Hypoaktivitet.
Dvs... man gör inte.
Helt enkelt.
Svårt att börja, svårt att genomföra, svårt att avgöra när det är klart.
Startmotorn är trasig, och själva motorn är rätt defekt den med.
En del av min hjärna förstår att går jag och snubblar på plastbandet från diskmaskinsförpackningen varenda jävla gång jag går igenom hallen (man går igenom hallen varje gång man "byter" rum) så är det bästa alternativet att flytta på det. Bara lägga det åt sidan. 30 cm åt höger.
För det fattar ju vilken idiot som helst, finns det ett störningsmoment som lätt går att åtgärda så GÖR man det.
Men gör jag det?
Nej.
Istället går jag där och snubblar över det varje gång. Och jag kan inte förmå mig att flytta det.
Och det är så FRUKTANSVÄRT irriterande när jag kommer in i sådana här perioder. För ingenting blir gjort, inte att svara på viktiga mail (tack datorguden för autogiro), inte att plocka undan disken efter mig, och vore det inte för att jag har AS och ett innerst inne rätt kraftigt behov av rutiner så skulle jag nog knappt borsta tänderna.
Och det är ju egentligen sådan jävla ordning och reda på mig! Är jag en dag sen med en räkning tycker jag att jag är världens sämsta människa, typ.
Jag är oerhört lat, det vet alla, jag gillar det inte och försöker att inte vara det, men jag är det, men det här har ingenting med lathet att göra.
Jag kan faktiskt inte förklara det.
Det är som att en tanke om att man borde göra något swooshar förbi och man reagerar på det i stil med "Hmm, va? Ja just ja... jo." och that's it.
Ett så bra exempel är han (som jag inte känner, jag följde hans blogg ett tag) som skulle renovera köket och det slutade med att han inte kom nånvart och fick ordna disken i duschen. Ett bra jävla tag. Om han blev klar med köket vet jag faktiskt inte.
En del av mig tänker som så många andra, att det är väl bara att ta sig i kragen och GÖRA, men i mitt fall så måste jag faktiskt planera att jag i stort sett inte ska tänka alls precis innan jag gör det. Om det hade gällt plastbandet t ex så hade jag behövt planera att jag ska resa mig upp och gå till hallen utan att tänka (medvetet, ALLS) men samtidigt ha det så inprogramerat i hjärnan att jag vet varför jag går till hallen. Och det är rätt svårt.
Och det är så mycket som inte går ihop rent logiskt.
Jag är t ex jättejätteJÄTTEglad över min blixt, och har tusen bilder färdiga i mitt huvud, men kommer jag för mig att använda den?
Nej... inte nu.
Jag skojar inte, jag är så glad så det bubblar men jag-kan-inte-förmå-mig-att-ta-upp-kameran.
Och när man inte kan förmå sig att göra saker man älskar, då blir alla andra saker rätt så jävla mycket jobbigare.
Och det finns ingen logik i det hela. Och logiken är ju min stöttepelare.
Jag blir bara så trött på mig själv, när jag blir såhär passiv. Speciellt precis när det börjat och man på något sätt minns hur man var månaden före, med vilja och planer. Jag minns ATT, men jag minns inte hur det KÄNNS.
Voine, voine...
Läkartid idag. Eftersom det var över en månad sen jag var där och hon sa att hon skulle kalla mig så snart hon fick resultaten vilket hon såklart inte gjorde.
Hon öppnade bra med en: "Anneli?"
Jag: Nä. Olivia.
Hon: Är du säker? Det är inte Anneli då?
Lilla vän, det kanske är svårt att tro, men jag vet faktiskt vad jag heter.
De flesta av proverna såg normala ut iallafall, sänkan var förhöjd men inte så mycket. Den är alltid förhöjd, men inte så mycket så att det bör uppmärksammas tydligen. Jag ska skickas vidare till två andra mottagningar som ska göra tester och sånt.
Just nu kunde hon inte göra nåt (rättare sagt; ville nog inte göra nåt...) men tyckte att jag skulle prova 50 mgs diklofenak. Varför hon tycker att en 50 mgs tablett fungerar bättre än 2 st 25 mgare har jag ingen aning om...
Och så envisas hon med att jag ska ta dem tillsammans med Alvedon, även om jag provat det i perioder och det inte fungerar. VARFÖR tycker nån att man ska sitta och fortsätta trycka i sig läkemedel som inte fungerar? För att det vips en dag magiskt ska börja göra någon nytta?
Jag scorade iaf en stor burk gratis omeprazol, vilket är jättebra att ha hemma om man har problem med magen. Det är ju receptfritt men har jag frikort ska jag tamefan ta allt jag kan... Tattigt eller inte, jag skäms inte.
Jag är irriterad bara över att hon inte var villig att hjälpa mig mer, det FINNS ju läkemedel som hjälper bra men hon verkar vara så restriktiv.
Det är bra iaf att det hela undersöks vidare, men det kan ju dröja länge tills remissen kommer.
Min apotekstant stod i kassan också, och uppmärksammade att jag hade fått mitt nya idkort med det nya namnet på.
Hon gör mig så glad.
Sjukgymnast.
Sjukgymnasten: Jahaaa... men hur tänkte läkaren då? Jag menar... varför tyckte hon att du skulle komma hit överhuvudtaget?
Jag: Hur hon tänkte? Det är nog en gåta, jag har ingen aning faktiskt och undrar det själv.
Sjukgymnasten: Ja för det verkar ju verkligen som att du har fullt upp med rehabiliteringen, och klart du kan komma hit om du vill, jag vet bara inte vad vi kan göra för dig som de andra inte kan... Läkaren har skrivit en anteckning här... men det går inte att se vad det står...
Jag: Jag vet inte jag heller, hon hade väl kanske nåt i tankarna med det hela... Kanske.
Stackars dam, hon blev ju helförvirrad, vilket jag helt klart förstår. Men vi kom överens om att jag skulle dit iallafall, för att se om de kunde hjälpa mig med något de på habiliteringscentrat kanske inte tänkt på.
Det känns inte bra, numera när jag bokar tider så måste jag alltid titta i kalendern först för jag har ofta tre-fem tider på en och samma vecka. Det kanske inte låter så mycket, men när alla de tiderna går ut på att man antingen fysiskt eller psykiskt ska jobba med sig själv så blir det lätt överväldigande.
Edit: Ja, eftersom jag ändå lade det här i Skallebank är sjuk-kategorin så kan jag berätta att jag drömde om Big Brother i natt... Jag var med där och vi var på nån äventyrsresa och var inte i huset alls. Det roliga var att alla var PRECIS som de verkar vara på TV, det var faktiskt en riktigt kul dröm.
För jag följer ju faktiskt det, och mycket annat skit... säger som jag skrev på min facebookstatus:
"Jag skäms inte för att jag har porr i vår delade nedladdningsmapp, jag skäms för att jag har ca tre dokusåpor/talkshows som är värre än Big Brother..."
Jag tycker Simon ska vinna. Hans fyllesamtal är så episka så det knappt är sant. Och hans skratt när han är full. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att han är korkad eller smart, men han verkar vara en sjukt skön och framförallt otroligt snäll människa.
Jag bara måste lägga in det här klippet, det får mig att skratta IRL:
Läkare.
