Hostattackerna kom tätare och det blev en sån där jobbig blandning mellan slemhosta och rethosta, och inatt insåg jag att jag skulle komma att förvisa mig själv till soffan så att Erik fick sova om det inte blev bättre. Om inte annat skulle han antagligen självmant gått ut och lagt sig där.
..
Och av någon anledning så lät det stycket som en inledning till ett skönliteratärt stycke.
Varför gör jag alltid så, varför kan jag inte bara skriva "Jag hostade för mycket så jag gjorde nåt åt saken."?!
Anyways, det var ju inte den enda anledningen till att jag ringde vårdcentralen, det hade blivit en sån där hosta då det kändes som att ett långt stycke sandpapper kom upp.
Jag fick faktiskt en tid idag, men kl 13 såklart. Så jag skämdes lite när jag ringde för att avboka tiden hos den taktila stimuleraren, för jag antar att hon inte har så många möten såhär i mellandagarna och ville inte att hon åkt dit för min skull. Men sekreteraren hörde att jag inte var i skick att komma dit, rösten bara försvann lite då och då...
Jag fick den indiska läkaren igen, jag blidde glad.
Det gick fort, jag fick springa iväg och ta lite prover (de stack mig i fingret :() och sen tillbaks till honom.
Som vanligt hade jag lite för hög sänka, men han trodde inte att det var nåt virus och det var skönt. Hög sänka innebär väl som jag förstått det att man har en infektion eller liknande i kroppen, och jag börjar ju undra varför de gång på gång konstaterar att jag har en hög sänka utan att fråga sig varför. Men det kan väl åas inte de hålla reda på. Så jag kanske borde ta tag i det.
Han skrev ut Cocillana iaf. Det är faktiskt första gången jag provat den, och ärligt talat så hade jag nog föredragit om det var något utan något morfinaktigt i, men han sa att den fungerade bäst.
På apoteket var det min tant som jobbade, och när hon såg var det var sänkte hon rösten och sa "Men... hur går den ihop med dina andra mediciner?".
Det var nog första gången en farmaceut frågat mig det, och jag blev faktiskt imponerad av att hon kom ihåg det. Men jag sa att jag slutat med en del och att jag tar en del andra mer sporadiskt, och då verkade hon glatt överaskad och frågade hur jag tyckte att det kändes.
Hon är för rar.

Hostmedicinen började verka förvånansvärt fort, och den tillsammans med honungste ska nog göra att jag slipper sova på soffan.

Så. That's my day. Tillbaks till soffan nu och fortsätta mitt filmmaraton som pågått i några nu (Little children är på just nu). Och tacka mig själv för att jag har ett sånt konstigt intresse för läkemedel så att jag tog en allergitablett innan jag tog medicinen för jag känner att det kliar på rätt bra även med den. Det kliar verkligen i handflatorna, det har jag aldrig varit med om. Regel nummer ett: ta för säkerhets skull alltid antihistaminser och tabletter mot illamående innan du tar något läkemedel från opioidgruppen eller något som ligger nära.

är inte av den här världen.
Helt sinnessjukt trött.
Bara trött.
Sådär, kan sova hur länge som helst (men svårt att somna som vanligt), släpar benen efter mig, kan inte tänka rakt, går in saker, blandar ihop saker, ställer in kaffemuggen i kylskåpet, osv.
Men jag tror jag börjar bli förkyld, halsen har småkrånglat i över en vecka och igår började den kännas väldigt tjock och gör ont när man sväljer.
Tur att man inte har så viktiga saker att göra den här veckan iallafall, jag har bara ett möte... och det är den taktila stimuleringen och satan i gatan vad den är välbehövd just nu eftersom kroppen på köpet är stel som en jagvetintevad.

Annars så kopplar jag bort verkligheten rätt bra, ligger och ser på film efter film med paus för att plocka de bitar av verkligheten som är bra, som att krama på Erik och äta godis.

