Systers syskon.
Haha, jag skrattar på mig...
Kollade på systers facebook, där hon har en lista på ca 8 syskon, och hennes mamma hade skrivit "Kollade dina syskon.. saknas det inte 5?", och det roliga är att trots att listan redan låg på 8 st så saknades det faktiskt fem...
Hennes mor påpekade också att det fattades minst en mamma på listan, varpå syster försökte ändra och svarade "Meen, man fick ju bara ha två föräldrar :S".
Som sagt, ingenting är normalt i min familj :)
Kollade på systers facebook, där hon har en lista på ca 8 syskon, och hennes mamma hade skrivit "Kollade dina syskon.. saknas det inte 5?", och det roliga är att trots att listan redan låg på 8 st så saknades det faktiskt fem...
Hennes mor påpekade också att det fattades minst en mamma på listan, varpå syster försökte ändra och svarade "Meen, man fick ju bara ha två föräldrar :S".
Som sagt, ingenting är normalt i min familj :)
Krossa pumpor.
Jag tittar på Whale Wars, och den här är som introlåt, och den är fortfarande så jääääävla bra.
Wöpp, PENGAR!
Såg att jag hade fått ett brev från mitt försäkringsbolag, och tänkte såklart att det var en räkning.
Så jag blev en aningens förvånad när det var ett beslut om ersättning, det som dröjt i ca två år, och ännu mer förvånad blev jag när jag såg att det var ett positivt beslut.
Ingen större summa alls men eftersom jag inte hade räknat med något så är det såklart en sjukt jävla bra överaskning.
Nu kan jag betala av hela studielånet och ändå ha lite pengar kvar på sparkontot. Och det är helt.. obeskrivligt skönt, jag hatar det där studielånet och räntan som bara drar iväg...
Det har varit en underligt bra månad, på nästan alla plan, så jag undrar om det kommer något riktigt dåligt snart.
I två dagar har jag suttit och funderat på att ta en sista minutenbiljett till Sthlm, idag fick jag reda på något som fick mig att fundera ännu hårdare, nu känns det nästan som ett tecken på att jag borde åka.
Känner mig inte fit for travel nånstans, men jag borde verkligen...
Wiho.
Idag var jag på möte med något samordningstjafs. Jag vet inte vad den rätta benämningen är så det blev "tjafs".
Min arbetsterapeut kom och hämtade mig, och åkte fel inne i centrum så det blev lite av en sightseeing.
"Här är ju då den här byggnaden, väldigt gammal... här är Länsstyrelsen!"
Hon berättade också om arkitekten som i stort sett byggde stan, gatusystemet och allt. Riktigt vettigt måste jag säga, det kanske förklarar varför jag har så oerhört lätt att hitta här. Allt är i ett rutsystem, egentligen skulle varje gata i centrum sluta med en sorts fasad så man såg att gatan var slut, men många av de är borta nu.
Iaf så berättade hon nåt i stort sett om varje byggnad vi körde förbi, antagligen mest för att distrahera mig från att tänka på att hon hade kört fel så vi var tvungna att köra en omväg, hon är så söt.
Damen vi hade möte med var trevlig. Rätt så rättfram men änvå vänlig och lyhörd för frågor.
Arbetsterapeuten hade berättat att de hade både grupper och individuell handledning, och vi båda tyckte spontant att individuellt var det bästa för mig men ville höra vad hon hade att säga.
Och mycket av det lät vettigt, det var en del småkurser och föreläsningar.
Hon berättade också att de hjälptes åt att koka kaffe två och två, och genast dök det upp en rolig bild i mitt huvud.
Två pers står framför kaffebryggaren; "Vi gör så här va, jag häller i vatten, du sätter i filtret så står jag redo med kaffet att ösa ner? Gogogo!"
Naturligtvist så var det inte så, och jag kunde inte hålla mig från att berätta om den roliga bilden jag fick i huvudet, och det kändes faktiskt bra. För jag visste att arbetsterpeuten skulle förstå hur rolig bilden i mitt huvud såg ut. Och det fick mig att tänka att jag faktiskt tycker om henne.
Det dumma är att om man vill ha individuell coaching så går man direkt till steg två, vilket är arbetsträning. Eller ja, lite förberedelser och sedan jakt på träningsplats.
Men det känns som att det andra alternativet är 50% onödigt för mig, och att själva fikat är en del av förberedelserna inför att arbeta inte är något som kan gynna just mig.
Det var skönt att ha arbetsterapeuten som stöd och som kunde pusha på mig när jag fastnade. Det kändes (och det visade sig att det sort of var det) som en liten miniarbetsintervju.
Men jag tyckte att jag fick fram mina poänger och lyckades förklara vad jag var ute efter och varför jag inte ville ha gruppalternativet, och hon förstod faktiskt.
Arbetsterapeuten fyllde i en del bra saker, som att jag alltid passar tider och att jag tycker att det är viktigt att höra av mig om jag inte kommer. Jag sa att det var självklart för mig, att jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag missade att lämna återbud, men damen sa att det var jättevanligt att folk inte gjorde det. Jag skäms för deras skull faktiskt, det är så dålig stil.
Jag fick återigen höra att jag hade god självinsikt, var klok (på riktigt alltså, hon sa det!) och visste vad jag ville och hade motivation.
Det där om att motivationen var väldigt viktigt kom fram i slutet av samtalet, då det visade sig att de inte hade tillräckligt med resurser för att ge alla en plats. Så genom sådana där samtal kunde de bedömma vilka som hade tillräckligt med motivation för att komma med, och vilka som kanske behövde ett till samtal. Då blev jag nervös och tänkte att jag kanske inte verkade tillräckligt motiverad, men det var nog inget problem. Arbetsterapeuten visste inte så mycket om själva samordningen men just det visste hon nog, för hon påpekade en del gånger att jag var väldigt motiverad, och att jag hade varit det ända från början.
Damen vi mötte med sa också som sagt att jag verkade väldigt motiverad.
Jag frågade när man fick veta om man kom med eller inte, och sa lite skämtsamt "ja så man vet när man kan sluta hoppas" och hoppades på ett ledande svar, och det var ett vaaagt positivt ledande svar.
Jag tog upp det när vi satte oss i bilen igen, att det skulle vara jobbigt att inte veta om man kommer med eller inte förräns en vecka innan starten, men arbetsterapeuten sade direkt att "Jag skulle nog faktiskt inte oroa mig för det, ingenting är ju säkert men det verkar inte bli några som helst problem, det verkade rätt självklart att hon tyckte att du var mer än tillräckligt motiverad".
Och det var skönt att höra.
Hon är snäll och artig men hon säger inte sådana saker bara för att muntra upp en.
Jag tror vi alla var på samma nivå iaf, vi förstod varandra och det kändes skönt. Som när jag sa att jag inte direkt visste vad jag hade för intressen och arbetsterapeuten föreslog datorer. Det är ju det hon inte riktigt förstår, att bara för att jag sitter mycket vid datorn och kan lite så är ju inte det något intresse. Men det förstod den andra damen, och hon sa att de tillsammans med de som gick där ofta insåg att en del blev placerade i fack på det viset och att det ibland inte var bra.
Så om allt går som det ska smygstartar vi med förberedelserna efter semestern, jag och arbetsterapeuten, och i november bär det av till det andra stället för en räserstart och sen arbetsträning.
Feels good.
Min arbetsterapeut kom och hämtade mig, och åkte fel inne i centrum så det blev lite av en sightseeing.
"Här är ju då den här byggnaden, väldigt gammal... här är Länsstyrelsen!"
Hon berättade också om arkitekten som i stort sett byggde stan, gatusystemet och allt. Riktigt vettigt måste jag säga, det kanske förklarar varför jag har så oerhört lätt att hitta här. Allt är i ett rutsystem, egentligen skulle varje gata i centrum sluta med en sorts fasad så man såg att gatan var slut, men många av de är borta nu.
Iaf så berättade hon nåt i stort sett om varje byggnad vi körde förbi, antagligen mest för att distrahera mig från att tänka på att hon hade kört fel så vi var tvungna att köra en omväg, hon är så söt.
Damen vi hade möte med var trevlig. Rätt så rättfram men änvå vänlig och lyhörd för frågor.
Arbetsterapeuten hade berättat att de hade både grupper och individuell handledning, och vi båda tyckte spontant att individuellt var det bästa för mig men ville höra vad hon hade att säga.
Och mycket av det lät vettigt, det var en del småkurser och föreläsningar.
Hon berättade också att de hjälptes åt att koka kaffe två och två, och genast dök det upp en rolig bild i mitt huvud.
Två pers står framför kaffebryggaren; "Vi gör så här va, jag häller i vatten, du sätter i filtret så står jag redo med kaffet att ösa ner? Gogogo!"
Naturligtvist så var det inte så, och jag kunde inte hålla mig från att berätta om den roliga bilden jag fick i huvudet, och det kändes faktiskt bra. För jag visste att arbetsterpeuten skulle förstå hur rolig bilden i mitt huvud såg ut. Och det fick mig att tänka att jag faktiskt tycker om henne.
Det dumma är att om man vill ha individuell coaching så går man direkt till steg två, vilket är arbetsträning. Eller ja, lite förberedelser och sedan jakt på träningsplats.
Men det känns som att det andra alternativet är 50% onödigt för mig, och att själva fikat är en del av förberedelserna inför att arbeta inte är något som kan gynna just mig.
Det var skönt att ha arbetsterapeuten som stöd och som kunde pusha på mig när jag fastnade. Det kändes (och det visade sig att det sort of var det) som en liten miniarbetsintervju.
Men jag tyckte att jag fick fram mina poänger och lyckades förklara vad jag var ute efter och varför jag inte ville ha gruppalternativet, och hon förstod faktiskt.
Arbetsterapeuten fyllde i en del bra saker, som att jag alltid passar tider och att jag tycker att det är viktigt att höra av mig om jag inte kommer. Jag sa att det var självklart för mig, att jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag missade att lämna återbud, men damen sa att det var jättevanligt att folk inte gjorde det. Jag skäms för deras skull faktiskt, det är så dålig stil.
Jag fick återigen höra att jag hade god självinsikt, var klok (på riktigt alltså, hon sa det!) och visste vad jag ville och hade motivation.
Det där om att motivationen var väldigt viktigt kom fram i slutet av samtalet, då det visade sig att de inte hade tillräckligt med resurser för att ge alla en plats. Så genom sådana där samtal kunde de bedömma vilka som hade tillräckligt med motivation för att komma med, och vilka som kanske behövde ett till samtal. Då blev jag nervös och tänkte att jag kanske inte verkade tillräckligt motiverad, men det var nog inget problem. Arbetsterapeuten visste inte så mycket om själva samordningen men just det visste hon nog, för hon påpekade en del gånger att jag var väldigt motiverad, och att jag hade varit det ända från början.
Damen vi mötte med sa också som sagt att jag verkade väldigt motiverad.
Jag frågade när man fick veta om man kom med eller inte, och sa lite skämtsamt "ja så man vet när man kan sluta hoppas" och hoppades på ett ledande svar, och det var ett vaaagt positivt ledande svar.
Jag tog upp det när vi satte oss i bilen igen, att det skulle vara jobbigt att inte veta om man kommer med eller inte förräns en vecka innan starten, men arbetsterapeuten sade direkt att "Jag skulle nog faktiskt inte oroa mig för det, ingenting är ju säkert men det verkar inte bli några som helst problem, det verkade rätt självklart att hon tyckte att du var mer än tillräckligt motiverad".
Och det var skönt att höra.
Hon är snäll och artig men hon säger inte sådana saker bara för att muntra upp en.
Jag tror vi alla var på samma nivå iaf, vi förstod varandra och det kändes skönt. Som när jag sa att jag inte direkt visste vad jag hade för intressen och arbetsterapeuten föreslog datorer. Det är ju det hon inte riktigt förstår, att bara för att jag sitter mycket vid datorn och kan lite så är ju inte det något intresse. Men det förstod den andra damen, och hon sa att de tillsammans med de som gick där ofta insåg att en del blev placerade i fack på det viset och att det ibland inte var bra.
