det väl nån och jag får skriva av min ilska lite.
Iallafall så skulle förnya mitt recept på smärtstillande i förrgår, och eftersom det är en narkotikaklassad vid behovs-medicin så brukar det ju vara så att man inte ska vara ute i "för god tid", dvs att läkarna kan tycka att man går igenom medicinaskarna lite väl fort. Så jag väntade tills de hade varit slut i några dagar, mycket för att se till att kroppen inte vant sig för mycket vid dem, innan jag förnyade via internet. På alla andra mottagningar brukar jag få svar inom en dag och receptet brukar också komma samma dag eller dagen innan.
Och visst förstår jag att man ska ha framförhållning, de är jätteupptagna, speciellt nu under semestern, men det här är också en för mig helt ny avdelning så jag vet inte hur de funkar.
Imorse hade jag inte fått något svar alls, så jag skrev tillbaks och försökte verkligen låta så vänlig som möjligt och förklarade att jag bara ville vara på den säkra sidan och se så inte mailet hade försvunnit eller att jag blivit bortglömd på tidigare ställen (viktigt att påpeka, så de inte skulle känna sig påhoppade) och att det kunde bli lite knasigt ibland. Jag ville helt enkelt se till att läkaren hade fått mitt meddelande. Alla är mänskliga, skulle det efter några veckor visa sig att det skett ett misstag hade det kunnat rättats till fortare för att jag frågat.
Svaret från sköterskan löd att "meddelandet hade kommit fram men att de inte haft några läkare den dagen (nej men säg det då istället för att låta mig gå och vänta i onödan och kolla apoteket.se varje kvart...) och att de faktiskt hade en vecka på sig att förnya recept. Och att det faktiskt var patientens ansvar att ha lite framförhållning och förnya recept när man hämtar ut det sista."
Jaha.
Och alla de här "faktiskt", var det verkligen nödvändiga? För det fick ju inte ALLS meddelandet att låta sjukt jävla snäsigt.
JAG visste inte att man skulle räkna med en vecka, och jag undrar helt ärligt vart det finns information, för på samma ställe kanske man kan lära sig lite andra saker man ska tänka på.
Och det har ALDRIG varit populärt att förnya en behovsmedicin direkt när man hämtat ut det sista på receptet, menar, "Hej jag räknar med att jag kommer behöva den här beroendeframkallande medicinen även efter det här, jag är inte så dum så jag vill ta en vecka i taget och hoppas på att jag behöver så lite som möjligt så det är lika bra att förnya på en gång."
Det har jag faktiskt (...) aldrig varit med om, att sköterskor ser det på det viset.
Så jag sitter mest och är irriterad på den sköterskan.
Var nästan beredd på något liknande när jag ringde ett annat ställe och skulle förnya ett recept, där är de visserligen alltid trevliga men det är sååå förvirrat där vilket inte är konstigt med tanke på att läkarna inte ens skriver in ens dos i journalen.
Det var lite samma visa där med mig, den är i stort sett slut, och det är en varje dags-medicin, så jag frågade lite skamset om det kanske var överhuvudtaget möjligt att få det förnyat idag. Men sköterskan var så söt, och sa att hon skulle lägga det högst upp i akuthögen till läkaren men att hon inte kunde lova något.
När man blir dåligt bemött cirka fem gånger i rad och sen blir bra bemött den sjätte vill jag nästan skicka blommor dit, men så ska man ju inte riktigt behöva reagera för att man blir bra bemött inom sjukvården...
Stackars tjej förresten, hon var ny där, och med tanke på hur fucked upp den mottagningen är så är risken rätt stor att hon som alla andra tröttnar.

Phew, yes, I'd very much like some cheese with that.

Om ett tag ska jag ner till VC och ta bort de sista stygnen, haha, även där kom jag på det kvällen innan och var tvungen att ringa i morse och fråga om det fanns en liten möjlighet att de hade en tid ledig idag...

Magnetröntgen inte läskigt?
Dunkar lite högt bara?
Lite otäckt sådär?
Ja och Jurassic Park var bara en nöjespark.
Fyfan.
För det första var det inte kul att gå upp så tidigt (vem ger en en tid kl 7.30?!), eftersom jag inte somnade förrän vid 4 och gick upp 6.15.
För det andra kände jag att jag inte hade fått tillräckligt med information alls, så jag var ju helnervös.
För det tredje så stannade inte bussen där den skulle utan tog en omväg eftersom den hållplatsen tydligen var stängd (de borde byta ut skyltarna där det står "Europas grönaste stad" mot "Ursäkta röran vi bygger om" för de bygger om överallt hela tiden) och det stod ju inte med när jag kollade tiderna på nätet. Inte för att det gjorde så mycket alls, eftersom det bara tog några minuter längre att gå.
Väl framme blev jag ju förvirrad i vanlig ordning. Plan 1 skulle jag till, och hade tydliga instruktioner på pappret men kunde inte alls hitta stället. Tills jag insåg att grundplanet är plan 2 och jag alltså skulle åka neråt för att komma till plan 1.
Vem vare som kom på nåt så dumt?

