varför har du inte sagt nåt?!"
För att... det inte är något jag känner att jag behöver dela med mig av till folk. De som känner mig vet antagligen att jag har ett behov av att skriva av mig och då känns ju en blogg som ett rätt uppenbart alternativ, mina bekanta eller de som känner till mig via nätet borde ha sett att det på diverse sidor (helgon, facebook, whatever) ibland har länkats till bloggen under information och liknande.
För en millisekund fick jag lite dåligt samvete, men insåg rätt snabbt att det inte är mitt ansvar att upplysa folk om det. Mest för att jag tycker att min blogg inte handlar om något viktigt och specifikt. Det är lika lite mitt ansvar att upplysa folk om det som det är deras eget ansvar att fråga tycker jag. Och jag tycker väl lite så att frågar de inte så är de inte intresserade av att veta, och är de inte intresserade av att veta så... alles gut.
Det känns lite svårt att gissa sig fram till vad folk vill veta ofta, när jag är raka motsatsen. Jag tittar på folks informationssidor på Facebook lite då och då för att se om det dykt upp en bloggadress, jag frågar folk om ämnet kommer på tal, för att jag vill veta. Men också där är det svårt att fråga utan att låta "Men alla aaaandra har ju, varför har inte du också eeeeen?".
Ja det är inte lätt när det är svårt, så jag ska ta den där promenaden till affären nu.

Edit: För att klargöra, jag tycker att det är jättekul när folk berättar för mig att de börjat blogga för att jag vill läsa om mina vänner och bekantas liv, men... jag själv känner inte att jag vill berätta för andra om jag inte har en anledning. Jag kan berätta för folk om jag skrivit ett visst inlägg som jag tycker att de borde läsa, men annars... näe. Och det betyder inte att jag inte VILL att vissa personer ska läsa min blogg, som om det vore nån sorts hemlighet, som det verkar ha uppfattats. Det är bara så jag gör.

Ja, tiden verkligen sniglar sig fram nu. En dag känns lika lång som tre eller fyra. Och jag varken orkar eller har lust att fylla dem med något så det gör ju inte saken bättre.
Alla är upptagna i veckan, alt. bor för långt bort och jag har ju inget SL-kort förrän på måndag så jag kan inte åka till nån.
Jag får ju iallafall finbesök i helgen! Vi har planerat lite mat och så, och det roliga är ju att ALLT förutom salt behöver köpas hem. Och saltet jag köpte förut har jag inte ens använt, jag bara tänkte att... salt behöver man ju alltid...
Jag har t om stängt av frysen eftersom det enda jag använt den till är att ha en kajalpenna där i (det blir lättare att vässa dem då) så det kändes rätt dumt att ha den igång.
Fyfan vad tattigt det här känns...
Igår damp det ner en illgul lapp med knallröd text på, så jag tänkte ju direkt att jag blir vräkt pga nånting (inte för att jag har något att bli vräkt för) men det visade sig vara en lapp från företaget som ska måla om garderobsluckorna i hallen. Vilket jag varken vill eller har bett om för de är liXoM... vita och fräscha. Så eftersom jag inte vill ha främmande människor som går in med egen nyckel här på torsdag och tar mina garderobsluckor i tio dagar så ringde jag och avbokade det.

Just nu funderar jag på att gå ner och handla. Solen skiner ute, och frisk luft är väl bra, likaså frukost imorgon.

Jag ska prata med lite folk, och det kanske blir så att jag söker en ny lägenhet inom civilisationen snart. Och ja, snart och snart, det är ju ändå tre månader uppsägningstid på denna, och ååh vad jag har gjort...
Det vore lättare om jag hade lust att göra nåt. Spela nåt. Orka lägga in de få bilderna jag har på kameran. Packa upp skivorna och sortera dem, för det vet jag ju att jag tycker är roligt egentligen.

Jag märker ju hur understimulerad jag är. Jag märker det på takten jag spottar ur mig blogginlägg och facebookuppdateringar, om för det mesta ingenting.
Och det har nog väldigt mycket att göra med att jag är så van att kunna prata med Erik om allting. Om ingenting. Bara kunna säga vad som plötsligt dyker upp i mitt lilla huvud.
Jag tänker väldigt mycket, jag har många funderingar, dumma sådana. Eller inte dumma som i DUMMA, men saker som folk antagligen inte tänker på. En av anledningarna till varför jag är så mån om många av mina vänner här är att de är som mig på det sättet. Som gången på Snövit när diskussionen halkade in på vad som skulle vara värst, att drunka i chokladsås.. eller något annat, jag minns inte vad. Och det blev en seriös (nåja) diskussion av det, med bra argument från båda sidor.
Jag är så van att kunna säga saker i stil med "Men hur skulle det egentligen kännas att äta en fyrkantig klementin?", och kanske inte förvänta mig ett riktigt svar, men huvudsaken är att jag får säga det högt så jag inte tänker på det lika mycket.
Ok, det var ett väldigt dumt exempel (för let's face it, det skulle kännas skitdumt att äta en fyrkantig klementin, skulle det ens kallas för en klementin då?), men ni vet. Sådana konstiga funderingar man får i huvudet ibland.
Erik var alltid där och lyssnade, även om han antagligen sällan förstod vart jag ville komma (om jag ens ville komma nånstans, om jag ens visste det själv) så var det just den här grejjen att jag kände att jag kunde säga vad jag ville högt, utan att tänka efter riktigt innan, och inte oroa mig för att låta dum eller konstig. För det har ju varit klarlagt sen länge, haha. Men just möjligheten. Nu måste jag plocka upp telefonen, eller gå till datorn, och det blir ändå inte samma sak.
Eller kanske det helt enkelt är så att jag känner mig ensam. Den möjligheten har jag aldrig behövt tänka på förut, för jag har alltid varit en ensamvarg som även om jag kanske varit just ensam aldrig KÄNT mig ensam.

