Fail.
Jag skulle minsann laga riktig mat idag så jag gick till affären. Den ligger inte långt bort alls, men det blåser som SATAN ute. Väl där är deras kortläsare trasig så man skulle lämna fram kortet + leg, och jag som inte har ett idkort utan kör med passet istället hade såklart inte det med mig...
Jag borde verkligen skaffa ett idkort snart, så det får plats i plånboken...
Så det var bara att knata hem igen, bara det att det var motvind.
Jag är verkligen jättemesig, jag vet det. Men jag har alltid varit väldigt känslig mot blåst. Jag var ett riktigt öron-näsa-hals-barn när jag var liten/yngre, öroninflammationerna och halsflussen avlöste varandra. Nu har jag inte haft något av det på flera år, men så fort jag utsätts för blåst mer än några minuter så blir jag jätteöm från bihålorna ner till halsmandlarna ungefär, får ont i huvudet och blir helspänd vid det området.
Det är inget jag tänker på när jag är ute och går (för vem tycker inte att det är jobbigt när det blåser), jag är också ute och går såpass sällan när det blåser så jag i stort sett glömmer bort det emellan. Men när jag väl kommit inomhus så märker jag av det och just nu känner jag mig som en femåring som är på väg att få öroninflammation :( Ynklig och gnällig.
Det är därför jag blir jätteglad när det börjar bli såpass kallt så att jag kan ha mössan på mig utan att folk tittar snett, den skyddar mina stackars öron.
Hoho, minns när jag var ca fem och hade läst att det kunde lindra öroninflammation om man vilade huvudet mot en kaninpäls. Nu såhär i efterhand har jag inte den blekaste aning om vart jag läste det för det låter helknäppt.
Iallafall så tänkte jag att det kanske fungerade lika bra med kattpäls, så jag provade på min stackars Hjalmar.
Det funkade faktiskt, och det var faktiskt inte så synd om honom eftersom han verkade tycka om att jag hade huvudet på honom. Jag tror ju inte att det var själva pälsen som gjorde nåt, det var nog mer att det var lugnande och man tänkte mindre på värken.
Jag saknar min Hjalmar. Jag tror jag har kort på varenda katt vi nånsin haft (och det är över 10 antar jag), utom just honom.
Jag borde verkligen skaffa ett idkort snart, så det får plats i plånboken...
Så det var bara att knata hem igen, bara det att det var motvind.
Jag är verkligen jättemesig, jag vet det. Men jag har alltid varit väldigt känslig mot blåst. Jag var ett riktigt öron-näsa-hals-barn när jag var liten/yngre, öroninflammationerna och halsflussen avlöste varandra. Nu har jag inte haft något av det på flera år, men så fort jag utsätts för blåst mer än några minuter så blir jag jätteöm från bihålorna ner till halsmandlarna ungefär, får ont i huvudet och blir helspänd vid det området.
Det är inget jag tänker på när jag är ute och går (för vem tycker inte att det är jobbigt när det blåser), jag är också ute och går såpass sällan när det blåser så jag i stort sett glömmer bort det emellan. Men när jag väl kommit inomhus så märker jag av det och just nu känner jag mig som en femåring som är på väg att få öroninflammation :( Ynklig och gnällig.
Det är därför jag blir jätteglad när det börjar bli såpass kallt så att jag kan ha mössan på mig utan att folk tittar snett, den skyddar mina stackars öron.
Hoho, minns när jag var ca fem och hade läst att det kunde lindra öroninflammation om man vilade huvudet mot en kaninpäls. Nu såhär i efterhand har jag inte den blekaste aning om vart jag läste det för det låter helknäppt.
Iallafall så tänkte jag att det kanske fungerade lika bra med kattpäls, så jag provade på min stackars Hjalmar.
Det funkade faktiskt, och det var faktiskt inte så synd om honom eftersom han verkade tycka om att jag hade huvudet på honom. Jag tror ju inte att det var själva pälsen som gjorde nåt, det var nog mer att det var lugnande och man tänkte mindre på värken.
Jag saknar min Hjalmar. Jag tror jag har kort på varenda katt vi nånsin haft (och det är över 10 antar jag), utom just honom.
Kommentarer
Trackback