Förra veckan ville jag inte gå ut och gå ärenden för att det var för kallt och för snöigt.
Då var det -6.
Dagen efter var det -9.
Dålig chansning där, tänkte jag, och sköt upp det.
Idag är det fucking TJUGO MINUS. Eller ja, just nu är det väl lite varmare än när jag gick upp, -15 var det uppenbarligen.
Nånting säger mig att man inte kan gena genom skogsdungen heller (för den ligger bakom huset och det är ca en meter hög snö) så då måste jag gå ruuunt allt.
Och det verkar ju vara ett oväder på väg hit, så imorrn kan det vara kört.
Det idiotiska är att det är viktiga saker att hämta ut från apoteket.
Gah.
Så måste jag planera klädseln lite, är det kö inne på apoteket vill jag inte stå där med fem lager kläder på mig.

Igår testade jag shampookakan.
Jag har varit skeptisk till dem och trott att de är jobbiga att använda men satan i gatan vad de löddrar på bra, det gick t om mycket snabbare att tvätta håret än när jag använder vanligt shampoo!
Jag använde den som en tvål, tog lite vatten och fick uppenbarligen upp nåt sorts osynligt lödder i handen som blev till jättemycket lödder i håret.
Håret blev rätt bra efteråt, men det är lite "tungt" nu. Tror jag måste använda ett annat shampoo innan för att få bort alla silikoner, det brukar bli lite knas när jag inte avgiftar håret innan jag använder något utan silikoner eller sulfater.
Jumping Juniper provade jag iaf, den luktade väldigt gott. Köpte en Godiva med men nånting säger mig att den inte riktigt passar till mitt hår.
Eftersom jag köpte två så fick jag med en burk till kakorna, men jag har hört att de lätt fastnar i burken så jag vette fan om jag vill använda den. Fick också med ett smakprov på en tvål som vanligt, jag blir så glad av sånt.

Känner att jag tagit kontroll över lite mer saker nu, känns bra.
Jag har totalvägrat att gå ut under helgen, men idag ska jag posta allt viktigt, och hämta ut shampokakor från Lush.
Idag ska vi handla, förhoppningsvist hittar vi fina saker att slå in julklapparna i och en ram till en poster som ska upp i vardagsrummet. Postern inhandlades lite spontant, och egentligen så brukar jag inte gilla det motivet, men den hära var tamefan fin. Bild kommer när den är uppe på väggen. Den kommer passa väldigt bra, och den kommer nog göra att vardagsrummet känns mer... färdigt.
Sen ska jag försöka få tummen ur våra arslen och få upp tavlorna i sovrummet...
Erik är ledig hela veckan, så vi har nog gått in lite i slapp-mode.
Jag har bara kursen på onsdag, och jag är inte säker på att jag ens ska gå dit eftersom det är "julavslutning".
Vi ska storhandla idag med, så förhoppningsvist behöver man inte gå ut förräns det är dags att åka till byn för julfirande.
Efter den här veckan är jag "ledig" i ytterligare två, och det är väldigt välbehövligt. Speciellt med tanke på att det bara ska bli kallare och komma mer snö.
Jag vet att jag måste gå ut ändå för att få lite frisk luft och sol, men ändå. Jag känner mig verkligen så handikappad när det är sånt här väder, sitter och fasar inför att gå ut och när jag väl är ute vill jag bara hem, hem, hem.
Björnarna har fattat grejjen, jag vill också gå i ide.

Kollade på One Tree Hill idag, fifan vad man har hittat sköna låtar i den serien!
Den här fastnade till min förvåning riktigt bra, älskar refrängen. Videon var ju himla bra med, faktiskt riktigt likt. Fast den där Kanye West hade ju inte behövt vara med...