Som sagt, så är jag ändå så oerhört glad över att så många av mina vänner här är så.. perfekta för mig. Som senast när jag träffade M, och vi (nåja, för att vara rättvis så var det mest hon) efter nån kvart hade kommit på en SKITBRA uppfinning för att kunna smörja in sig själv på ryggen. För det är ju ett helt vanligt samtalsämne när man sitter och äter middag och dricker öl... Och det är också en sån skön sak, det finns liXoM knappt några gränser, ingen tänker i banorna för vad som är normalt eller inte och därför lär man sig hela tiden så mycket nytt känns det som.

Nu ska jag återgå till tvstimuleringen innan jag tappar bort mig alldeles här.
Riggins räddade precis Julie inne på köpcentrat, när tornadon slog till.
Om det inte vore för att jag sett alla avsnitt ca fem gånger så hade det varit rätt spännande.
Och apropå det, så gjorde Peter Berg en cameo i det senaste Californicationavsnittet jag såg.
Och jag inser att det för det mesta bara är jag som tycker att så små sammanträffande ändå är riktigt roliga...

(man måste veta hur melodin låter för att det ska... vara logiskt... eller bra... eller så...)
Jag vill lägga ut hundra fina bilder på Erik för att han är det finaste jag vet, men det tänker jag inte göra.

Här kan det nog ha varit precis efter att vi flyttade till byn (nej, inte Växjö) vilket då var när jag flyttade från Arboga för andra gången.
Folk sa att det var modigt att flytta sådär, men jag förstod ju inte vad de menade. Det är väl inte modigt att flytta till den man älskar, även om det råkar vara tvärsöver landet? Alternativet var att inte få vara med honom, och det var ett sämre alternativ.
Vad jag istället har insett nu är att det var modigt att flytta IFRÅN Växjö. För med facit i hand, så är det det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det är fortfarande jättesvårt, jag tvivlar på mitt beslut varenda dag, men hur jävligt det än känns så vet jag att det här var det bästa alternativet just då. Just nu. Ibland finns det inget bra alternativ inblandat och då får man ta det minst sämsta. Som jag sa till Erik, jag är ledsen att det blev som att välja mellan pest eller kolera bara.
Varför jag skriver allt det här tjaffset just nu är för att jag sitter och väntar på att han ska komma hem från jobbet (bara några timmar kvar nu, gogo...) så att jag äntligen får prata med honom på Skype, ty vi har inte gjort det på tre dagar, minst. Jag har varit för negativt inställd till det mesta och jag har inte velat utsätta honom för det. Och jag tänker tillbaks på hur det var under tiden i Arboga, när jag väntade på att han skulle komma online efter jobbet, hur jag saknade honom, hur otroligt glad man kan bli av att se texten "hej" på en datorskärm.
Och det har inte ändrats. Visst, som i alla förhållanden ändras känslor på sitt sätt, men han är fortfarande det bästa jag har i mitt liv, jag skulle fortfarande göra vad som helst för honom. Jag vill fortfarande lägga mig ner på sängen och ta ett liknande kort för jag tycker att den bilden illustrerar rätt bra vilken ro jag känner när jag är med honom.
Det här blev väldigt personligt. Men när saknaden slår en som en slägga på samma ställe som den gjort den senaste månaden blir det lätt så. Om några timmar får jag prata med honom igen (och under tiden spammar jag honom med sms...) och om en vecka så får jag förhoppningsvist träffa honom.

Under tiden ska jag försöka klura ut hur jag ska göra senare under dagen, mina kära vän A gick med på att vara lite bitter tillsammans med mig (ärligt talat, jag älskar sån vänskap, när man frågar "Hey, jag behöver nån att vara lite bitter tillsammans med, så jag tänkte på dig!", haha. han är inte en bitter person men kan vara när man behöver honom att vara det) så planen var några folköl, bitterhet och film, men JAG HAR INGET SL-KORT. Och jag har inte råd att fixa ett förrän på fredag, så det... bajsar sig.

Gårdagen var kaos. Med facit i hand så hade det varit bättre om jag aldrig börjat gråta, för nu tycks jag knappt kunna sluta.
MEN, det är DEN tiden i månaden med, så I'll just cut myself some slack.
Träffade en mycket trevlig granne igår, jisses vilken bra människa.
Dagen hittils har tillbringats i soffan framför Friday Night Lights. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den serien är värd att se på. Visst, jag har väl en soft spot för high school-serier, men den här är så jävla bra gjord. Jag gillar Peter Berg. Och jag blir faktiskt inspirerad av coach Taylors och Tamis förhållande.

