Min kurator är bra, men passar nog inte för mig.
De senaste gångerna har det varit så att hon fått mig att berätta om problem och skit, men sen sitter hon där och vet inte vad hon ska göra. Sen går jag hem med alla problem i skallen och vet inte vad jag ska göra av dem. Jag säger inte att det är bättre att låtsas som att problemen inte finns, men det är då fan inte heller bra att sitta och beskriva och analysera alla sina problem, och ta upp saker man inte tänkt på och sen bara lämna det så.
Hon säger att hon tycker att jag har tänkt på det mesta och att jag verkar närma mig problemen på rätt sätt, och har rätt inställning. Och återigen, att jag har god självinsikt.
Men sen då?
Jag börjar tro att jag är för "avancerad" för henne...
Vi pratade om ork, om sådant som tillför energi och sådant som tar energi. Och hon sa att hon tyckte att det var jättebra av mig att diska och sånt fast jag kände mig som en zombie. Men är det så duktig av en att göra det som måste göras? Är det duktigt att diska för att man vet att om man inte gör det så finns det risk att det blir ett diskberg som är ännu jobbigare? Ok, nu är vi två om det så det går inte så långt, men det var samma resonemang när jag bodde själv. Man väljer mellan jobbigt och jobbigare helt enkelt.
Vi tog upp en annan viktig sak också, och jag kände att jag var tvungen att vädra mitt resonemang för att se om det var jag som var heltokig, och återigen så blev hon tyst. Och sa till slut "Ja, det är ju faktiskt så du säger. Det är vad jag skulle sagt."
Men seeeeen då? Lite hjälp om hur man löser problemet på ett annat sätt kanske?

Det var iskallt ute på väg hem, så jag hoppade inte av två bussplatser tidigare för att hämta ut två paket, varav det ena ironiskt nog innehöll en vinterjacka.
Min mage höll på att döda mig ändå.
Och det kan jag ju ta upp när jag träffar deras läkare om två veckor, yay! För två veckor är ju ingenting när man har ont i magen dygnet runt.
Iallafall så ska han skriva ett läkarutlåtande angående min aktivitetsersättning, vilket är guld. För de på den mottagningen känner mig, de är tre stycken som verkligen känner mig som kan prata med honom (det finns bara en läkare där) vilket gör att allt inte hänger på mitt möte med honom.
Men jag har lite svårt inför det... om han frågar mig om jag kan arbeta så vet jag inte vad jag ska svara. Å ena sidan tänker jag att ingen är ångestfri eller mår riktigt bra, men arbetar på ändå, så varför skulle inte jag kunna det?
För jag vet inte vad som är normalt. Jag måste låta andra avgöra det åt mig. Jag vet inte mina gränser. Och därför är det guld värt att det är just på den mottagningen intyget kommer skrivas. För där tror jag att det blir en rättvis bedömning, oavsett vad.
Sen återstår bara de här underbara månaderna fram tills jag får beslutet...
Busskort är kirrat iaf.

Det blev ett gnällmaraton idag iaf, tack H för att du lyssnar, tack för att JAG får lyssna trots att jag inte har så mycket att tillägga ibland, men idén med gnällmaraton är ju inte direkt att allt ska bli löst heller. Det är bara skönt att gnälla iblamd.