Så om allt går som det ska smygstartar vi med förberedelserna efter semestern, jag och arbetsterapeuten, och i november bär det av till det andra stället för en räserstart och sen arbetsträning.
Feels good.
Tick tick.
Alltså... jag blir helt tokig på dessa småljud. Börjar känna mig paranoid.
Kaffebryggaren tickar t ex till ibland när man har den på. Hör jag det ticket så måste jag gå och kolla så jag inte glömt den på.
Kylskåpsdörren är fucked up, så man måste stänga den mycket försiktigt och ordentligt för att den ska stängas ordentligt (det har hänt ett ANTAL gånger att man kommit ut i köket och upptäckt att den stått på glänt...), och om det låter från köket så måste jag gå och titta så den är stängd.
Samma sak med spisen. Har någon använt den och det tickar till så måste jag gå och titta.
Men jag har begränsat det till att jag bara gör det en gång iallafall. För är kaffebryggaren inte på första gången jag kollar så kommer den inte vara på nästa gång jag hör det ljudet heller. And so on.
Men jag blir fortfarande tokig på ljuden eftersom jag associerar dem med oro för att jag glömt något på.
Nu ska jag spela WoW. Jag skaffade en puppy med huntern, och den är skitcool och söt.
Kaffebryggaren tickar t ex till ibland när man har den på. Hör jag det ticket så måste jag gå och kolla så jag inte glömt den på.
Kylskåpsdörren är fucked up, så man måste stänga den mycket försiktigt och ordentligt för att den ska stängas ordentligt (det har hänt ett ANTAL gånger att man kommit ut i köket och upptäckt att den stått på glänt...), och om det låter från köket så måste jag gå och titta så den är stängd.
Samma sak med spisen. Har någon använt den och det tickar till så måste jag gå och titta.
Men jag har begränsat det till att jag bara gör det en gång iallafall. För är kaffebryggaren inte på första gången jag kollar så kommer den inte vara på nästa gång jag hör det ljudet heller. And so on.
Men jag blir fortfarande tokig på ljuden eftersom jag associerar dem med oro för att jag glömt något på.
Nu ska jag spela WoW. Jag skaffade en puppy med huntern, och den är skitcool och söt.
Lyktor.
30% rabatt på hela beställningen + fri frakt = svårt att ens komma upp i minsta ordervärde, men jag överkom den svårigheten.
Igår kom mina lyktor. De var faktiskt i bättre kvalitet än jag trodde, och även om jag var skeptisk till att ha två vita lyktor så funkade det bra ändå. Med granitskivorna som ljusfat på sidan om den vita lampan på bordet såg det inte för vitt ut.
På väggen bakom den hängande ska det antaligen vara en diskret, tunn spaljé med murgröna på, så lyktan kommer inte att vara mot en vit vägg.
Ja jag tycker det blev mysigt iaf, och det blev fina mönster på väggarna.
Jag provar att ha stora thumbnails nu, får se om det funkar.
Igår kom mina lyktor. De var faktiskt i bättre kvalitet än jag trodde, och även om jag var skeptisk till att ha två vita lyktor så funkade det bra ändå. Med granitskivorna som ljusfat på sidan om den vita lampan på bordet såg det inte för vitt ut.
På väggen bakom den hängande ska det antaligen vara en diskret, tunn spaljé med murgröna på, så lyktan kommer inte att vara mot en vit vägg.
Ja jag tycker det blev mysigt iaf, och det blev fina mönster på väggarna.
Jag provar att ha stora thumbnails nu, får se om det funkar.
Kronobergs slottsruin.
Vi har varit sugna på att åka dit ett tag, och igår var det bra väder så det bara blev så att vi åkte dit. Det ligger trots allt väldigt nära.
Wow, vilket häftigt ställe! Jag hade ju sett några bilder på det, men när man kom in på innergården kändes det som att det var ca 10 dörrar och öppningar man kunde gå igenom, och när man väl hade gått in i en fanns det tre alternativ till, trappor och rum och gaaaah! Jag kände mig som ett litet barn.
Den är inte så himla gammal (från 1400-talet), och det är inte mycket kvar av den, men den var charmig.
Verkligen synd att jag inte hade ett objektiv med lägre brännvidd, det var många trånga utrymmen där det helt enkelt inte gick att fotografera med objektivet jag hade med mig.
Mitt på väggen fanns det en trappa som jag inte vågade gå upp för.
Stora Salen
Utestället
Inte så mycket till tak, vilket gav en häftig effekt till de höga väggarna.
Fängelsehålan, som sträckte sig en bra bit ner.
Håååår!
Har man lyckats med en klippning om håret verkligen ser nästan en decimeter längre ut än INNAN man klippte det? Helt sinnes, jag började tycka att jag faktiskt hade kort hår innan, men gick och störde mig på några torra toppar så jag klippte av en bit, och voila... Känns verkligen som att det blev en decimeter längre.
Det har nog iofs mycket att göra med att det äntligen jämnades ut lite, mitt hår växer så ojämnt så det alltid är mycket kortare fram än bak och åtminstone jag tycker att det ger ett intryck av att vara längre om det är jämnt.
Det gick faktiskt rätt lätt att klippa det den här gången, behövde bara jämna till två små toffsar som stack ut efter det första klippet. Sen lyckades jag dosera rätt med olivoljan också, tänkte inte göra en inpackning utan bara lite grand, och det blidde perfekt.
Har beställt jojobaolja också, jag tror mitt hår kommer gilla det.
En del verkar himla oroade för att det inte skulle bli rakt och säger att de själva minsann aldrig skulle våga klippa det själva. Men det är också en sak jag inte förstår. Inte för att jag tycker att det är något fel med att folk vill ha rakt hår, men jag förstår det inte. Jag jämnar ju till mitt lite, men det gäller toffsar som sticker rakt ut och sådana toffsar irriterar mig.
Det är ju bara hår.
Jag klipper det inte heller för att det ser risigt ut, jag klipper det för att det annars slutar med att jag konstant sitter och pillar på trasiga och torra toppar och jag vet att det kan ge intrycket av att jag är uttråkad eller nåt. För geez, skulle man klippa av allt mitt slitna hår skulle jag bara ha några centimeter kvar...
Något jag inte heller förstår är folk som toppar sig hos frisören. Jag tycker inte heller att det är något FEL med det, men jag förstår inte att man kan lägga flera hundralappar på att få nån centimeter avklippt. Jag har väl mer förståelse för att folk kör hela shamponeringsgrejjen och blir lite omhändertagna, det är ju inget man kan göra hemma helt själv direkt. Att sitta och bli omhändertagen alltså, utan att behöva göra något själv.
Sen är det barnsligt kul att rätta folk som tror att de är fyndiga.
- Höhö, du menar att FRISÖREN ska klippa dig, inte du :P
Nej, jag menar att JAG ska klippa mig.
Ja som sagt, barnsligt kul... :P
Det har nog iofs mycket att göra med att det äntligen jämnades ut lite, mitt hår växer så ojämnt så det alltid är mycket kortare fram än bak och åtminstone jag tycker att det ger ett intryck av att vara längre om det är jämnt.
Det gick faktiskt rätt lätt att klippa det den här gången, behövde bara jämna till två små toffsar som stack ut efter det första klippet. Sen lyckades jag dosera rätt med olivoljan också, tänkte inte göra en inpackning utan bara lite grand, och det blidde perfekt.
Har beställt jojobaolja också, jag tror mitt hår kommer gilla det.
En del verkar himla oroade för att det inte skulle bli rakt och säger att de själva minsann aldrig skulle våga klippa det själva. Men det är också en sak jag inte förstår. Inte för att jag tycker att det är något fel med att folk vill ha rakt hår, men jag förstår det inte. Jag jämnar ju till mitt lite, men det gäller toffsar som sticker rakt ut och sådana toffsar irriterar mig.
Det är ju bara hår.
Jag klipper det inte heller för att det ser risigt ut, jag klipper det för att det annars slutar med att jag konstant sitter och pillar på trasiga och torra toppar och jag vet att det kan ge intrycket av att jag är uttråkad eller nåt. För geez, skulle man klippa av allt mitt slitna hår skulle jag bara ha några centimeter kvar...
Något jag inte heller förstår är folk som toppar sig hos frisören. Jag tycker inte heller att det är något FEL med det, men jag förstår inte att man kan lägga flera hundralappar på att få nån centimeter avklippt. Jag har väl mer förståelse för att folk kör hela shamponeringsgrejjen och blir lite omhändertagna, det är ju inget man kan göra hemma helt själv direkt. Att sitta och bli omhändertagen alltså, utan att behöva göra något själv.
Sen är det barnsligt kul att rätta folk som tror att de är fyndiga.
- Höhö, du menar att FRISÖREN ska klippa dig, inte du :P
Nej, jag menar att JAG ska klippa mig.
Ja som sagt, barnsligt kul... :P
Tandläkare...
Fick arslet ur vagnen och ringde runt lite nyss. Fick reda på att oavsett vilken behandling jag kommer få så kostar det bara 150:- pga tandvårdskortet, och det i sin tur kombineras med det vanliga högkostnadsskyddet inom vården, så... jag kan ju inte skylla på att det är dyrt längre.
Jag har suttit och läst på så gott jag kan om olika tandläkare (vad svårt det ska vara med sånt nu för tiden då, förr var det ju bara att gå till närmaste folktandvård...), och just denna har fått flera bra omdömen och dessutom bra omdömen när det gäller folk som är lite skrajja för sånt. Jag frågade dem hur de hanterade folk som var rädda, men dessvärre kunde hon inte ge mig något direkt svar. Vilket jag iofs förstår, det är ju olika från person till person och de måste ju träffa en först, men jag hade velat höra "Det är lugnt, vi har en kopp Dormicum till dig när du kommer".
Jag är bara så rädd att det kommer bli så att han tittar i käften och säger "Holy shit människa, vad har du gjort?!", så jag måste väl förvarna honom om att det kan se lite illa ut...
Sen ska jag faktiskt försöka göra mitt allra bästa för att gå till tandläkaren en gång i halvåret eller nåt. Eftersom det kommer bli gratis så småningom så är det bara rädslan som står i vägen.
3 veckor kvar... Kl 8 på morgonen också, och det är tre kvarter att gå nere på stan, bleh. Det är ju inte långt, men jag har aldrig varit just där och jag fungerar inte så väl på morgonen, vilket innebär att jag antagligen måste vara nere på stan strax efter 7 för att känna mig säker på att hinna i tid.
Jag har suttit och läst på så gott jag kan om olika tandläkare (vad svårt det ska vara med sånt nu för tiden då, förr var det ju bara att gå till närmaste folktandvård...), och just denna har fått flera bra omdömen och dessutom bra omdömen när det gäller folk som är lite skrajja för sånt. Jag frågade dem hur de hanterade folk som var rädda, men dessvärre kunde hon inte ge mig något direkt svar. Vilket jag iofs förstår, det är ju olika från person till person och de måste ju träffa en först, men jag hade velat höra "Det är lugnt, vi har en kopp Dormicum till dig när du kommer".
Jag är bara så rädd att det kommer bli så att han tittar i käften och säger "Holy shit människa, vad har du gjort?!", så jag måste väl förvarna honom om att det kan se lite illa ut...
Sen ska jag faktiskt försöka göra mitt allra bästa för att gå till tandläkaren en gång i halvåret eller nåt. Eftersom det kommer bli gratis så småningom så är det bara rädslan som står i vägen.
3 veckor kvar... Kl 8 på morgonen också, och det är tre kvarter att gå nere på stan, bleh. Det är ju inte långt, men jag har aldrig varit just där och jag fungerar inte så väl på morgonen, vilket innebär att jag antagligen måste vara nere på stan strax efter 7 för att känna mig säker på att hinna i tid.
