Vi var på en restaurang vid namn Korrö idag, ett rätt fancy ställe, för att fira min svärmors födelsedag och mors dag. Maten... maten... var så himmelskt god så jag finner inga ord. Potatisgratängen smälte i munnen, bearnaissåsen (jag kommer nog aldrig kunna äta pulversås igen...) vette fan om den var verklig ens, och vildsvinet... Jag har heller aldrig varit så mätt, för det var buffé. Sen blev det ju efterätt med klart, en tårta som egentligen inte ens fick plats i magen.
Först nu, några timmar senare, har maten smält och man känner sig hyffsat pigg igen.
Mysigt ställe öht var det.

Edit: Slänger in en bild också, på familjen Nilsson minus Ida. Jag valde en där man inte ser ansiktena för jag har inte frågat om jag får lägga ut bilder än, men denna ska nog gå bra. Fler bilder finns strax på bilddagboken.

Jag ville så gärna använda kameran igår, men vädret skiftade så mycket så jag orkade inte gå ut, så jag lekte lite inomhus. Nånstans måste man ju börja. Totalt onödiga bilder, men ändå bilder. Fast de blev suddiga.

Jag tog, eh, sovmorgon idag. Trött som satan igårkväll, men ville ändå inte chansa så jag tog Propavan. Läkaren sade att biverkningarna kunde gå över om man åt dem regelbundet, och eftersom det är ett såpass svagt sömnmedel så vill jag ge det en chans till. Det blir typ tionde gången jag ger det en chans, men kroppen förändras ju ständigt så denna gången kanske det funkar bättre.
Jag vet faktiskt inte om de funkade, sov oroligt och vaknade upp många gånger, men det var iallafall inte värre än vanligt. Däremot, hangovern... det där med att man är helt död på morgonen... Jag försökte gå upp klockan nio, men insåg att det var omöjligt. Jag försökte gå upp 9.30, också det omöjligt... Strax innan 11 lyckades jag, men det av ren jävla viljekraft för kroppen hängde verkligen inte med. Aja, får se om det ändras.

Jag tittade på Fringe igen (det är ju den enda serien jag har kvar), och den fortsätter att växa i mina ögon. Det är så mycket humor i den, dold, svart humor :D Jag gillar Olivia Dunham också, jag önskar jag var lite mer som henne. Fast jag kan inte sätta fingret på det. Jag försökte hitta en vettig bild på henne, för hon är faktiskt väldigt vacker, men jag kan nu konstatera att hon inte är direkt fotogenisk... Bild från www.tvguidemagazine.com iaf.

Ska nog börja se på The wire igen, jag gillade ju faktiskt den serien och jag har flera säsonger att se på.

Det är massa skoj att leka med den, jag märker att kunskaperna inte är helt förlorade. Även om det inte är så avancerat.
Jag tog en bild på Erik idag, och den bilden har tagit sig upp på förstaplatsen, det är helt enkelt min nya favoritbild. Han ser faktiskt ut som sig själv på denna, vilket är sjukt ovanligt.
Hoppas det blir fint väder imorrn så jag kan ge mig ut och ta kooooooort.

Jag har en kamera, jag har en kameraaaaaa! *hoPpaR oCh stUdZar*
Erik tyckte det var dags. Så han köpte en kamera. Det blev som planerat en Canon EOS 450D.
Passande nog passar den i kameraväskan jag hade, fast den lär bytas ut när jag köper ett macoobjektiv.
Hihiiii, total jävla överdos av lycka... Helt underbart att fotografera igen!

Idag blev jag uppringd av socialen i Arboga, för att jag hade skickat ett mail till dem. Det handlade om mina syskons syskon som antagligen blir illa behandlade. Misstankarna har funnits i flera år, det har hänt så mycket med så många, men det är inget jag har lust att skriva här. Jag har ju inte heller bott i samma stad som dem på så länge, så jag har inte riktigt hängt med.
Men en av mina systrar skrev ett inlägg på sin blogg som fick bägaren att rinna över för mig. Ett utdrag;
"jag är rädd för dig, du skriker, du hotar din son att han får äta sina egna spyor om han spyr när du tvingar i honom kött.

jag blir skrämd, jag vågar inte vara hos dig. jag gråter när alice gråter och du och din jävla sambo bara skriker åt henne ännu mer.

jag hatar det. jag blir rädd, så jävla rädd."
Och jag kände att jag måste berätta det för någon, för soc. Tidigare har jag inte direkt haft något att gå på, man har märkt att allt inte står rätt till, men nu kändes det som att man hade nånting att visa för dem. För om det finns minsta lilla risk (jag själv vet att den risken är mycket stor, det är t om väldigt sannolikt) att det händer, så vill jag berätta. Som jag sa till damen som ringde, jag vet inte vad som har hänt, jag kan inte direkt anklaga honom för något, men jag måste ju berätta. Hon verkade förstå, hon tyckte det var väldigt allvarligt och tackade mig för att jag tog kontakt med dem. Dock måste jag erkänna att det känns lite dumt, det sa jag till henne med, för jag VET ju inte, jag har ju inte SETT nåt, men better safe than sorry.
Eller jag vet ju faktiskt... Ingen av syskonen blir behandlade särskilt bra, man märker ju, och det finns en anledning till att två av dem vill säga upp kontakten med honom. Sambon har dessutom blivit fälld för barnmisshandel. Vem/vilka det gällde har jag inte heller någon lust att skriva.
Det känns bra nu iallafall. Det var skrämmande, men det behövdes ju göras. Det är inte mina syskon som är i farozonen längre, men det är ändå barn det handlar om. Mina syskon kan välja att gå därifrån, att gå hem, men det kan inte de små som bor där.
Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Men arg för att jag inte lyckades formulera mig bättre i telefon, jag var totalt oförberedd, men jag skickade ett kompletterande mail, och de ska ringa och prata med mig igen sen.
Först var jag rädd för att han kommer få reda på att det är jag som gjort anmälan, men det är jag inte längre. Jag är faktiskt inte rädd för honom på något sätt längre. Det är skönt. Nu hoppas jag t om att de säger att det är jag.