Jag önskar att jag slipper träffa en enda läkare till under hela mitt liv.
Det finns ingen yrkesgrupp som kan få mig mer irriterad.
Förra veckan var jag på nån sorts hälsokontroll, mest inriktad på den förbannade ledvärken. Jag hade fått en remiss dit, av en läkare som bett dem undersöka det hela utifrån ett aspergerperspektiv, eftersom min perception är lite annorlunda. Därför kan det krävas ett lite annorlunda tankesätt.
Jag var lite irriterad redan när jag fick komma in, eftersom jag fått vänta i 25 minuter och hon inte ens bad om ursäkt, och blev ännu mer irriterad när hon började med "Jaha, så du har ont i ryggen?".
Jaha, välkommen in i 2000-talet där det finns journaler och remisser av en anledning.
Sen malde hon på rätt bra, och tyckte bland annat att jag skulle gå med i IOGT för att jag var sjukskriven. Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade, fast även när jag förstod vad hon menade tyckte jag bara att det var idiotiskt.
Hon tyckte seriöst att jag skulle gå med där för att träffa folk bara för att jag var sjukskriven.
För hon hade ju själv varit sjukskriven dårå så hon visste ju att man blev helt isolerad dårå.
Jag var tvungen att bita mig lite i tungan för att inte låta alltför aggresiv när jag sa att hon då också säkert visste att folk med AS ofta inte har samma sociala behov alls. Men det berodde ju på vilken grad man hade tyckte hon, och verkade inte tänka på att jag kanske själv visste hur jag fungerade...
Återigen, HEJ, det kan vara bra att läsa journalen så att du vet åtminstone sådana saker.
Sen tömde de mig på blod för att göra massa tester.
Och igår skulle jag till Dr Idiot för att få reda på resultatet från sömnutredningen.
Väntrummet där kan vara rätt intressant, och igår var det rena rama gökboet.
Bland annat fanns där en dam som hela tiden påpekade hur mycket klockan var och hur länge det var kvar tills hennes tid.
- Nu är det EN minut kvar!
Skönt att man inte är galnast i stan iaf.
Och det var inte ett så roligt besök heller.
Uppenbarligen så har jag väldigt ytlig och fragmenterad djupsömn, vilket jag iofs hade väntat mig.
Det innebär alltså att kroppen och hjärnan aldrig får chans att vila upp sig normalt eftersom det är det som händer under djupsömnen.
Och det går naturligtvist inte att göra något åt långsiktigt.
Men det är åtminstone bra att ha på papper, och läkaren verkade faktiskt få en lite annan attityd. Jag fick inte mitt medicinbehov ifrågasatt på samma sätt. Och det är väl för att det nu är tydligt att jag just har ett behov av sömntabletter för att få något som liknar djupsömn.
Vi pratade också lite om att jag drömmer så väldigt mycket eftersom jag har längre REM-sömn än vanligt, och att det blir väldigt många intryck för hjärnan att hantera och att det inte är så konstigt att jag kommer ihåg många drömmar in i minsta detalj eftersom jag kanske inte hinner gå in i riktig djupsömn.
Så det är faktiskt inte så konstigt att jag vaknar upp helt matt i hjärnan då hjärnan under REM-sömnen är lika aktiv som när man är vaken.
Och för nån som har svårt att sortera bort intryck öht så blir det lite rörigt.
Det är nog därför jag är så förvirrad intalar jag mig. Jag får faktiskt vara det nu!
Och ja, min apotekstant har varit i farten igen med.
Det är brist på en viss lugnande medicin pga leveransproblem, och även om jag inte direkt behöver den ofta alls så är det en trygghet bara att ha den hemma. Jag har inte ens brytt mig om att hämta ut den på nån månad, jag har bara inte tänkt på det.
Hon ringde runt till en del apotek och fick reda på att de på lasarettet öppnar större burkar och lägger mindre mängder i påsar om det verkligen är akut.
Och hon var ju en sweetheart då och sa att jag faktiskt behövde den och att hon "kände mig" och kunde gå i god för mig.
Det kändes ju inte lite konstigt att hämta ut medicin i en zippåse från apoteket...
Linköping.
Vi skulle ju sova på Ronald McDonaldshuset, vilket jag var så skeptisk till, men jag säger bara... satan i gatan vilket underbart jobb de gör! Jag hade aldrig kunna föreställa mig hur hemtrevligt det skulle kunna vara, hur mycket saker som fanns där, hur många små tv-rum och bibliotek. Och allt var riktigt, riktigt fräscht och snyggt. Och gratis. Det är ju nästan så jag tänker börja donera pengar till dem nu, när jag vet vad de gör...
Och det ligger verkligen precis bredvid sjukhuset!
Sjukhuset var gigantiskt. Jag tyckte nästan att det såg ut att vara störra än Karolinska, men uppenbarligen är det inte det.
Det var också roliga varningsskyltar, ett med ett flygplan på och ett för "Kraftiga vindstötar" med en bild på en helikopter och någon som försöker hålla i ett paraply.
Jag tyckte ju såklart att det var hysteriskt kul, och förstod inte förrän vi åkte därifrån att de såklart lär ha en helikopterplatta...
Det var två personer som skulle sätta dit alla saker på mig, den ena av dem kände jag för att slita huvudet av.
- Ja och här är actigrafen *tar upp från påsen och räcker fram*
- .... jahaaa?
- Ja jag tog ju av mig den i morse.
- ... och det gjorde du varför då?
- ... för att det stod på lappen att jag skulle ha på mig den till den 19:e och det är den 19:e idag?
- Men du ska ju ha på dig den tills EFTER undersökningen!
- Ojdå, det visste jag inte, det stod inget om det och eftersom det stod den 19:e på lappen så trodde jag att de MENADE DEN 19:e...
Där hoppade den andra sköterskan in, som var mycket yngre och mycket mer sympatisk, och sa att ja det var ju lite knasigt skrivet på lappen faktiskt.
De satte fast fem elektroder i hårbottnen på mig, och fem i ansiktet, varav två precis under hakan, vid halsen. Tanten satte två fingrar under hakan, bad mig luta huvudet uppåt och svälja.
Det är rätt svårt att svälja när man har huvudet i den vinkeln och någon håller två fingrar mot ens svalg...
Sen fick jag nån sorts hätta i ett väldigt elastisk material (som en gasbinda), som gick under hakan. Också väldigt obehagligt eftersom det hela tiden kändes som att någon hade en hand mot min hals.
Sen samlade de ihop alla sladdar till vad de kallade för "svansen" (de lindade något runt dem så att de skulle hålla ihop), och kopplade in dem till en väska. Den väskan var jag nämligen tvungen att bära med mig, eftersom ja, jag var KOPPLAD till den. Den vägde bara 2 kg, men blev rätt tung efter ett tag...
Sen var det bara resten kvar, det jag skulle koppla på mig när jag skulle sova. De kopplade de sakerna till väskan också, men lade det i en påse så länge.
Geez...
Nåt sorts band över bröstet.
Ett likadant band över magen.
Två elektroder på vardera ben.
Nån sak på fingret.
En sån där slang som går upp i näsan och ska dras över öronen, typ. Som skulle tejpas fast på kinderna för säkerhets skull, vilket fick det att se ännu roligare ut.