Balkongen.
Jag satt och skulle beställa lite småprylar och skulle ut och mäta, och upptäckte att det faktiskt var rätt varmt. Och att det var dumt att sitta inne och faktiskt frysa när jag kunde sitta där ute. Så har suttit där en stund nu. Jag klarar av inte längre stunder, men småstunder är gött. Fördelen med inglasat är ju också att det knappt kommer in nå pollen! Helt underbart.Där är en bättre bild på trädet utanför också.
Och jag gillar verkligen läget på lägenheten. Även om den är på tredje våningen så bor vi på en liten kulle så utsikten gör att det känns som att man bor högre upp.
Finger Eleven
Blev påmind om dem, ooh sitter och lyssnar igenom massa låtar nu... The greyest of blue skies är ett album som uppenbarligen aldrig kan lyssnas sönder, det är mycket möjligt att det är det albumet jag lyssnat mest på i hela mitt liv.
Finns inte en dålig låt på det.
Och min favorit från Tip:
Finns inte en dålig låt på det.
Och min favorit från Tip:
Random.
(ja jag är som sagt inte heller så bra på rubriker)
Känner mig fullt frisk nu, om än lite trött. Sitter och väntar på att klockan ska bli lite mer så att Eriks syster kommer över med lite tvserier. Det var himla snällt av henne, det är trots allt lika långt för mig att gå dit som för henne att gå hit så jag kunde egentligen lika gärna gått och hämtat dem. Vi bor ju trots allt i stort sett grannar.
Hon var över häromdagen och kollade in lägenheten, hon hade ju inte sett den sen dagen vi flyttade in och vi har förbättrat den en hel del. Den börjar nästan kännas färdig nu faktiskt. Det ska upp två saker på väggarna i vardagsrummet och jag ska prova en sak med gardinstången, men vi har iaf fixat gardiner och en längre gardinstång.
Det är bra att ha med sig Erik när man ska köpa saker, även om han inte har så mycket intresse för sånt så kan han ändå säga att han tycker att gardin A är finare än gardin B, och jag som var totalt helt inställd på rödaktiga gardiner fick kompromissa lite vilket antagligen ledde till att det blev mycket finare än vad det skulle blivit om jag hade kört på min idé... De svarta gardinerna var egentligen av "fel" material och för genomskinliga, men när jag provade med de vita blev det helbra. Att de är av olika material blev perfekt. Och att vi körde på latvarianten och bara klippte av de svarta istället för att sy upp dem gjorde att jag kunde göra gardinband till de vita.
Vad som inte syns så bra på bilden är den stora eken vi har utanför balkongen. Vi bor på tredje våningen och har lövverket precis utanför balkongen, vilket gör att även om vi inte har så många blommor så får man ändå ett väldigt grönt intryck. Typ.
Gardiner var väl det roligaste jag hade att skriva om för tillfället.
Känner mig fullt frisk nu, om än lite trött. Sitter och väntar på att klockan ska bli lite mer så att Eriks syster kommer över med lite tvserier. Det var himla snällt av henne, det är trots allt lika långt för mig att gå dit som för henne att gå hit så jag kunde egentligen lika gärna gått och hämtat dem. Vi bor ju trots allt i stort sett grannar.
Hon var över häromdagen och kollade in lägenheten, hon hade ju inte sett den sen dagen vi flyttade in och vi har förbättrat den en hel del. Den börjar nästan kännas färdig nu faktiskt. Det ska upp två saker på väggarna i vardagsrummet och jag ska prova en sak med gardinstången, men vi har iaf fixat gardiner och en längre gardinstång.
Det är bra att ha med sig Erik när man ska köpa saker, även om han inte har så mycket intresse för sånt så kan han ändå säga att han tycker att gardin A är finare än gardin B, och jag som var totalt helt inställd på rödaktiga gardiner fick kompromissa lite vilket antagligen ledde till att det blev mycket finare än vad det skulle blivit om jag hade kört på min idé... De svarta gardinerna var egentligen av "fel" material och för genomskinliga, men när jag provade med de vita blev det helbra. Att de är av olika material blev perfekt. Och att vi körde på latvarianten och bara klippte av de svarta istället för att sy upp dem gjorde att jag kunde göra gardinband till de vita.Vad som inte syns så bra på bilden är den stora eken vi har utanför balkongen. Vi bor på tredje våningen och har lövverket precis utanför balkongen, vilket gör att även om vi inte har så många blommor så får man ändå ett väldigt grönt intryck. Typ.
Gardiner var väl det roligaste jag hade att skriva om för tillfället.
Oajajajbuff.
Jag har väl inte känt att nåt varit på gång, men det har varit lite värre än vanligt, och jag kanske har varit lite sjuk på riktigt t om.
Det peakade igår iaf, och slutade med extrem frossa och värk, så jag sov bort det mesta.
Idag har jag duschat flera gånger och badat och därmed invigt vår uppblåsbara kudde till badkaret. Den ÄR mycket bekväm kan jag säga, och dessutom är det sugproppar på den vilket är mycket smidigt.
Jag har också legat under täcket/TVn och frossat från kl 5 till 12, men nu känns det mycket bättre och jag känner mig rätt normal faktiskt. Bara seg, lite borta i huvudet och lite värk.
Jag kommer nog överleva detta också.
Fail.
Jag skulle minsann laga riktig mat idag så jag gick till affären. Den ligger inte långt bort alls, men det blåser som SATAN ute. Väl där är deras kortläsare trasig så man skulle lämna fram kortet + leg, och jag som inte har ett idkort utan kör med passet istället hade såklart inte det med mig...
Jag borde verkligen skaffa ett idkort snart, så det får plats i plånboken...
Så det var bara att knata hem igen, bara det att det var motvind.
Jag är verkligen jättemesig, jag vet det. Men jag har alltid varit väldigt känslig mot blåst. Jag var ett riktigt öron-näsa-hals-barn när jag var liten/yngre, öroninflammationerna och halsflussen avlöste varandra. Nu har jag inte haft något av det på flera år, men så fort jag utsätts för blåst mer än några minuter så blir jag jätteöm från bihålorna ner till halsmandlarna ungefär, får ont i huvudet och blir helspänd vid det området.
Det är inget jag tänker på när jag är ute och går (för vem tycker inte att det är jobbigt när det blåser), jag är också ute och går såpass sällan när det blåser så jag i stort sett glömmer bort det emellan. Men när jag väl kommit inomhus så märker jag av det och just nu känner jag mig som en femåring som är på väg att få öroninflammation :( Ynklig och gnällig.
Det är därför jag blir jätteglad när det börjar bli såpass kallt så att jag kan ha mössan på mig utan att folk tittar snett, den skyddar mina stackars öron.
Hoho, minns när jag var ca fem och hade läst att det kunde lindra öroninflammation om man vilade huvudet mot en kaninpäls. Nu såhär i efterhand har jag inte den blekaste aning om vart jag läste det för det låter helknäppt.
Iallafall så tänkte jag att det kanske fungerade lika bra med kattpäls, så jag provade på min stackars Hjalmar.
Det funkade faktiskt, och det var faktiskt inte så synd om honom eftersom han verkade tycka om att jag hade huvudet på honom. Jag tror ju inte att det var själva pälsen som gjorde nåt, det var nog mer att det var lugnande och man tänkte mindre på värken.
Jag saknar min Hjalmar. Jag tror jag har kort på varenda katt vi nånsin haft (och det är över 10 antar jag), utom just honom.
Jag borde verkligen skaffa ett idkort snart, så det får plats i plånboken...
Så det var bara att knata hem igen, bara det att det var motvind.
Jag är verkligen jättemesig, jag vet det. Men jag har alltid varit väldigt känslig mot blåst. Jag var ett riktigt öron-näsa-hals-barn när jag var liten/yngre, öroninflammationerna och halsflussen avlöste varandra. Nu har jag inte haft något av det på flera år, men så fort jag utsätts för blåst mer än några minuter så blir jag jätteöm från bihålorna ner till halsmandlarna ungefär, får ont i huvudet och blir helspänd vid det området.
Det är inget jag tänker på när jag är ute och går (för vem tycker inte att det är jobbigt när det blåser), jag är också ute och går såpass sällan när det blåser så jag i stort sett glömmer bort det emellan. Men när jag väl kommit inomhus så märker jag av det och just nu känner jag mig som en femåring som är på väg att få öroninflammation :( Ynklig och gnällig.
Det är därför jag blir jätteglad när det börjar bli såpass kallt så att jag kan ha mössan på mig utan att folk tittar snett, den skyddar mina stackars öron.
Hoho, minns när jag var ca fem och hade läst att det kunde lindra öroninflammation om man vilade huvudet mot en kaninpäls. Nu såhär i efterhand har jag inte den blekaste aning om vart jag läste det för det låter helknäppt.
Iallafall så tänkte jag att det kanske fungerade lika bra med kattpäls, så jag provade på min stackars Hjalmar.
Det funkade faktiskt, och det var faktiskt inte så synd om honom eftersom han verkade tycka om att jag hade huvudet på honom. Jag tror ju inte att det var själva pälsen som gjorde nåt, det var nog mer att det var lugnande och man tänkte mindre på värken.
Jag saknar min Hjalmar. Jag tror jag har kort på varenda katt vi nånsin haft (och det är över 10 antar jag), utom just honom.
Gamla bilder.
Sjukt gammal bild på syster, men jag har alltid gillat den.
Smörigt.
Jag vaknade upp med den här i huvudet.
Eller ja, klockan (telefonen alarmerade) ringde och jag höll på att välta vattenglaset som stod bredvid när jag räckte mig efter den eftersom jag knappt orkade röra på mig och inte orkade öppna ögonen.
Det var en sån där morgon då man undrar vad i helvete man gjort i sömnen, eller i position man legat, för att man känner sig så mör och öm i hela kroppen.
Jag fick iaf låten i huvudet, och snoozade, halvsov och kunde inte få bort låten.
Snoozade en gång till (vad jag alltid orkar störa mig på så pass tidigt är att min klocka snoozar i 9 minuter, och jag förstår inte varför det är just 9 och inte 10. men det kanske är standard, jag vet inte...), hade låten i skallen.
Sen gick jag upp och den har gått på repeat sedan dess.
Jag överger mig till smörigheten. Jag har en riktig soft spot för sådana här låtar. Och jag har totalt accepterat det faktum att jag gillar Bon Jovi.
En annan låt jag brukar få på hjärnan och som brukar krävas en hel dag på repeat är denna.
Nåt år på SRF spelade våra tältgrannar denna på repeat, och jag fastnade direkt, men av någon anledning så tog jag inte reda på vilken låt det var, så det var lite knepigt i efterhand. Fast jag fattar fortfarande inte vad låten handlar om, och det stör mig varje gång jag lyssnar på den. Inte orkar jag ta reda på det heller.
Det är officiellt.
Jag har alltid trott att mitt tillstånd när jag kommer fram till stan har berott på att jag har dålig kondition/går för fort/har fel kläder på mig.
Men nu frös jag t om ute, och gick bara en minut till busshållplatsen, ändå var jag svettig när jag kom fram. För att inte tala om när jag kom hem.
Så det måste helt enkelt bero på nervositet eller nåt.
Det är iofs skönt att inse, för jag har ju trott att min kondition varit oförbätterlig...
Jag har sträckt nån muskel i låret också, jag trodde det skulle ordna sig när jag väl hade gått lite, men icke.
Sprang in på HM iaf. Som vanligt vilsen och förvirrad. Jag gav upp byxorna efter ett tag, men hittade dem på väg till provrummet. Självklart fanns de inte i vad jag trodde var min storlek, så jag tog en storlek större.
Och de tappade jag nästan. Höll på att ge upp igen (jag HATAR att prova kläder i provrum) men jag ville verkligen ha ett par, så jag provade en storlek mindre än vad jag trodde att jag hade, och det... funkade. Byxor töjer sig ändå... Det var intressant att se iaf.