Idag ska Erik förbi sina föräldrar för att fira sin fars födelsedag. Och jag känner mig väldigt exkluderad. Av förklarliga skäl, eftersom jag befinner mig så långt borta. Men jag vill ju så gärna vara där. Jag älskar den familjen (och här bör det verkligen tilläggas att jag inte älskar många människor alls, siffran ligger nog under tiotalet under hela mitt liv), jag blir helt galet fnissig där och jag har nästan alltid träningsvärk i kinderna pga skratt när vi åker därifrån. Och det känns bara så jävla BAJS att inte längre kunna ta del av dem på samma sätt.
Jag saknar dem.
Det känns lite som att jag har haft helt otrolig tur med "svärfamiljer", min förra, familjen Lindström, var också sådär underbar. Jag älskade att vara där, jag kände mig så otroligt hemma, och med tanke på hur min familjesituation såg ut just då så kändes som att att jag hade hamnat i ett paralellt universum som nästan inte var på riktigt. För det var för bra för att vara sant.
I början när de frågade mig hur min dag/vecka varit så fick jag direkt dåligt samvete och började tänka igenom vad jag gjort för att få dem att fråga nåt sånt, men efter ett tag insåg jag att de frågade för att de ville veta, helt enkelt. För att de brydde sig.
Jag fick ett meddelande på facebook av mamman i familjen häromveckan, i stil med "Jag hoppas att allt är bra gumman, kram!" och jösses... Det rörde mig till tårar. Seriöst... det finns inte ord nog att beskriva vad jag känner för dem. Och hur underbart det var att träffa dem senast. Det var när de körde ner massa möbler åt Ylva och Jezz i Gbg, och även om jag inte sa det till någon av dem då så gick jag faktiskt in i badrummet och grät en skvätt av lycka tills jag kände att jag kunde fungera normalt. Som Ylva sa efter att hennes mamma kramat om mig väldigt länge; "Men MAMMA! Jag vill också ha en kram!" ;)
Jag och Erik har ju ett fullt fungerande förhållande just nu, men, rent allmänt när jag blir involverad med folk på det viset så får ju familjen mig på köpet liXoM, och... jag tycker inte om att förlora familjer. Det är faktiskt rätt smärtsamt. Väldigt jävla smärtsamt.
Sådana familjer har alltid välkomnat mig med öppna armar, jag har kunnat periodvist bott där, de har hjälpt mig med praktiska saker, och, tja... de har varit en familj.
Och jag har ju inte riktigt förstått vad en familj innebär.
Det var först när jag insåg att jag saknade den som jag insåg VAD jag faktiskt saknade.

Imorgon är det habiliteringsmöte och sedan träff med en högstadiekompis.
Vi var såna där bÄZtizAr som inte ens behövde avsluta varandras meningar, men vi har tyvärr inte träffats så mycket den senaste tiden. (Läs: åren)
Så det ska verkligen bli skitskoj att träffa henne igen!
Haha, jag har så många roliga historier att berätta om oss... De flesta är rätt pinsamma, men en av dem är när vi cyklade (för det gjorde man ju faktiskt rätt friskt förr i t'in) runt Hamngatan i Arboga, och vi var på en väg som ledde ner mot ån, och plötsligt tittade jag bak och såg Priscilla ligga där på marken, med cykeln under sig och styret... i ena handen, helt loss från själva cykeln.
Oh well, I guess you had to be there.
Jag vet inte vad som förde oss samman, men hon var min bästis iaf!

Och apropå familj... även om jag aldrig haft den stereotypiska familjen (mina vänner vet vad jag menar, för alla andra; det är helt seriöst för känsligt och fucked up för att kunna dra kortfattat) så känner jag ändå nu att jag har min alldeles egna familj. Mina småsyskon är stora nog att vara egna individer vilket gör att jag har lättare att ha kontakt med dem (att vi, de flesta iaf, har samma svårigheter underlättar ju inte direkt, men det går) och Caiza, som egentligen är min... mors fd mans barn, ser jag ju som min alldeles egna syster som jag skulle göra allt för, och det är när jag känner så som jag vet att jag har en familj.

