Gräslig video som jag faktiskt inte sett innan, men låten kommer för alltid att vara underbar.
Det är skönt att se på The crow, på samma sätt som jag alltid somnar till samma skiva om jag nu ska ha musik på. Jag kan allt i minsta lilla detalj, och det gör att jag kan slappna av på ett annat sätt.

Plus en massa annat.
I år deltog jag i julfirande för första gången på flera år, och blev överöst av julklappar och åt tills jag storknade.

Det har varit vintersolstånd men det firandet tappades sort of bort. Nu blir det iaf bara ljusare om kvällarna.

Jag har också köpt en ny skärm till mig själv i julklapp eftersom den gamla inte längre går att använda, och den kommer nästa vecka <3

Annars så äre stabilt.

Står på balkongen med mitt vanliga fasta objektiv som inte kan användas till att ta kort på motiv långt bort, men kunde inte låta bli ändå.

Annars så är jag i stort sett klar med allt inför jul. Ska bara slå in en skottkärra. Och försöka att låta bli att tänka på att det är jul.

Inatt/igårkväll drömde jag världens långfilm, som jag seriöst tror skulle funka i verkligheten. Även om Kevin Costner spelade huvudrollen.
Jag vaknade upp hela tiden och gav mig fan på att försöka minnas detaljerna samtidigt som jag undrade hur jag skulle få Kevin Costner att ställa upp för en liten summa pengar, men nu minns jag knappt nåt. Förutom att den var bra.
Och att det var nån sorts fantasy, med slott och grejjer...

F.ö så har CSN inte riktigt alla hästar i stallet, överraskande nog. Efter att ha bråkat om avskrivning i en tid och de i varje mail skrivit att mitt belopp för 2009 är nedsatt till 0:- (ända tills jag påpekade att jag faktiskt visste det och att det inte var det vi pratade om) så fick jag iväg min ansökan om nedsatt belopp 2010, och var glad över att vara ute i godsatt tid.
Häromdagen fick jag svar, nämligen att mitt belopp för 2009 nu var nedsatt till 0:-!
Vad skönt, jag som missat det totalt, tur att jag fick reda på det nu när det bara är två veckor kvar av året.

F.ö första dagen med Circadin igår. Inte för att det direkt märktes, var så trött så jag somnade två gången på väg hem från Växjö och sen framför TVn ändå. Men jag sov (typ iallafall) från kl 19 - 02 iaf!
Förhoppningsvist så kickar effekten in på riktigt om några dagar.

http://www.imdb.com/title/tt1190689/

I lördags kväll försökte jag hålla mig sysselsatt och vänta på Erik, men hade inget på datorn att se på. Fjärrkontrollen till TVn suger dessutom så det går inte att söka efter kanaler, så därför har vi bara ettan, tvåan, trean och femman. Det gick nån film på ettan (jag brukar aldrig kolla på SVT annars) lite senare, och det skulle precis börja ett kort avsnitt av nån serie jag aldrig hade hört talas om, Nurse Jackie, men bättre än inget, det var på samma kanal så då skulle jag ju inte glömma bort filmen.
Så sitter man sådär, och undrar vafan som hände, vad serien egentligen handlar om, om den egentligen var rolig, om man ens gillade den eller inte.
Så drog hem första avsnittet.
Och andra.

Nu har jag sett på sex avsnitt och är väldigt kluven, även fast jag är rätt säker på att jag innerst inne tycker om den.
De verkar ha lagt oerhört mycket arbete på karaktärerna och dialogen är ofta sådär fast och skarp som mellan Lorelai och Rory i Gilmore Girls. Och subtil humor, som får mig att skratta högt ibland.
Steve Buscemi har tydligen haft ett finger med i spelet, det är aldrig fel.
Synd bara att inte hela säsongen finns på SVTPlay.
Och att den utspelar sig på ett sjukhus.

En av kommentarerna på imdb sa det rätt bra;
"Still catching my breath.