Ibland på mornarna är jag så trött så jag inte får upp ögonen. Sådär när man ligger kvar i sängen och somnar om gång på gång för att man bara inte kan öppna ögonen för att man är så trött.
Det hände idag, men till slut så fick jag så dåligt samvete för jag trodde att jag hade sovit alldeles för länge, men jag fick bara inte upp ögonen. Så jag ställde mig upp, den metoden brukar funka lite, fötter mot kallt golv, osv. Men då insåg jag att jag verkligen inte kunde öppna ögnen mer än jag redan gjort. Av någon anledning så var de för svullna! Jag kunde bara kisa.
Läskigt.
Efter massa vatten i ansiktet så fick jag upp ögonen lite mer och kleta på kortisonsalva för att... det kändes som en bra sak att göra.
Nu har svullnaden gått ner nästan helt, men det känns som att dagens planer med att gå ner till posten skiter sig. Ögonen kliar och rinner och även om det bara är fem minus ute så snöar det som satan och det brukar inte vara en bra kombination helt enkelt.
Det innebär iofs att jag verkligen MÅSTE ner i morgon.

Jag ska prova det hära. Fast det verkar gå att prenumera på andras bloggar utan att själv vara "med", kanske.

Följ min blogg med bloglovin

Som "vanligt" på fredagar var det en intressant liten föreläsning.
Det var rätt inriktat på attityd och inställning, bland annat så tog han upp orden "borde" och "måste".
De flesta tyckte att "måste" var ett mer negativt ord än "borde", men inte jag. Och när jag hade förklarat varför så förstod åtminstone en.
Jag tänker ju som så att måste man göra nåt så har man inget val, har man inget val så kan det ju såklart vara jobbigt men man har helt enkelt inget val.
Tänker man att man borde göra något så HAR man ett val men det blir ofta en lose - lose, nästan. Antingen gör man det och det är jobbigt, eller som det nästan alltid blir när man säger att man borde göra något; man tänker på det, man vill, men man gör det inte och det ger en ofta dåligt samvete.
Som föreläsaren sade, i princip så säger man "Jag borde göra det här, men jag TÄNKER inte göra det nu".
Det är en helt onödig tankegång faktiskt... och det har jag inte tänkt på. Det enda som händer i min hjärna är att jag grubblar på saken och det blir ofta större än det behövt vara, jag får dåligt samvete, ångest, och så påverkar det en massa andra saker.
Så jag ska försöka fasa ut det ordet från mitt tankesätt.
Och använda "ska" eller liknande istället.
Så istället för att sitta under kursen och tänka att jag veeerkligen borde gå till banken och sen Panduro så tänkte jag att jag SKULLE gå till banken (för det var väldigt viktigt) och KANSKE till Panduro om jag hade tid.
Det blev faktiskt lättare då.
För jag överanvänder "borde"... Alldeles för mycket. Och det får mig bara att känna mig dålig, jag tycker mig veta vad jag "borde" göra men jag gör det inte, jag orkar inte.
Jag tänker försöka sluta säga att jag borde städa, och istället uttrycka mig som så att det skulle behövas städa och sedan ta ställning till vad jag ska göra. Orkar jag inte och det inte är akut så kan jag säga att jag inte orkar helt enkelt och att det inte behövs just nu. Eller så säger jag att jag ska städa, antingen på en gång eller om en viss tid.
Annars satt jag mest och hade svårt att koncentrera mig av nån anledning. Antagligen för att jag faktiskt har haft så många "borden" som jag skjutit upp alldeles för länge...
Men papprena till försäkringskassan kommer in i tid faktiskt, med 3 dagar övers. Jag har också kontakt med min handläggare nu som säger att det inte är panik men att de vill ha dem nästa vecka och eftersom de två sista problemen löste sig smidigt som attans idag så kan jag posta allt i helgen.
Inte behövde jag betala för mig årsbesked på banken heller, det var snällt. Egentligen skulle det kosta 50:-.
På Panduro hade de bara två saker jag ville ha, och det gjorde mig riktigt besviken. Jag ville ha lite prylar att slå in julklappar med, lite andra snören och liknande, men icke. Nu är jag helt inne på att använda just det snöret så jag undrar vart man kan köpa det.
Sånt där platt snöre (heter det fortfarande snöre om det är platt ens? hur vet man om det är ett platt snöre eller ett band?) som är ca 1-2 cm brett, det kallas papperssnöre ibland.
Någon?