Och allt det hade ju då sladdar som var kopplade till väskan...
Snacka om kabeltrassel. Och det skulle jag SOVA med! Kan ju säga att det inte gick att vända på sig utan att först rätta till ca fyra sladdar...
Trofan att jag var tvungen att gå på toaletten efter en stund med...
Jag sov inte bra den natten kan jag säga, och efter att ha lyckats få bort alla saker som satt på kroppen och fått näsan att sluta blöda efter den förbannade... näsgrejjen, gick jag iväg och fick resten borttaget också.
Eller ja, de kunde ju inte ta bort allt ifrån hårbottnen, de klippte ju av sladdarna så fick jag tvätta bort dem när jag kom hem.
Sen var det klart. Nu ska jag bara vänta en månad och hoppas på att min läkare tar hem alla resultat till tiden jag fick i februari.
Och jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra om det.
Morphene baby.
..
Och av någon anledning så lät det stycket som en inledning till ett skönliteratärt stycke.
Varför gör jag alltid så, varför kan jag inte bara skriva "Jag hostade för mycket så jag gjorde nåt åt saken."?!
Anyways, det var ju inte den enda anledningen till att jag ringde vårdcentralen, det hade blivit en sån där hosta då det kändes som att ett långt stycke sandpapper kom upp.
Jag fick faktiskt en tid idag, men kl 13 såklart. Så jag skämdes lite när jag ringde för att avboka tiden hos den taktila stimuleraren, för jag antar att hon inte har så många möten såhär i mellandagarna och ville inte att hon åkt dit för min skull. Men sekreteraren hörde att jag inte var i skick att komma dit, rösten bara försvann lite då och då...
Jag fick den indiska läkaren igen, jag blidde glad.
Det gick fort, jag fick springa iväg och ta lite prover (de stack mig i fingret :() och sen tillbaks till honom.
Som vanligt hade jag lite för hög sänka, men han trodde inte att det var nåt virus och det var skönt. Hög sänka innebär väl som jag förstått det att man har en infektion eller liknande i kroppen, och jag börjar ju undra varför de gång på gång konstaterar att jag har en hög sänka utan att fråga sig varför. Men det kan väl åas inte de hålla reda på. Så jag kanske borde ta tag i det.
Han skrev ut Cocillana iaf. Det är faktiskt första gången jag provat den, och ärligt talat så hade jag nog föredragit om det var något utan något morfinaktigt i, men han sa att den fungerade bäst.
På apoteket var det min tant som jobbade, och när hon såg var det var sänkte hon rösten och sa "Men... hur går den ihop med dina andra mediciner?".
Det var nog första gången en farmaceut frågat mig det, och jag blev faktiskt imponerad av att hon kom ihåg det. Men jag sa att jag slutat med en del och att jag tar en del andra mer sporadiskt, och då verkade hon glatt överaskad och frågade hur jag tyckte att det kändes.
Hon är för rar.
Hostmedicinen började verka förvånansvärt fort, och den tillsammans med honungste ska nog göra att jag slipper sova på soffan.
Så. That's my day. Tillbaks till soffan nu och fortsätta mitt filmmaraton som pågått i några nu (Little children är på just nu). Och tacka mig själv för att jag har ett sånt konstigt intresse för läkemedel så att jag tog en allergitablett innan jag tog medicinen för jag känner att det kliar på rätt bra även med den. Det kliar verkligen i handflatorna, det har jag aldrig varit med om. Regel nummer ett: ta för säkerhets skull alltid antihistaminser och tabletter mot illamående innan du tar något läkemedel från opioidgruppen eller något som ligger nära.
Kurator.
Min kurator är bra, men passar nog inte för mig.
De senaste gångerna har det varit så att hon fått mig att berätta om problem och skit, men sen sitter hon där och vet inte vad hon ska göra. Sen går jag hem med alla problem i skallen och vet inte vad jag ska göra av dem. Jag säger inte att det är bättre att låtsas som att problemen inte finns, men det är då fan inte heller bra att sitta och beskriva och analysera alla sina problem, och ta upp saker man inte tänkt på och sen bara lämna det så.
Hon säger att hon tycker att jag har tänkt på det mesta och att jag verkar närma mig problemen på rätt sätt, och har rätt inställning. Och återigen, att jag har god självinsikt.
Men sen då?
Jag börjar tro att jag är för "avancerad" för henne...
Vi pratade om ork, om sådant som tillför energi och sådant som tar energi. Och hon sa att hon tyckte att det var jättebra av mig att diska och sånt fast jag kände mig som en zombie. Men är det så duktig av en att göra det som måste göras? Är det duktigt att diska för att man vet att om man inte gör det så finns det risk att det blir ett diskberg som är ännu jobbigare? Ok, nu är vi två om det så det går inte så långt, men det var samma resonemang när jag bodde själv. Man väljer mellan jobbigt och jobbigare helt enkelt.
Vi tog upp en annan viktig sak också, och jag kände att jag var tvungen att vädra mitt resonemang för att se om det var jag som var heltokig, och återigen så blev hon tyst. Och sa till slut "Ja, det är ju faktiskt så du säger. Det är vad jag skulle sagt."
Men seeeeen då? Lite hjälp om hur man löser problemet på ett annat sätt kanske?
Det var iskallt ute på väg hem, så jag hoppade inte av två bussplatser tidigare för att hämta ut två paket, varav det ena ironiskt nog innehöll en vinterjacka.
Min mage höll på att döda mig ändå.
Och det kan jag ju ta upp när jag träffar deras läkare om två veckor, yay! För två veckor är ju ingenting när man har ont i magen dygnet runt.
Iallafall så ska han skriva ett läkarutlåtande angående min aktivitetsersättning, vilket är guld. För de på den mottagningen känner mig, de är tre stycken som verkligen känner mig som kan prata med honom (det finns bara en läkare där) vilket gör att allt inte hänger på mitt möte med honom.
Men jag har lite svårt inför det... om han frågar mig om jag kan arbeta så vet jag inte vad jag ska svara. Å ena sidan tänker jag att ingen är ångestfri eller mår riktigt bra, men arbetar på ändå, så varför skulle inte jag kunna det?
För jag vet inte vad som är normalt. Jag måste låta andra avgöra det åt mig. Jag vet inte mina gränser. Och därför är det guld värt att det är just på den mottagningen intyget kommer skrivas. För där tror jag att det blir en rättvis bedömning, oavsett vad.
Sen återstår bara de här underbara månaderna fram tills jag får beslutet...
Busskort är kirrat iaf.
Det blev ett gnällmaraton idag iaf, tack H för att du lyssnar, tack för att JAG får lyssna trots att jag inte har så mycket att tillägga ibland, men idén med gnällmaraton är ju inte direkt att allt ska bli löst heller. Det är bara skönt att gnälla iblamd.
Mediciner och apotek.
På väg hem hämtade jag dem, och damen där gick och hämtade lådan där hon hade samlat ihop all medicin, tittade på namnet och sa "Ja jag visste väl att det var du!".
Jag vet att hon har känt igen mig de senaste två gångerna, och den här gången tittade hon bara lite snabbt på passet. Förhoppningsvist så behöver jag inte visa det nå mer där.
