Nu har det tagit mig över en vecka att få upp modet och gå och ringa på farfars dörr, så är jäveln inte ens hemma. Hade ju t om kammat håret och allt. Dock skulle jag nästan kunnat svära på att jag hörde nån där inne, men jag vet inte.. Om min satmara till farmor var ensam hemma och tittade ut genom titthålet skulle hon nog inte öppnat.
Men tänk om de inte känner igen mig?
Aja.. gwäh, sitter fortfarande med hjärtat i halsgropen.. jag undrar vad vi kommer prata om, om vi pratar öht. Ska gå dit om nån timme igen...
Jag försöker ställa in mig på att han är väldigt gammal nu. Han kanske inte är så stor och stark längre, han kanske inte går omkring i sitt blåställ hela tiden.
Det är åas lite lustigt att tänka på vad vi skulle prata om, för båda är så himla tystlåtna.. Vi skulle väl mest sitta där och humma.
Jag använder termen "skulle", för jag vill inte ställa in mig på att det kommer bli nån kontakt. Men jag vill veta. Skönt iaf att se att de fortfarande bor kvar där, men jag antog det. Haha, var tvungen att kolla upp på ratsit om de överhuvudtaget levde fortfarande, så då såg jag ju att de bodde där...