Igår trotsade jag också snöstormen och åkte iväg på taktil stimulering.
Det var skönt att komma dit, i dubbel bemärkelse. Vi pratar ju alltid så mycket och hon är duktig på att berömma mig. Eller ja, hon tycker att det är viktigt att jag vet att hon tycker att vissa saker jag gör är jättebra och hon tycker att jag är duktig och sånt.
Som t ex den taktila stimuleringen. Målet är ju att kunna ta hela kroppen, men jag hatar ju när folk rör vid mig så vi började ju med bara mina händer.
Varje gång vi har gått ett steg längre (som senast när hon fick ta mina fötter och underben) så påminner hon mig om att jag gör stora framsteg och att hon är stolt eller imponerad. Och det känns bra att höra för jag är dålig på att se mina framsteg i sådana lägen.
Igår sa hon "Vet du, när du förklarar någonting, om hur du känner eller kanske upplever saker, så är det nästan som att jag kan förstå hur du känner det".
Och DET kändes bra! För ibland så skiljer jag ju mig något så enormt från de flesta andra, och ibland måste jag kunna förklara det, hur jag tänker. Dels för att folk inte ska missförstå mig, och dels för att, tja... de ska förstå på vilken nivå jag är på och vad jag menar.
Och det där var ytterligare en bekräftelse på att jag KAN förklara så att någon helt utomstående förstår. Nu har ju iofs hon special skillz eftersom hon i sitt arbete kommer i kontakt med många eh... udda individer, men ändå. Jag har ju fått höra det på andra håll också, och det gör mig lugnare.

Igår fick jag massa papper hem om det.
Det är två olika undersökningar, den ena pågår i EN VECKA och pulsen steg rejält när jag läste det, MEN, sen hade någon för hand skrivit dit att jag kunde låna hem utrustningen bara jag hörde av mig långt innan.
Och det tänker jag ju göra, sova i Linköping en vecka vs. sova hemma LiXoM...
Efter den veckan var det ytterligare en undersökning som skulle ta en natt, och då hade de bokat ett rum åt mig. På Ronald McDonalds barnhus.
Wtf?
Ju mer jag läste om det desto mer förvirrad blev jag. Det verkar ju vara upplagt som ett kollektiv. Jag vill inte bo där.
Jag förstår väl varför, det ligger i anslutning till sjukhuset och de har väl nåt samarbete, men kom igen... Jag mailade dem och frågade hur vistelsen där skulle gå till iaf, och jag måste ringa sjukhuset snart också...
Jag vill ha med mig Erik, men tror det blir rätt svårt för honom att ta ledigt just då. Och "Min flickvän måste sova på Ronald McDonalds hus och är rädd för alla barnen och för alla okända familjer där, jag måste följa med och hålla henne i handen" räcker nog inte.
Hoppas de har TV med många kanaler. Det här är sådana tillfällen när jag önskar att jag inte vore så efter så att jag inte har en laptop.
Det stod att det fanns tre sängar i varje rum, men det stod att de bokat ett rum. Så en av frågorna var ju om jag skulle dela rum med folk, om jag ska göra det så betalar jag fan hellre hotell. Hotell gillar jag faktiskt.

Men, jag är glad att det blir av iallafall.

Det går lite segt nu. Med det mesta. Det bara är så.

