Erik känner mig.
Igår väntade jag på två paket, och såg fram emot det ena lite mer än det andra och jag visste att det skulle vara större.
Jag satt på toa (och gjorde nummer ett, om nån vill anteckna) och hörde att det plingade till ordentligt på dörren och hörde sen att nån sprang i trappen så jag antog att det var brevbäraren (de plingar på dörren och lägger paketet utanför om det är lite för stort) och skyndade mig snabbt ut och hoppade och studzade och frågade Erik om det var brevbäraren.
Han hade en sak bakom ryggen så jag antog ju att det var nåt av paketen, men när han räckte fram det såg jag att det var det mindre och även om jag var glad så blev jag ju lite besviken, för jag ville ju ha det stora. Så jag blev lezZen_phliKka och putade med underläppen tills Erik log och plockade fram det stora paketet han uppenbarligen också hållt bakom ryggen.
Som sagt, så känner han mig väldigt väl :)
Möh.
Bajsdag.
Snoozade 9 minuter, sen upp och packa väskan med alla grejjer inför styrketräningen. Fast det mesta var redan färdigpackat. Använde min "nya" väska som är storleken större än min mindre som det bara får plats det nödvändigaste i, så det var premiär för den.
Idag var hälsosnubben där och pratade om sömn, i tre timmar. Och liXoM... det är jättenyttiga grejjer, men de GÄLLER ju inte mig.
Sort of.
Han tog t ex upp saker som man kunde göra med sovrummet och att det verkligen måste vara rofyllt därinne, och uppenbarligen så var det nån som inte hade tänkt så mycket på att det var viktigt, men det hade ju jag tänkt på eftersom jag haft problemen så länge.
Och det här med att varva ner, hur man kunde göra det det och hur viktigt det var. Jo men det är rätt logiskt för mig, jag har t ex märkt att jag inte kan sitta och spela intensivt om jag måste lägga mig kl 22 för då är min hjärna uppe i varv. Simpelt.
Och motion, hur det verkligen påverkar sömnen. Vilket det gör för de flesta, men inte alls på samma sätt i min kropp eftersom jag är byggd annorlunda. Lite dysfunktionell sådär.
Och så drog han fram en förklaring över hur sömnfaserna ser ut, men problemet med mig är ju till stor del att jag sällan kommer ner i nån djupsömn vilket gör att sånt där inte riktigt gäller mig.
Så det var inte så skoj för mig idag. Och det var som sagt en bajsdag öht och jag störde mig på många i gruppen. Bara för att jag själv var trött och irriterad för det mesta.
Det hela kändes lika viktigt och intressant som trädgårdsskötsel för mig.
En sak som jag med gott samvete (?) störde mig på var när en tjej pratade om sina kotor, precis när vi hade tagit fikapaus, det hela hade nog med avslappning att göra, och hon pratade halvt med gruppen och halvt med hälsosnubben. Och vips så stod hon där och visade på MIG, på MIN rygg, nånting.. vad som hjälpte henne... eller nåt. Nåt massageaktigt.
Inte bara en gång, utan två gånger.
Utan att fråga.
Och sa jag nåt?
Nej... och det var ju dumt. För hur skulle hon kunna veta?
Men seriöst, är det så jävla accepterat att bara göra sådär på främlingar?!
Aaargh...
Jag var verkligen helt inställd på styrketräningen, och såg fram emot det men jag började bara bli så trött så jag kände mig gråtfärdig, och trött på alla där (återigen, mest för att jag själv mådde som jag gjorde... mest.), så jag var så dålig och skippade det. Ändå var det ett bra läge eftersom en av de jag pratat mest med ändå skulle äta lunch på kursstället så vi kunde gå tillsammans, eftersom inte jag hittar.
Jag kunde iaf hämta ut mina mediciner, och skyndade mig hem för att se om jag fått svar från hyresvärden om hela namngrejjen, eftersom jag verkligen inte kan släppa det, men icke...
Det var stor patch i WoW idag också, de har gjort om miljöerna SÅ OERHÖRT mycket, bl a delat en hel zon på hälften, och en huvudstad är totalt omgjord, och det hade jag sett fram emot. Men det var faktiskt inte därför jag åkte hem. Även om det kändes så, eller att jag kände att det kunde verka så.
Det blev iaf för mycket för mig, så jag orkade inte titta runt så mycket.
Jag ska röra på mig lite extra bara för att jag missade det här träningspasset, men det är inte det som stör mig. Det är grejjen att jag nu skippat två på rad, och det bara inte verkar bra. Men åas så är det enbart för min egen skull jag gör det, så det ska inte "verka" nåt alls. Men ändå...
Jag är lite arg.
Jag tänkte ta det chill eftersom jag tänkte att det måste blivit nåt misstag, men efter lite mailande så fick jag reda på att allt var i sin ordning, att de gick efter lantmäteriets bestämmelser, och att bara de som stod på kontraktet fick stå med på tavlan nere vid porten.
JAG VILL STÅ MED!
Jag fick ju göra det förut.
Eftersom jag nästan alltid varit inneboende och whatever så har jag så sällan fått stå med officiellt på sådana tavlor, så jag vill verkligen göra det, annars känner jag mig bara som en... inneboende. Och även om logiken säger en sak så känns det helt enkelt otryggt innerst inne. Jag vill känna mig lika hemma som alla andra här och det gör jag inte om jag inte står med där nere.
Fånigt och konstigt kanske, men så ÄR det.
Och jag fattar inte varför de infört den regeln nu.
Det är dessutom så sjukt, vi (ja, ERIK nu då...) står listade på fjärde våningen, men när man åker hissen så trycker man ju på trean och när man stiger ur hissen ser man en stor trea på väggen.
Undrar hur de tänker där.
Tänka positivt serru.
Nä men... man kan väl inta en neutral attityd iaf. Försöka åtminstone.