Ett linne och ett par brallor iaf, känns som att jag inte behöver nåt mer för tillfället.
Sen ville jag bara hem, hem, hem...
Jag är rätt dum som gör sådana saker när det är lågtryck ute eftersom jag vet att min kropp blir extra mesig då.
Gick in på drogaffären och hittade en av fem saker jag skulle ha.
Gick ut, var förvirrad, tittade på klockan och såg att bussen skulle gå om fyra-fem minuter.
Panik, började gå väldigt fort, innan jag insåg att det var för långt och att jag inte skulle hinna.
Så jag tog upp min mp3-spelare och förberedde mig på att vänta i 30 min, innan jag insåg att jag faktiskt var mycket närmare än vad jag trodde, så jag började gå väldigt fort igen, såg att bussen stod inne och att personen framför mig sprang mot den, så jag började också springa.
Jag kan se mindre roliga saker framför mig...
Jag hann iaf.
Väl hemma så blev det standardproceduren; av med kläderna i en hög och lägga sig i duschen.
Hela kroppen värker nu, och det känns som att bihålorna ska sprängas.
Jag hatar lågtryck. Det blir alltid så mycket värre då.
Men jag har iaf ett par brallor och ett linne, ska prova dem se och se så de fortfarande passar.
Och JA, vi har studenter här i stan. ...
Men nu frös jag t om ute, och gick bara en minut till busshållplatsen, ändå var jag svettig när jag kom fram. För att inte tala om när jag kom hem.
Så det måste helt enkelt bero på nervositet eller nåt.
Det är iofs skönt att inse, för jag har ju trott att min kondition varit oförbätterlig...
Jag har sträckt nån muskel i låret också, jag trodde det skulle ordna sig när jag väl hade gått lite, men icke.
Sprang in på HM iaf. Som vanligt vilsen och förvirrad. Jag gav upp byxorna efter ett tag, men hittade dem på väg till provrummet. Självklart fanns de inte i vad jag trodde var min storlek, så jag tog en storlek större.
Och de tappade jag nästan. Höll på att ge upp igen (jag HATAR att prova kläder i provrum) men jag ville verkligen ha ett par, så jag provade en storlek mindre än vad jag trodde att jag hade, och det... funkade. Byxor töjer sig ändå... Det var intressant att se iaf.
Ett linne och ett par brallor iaf, känns som att jag inte behöver nåt mer för tillfället.
Sen ville jag bara hem, hem, hem...
Jag är rätt dum som gör sådana saker när det är lågtryck ute eftersom jag vet att min kropp blir extra mesig då.
Gick in på drogaffären och hittade en av fem saker jag skulle ha.
Gick ut, var förvirrad, tittade på klockan och såg att bussen skulle gå om fyra-fem minuter.
Panik, började gå väldigt fort, innan jag insåg att det var för långt och att jag inte skulle hinna.
Så jag tog upp min mp3-spelare och förberedde mig på att vänta i 30 min, innan jag insåg att jag faktiskt var mycket närmare än vad jag trodde, så jag började gå väldigt fort igen, såg att bussen stod inne och att personen framför mig sprang mot den, så jag började också springa.
Jag kan se mindre roliga saker framför mig...
Jag hann iaf.
Väl hemma så blev det standardproceduren; av med kläderna i en hög och lägga sig i duschen.
Hela kroppen värker nu, och det känns som att bihålorna ska sprängas.
Jag hatar lågtryck. Det blir alltid så mycket värre då.
Men jag har iaf ett par brallor och ett linne, ska prova dem se och se så de fortfarande passar.
Och JA, vi har studenter här i stan. ...
Svårt att slita sig.
"Måste bara... skriva ett viktigt inlägg till, måste ju!"
Jag hade ju bestämt att jag skulle ner på stan igår, direkt ifrån läkaren, men det blev inte så. Jag kände verkligen inte för det och jag var uppenbarligen vrålhungrig.
Så idag har jag bestämt mig för att åka ner.
Och jag är på väg.
Det är bara så kallt, det duggar ute, jag är såååå trött (tog mig inte upp förräns vid 10.30 faktiskt), och jag vill verkligen inte gå på stan själv.
Meeen, jag vill de jävla byxorna, och på nätet verkar de gå åt, så det börjar kännas lite brådskande.
Igår på kvällen tänkte jag dock skita i det, eftersom jag kollade på internet banken och såg en planerad insättning från Försäkringskassan på knappt 2k, fick panik och tänkte "Jaha, är det vad jag ska få per månad nu?", och förberedde mig genast för att inte köpa nåt... Det såg jag 18.05, när hade Försäkringskassan nåt sorts underhåll på Mina sidor så man inte kan se planerade utbetalningar? Kl 18-19...
Senare kunde jag logga in och se att det var bostadstillägget... Och det var som om ett stort stenblock lyftes från mina axlar. Från att ha hört "Lite kan du väl kanske få", och gå och hoppas på några hundralappar, så var här som en gåva från ovan.
...
Jag ska gå och borsta tänderna och klä på mig, måste, måste, måste.
Bekännelser.
Alltså... jag har tittat på många serier i mina dagar.
På tiden innan allt fanns på nätet kollade jag på vad som än gick på TV. När jag var yngre och bara hade tre kanaler på mitt rum tittade jag på Kvinnofängelset varje natt. Jag hatar iofs den serien, men jag tittade ändå på den. Jag kan nämligen hata en serie men ändå tycka att den är ok att se på.
Jag älskade Ricki Lake, och ett tag kunde man varva riktigt bra med henne, Jenny Jones och den dära... rödhåriga som sände iväg 98% av alla ungar på boot camp. Sally?
Jag hatade realityserier och liknande när de först kom. Jag minns att jag och två vänner tittade lite på Baren hos den som nu hade trean ändå. Det är visserligen en scen jag fortfarande kommer ihåg, som var så hysteriskt rolig... Den dära stora snubben med rakad skalle och som alltid hade solbrillor på skallen, han kommer ner i köket insvept i täcket, helt nyvaken, och ser att det är massa folk där som håller på att köra bort alla möbler och grejjer. Han står där en stund och verkar försöka fatta vad som händer, innan han ser en klase bananer ligga på köksbordet, går snabbt fram och tar dem och ställer sig sedan på samma ställe, håller hårt om bananerna och verkar försöka fortsätta klura ut vad som pågår.
Anyways...
Poängen är att jag inte ens har någon standard när det gäller tvprogram, jag kan verkligen titta på vad som helst, jag har ingen botten. T om det där... Eden? Det måste varit USAs version av Paradise Hotel, och varje avsnitt slutade med att programledaren sa "You are now banished from Temptation Island!" så ja Temptation Island hette det kanske. Åh det låt så hysteriskt fånigt varje gång hon sa så.
Jag tycker att just sådana serier är rätt äckliga och jag blir alltid lite chockad när jag inser vad människor är kapabla till.
Men, jag har alltid i åtanke att det är tv, de redigerar som de vill och de har manus i säkert allt nu för tiden.
Det senaste är Real Housewives of New Jersey säsong 2.
Jag har tittat på Orange County, New York, Atlanta och första säsongen av denna, och nu är det dags för andra.
Det är nästan så jag vill sträckkolla nu, så spännande är det...
Jag kan ju inte säga att det inte är bra upplagt, för det är det ju. Annars skulle man inte fastna. Så att säga att det är en dålig serie är väl lite fel. Men den handlar ju inte direkt om något, det är bara... drama.
Och det kan vara det jag tycker är så skönt med alla såna här serier.
Ibland händer det inget i ens eget liv så det är skönt att leva sig in i dramatiska händelser och veta att man när som helst kan stänga av det och återgå till sitt liv.
Eller så råkade det ju vara så att mitt liv och min familj liv när jag bodde hos min mor faktiskt (helt ärligt talat, ingen överdrift) var i klass med vilken dramasåpa som helst på trean, så då var det skönt att se på t ex Ricki Lake och se att det fanns folk som hade det mer dramatiskt än en själv. Jag gick media på gymnasiet, och vi skojade under flera år att jag borde låna hem en filmkamera och filma lite och skicka till Strix för att se om gillade det... Det var helt idiotiskt överdrivna saker, men jag kan inte gå in på något av det utan att säga för mycket och jag vill inte skriva om min familj på det viset. Fast ja, vad sägs om någon som har ett satanistiskt altare i sin garderob och försöker kasta förbannelser över min familj, samtidigt som hon vill ta med mig till nån svensk pow wow? Och det är bara en liten del av hela den historien...
ANYWAYS.
Jag kan som sagt se på vad som helst, men det behöver inte betyda att det är bra. När Erik "kommer på mig" ibland med att se på vissa serier känner jag att jag behöver bortförklara det på något sätt, men nu har han nog vant sig vid det.
Däremot så krävs det ändå en hel del för att jag ska tycka att en serie är bra på riktigt. Jag känner mig lite skadad och tänker alldeles för mycket på detaljer som miljöer, fakta i manus, sättet de filmat på, musiken. Så det är en hel del som ska falla på plats för att jag ska kunna säga att en serie är bra. Samma sak med filmer, det är lite därför jag och Erik har svårt att komma överens om filmer eftersom vi tittar efter hela olika saker i en film.
Dexter är bra. Sättet de lyckas porträttera en psykopat på och ändå visa att han är en människa som kan vilja väl, det är fantastiskt. Inte för att jämföra mig själv med en psykopat, men en del tankegångar är liknande och därför är det extra kul att få höra hur han tänker.
"Ok, nu ler hon. Jag tror att det jag sa var bra. Ska jag också le?"
Jag saknar Dexter...
Men på söndag tror jag att True Blood börjar igen.
Jag tycker nog att den är rätt bra. Vilket var förvånande, för jag har aldrig gillat vampyrgrejjer och började se på den bara för att Anna Paquin var med. Hon är en av de skådespelarna som jag liXoM litar lite på, och tänker att om hon är med i något så måste hon tyckt att manuset var bra på riktigt, och då vill jag ge det en chans.
Sen är det väl tragiskt nog så att jag har för mycket fritid. Jag har inte jobbat på över fem år och SÅÅÅ mycket finns det inte att göra på dagarna. Vilket gör att man till slut tittar på vad som helst...
Återigen, hatten av för Ninjavideo. Ni har nog räddat mitt liv.
På tiden innan allt fanns på nätet kollade jag på vad som än gick på TV. När jag var yngre och bara hade tre kanaler på mitt rum tittade jag på Kvinnofängelset varje natt. Jag hatar iofs den serien, men jag tittade ändå på den. Jag kan nämligen hata en serie men ändå tycka att den är ok att se på.
Jag älskade Ricki Lake, och ett tag kunde man varva riktigt bra med henne, Jenny Jones och den dära... rödhåriga som sände iväg 98% av alla ungar på boot camp. Sally?
Jag hatade realityserier och liknande när de först kom. Jag minns att jag och två vänner tittade lite på Baren hos den som nu hade trean ändå. Det är visserligen en scen jag fortfarande kommer ihåg, som var så hysteriskt rolig... Den dära stora snubben med rakad skalle och som alltid hade solbrillor på skallen, han kommer ner i köket insvept i täcket, helt nyvaken, och ser att det är massa folk där som håller på att köra bort alla möbler och grejjer. Han står där en stund och verkar försöka fatta vad som händer, innan han ser en klase bananer ligga på köksbordet, går snabbt fram och tar dem och ställer sig sedan på samma ställe, håller hårt om bananerna och verkar försöka fortsätta klura ut vad som pågår.
Anyways...
Poängen är att jag inte ens har någon standard när det gäller tvprogram, jag kan verkligen titta på vad som helst, jag har ingen botten. T om det där... Eden? Det måste varit USAs version av Paradise Hotel, och varje avsnitt slutade med att programledaren sa "You are now banished from Temptation Island!" så ja Temptation Island hette det kanske. Åh det låt så hysteriskt fånigt varje gång hon sa så.