Jag skulle kunna fylla flera A4-sidor med vad som hänt under alla år, och vilka diagnoser som är inblandade, men det var inte därför jag skrev detta, jag är bara... lättad.

Här går man och är glad för att man äntligen kommit upp i frikort på apoteket, men fick jag hämta ut mina minipiller gratis? Nähä, för tillverkarna har bestämt att de inte ska ingå i förmånen. Argh. Dessutom blev jag sjukt irriterad inne på apoteket. Massa folk, sviterna efter blodtryckstagningen (panik nästan, jag fattar inte varför jag tycker att det är så läskigt...) satt kvar, tanten i kassan plockade fram min medicin men jag fick inte betala, det skulle jag göra i nån annan kassa där det var ca 4 pers framför mig, och uäh... Jag höll på att gå därifrån.

Nu är man tillbaks på att ta mediciner varje dag iaf. Det var trevligt att vara medicinfri ett tag iaf, och slippa tänka på det, men inte värt det.
Jag tror att Ritalinan hjälper. Faktiskt. Jag kan koppla bort tankar, istället för autobahn i huvudet så är det en lite mindre väg av tankar. Typ. Och det är så himla, himla skönt.

Och du får inte smaka.
Nä jag måste skärpa mig, men jag tycker bara att det är hilarious. Att en läkare kan skriva ut sånt.
Eriks bil pajjade igår. Jag fick panik, då jag har två viktiga möten under två dagar, men hans far kom till räddning och lånade ut hans bil.
Jag hade ju tid i Växjö idag. 300 fucking spänn skulle de ha för det, SINNES! Men ja, fick vill ingen riktig uppfattning om läkaren. Det var ingen man satt och slöpratade med. Hon tyckte iaf att min samtalskontakt inte borde säga att jag inte har Asperger, för det är inget man bara kan säga sådär baserat på vad han vet. Hon trodde det, åtminstone många och starka drag. Vi kom snabbt in på ADD, vilket var en av de viktigaste sakerna jag var där. Jag förklarade precis hur jag kände, och försökte lägga fram det så att det inte skulle låta som att jag suttit och letat diagnoser på internet och sedan lärt mig symptomen... vilket faktiskt inte är sant.
"Har du provat amfetamin?"
"Öh nä"
Jag visste ju vart hon ville komma med den frågan, och hade lika gärna kunnat svara ja, och fortsatt med ett "Ja, jag reagerar inte normalt på låga doser, jag känner mig lugn då", men haha, det där sitter i ryggmärgen, frågar en läkare om man använt droger så säger man nej helt enkelt. Finns inget alternativ.
Så började hon prata om Ritalina. Så vips hade jag det utskrivet.

Under tiden hade Erik varit inne på Netto som låg mitt emot mottagningen, och varit världens underbaraste pojkvän och köpt ett flak Hustler! Oooh vad glad jag blev :D
Mindre glad blev jag på City Gross när de hade SLUT på cherry coke!

Och ja, jag vet att metylfenidat inte är samma sak som amfetamin, jag jävlas bara.

Omg, har ju glömt skriva om denna.
The midnight meat train
Titeln bådade inte bra, men jag var i extrem brist på filmer att se på, så jag såg denna. Och blev så jävla positivt överraskad. Jag gillar inte slafsiga filmer med massa blod, och visst, denna innehöll sådant, men det var ändå så snyggt gjort och fokuset låg inte alls på det, så det var inte alls störande. Och det var det mest oväntade slutet jag nånsin sett. Inte ens Erik skulle kunna föreställa sig det. För det går inte. Man får inga som helst ledtrådar, så det bara går inte.
Men de hade faktiskt kunnat valt en bättre titel.

Erik var hemma på lunch för någon timme sen. Det kändes bra att kunna möta honom med en kaffekopp och en baguette med extra rökt Lönnebergaskinka (han har fått mig frälst på den...), ost, sallad och paprika och en kopp kaffe.
Det är så tråkigt bara att han bara hinner slänga i sig maten och sedan åka igen, men jag är glad att han hinner komma hem öht. Fast jag tycker lite synd om honom när jag suttit helt ensam och han kommer hem och jag bara exploderar av dåliga skämt och saker jag bara mååååste berätta, haha...
Det är faktiskt kul att göra baguetter, underligt nog. Jag gillar att få dem att se aptitliga ut.

Ett exempel på vilka dåliga skämt han får stå ut med:
- .... sju tusen.
- Sjukt bra. Med sju tusen. Sjuuuu...kt bra.
- ?
- Sjuuuuu-h-ukt bra med sjuuuuu tusen
- ...
Jag tyckte det var kul...

Jag ska glo på en till film nu, och äta tonfisksallad. Utan sallad. Och utan ris. Dvs en tonfisksallad bestående av att jag häller upp tonfisk och majs och kokar upp ärtor till.
Men det är ändå sjuuuu-h-ukt gott.

Jag har tittat på massa filmer utan att skriva ner dem, bu för mig.
Så nu klumpar jag ihop dem och det blir inte alls nån utförlig info om filmerna, jag skriver det mest för att hålla koll på vad jag har sett.