Jag köpte min fån från Comviq mycket för att mobilsurf under ett år ingick och att det stod att Android 2.3 ingick. På de flesta andra ställen stod det inget om mobilsurf och det stod Android 2.2 och efter lite efterforskningar visade det sig att telefoner köpta från vissa ställen helt enkelt inte GÅR att uppgradera.
Och eftersom jag inte kan nånting om sånt (mer än det jag panikläste innan köpet) så ville jag ju ha ett så nytt OS (jag vet inte ens vad det kallas på mobiltelefoner, så jag kallar det för operativsystem helt enkelt...) som möjligt eftersom jag inte orkar krabba med flashning, custom ROMS, bestämma vilken sort man ska ha, riskera att bricka telefonen, haha förlåt jag var tvungen att svänga till det med lite sådana termer... Jag känner mig lite mer modern när jag gör det. Jag vet iallafall att man uppenbarligen KAN pajja hårdvaran om man gör fel (dvs "bricka" telefonen) och eftersom jag är så rädd för tekniska prylar så det tog mig en kvart innan jag vågade ta i såpass mycket så jag kunde öppna baksidan av telefonen och sätta in batteriet, så, ja...
You get the point. Det är säkert inte svårt alls, men jag är verkligen rädd för sånt, så, jag vill inte.
Men när jag fick telefonen så var det Android 2.2 som var inlagt. Jag hade nog varit nöjd med det också, men det stod ju faktiskt att det skulle vara 2.3 så jag mailade Comviq, som sa att jag skulle ta kontakt med tillverkaren. Mailet jag svarade med när jag undrade om det ändå inte var deras ansvar att se till att produktbeskrivningen stämmer har jag inte fått något svar på än, men jag har inte glömt bort det.
Jag trodde jag skulle bli bollad mellan dem, men nu när jag ringde tillverkaren så gick det ändå rätt bra. Han sa att 2.3 inte var officiellt släppt, jag undrade ju såklart vad vi (viktigt att använda ordet "vi" i sådana lägen faktiskt så man inte låter aggressiv tycker jag) gör nu då eftersom jag köpte en telefon som skulle ha 2.3 på och det nu visade sig att produktbeskrivningen var fel och att jag ju inte hade fått vad jag betalat för, så nu skulle han kolla upp med en kollega för han sa att de faktiskt kunde lägga in sånt på "verkstaden" ibland på vissa modeller för 2.3 FINNS ju redan men den är inte utlagd officiell.
Hoppas det går iallafall och att det inte tar för lång tid, men det känns ju ändå som att jag måste bråka lite med Comviq för det är inte ok att sälja saker som inte finns.

Jag känner mig verkligen som ett fån när det gäller allt sånt här, men det har visat sig att jag vet mer än vad jag tror.

En fåne kände jag mig också när telefonen faktiskt ringde och jag fick lite halvpanik för att jag insåg att jag inte vet hur man svarar, haha. Jag såg bara framför mig när Y köpt en ny telefon och hon fick hennes första samtal och hon också insåg att hon inte visste hur man skulle svara.
*telefonen ringer*
- Oh, det ringer! ... men hur svarar man då, det finns ju ingen svaraknapp!?! *klickar runt* Hallå? *paniken stiger och hon fortsätter klicka* S-V-A-R-A *försöker använda röstkommando*

Jag kan bli så glad av de minsta sakerna, som när I sms:ar och inleder med "Åzzie-Olivia!", för att hon var med den kvällen på Grottan (den kvällen för... många, många år sedan... finns Grottan ens fortfarande?) när klockan var två på natten och jag, I, M och J satt där och jag plötsligt hävde ur mig att jag ville byta namn. Skitbra sådär när man har druckit hela kvällen sådär man gjorde när man var i den åldern. Ibland. När man sitter sådär halvtrött och halvfull (när man t om gått förbi fullstadiet och hunnit nyktra till) men inte riktigt vill gå hem än.
I tyckte ju att Åzzie var det självklara valet, nån annan tyckte José, jag vill minnas att Fiona (haha) var uppe på tapeten med (men jag minns inte om det var allvar), men när jag nämnde Olivia så tyckte alla att det passade väldigt bra.
Och sisådär fem år senare så bytte jag ju till det.
Men ändå blir jag glad när jag får höra sådana saker. Det är så skönt att det inte bara är jag som har så bra minne!
I haz teh beztest friends. Och I har dispens och får kalla mig Åzzie när hon vill.

är tamefan inte lätt.
Det roliga är att jag har tre ställen och sällskap att välja på nu men det kliar verkligen av sömn i ögonen så risken är rätt stor att det blir tidig kväll ändå.
Vad är det med mig och lördagar nu för tiden?

Ja jag kunde ju inte förstå varför alla skulle ladda ner massa "appar" och "widgets", jag visste knappt vad hälften betyder. Menar herregud, vad gör folk med sina mobiler egentligen?
Igår aktiverades mitt simkort på nya telefonen och vips så sitter jag här med... en massa appar och widgets... Eller massa och massa, några stycken iallafall. Jag är ju en sån som vill kunna ställa in precis allt som jag vill ha det på telefonen, och bara för att kunna ändra bakgrunden precis som jag ville ha det så var man ju tvungen att ladda ner en widget. Eller om det var en app. En launcher iaf...
Tydligen så har jag 5k fria sms i månaden med, av någon anledning. Det är väl iofs bra för mig som har svårt att hålla mig kortfattat så det gärna blir två sms.
Och jag har sort of dubbel fri mobilsurf, av någon anledning.
Ja detta blir nog bra...
Om jag bara hittar nån bra app som byter ut de vidriga androidsmileysarna samtidigt som den gör att det blir "riktiga" smileysar när jag skickar sms till folk som inte har Android eller liknande.

Satt nyss och kompilerade en liten lista på prylar för att bli av med en förkylning så fort som möjligt, och när jag läste igenom den insåg jag att jag efter varje "ordination" skrivit vilken funktion medicinen har och varför det är så viktigt att man tar den regelbundet. T ex som att en Voltaren innan läggdags hjälper Alvedonen på traven, bland annat.
Jag tycker att det är viktigt att folk vet VARFÖR man ska ta vissa grejjer istället för att bara ge dem en lista med mediciner och säga "Ät det här". För det är ju sällan man får höra sådant hos en läkare, man får ju själv fråga exakt varför de skriver ut vad de gör.