Nere på avdelningen var allt jätteläskigt, strålningsvarningsskyltar överallt, och utrustning, och stuff, och sen kom sköterskan och gav mig en gigantisk grön rock utan något att stänga till den med och sa att jag fick behålla trosorna på men inget annat. Det var alltså inte en sån där klassisk sjukhusrock med röven bar, utan den var istället öppen FRAMTILL.
"Ja den är ju så stor så du får vira den lite omlott".
Spela roll, jag vill inte ligga i hålla i mina "kläder" för att inte blotta mig!
Men de var snälla ändå, förklarade allt de gjorde, men väl inne i den där mackapären...
Det var antagligen en av de topp tre hemskaste sakerna jag varit med om.
Helt allvarligt.
Jag är ju så oerhört ljudkänslig men monotona ljud går bra, men nu var det... skrammel blandat med dunkar blandat med pip i olika frekvenser och så himla oregelbundet så jag trodde jag skulle bli galen. Och så fort maskinen rörde sig så trodde jag att det var över, men icke.
Det kändes verkligen som en oändlighet.
Dessutom var jag tvungen att ha både öronproppar (jag kan inte riktigt förklara varför jag avskyr sådana, jag tror helt enkelt att mina öron är missformade för jag får ALDRIG dem att stanna kvar och det är så obekvämt) och något annat slags skydd ovanpå och skyddet ovanpå kändes till slut som en jävla järnhjälm.
Det pågick i en timme iaf, och jag är uppriktigt sagt förvånad över att jag lyckades hålla tillbaks paniken. Men hade jag vetat att det skulle varit så så hade jag proppat i mig lugnande innan, utan tvekan.

Nu har jag duschat iaf och ska ner till VC om en timme och ta bort stygnen i ansiktet, sen kolla igenom packningen lite till. Men den är nog färdig.
Det finns ju dock en liten detalj som oroar mig, en liten detalj som jag gärna vill fixa... jag har inga långbyxor.
Mensmage + allmän tjockismage har gjort att inga passar riktigt!
Så jag ska åka ner på stan lite tidigare och springa in på några affärer och se om det finns några, jag hade beställt ett par som jag verkligen trodde på (jag är HOPPLÖS att hitta byxor till) men det sket sig rojalt.
Sen åker jag till storstan.

Jag känner att jag inte haft någon lust alls att skriva här, och det är ju lite ironiskt att det nu blir ett inlägg där jag gnäller över vården.
Men bloggen kallas ju inte för Skallebanks gnällhörna för intet!

Idag var det första gången sedan sommaruppehållet som jag träffade min coach.
Det började inte så bra, kom på att jag hade glömt deras portkod, inte för att det spelade nån roll eftersom det satt en lapp på dörren om att de flyttat, vilket jag borde kommit ihåg.
Lyckligvist så var det bara 20 nummer nedför gatan (såklart därifrån jag kom...), inte för att det spelade nån roll för just det numret hittade jag inte. Efter 10 minuter så fick jag tag på henne och det visade sig att just den siffran var borta från entrén...
Det fortsatte i samma anda, en kvart in på mötet fick jag ont precis nedanför revbenen, precis i mitten, och det blev bara värre.
Vi fick lite pratat iaf, berättade bland annat om samtalet med sköterskan i morse.
Jag skulle förnya receptet på Ritalin (eftersom de jävla fucktardsen som vanligt inte ens kollar i journalen så de skriver ut fel dos och fel mängd), och hon frågade när jag senast var på en kontroll och vem som sköter kontrollerna.
- Kontroller?
- Ja, blodtryck och vikt.
- Det har inte någon hos er kollat nån gång, men läkaren pratar jag ju med nån gång i halvåret eller så.
- Nä men serru alla som har den medicinen kontrolleras regelbundet för att hålla koll på sånt.
- Det var underligt, för jag har inte hört ett knyst under de här två åren.
- Men ALLA får gå på sådana kontroller. Är du säker?
- Ja jo, jag är faktiskt helt säker på vad jag hållt på med...
- NÄMEN, är det SANT? *drar efter andan* Men jösses det måste vi ju ordna på en gång!
Såatteeh... Under de här två åren har INGEN av de sex läkarna jag haft där ens knystat om det.
Och nog för att jag läser på mycket, men det här visste jag faktiskt inte.
Nu har jag väl lite tur eftersom jag alltid haft lite högt blodtryck och därför kontrolleras någorlunda regelbundet hos en barnmorska i samband med nytt recept på minipiller, men annars hade det ju kunnat stå till lite hur som helst med det.
Det berättade jag för min coach som också tappade hakan. Eftersom hon jobbat inom NP-vården så vet hon att sådana kontroller är standard.
Hon blev rätt upprörd över att ingen pratat med mig om det, så hon skulle dra i lite kontakter och se hur rutinerna ser ut numera.
Jag har väl lite tur ändå eftersom jag som sagt läser på mycket och vet symptomen på om något är fel, men det finns säkert många andra som tror att läkarna vet vad som ska göras och därför litar på dem.
Men så mycket kan jag säga, att jag har tillräckligt många dåliga erfarenheter för att lägga min hälsa i en läkares händer. Och så ska man bara inte känna egentligen.
Så nu har vi börjat kolla efter privatläkare. Vi tittade lite medan jag var där, den första hon fick upp log hon lite åt och sa sådär diplomatiskt som hon brukar; "Ja honom har jag inte så jättebra erfarenheter av, om man säger så..."
Däremot hittade hon en annan som hon sade varit mycket omtyckt när han jobbade för någon av mottagningarna, dessvärre verkar hemsidan inte vara uppdaterad sedan 2006 men hon ska kolla vidare. För hon håller med om att jag inte borde gå kvar där.
Smärtan blev värre under samtalet och jag började undra hur i helvete jag skulle ta mig därifrån.
Tiden gick för fort med så var tvungen att försöka gå fort (tänk dig att försöka gå fort med en kniv instucken precis under revbenen... jag hasade mig fram dubbelvikt ungefär) mot bussen, som såklart redan hade gått.
Tänkte sitta där tills nästa gick om en halvtimme, men var i stort sett tvungen att hämta ut minst en medicin så jag gick mot ett av apoteken.
Tantan där är så himla trevlig, lite för trevlig eftersom hon hjälper mig med saker jag inte ens frågat om.
Såklart hade de inte den gamla vanliga medicinen som det varit krångel med sen i våras för att företaget som tillverkar dem gått i konkurs så det är mer regel än undantag att de inte fått in den än när man ska hämta ut den. Den fanns inte på något av de "vanliga" apoteken, så jag gick till ett annat som inte heller hade det, på det tredje trodde jag att jag skulle behöva besöka ett fjärde innan hon sa att jag kunde få en större förpackning men att eftersom det var expeditionsintervall så fick jag betala lite mer.
JA MEN TACK GÄRNA, jag betalar HEMSKT gärna lite extra för att NI inte har tillräckligt med medicin hemma, för det här är ju bara månaden då både frikortet på apoteket och inom vården går ut för mig samtidigt som jag har två läkarbesök jag verkligen inte kan missa eftersom jag då skulle få vänta några månader till.
Vid det laget kallsvettades jag och försökte andas så ytligt som möjligt för att minimera smärtan. Hon frågade hur jag mådde eftersom jag uppenbarligen så blek ut, men vad ska man säga? "Jo jag har lite ont i magen, typ, eller där nånstans iallafall"
Nä.
Fast... normalt sett så brukar jag tänka att det skulle vara lite generande att svimma sådär mitt i en affär, men nu tänkte jag mest att det skulle vara så oerhört skönt att få svimma så man slapp smärtan.
Jag hade planerat att hämta cykeln när jag ändå hade missat bussen, men det kändes inte så aktuellt just då, eftersom det tog dubbelt så lång tid att gå.
Så jag tog bussen hem och sedan räckte det med att jag låg på rygg ett tag så kunde jag röra på mig normalt.
Jag fällde faktiskt några tårar, för det gjorde något så infernaliskt ont.
Men som sagt, tack och lov gick det över rätt snabbt när jag väl legat ner ett tag.