A viking saga - Son of Thor

Den var bara så lol. Antagligen den sämsta filmen jag sett, hade de fem spänn i budget eller? Allt var dåligt. Vart i helvete fick de skådespelarna ifrån? Skrev en femåring manuset?
Visst var miljön nice, men nej...

Under den senaste veckan har det varit inte mindre än fem säsongsavslutningar; Grey's Anatomy, Gossip Girl, One Tree Hill, Desperate Housewives och 90210.
(nä, jag har aldrig påstått att jag har bra smak när det gäller serier)
Det känns tomt nu. Får återgå till Fringe och The wire.
För att försvara mig själv så är det faktiskt bara Greys anatomy och Desperate housewives jag faktiskt tycker är bra, de andra är bara.. drama och tidsfördriv, 90210 är ca den sämsta serien på länge, det FINNS förhoppningsvist inte personer som Annie på riktigt. Men likfan så fastnar jag.

Haha, jag köpte t om en Gossip girl-bok idag... Den har legat i en reavagn väldigt länge på Ica, idag var det halva reapriset (25:- dvs) så jag tänkte wtf. Kändes lika pinsamt som att köpa en bok om pingvinporr, typ...
Jag var ju nyfiken, jag hade hört att Chuck egentligen är bög och att Jenny har stora tuttar. Och mycket riktigt, filmatiseringen går ifrån boken så det är något så sanslöst. Vanessa med rakad skalle och svarta, okvinnliga kläder? Jenny med mörkt hår och gigantiska tuttar?
Syskon som försvinner och ändrar ålder. Nä, jag ångrar att jag köpte den, jag kommer störa mig ännu mer på serien nu.
Men det kändes gött att kunna ha koncentrationen att ligga ner och läsa en hel bok, det var inte igår.

F.ö så hatar jag min mage nu. Jag är sjukt trött men den bråkar så jag inte kan sova. Självklart... jag hade ju bara suttit och väntat två timmar på läggdags.

Satt och glodde på folks bilder på bilddagboken, FYFAN vad jag saknar parkfyllor. Sitta i Tanto med massa öl och chips och det bara matas på med folk och till slut sitter man typ 30 pers och det blir fest. Jag skulle leta fram gamla bilder från senaste gången jag var där, men hittade bara på folk jag inte kände, haha. Jag har nog raderat de som jag är med på... Men det var kul. Morgan totaldäckade och vi lade massa ölburkar på honom utan att han vaknade. Johanna var också med, sen drog vi till Harrys. Det var då det var relativt nyöppnat så det var knappt nå folk där, haha, SÅ länge sen var det...
I sommar tänker jag boka in parkfylla. Snövit och parkfylla.
Jag saknar det nästan för mycket, kanske ska köpa mig några öl och sätta mig på valfri gräsmatta här i byn och dricka lite... eller inte.
Just nu saknar jag Sthlm och de som finns där något så oerhört.

SRF närmar sig med stormsteg också, och det är ju bara att inse att det inte blir av, alls. Jag försöker allt jag kan för att inte tänka på det. Vad är väl en bal på slottet liXoM.

Men de goda nyheterna är att jag snart kanske har Ylva mycket närmare <3

Så slående, men jag vågar inte skriva ut användarnamn som vanligt;

"Jag brukar beskriva min tankevärld som diabilder. Varje enskild tanke är en diabild. Jag har kanske 10-20 olika diabilder framme samtidigt. Bilden längst fram är det jag t ex. sitter och pratar med någon om, och bilden längst bak är det nästan undermedvetna. Men alla diabilder byter plats hela tiden, som om dom kämpar för min uppmärksamhet. Ibland tränger sig en bild framför den längst fram och då kommer jag av mig totalt och får leta och bläddra genom alla för att hitta den.

Jag har alltid haft problem med att somna, men det är inte förren nu jag börjar förstå varför. När jag ska sova vill jag gärna fantisera ihop nått fint som jag kan somna till. Så istället för att slappna av och lugna ner hjärnan så kämpar jag för att behålla tråden. Jag upprepar en mening i mitt huvud om och om igen för att hindra mig själv från att tappa bort mig. Jag kan ligga uppe en hel natt och blir mer och mer arg och förtvivlad över min oförmåga att fullfölja en enda tanke utan femtioelva JÄVLA avbrott! Känns som min hjärna ska explodera.
Nu skiter jag i att fantisera och släpper bara alla tankar fria. Försöker bli vän med kaoset."'

Så, så... jävla slående. Så jävla jag. Jag ska nog skriva ner det första stycket och ta med på tisdag.

Jag har haft denna låten på huvudet i flera dagar nu, så detta är antagligen första och sista gången....

Åklagaren ringde för ett tag sen, case dropped in lack of evidence (eller nåt) som det så ballt skulle kallas i nån amerikansk kriminalserie.
Suckers.
Men det känns så jävla bra, en stor jävla grej mindre att oroa sig för. Åklagaren hade iofs inte officiellt fattat beslutet än, men hon hade lovat att ringa när hon hade gjort det och hon tyckte att hon kunde ringa och berätta det nu, då det kommer vara långhelg och allt. Jag har fått ett bra intryck av henne, feels good.