Det regnade och hade sig ute, och jag hade ont i lederna, men så småningom höll jag verkligen på att bli tokig på tristessen som bara födde negativa tankar, så jag bestämde mig för att gå ner till apoteket och hämta ut mediciner jag reserverat. En är rätt viktig även om jag inte direkt behöver den, så vill jag ha den hemma, ifall att. Noterade att det fortfarande sitter helt fel skylt nere vid porten, vid "porttavlan". Jag hade kontakt med dem angående mitt namnbyte, och det var inga problem, och de skulle byta den vid porten ändå. Och visst gjorde de det, men nu står jag inte med ALLS, och ALLA står på fel våning. Så hade inte jag lagt märke till det och ringt och beställt pizza i mitt namn till tredje våningen så hade det inte funnits nån chans att vi fått dem.
Egentligen är det väl en skitgrej som det kommer att ändra, men... varför låta det stå fel när det kan stå rätt? Så onödigt. Så jag var tvungen att maila dem, med en mycket vänlig ton, idag och fråga om det var något på tok....
När jag kom utanför porten höll jag på att blåsas tillbaks in i stort sett, och jag insåg att det inte bara regnade, det var svinkallt. Men min luva på jackan är rätt nice ändå.
Tog som vanligt genvägen i skogsdungen bakom huset, bara för att se att det var, ja... översvämmat där. Det var som små ponds lite här och där.
Tänk snabbt, tänkte jag, och tänkte om till att nu får man åtminstone hoppa på lite stenar och hålla i sig i träd för att inte ramla i vattnet, det var ju inte igår man gjorde det.
Framme vid apoteket var det inte min tant där idag heller, och de hade FORTFARANDE inte tre veckor för sent fått in medicinen. Hon var så trög och fattade inte vart jag ville komma med det mesta jag sa, så jag gav upp och gick hem.
Väl hemma hade försöken till positiva tankar övergått till i stil med "Ja usch för koncentrationslägrena... men det var iaf några av dem som måste ha varit idioter och då var det bra att de försvann!".
Vilket med andra ord var rätt så jävla helt käpprätt åt helvete tänkt. Kändes som att jag så desperat försökte vända allt till det positiva så jag gick överstyr.
Vissa dagar ska jag nog bara inte försöka tänka på det sättet.
Jag ska fortsätta lyssna på Garbage, dricka min öl, och försöka motivera mig till att ta mig in i WoW innan de för evigt gör om Barrens och shit.
Idag är bara en sån dag.... som antagligen alla har... då man känner att man verkligen, VERKLIGEN vill skippa den, och vakna upp imorgon istället när man har saker inplanerade, och sånt.
The Trick Is To Keep Breathing
En lika bra låt som alltid.
Zeke.
Det var några dagar sedan han fick kila vidare nu. En liten tröst är att det var för att han var för gammal, och att han ändå fick tillbringa sina sista år på en bra plats, istället för platsen han tidigare bott på innan hundstallet plockade upp honom.
Men det är ändå aldrig lätt när det är någon man hunnit fästa sig med, även om jag knappt träffade honom de sista åren.
V.I.F
Nytt folk.
Jag är inte den som dömer folk snabbt (på allvar alltså), men en tjej som jag faktiskt nästan varit avis på för att hon verkar vara superkvinnan på många vis, visade sig ha så otroligt stora tvivel på sig själv och många delar av hennes liv. Hon pratade en del om det idag, och jag ville bara avbryta och säga "Men hallå, hur kan du tycka det? Jag har ju hört hur du pratat om just det och..." sen kom jag inte på nåt mer. För även om jag tyckte att hon hanterade en del saker så imponerande så hade hon ju andra känslor själv och hon tröck undan dem.
Jag tappade tråden här, grejjen var bara att ja, hon är imponerande och jag blev så himla förvånad när jag hörde vad hon gick omkring och bar på, och kände. För för mig kändes det uppenbart att hon inte alls är dålig på det och det, och det kändes så FEL att höra henne säga att hon var det, för hon hade bara fel helt enkelt. Men hon kan ju inte "känna fel", om man säger så...
Det var bara ett sådant tillfälle när man önskade att personen kunde se sig själv genom andras ögon.
Vi pratade öht rätt mycket om självkänsla och självförtroende idag. Det är lite kul att ställa en del frågor som coacherna inte har svar på, som gör att de själva måste fundera lite. Som idag undrade jag om man faktiskt kunde ha såpass stor självinsikt så man kunde vara objektiv när det gällde sin syn på sig själv.
Det är f.ö lite kul, det stället är det enda stället någonsin som inte bara kunnat förklara vad självförtroende innebär, utan också berätta hur man skiljer det från självkänsla.
Det var iaf helt ok den här gången.
Förutom att vi lyssnade på ett nytt avslappningsband.
Jag tänker inte helt utesluta sånt, men;
1. Jag har ADD. Tar jag inte medicinen blir jag rastlös och har svårt att koncentrera mig. Tar jag den blir jag rastlös och blodtrycket och pulsen stiger. Inte passande när man ska lyssna på sånt.
2. I grupp? Nej tack.
Pratade med en som jag knappt hade pratat med alls tidigare, vi hamnade bredvid varandra idag.
Han tipsade om den engelska versionen av en Baloolåt, så ska lyssna på den nu.
Ny läkare.
Nådigt nervös har jag ju varit...
Men det gick bra. Det var rätt rakt på sak.
Jag frågade också lite grejjer som hade med ledvärken att göra, och eftersom han är väldigt insatt i neurofysiologi så hade han svar på det mesta. Tyvärr löd det viktigaste svaret att det helt enkelt har med nerverna att göra. Mina nerver går på ett annorlunda sätt och därför får jag värk.
Upplyftande...
Alltså KAN man (åtminstone inte just nu) göra något åt orsaken, bara lindra symptomen.
Sen var han klar med intyget, och jag ville ju såklart veta vad han tyckte...
"Tjaaaao alltså... MIN åsikt är ju... att om du skulle börja jobba inom en snar framtid så blir det helt katastrof."
Och det var väl skönt. På ett sätt. På det viset att jag inte behöver stressa nu, FÖRHOPPNINGSVIST. Men när han hörde vem jag hade som handläggare på FK så sa han också att hon är riktigt bra och att hon vet vad hon gör.
Det var en bra läkare också, för jag kände ingen press alls. Många tidigare har frågat när jag tror att jag kan börja arbeta igen, den här frågade VAD jag TRODDE att jag skulle kunna arbeta med i framtiden, med hänsyn till vissa svårigheter som antagligen inte försvinner. Han var mycket noga med att betona med att det som följer nu måste gå långsamt, annars är det så lätt att det bara blir fel.
Det var en bra läkare, eller om det nu var psykatriker, tror det var det sistnämnda.
Aja, nu är det bara att vänta några månader på utlåtandet från FK. Det blir som det blir.
Thousand Years Of Oppression
Och texten.
Jag ryser.
Man kan ju bortse från bilden i klippet för den ser inte ball ut på nåt sätt...
"He hung on the windswept world tree
Whose roots no one knows
For nine whole days he hung there pierced
By Gugnir, his spear
Swimming in pain he peered into the depths
And cried out in agony
Reaching out he grasped the runes
Before falling back from the abyss
He gave himself unto himself
In a world of sheering pain
So that we all may live our lives
By the wisdom that he gained
You doubted him, and spread their lies
Across the world, with sword in hand
You raped our souls, and stole our right
All for the words of mild-mannered man
You listened to mild-mannered god
And put your faith in deceitful words
Your powertrip was paid by blood
In kindness' name you spilled our blood
I refuse to submit
To the god you say is kind
I know what's right, and it is time
It's time to fight, and free our minds
Let me die without fear!
As I have lived without it
So shut your mouth and spare my ears
I'm fed up with all your bullshit
After a thousand years of oppression
Let the berserks rise again
Let the world hear these words once more:
"Save us, oh lord, from the wrath of the Norseman"
Our spritis were forged in snow and ice
To bend like steel forged over fire
We were not made to bend like reed
Or turn the other cheek
He grasped the runes, they're ours to use"
Ironi på hög nivå.
Och i slutet av dagen så brukar vi delge varandra lite reflektioner vad som varit bra under dagen, så man märker att man gör framsteg där och att coacherna märker att det går åt rätt håll.
Just den här dagen var vi några som kom in i en konversation om barn till missbrukare och att barn blev "stora" så tidigt, och det var jätteintressant att höra lite om just det förstnämnda eftersom jag aldrig haft möjlighet att prata med en som har erfarenhet. Personen var inte missbrukare, men den f.d partnern var.
Och då i slutet av dagen när det kom till min tur så sa jag att det var väldigt intressant nu när folk började öppna sig lite mer, och rent allmänt pratade lite om sina svårigheter och problem och att man kunde lära sig mycket av dem och få ett annat perspektiv. Min coach som jag hade individuella samtal med förut tyckte att det var otroligt bra att jag tyckte så (antagligen mest för att jag var så skeptisk till hela gruppgrejjen först), men sen ville jag snabba på det hela eftersom klockan närmade sig tolv fort.
Tro fan att nästan ALLA efter mig hade jättemycket att säga... om sig själv och sina problem. Vilket är jättebra, på riktigt, men inte just DÅ!
Klockan passerade tolv, och folk fortsatte prata, och de/vi pratade om det här att försöka förvandla ordet "måste" till "vill", eftersom "måste" oftast har en så negativ klang.
Vi blev färdiga till slut iaf, och Erik hämtade upp mig.
Det är så att när han körde till jobbet så blev han påkörd av en buss, och hela situationen är så bisarr så man knappt tror på det. Bussbolaget vill inte ta något ansvar, och det hela leder till att om reparationskostnaderna överstiger en viss procent av bilens värde så betalar de knappt nåt.
Så först ska han få bilden värdebesiktad och sen kan det bli så illa att vi får betala pengar ur egen ficka just för att bussbolaget vägrar samarbeta.
Så jag försökte köra den metoden på honom. Han MÅSTE inte värdera bilen, han MÅSTE inte ta pengar ur egen ficka för att situationen blev så bisarr. Han VILL.
Jag ska ta upp hans svar nästa gång på kursen och se hur de analyserar det...
Jag personligen tycker inte om resonemanget om "måste". Jag förstår grundresonemanget, men jag tycker inte att det går att omvandla alla "måsten" till "vill". Men för mig är inte "måste" nödvändigtvist ett negativt ord.
Och det är så många på kursen som har så skön humor...
Vi har pratat en del om gymet vi ska gå på, att det är speglar överallt och det gillar nog ingen i gruppen. En tjej, som är typ... lite mörk a la indier, jag vet inte, jag är så dålig på sånt, sa att hon inte tyckte om att se sig själv i spegeln och att hon nu var tvungen att se sig själv i en helfigursspegel. Sen säger hon: "Ja jag tycker det är skitsmidigt att vara mörk när man är ute när det är mörkt eller skumt, då syns man ju inte så jag bara försvinner liksom!". Och jag skrattade så jag höll på att dö, jag älskar när folk har sån självdistans, det är min humor det...
F.ö var det inte mycket arbete att fixa fikat på morgonen.
- Säg till om du vill ha hjälp där ute!
- ... jag vill ha hjälp!
Jag som är så trött på mornarna att jag laddar kaffebryggaren kvällen innan och packar väskan då...
Men det gick bra, det var ingen avancerad kaffebryggare eller nåt.
Mätt.
Firade svägerska med middag hos dem.
Exotisk planka (hemmagjord, superb!), också kallad erotisk anka. Stoooor bricka, massa konstiga frukter och massa kött och potatisgratäng till det. Efter det hemmagjort prinsesstårta, som Ida inte var nöjd med men som var supergod. Till det chokladbiskvier (också hemmagjorda, jag skulle gå upp så mycket i vikt så jag rullade fram om jag bodde där, de är så duktiga på allt sånt) och gräddbullar, men det fick jag bara inte ner. Jag var MÄTT.
Sen åkte ju godisskålen fram... Men jag lyckades behärska mig, så jag slapp knäppa upp knappen på byxorna.
Katten Ivan är ju allas nya gullegris, så han står rätt mycket i centrum.
Efter allt det var jag inte nådigt trött, men det blev lite spelande eftersom jag är tuff nog för att återigen joina pojkarna. Tänkte smygexpa lite nu så jag med gott samvete kan tanka...
Det är så roligt när det pratas spel hos familjen Nilsson, eftersom jag, Erik och hans bror spelar, medan de andra inte vet nånting.
Eriks syster och mor:
- Ja Erik står ju bara på taket.
- Va, står han på taket?!
- Japp.
- Men vad gör han där, varför står han på taket?! *förskräckt*
- Äh jag vet inte, Martin säger att det är allt han gör.
- Är det allt han gör, stå på taket?!
Till saken hör att det är banktaket i Orgrimmar i WoW det pratades om, som är ett populärt samlingsställe för folk som inte har något att göra, men det förstod såklart inte Eriks mor när man lägger fram det sådär.
Lustigt nog så är det jag som pedagogiskt får förklara och tolka.
Jag fick heta både Josefin, Sofie och Olivia igår, och ibland bara ".....du..." när det blev hjärnstillestånd, men jag klandrar dem inte. Eriks far ringde i veckan när han fått reda på namnbytet och bad honom hälsa till Olivia, haha. Det är himla skönt att de tar det på ett bra sätt.
Jag slocknade som ett ljus efter att jag hade tagit EN sömntablett igår iaf, det var skönt. Men jag märker av den korta halveringstiden igen, det suger. Vaknar vid 3-tiden och har svårt att somna om, sen när jag vaknar vid 6-tiden är jag vaken men för trött i kroppen för att gå upp.
Och alltid när jag går upp nu för tiden så har jag träningsvärk i vaderna, så jag börjar tro att jag har nån sorts småkramer i dem under natten.
Inte så illa.
Vi har halkat in på mental träning nu, och idag var det dags att ta reda på sina positiva egenskaper genom lite övningar som faktiskt var lite roliga.
Kortfattat så skulle man skriva ner sina förebilder eller personer man tyckte om/beundrade, och efter det skriva ner tre egenskaper hos dem som gjorde att man hade valt dem. Sedan berättade hon att de egenskaper vi listat fanns hos oss själva, nånstans. Blabla.
Sen skulle det diskuteras i två grupper om det hela, och vi fick ett färdigt papper med frågor att ta upp.
Som förra gången det skulle pratas i en mindre grupp så gled man snabbt in på andra saker och det slutade med att vi pratade om politik och hur illa ställt det faktiskt är i Colombia. En tjej är därifrån och det var väldigt intressant att höra att det t om är värre än i filmer.
Tiden gick väldigt fort och den andra gruppen hade varit klara ett tag tror jag, när en coach frågade om vi också kanske var klara.
Fast på det stället är det helt ok att halka in på andra grejjer, eftersom det också är träning på sitt vis. Och det gillar jag.
Och det är så sköööönt att sitta och diskutera öga mot öga med folk igen!
Sen var det lite mer tester typ, en del var hade mycket humor inblandat i sig.
Varav ett test fick mig faktiskt att få kramp i magen för att jag skrattade så mycket, när vi satt tre stycken och jämförde svar.
Det var ett sånt test där man fick frågor först och skulle lista saker och SEN fick reda på vad svaren innebar.
Fick dock bita mig i tungan hårt en gång, vi skulle föreställa oss att vi var i djungeln och kom fram till en mur, och sedan skriva ner hur vi tog oss över den.
Det enda jag var intresserad av var egentligen vad i helvete jag gjorde i djungeln och varför det var en stor mur där. Eftersom jag inte hade svaret på de frågorna och kände att det var onödigt att yttra mina tankar högt så hade jag lite svårt med den...
Kaffeschemat kom upp med, jag och hon jag pratat mest med bestämde att vi kunde dela dagar. Och eftersom hon har barn (och därmed mer att göra på mornarna) och min buss ändå kommer fram för tidigt så tog jag på mig morgonpasset, dvs att göra i ordning kaffet och sånt så plockade hon undan och fixade disken efteråt.
Jag känner iaf att jag kan vara mig själv lite mer. Att det kommer lite mer spontana skämt.
Som när vi pratade om egenskaper och jag blev tillfrågad om min pojkvän t ex hade sagt att något på listan stämde in och det bara slank ur mig "Äh han snackar så mycket skit ändå..." och genast tänkte "Doh...". För han snackar inte skit alls, och det var ett skämt som hade att göra med att de flesta av oss hade svårt att komma på positiva saker hos oss själva och svårt att ta emot komplimanger, men lyckligtvist så fattade alla skämtet direkt, även om jag kände mig tvungen att säga att jag skämtade så att ingen ändå skulle tro att det låg nåt allvar i det...
Det är en rolig grupp helt enkelt, och det är verkligen jättekonstigt att de flesta har bra humor.
Det är en lättsam stämning, och en viss trygghet i att man nu förstått att alla har sina problem och att vi på något sätt lägger oss på samma nivå.
Jag gillar't. Men ibland känns det nästan som att jag tar igen all förlorad social stimulans på en gång för det känns fan som att jag inte kan hålla käften ibland... Och DET är verkligen inte något jag haft problem med. Förutom hemma då.
Ibland är det svårt att skriva om det hela, eftersom det råder någon sorts inofficiell tystnadsplikt, vilket jag tycker är bra. Så jag försöker att hålla mig till vad jag tycker och tänker och har gjort. För det hela är en bra upplevelse faktiskt.
Vi slutade precis efter att bussen hade gått, och det är halvtimmestrafik, så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå hem.
Naturligtvist så började det spöregna efter två minuter, och just den dagen hade jag varken vantar eller mössa (men en keps), så det blev sjukt kallt.
Men jag kände mig nyttig.
Gomorron på riktigt.
Det var faktiskt en väl befogad fråga, jag drömde nämligen att jag skulle förklara för någon hur en hund lät, och samtidigt vaknade jag så jag trodde att jag hade skällt i sömnen.... Det hade faktiskt varit lite generande.
Jag känner mig inte sådär skitpepp inför att åka till kursen, jag fasar inför det faktiskt, och det regnar ute, och jag är skabbig. Men jag är pigg, det hjälper faktiskt. Tror jag. Eller så kanske det var bättre när jag inte riktigt hajjade vad som pågick förräns jag var framme.
Jag märker att jag har ett stort behov av att skriva blogginlägg när jag går upp tidigt, bara för att visa att jag minsann var uppe.
Och min hälsa ääär...
Han var otroligt lätt att prata med, och var en sån där som var noga att påpeka vad som var hans personliga åsikter, och att alla är olika.
Han är ju ingen läkare eller nåt, kanske därför han var så avslappnad.
Vi hade en hel del gemensamt, och det var HIMLA skönt att berätta om hur man reagerar på vissa saker och se att han nickar instämmande och sedan berättar från sitt privatliv och man sen kan fråga hur han löste problemet. För så personliga kan man ju inte vara med läkare/kuratorer/whatever. Det här blev något sorts mellanting. Han var proffesionell men personlig och det är väl så man ska vara inom det yrket.
Att bara kunna prata om varför man har svårt att t ex motionera regelbundet och inte mötas av ett "Ja men du borde faktiskt..." utan ett "Jo, det är svårt.. eller ja, det är förbannat svårt, ibland går det bara inte. Det är ju då man kanske behöver det som mest, men det är ju lätt att säga i efterhand".
Han tyckte väl att det var lite knepigt att ge råd till mig eftersom jag provat mycket men väldigt lite har hjälpt, men han tyckte iallafall att jag gjorde rätt som lade ner medicinen. Som han sa, "Jag vet inte varför det heter läkemedel egentligen, de läker ju ingenting", och där höll jag direkt med, för de lindrar ju bara symptomen...
Han tyckte iaf att jag skulle fokusera på mental avslappning nu, och han tyckte att jag skulle ha kvar min individuella kontakt med coachen och skulle maila henne om det.
Det var iaf ett bra samtal. Skönt att veta att man inte är helt fel ute när det gäller maten, och att få lite riktlinjer om hur mycket motion som behövs. Plus att bara få prata, han var väldigt rolig.
Gomorron gomorron...
Kände mig onaturligt trött igår och orkade tydligen inte se på film trots att det var Dead Man med Michael Wincott och Johnny Depp och den är ball (fast konstig. men ball.), så gick och lade mig vid 21.
Och har drömt så jobbiga drömmar inatt... såna där som gjort att jag har vaknat upp mitt i natten och trott att jag behövt oroa mig för en stor presentation jag ska göra dagen efter, det har känts så verkligt. Eller att jag vaknat upp och vetat att jag inte haft några rena kläder alls och att jag ska iväg på gruppen.
Varenda jävla gång jag vaknat upp har det varit med sjuk ångest, som visserligen lagt sig rätt fort när jag hunnit analysera situationen och insett att det inte är någon fara, men ändå. Det är inget roligt att vakna upp till.
När jag vaknade till framåt morgonkvisten låg jag och kallsvettades, men orkade inte gå upp eller öppna ögonen ens. Och när jag väl orkade gå upp var det kaaaallt... Och jag var ju tvungen att ta en dusch, och det finns en anledning till varför jag aldrig duscjar på morgonen om det inte är absolut nödvändigt; jag är så fruktansvärt, fruktansvärt frusen och min kropp har ju en rätt uppfuckad termostat så det blir bara hemskt.
Så upp ur den varma sängen, sätta ner fötterna på ett kallt golv, gå helt kallsvettig de få metrarna till badrummet, in i duschen där jag natuligtvist inte kunde hitta rätt temperatur. Helst ville jag ha JÄTTEVARMT för jag frös ju som satan, men det bara kändes som att det brände på huden och när jag slutat duscha så märkte jag att jag hade haft ett snäpp över det kallaste ungefär... Varmare än så kunde jag inte ha det, det funkade inte på min hud. Torka sig fort och sen ner under täcket och ligga där och frysa en halvtimme innan jag försökte gå upp igen, och nu hade jag lite bättre förutsättningar.
Idag ska jag ner på en hälsoprofilsbedömning. Vi träffade honom igår, han verkar rätt bra, men jag viiiill inte...
Han hade en miniföreläsning om vad som krävdes för att må bra, och för mig var det rätt uppenbara saker som att ändra saker man inte mår bra av och inte bara tänka på det. Börja med de små sakerna för även de för skillnad. Se positiva saker i varje nederlag.
Jag har ju lärt mig att tänka så, det känns som att jag MÅSTE tänka så för annars kommer man ju ingenvart.
Så jag hoppas vi inte ska prata så mycket om det utan mest om kost och motion.
HAHAA, den meningen lät ju inte riktig nånstans...
Jag kommer fan skämmas när jag sitter och pratar om mina vanor...
Vi har nu tre dagar i veckan på den dära gruppaktiviteten, så vi har en dag ledigt emellan, men när jag gör nåt sånt här så känns det inte som en ledig dag. Och det är tråkigt.
Just nu har jag Eriks munkjacka på mig. Den såg inte så stor ut när den låg där på soffan, men den känns som ett tält. Det känns lite dumt att ha på sig en munkjacka med ett Siebenbürgentryck eftersom jag inte har så bra koll på dem (fast jag gillar dem), men det får gå an den här gången.
Officiellt!
*hoPpaR oCh stUdZaR*
(och får lite panik för att jag måste fixa allt mycket tidigare än väntat)
Olivia.
Egeeeentligen ville jag vänta tills det blev officiellt från Skatteverket, tänkte att jag kanske skulle få avslag eller nåt, men med tanke på att namnet redan dyker upp i vissa sammanhang så blir det nog inte så.
Så nu är det bort med Josefin och fram med Olivia.
Satt och spelade lite igår med lite folk, och kände att det var rätt tillfälle att rätta folk när de sa Josefin. Det skapade lite förvrirring speciellt för Eriks bror som jag hade träffat två dagar innan och då inte sagt nåt, haha.
Ujuj, vet inte hur jag ska berätta det för Eriks föräldrar, hans far kommer få spel eftersom han ofta säger fel namn redan... Fast kom på häromdagen att det kanske blir lättare med ett helt nytt namn, eftersom Josefin går i deras släkt och namnet han förväxlar det med också gör det.
Jag inser att det kommer bli väldigt svårt för folk att börja kalla mig för ett nytt namn. Och jag kommer ha tålamod, jag kommer definitivt inte bli arg om folk säger fel och det får ta den tid det tar. Men jag VILL bli kallad Olivia. Jag vet att det faktiskt finns de som inte tyckte att jag skulle byta alls och som vill fortsätta kalla mig för Josefin, men det tycker jag är respektslöst mot mig. Att inte ens försöka alltså, utan att sätta sig på tvären och vägra kalla mig för mitt riktiga namn.
Däremot, som jag sa till en vän, visar det sig efter ett halvår att nån inte kan sluta kalla mig för Jossan (som de flesta kallar mig för) eller nåt så får det väl vara så. Jag vet att de flesta kommer försöka och jag kommer inte direkt kräva att bli kallad Olivia.
Och de som vet vem Olle Grangren är får kalla mig för Olle. Men nånting säger mig att det inte är så många...
Jag mailade hyresvärden för några dagar sedan och sa att jag skulle byta namn och frågade om det skulle bli några problem med skyltar och sånt i trappen, och igår fick vi hem lapp att sätta på dörren, med en notis om att de skulle ändra namnet nere vid porten snart.
Så himla skönt.
Jag fick också en lista från Skatteverket med myndigheter som blev uppdaterade om bytet på en gång, och de som blev uppdaterade efter en vecka, det var också smidigt.
Och eftersom det dröjer ett tag innan det blir riktigt officiellt så kan jag börja meddela uh... företag som behöver meddelas, och sånt.
F.ö har jag spelat lite de senaste dagarna. Det började med att de behövde en tank och jag råkade ha en gubbe i passande level, så jag provade, och det var rätt kul. Jag har inte spelat så på länge, jag har bara loggat in och gjort en del saker som "måste" göras, så det var väldigt uppfriskande att spela på riktigt. Speciellt att inse att jag KAN tanka och hålla koll på flera saker samtidigt, jag som trott att jag inte kunnat det. Sen är det ju Erik som helar mig så jag känner mig rätt säker.
Fixade äntligen Skype igår också, så jävla roligt att sitta och spela så igen och lyssna. När det är folk man känt sen länge så blir det en så skön stämning.
Nej eftersom det inte var nå grupp idag så ska jag gå och försöka göra lite nytta här hemma.
Edit: Hihi, nu har den första (tror jag) personen ändrat mitt namn i sin mobil, DET känns coolt. Det känns så bra så det pirrar i magen. Jag hoppas folk förstår hur glad jag blir av hela den här grejjen, och då har lite lättare att förstå mig. Hur mycket bättre jag känner mig.
Edit igen: Kom på en rolig sak, det lär inte vara så lätt för mina gamla högstadiekamrater att leta upp mig, eftersom jag nu bytt både för och- efternamn sen dess :D Det har varit först efternamn 1, sen lades efternamn 2 till, sen tog jag nog bort efternamn 1, och sen bytte jag till mitt nuvarande. Men det var av väldigt goda skäl, det första efternamnet var min fars och det namnet ville jag inte bära, det andra var min mors mans, och när jag blev tillräckligt gammal tog jag bort det första. Sen skilde sig min mor och den karln och eftersom jag verkligen inte ville ha något att göra med honom heller tog jag mors släktnamn. Allt det där är lite roligt också, eftersom det första namnet är ett sååå vanligt -ssonnamn, och det andra ett ovanligt norskt namn, och mitt nuvarande ett finskt.
Strax efter bytte min mor och syskon till det också, så det känns faktiskt riktigt bra.
Ivan.
Ja förresten träffade jag en väldigt söt grabb vid namn Ivan igår.
Han är från Sibirien och är 18 veckor gammal, men ser fullvuxen ut.
Och vad som var mest fantastiskt är att jag TÅL honom! Annars så reagerar jag väldigt starkt på katter, ofta väldigt fort, men sibiriska katter är ju en allergivänlig ras. Jag har bara varit orolig för att det inte skulle gälla mig.
Så himla fin var han, och gosig, och rolig.
Grupp.
Nervöst som fan, och det var såååå obehagligt att sitta och vänta på att alla skulle komma.
Vi skulle börja med nån enkät som jag och två andra hade gjort tidigare, så då tyckte de att vi skulle intervjua varandra.
Det är nämligen nåt som stod på schemat, för att lära sig mer om de andra och för att träna inför arbetsinterjuver, så skulle vi sitta två och två och göra det.
Panikskrikspik, inget "manus" fick vi som de hade sagt att vi skulle få. Men tjejen jag pratade med var en sån som pratar rätt mycket och fritt, och hon lät mig tala till punkt och allt sånt, så det gick oväntat bra. Fast det blev ingen intervju som de hade tänkt sig, vi satt mest och bara pratade om.. grejjer. Egentligen fick vi reda på en del om varandra även om det inte var i intervjuform.
Första timmen förflöt rätt bra, sen började min mage göra ont och tredje timmen satt jag så dubbelvikt jag kunde utan att det skulle se dumt ut och kallsvettades och funderade på att gå hem. Men vi slutade strax efter det ändå.
Gruppen verkar iaf rätt bra, rätt blandat folk men ingen sådär som jag känner att jag vill bli BFF med på en gång.
Jag kände iaf att jag kunde prata fritt, och jag kände mig rätt bekväm. Och det är lite ovanligt.
Vi är några stycken där som varit sjukskrivna ett tag, och det är intressant att höra dem berätta.
Det ska nog bli bra detta.
Och idag började jag använda mitt nya namn, lite smått. Iallafall i gruppen. Det kändes bra att höra folk kalla mig för det.
När jag hade kommit hem ringde damen som har koll på mina prover, och sa att hon hade lagt märke till att läkaren inte hade bokat in ett besök med mig trots att han borde, och det är ju rätt viktigt att medicineringen följs upp. Så fick en telefontid imorrn efter hans arbetstid egentligen.
Som det ser ut nu kommer jag säga att jag vill avsluta medicineringen om han inte kommer fram med nåt jävligt bra mot biverkningarna.
Fast jag vill nog avsluta den ändå. Nu när jag börjat med gruppen så vill jag vara medicinfri och se hur jag mår utan den, för vem vet, det kanske är något som gruppen som behövs för att jag ska få lite mer ork att må bättre på egen hand.
w00t
Jag klickade på knappen, och där dök mitt nya namn upp!
Så jag blev eld och lågor, eftersom de sagt att det skulle ta en månad ca, men jag kollade upp det för säkerhets skull och mycket riktigt så står det mitt gamla namn överallt annars :(
Fast det var ändå coolt att se det.
It's fuckin on!
Idag kom jag fram till att det inte är så bra att inviga vinterjackan när man har fyra minuter på sig till bussen, för den har massa spännen och knappar och sånt som ska fixas innan jag blir nöjd... Väl på bussen brast jag nästan ut i ett "Woah!" när jag upptäckte att det bakom de nedersta framfickorna som stängs med en knapp finns fickor med dragkedja! Sen är det så smidigt också att den verkligen har en bröstficka i precis lagom storlek för mp3spelaren.Det var skönt att ha vinterjacka på sig iaf, och slippa stå och frysa.
Vad ju tvungen att visa luvan på kortet också. Me löööv luvan! Och jag har oftast håret så när det är bra väder ute, lägger jag det bak under nacken i luvan tovar det bara ihop sig >_<
Det enda jag hatar med jackan är att alla metalldetaljer är i, uh... vad det nu är... Jag vill att de ska vara silveraktiga, jag hatar nämligen den här... Så jag ska kolla upp om det går att polera om dem eller nåt.
Idag kom jag också fram till att det inte heller är så bra att klippa håret när det är 20 minuter kvar man ska gå till bussen.
När jag kom hem hade jag fått två brev från kuratorn också. En ny tid, och en utskriven karta från Eniro där hon hade märkt ut ett elljusspår, eftersom jag sagt att jag inte tycker om att promenera i stadsmiljö.
Det var sött av henne.
Dumdidum.
Jag slipper numera visa leg helt i receptionen, och fick min sköterska som kände igen mig direkt.
Men blev irriterade när hon återigen sa "Ja du börjar väl vänja dig nu".
Nej.Jag.Börjar.Inte.Vänja.Mig.
"Men det kanske inte är lika hemskt nu?"
Jo.Det.Är.Precis.Lika.Hemskt.
"Det går ju så bra varje gång."
Bra och bra, det GÅR.
Bara för att jag inte längre sitter och kallsvettas, biter ihop käkarna tills det gör ont och glömmer bort att andas betyder inte att det inte är lika hemskt.
Det är precis lika hemskt, men jag hanterar det på ett annat sätt.
"Men du kommer ju iallafall fortfarande hit!"
Ja men zomfg... Går jag inte dit kan jag välja mellan att riskera att få leverproblem eller att jag inte får prova medicinen, jag MÅSTE ju gå dit!
Jag gick på hyposensibilisering när jag var yngre, och första året innebar det att de stack mig med fyra nålar varje måndag.
Och jag var nålrädd.
Året efter minns jag inte hur ofta det var.
Men jag lärde mig att hantera det på bästa sätt då också. Man måste lära sig hantera jobbiga saker på ett sätt som passar en, vad i helvete ska man annars göra?
Jag verkligen hatar det där. Varför antar folk att det är som det verkar?
Sen såg jag faktiskt fram emot att träffa tantan på apoteket, men så var det en annan där.
Kändes lite patetiskt att bli så besviken över det, haha.
Det gick bra iaf, min gamla ansiktskräm är snart slut och ska prova en som jag vet inte innehåller mineraloljor.
Sen hämtade jag ut två paket.
Jackan passade helt ok, lite liten bara men den var varm och mysig och hade en avtagbar luva.
Det roliga är att den är väldigt lik min höstjacka. Fast det var ju därför jag fastnade för den.
Byxorna däremot... not so good. Jag tänkte inte på att H&Ms storlekar skiljer sig lite från avdelning till avdelning där... Men det ska nog bli bra.
Kurator.
Min kurator är bra, men passar nog inte för mig.
De senaste gångerna har det varit så att hon fått mig att berätta om problem och skit, men sen sitter hon där och vet inte vad hon ska göra. Sen går jag hem med alla problem i skallen och vet inte vad jag ska göra av dem. Jag säger inte att det är bättre att låtsas som att problemen inte finns, men det är då fan inte heller bra att sitta och beskriva och analysera alla sina problem, och ta upp saker man inte tänkt på och sen bara lämna det så.
Hon säger att hon tycker att jag har tänkt på det mesta och att jag verkar närma mig problemen på rätt sätt, och har rätt inställning. Och återigen, att jag har god självinsikt.
Men sen då?
Jag börjar tro att jag är för "avancerad" för henne...
Vi pratade om ork, om sådant som tillför energi och sådant som tar energi. Och hon sa att hon tyckte att det var jättebra av mig att diska och sånt fast jag kände mig som en zombie. Men är det så duktig av en att göra det som måste göras? Är det duktigt att diska för att man vet att om man inte gör det så finns det risk att det blir ett diskberg som är ännu jobbigare? Ok, nu är vi två om det så det går inte så långt, men det var samma resonemang när jag bodde själv. Man väljer mellan jobbigt och jobbigare helt enkelt.
Vi tog upp en annan viktig sak också, och jag kände att jag var tvungen att vädra mitt resonemang för att se om det var jag som var heltokig, och återigen så blev hon tyst. Och sa till slut "Ja, det är ju faktiskt så du säger. Det är vad jag skulle sagt."
Men seeeeen då? Lite hjälp om hur man löser problemet på ett annat sätt kanske?
Det var iskallt ute på väg hem, så jag hoppade inte av två bussplatser tidigare för att hämta ut två paket, varav det ena ironiskt nog innehöll en vinterjacka.
Min mage höll på att döda mig ändå.
Och det kan jag ju ta upp när jag träffar deras läkare om två veckor, yay! För två veckor är ju ingenting när man har ont i magen dygnet runt.
Iallafall så ska han skriva ett läkarutlåtande angående min aktivitetsersättning, vilket är guld. För de på den mottagningen känner mig, de är tre stycken som verkligen känner mig som kan prata med honom (det finns bara en läkare där) vilket gör att allt inte hänger på mitt möte med honom.
Men jag har lite svårt inför det... om han frågar mig om jag kan arbeta så vet jag inte vad jag ska svara. Å ena sidan tänker jag att ingen är ångestfri eller mår riktigt bra, men arbetar på ändå, så varför skulle inte jag kunna det?
För jag vet inte vad som är normalt. Jag måste låta andra avgöra det åt mig. Jag vet inte mina gränser. Och därför är det guld värt att det är just på den mottagningen intyget kommer skrivas. För där tror jag att det blir en rättvis bedömning, oavsett vad.
Sen återstår bara de här underbara månaderna fram tills jag får beslutet...
Busskort är kirrat iaf.
Det blev ett gnällmaraton idag iaf, tack H för att du lyssnar, tack för att JAG får lyssna trots att jag inte har så mycket att tillägga ibland, men idén med gnällmaraton är ju inte direkt att allt ska bli löst heller. Det är bara skönt att gnälla iblamd.
Papers are in.
På måndag börjar jag gruppaktiviteten, och jag har sagt till min coach att de gärna får använda mitt nya namn från början även om Skatteverket inte är klara.
Och det tyckte hon lät som en bra idé.
Så på måndag ska jag börja presentera mig med mitt nya namn. Haha, det kommer kännas helknas. Eller helrätt, jag vet inte.
Jag borde ta kontakt med försäkringskassan om busskort, typ nu. Men jag orkar verkligen inte.
Det är massa saker jag är nervös över inför gruppaktiviteten. Bland annat att det är schemalagda fikapauser.
Det tycker jag är... wtf.... Alltså sättet de lagt upp det på, att man ska ordna fikat två och två för att lära sig samarbeta, och fika bara för att man ska fika gemensamt.
Jag vill inte fika med nån annan...
Och den fysiska aktiviteten som kommer vara 1 ½ timme varje vecka. Jag förstår ju varför, men jag hade ju tänka börja på mitt habiliteringscenter där jag får boka träningssalen och vara ensam där.
Jag HATAR att träna i grupp. En sak som jag kommer ha problem med och som jag vet är väldigt fånig är en sån sak som att ha håret uppsat. Jag HATAR att ha håret uppsatt bland folk. Jag vet inte varför. Jag har det aldrig uppsatt om jag verkligen inte måste, och på natten då.
Apropå det, så körde jag en ny variant i natt, gjorde en bulle mitt uppe på huvudet så att håret inte skulle vara i vägen. Trodde inte att det hade en chans att klara sig igenom natten, men jodå, den satt perfekt när jag vaknade. Fast den gjorde håret lockigt, och jag tycker inte om lockigt.
Anyways... och så ska man varje dag säga något positivt som hänt sen sist. Jag förstår också varför, men jag tycker det är bajs ändå. Jag har tränat mig själv till att göra det, jag MÅSTE nästan göra det, men inte vill jag göra det inför en massa andra människor.
Det var fördelen med individuellt, min coach förstod vad som funkade på mig, nu måste jag stå ut med massa skit för att vi är 12 st.
Sen ska vi bowla. Jag tvivlar på att mina handleder håller för det. Men det vet min coach om och har sagt att jag i värsta fall får titta på eller något.
När vi pratade om det senast, allt gruppen innebar, kände jag bara att jag hade en massa bortförklaringar och ursäkter...
Men det blir nog bra. Kanske :)
Kräk och kräm.
Jag gillar verkligen, verkligen min nya ögonkräm! Roll-on-funktionen är som en gåva från ovan för mig som alltid annars klämmer ut halva tuben ca.
Fast den ser lite läskig ut.
Inatt gick jag och lade mig och stängde t om av telefonen trots att jag visste att min arbetstterapeut skulle ringa på morgonen. Eller ja, just därför stängde jag av den, jag ville ta en till sovmorgon.
Long story short så kunde jag inte somna ordentligt och det slutade med att jag låg och kramade toastolen till och från, däremellan låg jag och kved och funderade på vad i helvete det var som kunde vara LILA.
Det avstannade nån timme efter att Erik åkt till jobbet, och nån gång efter det totaldäckade jag och drömde konstiga drömmar och vaknade inte förrän klockan ringde vid 11.
Nu har jag ätit en del, druckit vätskeersättning och en del vanligt vatten, och känner mig mest trött och sleten och har ont i halsen.
Däremot så har jag kommit fram till att det naturligtvist var blåbärspajen.