Hon var också förvånad över att hon hade allt inne, men det var åas inte så ovanliga saker.
Och biverkningarna av medicinen är inte så himla roliga nu. Och har inte heller varit det de senaste tre veckorna.
Det startade med något som jag bara kan likna vid konstant mensvärk, inte så farlig alls, men tillräckligt stark för att det ska vara störande.
Och magen är bara upp och ner, magknip och grejjer om vartannat som jag vaknar upp mitt i natten av.
Dessutom har jag känt mig vrålhungrig, men har noll aptit och mår illa. Sådär man kan känna efter att man haft magsjuka en dag, bara tanken på mat får det att vända sig i magen på en. Igår försökte jag äta en sån där mealbar, och det tog mig fyra timmar trots att jag tycker att de är goda. Det slutade med att jag fick ta de sista tuggorna tillsammans med massa vatten och bara svälja utan att tugga...
Skitbra av läkaren att först tredubbla dosen, sen höja den en gång till, och sen åka nån annanstans i en månad. Bra strategi där.
Jag vet fortfarande inte hur det blir med läkarintyget som måste skrivas nu snart helst igår, min arbetsterapeut skulle kolla upp det, hon tyckte inte heller att han var en bra kandidat att skriva det.
Det är otroligt stressande, men jag känner mig väldigt välsignad eftersom jag har så många bra människor i mitt "lag".
Även de som inte har något med själva intyget att göra.
Häromveckan sade hon som utför den taktila stimuleringen att hon kunde känna någon sorts moderinstinkter när hon träffade mig de gångerna jag inte mådde bra, och att hon bara ville ge mig en kram och trösta mig ibland. Men det är ju hennes personliga del som talar, inte den yrkesmässiga.
Och så har jag fått fler papper hem om provtagning, det blev en gång i veckan i fyra veckor till.
YAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAY!
...
Det förgrämmade brevet.
Jag tycker aldrig om att få brev från Försäkringskssan trots att ca 80% av dem har varit positiva.
Idag var det inget positivt brev.
Min aktivitetsersättning går ut i februari, och nu påminde de mig om att ordna ett läkarutlåtande om jag ville skicka in en ansökan om förlängd ersättning.
Det här är en sån typisk anledning till varför jag bara inte kan slappna av och låta saker hända, spelar ingen roll om det gällde skolstarten några veckor fram eller en läkartid nästa vecka.
Det finns alltid en liten del av mig som instinktivt tänker "Handläggningstider, folk jag måste prata med för att fixa det, blablabla". För man måste nästan tänka så när man har kontakt med alla de här myndigheterna, i det här fallet måste jag först ordna en läkartid och det kan bli så att det är på gränsen att jag hinner det (ja att jag hinner få en läkartid) och papprena ska vara inne december, dvs tre månader innan ersättningen går ut, så tja... här måste jag tänka fyra-fem månader före.
Sen rör det upp en massa tankar.
Jag har varit sjukskriven för länge (svårt att förklara vad jag menar med det) men är så jävla långt ifrån arbetsför.
Och jag har inte ens nån läkare här som "känner" mig, jag vet inte hur det går till med ett läkarintyg då. Egentligen har jag en tid på fredag, sista tiden med idiotläkaren, men den hade jag tänkt skippa då det blir såååå tight med tid eftersom jag har ett möte innan, men nu blir jag nog så illa tvungen att gå dit.
Åååh, det är tur att sånt här bara händer var tredje år...
Mingla på vårdcentralen.
Var där i lite mer än två timmar, yay!
När läkaren inte hade ropat in mig då det gått 20 min efter utsatt tid gick jag och frågade om jag ens satt i rätt väntrum. Men det gjorde jag, han var bara lite försenad med alla patienter.
Och då blir jag automatiskt rätt anti...
Jag visste dessutom att det var en utländsk läkare, och sådana har jag verkligen inte goda erfarenheter av. Allra mest pga språket. De utländska läkare jag haft har varit åt helvete för dåliga på svenska för att jobba inom vården, man måste ju förstå varandra. Jag kan dessutom bli orolig för att utbildningarna skiljer så mycket mellan länderna, och eftersom det är läkarbrist här så kan de säkert lätta på kraven bara för att få in läkare. Inte för att jag tror att alla andra länder har lägre standard på sina läkare, bara annorlunda. På gott och på ont.
Den här visade sig vara indier, och hade tydligen en grek som "praktikant". Han frågade om det var ok att greken satt med, och som vanligt kändes det inte ok, och som vanligt sa jag ja.
Fast läkaren var riktigt bra, och det enda problemet med språket var hans brytning som egentligen inte alls var så hård, jag har ju så svårt för att förstå folk med brytning. Geez jag har svårt att förstå en del smålänningar, vilket är riktigt jävla drygt ibland...
Han var iaf en sån där som verkligen lyssnade, och frågade, och antecknade, och var allmänt noggrand.
Fast det var lite kul när han sa "Rinner ögonen fortfarande?" och pekade på sina öron...
Uppenbarligen så är det så att gräset fortfarande blommar eller vad det heter, så hans första instinkt var att det var det som ställde till det eftersom jag sa att det verkligen kändes som en pollenreaktion. Men han uteslöt inget, han ville att jag skulle prova allergimedicinerna jag hade i två veckor till (eftersom jag ändå är på bättringsvägen), och sen höra av mig om det inte blivit bättre.
Och man fick inte alls känslan av att "Så, nu är vi färdiga, off you go!"
Han frågade t om om det lät bra, det vi hade kommit fram till.
Greken sa inte så mycket alls, han satt mest och såg glad ut.
Och för en gångs skull vid sådana tillfällen så kände jag mig inte som ett föremål som skulle studeras, utan läkaren förklarade bara sina tankegångar för greken.
Så var det dags för det låååångsamma apoteket.
Det är det mest långsamma apoteket jag nånsin besökt, men är det också jättelitet och ligger bredvid ett äldreboende.
Efter ett tag chansade jag och gick bort till laboratoriet och skulle lämna blodprov.
"Min" sköterska hade precis gått på lunch, så jag fick en annan.
- Ja hur brukar du vilja göra, har du en favoritarm?
Jag kunde ändå se det komiska i det.
Jag kände ändå att jag hade lite bråttom iom att jag hade nummerlappen till apoteket, så jag drog hela situationen lite snabbt, hon var väldigt förstående och frågade hur jag ville ha det, jag sa att det blev bra som det var och att jag bara ville få det överstökat, hon insisterade på att jag åtminstone skulle luta mig bakåt och då insåg jag att jag satt redo att hoppa upp ur stolen och springa tillbaks till apoteket...
Himla snäll var hon iaf, inte riiiiktigt lika bra på att hantera nålen som min sköterska, men får väl se hur det ser ut när jag tar bort plåstret.
När jag kom tillbaks till apoteket hade det inte gått fram ett enda nummer..
Jag diggar apotekstantan. Jag fick ett dåligt första intryck av henne ("Jaha, det var du som inte ville vänta?"), men det har ändrats. Hon har jävligt skön humor och verkar vara väldigt.. jag vet inte, rak av sig.
