Trött.
Jag har ett möte idag, och känner INTE för att åka dit.
Men, jag måste, jag måste ändå köpa lite grejjer på stan. Bland annat en sportbh och träningsbyxor. Och ett par vanliga mjukisbyxor eftersom mina gamla verkligen sjunger på sista refrängen...
Och hämta ut lite biljetter.
De fick för sig att ställa in mitt tåg hem, vilket gjorde att jag fick panik. Eftersom jag bokat så tidigt så blev det jättebilligt, och det är ju SJ vi snackar om så jag antog att jag skulle vara tvungen att köpa biljetter till det nya priset vilket är 200 - 400:- dyrare.
Lite skruvat också, mina svärföräldrar ska åka en av delsträckorna och fick sitt tåg inställt också men det fick de reda på en vecka innan mig.
Men det var faktiskt inga problem, jag fick välja fritt bland avgångarna så det slutade med att jag får åka X2000 istället för Intercity.
De tar verkligen det där på allvar, att bli lite bättre.

Nu ska jag slöspela lite, min kisse är färdiglevlad. Vilket är tråkigt, för nu vet jag inte vad jag ska göra.

Det är nåt band som spelar på Dubliners vid Hötorget på St Paddy's, och de var riktigt bra.
Det väckte lusten att lyssna på Quilty igen (från min signerade skiva....!), det är så synd att de inte verkar spela live längre för de är RIKTIGT RIKTIGT bra live.

Läkaren som förnyade recept på mina sömntabletter glömde att kryssa i att de inte får bytas ut (jag brukar be om det eftersom generikan inte fungerar lika bra alls och jag vill inte betala extra för att få något som fungerar när jag kan få det på frikortet) så jag har fått betala mellanskillnaden (iofs bara en tjuga eller nåt, men ändå, det är mest en principsak), men idag var jag nere på mitt vanliga apotek här och min apotekstant stod i kassan. Hon sa inget om att det skulle kosta nåt så jag frågade när jag hade fått påsen.
"Jaha, jo egentligen skulle det gjort det, men jag tog bort det..."
Så snällt!

Gjorde min första lilla vurpa idag med, fast egentligen så var jag mest tvungen att sätta mig ner, det var bara det att jag inte hade nån kontroll så det blev en väldigt hård landning...
Latmasken i mig ville ta genvägen genom skogsdungen, men gångstigen där var isgata, och trappan utanför dungen var en isbacke.
Nemas problemas tänkte jag först, jag kan ju bara glida ner.
Jovisst, gled gjorde jag... väldigt fort. Så fick småpanik och grabbade tag i räcket och satte mig ner...
Min rumpa gör ont.

Planerna inför min lilla resa är i full gång och ändras varannan dag.
Till det bättre då.
På torsdagen blir det raka vägen till Dubliners tror jag, dock vet jag inte vilken eller vilka som ska vara vart än. Eller vilka som vill umgås med vilka, gah det är lite krångligt när det är två f.d par och man inte vet hur sugna de är på att umgås med varandra och när man vill umgås med "båda sidorna". Men det ska nog fixa sig.
På lördagen blir det mycket åka av, men Emma är bäst och underlättar genom att hämta mig från Köping. Genom att göra så så får hon också träffa Helen, så det blir verkligen win win win.
Jag längtaaaar.

Idag är första individuella mötet sen den lilla pausen med coachen. Fast vi gjorde ju sakerna i lite fel ordning så vi har ju redan haft individuella möten, så jag vet inte riktigt vart vi ska börja nu.
Men det känns som att de flesta runtomkring (myndighetspersoner och från vården) mig frågar saker i stil med "Ja blir det nån sysselsättning nu då?" och JAG VET INTE.
Jag har ingen aning.
Så jag hoppas hon kan hjälpa mig att ta reda på det... Jag känner rent spontant att just nu har jag precis kommit ur en lång period då jag inte ville nånting alls, och då ett jobb skulle kännas skitsamma, men nu vill jag nog mest lära mig saker.
Runkunskap, sätta mig in riktigt i de nordiska myterna, något liknande.
Ibland känns det som att jag kan så lite om så mycket och alldeles för lite om det jag faktiskt är intresserad av, och jag tycks aldrig ha orken eller koncentrationen att ändra på det.

Jag har fått en remiss till vårdcentralen från läkaren på habiliteringscentrat nu iaf, för en, tja... hälsoundersökning med koncentrering på smärtan. Jag pratade med honom tillsammans med min taktila stimulerare eftersom hon helt förstod varför det kändes motigt att gå dit när man hela tiden blir bortföst med svaret att det är psykosomatiskt. Att det faktiskt gör lika ont ändå.
Och som både hon och läkaren säger; jag har en annorlunda perception (som läkare på en vårdcentral inte är vana vid att tänka på), nu har jag ju det på papper att jag är perceptuellt känslig och det är INTE samma sak som inbillning eller mesighet.
Jag vet inte vad han skrev i sin remiss, men jag hoppas att läkaren jag fått (som är svensk och kvinnlig, yay! och "yay:et" är för att jag verkligen AVSKYR att låta manliga läkare undersöka mig även de bara ska lyssna på andningen, och hur mycket jag än tycker om den indiske läkaren där så ÄR det svårt att förklara saker som tar längre tid) tänker i rätt banor.
Det visar sig.

Och jag har antagligen fått förlängd aktivitetsersättning och bostadstillägg, jag har iaf en utbetalning den här månaden så jag säger YAYAYAYAYAY! i förskott.
Nu kan jag köpa en blixt till kameran, och då kommer i-landsproblemet; vilken?
Jag har tre kandidater nu, och jag tror det blir den... nummer två.

Igår firade vi svärfars födelsedag med att äta på en fin restaurang, sen var det fika hemma hos oss.
Så jag rullade till sängs igår...

Jag är en sån där som måste ha min egen kaffemugg. En som är min, bara min, min, MIN. För några år sen (herrejösses vad snabbt tiden går, det roliga är att jag dessutom läste det nånstans i min blogghistorik för ett tag sen...) hittade jag en sån, och naturligtvist köpte jag en i reserv, ifall den ena skulle gå sönder.
Nu har de inte bara varit mina, Erik tänker inte på samma sätt så han har utan att tänka på det tagit reservmuggen ibland, och det ser ju bara helfel ut.
Igår när vi handlade sprang jag iaf förbi den här, och blev rätt kär. Det bästa av allt är att Erik tycker att den är ful, så jag kommer nog få ha den helt för mig själv!
Mycket vacker tycker jag, och tycker nästan det är lite Tim Burton-stil över den.
Tänk att man kan bli så glad över en mugg.