Jag lyckades med ett riktigt jävla konsstycke inatt. Jag har ett enlitersglas som jag dricker vatten ur, och låter det stå på nattduksbordet sen. Jag vaknade till och var jättetorr i halsen, så jag satte mig halvt upp, tog det halvfulla glaset och.. tappade det i sängen.
Upp for jag, och tänkte på något vänster i mitt halvvakna tillstånd att jag kunde fösa ner vattnet på golvet och sen fixa till det så Erik kunde fortsätta sova åtminstone.
Och visst kunde jag fösa ner lite vatten, rakt ner på mina kläder som jag hade lagt fram för morgondagen...
Erik vaknade ju såklart och lakanen byttes snabbt och jag lade en handduk under.
Det är tamefan inte lätt att sova i samma säng som mig kan jag säga. Snarkar jag inte så leker jag helikopter eller snor hela täcket eller häller ut vatten.

Inte kul att gå upp på morgonen sen heller.
Jag hade en sån underlig dröm. Jag vet vad den beror på, och det är ett riktigt sammanträffande, och jag hatar känslan den lämnade efter sig.
Sviiiiinkallt ute, minus 9 och blåst.
Vi var bara 4-5 stycken på kursen idag istället för de tolv som vi ska vara, men det kan vara skönt det med.
Snubben från förra veckan som jag faktiskt tyckte var bra skulle "föreläsa" idag igen.
Det är ju inga riktiga föreläsningar, de tar in olika personer som behandlar olika ämnen, som då står och pratar samtidigt som vi kan diskutera och fråga.
Den hära pratar ju om stress då, och idag fick jag faktiskt reda på väldigt nyttiga saker.
Bland annat att få hela kroppen att slappna av och falla i sömn är något av det mest energikrävande man kan göra, och om man inte somnar inom en viss tid så kan man gå upp och ta lite lite kaffe eller cola eller liknande. Det lät ju heltokigt, men just en liten mängd kunde ge kroppen den energikicken som gjorde att man kunde somna.
Jag ska prova det iallafall.
Sen visade han också upp en illustration, som visade sambandet mellan stressnivån och hur skärpt man är.
Jag visste inte att intellektet faktiskt halverades när man är väldigt stressad, visst visste jag att man inte riktigt funkar som man ska i skallen när man är under stress men inte till den här graden. Och det var lite som en "aha"-upplevelse för mig... Läkare och liknande har i flera år sagt att jag är jättestressad och att jag måste lära mig att sluta stressa, men jag har aldrig direkt känt mig stressad på det viset de menat. Visst känner jag när jag är stressad när det är mycket att tänka på eller mycket som ska göras, men det har funnits en underliggande stress som jag aldrig fått nåt grepp om. Och jag är periodvist riktigt korkad, på riktigt. Jag kan säga att jag är korkad lite på skoj, men ibland kan jag inte tänka längre än näsan räcker och det är i stil med att jag måste använda miniräknaren för att räkna ut 2 + 2. Trots att jag antagligen skulle komma med i Mensa. Och det har jag aldrig förstått, för jag har knappt aldrig känt mig riktigt smart, jag började skratta när han som utredde mig sa vad jag hade för IQ.
Men it all makes sense nu.
Ja han sa iallafall en hel del bra saker, och det var bra diskussioner hela tiden tyckte jag.
Samma tjej som tidigare demonstrerade massering på mig gick förbi bakom när hon skulle hämta te, och tog tag i mitt hår lite lätt och sa "Åh du har så fint hår!", och jag bet ihop, sen tog hon i det igen och sa "Jag får sån lust att bara ta på det, sitta och fläta det!".
Då får du en smäll, svarade jag.
Jag kanske inte hade behövt uttrycka mig så, men hon har en humor som liknar min och jag sa det på ett skämtsamt sätt och förklarade sen att jag hatade när folk tog i mitt hår. Det var rörigt med folk som skulle gå och hämta fika och det var lite stimmigt, men jag är hyffsat säker på att hon tog det på rätt sätt.
Yay me, jag sade ifrån.
Men hon verkar vara sån, ger komplimanger väldigt ofta och klappar folk på axeln, man får ju definitivt ingen dålig känsla av det men just jag gillar ju inte vissa delar.
Jag gillar dock hennes humor som fan, den är låg, elak och snuskig, och hysteriskt bra! Det bästa är väl nästan att hon inte är en sån som drar igång den första gången man träffades, vi har faktiskt pratat om det några stycken om att vi känner att vi KAN börja skämta med varandra nu och att vi är några som tycker om att munhuggas på skoj.