Jag undrade vad som hände med leveranserna av Ritalinet, eftersom det var nå knas med det, så hon ringde och kollade och det skulle tydligen vara ordnat till nästa vecka. Faktiskt så hade hon bestämt sig för att ha alla styrkor inne from då, och DET är så jävla skönt! Eftersom det apoteket bara ligger några minuter från mig är det ju skönare att kunna gå dit än att ta sig ner på stan.
När hon skulle plocka fram medicinerna råkade hon välta en stapel med plastbackar och sa genast "DET VAR INTE JAG!" och tittade sig omkring.
17:- från frikort är jag nu, och igår fick jag ju frikort inom vården, så det känns bra.
Egentligen hade jag en hel radda med andra saker jag ville ta upp med läkaren, men det kändes inte som rätt tillfälle, speciellt eftersom jag inte hade sagt till om det så han hade ju inte avsatt så mycket tid för mig.
Får se om jag tar det nån annan gång.
Lalalala
Läkarbesök idag.
TACK och lov för att han fått reda på att han inte alls ska vara där under hösten, utan att han redan nästnästa vecka ska "posteras på en annan station".
Skojar inte, han sa så.
Efter att han hade ordinerat en tredubbel (!) dos av medicinen.
Det började dåligt redan när cykelkedjan hoppade av efter 2/3 av vägen (jag ska sluta vara hurtig och hålla mig till bussen istället), och när han efter 10 min efter utsatt tid kom IN I BYGGNADEN (väntrummet ligger precis innanför entrén), tittade på mig och sa "Jaha, här sitter du och väntar på mig".
Det hände så många irriterande saker under besöket så jag inte ens orkar skriva om det.
Måste träffa honom en gång till nästa vecka och funderar på att ta med mig ballonger och tårta för att vinka av honom.
Maken till arrogant läkare har jag aldrig någonsin träffat i hela mitt liv.
Hela den mottagningen är så jävla skit.
Jag kan räkna på mitt långfinger hur många gånger jag har gått därifrån utan att vara frustrerad, arg och less/ledsen.
En stor sak som blivit ett allt större problem de senaste två veckorna är att jag är så jävla trött (Nu vet jag vad någon tror eftersom vi pratat lite om det, men jag tror nog inte att det beror på DET, eftersom det inte är ett problem som ständigt är lika stort. Men jag har fler frågor...). Helt utmattad i kroppen, känns som att jag ständigt går runt med mjölksyra i armar och ben och är så trött i skallen så jag bara brister ut i asgarv pga ingenting.
Men det... det var typ inget problem. Det skulle litiumet hjälpa mot.
- Stesoliden då?
- Den har jag inte tagit på lite över en vecka tror jag.
- MEN HUR VET DU ATT DET INTE ÄR DEN SOM ORSAKAR TRÖTTHETEN DÅ?
- Uh, ja, just för att jag inte har tagit den på en vecka antagligen. Jag har tagit den lika ofta under fem års tid och aldrig upplevt att den påverkar mig på det här viset.
- Men man blir ju trött av den.
- Jag blir inte det, jag blir verkligen inte det.
- Men hur vet du att det inte beror på den då?!
- ... min gissning grundar sig på att jag inte har tagit den på en vecka och fortfarande är såhär trött, och att jag aldrig nånsin har tagit den regelbundet.
- Ja det är ju bra, den kan du nog hantera.
Och där sitter man och bara biter ihop så jävla hårt man kan, för man får inte visa att man blir arg, för då vet ingen vad som kan hända.
Och det här med de vita blodkropparna.
- Ja du har ju en infektion i kroppen.
- Jo jag har förstått att det var något sådant.
- Ja vad beror den på?
Gnnnn... Huuur skulle jag kunna veta det?
Nu ska jag lägga mig i soffan och se på film i några timmar.
Fast ska ta en Ibumetin först. För jag får tydligen ta sådana. Bara jag inte tar dem för ofta, för de kan vara beroendeframkallande. För det säger min doktor.
Snälla nån.
Kom precis hem från barnmorskan, och uäh vad trött jag är...
Jag har haft nån allergisk reaktion (eller nåt) som liknar pollenallergi de senaste dagarna, så jag har snörvlat och nyst och nu senast kliat sönder ögonen så jag inte ser riktigt klok ut. Tänk en snörvlande zombie.
Sköterskan tog blodtrycket som antagligen var högt eftersom hon frågade om jag var väldigt stressad, så jag antog att hon inte tyckte att jag såg så himla kry ut så jag drog allergihistorien.
Efter ett tag fick jag komma in till barnmorskan.
- En svartklädd flicka!
- ... vad?
- Ja du är ju alldeles svartklädd!
- Heh, ja, det är jag väl.
- Svart är ju fint det med, det är ju också en färg.
- Det är väl det... heh.
- Sen kan man ju piffa upp det med en annan färg om man vill.
- Ja det är bra med lite alternativ.
- Jag kan tänka mig det!
Jamen... ja. Jo. Vad säger man?
Sen var jag tvungen att dra allergihistorien för henne också eftersom hon påpekade att jag såg lite stressad ut, och hon frågade massa som hon inte hade att göra med och ville att jag skulle lova att jag skulle gå till läkaren.
Vilket jag inte gjorde. Jag var sådär en reBeLlizK_svArtKläDD_fLiKKa.
Så pratade vi om det jag var där för. Och jag fick en tid hos en läkare, om en månad.
Varför, varför, varför kunde jag inte bara fått den tiden redan för fem månader sen när jag var där och bad om den?
Efter det var jag så trött så jag gick hem istället för att åka buss.
Kände inte riktigt att jag ville stå på stationen vid rusningstid bland en massa folk i det skicket.
Skippade apoteket med vilket var dumt. Huvudvärk och ledvärk DE LUXE och jag borde köpt värktabletter.
Fast det var skönt att gå hem faktiskt, massa frisk luft och solen sken.
Vilket leder mig in på en annan irriterande sak jag märkt nu när jag behövt ha ovanligt mycket kontakt med andra människor, möten och vårdfolk; vädret.
Jag-orkar-inte-prata-om-mer-väder.
Ja det är jättefint väder ute idag, ja idag hade vi tur med vädret, ja det är fortfarande varmt, ja det var rätt kallt idag, ja nu är det snart vinter.
Jag förstår att de måste ha något att säga, men jag-vill-inte... Jag tyckte det var en bra grej att kolla på termometern innan jag gick hemifrån så jag hade ett bra svar ("Jo det är varmt 26 grader"), men två gånger den här veckan har jag fått höra i stil med "Vaaa? Nej det kan inte vara riktigt, menar du allvar?!".
Och då ångrar jag genast att jag hakat på hela väderpratet. Jag ska bara börja nicka och säga "Jo vi har väder idag med."....
Den saken som är mest irriterande, det som jag försöker att inte tänka på, är att allergisymptomen startade för ungefär en vecka sen. Och det var tio dagar sedan jag började med litiumet...
Jag fick en allergisk reaktion av Sertralin (nässelutslag i ansiktet, sjuksköterskan blev förskräckt och utbrast "Men vad har du gjort?!" när jag kom ner till vårdcentralen), så... varför inte...
Det har ju iofs blivit bättre, jag nyser inte alls nu. Så det kanske bara är insättningsbesvär. Men det vore ju typiskt...
Trött, tröttare, Skallebank.
Jag brukar ha min taktila stimulering på torsdagar, och förra veckan sa hon att hon skulle boka in ett.