Jag tycker att just sådana serier är rätt äckliga och jag blir alltid lite chockad när jag inser vad människor är kapabla till.
Men, jag har alltid i åtanke att det är tv, de redigerar som de vill och de har manus i säkert allt nu för tiden.
Det senaste är Real Housewives of New Jersey säsong 2.
Jag har tittat på Orange County, New York, Atlanta och första säsongen av denna, och nu är det dags för andra.
Det är nästan så jag vill sträckkolla nu, så spännande är det...
Jag kan ju inte säga att det inte är bra upplagt, för det är det ju. Annars skulle man inte fastna. Så att säga att det är en dålig serie är väl lite fel. Men den handlar ju inte direkt om något, det är bara... drama.
Och det kan vara det jag tycker är så skönt med alla såna här serier.
Ibland händer det inget i ens eget liv så det är skönt att leva sig in i dramatiska händelser och veta att man när som helst kan stänga av det och återgå till sitt liv.
Eller så råkade det ju vara så att mitt liv och min familj liv när jag bodde hos min mor faktiskt (helt ärligt talat, ingen överdrift) var i klass med vilken dramasåpa som helst på trean, så då var det skönt att se på t ex Ricki Lake och se att det fanns folk som hade det mer dramatiskt än en själv. Jag gick media på gymnasiet, och vi skojade under flera år att jag borde låna hem en filmkamera och filma lite och skicka till Strix för att se om gillade det... Det var helt idiotiskt överdrivna saker, men jag kan inte gå in på något av det utan att säga för mycket och jag vill inte skriva om min familj på det viset. Fast ja, vad sägs om någon som har ett satanistiskt altare i sin garderob och försöker kasta förbannelser över min familj, samtidigt som hon vill ta med mig till nån svensk pow wow? Och det är bara en liten del av hela den historien...
ANYWAYS.
Jag kan som sagt se på vad som helst, men det behöver inte betyda att det är bra. När Erik "kommer på mig" ibland med att se på vissa serier känner jag att jag behöver bortförklara det på något sätt, men nu har han nog vant sig vid det.
Däremot så krävs det ändå en hel del för att jag ska tycka att en serie är bra på riktigt. Jag känner mig lite skadad och tänker alldeles för mycket på detaljer som miljöer, fakta i manus, sättet de filmat på, musiken. Så det är en hel del som ska falla på plats för att jag ska kunna säga att en serie är bra. Samma sak med filmer, det är lite därför jag och Erik har svårt att komma överens om filmer eftersom vi tittar efter hela olika saker i en film.
Dexter är bra. Sättet de lyckas porträttera en psykopat på och ändå visa att han är en människa som kan vilja väl, det är fantastiskt. Inte för att jämföra mig själv med en psykopat, men en del tankegångar är liknande och därför är det extra kul att få höra hur han tänker.
"Ok, nu ler hon. Jag tror att det jag sa var bra. Ska jag också le?"
Jag saknar Dexter...
Men på söndag tror jag att True Blood börjar igen.
Jag tycker nog att den är rätt bra. Vilket var förvånande, för jag har aldrig gillat vampyrgrejjer och började se på den bara för att Anna Paquin var med. Hon är en av de skådespelarna som jag liXoM litar lite på, och tänker att om hon är med i något så måste hon tyckt att manuset var bra på riktigt, och då vill jag ge det en chans.
Sen är det väl tragiskt nog så att jag har för mycket fritid. Jag har inte jobbat på över fem år och SÅÅÅ mycket finns det inte att göra på dagarna. Vilket gör att man till slut tittar på vad som helst...
Återigen, hatten av för Ninjavideo. Ni har nog räddat mitt liv.
Min mage kan prata.
På den taktila stimuleringen hade vi precis, vad ska man säga... jag använder hennes ord, "tagit mig på en resa genom min kropp". Hon hade sagt saker som "Och nu går vi från din nacke. Försök känna formen av ditt huvud. Försök att känna håret.". Det var lika flummigt som det lät.
Och vi hade börjat med själva stimuleringen.
Då sitter vi mittemot varandra, så att våra knän nästan snuddar vid varandra, en stor kudde över våra ben och jag har mina underarmar vilandes på kudden medan hon gör sin grej.
Och jag känner att magen börjar gnälla lite, men jag försöker hålla emot. Ända tills den bara vrålar rakt ut. Ett långdraget vrål i stil med "Jag får minsann bara mat en gång om dagen, MATA MIG!". Sen vägrar den vara tyst, så det kändes som lögn i helvetet att slappna av den här gången också...
Jag tycker inte att sånt är generande i vanliga fall, men nu tyckte jag faktiskt det.
Och vi hade börjat med själva stimuleringen.
Då sitter vi mittemot varandra, så att våra knän nästan snuddar vid varandra, en stor kudde över våra ben och jag har mina underarmar vilandes på kudden medan hon gör sin grej.
Och jag känner att magen börjar gnälla lite, men jag försöker hålla emot. Ända tills den bara vrålar rakt ut. Ett långdraget vrål i stil med "Jag får minsann bara mat en gång om dagen, MATA MIG!". Sen vägrar den vara tyst, så det kändes som lögn i helvetet att slappna av den här gången också...
Jag tycker inte att sånt är generande i vanliga fall, men nu tyckte jag faktiskt det.
SRF
Ja jag var och hämtade ut paketet på Preem igår f.ö... Och det bara råkade vara fullt med bilar och fullt med människor som såg ut som att de skulle på festival. Och så slog det ju mig att det är SRF typ nu.
Jag är lite kluven.
Jag blev avundsjuk när jag såg dem, och festivalsugen som satan, men jag vet ju att det inte är bra line-up alls, och jag är inte avundsjuk på de som måste sova i tält nu. För det lär ju vara ungefär samma väder där som här.
Men det är rätt lustigt att tänka på att vi antagligen brukade åka förbi här när vi åkte från Sthlm till SRF, och att vi faktiskt åkte förbi byn där Erik bodde.
Jag är lite kluven.
Jag blev avundsjuk när jag såg dem, och festivalsugen som satan, men jag vet ju att det inte är bra line-up alls, och jag är inte avundsjuk på de som måste sova i tält nu. För det lär ju vara ungefär samma väder där som här.
Men det är rätt lustigt att tänka på att vi antagligen brukade åka förbi här när vi åkte från Sthlm till SRF, och att vi faktiskt åkte förbi byn där Erik bodde.
Lampa.
Jag har aldrig tyckt om att ha ljus när jag tittar på TV men det blev en mycket bra TV-tittarlampa eftersom det var ett sånt mjuk ljus.
Jag ska iväg på taktil stimulering senare idag, hade tänkt tvätta håret eftersom jag använder ett specialshampoo som har en svag doft av avlopp, men jag orkar inte.
Hon ska ta axlar, armar och händer så hon lär ju stå nära mitt hår, men jag får helt enkelt förklara att det är shampoot som luktar. För är det nåt jag vet att jag är löjligt nojjig med så är det ju faktiskt att lukta illa.
Sen ska jag ner på staden. Det regnar och är kallt, men jag ska. Måste ha lite ladygrejjer.
Och en svart skarvsladd. Varför ta en vit när det finns svart? :D
Jag ville att det skulle vara fint väder så jag kunde ta med kameran och visa hur Växjösjön mot centrum ser ut, för det är skitmysigt, men det får bli en annan dag.
Jag fick hem ett paket igår. Jag hittade en Amon Amarth-top jag ville ha på Tradera, det var bara det att det ingick i ett toppaket med tre andra toppar som jag inte ville ha, men jag fick det för 100:- iaf och bara AA-topen är värd det för mig. Sen tycker jag iofs om de två andra banden också så de funkar väl, om inte annat kan jag experimentera på att sy om dem. Blir det bra så har jag fina topar med band jag gillar, blir det inte bra så är det skitsamma. Den fjärde toppen var verkligen jätteskön men jag gillar inte bandet och jag har inte tröjor med motiv jag inte gillar/står för. Men nu visade det sig att en vän gillar dem, så jag kunde pracka på henne den :D Så en hundralapp var det helt klart värt.
Dumma ordspråk.
"Behandla andra som du själv vill bli behandlad"
Har jag gnällt över det redan?
Det tåls att gnällas över igen isåfall...
Jag hatar det uttrycket.
Jag försöker att behandla folk som de vill bli behandlade, inom vissa ramar då.
Visst fungerar det hela om alla går efter en viss sorts standard, men när det kommer till småsaker så går de flesta alldeles för mycket efter sig själva istället för att lyssna och fråga hur den andra vill bli behandlad. Som om det är man själv som har rätt, att man själv har hittat det enda, sanna sättet.
Jag vill kanske lyssna på en viss sorts musik när jag kommer hem till nån, men inte slänger jag på den musiken när låt säga en bekant kommer hem till mig och jag inte känner den personen särskilt väl. Då är vi ju två stycken så då frågar jag vad den vill lyssna på, OM den vill lyssna på nåt.
Jag märker ord, javisst, men jag tycker ändå att de flesta tar det uttrycket alldeles för långt. När man kommit förbi den där första vänligheten och artigheten.
Och idag blev jag så irriterad, och det känns som att det har lite att göra med det här jävla uttrycket.
- Jag hatar verkligen att låna ut filmer till de flesta, jag har väldigt svårt för det...
- Men du lånar ju filmer av folk?
- Ja?
- Så du förväntar dig att du ska få låna filmer av folk när de inte får låna av dig?
Vad har det med NÅGOT att göra?
Jag förväntar mig aldrig något sådant (att få låna någon annans egendom), och jag hatar att LÅNA UT filmer, inte att låna filmer. Är jag dum som tycker att det är olika saker?
Varför skulle mina känslor gälla för någon annan? Om personen jag ville låna av nu skulle tycka som mig, dvs att det är jobbigt att låna ut sina filmer, så fine, då får jag acceptera det, men det skulle ju vara bedrövligt fånigt om personen inte ville låna ut filmer på pin kiv bara för att jag själv inte tycker om att låna ut. Och hittills så har jag aldrig varit med om det, men hela resonemanget ingår tydligen i vissa personers logik... Alla har ju olika förutsättningar, om någon annan har lätt för något som jag har svårt för så ser jag inte att jag skulle ha något slags dåligt samvete för att jag drar nytta av det.
Det känns bara som att jag den senaste tiden har varit med om alldeles för mycket sånt dumt, att folk har för svårt att ens tänka sig att någon annan är annorlunda, men det inte behöver påverka mycket alls.
Menar, hur svårt skulle det vara för mig att fråga personen vad den vill höra för musik och sedan komma fram till en gemensam playlist? Skulle det var så att jag bara lyssnade på death metal egentligen, och den andra på jazz, så skulle vi säkert kunna hitta något annat gemensamt ändå.
Gah, det känns som att det är för många som tycker att det är one or another, att båda inte kan vara nöjda samtidigt även om man är olika.
Sen verkar en del tycka att man är konstig som frågar hur de vill bli behandlade i vissa situationer, när en sådan situation dyker upp. Som om man är konstig för att man vill att den andra ska känna sig bra behandlad. Det är oftast inte jobbigare för mig att behandla någon som den verkligen bli behandlad på än att behandla den efter någon standard, så varför inte göra det? Man är väl anpassningsbar i sitt beteende.
Om någon tycker bättre om penne än fusilli och man har båda hemma så är det ju inte jobbigare att göra penne och iallafall jag tycker att det är självklart att göra det om det gör den andre gladare.
Det värsta är när folk tycker att något är för konstigt och helt sonika inte "godtar" det och då går efter sitt eget tycke. Det känns som att de tänker "Nä det där är bara för konstigt, JAG skulle ju vilja bli behandlad SÅHÄR, varför vill inte hon det? Det låter ju mycket bättre i mina öron, så jag kör på det. Hon vet säkert inte sitt eget bästa."
Världen är konstig.
