I onsdags åkte vi till Linköping, eftersom jag skulle göra en s.k polysomnografi och då var jag tvungen att få "lite" utrustning fäst på mig (eftersom det bl a var EEG) och sova där.
Vi skulle ju sova på Ronald McDonaldshuset, vilket jag var så skeptisk till, men jag säger bara... satan i gatan vilket underbart jobb de gör! Jag hade aldrig kunna föreställa mig hur hemtrevligt det skulle kunna vara, hur mycket saker som fanns där, hur många små tv-rum och bibliotek. Och allt var riktigt, riktigt fräscht och snyggt. Och gratis. Det är ju nästan så jag tänker börja donera pengar till dem nu, när jag vet vad de gör...
Och det ligger verkligen precis bredvid sjukhuset!

Sjukhuset var gigantiskt. Jag tyckte nästan att det såg ut att vara störra än Karolinska, men uppenbarligen är det inte det.
Det var också roliga varningsskyltar, ett med ett flygplan på och ett för "Kraftiga vindstötar" med en bild på en helikopter och någon som försöker hålla i ett paraply.
Jag tyckte ju såklart att det var hysteriskt kul, och förstod inte förrän vi åkte därifrån att de såklart lär ha en helikopterplatta...
Det var två personer som skulle sätta dit alla saker på mig, den ena av dem kände jag för att slita huvudet av.
- Ja och här är actigrafen *tar upp från påsen och räcker fram*
- .... jahaaa?
- Ja jag tog ju av mig den i morse.
- ... och det gjorde du varför då?
- ... för att det stod på lappen att jag skulle ha på mig den till den 19:e och det är den 19:e idag?
- Men du ska ju ha på dig den tills EFTER undersökningen!
- Ojdå, det visste jag inte, det stod inget om det och eftersom det stod den 19:e på lappen så trodde jag att de MENADE DEN 19:e...
Där hoppade den andra sköterskan in, som var mycket yngre och mycket mer sympatisk, och sa att ja det var ju lite knasigt skrivet på lappen faktiskt.
De satte fast fem elektroder i hårbottnen på mig, och fem i ansiktet, varav två precis under hakan, vid halsen. Tanten satte två fingrar under hakan, bad mig luta huvudet uppåt och svälja.
Det är rätt svårt att svälja när man har huvudet i den vinkeln och någon håller två fingrar mot ens svalg...
Sen fick jag nån sorts hätta i ett väldigt elastisk material (som en gasbinda), som gick under hakan. Också väldigt obehagligt eftersom det hela tiden kändes som att någon hade en hand mot min hals.
Sen samlade de ihop alla sladdar till vad de kallade för "svansen" (de lindade något runt dem så att de skulle hålla ihop), och kopplade in dem till en väska. Den väskan var jag nämligen tvungen att bära med mig, eftersom ja, jag var KOPPLAD till den. Den vägde bara 2 kg, men blev rätt tung efter ett tag...

Sen var det bara resten kvar, det jag skulle koppla på mig när jag skulle sova. De kopplade de sakerna till väskan också, men lade det i en påse så länge.
Geez...
Nåt sorts band över bröstet.
Ett likadant band över magen.
Två elektroder på vardera ben.
Nån sak på fingret.
En sån där slang som går upp i näsan och ska dras över öronen, typ. Som skulle tejpas fast på kinderna för säkerhets skull, vilket fick det att se ännu roligare ut.
Och allt det hade ju då sladdar som var kopplade till väskan...
Snacka om kabeltrassel. Och det skulle jag SOVA med! Kan ju säga att det inte gick att vända på sig utan att först rätta till ca fyra sladdar...
Trofan att jag var tvungen att gå på toaletten efter en stund med...
Jag sov inte bra den natten kan jag säga, och efter att ha lyckats få bort alla saker som satt på kroppen och fått näsan att sluta blöda efter den förbannade... näsgrejjen, gick jag iväg och fick resten borttaget också.
Eller ja, de kunde ju inte ta bort allt ifrån hårbottnen, de klippte ju av sladdarna så fick jag tvätta bort dem när jag kom hem.
Sen var det klart. Nu ska jag bara vänta en månad och hoppas på att min läkare tar hem alla resultat till tiden jag fick i februari.
Och jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra om det.