Annars så orkar jag fortfarande inte så mycket, vilket iofs kan bero på att jag varit lite sjuk den senaste veckan cirka. Feber och skit, och totaaaal utmattning.
Fram tills nästa vecka har jag som sagt viktiga möten, sen tror jag att jag beger mig mot Sthlm ett tag. För jag längtar ihjäl mig, och jag vill vara där för en vän som vill ha någon där.
Det passar skitbra såhär när man för en gångs skull faktiskt känner sig pank, men jag tar hellre av mina sparpengar än låter vännen vara ensam nu.
Utan att nämna några namn har hon fått reda på att hon har en tumör och hennes karl är bortrest och jobbar ett tag, och (*trumvirvel*) vården låter henne knappt få veta något mer än att hon måste opereras. När får hon inte veta, bara att hon inte bör åka nånstans då det kan bli kort varsel.

Nu ska jag se på Hesher och försöka äta nåt.
Och kanske försöka ta reda på när min kurs börjar och fixa kurslitteratur.
... sen.

Edit: Joseph Gordon-Levitt är ju inte bara vuxen nu, han är ju ffs äldre än mig...

Läkare är så roliga.
Jag hade pratat med honom i telefon och konstaterat att hans svenska inte var så bra och att han verkade rätt förvirrad, men ändå rätt bra.
Skulle till en hudläkare för att kolla till lite håravfall och födelsemärken.

Gick upp kl 8 istället för 10, och det kändes ju.
Stressade omkring och halvtimmen till bussen skulle gå kändes som fem minuter.
Men jag är ju aldrig sen, så jag kom i tid.
Eller uppenberligen inte, för just den dagen gick bussen UPPENBARLIGEN för tidigt! Och jag som redan skulle ha det tight med tid.
Cykeln har för dåligt med luft i däcken och pumpen är knasig, så jag skickade ett sms till Erik för att höra om han sov.
Det gjorde han antagligen, så jag tog cykeln ändå.
Ni vet när man är medveten om att en läkare ska glo och peta på ens kropp och man definitivt inte vill komma dit alldeles genomsvett?
Ja önsketänkande är ju för jävla roligt...
Eftersom luften i däcken var så dåligt var jag tvungen att trampa t om i nedförsbackarna, MEN, jag kom fram i stort sett i tid.
Och fick vänta en kvart ändå...
Läkaren var likadan som han låtit på telefonen. Lite svår att kommunicera med, men öppen och lyssnade och det värderar jag högre än eh... kommunikation, bara man får fram det man vill säga och han förstår.
Nu kommer tjejprat här, han gick igenom min hårbotten och började prata om hormoner, och frågade om jag hade problem med mens, som smärtor och riklig mens.
Jag fick hålla mig lite så jag inte sa "Eh... JA?".
Så han sa att han trodde att jag var hormonellt störd. Fast det lät ju fel tyckte han, så störda hormoner hade jag. Men inte det heller, det var inte rätt uttryck, men till slut kom han på det: en hormonell störning!
Så jippi-kay-ey, tre hormontester ska tas, några via blodprov och några via gynekologiska undersökningar...
Jag hade ändå en tid för det senarenämnda rätt snart, som jag tänkt avboka eftersom de i stort sett blev påtvingad den, men jag dealade lite med honom och han skulle prata med den läkaren så att han kolla upp allt som behövde kollas och sen skulle jag få remiss till en annan klinik.
Skönt att nånting händer, men jag hade varit glad om det bara varit blodprov...
Han kollade på en del födelsemärken också, inga såg farliga ut men han sa att han kunde ta bort en del ändå, vilket var snällt för de brukar inte ta bort sånt av kosmetiska skäl på många ställen. Så det är väl någa jag ska ta bort som sitter på dumma ställen, som under bhkanten och på benen.