Det som gör att det blir mindre joy är att jag inte gillar min samtalskontakt längre. Han är trångsynt. Han ifrågasatte min aspergersdiagnos från dag ett, och visst, säger nån att jag inte har en personlighetsstörning som jag är fast med för resten av livet så är ju jag självklart den förste att jubla, men hans argument nu är i stort sett att jag har kompisar, att jag kan de sociala koderna och att jag förstår ironi.
1. Ja jag har vänner. Men det tog mig flera år att ens bli intresserad av att vara deras vän (Emma undantaget, men då vi gick i samma klass träffades vi ju dagligen), och en del av mina nära vänner har jag inte träffat på två ÅR.
2. Jag kan dem, för att jag lärt mig dem. Men jag förstår inte dem. Jag förstår inte varför man säger en sak man inte menar. Jag förstår inte varför man frågar hur någon mår när man egentligen inte undrar, jag förstår inte att det är en del av en hälsningsfras. Jag har de senaste åren varit välsignad med vänner som är som mig, utan diagnos, som är vettiga och inte håller på med massa konstiga sociala koder. Men annars har jag fått lära mig det, önskar det hade funnits ett ämne i skolan som hette det...
3. Ja jag är ironin personifierad. Det har hänt så många gånger att jag och Emma varit så ironiska att vi inte själva vetat om vi menar allvar eller inte. Där sticker jag ut.
Men han har sina smala ramar, man ska passa in på alla punkter annars får man inte vara med. Han har fått för sig att jag är social, att jag kan knyta kontakter. Vilket jag inte kan. De kontakter jag har "händer" bara. Om jag medvetet skulle gå in för att skaffa nya bekanta skulle jag stå där som ett fån. Alla ÄR ju inte likadana. Psykologen som ställde diagnosen visste om allt det han pratade om, han höll med om att jag var ovanlig, men att jag ändå hade diagnosen.
Jag tog upp det en gammal läkare sagt om dissociativ störning.
"Hörrödu, jag har jobbat i TJUGO år, och sett ALLT! Men jag har inte sett personlighetsklyvning."
Inte alls för att jag tror att jag lider av det, men han hävdade att det inte ens finns på riktigt, bara på film. Men allt hade han minsann sett. Förutom det.
Han förbjöd mig sedan att läsa på om psykiska störningar, han sa att jag läste för mycket. Men ffs, om en läkare säger att den misstänker att jag lider av något, så kollar jag ju självklart upp det. Om en läkare ställer en ren diagnos så kollar jag ju också upp det, för att ta reda på fakta, hur man blir hjälpt och hur andra gjort.
Han säger att mina gamla läkare slängt ur sig diagnoser till höger och vänster. Vilket de faktiskt inte gjort.
Sen utspelade sig följande konversation, startad av mig;
"Ja, det fanns en tid då jag trodde att läkare visste vad de pratade om"
"Men nu vet du att de inte gör det!"
"... Ja, nu vet jag att läkare inte vet vad de pratar om"
Så...
Aja. Jag känner inget behov av att fortsätta prata med honom. Ska ändå till Växjö på tisdag.
Ska se om jag kan få en remiss till en sömnklinik då, och prata om en ev. utredning av ADD. För jag är fortfarande inne på att det är någon blandning, vilket ju inte är ovanligt.
Det enda bra jag fick ut av samtalet idag var att färdtjänst (pensionärspoäng?) skulle fixa sig sa han, både han och min "vanliga" läkare kunde skriva intyg så det skulle inte vara några problem.
Samt att han hämtade in min vanliga läkare så jag kunde förklara att jag tar två Stilnoct istället för de ordinerade en, och har så gjort sen jag var 17. Inga problem tyckte hon (jag var ju orolig för det), och skrev genast ut ett nytt recept. Trots att jag varken bad om det eller behöver det. Men jag tror hon blev lättad när jag sa att jag hade slutat med Imovanen. Vilket är lättande för mig med.

Och inte på ett sarkatiskt sätt.
Jag kom på att det kanske inte var så smart att sluta ta mina SSRI och mini-piller samtidigt, men nu har läget stabiliserats. Typ.

Igår fick jag pengar, och igår slösade vi massa pengar. Men nu har två ypperliga solstolar på balkongen, och en massa andra nyttiga prylar.
Och oh, oh... på City Gross har de nån "All världens mat"-avdelning. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den men vi gick igenom där i jakt på hamburgerdressing och hittade Coca-Cola cherry!!! Iiiih den var t om godare än jag mindes den. Fast jag vet inte om jag vågar börja köpa den, för den finns ju egentligen inte i Sverige och det är Gray's som importerar den, och om City Gross slutar sälja den så är närmsta (enda?) Gray's i Malmö tror jag. Aja, det blev en bra invigning av solstolarna iaf.

Fick också ett brev idag om att jag har en tid i Växjö på tisdag redan. Först var det augusti, nu är det på tisdag. Men jag klagar inte, alls, jag blev så jävla glad. Hos en kvinna denna gången också, det gjorde mig ännu gladare. Jag har bara svårt för manliga läkare.
Barnmorskan ringde imorse med och ville ändra tiden på onsdag, men bara någon timme. Fast det gör mig alldeles virrig, min samtalskontakt ringde för nån dag sen och ville ändra lite på tiden också, och frågade om jag kunde komma "strax innan 12". Vad är strax innan? En minut i? Kvart i? Jag kommer vara där halv eller nåt, ffs, så kan han inte säga... Dessutom stänger de ju för lunch kl 12, så jag fattar inte.

Ja vi har nog helt enkelt knullat sönder sängen. Vilket vi visste skulle hända för den har låtit väldigt oroväckande ibland, men nu knakar den så fort man vänder på sig och jag orkar inte ha det så... så vi måste köpa en ny säng. Och insett att vi aldrig kommer kunna ha en hel sängram. Vilket suger, då alla andra träslag i sovrummet är anpassade efter sängen. Men tänkte försöka göra om huvudgaveln till en fristående som man fäster i väggen, så det kanske fixar sig. Med det så menar jag att jag vill få någon annan att göra det för JAG kan inte skruva och sånt....

