Nu har jag bokat biljett till Sthlm till St. Paddy's.
För 6:- extra fick jag en förstaklassbiljett, och det hela gick bara på 336:-.
Jag tycker om att boka tidigt.

Sen blir det nog samma tur som förra gången, dvs Västerås - Köping - Arboga.
Västerås och Köping är check, men jag vet inte hur jag ska göra med Arboga.
Jag ska ju fotografera söstra mi och hennes stora mage, men eftersom jag inte tänker stressa i varken Köping eller Arboga så borde jag sova där, vilket borde vara np, om det inte är så att i stort sett alla har maaassa pälsdjur och det är inte så bra alls. OM jag får en allergichock (vilket sannolikheten är stor för, dock brukar själva allergichockarna inte vara livshotande direkt men väldigt... ja... "snälla-skjut-mig-nu") så är det en jävla lång väg hem dagen efter sen och att ha afterchocken av en allergichock på ett tåg (ett och ett, det blir ju TRE byten) är inte det roligaste.
Gah, jobbigt att tänka.

Men jag har Sthlmsbiljetten nu iaf, den är viktigast.

Inte mycket alls, inte fötter heller.
Det har inte känts så lockande att sätta sig ner och skriva hur mitt bajs sett ut, eller hur jag sovit, faktiskt så har det inte känts så lockande att göra något alls.
Och det känns rätt dumt att göra något som känns meningslöst.
Men, det har nog vänt lite, jag har en del saker att se fram emot nu.
St. Paddy's day firas med Marie m fl i Sthlm (så ska se till att boka biljett så snart jag kan bestämma mig för när jag ska åka, kruxxet är bara att beställa biljetten hem. Jag vill försöka klämma in Västerås och Köping (och antagligen Arboga då) och det blir som vanligt knepigt. Men det ska nog gå.
Huvudsaken är att jag kommer dit.
Häromveckan såg jag också att Amon Amarth spelar i Gbg i maj och det gjorde mig gladare än glad. Speciellt eftersom det passar bra in med Eriks arbetsschema. Cherry on the top är att vi får sällskap dit! Alldeles lagom.
Dessutom släpper de nytt album i mars, och jag är sjuuuukt nyfiken! Egentligen hänger jag ju inte med i sånt, bryr mig inte om albumsläpp ("man hör ju ändå musiken förr eller senare") och gillar inte konserter förutom på festivaler, men Amon Amarth har hängt med så länge hos mig så de är ett stort undantag där.

Imorrn ska jag förmodligen börja träna, eller åtminstone gå igenom alla detaljer. På habiliteringscentret där jag får min taktila stimulering så finns det en träningslokal som man kan boka och få helt för sig själv, så det är ju perfekt för mig. Vad som är ännu bättre är att Erik antagligen kan vara med också! Vi har pratat om att göra nåt tillsammans, och träna är ju egentligen idealiskt eftersom vi båda behöver röra på oss (aja...) men ingen orkar och ingen vill gå till ett publikt gym.
Så får se vad hon säger imorrn, det lät lite som jag trodde, att det var på gränsen till att man fick göra så, MEN, det är rätt folk där att ha att göra med om man ska tänja lite på reglerna iaf.

Sen har jag insett att jag älskar fetaost.
Från att ha ätit det motvilligt när det funnits med i mat i flera år kan jag inte sluta äta det... Så häromdagen gjorde vi en kycklingsallad och jag snålade inte med osten, vilket iofs inte syns så bra på bilden.
Gudomligt gott iaf.

Jag har haft några nätter då jag vaknat antingen strax innan tre eller runt fem, och haft oerhört svårt att somna om, och en av gångerna låg jag kvar så länge jag kunde innan jag tänkte att jag lika gärna kunde gå upp.
Så jag fick se soluppgången och det var inte igår.
Mycket vackert. Jag hade nog glömt bort hur fina färgerna kan vara.
Naturligtvist kunde jag inte låta bli att göra en splittoning, den bara bad om det.

Nu ska jag återgå till soffan och filmen och semlan.

I onsdags åkte vi till Linköping, eftersom jag skulle göra en s.k polysomnografi och då var jag tvungen att få "lite" utrustning fäst på mig (eftersom det bl a var EEG) och sova där.
Vi skulle ju sova på Ronald McDonaldshuset, vilket jag var så skeptisk till, men jag säger bara... satan i gatan vilket underbart jobb de gör! Jag hade aldrig kunna föreställa mig hur hemtrevligt det skulle kunna vara, hur mycket saker som fanns där, hur många små tv-rum och bibliotek. Och allt var riktigt, riktigt fräscht och snyggt. Och gratis. Det är ju nästan så jag tänker börja donera pengar till dem nu, när jag vet vad de gör...
Och det ligger verkligen precis bredvid sjukhuset!