Ibland känns det fan som att det är alla andra som har Aspergers och inte jag. Eller så beror det på att jag större delen av mitt liv har fått stå ut med att bli behandlad som jag inte vill och att jag därför verkligen förstår vikten av att vara lyhörd när det gäller folk och inte bara köra på i samma gamla spår när det gäller alla.
Lyckligtvist så har jag vänner som respekterar mig tillräckligt för att behandla mig på ett sätt som passar mig. Och som inte är rädda för att fråga.
Och jag frågar hellre en gång extra än att bara ta för givet.
Har jag gnällt över det redan?
Det tåls att gnällas över igen isåfall...
Jag hatar det uttrycket.
Jag försöker att behandla folk som de vill bli behandlade, inom vissa ramar då.
Visst fungerar det hela om alla går efter en viss sorts standard, men när det kommer till småsaker så går de flesta alldeles för mycket efter sig själva istället för att lyssna och fråga hur den andra vill bli behandlad. Som om det är man själv som har rätt, att man själv har hittat det enda, sanna sättet.
Jag vill kanske lyssna på en viss sorts musik när jag kommer hem till nån, men inte slänger jag på den musiken när låt säga en bekant kommer hem till mig och jag inte känner den personen särskilt väl. Då är vi ju två stycken så då frågar jag vad den vill lyssna på, OM den vill lyssna på nåt.
Jag märker ord, javisst, men jag tycker ändå att de flesta tar det uttrycket alldeles för långt. När man kommit förbi den där första vänligheten och artigheten.
Och idag blev jag så irriterad, och det känns som att det har lite att göra med det här jävla uttrycket.
- Jag hatar verkligen att låna ut filmer till de flesta, jag har väldigt svårt för det...
- Men du lånar ju filmer av folk?
- Ja?
- Så du förväntar dig att du ska få låna filmer av folk när de inte får låna av dig?
Vad har det med NÅGOT att göra?
Jag förväntar mig aldrig något sådant (att få låna någon annans egendom), och jag hatar att LÅNA UT filmer, inte att låna filmer. Är jag dum som tycker att det är olika saker?
Varför skulle mina känslor gälla för någon annan? Om personen jag ville låna av nu skulle tycka som mig, dvs att det är jobbigt att låna ut sina filmer, så fine, då får jag acceptera det, men det skulle ju vara bedrövligt fånigt om personen inte ville låna ut filmer på pin kiv bara för att jag själv inte tycker om att låna ut. Och hittills så har jag aldrig varit med om det, men hela resonemanget ingår tydligen i vissa personers logik... Alla har ju olika förutsättningar, om någon annan har lätt för något som jag har svårt för så ser jag inte att jag skulle ha något slags dåligt samvete för att jag drar nytta av det.
Det känns bara som att jag den senaste tiden har varit med om alldeles för mycket sånt dumt, att folk har för svårt att ens tänka sig att någon annan är annorlunda, men det inte behöver påverka mycket alls.
Menar, hur svårt skulle det vara för mig att fråga personen vad den vill höra för musik och sedan komma fram till en gemensam playlist? Skulle det var så att jag bara lyssnade på death metal egentligen, och den andra på jazz, så skulle vi säkert kunna hitta något annat gemensamt ändå.
Gah, det känns som att det är för många som tycker att det är one or another, att båda inte kan vara nöjda samtidigt även om man är olika.
Sen verkar en del tycka att man är konstig som frågar hur de vill bli behandlade i vissa situationer, när en sådan situation dyker upp. Som om man är konstig för att man vill att den andra ska känna sig bra behandlad. Det är oftast inte jobbigare för mig att behandla någon som den verkligen bli behandlad på än att behandla den efter någon standard, så varför inte göra det? Man är väl anpassningsbar i sitt beteende.
Om någon tycker bättre om penne än fusilli och man har båda hemma så är det ju inte jobbigare att göra penne och iallafall jag tycker att det är självklart att göra det om det gör den andre gladare.
Det värsta är när folk tycker att något är för konstigt och helt sonika inte "godtar" det och då går efter sitt eget tycke. Det känns som att de tänker "Nä det där är bara för konstigt, JAG skulle ju vilja bli behandlad SÅHÄR, varför vill inte hon det? Det låter ju mycket bättre i mina öron, så jag kör på det. Hon vet säkert inte sitt eget bästa."
Världen är konstig.
Ibland känns det fan som att det är alla andra som har Aspergers och inte jag. Eller så beror det på att jag större delen av mitt liv har fått stå ut med att bli behandlad som jag inte vill och att jag därför verkligen förstår vikten av att vara lyhörd när det gäller folk och inte bara köra på i samma gamla spår när det gäller alla.
Lyckligtvist så har jag vänner som respekterar mig tillräckligt för att behandla mig på ett sätt som passar mig. Och som inte är rädda för att fråga.
Och jag frågar hellre en gång extra än att bara ta för givet.
Forum n shit.
Förutom Flashback, där jag inte ens är riktigt aktiv och har så ej varit på flera år, så är jag med två på slutna forum, där jag mest halkat med på ett bananskal.
Men fy vad jag gillar dem båda. Det är numera små forum, eftersom det rensats rätt rejält, men det är enligt mig bra för nu vet man att personerna som är kvar är... bra.
Även om man inte känner folk på riktigt, så vet man ändå vilka de är. Någon som jag aldrig ens pratat med direkt råkade t ex illa ut, jag hjälpte på det sättet jag kunde, och en annan medlem skickade ett mail och bara tackade för att jag var en sådan fantastisk person eftersom han visste att jag inte ens kände den första. Och det värmde. Speciellt eftersom jag inte ville att mitt namn skulle stå med på listan över folk som hjälpt honom, men eftersom den hära andra var en av adminsen så kunde han ju se det ändå.
Det är bara lite mysigt på nå vis.
Och när jaaaag var uuuung (dvs iaf för några år sen) så var Flashback mycket vettigare... rent allmänt. Det var mindre och jag tror inte att man kände sig lika anonym och därför slängde man inte ur sig skit som många gör nu.
F.ö, taget från den Officiella Facebooktråden från Flashback;
"En annan halvirriterande grej är när folk säger att de ska glo på fb. Fan alla vi vet ju vad fb egentligen står för.
Hitta på nåt eget. Fb ÄR Flashback ffs."
Right on!
Just nu sitter jag och fryser som en gris. Sådär... fryserFRYSER. En sån där kyla som inte går att göra något åt, bara att vänta ut den.
Jag har försökt ta mig ner på stan i två dagar nu eftersom jag verkligen behöver ett par brallor där, + att jag verkligen vill leta efter en lykta till balkongen, men det har envisats med att regna och vara kallt, och då vill jag inte vara med...
Imorrn har jag ändå sån dära taktil stimulering, så jag ska nog sitta kvar på bussen ner till centrum så slipper jag gå ner iaf.
Men fy vad jag gillar dem båda. Det är numera små forum, eftersom det rensats rätt rejält, men det är enligt mig bra för nu vet man att personerna som är kvar är... bra.
Även om man inte känner folk på riktigt, så vet man ändå vilka de är. Någon som jag aldrig ens pratat med direkt råkade t ex illa ut, jag hjälpte på det sättet jag kunde, och en annan medlem skickade ett mail och bara tackade för att jag var en sådan fantastisk person eftersom han visste att jag inte ens kände den första. Och det värmde. Speciellt eftersom jag inte ville att mitt namn skulle stå med på listan över folk som hjälpt honom, men eftersom den hära andra var en av adminsen så kunde han ju se det ändå.
Det är bara lite mysigt på nå vis.
Och när jaaaag var uuuung (dvs iaf för några år sen) så var Flashback mycket vettigare... rent allmänt. Det var mindre och jag tror inte att man kände sig lika anonym och därför slängde man inte ur sig skit som många gör nu.
F.ö, taget från den Officiella Facebooktråden från Flashback;
"En annan halvirriterande grej är när folk säger att de ska glo på fb. Fan alla vi vet ju vad fb egentligen står för.
Hitta på nåt eget. Fb ÄR Flashback ffs."
Right on!
Just nu sitter jag och fryser som en gris. Sådär... fryserFRYSER. En sån där kyla som inte går att göra något åt, bara att vänta ut den.
Jag har försökt ta mig ner på stan i två dagar nu eftersom jag verkligen behöver ett par brallor där, + att jag verkligen vill leta efter en lykta till balkongen, men det har envisats med att regna och vara kallt, och då vill jag inte vara med...
Imorrn har jag ändå sån dära taktil stimulering, så jag ska nog sitta kvar på bussen ner till centrum så slipper jag gå ner iaf.
Badrum.
Jag tror vi är rätt nöjda med badrummet för nu iaf. Vi slängde upp kakeldekoren lite fort innan Eriks familj kom hit, och det gjorde sjukt stor skillnad i hela rummet. Även om det bara var en sådan liten del, så det var skönt.
För ett år sen hade jag inte kunnat tänka mig att mitt badrum skulle se ut såhär, men man anpassar ju stilen efter rummet, och nu har vi så få och klara färger som möjligt för att undvika att rummet ser mindre ut. Rött, vitt, svart och metall, gärna svart metall. Inget speciellt alls, men vi gillar det.
Som bekant är Clintan vår gemensamma "sak" så att han får vara med på duschdraperiet är bara en bonus.
Jag har en kär vän som antagligen läser det här som skulle få spel om hon öppnade dörren och såg duschdraperiet på det sättet, speciellt eftersom motivet är som det är, och oroa dig inte, draperier KOMMER att vara tillbakadraget när du kommer :P
Känns som att ett fisheye skulle vara bra här, men oh well.
Lägg märke till de matchande eltandborstarna.
För ett år sen hade jag inte kunnat tänka mig att mitt badrum skulle se ut såhär, men man anpassar ju stilen efter rummet, och nu har vi så få och klara färger som möjligt för att undvika att rummet ser mindre ut. Rött, vitt, svart och metall, gärna svart metall. Inget speciellt alls, men vi gillar det.
Som bekant är Clintan vår gemensamma "sak" så att han får vara med på duschdraperiet är bara en bonus.
Jag har en kär vän som antagligen läser det här som skulle få spel om hon öppnade dörren och såg duschdraperiet på det sättet, speciellt eftersom motivet är som det är, och oroa dig inte, draperier KOMMER att vara tillbakadraget när du kommer :P
Känns som att ett fisheye skulle vara bra här, men oh well.
Lägg märke till de matchande eltandborstarna.
Flyttgröt och Avatar.
Igår kom svärfamiljen med flyttgröt, och innan det var det full fart på städningen och fixa de nyinköpta gardinerna och sånt därnt.
Ett tag trivdes jag väldigt bra med hur ren och fin lägenheten var, att alla småsaker var undangömda och sådär. Synd att jag aldrig skulle kunna hålla det så i längden.
Maten var uppskattad (klyftpotatis med morötter, lövbiff och grönpepparsås, Scharzwaldtårta och Dajmtårta till efterrätt), och de verkade tycka att lägenheten var fin.
Vi slog oss ner i soffan och herrarna i familjen, satte sig bredvid varandra. Efter ett tag tyckte jag att Erik skulle sätta sig emellan sin bror och sin far eftersom de nyptes och slogs, sen insåg jag att Erik var likadan själv när han väl hamnade bredvid dem...
Det var mycket trevligt att kunna bjuda på mat iaf.
Efter det åkte Erik och köpte Avatar, eftersom vi inte sett den än. Jag hade inga höga förväntningar, jag har extremt sällan det nu för tiden, men nog trodde jag att jag skulle tycka att den var bra eftersom jag faktiskt inte ens hört talas om någon som inte tyckt om den.
Men oh well. Den var väl sevärd. Den var inte min kopp té helt enkelt. Lite för mycket fantasy och animation för min smak.
Hela grejjen med att folk får sig en tankeställare om att man ska respektera naturen och att allt hör samman, det var ju inget nytt i filmvärldne men tydligen så behövdes det en animerad film med stora, söta blå varelser för att en del skulle se det.