Sen vaknade jag helt enkelt på fel sida också. Bara sådär.
Ringde barnmorskan för att boka ny tid.
"Jag står helt utan mini-piller nu, så jag skulle ju behöva prata med läkaren om det med"
"Jaaaa... *mumlar och pratar om en massa annat* När åt du den sista?"
"I förrgår."
"I förrgår?! Men då står du ju helt utan preventivmedel och du måste få det utskrivet!"
Där hade jag lust att säga åt henne att nu för tiden säljs det kondomer i varenda livsmedelsaffär, men jag kände att det antagligen hade kommit ut i en spydig ton... för jag gillade henne verkligen inte.
Men i september. Kan jag få en läkartid. Bra. Det är ju bara maj nu. Bra.

Gaaaaaah.

Jag måste gå ner och förnya recept med, och stenhårt hålla tummarna för att läkaren inte tycker att det är för tidigt. För det ÄR inte för tidigt. Och jag måste in på apoteket och varje gång jag är där jobbar surfittan där som alltid ska strula med allt...
Vi börjar alltid med ett;
"Hej, jag har recept som ligger och väntar, åt mig"
"Åt dig? *säger hon och tittar på mig med en alltid lika konstig blick*
"Ja åt mig"
Alltid. Varje gång. Jag blev paff första gången hon frågade om de var åt mig, men ok, man kan ju faktiskt hämta ut åt andra också, så jag tänkte att jag säger direkt att det är åt mig hädanefter. Men hon fortsätter fråga.
Erik tycker inte heller om henne, alls, så det är inte bara inbillning.
Åas tror jag att jag väntar tills imorrn så jag kan ta det i Växjö...

Jag ska försöka att inte döda någon idag. Ska försöka att sitta tyst i ett hörn och inte döda någon.

 

Bilder från gymnasiet, då vi överlevde håltimmarna genom att låna en digitalkamera (vi gick ju trots allt media så "vi ville öva lite") och stänga in oss i dramasalen där det fanns strålkastare och röda skynken att leka med. Den översta bilden är min all time favourite på henne (för jag äääälskar ju skarpa skuggor på porträtt), och de är tagna utan stativ. Det ni. Sen fanns det naturligtvist hur många bilder som helst som visade hur svårt det var att få skarpa bilder med lång slutartid, men dem skippar vi...
Utan Emma hade jag nog aldrig avslutat min utbildning, fyfan vad vi led tillsammans. Gick varv efter varv på övervåningen och visslade på Robin Hood, haha. När man gått förbi samma personer några gånger stämde de in i visslandet.

Två andra bilder på henne som jag gillar väldigt mycket är dessa;

Fast denna kvalificerar sig också som min favoritbild på henne faktiskt, blir så jävla förbannad för att jag inte tog den bättre och hade en bättre kamera bara, men det var lite av en impulsshoot. Typ.

Ja jag saknar min Emma helt enkelt. Det finns nog ingen annan jag skulle vilja bli strandad i Kolsva i flera timmar med.
Jag hoppas du kan komma snart. Jag hoppas också att vi båda snart blir miljonärer och kan ta taxi till varandra.

Ja idag har jag iallafall gjort nåt. Städat och haft mig och diskat allt som kan tänkas behöva diskas. T om stekpannans utsida, det är den inte bortskämd med... Men det slutade med att jag fick så ont i handleden för det var så mycket ingrott fett och skit där. Nu låter det som att vi aldrig diskar stekpannan, men det gör vi, bara det att utsidan som sagt inte är så bortskämd med grundlig rengöring...
Moppat har jag också gjort. Fast jag ser nu att jag slarvat med mycket, men whatever, jag har gjort något iaf, och det ser bättre ut än förut.
Om en timme är Erik hemma och vi sitter med varsinn öl på balkongen och grillar. Inte fel, inte fel.

Jag är f.ö allmänt duktig nu och går upp kl 9. Det kan tyckas vara sent ändå, men om man jämför med 12-13 som det var förut så är jag nöjd iaf. Men fyfan vad svårt jag hade att sova inatt. Det var en sån där natt då jag var jättetrött också, kunde inte ens hålla ögonen öppna och orkade knappt röra på mig, men likfan kunde jag inte somna för det.

Idag tänker jag också sluta med mina mini-piller. Berättade Skallebank för intresseklubben.
För jag och Erik tänkte försöka oss på förökning.



Nä nu var jag elak, han kommer få hjärtstillestånd när han läser det där och alla som känner mig kommer tro att jag blivit galen på riktigt...
Men mina nuvarande som jag var tvungen att byta till för att de gamla tog slut funkar bara inte och jag måste vänta på att få en tid hos barnmorskeläkaren (ja nåt sånt...), vilket kan dröja ett tag, så jag kan lika gärna ta ett uppehåll. Ska bli intressant att se hur man blir när man inte proppar i sig massa extra hormoner. Jag pratade med min samtalskontakt om det, han sa att det inte var så troligt att de påverkar en så mycket på ett depressivt sätt, men att det ändå var intressant och att han skulle kolla upp det. Jag tycker det låter logiskt iaf, så ja, det ska bli intressant.
Blev faktiskt lite inspirerad när jag läste om det i en blogg jag följer och jag och Erik pratade om det igår så.
För att försäkra alla igen, barn är fortfarande inte min grej, ALLS. De som känner mig vet att jag verkligen inte gillar barn pga många anledningar, och jag tänkte bli vuxen själv först innan jag ens kan tänka mig att omvärdera det.

Ökade dosen till den näst högsta igår, några minuter senare fick jag en allergisk chock. Så det var ju bara att ta kortisonet jag fick med mig från vårdcentralen och inse att det var dags att lägga ner. Vad som är så idiotiskt är att den funkade faktiskt bra på humöret första veckan, även om jag hade kroppsliga insättningsbesvär. Annars brukar ju allt bli värre första veckan. Men inte för mig inte, första veckan funkar de fint, sen avtar effekten helt...
Det idiotiska är att jag nu måste sluta helt tvärt, vilket inte kommer vara kul.