Sen gick jag in på apoteket och medan jag väntade på mitt nummer samlade jag ihop lite grejjer som fyller på husapoteket lite.

Jag har börjat spela Rift, som känns ljusår roligare (och snyggare, och GUUU´, SNYGGARE) än WoW, och jag gillar verkligen spelet, men spelsuget finns bara inte där.
Jag hatar det.
Men det är lockande att vara online ändå, när samma person glömmer kaffet gång på gång på samma sätt efter fem år, och som, precis efter vi kommit ut ur en instans där vi slaktat demoner, ska ta en paus för att han ska plantera om lite blommor.

Jag mår rätt kasst.
Jag har nog ätit nåt väldigt konstigt, antagligen nåt jag inte tål, eller så är det bara en skum magsjuka. Som bara vill tömma magen och som hoppade över en hel dag. Eftersom jag fick känslan av att kroppen bara ville få magen helt tömd och sen var det i stort sett bra så tror jag att det var nåt knas jag fått i mig.
Igår kändes det bra, och vi skulle iväg till byn för att fira en kompis med grillning och öl, och sen sova kvar hos Eriks föräldrar (få sova i hans gamla pojkrum är något jag velat göra länge nu) och umgås lite med dem idag, men istället låg jag hemma och, ja... mådde kasst.
Fick inte behålla nån mat och mådde ständigt illa, kallsvettades, skakade och hela faderullan, till råga på allt började halsen svullna igen och det var på gränsen till kramp när jag var mitt uppe i en fight med toaguden.
En väldigt obehaglig upplevelse, speciellt när alla muskler man har i magen redan kämpar emot spyreflexen. Speciellt eftersom potatismos orsakar de vidrigaste spyorna jag varit med om.
Sen kände jag mig väldigt varm om öronen och sen också i ansiktet, och det började klia som satan överallt.
Råkade gå förbi en spegel och såg att jag tamefan hade nässelutslag i ansiktet och att öronen var knallröda (haha, jag borde seriöst tagit kort på öronen, har aldrig sett sådana öron förut!), mao så var det en allergisk reaktion på något.
Varför inte, liXoM...
Eller egentligen bara antog jag att det var det, jag har bara fått en sådan tidigare och då var det en reaktion på ett läkemedel och de sa åt mig att ta mig till sjukhuset på en gång.
Eftersom jag ser till att ha ett halvt apotek hemma så hade jag Betapred (som jag även fick vid det tillfället) som jag egentligen fick för pollenallergin, men jag vet ju att de även funkar mot allergiska attacker av den här varianten, så det blev ju en (förskriven) monsterdos på tio tabletter.
Samtidigt hade jag sjukt jävla ont i ryggen, vilket jag i efterhand fram till måste varit njurarna eftersom inget verkade kunna lindra det och det var en underlig värk, helVETE vad ont det gjorde och det fanns inte direkt något jag kunde göra åt det.
Så jag låg i soffan och försökte hitta en lindrig position för ryggen som samtidigt inte gjorde att jag blev för illamående (för jag kunde inte röra på mig direkt pga ryggen och ville inte spy upp kortisonet) men som samtidigt gjorde att jag nådde benen som jag höll på att klia sönder.
Där var det faktiskt synd om mig, och det var ju såklart så himla typiskt att det var i stort sett den ENDA kvällen jag och Erik är ifrån varandra som nåt sånt händer. Och så himla typiskt att det var en helg, hade det varit en vardag hade jag ringt vårdcentralen när kortisonet inte börjat verka inom 30 minuter. Nu ville jag ju inte direkt ringa akuten, och behöva åka taxi dit. Jag visste ju inte egentligen var det var för reaktion, men eftersom den liknade en jag haft tidigare och jag hade Betapred hemma samt astmamediciner, och eftersom det inte kändes som någon fara med halsen så gjorde jag ett försök själv. Men jag kände mig bra ynklig, nästan tur att jag var ensam hemma på det viset att jag kunde ligga och gny, posta och sucka hur högt jag ville utan att känna mig dum. Jag är en sån som tycker att allt känns lite lättare då men Erik blir nog bara mer orolig ju mer jag pustar och suckar.
Efter nån halvtimme blev jag tokig på kliandet och satte mig vid datorn för att distrahera mig, och... somnade sittandes.
Man blir ju så trött av en sån stor dos kortison, och min kropp var väl redan tömd på energi, så det blev väl lite för mycket.
Jag vaknade till några gånger, reagerade på att jag sov i datorstolen och höll på att dregla ner halva tangentbordet, men orkade inte resa på mig förrän efter en stund.
Helt underbart att lägga sig i sängen och bara totaldäcka.