Även om det såklart aldrig är kul att folk har hamnat i den situationen att de måste be om hjälp (för det innebär ju att de är sjuka eller något liknande) så är det ändå rätt skoj att antingen känna att ens kunskaper kommer till nytta eller att få sitta och göra lite efterforskningar. För efterforskningar är jag rätt bra på. Det har jag fått höra från flera håll också, att jag är väldigt duktig på att ta fram information.
Det roligaste är nästan när folk ringer till mig på väg hem från doktorn, innan de ens kollat i fass. Fast normalt folk kanske inte pluggar lite på fass så fort de får en ny medicin...

Det här är så knäppt.
I går kväll lade jag mina raggsockar på armstödet på soffan och gick och tvättade mitt skavsår. Jag lät dem ligga där eftersom jag ändå skulle tvätta tån dagen efter innan jag satte på mig dem.
Nu när jag skulle sätta på mig dem så fanns där bara en.
Jag har letat på alla ställen jag kan tänka mig, under soffan, under soffdynorna, skakat alla filtar och täcken, hell jag har t om tittat i kylen och soppåsen.
Men jag hittar inte helvetet.
När jag gick i högstadiet hade jag en sådan period, strumpor försvann och dök "mystiskt" upp mitt på mitt golv efter ett tag. Men då hade jag många syskon, så jag skyllde lite halvt på dem och halvt på våra kära husspöken som verkar trivas vart vi än bor.
Och nu händer det igen då. Jag har inga syskon att skylla på och såvida jag inte har gått i sömnen och fått för mig att gömma min strumpa på ett jävligt bra ställe (vilket verkar osannolikt med tanke på hur länge jag letade efter raggsockar i passande storlek och jag verkligen älskar de här) så tror jag nästan att jag har några osynliga inneboende. För jag tror inte att någon har brutit sig in, tagit en strumpa bara för att jävlas, och sedan dolt alla spår. För det är så lyhört här så jag vaknar varje nån gång förbi dörren.
Jag har oftast ingenting emot spöken MEN DE BEHÖVER INTE TA MINA GREJJER! Det är inte ok.

Igår hade jag besök, och även om det inte blev något sängskruvande så fick jag lamporna fixade. Det underlättar när man har en kompis som är ca två meter lång, hehe. Jag tror tamefan att det är svårare för mig att koppla i lampan när jag står på en stol än vad det är för Mathias när han står på golvet... Just nu ser det iofs för jävligt ut för kablarna behöver kapas en bit så att de kan gömmas lite bättre, men jag har ingen sån dära avbitartång eller vad det heter.
Vi tittade på Tunnelbanan (det nya programmet på kanal 5 som följer ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana) med, det var rätt smidigt att titta på det tillsammans med någon som faktiskt arbetar med just det. Speciellt eftersom jag är rätt kritisk till sådana program då de har en tendens att vara rätt scriptade, så nu kunde jag ju fråga direkt om vissa saker verkligen är så på riktigt.

I förrgår sa jag åt hantverkaren att jag antaligen skulle ligga och sova när han kommer dagen efter och att jag hade hängt nyckeln i tuben så han kunde släppa in sig själv.
Med det menade jag inte att han kunde komma hit klockan 7, men uppenbarligen tolkade han det så. Och jag kunde såklart inte sova ändå, jag vet inte om jag hade väntat mig det, när det är en främmande människa i rummet bredvid.
Han var riktigt bra iallafall, igår var han här från kl 7-16, och de flesta hantverkare bruka ju bestämma sig för att sluta rätt tidigt på dagen.
Igår sa jag samma sak åt honom, men eftersom jag sovit sämre än vanligt på nåt vänster så somnade jag som en stock framåt 5-tiden och vaknade inte förrän 8 och då var han ju i full gång.