Jag var tvungen att avboka min tid i Växjö som jag hade på måndag. I juli kunde jag kanske få en tid, men troligast i augusti. Men det är lugnt, det är ju bara maj nu.
Fast jag ska träffa min samtalskontakt på onsdag, han kanske kan snabba på det hela. För han var väldigt angelägen att jag skulle få komma till Växjö.
Försökte ringa barnmorskan och knipa första bästa tid med läkaren också då jag nu vet vilka dagar Erik kommer jobba och därmed skjutsa, men nä, de har inga telefontider på fredagar.
Jag har suttit och ringt runt så jävla mycket de senaste dagarna, jag är less på det... Jag orkar inte ens bry mig om att det är fruktansvärt obehagligt. För det är faktiskt bara obehagligt nu, förut var det ju en fobi.
Dessutom gnager det i mig att jag måste, måste till tandläkaren... För tre år sen ansåg de det vara akut. Fast jag är uppenbarligen berättigad till ett s.k grönt tandvårdskort iom min Aspergers, det är ju nåt. Tror jag. Jag vet inte vad det är. Men det lät bra. Man har många fördelar iom den. Men lite ska man fan få när en sjukdom eller vad man ska kalla det påverkar hela ens liv negativt.

Jag borde städa lite här. Tror det kommer en dam från kommunen hit på måndag. Men jag ooooorkar inte.
Sitter och väntar på att få hem de två sista avsnitten av Greys Anatomy, yay! Fast... känns ju lite som att man vet vad som kommer kunna hända. Denny var med i förra avsnittet!
Nästa vecka är det säsongsavslutning på tre serier tror jag med.
Vilka det är tänker jag inte säga nu för jag blir bara mobbad för det. Jag har dålig smak när det gäller tv-serier. Jag vet.

Jag och Erik har varit med varandra 24/7 de senaste nästan 4 månaderna. Vi är egentligen ensamvargar båda två.
Borde det då inte vara SKÖNT när han är borta på dagarna numera?
Det är bara jobbigt, det går inte ihop.

De har varit så underliga den sista tiden. Ibland har jag inget minne av dem alls när jag vaknar, men det kommer tillbaks under dagen, lite då och då. Det brukar ju vara tvärtom.
Som på väg hem idag, så slog det mig plötsligt att det fanns en skylt i byn som pekade ut ICA och Köplunden bland annat. Någon sådan finns det givetvist inte, men jag kunde tamefan nästan svurit på det... Och så sådana drömmar när jag drömmer att jag haft en viss konversation med någon, och sen går omkring och tror att vi faktiskt haft det och personen ifråga undrar om jag är full när jag börjar prata om det vi pratade om i drömmen...
Det hela med att minnen från drömmar kommer tillbaks under dagen ger mig en underlig känsla av att jag glömt något, tills jag får en sån där flashback. Skitirriterande.

Imorrn börjar Erik jobba. Han visste det inte förräns idag. Så det vände uppåner på min värld ett litet tag (hej Aspergers, du som måste veta allt minst ett år i förväg...), men nu när jag hunnit smälta det så är jag naturligtvist jätteglad. Delvis. För det betyder att jag inte får ha honom här hemma hela dagarna, men oh well. Vi strävar ju båda efter fasta jobb så, självklart är detta positivt. Jag ska sympativända på dygnet tillsammans med honom också, eller försöka iaf.
Det som är störande är att jag varken har körkort eller bil. Och tveksam till om jag faktiskt klarar av att åka buss nu. Och tro't eller ej, men allt finns faktiskt inte här i byn. Som t ex läkaren jag skulle till imorrn, eller läkarna i Växjö. Men jag kanske kan få en telefontid imorrn iaf (för jag vill inte genomlida en mensperiod till utan rediga smärtstillande, och jag måste dessutom prata med henne om andra grejjer), och tja, Växjö... det borde funka med buss. Benso innan och mp3-spelaren på under färden, så borde det gå. Dessutom får jag åka gratis om jag visar upp lappen från läkaren. Det är faktiskt bra.
Visst var jag inställd på att när han väl får jobb så blir jag mer isolerad, men nu hände det på ca 10 sekunder. Nu har jag som sagt smält det, och kan se allt det positiva i det.

Sen tänker jag iallafall leka hemmafru och laga mat till Erik om han åker hem på lunchen.

Kom jag fram till häromdagen.
Man blir svettig, arg, skriker fula ord och pulsen stiger, och den kan dessutom utövas i lag.
Alltså är det en sport.
Som jag dessutom blir bättre och bättre i.
I lööööööv arcane.

Annars så händer inget intressant alls.
På onsdag ska vi köpa bekväma solstolar (jo, jag ska försöka sitta ute på balkongen lite mer, solljus, d-vitaminer, melatonin you know...), jag ska förhoppningsvist få värktabletter av en barnmorska/läkare. Döm av min förvåning när det var något av det första barnmorskan tog upp. Jag undrar bara vilka jag kommer få, självklart hoppas jag på tramadol, men man vet aldrig. Skulle vara nice, för jag behöver dem till ledvärk också. Vilket jag ska ta upp på ett annat läkarmöte på måndag. Och ett annat på fredagen den veckan.
För att avsky läkarbesök har jag väldigt många sådana inbokade...