Jag önskar att jag kunde sy.
Jag har en massa t-shirtar som jag vill sy om, och en massa toppar som jag vill modifiera bara lite. T ex toppar som egentligen är barnstorlek, jag hatar halsringningen på dem och vill att den ska bara bredare, men känns inte som att jag törs försöka mig på att ändra dem mer än att klippa bort linningen utan att röra sömmarna. Och förlänga en del toppar, jag tycker inte om att halva magen hänger utanför men jag vill inte heller kasta bort en skön top bara för det.
Funderar på att leta upp någon som kan modifiera mina befintliga kläder faktiskt.
Jag väntar på att Erik ska sluta, så han kommer hem med pizza, så vi kan åka iväg och handla.
Vi ska köpa trall till balkongen, det kommer gör en sån stor skillnad. Det är en hel del andra grejjer jag vill göra med den också, men efter trallen och nån lykta så nöjer jag mig för i år tror jag. Kanske. Typ...
Åsså ska vi köpa mat inför imorgon, ty då kommer svärföräldrarna med flyttgröt. Det är alltid nervöst att laga mat till dem, eftersom jag antagligen skulle välja maten de själva lagar över restaurangmat varje dag. Men det blir nog bra.
Måste få i ordning allt här tills dess bara, och det är rätt mycket.
Åsså in på HM och leta efter sådana där 3/4-byxor. För mig är det lite av ett måste på sommaren, men jag har inte köpt några sedan sommaren 2006 tror jag, de förra jag hade gjorde jag själv genom att helt enkelt klippa av ett par gamla brallor och även om de fortfarande hänger med så är det faktiskt för stora hål även om man har strumpbyxor under... Så jag FÅR köpa ett par såna.
Funderar på att leta upp någon som kan modifiera mina befintliga kläder faktiskt.
Jag väntar på att Erik ska sluta, så han kommer hem med pizza, så vi kan åka iväg och handla.
Vi ska köpa trall till balkongen, det kommer gör en sån stor skillnad. Det är en hel del andra grejjer jag vill göra med den också, men efter trallen och nån lykta så nöjer jag mig för i år tror jag. Kanske. Typ...
Åsså ska vi köpa mat inför imorgon, ty då kommer svärföräldrarna med flyttgröt. Det är alltid nervöst att laga mat till dem, eftersom jag antagligen skulle välja maten de själva lagar över restaurangmat varje dag. Men det blir nog bra.
Måste få i ordning allt här tills dess bara, och det är rätt mycket.
Åsså in på HM och leta efter sådana där 3/4-byxor. För mig är det lite av ett måste på sommaren, men jag har inte köpt några sedan sommaren 2006 tror jag, de förra jag hade gjorde jag själv genom att helt enkelt klippa av ett par gamla brallor och även om de fortfarande hänger med så är det faktiskt för stora hål även om man har strumpbyxor under... Så jag FÅR köpa ett par såna.
Måla, måla...
Skrivbordet har varit planerat sen ett bra tag tillbaks, och Erik (återigen, lyx, lyx, lyx att han kan fixa allt sånt!) kom hem med allt vi behövde en dag. Så vi passade på att ta en hylla(aktig) sak också. Jag vet inte om Erik förstod att man inte kan ha en sådan nyans av lila som den hyllan hade i ett sånt här vardagsrum, men jag är säker på att alla andra håller med mig. Oh come on, svart är aldrig fel ändå...Hela ovansidan av skrivbordet var vitt, och jag tänkte att om man gör hela svart så kanske det blir lite för mörkt i den delen av rummet, så vi försöker få sidorna att förbli vita. Misslyckas det så är det ju inte värre än att man målar det svart i efterhand. Sen har jag ju en annan liten plan för skrivbordet, men vette fan hur det skulle funka rent praktiskt med burkarna...
Det är bara en liten hake med målningen också; man måste vänta nästan ett dygn innan man tar andra strykningen, och... det här kommer väl som en överraskning, men vi sitter rätt mycket vid datorerna. Det är väl några timmar per natt som ingen sitter där. Så det hela innebär att vi inte kan använda skrivbordet på nästan två dygn.
Nu är det ju inte så att någon av oss döööör om vi inte kan använda datorerna, men för mig som är ensam hemma hela dagarna är datorn sjukt viktig som tidsfördriv, också för att kunna se på film och tv-serier. Och bara prata med folk, utan en dator skulle jag verkligen ha noll att göra.
Och jag måste ju ha min dagliga dos av morgonserie, så jag slängde upp den på vardagsrumsbordet. En mer ergonomisk ställning finns nog, faktiskt så funkar det inte ens att använda den som vanligt, men det funkar mycket bra till att se på serier på datorn, eftersom jag bara lutar mig tillbaks i soffan.
Jag är lite oroad över vad som verkar vara luftbubblor på det målade, men det känns som att det fixar sig med en slipning sen. Jag säger som Eriks bror; "Händige Erik slår till igen". Vilket vid tillfället var menat som sarkasm men faktum är att han ÄR händig, så det känns som att jag hädanefter inte kommer behöva oroa mig för saker i lägenheten, och när jag ska göra om småsaker och så. Jag tycker fortfarande att det är lite lustigt att vi just här faller in i könsstereotyperna; jag vill göra om när det gäller inredning, berättar för honom hur jag vill ha det och han kommer med de praktiska lösningarna.
Och som bonus behöver jag inte skämmas för att jag sitter och dreglar över hantverkaren som springer omkring i arbetsbyxor och bar överkropp, eftersom det är min alldeles egna hantverkare.
Den nya serien för mig är f.ö Brothers and sisters. Jag vet att jag halvsett nån halv säsong här och där på TV. och att jag verkligen gillade den, men nu ser jag den från början.
Mycket bra serie, mycket bra karaktärer.
Haha, det gör seriöst ont i benen att sitta i den här ställningen och skriva, så jag slutar nu...
Taktil stimulering.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Taktil_massage
Jag hade sagt till Erik att det inte verkade vara något mumbojumbo iaf, men man kunde lätt få det intrycket när man klev in i rummet...
Verkligen en sån där new age-känsla, massa detaljer, hennes smycken (bl a ett halsband som verkligen plingade varje gång hon rörde sig, wtf?), men det var inte riktigt så. Även om hon hade ett lager med musik, rökelser och ljus...
Hon var trevlig iaf. Hon tog tid på sig för att se vilken nivå jag befann mig på, frågade saker på ett bra sätt, och allt sånt.
- Ja jag läste att du kunde ha lite svårt för beröring?
- Jag avskyr beröring.
- Jaha oj, du AVSKYR det? (och hon verkade uppriktigt sagt förvånad, och verkade faktiskt förstå skillnaden) Ja det stod det inget om...
Hon berättade massor och var noga med att påpeka att allt var enligt mina regler, det var hon som skulle anpassa sig efter mig sa hon.
- Men hur gör du när någon kommer fram sådär och det blir beröring?
- Hur menar du?
- Ja om någon tar på dig?
- Eh, jag vet inte, det händer bara inte att random människor kommer fram och tar på mig så den situationen uppstår aldrig...
Jag förstod inte riktigt vad hon menade där...
Och sen frågan som börjat bli jobbigare än frågan om hur många syskon jag har.
- Vart är det du kommer från nu igen?
- Jag bodde i Ryd innan det här.
- Jaha, Ryd?!
- Ja, jag bodde där i ett år.
- Bara ett år alltså. Vart kommer du från egentligen?
- Ja Arboga är det väl, fast före jag bodde i Ryd så.. bodde jag iofs också i Arboga, men innan dess Stockholm... vi kan säga Stockholm.
Det visade sig att hon var från Västerås.
Vi bestämde oss för att som planerat börja med händerna iaf. Det fanns en brits med massa kuddar där man, om man ville, kunde lägga sig så hon kunde ta hela kroppen, men det är inget som är aktuellt för mig just nu.
Det var iaf nån sorts smekingar (smekningar låter ju verkligen helt fel, men ändå) blandat med cirkulerande rörelser, med en olja. Först smekningar som på vissa ställen var lite hårdare, sen masserande rörelser på vissa punkter i handflatan t ex. Och det var ju verkligen "rätt" punkter också.
Hela tiden frågade hon om det kändes ok, och berättade vad hon gjorde eftersom hon hade frågat om jag ville att hon skulle göra det.
Samtidigt berättade hon om andningssätt, och att slappna av i axlarna på olika sätt.
Det var svårt att slappna av när en främmande människa håller på med ens händer sådär, men det blev lättare när hon berättade vad hon gjorde allteftersom då jag fick något att koncentrera mig på. Hon var bra helt enkelt.
Synd bara att det känns som att det var lite fel dag för det, känns som att jag hade för mycket som pågick i skallen för att kunna ta åt mig allt.
Det var svårt, jag fasade inför besöket och var så nervös så jag fick handsvett när vi pratade i början, men det kändes ändå så pass ok så att jag tänker ge det en chans. Finns det något jag inte provat vid det här laget så vill jag göra det. Jag tar dessutom ingen medicin regelbundet nu (aja, sömntabletter) så det känns som rätt tillfälle att prova något icke-kemiskt. Och jag vet att det ÄR lugnande åtminstone med händerna, jag kan slappna av i hela kroppen när Erik gör något liknande.
Dessutom lyssnar man uppenbarligen ofta på musik under behandlingen, för att kroppen kan associera hela grejjen med just den musiken så att man kan få nytta av det hemma. Och det visste jag väl sort of redan, jag lyssnar ju alltid på samma skiva när jag ska somna just av den anledningen.
Jag tackade nej till det den här gången, men ska nog fråga nästa gång om det helt enkelt är jag som ordnar en skiva. Vi kom överens om att det blir axlar, armar och händer nästa gång.
Jag vill inte ha något som tar bort allt dåligt och jobbigt, jag vill lära mig att ta kontrollen över min egen kropp.
Och det tåls att upprepas att även om jag avskyr beröring så finns det undantag, och de få personerna vet nog om det.
Jag hade sagt till Erik att det inte verkade vara något mumbojumbo iaf, men man kunde lätt få det intrycket när man klev in i rummet...
Verkligen en sån där new age-känsla, massa detaljer, hennes smycken (bl a ett halsband som verkligen plingade varje gång hon rörde sig, wtf?), men det var inte riktigt så. Även om hon hade ett lager med musik, rökelser och ljus...
Hon var trevlig iaf. Hon tog tid på sig för att se vilken nivå jag befann mig på, frågade saker på ett bra sätt, och allt sånt.
- Ja jag läste att du kunde ha lite svårt för beröring?
- Jag avskyr beröring.
- Jaha oj, du AVSKYR det? (och hon verkade uppriktigt sagt förvånad, och verkade faktiskt förstå skillnaden) Ja det stod det inget om...
Hon berättade massor och var noga med att påpeka att allt var enligt mina regler, det var hon som skulle anpassa sig efter mig sa hon.
- Men hur gör du när någon kommer fram sådär och det blir beröring?
- Hur menar du?
- Ja om någon tar på dig?
- Eh, jag vet inte, det händer bara inte att random människor kommer fram och tar på mig så den situationen uppstår aldrig...
Jag förstod inte riktigt vad hon menade där...
Och sen frågan som börjat bli jobbigare än frågan om hur många syskon jag har.
- Vart är det du kommer från nu igen?
- Jag bodde i Ryd innan det här.
- Jaha, Ryd?!
- Ja, jag bodde där i ett år.
- Bara ett år alltså. Vart kommer du från egentligen?
- Ja Arboga är det väl, fast före jag bodde i Ryd så.. bodde jag iofs också i Arboga, men innan dess Stockholm... vi kan säga Stockholm.
Det visade sig att hon var från Västerås.
Vi bestämde oss för att som planerat börja med händerna iaf. Det fanns en brits med massa kuddar där man, om man ville, kunde lägga sig så hon kunde ta hela kroppen, men det är inget som är aktuellt för mig just nu.