This is some refreshing taste of hospital drama mixed with dark comedy.

Jackie is a well developed character that fits Mrs. Falco like a glove. The depth in the personality she creates is vast, just like with the rest of the main characters. Even though not all of them shine, they have potential. All their story lines do. There are so many opportunities for the writing staff to convey to make it the next big hit after Californication or House.

This is the strong female icon show that prime-time has been waiting for years."

Sen vet inte jag vad det är hon snortar men det verkar vara depottabletter eftersom det är kulor i kapslar så jag vet inte varför effekten skulle vara bättre nasalt när hon inte ens krossar kulorna, men det är väl sådana funderingar bara jag har antar jag...
Och avsnitt 6 var sjukt bra.

I Växjö tar det månader att få en läkartid. Här ringer jag och frågar om en tid och får en på förmiddagen dagen efter. Och ändå är läkaren här så mycket bättre, ty det visade sig att MIN gamla läkare fortfarande är kvar här någon dag i veckan.
Hon uttrycker sig så bra; "Du har ju så underbart svårt för att somna så det här kan vara bra", haha.
Och; "Ingenting är omöjligt. Allt är möjligt. Det kommer ta tid, men ingenting är omöjligt".
Det är så jävla lustigt hur en läkare född utomlands aldrig missförstår mig, medan svenskfödda läkare missförstår mig hela tiden.
Nu ska vi se om det blir någon förbättring iaf. Jag har bl a fått Circadin nu, så förhoppningsvist så kommer jag så småningom slippa ta vanliga sömntabletter för att slippa sova.
Hon är så förbannat sympatisk också, jag brukar medvetet sitta och klaga lite över hur det fungerar på andra ställen, för jag vet att hon faktiskt håller med mig, och hon suckar och säger att det är för jävligt. Det känns bara bra att höra av någon som är "en av dem" att det inte fungerar som det ska.
Jag har saknat henne, man får lite mammakänsla över henne nästan.

Och papper om tandvårdskort skickas in idag. Jag slipper antagligen oroa mig för tänderna nu!

Jag vill vara snuskigt rik och anställa henne som min privata läkare, så hon slipper vara en del i det där äckliga systemet och så jag alltid har en bra läkare.

Och det är f.ö så jävla underbart med en läkare som inte knappt kan vänta med att testa nya mediciner på folk... Hon hade tydligen varit på nån konferens igår där vissa mediciner hade diskuterats, de flesta hade testats med jättebra resultat och få biverkningar, men det fanns inga längre dokumentationer då de bara hade testats i ett halvår, sådär officiellt.
Hon sa att visst kunde hon ge mig mer information om dem och skriva ut något av dem, men hon tyckte inte att det kändes bra eftersom man inte visste vilka långtidsbiverkningar det fanns och "det känns bara njae, det känns inte bra". För någon som fått höra att man är en guinea pig av en annan läkare så var det bara så uppfriskande.

Jag hade velat att det var jag som hade skrivit Savage Gardens "Truly, madly, deeply" till Erik.
Jag hade velat att det var jag som skrev i stort sett alla Pär Lagerkvists dikter.
Det känns bara som att någon annan alltid uttrycker det bättre.

Tog en promenad igår kväll för att jag inte stod ut med att vara inne, men jag stod inte ut med att vara ute heller. Men jag fick frisk luft iaf. Gick omkring på kyrkogården, och det var mysigt. Men kallt.

Jag brydde mig inte så mycket om själva korten, och det var roligt att se att det övre gjorde att det såg ut som domedagen eller nåt.

Det finns en gata på Växjö som heter Pär Lagerkvists gata. Jag vill nästan på på den bara för att den är uppkallad efter honom. Många verkar tycka att hans poesi är deprimerande. Jag ska lägga ut en av mina favoritdikter och kompensera det med att någon gång skriva en egen om rosa, lyckliga my little ponies.

 

"Ingen hand är så tom som min,
intet hjärta så öde.
Trädde någon i mina gårdar in,
han trodde sig stå bland de döde.

Ensam går jag på en förtorkad mark,
längtar bort från mitt hjärta.
Ingen storm blåser tung och stark,
liten och tom är min smärta.

Vissna örter stå vid min fot,
ljumma vindar mig följa.
Intet rusar mitt bröst emot med hög
och skälvande bölja.

Var afton jag lutar mitt huvud trött
mot trädens kraftlösa stammar.
Alla mina vägar har jag förnött,
deras stoft över örterna dammar.

En gång skall jag lämna den mark mig livet gav,
lämna de öde gårdar.
En längtan till dödens dånande hav
jag djupt i mitt hjärta vårdar."

Mitt humör har legat på en stadig låg nivå den senaste tiden, ledvärk har inte hjälpt till alls, men nu känns det som att det vänder. Varför vet jag inte. Jag önskar jag visste varför så jag kunde undvika de värsta ups and downs eftersom det påverkar mitt liv så mycket.
För nu vill jag göra massa saker, ta upp där jag planerade förut eftersom jag i stort sett har massa idéer och blir lätt exalterad av småsaker. Men jag kan ju inte planera något för om en vecka kanske jag har noll ork och jag orkar inte pusha mig själv nu.
Blargh.
Men jag är iaf glad att jag mår bra.

Jag vill gööööra något nu, något kreativt, men kommer inte på vad.

Jag har suttit och skrivit på en inofficiell journal idag. Typ. Eftersom det är samma procedur om och om igen och ingen har koll på nåt, och eftersom jag uttrycker mig bättre i skrift, så tänker jag skicka den i förväg till den som blir min blivande läkare. Där står mycket grundfakta, platser, datum, namn på doktorer och läkemedel.
Det finns nog en hel del i min bakgrund som påverkar saker, och speciellt det var lättare att skriva ner på papper. Annars hade kanske viktiga saker inte blivit sagda.
Tänk, om de hade använt journalerna ordentligt så hade jag inte behövt göra det här!
Inte för att jag har något emot det faktiskt, det har känts lite som terapi på nåt sätt.
Min förhoppning är att läkaren läser den och att vi sen kan hoppa direkt till fördjupningsfrågorna istället för att bara dra alla en gång till. Meeen, jag tror inte att det kommer att bli så. Däremot tänker jag spara denna och fortsätta skriva i den.

Just nu är jag mest rastlös och vill ha massa fint papper och fina snören och slå in presenter. Jag hoppas att det håller i sig.

Jag skojar inte, min har ringt nio (9) gånger idag. Nio fucking gånger. Jag hatar alla ringsignaler som finns, jag ryser i hela kroppen när en telefon ringer.
Men de flesta har varit bra samtal.
Pratat med hon som har hand om boendestödet, det verkar faktiskt som att allt är upp till mig, och hon tar med sig papper om tandvårdkort. Så jag kanske kan fixa min förbannade visdomstand och förhindra att övriga tänder lossnar, yay! Jag tog också upp lite andra grejjer med henne som hon antagligen inte hade hand om, men hon lyssnade, och gav förslag, och bara det hjälpte.
Det hjälper öht att folk från kommunen förstår hur jävla fucked up vården är. När det är kommunen som behöver intyg och liknande och de inte kan få det för att systemet inte fungerar som det ska så känns det som att de inte kan undgå att se det.
En tant från habiliteringen ringde också. Hon pratar så konstigt i telefonen, jag blir tokig på henne... Jag vet med mig att jag är jättedålig på att prata i telefon rent allmänt, men hon gör det helvetiskt. Man vet aldrig när hon är klar med det hon ska säga, eller om hon har frågat något eller bara konstaterat något, eller ens om samtalet har brutits för att hon är så tyst långa stunder. Hon har en total monoton röst också.
Men istället för att jag ska åka dit så kommer hon hit, det var en himla skön överraskning. Jag kan tänka mig att det lät lite roligt när jag nästan gråtfyllt utbrast "Kan du verkligen göra det?!", hehe...
Pratat med en läkare också som håller fast vid att de ska dra ner en viktig medicin enormt mycket (fast hon från kommunen tyckte att det lät absurt och att jag gott kunde gå till vårdcentralen också och få det utskrivet därifrån, haha...), och som skrivit ut fel mängd av en annan, sen frågade han mig när jag hade nästa tid.
- Jag har ingen aning. Det beror på om ni vill ge mig en ny tid, eller en ny läkare.
- Jaha, jag måste titta här... Vad har du för läkare nu?
- Jag har ingen läkare nu, den förra sade att han hade hittat en annan åt mig men sen har det varit knäpptyst från er.
- Det lät ju inte bra...
Nä Mr Överläkare, det ÄR inte bra.
Men jag är nöjd med dagen iaf. Jag tror jag har rätt mycket inplanerat nu, får se vad som händer med det.

Pratade med Helen via msn häromdagen också. Det finns antagligen tre personer som kan få ett ärligt och utförligt svar på "Hur mår du?", och Helen förstår att ju fler synonymer av ordet "skit" man använder desto allvarligare är det. Så vi satt och svor en stund.
Det värmde.
Haha, "Det är synd att jag tycker om dig för då kan jag inte döda dig", eller nåt... Som kommer från när vi var på Das Boot, "Det är det som är vänskap, att man inte vill döda varandra".
Folk kanske förstår varför Helen är en av de få som helt ut kan förstå mig. Folk kan bry sig, folk kan försöka förstå, och det är lika gott det, men man behöver inte säga så mycket för att någon ska förstå om man är likadana.

I julklapp önskar jag mig en ny skärm till datorn.
Denna här är från tidigt 80-tal och brukar visserligen fascinera de flesta pga sin enorma storlek, men nu börjar den sjunga på sista versen. Det är en sak att den blixtrat till ibland och liknande saker, men när hela bilden (med några minuters mellanrum) skakar fram och tillbaks så man inte ens kan läsa vad som står så känns det som att den kommer säga tack och adjö vilken dag som helst.
Fast jag ljög egentligen, jag önskar mig ingen skärm, jag vill inte ha några julklappar, jag ska nog köpa en själv. Vilket inte alls passar bra in just nu eftersom jag helst skulle behöva spara ihop 18k nästa år, men det här skulle väl ändå hända förr eller senare. Det är faktiskt första gången någonsin jag köper en skärm öht och jag vet att Erik får noll utrymme på andra sidan skrivbordet bara för att skärmen har så fet bakdel. Själv bryr jag mig faktiskt inte så mycket om det är en platt skärm eller inte, men det är la smidigast. Nu när jag tittade så verkade det iofs knappt säljas CRTskärmar längre, de jag hittade var dyrare än de platta.
Jag önskar bara att jag vore miljonär så jag slapp må dåligt över pengrabrist. Så jag ångrar mig, jag vill visst ha en julklapp, jag vill bli miljonär.
De säger att pengar inte gör en lycklig, och visst, jag blir väl inte automatiskt lycklig om någon sticker en hundralapp i näven på mig men att slippa gå och oroa sig för skulder som växer utan att man kan göra något åt det skulle göra mig lyckligare iallafall. Att kunna köpa saker till de jag tycker om för att göra dem glada skulle göra mig lycklig. Att kunna köpa riktiga bhar som faktiskt är bekväma skulle göra mig lycklig, eftersom jag skulle slippa gå och rätta till dem hela tiden och få skavsår och liknande. Att kunna hämta ut alla mediciner på apoteket istället för att behöva prioritera bara för att man inte har råd att hämta ut alla skulle göra mig lycklig (alltså riktigt fysiskt lycklig, på riktigt, dopaminer hit och dit...). Jag vet inte hur det är för andra, men jag kan iallafall fyllas av lycka av att ligga i ett rum som jag inrett precis som jag vill, bara ligga där i timmar och vara lycklig.
Alla som säger att pengar inte gör en lycklig kan ju skicka sitt överskott till mig, för för mig kan pengar leda till lycka. Jag kan iofs vara lycklig utan pengar också, men pengar tar bort så mycket oro så att det är lättare att försöka vara lycklig.

Håller på att grejja med WoW nu.
Hysteriskt roligt att jag trodde att jag var förberedd eftersom jag hållt mig uppdaterad med alla patchar, och att det bara var att aktivera kontot och logga in, men naturligtvist inte. Det har blivit något fel, jag har provat alla föreslagna lösningar men antar att jag får installera om hela skiten och jag orkar inte riktigt det.
Egentligen VILL jag inte ens spela, men jag känner att jag måste ha nånting att göra annars blir jag galen. Och Aion lade jag på is och ju högre lvl man blir där desto mer gruppbaserat verkar det bli.
Jag vet inte ens om jag gillar WoW längre. Dessutom finns det massa nytt folk i guilden och det känns bara inte som hemma... Jag kan inte gå tillbaks till SH heller, för alla jag kände där är så utspridda. Egentligen känns det rätt meningslöst faktiskt. Fast det mesta känns meningslöst så då kan man väl lika gärna spendera tiden på att göra något produktivt, t ex levla upp en druid eller något.
Jag får se. Det känns iaf som att jag måste ha ett MMO aktiverat för att ha något att göra i nödfall.

Jag är sjukt rastlös, jag vet inte vad jag ska göra. Har försökt se på tre olika filmer/serier, men det har inte gått.
Igår skulle vi se Inglourious Basterds, en film som vi båda sett fram emot.
Början var väl lovande, eftertexterna var också ok, däremellan sov jag som en stock. Kunde inte hålla ögonen öppna. Var vaken nån timme och gick sen och la mig igen, kändes bara som att allt för mycket skulle gå fel om jag hade varit uppe.
Mardrömmar (det växlar mellan två st) är mer regel än undantag nu vilket gör att jag egentligen är rädd för att sova, men jag sov iallafall 13 timmar eller nåt. Och jag vill gå i ide och sova i 13 veckor.

"Metaphor for a missing moment
Pull me into your perfect circle

One womb
One shape
One resolve

Liberate this will
To release us all

Gotta cut away, clear away
Snip away and sever this
Umbilical residue that's
Keeping me from killing you

And from pulling you down with me in here
I can almost hear you scream

Give me
One more medicated peaceful moment
One more medicated peaceful moment

And I don't wanna feel this overwhelming
Hostility
Because I don't wanna feel this overwhelming
Hostility

Gotta cut away Clear away
Snip away and sever this
Umbilical residue
Gotta cut away Clear away
Snip away and sever this
Umbilical residue that's
Keeping me from killing you
Keeping me from killing you"

Jag lyssnade så mycket på A Perfect Cirlce när jag var yngre, jag älskar deras texter.
Minns att jag och Tomas för många, många år sedan hade en diskussion vad Maynard egentligen menade med
"But I threw you the obvious just to
See if there's more behind the
Eyes of a fallen angel
Eyes of a tragedy"
(f.ö ett av mina favoritstycken) och jag trooor t om att just det stycket gav inspiration till en sång.

Jag har besämt mig för att försöka få motivation till att gå över till privat vård när vi flyttat till Växjö. För att ha någon chans öht. För som det är nu drar det bara en jävla massa energi trots att det knappt händer något. Jag har snart bott här i ett år, och jag vet fortfarande inte vart jag ska vända mig för att förnya recept eftersom de byter läkare hela tiden.
Det enda bra är väl att hela grejjen med ADD togs upp. Men en utredning behövdes tydligen inte, så det är fortfarande mycket som behöver göras där.. Som jag antagligen behöver tjata mig till.. Ett av kriterierna för ADD? Mycket låg energi och att komma igång med saker... Fucking perfect. Jag har halvt gett upp ändå, 6 år och jag har villigt gått med på allt (aja, nästan alltid, inte vissa mediciner) som läkarna försökt med, även fått vissa symptom (på EGEN hand) att försvinna, men det känns så jävla lönnlöst. Tänk om det går ytterligare fem år och läget är detsamma? Det skulle kännas som att sådant slösere.
Jag antar att jag kommer vara tvungen att börja arbeta 2011, med alla nya regler och allt, så jag har ett år på mig att komma så nära arbetsför som möjligt. Eller iallafall lära mig lite trix och knipps för att det ska gå så lätt som möjligt.

F.ö så tänker jag spendera eftermiddagen med sorgliga filmer så jag får gråta. Gråtfest 2009.
Dessutom tänekr jag gråta av trötthet eftersom det inte riktigt verkar finnas några privit mottagningar för just mig i rätt stad...

"Thew you the obvious,
And you flew with it on your back,
A name in your recollection
Down among a million same

Difficult not to feel a little bit
Disappointed and passed over
When I look right through
To see you naked but oblivious

And you don't see me

But I threw you the obvious just to
See if there's more behind the
Eyes of a fallen angel
Eyes of a tragedy

Here I am expecting just a little bit
Too much from the wounded
But I see, seeing through it all
Seeing through, see you

'Cause I threw you the obvious to
See what occurs behind the
Eyes of a fallen angel
Eyes of a tragedy, oh well

Oh well

Apparently nothing
Apparently nothing at all

You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me
You don't, you don't, you don't see me

You don't see me
You don't
You don't

You don't see me at all"

Låg och skrev i min analoga dagbok (ni vet, en sån där i papper, som man använder en penna till) tidigare idag, och lyssnade på musik när Enyas May it be började. Den frammanar alltid en del minnen, men jag brukar aldrig tänka på det direkt. Men nu blev jag bara lite nyfiken och nostalgisk, så jag rotade fram mina gamla dagböcker. Det är 7 st kollegieblock, så jag trodde att det skulle vara svårt att hitta rätt del eftersom jag inte alls mindes när det var. Men jag brukade alltid skriva ner citat, låttexter eller låttitlar på baksidan av blocken, som var förknippade med just den perioden jag skrev. Och jo, jag hittade den direkt (aja, direkt efter att jag kommit på just det iaf...).
Åtta år sen var det. Jag känner mig lite gammal...
Jag brukar inte läsa dem längre, det känns bara nedstämmande, men nu var det mest... nostalgiskt.
Om en stuga mitt ute i skogen som vi skulle åka till för att slippa omvärlden. Det är lustigt, uppenbarligen så har det ju gått åtta år sen men jag tänker fortfarande på den stugan ibland. Det känns skönt och tryggt att veta att man alltid kan åka dit om omvärlden blir för jobbig, trots att stugan inte riktigt finns.

Pratade lite med Ylva senare. Det var nice. Att bara få prata med henne, om Ullared och julklappar.
Jag frågade om det var dumt att skicka ett julkort till hennes föräldrar, men det tyckte hon definitivt inte, så det ska jag göra. Jag vill att de ska veta att jag inte glömmer dem.
Ska skicka ett julkort till min mormor också. Kanske med en fiiiin bild på mig och Erik så hon får se hur han ser ut. Jag vill att hon också ska veta att jag inte glömmer henne.
Det blir nog mina första julkort någonsin. Eftersom jag inte firar jul så tänker jag inte i de banorna men ibland får jag bara panik när jag tror att viktiga människor inte vet att jag bryr mig och detta är ett "normalt" tillfälle att låta dem veta det.
Som Ylva sa, eftersom de vet att jag inte ens gillar julen så blir de nog extra glada.
Och så hoppas jag att de andra få, viktiga människorna vet att jag bryr mig ändå.

Jag hörde genast hur dumt det lät när jag sa "Vet du hur skoj man kan ha med en flaska Kosken och en kamera?"

PS: Flaskan är oöppnad!