Jag gillar verkligen programmet Intervention. Speciellt när jag dricker en öl eller tio till.
Dels så är jag ju en sucker för realityserier, och därpå drama, och dårpå sådant som handlar om droger, så voilá. Jag gillar det helt enkelt.
Jag brukar se på det när jag dricker några öl, antagligen för att på något sätt bli avskräckt. Att förstå att "sånt därn't" inte leder någonvart. Jag törs nog påstå att det inte är så många andra som har det som favoritprogram när de dricker öl.

För de som inte vet, så är det ett program om just interventions som jag inte har ett svenskt ord för. Man får följa en missbrukare (det har varit så många olika kategorier, allt från droger till spel) som tror att de är i en dokumentär om deras beroende,  till deras intervention där deras familj och vänner närvarar, och sedan en kort brief om hur det gick sen.
Vissa gånger har jag suttit och gissat mig fram, och blivit överraskad. Men det är åas inte så konstigt då jag inte känner personerna ifråga.

Men jag är ju en sucker för drama som inte rör mig i vanliga fall, dokusåpor osv, så det är nog inte så konstigt att jag fastnat för detta. En gång hade jag en teori om att det var för lite drama i mitt eget liv så jag ville se det på TV, men den teorin faller ju faktiskt rätt platt. För det har aldrig varit lite drama i mitt liv. Nånsin. I wish.
Fast jag har ju alltid varit en sådan som verkligen försöker identifiera mig med huvudkaraktären, och när det gäller just Intervention kan jag dra en lättnadens suck när programmet slutar och jag går tillbaks till... mig.

Ja... min smak när det gäller television har förvånat många.

YES, idag har vi beställt en sådan. Eftersom jag är sån stamkund hos Bodystore (jag hade iaf ett konto där...) så fick vi en bra gratispryl med.
Jag har funderat på en sån så länge, och alltid trott på själva metoden, men sen blev det sån hets över det hela och då blir man ju automatiskt skeptisk. Men nu gjorde vi slag i saken iaf, och jag ser så himla mycket fram emot att få testa den. I stort sett alla är ju nöjda med den. Och det finns mycket som den skulle kunna hjälpa mig med.

Iiiih, vad bra den var! Hade väntat så länge på den och var inställd på att bli besviken, men verkligen inte. Lite sorglig var den allt med.

Det var skönt att komma iväg och göra något, och jag fick äta mina efterlängtade biopopcorn och begrunda varför vissa av dem är gulare än andra. Nej jag vill inte veta vad de häller på popcornen.

Mitt förra inlägg vägrar publiceras.

Np: Freedom Call - Turn back time, nostalgi. Uppenbarligen kan jag fortfarande hela texten.

Ja, nu blir det inlägg på rullande band här, men jag väntar på att diskmaskinen ska bli klar...
Det var underbart att hålla i kameran igen. Även om jag bara hann sätta på den, sikta och trycka av, så var det underbart. Så nu lutar jag återigen åt att faktiskt försöka skaffa mig en riktig. För ett tag sen tänkte jag mest "Fuck it", men då kändes det mesta "Fuck it...", nu känns det... inte så.
Nu ser jag saker med kameraögon igen. Och jag har tänkt ännu mer på det. Och detta kommer låta idiotiskt. Men min hjärna fungerar som så ibland att om jag inte har något konkret minne av en viss händelse, något att ta på, något att se på, så har det inte hänt. Inte så att jag glömmer bort det, men det bara... har inte hänt på samma sätt. Eller så kanske det är mer åt det hållet att man minns händelsen med mer värme om det finns ett foto eller liknande. Vilket inte alls lät lika idiotiskt.
Men ja. Jag vill ha en. Jag vet att jag alltid omedvetet kommer vilja prioritera bort den, för det finns alltid något viktigare, så jag har tur att jag har Erik som påminner mig om att jag faktiskt SKA ha den.

Haha, jag har ju glömt att skriva en av de bästa sakerna som hänt den senaste tiden...
Inte nog med att de fixade så att porten inte slår igen lika hårt (och därmed får vår ytterdörr att låta), de har dessutom installerat dörröppnare! Såååå smidigt när man handlat mycket, eller som nu, bär på tvättpåsar.
Det är väl antagligen för att det bor så många pensionärer med rullatorer i hela huset, men jag klagar inte.

Sen tog jag med mig kameran till tvättstugan ihopp om att få ut ett sista kort, och jajjemän. (jajjemen? stavning?)
Jag tycker om att skryta om det här huset, och tvättstugan är så mysig och alltid ren, med en toalett dessutom. Det är så man kan gå barfota där inne, och tappar man något på golvet när tvätten ska flyttas över till torktumlaren så är det inte hela världen för golvet är alltid skinande rent. Så jävla fräscht så det inte är sant, jag kommer aldrig ha en finare tvättstuga...
Jag tycker tvättstugor är lite allmänt läskiga, mest för att man oftast måste ner i källargångar och böka, och det är mörkt, och kallt, men denna...
Envy me.

Jag var jättetrött igår, sådär småmysigt halvbakis, men tänkte vara vaken tills X-Men började kl 22.30. Det var jag också, även om jag gång på gång somnade under den senaste halvtimmen. Sen släpade vi oss till sängen, och jag totaldäckade och sov, sov, sov... Jag vaknade iofs varje gång jag vände mig om för att min kropp var öm, men jag anser det ändå vara en sån jävla god natts sömn. Jag sov nog i elva timmar eller nåt, tror min kropp behövde det.