Ja det var en rätt ok dag där. Jag önskar att jag kunde prata med föreläsaren ensam för jag har så många frågor eftersom han tar upp en del saker som är helt nya för mig och jag blir väldigt nyfiken. Klart jag kan kolla upp det på annat håll, men det är lättare att börja när man har någon att fråga. Han kommer nästa vecka också, kanske får chansen då.
Idag blev det extra tydligt att vi är på samma "nivå", när han frågade vad vi ansåg om ett visst enkelt begrepp. Ingen svarade, så jag gav mitt svar vilket gjorde honom tyst en liten stund innan han skojjande frågade om jag hade gått hans kurs då det uppenbarligen var precis i stil med det han tänkte på. Och det är flera gånger han frågar vad vi tycker om något, och jag svarar och han i sin tur svarar "PRECIS, och det är just det jag tänkte fortsätta på".
Det känns extra skönt att det var en positiv dag där eftersom de senaste gångerna känts... rätt värdelösa och jag bara blivit irriterad.

Idag på kursen var det en snubbe som pratade om stress, och stresshantering.
Till skillnad från den förra som "föreläste" så var den hära rätt bra, och hade bra humor.
Som vanligt är vi i gruppen mästare på att halka in på andra ämnen när vi börjar diskutera, så han hann nog inte med allt, men han ska komma dit två gånger till.
Jag lärde mig faktiskt en del, men det är lite svårt att förklara utan att använda två A4-papper. Men bland annat hur kroppen/hjärnan inte kan skilja på fantasi/tankar och verklighet. Om man t ex tänker "Tappa inte glaset nu, tappa inte glaset nu" så hör inte hjärnan det där "inte" utan den snappar bara upp "tappa glaset", och vips, så har man tappat glaset.
Han pratade också om att hjärnan faktiskt kan bygga nya nervbanor bara man tränade i ca 21 dagar i sträck. Och DET var intressant. Han tog upp det i samband med stress, att man kunde träna sig att lägga märke till saker när man var ute och gick och bli mer uppmärksam (riktigt så var det inte, men nåt liknande) men jag har ju det motsatta problemet. Så jag frågade faktiskt om det gick att träna åt det motsatta hållet. Alltid när jag ställt liknande frågor så har de blivit tysta (ärligt talat så tror jag att många av de som föreläst tycker att jag är jobbig som ställer såna frågor, men wtf, jag är ju där för att lära mig), men han sa faktiskt att det gick. Han fortsatte med att säga att det var ett vanligt problem för folk med ADHD, som exempel, och då sa jag faktiskt att jag hade ADD. Vilket var bra, för inte bara fick jag svar på det, utan en tjej kom fram under pausen och sa att hon precis hade diagnosticerats med det och hon verkade inte fått någon information alls så hon undrade nog en del. Jag sa efteråt att det bara var att fråga om hon undrade över nåt, förhoppningsvist kan jag vara till lite hjälp.
Under rökpausen (jag brukar ju följa med en ut) så var hon som rökte väldigt nyfiken på det, för hon hade bara hört talas om ADHD. Så jag redde ut skillnaderna lite grand, och det är alltid kul när man kan upplysa folk på det sättet.
Nästa rökpaus var vi fyra stycken ute, vi växer! Två av oss röker inte, men det är skönt att ta en liten paus bara. "Ta lite frisk luft" som vi kallar det.
En av dem diggar tydligen min dialekt, det kändes lite... ovant att höra. Hon tycker det är stockholmska och tycker att det är skönt att höra en sån dialekt från en som inte låter så kaxig som Stureplansfolket, men jag vet inte. Jag vill väl gärna tro att jag pratar "rikssvenska", men jag är väl medveten om att stockholmskan kommer fram vid vissa ord och det blir lätt så att folk snappar upp just de orden och tycker att jag pratar stockholmska. På samma vis som jag är medveten om när ord blir på västmanländska.
Meeen, jag tror faktiskt att andra bedömmer det bättre än mig nu, så det kan väl vara så att jag pratar stockholmska. Men jag vet iaf att jag inte pratar kraftig stockholmska... Sen är det ju faktiskt så att folk tyckt att jag pratat stockholmska, men sen när det hört någon annan faktiskt göra det så har de hållt med om att jag inte pratar så. Whatever egentligen.
Jag tycker iaf inte att växjöborna har så mycket dialekt alls, men det är väl kanske för att jag är van vid folk snäppet söderut. Det räcker med att man åker några mil till Tingsryd så är det sjukt stor skillnad.