Gav mig iväg på ett läkarbesök, nervös som bara den, jag tror inte att jag överdriver när jag säger att den läkaren håller mitt liv i sina händer. Nåja, iallafall min sömn och mitt vett...
Var så nervös så jag började toksvettas när jag hade suttit ner i fem minuter, INTE kul att träffa läkaren då.
Och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om henne.
Först fick jag intrycket att hon var en sån som inte lyssnade på en utan satt och ritade streckgubbar i anteckningsblocket medan jag pratade, men sen förstod jag att hon bara inte lyssnar, hon HÖR vad jag säger.
Hon sa rätt snabbt att vi måste fixa sömnen, att det inte fungerar att ha det såhär. Och det har jag väntat på att höra rätt länge. Inte bara ett "Ja du sover ju knappt, så kan du ju inte ha det, men vi gör inget åt det just nu" utan långsiktig plan. Hon satte in en medicin som jag läst mycket gott om som innehåller melatonin som är ett naturligt sömnhormon. Hon gav mig också rätt fria händer, hon rekommenderade att jag provade den tillsammans med halva dosen av min vanliga sömnmedicin i två dagar, om det inte funkade bra så kunde jag prova att höja den vanliga. Personligen så föredrar jag att prova den lite längre än så.
Hon löste också mitt andra medicinproblem genom att helt enkelt byta till en förpackning hon visste fanns inne.
En fördel är att hon gick igenom hela min medicinlista för att fråga hur ofta jag använde medicinerna och om jag hade några biverkningar.
En nackdel är att hon gick igenom HELA min medicinlista... Och då menar jag nässpray som jag fick utskrivet för två år sen, kortisontabletter och hudkräm. ALLA mina mediciner jag fått utskrivet under två års tid, oavsett om det varit mot pollenallergi eller hosta.
- Mini-Pe?
- .. va, nej.
- Vad använde du den till?
- Vad jag använde minipillrena till? Det är ju nästan som p-piller.
- Ja?
- Eh ja... det är ju preventivmedel.
- Ok.
Haha...
Men jag är glad att hon gjorde det, för det känns lite som att nu vet hon precis vilka mediciner jag har och hon hade antagligen sagt om något krockar med varann. Vem vet, nässprayen kanske inte funkar ihop med nåt annat.
Hon var också mån om att få veta hur det gick med min allmänna hälsa, att remissen till reumatologen gått iväg som det skulle och liknande.
Jag fick fylla i ett sånt där jobbigt test, nåt självskattningstest. Man skulle utgå från de senaste tre dagarna och fylla i hur bra påståendet stämmer, och jag påpekade att det här ju inte är direkt normala omständigheter (fortfarande förbannad separationsångest) så att utgå ifrån de tre senaste dagarna nog inte gav en så bra bild över hur jag mår.
Det var en sån knepig fråga också, något i stil med "Jag får skuldkänslor och dåligt samvete och tycker att jag är en dålig människa och mindre värd".
Visst får jag oproportionerliga skuldkänslor av det mesta, men jag tycker ju absolut inte att jag är mindre värd för det, det har jag aldrig tyckt.
Jag hatar sådana test...

Efter det stod handling på schemat. Jag lyckades kirra Ipren på recept med, hon tyckte att jag skulle ta den på kvällen för att hålla värken borta och ja, det kanske kan vara bra.  Det råkar också vara den enda medicinen som hjälper mot min huvudvärk. Jag känner mig som en gam ibland när jag frågar om man kan få vissa mediciner läkaren nämner på recept, för jag har ju frikort, men oh well...
Gick in på Willys, och var helt inställd på att köpa mat.
Stod och kliade mig i huvudet, gav upp och letade efter Bullens och måltidsersättning istället.
Jag har verkligen noll aptit just nu, förutom vissa dagar och då är jag bara sugen på salt och fett.

Åkte hem, till en nytapetserad hall!
Jag måste erkänna att varken hallen eller köket blev som jag väntat mig, men jag har inte bestämt mig för om det är en dålig sak än.
Trodde köket skulle vara rödare och hallen gulare.
Jag ska slänga upp lite bilder sen iallafall.
Jag har köpt en sak att ha på ena toaväggen eftersom toaletten ser väldigt kal ut som det är just nu. Och det driver mig till vansinne. Så jag ska prova om man med små medel kan få den att se lite trevligare ut.
Måste köpa nytt duschdraperi med för zomg, grått passar verkligen inte in... Jag vill ha något med rött i.
Jag hatar att vilja ha något så specifikt eftersom jag så lätt blir låst i mina egna tankebanor, så jag behöver ett par ögon till som kommer med förslag. Och helst berättar för mig vilken färg jag ska ha på handduken där inne, för jag kommer verkligen inte på någon passande... Och ja, det ÄR så noga!

Alltså... försök packa upp ett halvt bohag på egen hand, när du har ADD eller ADHD.
Det blir verkligen att man plockar lite här och lite där, bestämmer sig för att ta sovrummet först, går ut och lämnar en sak i köket, börjar där istället, och vips så är man i alla rum samtidigt och det blir kaos.
Och då har jag ändå ställt i ordning allt två gånger nu, eftersom jag var tvungen att tömma rummen han skulle tapetsera och måla i.
Men nu har jag fått upp det mesta igen.
Jag hade tänkt få ut alla kartonger i dag eftersom jag får besök senare, meeen, det sket sig såklart. Jag orkar verkligen inte. Tur att man inte har så känsliga kompisar. Som någon av dem sa, "Det är en sak om det är stökigt, men skitigt... njäää...". Och det är ju verkligen så.
Förhoppningsvist får vi ihop sängen, annars så är jag helnöjd med att få upp lamporna.
Jag ska gå och småplocka lite nu, och packa upp lite köksprylar så jag kan ge intrycket av att jag faktiskt använt köket...