Sjukhuset var gigantiskt. Jag tyckte nästan att det såg ut att vara störra än Karolinska, men uppenbarligen är det inte det.
Det var också roliga varningsskyltar, ett med ett flygplan på och ett för "Kraftiga vindstötar" med en bild på en helikopter och någon som försöker hålla i ett paraply.
Jag tyckte ju såklart att det var hysteriskt kul, och förstod inte förrän vi åkte därifrån att de såklart lär ha en helikopterplatta...
Det var två personer som skulle sätta dit alla saker på mig, den ena av dem kände jag för att slita huvudet av.
- Ja och här är actigrafen *tar upp från påsen och räcker fram*
- .... jahaaa?
- Ja jag tog ju av mig den i morse.
- ... och det gjorde du varför då?
- ... för att det stod på lappen att jag skulle ha på mig den till den 19:e och det är den 19:e idag?
- Men du ska ju ha på dig den tills EFTER undersökningen!
- Ojdå, det visste jag inte, det stod inget om det och eftersom det stod den 19:e på lappen så trodde jag att de MENADE DEN 19:e...
Där hoppade den andra sköterskan in, som var mycket yngre och mycket mer sympatisk, och sa att ja det var ju lite knasigt skrivet på lappen faktiskt.
De satte fast fem elektroder i hårbottnen på mig, och fem i ansiktet, varav två precis under hakan, vid halsen. Tanten satte två fingrar under hakan, bad mig luta huvudet uppåt och svälja.
Det är rätt svårt att svälja när man har huvudet i den vinkeln och någon håller två fingrar mot ens svalg...
Sen fick jag nån sorts hätta i ett väldigt elastisk material (som en gasbinda), som gick under hakan. Också väldigt obehagligt eftersom det hela tiden kändes som att någon hade en hand mot min hals.
Sen samlade de ihop alla sladdar till vad de kallade för "svansen" (de lindade något runt dem så att de skulle hålla ihop), och kopplade in dem till en väska. Den väskan var jag nämligen tvungen att bära med mig, eftersom ja, jag var KOPPLAD till den. Den vägde bara 2 kg, men blev rätt tung efter ett tag...

Sen var det bara resten kvar, det jag skulle koppla på mig när jag skulle sova. De kopplade de sakerna till väskan också, men lade det i en påse så länge.
Geez...
Nåt sorts band över bröstet.
Ett likadant band över magen.
Två elektroder på vardera ben.
Nån sak på fingret.
En sån där slang som går upp i näsan och ska dras över öronen, typ. Som skulle tejpas fast på kinderna för säkerhets skull, vilket fick det att se ännu roligare ut.
Och allt det hade ju då sladdar som var kopplade till väskan...
Snacka om kabeltrassel. Och det skulle jag SOVA med! Kan ju säga att det inte gick att vända på sig utan att först rätta till ca fyra sladdar...
Trofan att jag var tvungen att gå på toaletten efter en stund med...
Jag sov inte bra den natten kan jag säga, och efter att ha lyckats få bort alla saker som satt på kroppen och fått näsan att sluta blöda efter den förbannade... näsgrejjen, gick jag iväg och fick resten borttaget också.
Eller ja, de kunde ju inte ta bort allt ifrån hårbottnen, de klippte ju av sladdarna så fick jag tvätta bort dem när jag kom hem.
Sen var det klart. Nu ska jag bara vänta en månad och hoppas på att min läkare tar hem alla resultat till tiden jag fick i februari.
Och jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra om det.

"Alltså du är bara för jävla skön! Du säger alltid precis som du tycker och säger såna saker som man själv egentligen inte vågar eller "får" säga, men du sätter alltid precis ord på dem! Så jävla härlig är du."

Det var rätt kul med tanke på att det kom från en av de mest frispråkiga personerna jag träffat, och DET säger faktiskt otroligt mycket.

Det har varit en sån där ännu mer fel vecka. Fel vecka i månaden, fel vecka för allt, buhu.
Jag har grinat till tvprogram, grinat för att jag inte hittat durkslaget och smällt i skåpsluckor och allt.
Igår låg jag i sängen för jag orkade bara inte göra något, kände ingen vits med att göra nåt alls.
Så plingade det på dörren, och jag antog att det var posten som lämnat av nåt paket utanför, men jag väntade ju inget. När jag tittade så var det ett sånt där grönt vadderat kuvert från Påskharen i Götet, och jag veeeet inte varför men jag antog att det var från Ylva ;) 
På kuvertet stod det:
"Detta är ingen klapp per se,
och man ska inte använda dem till te.
När du med dessa skjuter
får du genast lite mer ruter."
Jag öppnade, och det var sjuuu-huuukt coola shotsglas!
Sen sprang jag in på toa och störtlipade för att Ylva är så underbar och för att det knappast har funnits en bättre tidpunkt NÅGONSIN då jag behövt blivit påmind om hur underbara vänner jag har, sen gick jag ut och beundrade dem lite mer.
Helt... jag har inga ord. Jag blev så rörd.
Hon sa sen att hon tänkte direkt på mig när hon såg dem och det blev jag också glad över.
Det hade iofs inte spelat någon roll alls vad det hade varit, det var bara själva grejjen.

Och glasen sen, så balla så jag avlider lite på ett bra sätt... Kuvertet var sött också :)

Helgon.
Man kan ju inte lägga ut hela sitt liv här.

Jag fick den låten skickad till mig för några (som i ca 6-8) år sen, av en person som gjorde att jag började lyssna på Pain Of Salvation.
Jag tyckte låtarna var lite knepiga, även denna, men jag lyssnade på texten.
- ... det där låter som något som jag skulle kunna säga...
- Jag vet, det var därför jag skickade den.

Den har suttit fast i mitt huvud sen dess. Inte låten, men texten.

Jag är rastlös.
Himla rastlös.
Jag vill göra saker, planera saker att se fram emot, men jag vet inte vad.
Så nån måste dra lite i mig tror jag.
Jag ska nog prata med en läkare och se om man kan få nån dunderkur mot allergi så jag klarar att sova hos folk med pälsdjur.
Men småplaner på Mälardalen har börjat ta form, får se när bara.

Jag hittade en Bullensposter härommånaden som jag beställde, eftersom vi älskar Bullens och postern skulle sitta fint på väggen i köket som annars var så vit och tråkig.
Sen köpte vi lite mer grejjer att ha runtomkring, jag ville ha hyllor för att få plats med burkar och sånt.
Men postern kom ju inte så jag började ge upp hoppet.
Men iförrgår kom den!
Jack Danielsburken får fortsätta tjäna som pastaburk.