Erik har lämnat mig för att gå i kyrkan (läs: jag ville inte följa med på hans kusins konfirmation), och jag funderar på vad jag ska göra. Jag borde städa. Jag gör det bäst när han inte är hemma faktiskt, för när jag städar gör jag det fort, och det kan inte vara lätt att sitta och se på (för vi orkar nästan aldrig städa samtidigt) eller försöka hänga med i det tempot. Och jag vill ju inte att han sitter och får dåligt samvete för att det verkar som att jag stressar runt, så ja. Jag gör det nog bäst själv. Fast jag håller på att tvätta nu med, det känns lite väl ambitiöst att börja städa då också.
Det var skoj att försöka klura ut vad han skulle ha på sig. Venomtröja med "Welcome to hell"-tryck, eller en Dissectiontröja, typ. Vilket han aldrig skulle ha på sig i kyrkan, men jag vet ju själv hur svårt det är att hitta ens en vanlig svart tröja utan ett bandtryck bland sina kläder... även om jag nu faktiskt har många "vanliga" kläder, t om några som är icke-svarta.
Faktiskt så tycker jag väldigt mycket om vita kläder, och om det vore så att vita kläder inte kunde bli smutsiga (eller att jag åtminstone var normalklantig...) och inte framhävde tuttar och liknande på sättet de gör så skulle jag lätt använda sådana. Men nu råkar jag vara som en femåring som skitar ner kläderna efter några minuter bara, spelar ingen roll vad jag hinner göra under de minutrarna men kläderna blir skitiga iaf... Så vita kläder går bort.

Aah jag ska småstäda lite iaf... fixa disken och sådär.

Ja nu har jag för första gången varit ute i Växjö.
Jag visste inte ens om jag hade lust att åka dit igår, men det blev så. Vi plockade upp Martin på vägen, skyndade till Systemet och kommer dit ca 15 minuter innan de stänger. Och Martin får inte köpa nåt för att hans pass hade gått ut... Men vi drog en chansning och åkte till det andra Systemet, det var ett under att vi hann för ingen var riktigt säker på hur man kunde parkera där. Jag sprang iaf in och handlade åt honom, hoho, jag fick köpa ut!
Det var en mycket trevlig kväll, jag träffade folk som jag inte hade träffat på två år typ, jag träffade Carls bror (geez, aldrig har jag sett några bröder vara så lika på så många sätt!) och visst, även om jag kände igen många där så kände jag mig ändå lite bortkommen när det kom massa nya men inte på samma sätt som innan.
Det satt och berättades suparhistorier (att supa är som en livsstil för vissa...) och även om jag inte varit med så var det ändå kul att lyssna på. Det var nog rätt mycket folk där faktiskt, men jag satt på min plats i soffan bland folket jag kände igen. Det frågades lite hur det gick till när jag och Erik faktiskt blev tillsammans, för två av dem var med på den festen och åkte i samma bil som honom hem. Och det kändes faktiskt bra att de frågade, för en del omständigheter var lite oklara då tror jag.
Det är härliga människor det där iaf, jag gillar dem.
Dessutom fanns Amon Amarths Versus the world på playlisten!

Sen kom Vennersten och jag fick träffa hans flickvän. Och fick veta att hon provsjungt för Nightwish! Det var lite ballt.
Några försvann till nån krog, och sen skulle vi tydligen också till en krog, med ett halvt löfte om att det var ett bra ställe.
Vennersten var lite berusad för första gången på länge tydligen, och fick den briljanta idén att hoppa bock över ett elskåp. Varpå han på något sätt fastnar med skrevet i början av skåpet och sedan faller handlöst mot marken på andra sidan, med ansiktet före. Vi vred oss av skratt ett tag, för det var tamefan det roligaste jag sett på länge, men det byttes ju ut till oro rätt fort, för det såg ju faktiskt läskigt ut. Han blödde från hakan och läppen, men det var ingen större fara. Men jag kan fortfarande inte tänka på det utan att skratta...

Aja, väl nere på stan så skulle vi till Deluxe. Jag motsatte mig det lite, en klubb som heter Deluxe? Jag som inte ens gillar klubbar. Men vi var ute rätt sent och det var la lite fullt, så vi gick till Pauze istället, som tydligen skulle vara lite lugnare, och ha bra musik. Men det var som Kellys i Sthlm. Rätt värdelöst mao. Vi satte oss och tog en öl, och träffade PP och Lund(h?). PP har jag ju träffat tidigare, och spelat tillsammans länge, men Lund har jag bara spelat med lite grand, men man kom ju ihåg honom. PP sa en sån fin grej också, att han var så tacksam och lycklig för att jag och Erik hade hittat varandra. Han tyckte att det gjorde Erik till en annan person nästan, och att det gjorde honom varm inombords att se en vän så glad. Då blev jag lite rörd.

Vi gick till en pizzeria vid namn Ali Baba, som är cirka det mest värdelösa stället ever. Pizzorna var... tunna och torra, snålt med ingridienser, och bränd botten. Allas var sådana. Man fick det serverat på en papperstallrik, med plastbestick som var målade i silver (!). Jag kommer nog inte kunna smälta hur dåligt det var.
Sen blev det taxi till Stamming och däcka direkt, typ. Efter lite krångel med sovplatser. Vilket visade sig bli ännu krångligare sen när Stammings polare kom mitt i natten och skulle sova i sängen med Stamming och Henning vilket ledde till att Henning tröttnade och lade sig direkt på golvet och sov.

Idag blev det bakismat på Sibylla med mjukglass till efterrätt. Helt underbart.

Jag är väldigt glad att jag följde med iallafall, nu har vi dessutom halvt sort of bjudit in folk hit, så får se om nån kommer. Folk verkade också gilla idén om ön med grillplatsen, så förhoppningsvist blir det nåt uppstyrt där sen.
Men folk är lata, likaså är vi, så det lär dröja ett tag innan nån masar sig hit tror jag. Huvudsaken är iaf att de vet att de är välkomna.