Det var iaf nån sorts smekingar (smekningar låter ju verkligen helt fel, men ändå) blandat med cirkulerande rörelser, med en olja. Först smekningar som på vissa ställen var lite hårdare, sen masserande rörelser på vissa punkter i handflatan t ex. Och det var ju verkligen "rätt" punkter också.
Hela tiden frågade hon om det kändes ok, och berättade vad hon gjorde eftersom hon hade frågat om jag ville att hon skulle göra det.
Samtidigt berättade hon om andningssätt, och att slappna av i axlarna på olika sätt.
Det var svårt att slappna av när en främmande människa håller på med ens händer sådär, men det blev lättare när hon berättade vad hon gjorde allteftersom då jag fick något att koncentrera mig på. Hon var bra helt enkelt.
Synd bara att det känns som att det var lite fel dag för det, känns som att jag hade för mycket som pågick i skallen för att kunna ta åt mig allt.
Det var svårt, jag fasade inför besöket och var så nervös så jag fick handsvett när vi pratade i början, men det kändes ändå så pass ok så att jag tänker ge det en chans. Finns det något jag inte provat vid det här laget så vill jag göra det. Jag tar dessutom ingen medicin regelbundet nu (aja, sömntabletter) så det känns som rätt tillfälle att prova något icke-kemiskt. Och jag vet att det ÄR lugnande åtminstone med händerna, jag kan slappna av i hela kroppen när Erik gör något liknande.
Dessutom lyssnar man uppenbarligen ofta på musik under behandlingen, för att kroppen kan associera hela grejjen med just den musiken så att man kan få nytta av det hemma. Och det visste jag väl sort of redan, jag lyssnar ju alltid på samma skiva när jag ska somna just av den anledningen.
Jag tackade nej till det den här gången, men ska nog fråga nästa gång om det helt enkelt är jag som ordnar en skiva. Vi kom överens om att det blir axlar, armar och händer nästa gång.
Jag vill inte ha något som tar bort allt dåligt och jobbigt, jag vill lära mig att ta kontrollen över min egen kropp.
Och det tåls att upprepas att även om jag avskyr beröring så finns det undantag, och de få personerna vet nog om det.
"Inte alls"
F.ö så blir jag galen på alla som använder uttrycket "inte alls" när de egentligen inte menar det.
"Jag åt inget alls igår, så jag var jättehungrig på kvällen eftersom jag bara hade ätit en macka till frukost"
Har man inte ätit något alls, så har man inte ätit en macka till frukost.
Vad som är drygast är när folk pratar om sömn.
När jag har haft en jobbig natt och säger att jag inte sov något alls och att det är därför jag är så seg, och får till svar "Nä jag har inte heller sovit något alls de senaste nätterna, vaknar upp typ kl 4", så är det bara... äh...
När jag inte sover alls, så sover jag inte alls. Är det svårt att förstå? Vaknar man, oavsett hur tidigt det är, så har man sovit. Om jag tror att jag kan ha slumrat till lite så säger jag inte att jag inte har sovit alls. Om jag har sovit dåligt så säger jag inte att jag inte har sovit alls.
Och det som är ÄNNU drygare är att inte ens sjukvårdspersonal ser skillnaden på det.
- Hur sov du i natt då?
- Jag sov inget alls
- Men hur många timmar, på ett ungefär?
- Eh, inga alls, jag föll inte i sömn överhuvudtaget.
- Så du sov INGET ALLS?!
...
Det är mycket jag inte förstår när det gäller att kommunicera med andra människor, men jag blir bara ännu mer förvirrad och trött när det uppenbarligen funkar sådär.
Det är antagligen en småsak för de flesta. Men jag vill att den jag pratar med, allra helst inom vården, ska förstå mig klart och tydligt, och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig klart och tydligt. Men det kanske bara är jag som är konstig.
"Men det är bara nåt man säger", ja men för fan, sluta säg så, byt ut "inte alls" mot "knappt"....
Jag tröttnade på facebook för några dagar sen, om jag inte redan sagt det. Men jag finns kvar ändå. Det är kul att ha kontakt med sina vänner igen, mindre kul med allt runtomkring.
Och det här med att lägga till vänner... Gamla bekanta lägger till en, och man tycker väl att det är lite kul och frågar vad de har för sig nu för tiden, men uppenbarligen så är det vännerlistan och inte konversationerna som är av intresse för de flesta. Inte för att man behöver ha konstanta konversationer med alla på sin vännerlista, men i vissa fall blir det bara för tydligt att det är kvantitet och inte kvalitet som gäller.
Det är 31 grader ute. Jag tror jag måste köpa solkräm till ansiktet...
"Jag åt inget alls igår, så jag var jättehungrig på kvällen eftersom jag bara hade ätit en macka till frukost"
Har man inte ätit något alls, så har man inte ätit en macka till frukost.
Vad som är drygast är när folk pratar om sömn.
När jag har haft en jobbig natt och säger att jag inte sov något alls och att det är därför jag är så seg, och får till svar "Nä jag har inte heller sovit något alls de senaste nätterna, vaknar upp typ kl 4", så är det bara... äh...
När jag inte sover alls, så sover jag inte alls. Är det svårt att förstå? Vaknar man, oavsett hur tidigt det är, så har man sovit. Om jag tror att jag kan ha slumrat till lite så säger jag inte att jag inte har sovit alls. Om jag har sovit dåligt så säger jag inte att jag inte har sovit alls.
Och det som är ÄNNU drygare är att inte ens sjukvårdspersonal ser skillnaden på det.
- Hur sov du i natt då?
- Jag sov inget alls
- Men hur många timmar, på ett ungefär?
- Eh, inga alls, jag föll inte i sömn överhuvudtaget.
- Så du sov INGET ALLS?!
...
Det är mycket jag inte förstår när det gäller att kommunicera med andra människor, men jag blir bara ännu mer förvirrad och trött när det uppenbarligen funkar sådär.
Det är antagligen en småsak för de flesta. Men jag vill att den jag pratar med, allra helst inom vården, ska förstå mig klart och tydligt, och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig klart och tydligt. Men det kanske bara är jag som är konstig.
"Men det är bara nåt man säger", ja men för fan, sluta säg så, byt ut "inte alls" mot "knappt"....
Jag tröttnade på facebook för några dagar sen, om jag inte redan sagt det. Men jag finns kvar ändå. Det är kul att ha kontakt med sina vänner igen, mindre kul med allt runtomkring.
Och det här med att lägga till vänner... Gamla bekanta lägger till en, och man tycker väl att det är lite kul och frågar vad de har för sig nu för tiden, men uppenbarligen så är det vännerlistan och inte konversationerna som är av intresse för de flesta. Inte för att man behöver ha konstanta konversationer med alla på sin vännerlista, men i vissa fall blir det bara för tydligt att det är kvantitet och inte kvalitet som gäller.
Det är 31 grader ute. Jag tror jag måste köpa solkräm till ansiktet...
This Game Has Different Rules
Förrgårdagen nyhet snurrar fortfarande i skallen, det finns så mycket att tänka på. Och det är för komplicerat för att jag ska kunna prata med någon, så det får bara.. plana ut.
Jag vill bara lägga mig i soffan och kolla på Nurse Jackie hela dagen. Men jag har en tid hos en habiliteringsassistent för att prova på taktil stimulering (jag vet inte om det ska vara särskrivet, det står så på lappen iaf), men efter det ska jag lägga mig och se på Brothers and sisters från början. Och Mighty Ducks.
Iallafall, så går bussen härifrån så att jag kommer fram till stället jag ska till två minuter innan min tid, och förra gången så kom bussen fyra minuter för sent. Vilket inte alls är nån stor grej, självklart fattar jag att tidtabeller inte kan hållas på minuten sådär, och då var det ingen fara eftersom jag tog den tidigare bussen ändå.
Men den här gången, nu när jag ska träffa en ny person och allt och ska ta den senare bussen, så kände jag att jag var tvungen att ringa och fråga om det var ok att jag kanske kommer några minuter för sent.
Jag känner mig alltid skitfånig när jag ringer och frågar sånt, jag ber så mycket om ursäkt för att det låter konstigt, och att jag kaaanske kommer nåååågra minuter för sent för att jag inte VET om bussen kommer i tid.
För jag något av det värsta jag vet är när folk, oavsett vem, tar lätt på tidsbokningar sådär och inte ens tänker på att komma i tid, så då verkar jag hellre fånig och ringer och berättar sånt, än att någon annan ska stå där och undra vart jag är.
Och hon i receptionen förstod precis. Inget "Åh men neeej, DET behöver du inte oroa dig för!" i nedlåtande ton, utan hon sa att ja jo, hon kom på då hur bussarna gick och att det blev lite tight med tid, så att hon skulle meddela det och sa att det var bra att jag ringde.
Jag tror jag kommit till rätt ställe...
Jag snoozade i morse, men vaknade rätt snabbt av att grannen över tappade upp vatten och började moppa golvet. Och började spela dunkadunka80talsdisco.
Vilket egentligen är helt ok, klockan var ändå 9 och även om jag tyckte att det var störande så tycker jag att det är en acceptabel tid att väsnas på.
Jag vet att jag gnäller mycket när det gäller att bo i lägenhet och grannar och sånt, men även om jag gnäller så tycker jag inte att de för fel. Och även om de inte gör fel så innebär ju inte det att det inte kan vara jobbigt för mig.
Två låtar snurrar som mest nu.
Och en av mina två favoriter med dem;
Jag vill bara lägga mig i soffan och kolla på Nurse Jackie hela dagen. Men jag har en tid hos en habiliteringsassistent för att prova på taktil stimulering (jag vet inte om det ska vara särskrivet, det står så på lappen iaf), men efter det ska jag lägga mig och se på Brothers and sisters från början. Och Mighty Ducks.
Iallafall, så går bussen härifrån så att jag kommer fram till stället jag ska till två minuter innan min tid, och förra gången så kom bussen fyra minuter för sent. Vilket inte alls är nån stor grej, självklart fattar jag att tidtabeller inte kan hållas på minuten sådär, och då var det ingen fara eftersom jag tog den tidigare bussen ändå.
Men den här gången, nu när jag ska träffa en ny person och allt och ska ta den senare bussen, så kände jag att jag var tvungen att ringa och fråga om det var ok att jag kanske kommer några minuter för sent.
Jag känner mig alltid skitfånig när jag ringer och frågar sånt, jag ber så mycket om ursäkt för att det låter konstigt, och att jag kaaanske kommer nåååågra minuter för sent för att jag inte VET om bussen kommer i tid.
För jag något av det värsta jag vet är när folk, oavsett vem, tar lätt på tidsbokningar sådär och inte ens tänker på att komma i tid, så då verkar jag hellre fånig och ringer och berättar sånt, än att någon annan ska stå där och undra vart jag är.
Och hon i receptionen förstod precis. Inget "Åh men neeej, DET behöver du inte oroa dig för!" i nedlåtande ton, utan hon sa att ja jo, hon kom på då hur bussarna gick och att det blev lite tight med tid, så att hon skulle meddela det och sa att det var bra att jag ringde.
Jag tror jag kommit till rätt ställe...
Jag snoozade i morse, men vaknade rätt snabbt av att grannen över tappade upp vatten och började moppa golvet. Och började spela dunkadunka80talsdisco.
Vilket egentligen är helt ok, klockan var ändå 9 och även om jag tyckte att det var störande så tycker jag att det är en acceptabel tid att väsnas på.
Jag vet att jag gnäller mycket när det gäller att bo i lägenhet och grannar och sånt, men även om jag gnäller så tycker jag inte att de för fel. Och även om de inte gör fel så innebär ju inte det att det inte kan vara jobbigt för mig.
Två låtar snurrar som mest nu.
Och en av mina två favoriter med dem;
Runaway Train
Just suck it up.
Folk bara dör till höger och vänster nu...
This Machine Will Not Communicate
Några låtar som håller mig sällskap under täcket just nu:
