Gårdagen var kaos. Med facit i hand så hade det varit bättre om jag aldrig börjat gråta, för nu tycks jag knappt kunna sluta.
MEN, det är DEN tiden i månaden med, så I'll just cut myself some slack.
Träffade en mycket trevlig granne igår, jisses vilken bra människa.
Dagen hittils har tillbringats i soffan framför Friday Night Lights. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den serien är värd att se på. Visst, jag har väl en soft spot för high school-serier, men den här är så jävla bra gjord. Jag gillar Peter Berg. Och jag blir faktiskt inspirerad av coach Taylors och Tamis förhållande.

Idag ska Erik förbi sina föräldrar för att fira sin fars födelsedag. Och jag känner mig väldigt exkluderad. Av förklarliga skäl, eftersom jag befinner mig så långt borta. Men jag vill ju så gärna vara där. Jag älskar den familjen (och här bör det verkligen tilläggas att jag inte älskar många människor alls, siffran ligger nog under tiotalet under hela mitt liv), jag blir helt galet fnissig där och jag har nästan alltid träningsvärk i kinderna pga skratt när vi åker därifrån. Och det känns bara så jävla BAJS att inte längre kunna ta del av dem på samma sätt.
Jag saknar dem.
Det känns lite som att jag har haft helt otrolig tur med "svärfamiljer", min förra, familjen Lindström, var också sådär underbar. Jag älskade att vara där, jag kände mig så otroligt hemma, och med tanke på hur min familjesituation såg ut just då så kändes som att att jag hade hamnat i ett paralellt universum som nästan inte var på riktigt. För det var för bra för att vara sant.
I början när de frågade mig hur min dag/vecka varit så fick jag direkt dåligt samvete och började tänka igenom vad jag gjort för att få dem att fråga nåt sånt, men efter ett tag insåg jag att de frågade för att de ville veta, helt enkelt. För att de brydde sig.
Jag fick ett meddelande på facebook av mamman i familjen häromveckan, i stil med "Jag hoppas att allt är bra gumman, kram!" och jösses... Det rörde mig till tårar. Seriöst... det finns inte ord nog att beskriva vad jag känner för dem. Och hur underbart det var att träffa dem senast. Det var när de körde ner massa möbler åt Ylva och Jezz i Gbg, och även om jag inte sa det till någon av dem då så gick jag faktiskt in i badrummet och grät en skvätt av lycka tills jag kände att jag kunde fungera normalt. Som Ylva sa efter att hennes mamma kramat om mig väldigt länge; "Men MAMMA! Jag vill också ha en kram!" ;)
Jag och Erik har ju ett fullt fungerande förhållande just nu, men, rent allmänt när jag blir involverad med folk på det viset så får ju familjen mig på köpet liXoM, och... jag tycker inte om att förlora familjer. Det är faktiskt rätt smärtsamt. Väldigt jävla smärtsamt.
Sådana familjer har alltid välkomnat mig med öppna armar, jag har kunnat periodvist bott där, de har hjälpt mig med praktiska saker, och, tja... de har varit en familj.
Och jag har ju inte riktigt förstått vad en familj innebär.
Det var först när jag insåg att jag saknade den som jag insåg VAD jag faktiskt saknade.

Imorgon är det habiliteringsmöte och sedan träff med en högstadiekompis.
Vi var såna där bÄZtizAr som inte ens behövde avsluta varandras meningar, men vi har tyvärr inte träffats så mycket den senaste tiden. (Läs: åren)
Så det ska verkligen bli skitskoj att träffa henne igen!
Haha, jag har så många roliga historier att berätta om oss... De flesta är rätt pinsamma, men en av dem är när vi cyklade (för det gjorde man ju faktiskt rätt friskt förr i t'in) runt Hamngatan i Arboga, och vi var på en väg som ledde ner mot ån, och plötsligt tittade jag bak och såg Priscilla ligga där på marken, med cykeln under sig och styret... i ena handen, helt loss från själva cykeln.
Oh well, I guess you had to be there.
Jag vet inte vad som förde oss samman, men hon var min bästis iaf!

Och apropå familj... även om jag aldrig haft den stereotypiska familjen (mina vänner vet vad jag menar, för alla andra; det är helt seriöst för känsligt och fucked up för att kunna dra kortfattat) så känner jag ändå nu att jag har min alldeles egna familj. Mina småsyskon är stora nog att vara egna individer vilket gör att jag har lättare att ha kontakt med dem (att vi, de flesta iaf, har samma svårigheter underlättar ju inte direkt, men det går) och Caiza, som egentligen är min... mors fd mans barn, ser jag ju som min alldeles egna syster som jag skulle göra allt för, och det är när jag känner så som jag vet att jag har en familj.