Det var iaf en bra dag, de senaste mötena har inte varit så bra.
Inte bara fick jag lära mig en del, och ta del av en allmänt intressant föreläsning, fick också chansen att prata lite närmare med en och vi har en del gemensamt, sort of.

Idag är en sån dag när jag fryser.
Helt enkelt.
När jag fryser såhär så finns det ingenting jag kan göra, jag kan ligga i ett varmt bad och visst är det skönare men jag fryser ändå så jag har gåshud.
Och när jag har såna dagar, så är det inte så jättemotiverande att gå ut igen och stå och vänta på bussen och hoppas på att den inte är alltför försenad.
Jag gick ner några minuter tidigare för att slänga soporna, och eftersom bussen var lite sen så fick jag vänta i tio minuter.
Tio minus och blåst på det är inte teh joy.
När jag stiger på bussen ler busschauffören och säger: Du ser lite frusen ut!
Om det inte vore för att saliven i käften frusit till is så hade jag försökt le till svar.

Efter fem minuter hos kuratorn kom vi fram till att vi inte behövde träffas på ett tag.
Och då var det 55 minuter kvar.
Men vi fick nytta av den tiden ändå.
Hon försökte få in i mitt huvud att det inte är så konstigt att jag reagerar med orkeslöshet och motivationssaknad när jag har ovanligt mycket att göra. Och att det också påverkar minnet.
Och visst kan jag köpa det, men jag måste ändå arbeta med att bli av med det på nåt sätt, för jag måste ju kunna ha ett jobb utan att vara såhär.
Men det kunde vi inte riktigt ge oss in på när vi nu hade bestämt oss för att inte träffas.

Direkt efter det var det taktil stimulering.
Hon är numera personen som får höra all skit, haha.
Hon avsätter lite tid i början åt att kolla läget typ, men ibland slutar det med att det blir en halvtimme och jag bara sitter och spyr ur mig allt jag behöver få fram... Och jag förstår ju vitsen med det, ska man kunna slappna av ordentligt och tillgodogöra sig det vi håller på med så kan man inte vara sprängfylld med dåliga saker.
Idag var det inte så mycket dock. Jag mest konstaterade att hjärnan inte riktigt hängde med och att jag frös.
Ooh, i det rummet finns ett element hon kan dra på, och jag kan lova att hon drog på det... Det blev mysigt, och jag märkte knappt av att jag frös.
Däremot var lederna helt dumma i huvudet och det gjorde lite ont.

Och det var INTE skoj att gå ut ifrån det rummet och ut i kylan sen... Fyfan.
Dock blev jag lite positivt överraskad.
Det åker en tjej med samma buss varje gång, ingen aning om hur gammal hon är men... mellanstadiet, typ.
Nu är ju jag såhär att jag tycker att det inte spelar någon roll hur man står vid busshållplatsen om man är några stycken, man går på i den ordning man kom dit helt enkelt.
Det höll uppenbarligen inte de två andra vuxna människorna med om så trots att de kom dit efter mig sprang de på bussen, men tjejen stannade upp trots att vi kom från varsitt håll så att jag kunde gå på före henne.
Det kanske inte är helt kört för dagens ungdom ändå.