När jag vaknade upp efter ytterligare nån timme så mådde jag knappt illa längre, och halsen var inte svullen. Lite av nässelutslagen fanns kvar och det kliade (note to self: jag måste försöka få Tavegyl utskrivet för något) men jag kände inte att jag ville dö iallafall.
Så resten av kvällen tillbringades i soffan där jag såg på säsong fyra av One Tree Hill och försökte få i mig vad jag än kunde tros få behålla, och tittande på Facebook där folk rapporterade hur roligt det var på festen och det lades ut bilder på födelsedagsbarnet i... lite udda klädesplagg, jag har ingen aning om vad det var för nåt egentligen.
Grr.
Jag är bitter över att jag missade hela helgen nu, men jag är ändå glad över att jag inte åkte nånstans, det hade varit ett helvete om det här hade hänt när jag inte var hemma.

Så, jag ville bara skriva om hur synd det var om mig.
Nu ska jag beställa pizza, få lite flott och salt i mig.

Vad jag är lite konfunderad över är såklart vad jag fick en allergisk reaktion över, det enda jag kan komma att tänka på är några strimlor morötter från torsdagskvällen men eftersom jag mådde bra hela fredagen så verkar det konstigt.
Samt njurarna, om det nu var dem. Det var en sån tydlig skillnad mellan vanlig ryggvärk, det kom så hastigt och det spelade ingen roll hur jag än låg, det gjorde så förbannat ont ändå.
Aja, vi lägger väl till det på listan över saker att ta upp vid nästa läkarbesök... Iofs så hade jag ju mått dåligt de flesta av de senaste dagarna så de protesterade väl antagligen bara lite.

Igår var jag hos reumatologen.
I väntrummet var det jag och ca 15 andra.
Alla andra var antagligen över 60 och hälften satt i rullstol.
Jag kände mig lite out of place...
Läkaren förvånade mig positivt, såklart hade han inte läst det kompletterande brevet från min Läkare (härmed tänker jag referera till läkaren på habiliteringscentrat med stort L eftersom jag anser att han är min vettigaste läkare), men han mindes att det fanns ett sådant när jag frågade honom om han hade läst det och han bad så mycket om ursäkt och undrade om det var ok att han läste igenom det lite snabb på en gång.
Där påpekade Läkaren hur viktigt det var att man utgick ifrån ett AS-perspektiv, han påpekade också en del andra saker han kommit fram till efter undersökningen.
Han ville ju såklart undersöka mig, och jag sa på en gång att jag har problem med sånt, att jag tycker att det är väldigt obehagligt. Tidigare har jag mest bara bitit ihop och gått därifrån och mått bajs.
Och en mer förstående läkare har jag nog aldrig träffat. Han frågade direkt hur han kunde göra det lättare, satt och funderade på hur han skulle göra och sa flera gånger att jag skulle säga till om jag tyckte att det blev för mycket.
Han undersökte lederna och konstaterade att jag hade lite överrörlighet men inte så farligt, men att det kunde vara det som gör att det gör ont i knäna.
Han tryckte på fotleder, knän och armbågar och sa att jag skulle säga till när han kom till en punkt som gjorde ondare än de andra, och när han kom dit kändes det som att han tryckte direkt på ett blåmärke.
Sen tryckte han på ryggen. Det har aldrig slagit mig att det varit nåt knas med den, jag vet att jag har två punkter längs med ryggraden som är fruktansvärt ömma, men uppenbarligen så har jag inflammationer längs med en del muskelfästen i ryggen. Han sa att jag har ett problemområde runt skulderbladen, och konstaterade också att det "absolut var nånting" på två andra ställen, inklusive där vid ryggraden.
Efteråt sa han att jag reagerade på de ställen han trodde att jag skulle reagera på, vilket jag tyckte var lite ballt och det sa jag också till honom, att han kunde avgöra sånt bara genom att trycka på ryggen.
"Ja alltså... jag har tryckt på ryggar i över 20 år."
Sen kom vi inte fram till så mycket mer, jag fick en medicin och han ska skicka mig på magnetröntgen. Läskigt värre, det är precis som en sån där på Greys Anatomy och man måste ligga stilla där i 45 minuter. Såklart är det jättelång väntetid, upp till ett halvår.
Men nu är det på gång iaf.