Igår morse kl 8 ringde jag dit, hade knappt sovit nåt eftersom jag inte hört något från henne och inte visste om jag skulle dit eller inte.
Det underlättar väldigt mycket om jag kan förbereda mig inför de mötena.
Men sekreteraren kunde inte se något.
På eftermiddagen ringde tantan och började babbla om att hon hade gått omkring och väntat på mig och undrat om jag hade backat ur, men det hon ville komma fram till att det var hon som alldeles glömt bort att ens skriva ner min tid, desto mindre skicka en kallelse.
- Jag är ledsen Josefin, är det ok Josefin?
- Det är ingen fara, det kan hända alla.
Och det KAN hända alla, men det var inte ok, för det är den tredje personen på det stället som har gjort något sådant. Det har hänt ca fem gånger innan.
Och det är inte JAG som ska behöva ringa och kolla upp om de glömt mig eller inte, det hela leder till att jag inte bara är skitnervös inför vilket besök det än gäller där, jag är också nervös för att de ska ha glömt bort mig.
Och jag blir bara så trött.
När jag var hos läkaren senast, då han hade glömt bort mig eller nåt, så bad han om ursäkt för missförståndet när jag kom in. Och då var jag ju så jävla trött och sur. Annars brukar jag faktiskt vara mycket trevligare om det är första gången jag träffar någont.
- Sånt händer, jag är rätt van vid det nu.
- Ja den här gången var det ju iallafall inte ditt fel.
- ... nej det har faktiskt aldrig varit mitt fel, det är kommunikationen HÄR som verkar fela.
Det var också sådär... nej, bara nej. Finner inte några ord för det nu.
Jag var nyss nere på vårdcentralen och lämnade blodprov. Och urinprov. Och så kollade de blodtrycket och gjorde en (ett?) EKG.
Man måste göra sånt i början av medicineringen för att veta hur ens värden ändras.
Jag gjorde "misstaget" att läsa igenom papprena innan, det stod vilka prover som skulle tas, och det stod också att de skulle ta ELVA JÄVLA RÖR AV MITT BLOD. Jag visste inte heller att det var en massa andra olika sorters prover, trodde bara det var blodprov, men tydligen inte.
Jag kom dit och sa på en gång i receptionen att jag har fobi för sånt här, och jag sa att det är lika bra att säga det så tidigt som möjligt.
Hon lade förstående huvudet på sned och sa "Ja det är inte lätt, det är lite otäckt det där".
....
Det är tur att jag är så van vid att höra det så jag inte längre blir arg.
Hon ledde mig till ett väntrum efter att ha pratat med sköterskan om det, och efter nån minut tittar sköterskan ut från laboratoriet och säger "Vi fixar dig om några minuter!".
Det var lite kul. I sådana meningar associerar jag "fixa" med att döda, typ. Det kändes rätt passande.
Men sköterskan var jättebra och lyhörd, så himla skönt.
Och det var nog bra att jag hade tittat på papprena innan, för det var tydligen förvirrat. Fick en trevlig överraskning när jag läste dem första gången och såg att jag ska lämna blodprov varje VECKA de första FEM veckorna, och papprena med vilka prov som skulle tas var numrerade med veckosiffran. Förutom just den första, där typ ALLA prov fanns med, och sköterskan visste inte om det var det som skulle tas idag, och frågade om jag visste. Som tur vad hade jag tagit med ett papper där det stod att jag hade kallats till provtagning den här veckan, så vi kom fram till att det måste vara det onumrerade pappret som gäller.
Det var rätt ironiskt när jag väl satt i stolen. (apropå just "stolen", jag skulle antagligen kunna sätta mig i den elektriska stolen på skoj och känna mig mer behaglig till mods...)
Jag sa att jag inte ville se hennes utrustning eller vad hon höll på med, och hon svarade att hon förstod det, att jag fick väl försöka titta mig omkring.
Jag visste inte vad jag skulle kolla på.
Rummet var rätt stort. Längst till vänster stod det två sköterskor och tittade på rör med blod i, bredvid dem satt det en sån där plansch på en människa utan hud så man får se alla muskler och sånt. Bredvid den var det en bänk med rör med blod uppradade. Till höger om dem låg det massa läskiga instrument. Och till höger om mig satt en sköterska och tog blod från mig.
Jag valde att blunda istället.
När det var färdigt fick jag reda på allt det andra. Pisseprov har jag inga problem med förutom att det är äckligt och jag skulle behöva en instruktionsbok så att man kan göra det så smidigt som möjligt.
EKG:t var värre. Hon sa att jag skulle ta av mig på överkroppen, så skulle hon strax komma tillbaks. Så jag tog av mig t-shirten. Väl tillbaks sa hon att jag behövde ta av mig BHn också. Jag frågade om det var absolut nödvändigt, hon funderade lite och sa att hon skulle göra sitt bästa. Och det gick bra. Men det var läskigt. Läskigare än EEG.
Jag förklarade för henne att jag hade Aspergers, och att det var otroligt svårt för mig dels för att en främmande människa var så nära mig och dels för att jag var kopplad till en apparat och kände mig totalt låst. Hon förstod, och det var himla skönt.
Strax efter det, när jag ändå låg där, var det dags för blodtryckskoll.
Det får jag nästan panik av. De första "pumpningarna" går an, sen känner jag att det blir för mycket, vid nästa pumpning förlorar jag i stort sett förmågan att försöka tänka logiskt, vid pumpet efter det får jag panik och det börjar svartna för ögonen, men det är alltid det sista pumpet.
Eller ja, inte den här gången, hon var tvungen att göra det en gång till för att vara säker. På nåt, jag vet inte.
Sen var allt över för den här veckan iaf.
Jag är trött på så mycket.
Trött, less och frustrerad.
Känns som att nästa vecka bara blir värre.
Vården är lika stabil som alltid.
Naturligtvist inte den jag var hos sist, för hon har slutat. Denna här kommer vara där nästan hela hösten, sicken lyx jag har som kommer få träffa honom i flera veckor!
När jag hade suttit i väntrummet en halvtimme (vilket jag tror är gränsen för när man får sina pengar tillbaks) gick jag fram och frågade vad de höll på med.
Nog fick jag svar, många dessutom, och jag har ingen aning om vilket som var sant. Men jag skulle få mina pengar tillbaks efteråt (herrejösses vad de var virriga, tantan i receptionen visste inte ens hur man skötte kölappssystemet och trodde att knappen man tryckte på för att trycka fram nästa nummer var en larmknapp så den använde hon inte...) och fick komma in till doktorn direkt.
Vet inte vad jag ska säga om honom.
Han verkade vara för gammal för att arbeta som läkare (jag sade en sak till honom, han glömde bort det några sekunder senare...), han verkade ha bott i en garderob den senaste tiden vilket yttrade sig bland annat på det viset att han inte använde ordet recept eller liknande, utan "ordination". Han blev också väldigt överraskad över att få höra att man inte behövde ha fått barn för att gå till en barnmorska och prata om preventivmedel.
Han var en sån där som inte reser sig upp när man kommer in, utan man får gå fram till honom och skaka hand, och sen sitter han där med armarna i kors och säger "Jaha, du mår tydligen inte så bra?". Och det gamla vanliga, man ska summera hela sitt liv och alla sina problem på några minuter.