Om man bortser från busskylten i oktober som löd "God jul" så börjar jag känna av det på riktigt nu. Mest för att folk börjar få ångest inför det. För att folk klagar över allt de måste göra och köpa.
Inte alla såklart, men faktiskt de allra flesta jag har kontakt med och träffar.
Som på kursen. Det är folk som har sådan ångest och känner sån stress nu, och det kan vara drygt att höra ibland för jag förstår inte varför de bara inte lägger av med sånt som får dem att känna på det viset och gör det på sina egna villkor istället.
Hon som jag har pratat mest med sa att om det inte vore för hennes barn så skulle hon inte fira. Och vid sådana tillfällen vet jag inte vad jag ska säga, för jag vet inte vart gränsen går när det gäller att prata om barnuppfostran och sånt.
Jag vill bara säga "Men det är dina BARN, du bestämmer, de ska ge fan i vad alla andra familjer gör".
Fast sen förstår jag väl att man tycker att det är skitkul att köpa saker till sina barn, och se dem bli glada, ffs jag är glad över att jag inte har gott om pengar för då hade jag skämt bort alla mina vänners barn...Men till slut börjar de ju förvänta sig saker, och det är ju inte deras fel.
Hon frågade mig hur jag firade jul, och jag sa att jag inte gjorde det. Hon frågade varför, och jag sade att jag helt enkelt inte ville det.
"Åh, jag önskar verkligen att jag också kunde göra så..."
Men göööör så då! Ville jag säga. Det är väl inte helt enkelt, folk ignorerade min vilja länge och ifrågasatte varför jag inte ville fira, men när jag flyttade till Sthlm så var det SÅ underbart att kunna skippa det helt.
Det är lustigt, för en stor grej vi pratar om på kursen är att man faktiskt måste göra saker för att få en förändring och må bättre, inte bara vilja.
Och varje gång vi pratar om julen så frågar jag varför de fortsätter göra något som de mår dåligt av, år efter år. Och ingen har något bra svar.

Jag börjar tröttna och börjar tycka att folk får skylla sig själva.

Idag var hon äntligen där.
Jag lämnade fram mitt pass och pappret från Skatteverket, och hon sa "Jaha, du heter OLIVIA nu? Jamen det var väl fint, va? Det passar väl dig, jag tycker det iallafall!".
Sen sa hon att jag iallafall inte behövde ha med mig det där pappret dit, skönt att höra.
Hade en hel del grejjer som nässpray och sånt som går ut om några dagar så jag passade på att hämta ut allt jag kunde, förutom det jag glömde bort...
Bl a en hudkräm (jag använder bara apotekets, Canoderm och sånt, enligt mig är det teh real stuff) men de hade inte den Stora Burken (tm) inne så jag fick två små. Jag passade på att fråga om man i vanliga fall ändå kunde byta ut den stora mot två små, och som väntat så gick det inte.
"När JAG jobbar så kan du göra det, men jag jobbar ju inte här hela tiden..."
Hon är ball alltså.
Jag föredrar de små för de stora är så klumpiga och tar stor plats.
Jag gick därifrån med en stoooor kasse, och hon sa "Hej då för idag!", haha, det lät verkligen som att jag var där varannan dag... Riktigt så illa är det inte. Varannan vecka iaf.
Det kan tyckas vara patetiskt att jag tjatar om den där apotekstanten, men det är så få personer jag inte känner som gör att jag känner mig glad och lättsam, och som jag känner att jag kan stå och snacka skit med, så för MIG är det en stor grej.

Väl hemma var jag ju genomsvett såklart, eftersom jag hade tre tröjor på mig under jackan för att inte frysa, och orkade inte ta av mig allt när jag stod och väntade på min tur.
Jag hatar det här vädret.