Senast jag pratade med en läkare sa han att jag skulle gå till vårdcentralen om jag kände mig sjuk, för uppenbarligen så svajjar mitt immunförsvar en del nu (det har något med levern och vita blodkroppar att göra och ytterligare nåt syndrom ska tittas upp men ärligt talat orkar jag inte tänka på det, det är igång nu och det blir som det blir) och då var det bättre att jag gick dit tidigt då det kunde bli värre än vanligt om något bröt ut.
Efter tre dagars halsont och 1 ½ dags hostande kom jag på det, så jag ringde idag, och fick en tid 15 minuter senare.
(egentligen så vill min Läkare att jag byter till en annan vc där han kan rekommendera en vanlig husläkare som bättre skulle kunna förstå mig, men asså, att ha vc bara några minuter hemifrån har sina fördelar...)
Jag kom dit, hoppades på indiern, började få panik eftersom apoteket där stänger så tidigt och jag ville ha en flaska hostmedicin.
JA, jag sticker inte under stol med att förutom att den tar bort hostan nästan helt, och samtidigt också det halsonda, så sover man ju lite mysigare...
Men jag fick inte indiern, fick istället nån arabliknande.
Som visade sig vara jättebra, vad är det med Växjö och invandrarläkare?! De är ju för fan så mycket bättre än alla svenska läkare jag träffat här! Förutom Läkaren då, han på habiliteringscentrat. Men han är ju specialiserad på idioter som mig.
Såklart var det en del språkliga svårigheter, inte minst när han först började babbla om Josefin, och mina namn, att efternamnet var ovanligt (och jag tänkte "Åhnej, fattar han inte ens vad jag heter?"), men till slut kom jag fram till att han tyckte att det bara var lustigt att han hette Josef och mitt andranamn är Josefin. Haha, det hade inte med något att göra och även om det var lite svårt att förstå honom gav det ju ett mer avslappnat intryck.
Han tittade i öronnäsahals typ, tröck på magen, samtidigt som han pratade på om allt möjligt. Han frågade bl a om min pojkvän också var finsk (vilket fick mig att fnissa lite), om jag hade kontakt med mina föräldrar när jag bodde så långt bort, ja han var helt enkelt bra på att få en att slappna av.
Han skickade iväg mig för provtagning, och såg att det var 20 min till apoteket stängde så han sa att jag skulle skynda mig tillbaks sen.
På labet var det en av de vanliga sköterskorna som var där, så jag undrade ju lite ironiskt om de i smyg försökte utöva kognitiv beteendeterapi (ni vet, det som går ut på att man ska utsätta sig för det man är rädd för och ta kontroll över sina reaktioner i stort sett) på mig, eftersom det var tredje gången inom loppet av en vecka jag var där. Hon skrattade och frågade om det inte funkade än. Jag gillar henne.
Jag sprang tillbaks till läkaren och satte mig, han tittade ut och sa att han inte fått resultatet än men att han hade skrivit ut ett recept ändå och sa "Så skynda, killa (ja som en blandning mellan chilla och kila, han menade nog kila) iväg och fixa det så kan du komma tillbaks direkt efter det!".
Så jag gick de hela tre metrarna till apoteket, där det visade sig att han skrivit ut Mollipect, som inte hjälper på torrhosta just på mig. Så jag sa det till tantan där att jag ville vänta med det, att jag skulle prata med honom först.
Nån som vill gissa på hur min sänka låg till? Någon?
(Hint: Precis som alltid, lagom hög för att de ska påpeka det, för låg för att det ska betyda problem)
Men en infektion i kroppen har jag väl då iaf.
Så sade jag åt honom att jag fick Cocillana förra gången och att den funkade utmärkt till skillnad mot Mollipect, och han ryckte på axlarna och sa något i stil med att han inte hade något emot att skriva ut den, men med det där "menet" om att den kunde vara vanebildande.
Så tillbaks till apoteket trots att de egentligen stängt en kvart innan, där tantan utbrast "Men den HÄR är VERKLIGEN bra! Den är toppen mot torrhosta alltså!"
Där stod jag och trodde att jag skulle få misstänksamma blickar för att jag kom tillbaks nån kvart senare med ett coolare recept... Men inte då.
Såklart så var den slut där. Och då blev det ju att tänka väldigt intensivt i 30 sek innan jag bad henne ta reda på vart den fanns. För jag orkar inte hosta just nu, och det får inte bli värre för imorrn har jag vad man nästan kan kalla en study date. Vi ska iofs inte plugga, men vi ska ner till universitetet och titta lite och fika och sånt.
Såklart började det regnsnöa när jag kom ut till cykeln... De där 10 minutrarna ner till stan kändes rätt långa. Men för en gångs skull så satt jag på cykeln nästa hela vägen.
Att cykla i centrum här är en konst i sig, det är verkligen cykelanpassat men jag har ju ingen koll på regler och trafiklysen och sånt! Så jag brukar alltid hoppa av när jag närmar mig centrumkärnan...
Framme vid apoteket lade jag fram idkortet och sa att jag skulle hämta ut en medicin, flickan tittade på mig och sa "... hostmedicin?".
Nä vadå, hörs det när jag pratar...
Och så hem igen, i regnet, och några åskblixtar vilket alltid gör mig nervös eftersom det faktiskt är en dator eller två som rykt pga åska.
Och pga det så trampade jag som satan hela vägen hem och kom hem genomsvettig...

Så, nu skiter jag i om alla andra varit i Kanada eller i Spanien idag, jag har med framgång cyklat i Växjös centrum iallafall för att få en flaska hostmedicin.
En del har under mitt liv sagt att jag inte tycker att jag är bra på någonting, men det har aldrig någonsin varit så. Just nu tycker jag t ex att jag är väldigt bra på att skriva ett långt blogginlägg om just... det här.