Jag är SÅ glad att jag valde att sova i en pyjamas inatt, för såklart så glömde jag mitt dumhuvud att ställa klockan (eftersom jag sköt bort alla tankar på att "Nej jag ska INTE ställa den nu redan på förmiddagen, jag kan göra det sen, jag behöver inte göra allt så långt i förväg... Sluta ha den här typen av planeringsbehov.") så kl 07.26 väcktes jag av att hantverkaren plingade på dörren.
Jag hade hängt nyckeln i tuben så han hade gått in annars ändå, men eftersom jag faktiskt var påklädd så kunde jag ju släppa in honom. En snabb titt så tröjan inte var för urringad bara, att öppna dörren i nerhasade pyjamasbyxor och urringad tröja låter som början på fel film.
Nu har jag lite dåligt samvete för att jag är så vimsig så jag inte direkt går att prata med, nu kanske han tror att jag är otrevlig.
Men jag är väldigt glad att jag plockade undan alla grejjer igår (det blev lite "Hur gör djur" när jag skulle få ut köksbordet från köket, för det skulle ju vridas och ha sig) för egentligen hade jag tänkt lämna lite kvar och ta resten idag innan han kom.
Vad jag inte är glad över är att jag inte började känna mig sömnig förrän kl 3, och somnade inte i soffan förrän 5, så jag känner mig lite... mör. Normalt sett hade det ju inte varit någon fara, men idag hade jag behövt vara lite mer samtalsvänlig och pigg eftersom jag ska tvätta sen.

Får se hur länge nacken håller idag, det är en inflammation igång i det området så jag får ont och blir väldigt stel och får en sorts brännande känsla när jag inte kan sträcka ut den på ett visst sätt.

Jag kom också på att det märks ju vilka prioriteringar man har, när jag inte ställde väckarklockan men ändå laddade kaffebryggaren dagen innan så det bara är att trycka på knappen när man går upp...

Jag stod och borstade tänderna, när jag plötsligt hörde någon prata väldigt tydligt. Sen kom en till röst, och en till. Det var nästan så tydligt så jag kunde urskilja vad de sa.
Jag stod där ett tag och funderade vad jag skulle göra egentligen, innan jag insåg att det var grannens TV som lät... Haha, det är bara i badrummet jag hör den av någon anledning och det var första gången jag lade märke till det.

Nu har jag gjort rent min datorskärm också, efter ett halvårs lathet. Så nu ser det inte längre ut som att någon har nyst rakt på den när man tittar från sidan, det ser inte heller ut som att en fluga skitit på den så nu slipper jag missta bokstaven a för å på vissa ställen.

Han gick på lunch för ett tag sen (tyckte det var lite väl tidigt, men han har ju iofs varit igång sen tidiga morgonen) så jag gick ut för att kika hur det såg ut och såg att garderobsdörrarna var öppna i hallen. Det är bara två överskåp som är tomma och de var vidöppna så han hade nog tänkt att måla insidan av dem.
Så nu fick jag lite dåligt samvete för att jag inte hade tömt dem, så de tömdes på nån minut.
Visserligen så borde jag inte ha dåligt samvete för något jag inte vetat om, speciellt inte när jag frågade om "allt såg bra ut" när han kom in för att försäkra mig om att jag inte glömt att förbereda nåt.
Hoppas att han verkligen hade tänkt att måla insidan nu med så han inte kommer tillbaks och det verkar som att jag plockat ur allt för att *hint hint* han ju kan passa på att ta dem med när han ändå är här.
Vad jag däremot ska passa på att fråga är hur de gör med dörrarna, jag vill väldigt gärna ha dem vita, hon som bodde här innan sa att grannen mittemot hade fått vita, men nånting säger mig att hantverkaren inte är den som tar det beslutet.
Och det hela innebär ju antagligen att de målar om insidan av köksskåpen med, och det behövs verkligen. Jag kan nog få nya skåpsluckor där med, men känns som att jag kommit ner till områdeskontoret i för många omgångar, och de jag har nu duger. Om de nu passar ihop med den röda färgen på väggarna.

Hela hallen luktar målarfärg nu iallafall, och den lukten påminner mig om när jag och Erik för för oss att spontanmåla stora skåpet i köket när vi precis hade kommit in i vår lägenhet för första gången på riktigt.

Edit: Doh, doh, han skulle inte ta insidan av skåpen, han öppnade dem bara för att kunna ta kanterna...

7.15 stod hantverkaren här utanför och stampade. Tur att jag gick upp kl 7 så jag hade lite tid på mig att... vakna är väl en överdrift, men klä på mig iaf.
Fast han verkar trevlig, så ska nog sätta på en kanna kaffe åt oss nu.

Fast jag undrar lite vad jag ska göra under dagen, han ska tapetsera hallen och måla toaletten, och hallen knyter ihop alla rum förutom badrummet så jag kan ju inte röra mig fritt utan att riskera att störa honom.
Känns inte som att jag vill ge mig ut på äventyr heller pga skavsåren.

Eftersom det kommer hit hantverkare imorrn och tapetserar och målar lite tänkte jag försöka få bort lite flyttskräp, som frigolit från tvkartongen och papper, så jag slängde ner allt som fick plats i en IKEAkasse och gick ut.
Det var ingen bra idé.
Skavsåren jag drog på mig under min lilla strapats häromdagen sitter tydligen väldigt mycket kvar, och ett har dessutom blivit infekterat såg jag nu.
Teh bleh.
Haltade bort till soprummet iaf, och sen till tvättstugan, eftersom jag missade min förra tid där och förutom att tvättkorgen börjar bli full så har jag en del nya plagg som behöver tvättas. Bovärden var där och städade, så pratade lite med henne. Hon är fortfarande himla trevlig.

Jag känner att det blir väldigt mycket ordbajsande här, att antal inlägg per dag drastiskt har höjts sedan flytten, men jag orkar inte sätta mig ner och skriva för hand i min dagbok så det får bli här.
Det är inte så att jag räknar med att intresseklubben sitter med anteckningsblocken i högsta hugg när jag skriver att jag bokat en tvätt-tid.

En irriterande sak är att hantverkarna kommer kl 7.30 imorrn, och nu när de smärtstillande tabletterna gör mig dåsig och jag halvsover nätterna igenom vaknar jag inte förrän kl 9 som allra tidigast.
Så nu känns det som att jag får välja mellan att ha ont idag eller att hänga en nyckel i tuben så de kan släppa in sig själva medan jag sover imorrn.
Men det senare känns inge bra, jag HATAR att ha främmande folk i lägenheten när jag sover, känns inte tryggt nånstans.
Varför måste de komma så tidigt? Torkar färgen lättare på morgonen eller? >_<

Nu ska jag lägga mig i soffan med några filmer på playlisten och försöka att inte gå upp på ett tag.
Mina skuldror är väldigt ömma, jag har halvt nackspärr och är allmänt stel i det området så känner att jag behöver vila huvudet på en mjuk kudde.
Om lite mer än en vecka får jag massage där iaf, för då åker jag till Erik. Jag känner mig inte bekväm med att låta nån annan massera mig och kan man inte slappna av under en massage så är det ju inte värt det.

har alla folk som använder touchscreens jättesmåfingrar och korta naglar? Eller är det normalt att man känner sig alldeles handikappad i början när man ska skriva sms? Säg att man vänjer sig...

Just nu sitter jag och tittar upp filmer inför en filmkväll.
Just nu lutar det åt splatter och tecknat för att få ihop våra filmsmaker.
Det blir nog bra :)

Drog iväg ett sms till en vän häromdagen också, och ska antagligen träffa henne i helgen, och därmed få träffa hennes fästman för första gången. Helt galet att jag inte träffat honom förrän nu, men bättre sent än aldrig.
Det roliga är bara att jag kom på efter att jag skickat sms:et att jag har tre personer med samma namn i mina kontakter, så jag hoppas det blev till rätt person nu, haha. Det visar sig väl om inte annat, får bli en överraskning.

Jag har nu en smartfåne. Och jag kan säga så mycket, att det är nog tur att simkortet inte är aktivt än för jag virrar bort mig i telefonen hela tiden... Så skulle nån ringa så skulle jag nog inte ens veta hur man svarar.
Jag har alltså använt en sådan nån enstaka gång i hela mitt liv, det är riktigt pinsamt att jag inte vet hur något på den fungerar...

Alldeles, alldeles... underbart att träffa Ylva igen. Jag blir alltid så HIMLA fnissig tillsammans med henne, sådär bubbligt fnissig.
Vi pratade om gamla minnen, när vi fick dille på munkar i Arboga, och försökte komma fram till hur mycket alkohol vi egentligen drack den veckan. Vi kom inte fram till något vettigt, men däremot att det var en av de roligaste veckorna nånsin.
Vi kan ha roligt genom att leta munkgångar i Arboga efter tequilafrukost eller fullkomligt nyktra på en åker i Rönninge. Spelar liXoM ingen roll. Hur vi hamnade på åkern minns jag f.ö inte heller. Haha.

Lugnet före stormen för några år sen, precis efter att vi ringt till Arvid och tvingat honom att komma och ta kort på oss:



Sen gick det bara utför:





Oh teh memories!

Iallafall så hann vi inte ses särskilt länge, då jag hade ett möte på nya habiliteringsstället.
Vi sällskapade till Sollentuna och tröttheten började ju verkligen spela in där och jag kände att allt inte stod riktigt rätt till i mitt huvud. Som vanligt så smittar det av sig och efter ett tag visste ingen av oss hur gamla vi var.
Men det är som det ska vara!

Mötet gick crap. Remissbrevet som vi ägnade två timmar åt att formulera hade de inte fått och visste därför ingenting alls, vilket gör att jag får hjärnstopp när jag ska berätta.
Återigen... HUR är det menat att man ska berätta hela sitt liv från scratch?!
Kändes som att vi inte förstod varandra alls, och jag blev tröttare och tröttare och började få ledvärk som satan.
När mötet väl var slut värkte det i hela kroppen, så jag var tvungen att ställa in kvällens planer vilket var ännu mer CRAP eftersom jag verkligen sett fram emot det.
Aja, jag bor trots allt här nu, så funkar det inte idag så har jag vilken annan dag som helst på mig.
Jag BOR inte längre 40 mil från sånt här.

Pendeln hem var proppfull såklart, sådär proppfull så jag undrade om jag verkligen fysiskt skulle få plats. Men allt går med lite våld.
Kommer hem och ser på Aftonbladet att en kvinna och ett barn hittats döda i Arboga, och då känns ju risken rätt stor att man vet vem det är. Men uppenbarligen så vet jag inte det, inte min familj heller tror jag, och det är ju alltid en lättnad mitt i det tragiska.

Nu ska jag ta en dusch och försöka undvika att gå och lägga mig, men det känns som att det kommer bli svårt.