Han satt mest med ryggen emot mig och läste om mig på sin dator. Jag försökte prata med honom lite, fråga om saker, och fick antingen ett "Mmmhm" till svar, eller inget svar alls.
Så jävla udda frågor med.
- Vad gör du?
- Jag kommer med största sannolikhet börja läsa... eller ja, menar du aktivitet?
- Aktivitet?
- Ja alltså, vad jag gör om dagarna?
- Jag undrar bara vad du gör.
...
Jo jag sitter här och leker patient på en psykmottagning men den här leken är inte rolig längre, kan vi sluta?
Och:
- Vad gör din pojkvän?
- Han arbetar. (befogad fråga tyckte jag, är man sambo med någon så)
- Med vaddå?
- I en affär. (här började jag tycka att det inte var relevant, men ok då)
- Vad säljer de?
- De säljer lite allt möjligt. (här började jag bli tjurig för det här var verkligen inte relevant)
- Vart ligger affären?
- ... jag förstår faktiskt inte vad det har med saken att göra.
Oooch så vidare till nästa fråga.
Han ifrågasatte så jävla mycket också, och frågade hur tidigare läkare hade tänkt. På det viset att man bara ville krypa ihop och säga "Förlåt men jag vet inte".
Så jävla skum och dryg läkare.
Han skummade ju igenom gamla anteckningar, och jag höll på att ramla av stolen när han frågade om jag hade provat Litium.
Mycket har jag läst om på nätet, men DET är nåt jag aldrig ens ägnat en tanke på för jag har alltid förknippat den med bipolaritet och liknande, och jag visste inte ens att den använders längre.
Mina första tankar var att det var steget innan tvångströja och madrasserad cell och den klassiska bilden av Kurt Cobains lik flashade till. Jag undrade för mig själv vad i helvete han hade fått för bild av mig.
Självklart var det överdrivet, men den medicinen överdrivs ju i så många filmer och sånt, och jag tror inte alls att de som äter den mot sin bipolaritet är helgalna, jag tror inte öht att folk som är bipolära gränsar till tvångströja.
Men han förklarade att den användes inom många områden eftersom den helt enkelt normaliserade alla signalsubstanser och sånt.
Han skulle dessutom skriva en remiss till en sömnutredning, det verkade han tycka var självklart vilket gjorde mig helt paff. Tills dess ville han vänta med medicinen, och visst förstår jag varför, men jag undrade vad jag skulle göra tills dess eftersom situationen nu inte är hållbar för mig. Så han satte in den på en gång.
På väg ut skulle jag få tillbaks mina pengar, och behövde jag inte lugnande innan jag kom dit så skulle jag behövt det då...
De kunde verkligen inte systemet alls, de drog pengar från kontot, makulerade det, ringde supporten, och jagvetintevad... Det tog nästan 20 minuter.
Uppenbarligen så är iaf Litium fortfarande såpass vanligt att det finns på i stort sett alla apotek, men jag är så jävla skeptisk. Måste ta blodprov varannan månad för att de ska kontrollera så det är rätt koncentration i blodet eftersom man kan bli förgiftad av det. Jag får inte heller ändra min kost, inte använda läkemedel som innehåller ibuprofen, och det är bara så mycket att tänka på.
Men känns inte som att jag har nå vidare val.
Ljuspunkten kom när vi handlade på City Gross, det var en snubbe med en ölmage som gjorde att det såg ut som att han var gravid i åttonde månaden eller nåt. Han hade en t-shirt på sig, en sån där som ska vara lite rolig, och jag läste "I'm in shape" och tyckte det var roligt, men sen såg jag att själva punchlinen stod under den stora texten men att hans mage var så stor så att den skymde den... ironi på hög nivå.
Och från ögonblicket läkaren sa Litium har jag såklart haft den här på hjärnan:
Sova sova säng säng.
De senaste nätterna har jag tagit de vanliga Stilnocten istället, men bara 10 mg. Och det blir helknas... Jag tror helt enkelt inte att jag kan ta en sån liten dos om jag går och lägger mig innan kl 1-2 för den korta halveringstiden märks verkligen på mig och det slutar med att jag vaknar vid 4-5-tiden, ligger vaken en stund och tar en till och vaknar av mig själv vid 8-9. Sen sover jag inte riktigt på den dosen heller. Jag slumrar, TROR jag. Halvt vaken, fast jag drömmer. Alla som känt av de hallucinogenaliknande effekterna på den kan nog tänka sig hur obehagligt det är. Det är alldeles för realistiska drömmar och det kan bli riktigt jävla hemskt om det är mardrömmar. Och jag vet aldrig vad jag gjort på riktigt eller bara drömt.
Som häromnatten, jag drömde att jag såg två tanter och det var något som var så jävla roligt med dem (en av dem hade riktigt pösiga, hängande hiphopjeans eller nåt), och jag visste ju i drömmen att om jag skrattar så skrattar jag på riktigt, men jag kunde inte hålla mig för skratt, så jag tror jag skrattade på riktigt. Kanske. Jag vet inte.
Förra veckan drömde jag att jag kände mig riktigt tvungen att fråga någon nåt, det var nåt oerhört viktigt, men samma där, jag visste att om jag frågade personen i drömmen så skulle jag säga det på riktigt, dvs prata i sömnen. Så I drömmen övervägde jag om det var värt att prata i sömnen för att få fråga det där, och jag kom fram till att det var det, och så vaknade jag när jag var halvvägs genom meningen, jag vet inte om min egen röst väckte mig själv...
Jag är väl bekant med lucid dreaming, men det här har jag aldrig varit med om.
Och den senaste veckans sömn har varit fucked up på ytterligare ett sätt... Jag vaknar mitt i natten, försöker somna om ett bra tag, sedan tittar jag på klockan som är 4.53. Det har hänt fem dagar i rad.
Och det klassiska, vaknar upp flera gånger per natt i panik för att jag inte vet vart jag är och det tar en stund att lugna sig från det. Pulsen stiger ju ändå rätt mycket när man har panik, även om situationen är inbillad.
Eller som häromveckan, jag låg och slumrade och tänkte hela tiden att jag verkligen måste gå och lägga mig i sängen, att jag inte kunde sova i soffan, men jag bara ooorkade inte. Gång på gång vaknade jag upp på riktigt och insåg att jag låg i sängen, somnade om med gott samvete, bara för att upprepa det hela.
Förra veckan hade jag otroliga problem med att gå upp före kl 10, var som en zombie, den här veckan har jag problem med att jag vaknar "på riktigt" kl 7 ca men är för trött för att ens röra på mig.
Jag har haft samma problem med halveringstiden förut och fick komplettera med Imovane, men jag vill bara inte ta en medicin till och dessutom vänjer jag mig aldrig vid den förbannade eftersmaken dagen efter.
Inte för att det skulle spela någon roll, i samband med allt det här känns det som att jag förlorat all aptit. Nog för att jag har skurit ner på kolhydraterna, men inte så lång tid den här gången. Vi gjorde potatisgratäng för ett tag sen, med massor av ost, och det är något jag älskar. Min hjärna registrerade att det luktade gott, jag såg den smälta osten, men kände ingenting i magen.