Känner mig inte på topp.
I söndags var jag bakfull nästan hela dagen, igår efter träningen blev jag sådär flamstrött och kunde inte tänka alls och idag har jag noll energi och ont i halsen som satan.
Igår bokade Eriks föräldrar hotell i London eftersom det nu är bestämt att vi ska dit om två månader iaf, så jag beställde ett pass. Jag såg ungefär ut som en förrymd fånge på passkortet. Otvättat hår, osminkad, mörk under ögonen, osv. Kanoners. Stabilt också att den förra polistanten sa att jag kunde göra vad jag ville med mitt pass, när jag var där för att fixa ett idkort efter att jag bytt namn, eftersom det ändå inte var giltigt längre. Men nu visar det sig att jag inte skulle kunna få ut mitt nya pass utan att jag lämnar in mitt gamla så att de kan makulera det. REN tur att jag lade ner det gamla passet i en låda så jag har det kvar.
Och idag måååste jag ner till vårdcentralen och låta dem sticka mig i armen än en gång. Jag förstår inte vad de sysslar med... Det funkar som så att de sticker mig i armen en gång, konstaterar att vissa saker är fel, sen händer det inget mer. Förrän nästa gång de av någon anledning måste sticka mig i armen, då de konstaterar samma saker. Först NU kommer det uppföljningsprover. Menar, har det varit samma fel i många år kanske man hade... ja jag vet inte, göra sitt jobb?
Hehe, det blev lite generande när jag var där i fredags... Det var en ny sköterska som jobbade där, som inte vet att jag är lite halvt panikslagen när det gäller sånt, och såklart var det nåt knas med provbeställningen så hon ville att jag skulle sitta ner och vänta tills den andra kom så att de kunde dubbelkolla en sak.
Så jag fick slå mig ner i en av de andra provtagningsstolarna, och eftersom jag såklart var i ett labb så var det sådana saker vart jag än tittade och hon tog dessutom in andra patienter under tiden. Så till slut frågade jag lite försiktigt om jag kanske skulle kunna sitta utanför eftersom, som jag brukar säga, är lite fånigt rädd för sånt där. Hon blev orolig och trodde att jag menade att jag höll på att svimma, och fick mig att sätta mig i akutrummet, haha. Det kändes ju inte lite fånigt, jag protesterade ju och sa att det verkligen inte var någon fara och att jag bara inte kände mig bekväm där inne, men det slutade med att jag fick sitta i akutrummet ändå... Massa roliga prylar där inne dock.

I lördags var vi på Harrys, efter en fest som gick från att vara liten med folk jag kände/kände igen till inte så liten alls längre med fler ansikten än jag minns.
På krogen blev jag faktiskt stoppad av en civilare, första gången! Jag tycker det är lite lustigt. Han stoppade mig när vi betalt inträde (... ja, inträde....), flashade brickan och frågade vad jag hette. När jag sagt det sa han bara "Jaha, då var det inte dig vi letade efter, ha en trevlig kväll!"
Jovisst.

Nu ska jag cykla ner till vårdcentralen, sen hem och bada med en badbomb och efter det fortsätta att se på första säsongen av OTH.

Update: Vad händer när jag precis rullat nerför backen med cykeln? Det börjar snöa och blåsa som inihelvete och jag kommer fram med rinnande näsa och bihålor som jag vill sälja till högstbjudande...
Nu är badvattnet färdig, och det blev en Keep It Fluffy Purple.

Idag fick jag kopian från samtalet med läkaren.
Han misstänker överrörlighet och att det kan vara en orsak till smärtan, dessutom ska jag utöver allt det andra utredas för Ehler Danlos syndrom tyckte han.
Awesome, lägg till lite mer på listan.

När vi pratade frågade han hur jag teoretiskt sett skulle tänka om han sa att depression kanske inte var den rätta benämningen, och det fick mig så förvirrad och full av tankar så jag missade lite vad han sa därefter.
Men nu i papprena läser jag att han misstänker att det istället är en s.k anhedonism som är anknuten till min AS.
För att förklara det kort; min dopaminproducering funkar inte för att mitt nervsystem är inte som en normal människas.
Och dopamin är ju, taget från Wikipedia; "Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet där den förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar muskelrörelser, vakenhet, glädje, entusiasm, och kreativitet."
Klappar det systemet ihop så är det helt enkelt inte bra.
Till skillnad mot en depression där dopaminproduktionen är nedsatt och kan kickas igång med hjälp av mediciner.
Och det skulle ju kunna förklara varför åratals av medicinprovande i stort sett inte har hjälpt ett skvatt. Spelar ingen roll hur mycket man försöker kicka igång dopaminproduktionen när det inte finns nån.
Spelar ingen roll hur mycket bensin man häller i en bil, har den ingen motor kan man inte starta den ändå.

Meeeeen, det är säkert bara inbillning, bara att tänka bort det, ta en promenad, börja motionera, drick ett glas varm mjölk...
För det är ju så många, båda läkare och annat pack, som ju minsann veeeet att det hjälper och att det ökar dopaminnivåerna. För hallå, det bara äääär ju så!
Up yours.

så är det det andra.
Magkatarren har sättit igång efter att ha varit lite på paus.
En av de jobbigaste sakerna är att jag känner mig hungrig heeeela tiden, och det finns inget stopp på det!
För mig är det den jobbigaste saken eftersom det känns som en vrålande hunger hela tiden, en sån där hunger som river i magen och det finns inget jag kan göra åt det.
Äter jag så lindras det medan jag äter, men en liiiiten stund senare är det tillbaks igen.
Som häromdagen fick vi till en riktigt god kycklinggryta, som jag åt två stora portioner av (tillsammans med ris), och t om jag såg ju att det var onaturligt mycket. Efter det blev jag så mätt så jag knappt kunde röra på mig, men 15 min senare tyckte jag att det var dags för chips och dipp, för då var magen igång igen...
Men jag får se det som så att jag ska vara glad för att den var borta ett bra tag, och hoppas på att den försvinner igen.
Dessutom så har jag upptäckt att den faktiskt lindras av att äta mindre kolhydrater, så det blir väl att fortsätta på den banan.

Idag har jag möte med läkaren (och min taktila stimulerare som följer med som stöd, den underbara damen får verkligen fungera som allt-i-allo...) på habliteringscentrat för att försöka, tja... samla ihop allt.
All hjälp och alla undersökningar är VÄLDIGT utspridda nu och alla som är involverade håller med om att det inte är bra, så vi ska väl försöka samla ihop allt på ett och samma ställe.
Jag får också möjlighet att fråga honom om en del saker som han vet mycket om eftersom han jobbar just där och är van vid folk med neuropsykiatriska diagnoser.

Annars så har jag fått tid både hos en reumatolog och hos en hudläkare, ironiskt nog samma dag.
Först ville de ge mig en tid i juli hos reumatologen, och eftersom jag trodde att jag kunde utnyttja vårdgarantin där så ringde jag dit för att höra mig för. Men kärringen som svarade var så otroligt otrevlig, hon räknade bland annat högt och sa att det är ju 90 dagar tills juli.
Ja det kan ju vara det, men om tiden är i slutet av juli så gör det faktiskt väldigt stor skillnad...
Och hon påpekade flera gånger att det minsann inte var hennes fel och att det inte fanns något hon kunde göra, och jag påpekade flera gånger att jag förstod det och att jag ringde för att se över mina möjligheter.
Sen blev jag förbannad (och låter då i vanlig ordning otroligt artig...) och sa att jag skulle se över möjligheterna som hade med vårdgarantin att göra och prata med min ordinarie läkare.
Lite mer än en timme senare ringde hon tillbaks och sa att hon hade "hittat" en tid i början av maj.
Sicken tur att den tiden bara dök upp sådär...
Som en vän sa;
"Det är för att dom sparar tider till folk som är jobbiga och härjiga. Vi som ringer och bara lite snällt tycker att vi behöver en läkartid är liksom inte prioriterade..."

Det ska bli skönt att få det avklarat iallafall, jag ska prata lite med läkaren om det i dag också, om vad jag kan göra om det visar sig vara psykosomatiskt och vad jag kan säga till läkarna.
Det är tur att min taktila stimulerare är med idag också för hon kan intyga att träningen kan göra att värken blir väldigt mycket värre och det ska den ju inte bli. Hon är lite inne på fibromyalgi, eftersom hon "känner" min kropp (ok, det gick inte att säga det på ett sätt som lät bra...) och vet nu vart jag har ont, hur jag har ont och vid vilka tillfällen det blir värre.
Jag hoppas att det inte är det iallafall...
Men jag tar det som det kommer, det är igång nu iallafall.

Ja och så måste jag ner till vårdcentralen för att de ska sticka mig i armen, kolla mitt piss (för att förtydliga så är det inget drogtest), väga mig, mäta mig, kolla EEG, och allt möjligt inför reumatologbesöket, och det ser jag inte fram emot direkt. Speciellt inte eftersom det inte var så länge sen jag gjorde allt det där.
Och så väntar jag på en kallelse till en astmasköterska där eftersom jag ska få en egen PEF-mätare eftersom jag måste ändra doseringen rätt ofta på medicinerna och då ska det uppenbarligen vara bra med en sån.
Det roliga är att när jag mår bra så blåser jag över genomsnittet för en person UTAN astma. Men när den blir sämre så blir den väldigt mycket sämre, så det är väl det jag måste hålla koll på.

Det har ju varit problem med en medicin som jag behövt, och jag fått reda på att det är leveransproblem. Tacka fan för det, företaget som tillverkar dem har ju gått i konkurs! Och det finns ingen generika för den här.
Jag var nere och hämtade den absolut sista (isärplockade förpackningen) och pratade lite med apotekstjejen om det, och hon visste inte alls vad som kunde hända. Hon sa att läkarna vet om det hela men bara fortsätter att skriva ut samma preparat.
Jag sa lite ironiskt att det är ju inte deras problem, hon skrattade och höll med mig men sa att det egentligen verkligen är deras problem.
Jag undrade vad som skulle hända när det var helslut (vilket det verkar vara rätt snart) och då är det tydligen upp till läkarna att skriva ut något annat.
Jag vet vad jag vill ha istället, det är ett läkemedel som har i stort sett samma egenskaper, men frågan är ju bara hur man ska få fram det till läkaren...

Och jag måste verkligen skaffa mig ett liv, när jag stannar fem minuter extra bara för att få prata med någon även om det gäller apotekspersonal, då är det fan inte bra...