Hypoaktivitet.
Dvs... man gör inte.
Helt enkelt.
Svårt att börja, svårt att genomföra, svårt att avgöra när det är klart.
Startmotorn är trasig, och själva motorn är rätt defekt den med.
En del av min hjärna förstår att går jag och snubblar på plastbandet från diskmaskinsförpackningen varenda jävla gång jag går igenom hallen (man går igenom hallen varje gång man "byter" rum) så är det bästa alternativet att flytta på det. Bara lägga det åt sidan. 30 cm åt höger.
För det fattar ju vilken idiot som helst, finns det ett störningsmoment som lätt går att åtgärda så GÖR man det.
Men gör jag det?
Nej.
Istället går jag där och snubblar över det varje gång. Och jag kan inte förmå mig att flytta det.
Och det är så FRUKTANSVÄRT irriterande när jag kommer in i sådana här perioder. För ingenting blir gjort, inte att svara på viktiga mail (tack datorguden för autogiro), inte att plocka undan disken efter mig, och vore det inte för att jag har AS och ett innerst inne rätt kraftigt behov av rutiner så skulle jag nog knappt borsta tänderna.
Och det är ju egentligen sådan jävla ordning och reda på mig! Är jag en dag sen med en räkning tycker jag att jag är världens sämsta människa, typ.
Jag är oerhört lat, det vet alla, jag gillar det inte och försöker att inte vara det, men jag är det, men det här har ingenting med lathet att göra.
Jag kan faktiskt inte förklara det.
Det är som att en tanke om att man borde göra något swooshar förbi och man reagerar på det i stil med "Hmm, va? Ja just ja... jo." och that's it.
Ett så bra exempel är han (som jag inte känner, jag följde hans blogg ett tag) som skulle renovera köket och det slutade med att han inte kom nånvart och fick ordna disken i duschen. Ett bra jävla tag. Om han blev klar med köket vet jag faktiskt inte.
En del av mig tänker som så många andra, att det är väl bara att ta sig i kragen och GÖRA, men i mitt fall så måste jag faktiskt planera att jag i stort sett inte ska tänka alls precis innan jag gör det. Om det hade gällt plastbandet t ex så hade jag behövt planera att jag ska resa mig upp och gå till hallen utan att tänka (medvetet, ALLS) men samtidigt ha det så inprogramerat i hjärnan att jag vet varför jag går till hallen. Och det är rätt svårt.
Och det är så mycket som inte går ihop rent logiskt.
Jag är t ex jättejätteJÄTTEglad över min blixt, och har tusen bilder färdiga i mitt huvud, men kommer jag för mig att använda den?
Nej... inte nu.
Jag skojar inte, jag är så glad så det bubblar men jag-kan-inte-förmå-mig-att-ta-upp-kameran.
Och när man inte kan förmå sig att göra saker man älskar, då blir alla andra saker rätt så jävla mycket jobbigare.
Och det finns ingen logik i det hela. Och logiken är ju min stöttepelare.
Jag blir bara så trött på mig själv, när jag blir såhär passiv. Speciellt precis när det börjat och man på något sätt minns hur man var månaden före, med vilja och planer. Jag minns ATT, men jag minns inte hur det KÄNNS.
Jag utreds för ADD just nu (fick stanna och läsa om stycken flera ggr men tillslut kom jag igenom hela texten) och jag måste säga att du skrev extremt igenkännande. Det verkar som du beskrev min vardag.
Jo jag har läst det på din blogg, har bara inte känt att jag haft något att tillföra.
Du har säkert ofta hört saker i stil med "Ja men INGEN tycker ju att det är roligt att städa/betala räkningar/whatever, så deeet är du inte ensam om" och då kan sådana här utredningar vara bra för ens egen skull så att man inte är så hård mot sig själv. Oavsett vad resultatet blir, för går det så långt att det blir en utredning så är det inget normalt. För det är ju inte bara det att man tycker att det är lite jobbigt eller tråkigt, det bara... går inte, man kan inte förmå kroppen att göra det. Nu talar jag iofs för mig själv när jag säger att mitt samvete lättades lite iallafall när jag fått prata med vårdpersonal om det här, hur mycket jag än vill så har jag helt enkelt inte samma förutsättningar som "normala" människor och det gör mig inte sämre för det. (skriver jag här, vad jag egentligen tänker är ju såklart en helt annan sak...)