Inget sötsug heller. Alls. Inte för att jag klagar, men det har nog aldrig hållt i sig såhär länge förut.
Nu har jag iaf börjat med multivitaminer och Silica, och Silican gav resultat oväntat fort kan jag säga... Jag trodde inte att den kunde ge effekt inom några dagar, så jag vet inte, det kanske är inbillning, men med tanke på den hårmängden jag tappade förut var det väldigt lätt att se en markant skillnad.
Äh nu ska jag se på Hostel igen. Vet inte hur många filmer eller serieavsnitt som jag bara sett hälften på nu, jag kan bara inte koncentrera mig.
Jag vill ha frikort.
Ja... det kostar ju lite pengar den här gången, sa damen i kassan.
(jotack, 1418:- för två månader)
Heh, jo, jag har haft frikort i ett år så jag är ju inte riktigt van, sa jag eftersom hon faktiskt verkade skruva på sig när hon såg priset.
Nä men... du kommer ju upp i frikort nästan med en gång, svarade hon och log, och det är ju sant.
Jag försöker att inte hänga upp mig på det men det svider ju alltid när man hämtar ut medicin för första gången efter att man haft frikort i nästan ett år. Jag är ändå otroligt glad över att frikortet finns. Och om jag inte minns helt fel så blir det 50% rabatt när man kommit upp i 1500:-.
Sen vet jag inte om de tagit bort avgiften för receptutskrivning om man ringer och får ett recept förnyat? Jag har inte varit hos en läkare sedan mitt frikort gick ut (va, snål, jag nej...) och förfasade mig över att det skulle gå långsamt till nytt frikort med de där 80:- per receptutskrivning, men de har aldrig tagit ut nån avgift. Inte för att jag klagar.
Oajajajbuff.
Jag har väl inte känt att nåt varit på gång, men det har varit lite värre än vanligt, och jag kanske har varit lite sjuk på riktigt t om.
Det peakade igår iaf, och slutade med extrem frossa och värk, så jag sov bort det mesta.
Idag har jag duschat flera gånger och badat och därmed invigt vår uppblåsbara kudde till badkaret. Den ÄR mycket bekväm kan jag säga, och dessutom är det sugproppar på den vilket är mycket smidigt.
Jag har också legat under täcket/TVn och frossat från kl 5 till 12, men nu känns det mycket bättre och jag känner mig rätt normal faktiskt. Bara seg, lite borta i huvudet och lite värk.
Jag kommer nog överleva detta också.
Fail.
Jag borde verkligen skaffa ett idkort snart, så det får plats i plånboken...
Så det var bara att knata hem igen, bara det att det var motvind.
Jag är verkligen jättemesig, jag vet det. Men jag har alltid varit väldigt känslig mot blåst. Jag var ett riktigt öron-näsa-hals-barn när jag var liten/yngre, öroninflammationerna och halsflussen avlöste varandra. Nu har jag inte haft något av det på flera år, men så fort jag utsätts för blåst mer än några minuter så blir jag jätteöm från bihålorna ner till halsmandlarna ungefär, får ont i huvudet och blir helspänd vid det området.
Det är inget jag tänker på när jag är ute och går (för vem tycker inte att det är jobbigt när det blåser), jag är också ute och går såpass sällan när det blåser så jag i stort sett glömmer bort det emellan. Men när jag väl kommit inomhus så märker jag av det och just nu känner jag mig som en femåring som är på väg att få öroninflammation :( Ynklig och gnällig.
Det är därför jag blir jätteglad när det börjar bli såpass kallt så att jag kan ha mössan på mig utan att folk tittar snett, den skyddar mina stackars öron.
Hoho, minns när jag var ca fem och hade läst att det kunde lindra öroninflammation om man vilade huvudet mot en kaninpäls. Nu såhär i efterhand har jag inte den blekaste aning om vart jag läste det för det låter helknäppt.
Iallafall så tänkte jag att det kanske fungerade lika bra med kattpäls, så jag provade på min stackars Hjalmar.
Det funkade faktiskt, och det var faktiskt inte så synd om honom eftersom han verkade tycka om att jag hade huvudet på honom. Jag tror ju inte att det var själva pälsen som gjorde nåt, det var nog mer att det var lugnande och man tänkte mindre på värken.
Jag saknar min Hjalmar. Jag tror jag har kort på varenda katt vi nånsin haft (och det är över 10 antar jag), utom just honom.
Ljud...
Jag har alltid varit enormt ljudkänslig och själv tyckt att det varit löjligt och överdrivet, men nu vet jag att det är ett vanlig drag för såna som mig. Men det blir inte lättare på något sätt för det.
Andra märker knappt ljud som jag tycker är oerhört störande, t ex första natten vi sov här så frågade jag Erik om han inte stördes av det brummande/konstiga ljudet, men han hörde ju inget. När jag ligger i sovrummet störs jag t om av "luftljudet" från köksfläkten och det är ett fullkomligt normalt ljud. Och jag kan inte koppla bort det vilket inte direkt gör det lättare för mig att somna.
Och något som varit lite av ett helvete med att bo här är att ytterdörren släpper in så mycket ljud. Det är inte alls lyhört rent allmänt, men just ytterdörren... Det ÄR rätt mycket springande i trappen, dörrar som stängs osv, och det gör mig skitvernös. Det bara triggar igång en stressreaktion hos mig som gör att jag sitter på helspänn. Jag skruvar upp musiken men hör ändå dunsandet av porten som slår igen. Jag kan inte koncentrera mig på något alls och det stör mig att jag inte kan koppla bort normala ljud. Det känns lika irriterande som att någon skulle stå och poka en på axeln hela tiden. En gång, två gånger, tre gånger, då kan man ge sig en mental slap och säga åt sig själv att skärpa sig, men när det är så ihållande så blir det bara för påfrestande.
Både igår och idag har det varit ett himla springande. Och nu är vaktmästaren uppe på vinden och jag blir tooookig!
Det ska bli skönt att flytta och inte bo så nära markplan (eftersom vi bor på första våningen nu och det hörs så väl när porten slår igen...), men jag kan inte låta bli att vara orolig över alla nya ljud. Inte så orolig. Men lite.
Vad som är skönt är att de på vuxenhabiliteringen förstår det hela. När jag tog upp det så frågade arbetsterapeuten direkt om jag stördes av ljudet av väggklockan, och frågade om de skulle ta ner den. Just klocktickande är så enformigt så det inte är störande för mig, men det kändes verkligen bra att de kände igen problemet. Så jag hoppas få lära mig hantera det hela. Jag vill inte anpassa min omgivning för mycket när det gäller det, jag vill hellre lära mig att hantera det.
Nu gick vaktmästaren, så jag ska försöka återgå till att fortsätta med det jag gjorde innan...
Panikångestrelaterade dissociationer
Lyssnar på Mechanical Animalsskivan och försöker tänka logiskt, att jag inte kan lita på mina tankar och känslor, att de kommer att försvinna som de alltid gör efter ett tag. Det känns som ett nederlag, och det känns inte som ett jävla skit jag kan göra åt det. Det känns som att gå igenom skärselden bara för att kunna gå tillbaks till livet igen. Och när man är mitt i den så är det jävla svårt att tänka att det kommer bli ok.
