Snörvel.
Jätteskönt att våren är här. Verkligen. Jag gillar speciellt den där pirriga känslan precis innan våren slår till, den där spänningen och undringarna över hur pollensäsongen ska se ut och om förra årets mediciner kommer fungera även i år eller om man måste till läkaren och få nya sorter. Jag gillar att lägga till tre mediciner till den redan stora medicinarsenalen, tur att man inte har ett jobb att gå till på mornarna för det känns som att det tar fem minuter bara att ta alla mediciner och kosttillskott och skit. Och då räknar jag ändå inte med ögondropparna som jag drar mig inför att ta. När jag ska ta ögondroppar förvandlas jag till världens mesigaste person, hatar ögondroppar...
Och när man redan tagit beslutet att återigen hoppa in i en hyposensibiliseringsbehandling bara för att läsa att det är väldigt få som får det nu för tiden. Men det var ju ett rätt lätt beslut ändå, att som spruträdd bestämma sig för att ändå ta 2-4 sprutor i veckan (eller om det är månaden nu för tiden) i tre år. Dessutom vet jag inte ens om det finns i Växjö, och jag orkar inte åka till Jönköping varje gång.
Dessutom är jag så jävla korkad så jag knappt fattar när alla besvär kickar igång på riktigt. Jag sitter där med en pappersrulle bredvid mig 24/7 och snyter mig och ögonen rinner, rätt länge innan jag kommer på att det kanske beror på pollen och att det är dags att börja ta mediciner >_<
Och jag hatar "vid behovs"-tabletter öht. Jag fick kortisontabletter nån gång, när det var riktigt illa. Sen sa de att jag kunde ju använda dem om jag skulle göra något viktigt och ville göra mitt bästa för att vara besvärsfri någon dag. Så de ska jag alltså använda i nödfall om jag vill vara relativt besvärsfri. Känns lite svårt att välja ut de tillfällena.
Samma sak med sömntabletterna. "Vid behov". Ja alltså, jag vet inte hur det är med alla andra, men jag känner att jag har ett behov av att sova nästan varje natt.
F.ö hade jag så sjukt skumma drömmar inatt. Det var verkligen sex, drugs n rock n roll.
Propafan
Den hang overn man (ja de flesta iaf) får av både Propavan och Theralen är helt obeskrivlig. Det är inte så att man bara är lite morgontrött sådär och vill ligga och dra sig. Det är mer så att alla muskler i kroppen känns halvförlamade, och trots att man sitter där på sängkanten och verkligen vill gå upp så känns det som att benen inte skulle bära en.
Åtminstone jag kan vara relativt vaken och pigg när klockan ringt och jag tagit Propavan kvällen innan, men jag ser antagligen ut som en zombie när jag väl tagit mig upp ur sängen.
Och torrheten i munnen är en klass för sig.
Trots att jag vaknar flera gånger per natt och dricker några klunkar vatten så är käften så torr när man vaknar så det är läskigt.
Det idiotiska är att hur konstigt jag än sover på dem så sover jag ändå (om än konstigt, som sagt), och det är bättre än inget. Och det är bättre än att ta något starkare och få upp toleransen på det, ibland. Det dumma är bara att det är så jävla lång halveringstid, och att jag måste ta det minst 4 timmar innan jag ska gå och lägga mig så det gör att jag blir seg hela kvällen. Men om jag skulle ta det senare så skulle jag inte komma upp innan 12 dagen efter...
Jag saknar den veckan när jag kunde ta Circadin och 10 mg Stilnoct och sova alldeles normalt och vakna upp tidigt och utvilad dagen efter. Den tiden verkar vara förbi. Så jävla typiskt mig, alla andra får insättningsbesvär som gör deras vanliga besvär värre, jag får insättningsbesvär men medicinen fungerar som den ska under insättningsbesvären, sen när insättningsperioden är över så slutar den fungera.
Så jävla bakvänt.
Skallebank vs. Trygg-Hansa, 1-1
Detta är en bekräftelse på att sömnstörning omfattas av försäkringen."
Man tackar. Det kom ju rätt lägligt nu när jag hade frågat dem hur jag skulle gå tillväga om jag ville överklaga. Men det var säkert ett rent sammanträffande...
Seriöst så är det hur löjligt som helst. Eftersom (hela) min "psykiska ohälsa" antagligen inte beror på Aspergern (det skrev t om läkaren som utredde mig), men att sömnsvårigheterna mycket troligt kan göra det.
Jag har inga förväntningar alls, men det var trevligt att få brevet iaf. De ska ju naturligtvist utreda ärendet ytterligare och se exakt hur jag drabbas av det.
Jag förväntar mig som sagt inget alls, men jag skulle verkligen inte gråta om det trillade in lite pengar...
Mediciner.
Vad som verkligen är hysteriskt ironiskt är att det är de enda två medicinerna som fungerat också.
Och det skulle bli ironiskt på ett annat sätt om det faktiskt är så att jag kommer bli tvungen att äta två mediciner mot biverkningarna av en av de första.
Det känns inte riktigt rätt nånstans.
Måste prata med läkaren om det och det får nog bli den i Växjö då... eftersom jag inte vill belasta min stackars husläkare med fler saker nu.
Det blir nog en all nighter nu iaf, få ner toleransen på sömnmedicinen lite.
Gårdagen.
Kändes rätt fail.
Fast den var väl inte det. Jag vet inte.
Vid kontraktsskrivningen fick vi reda på att de planerade att införa individuell mätning för värme och vatten. Det var ju sjukt jävla trevligt att få höra det när Erik sitter där med pennan i handen och ska skriva på typ. Jag tycker inte om sånt, eftersom jag är så nojjig och fånig. Får flashbacks från när man under SRF åkte iväg till Niklas stuga och fick DUSCHA, men man fick skynda sig för vattnet skulle räcka till alla.
Men det kan nog bli bra. Jag försöker att inte tänka på det nu, det finns inget jag kan göra åt det så jag får se hur det känns när de väl inför det.
Vuxenhabiliteringen var bara skitläskig. Konstiga människor i väntrummet, folk i rullstol överallt. En kille i väntrummet satt och stirrade på mina kängor, så fort jag tittade på honom ryckte han till och såg helt livrädd ut. Jag fick halvt panik och allt jag kunde tänka var "Är det här de tycker att jag hör hemma? Är jag såhär?".
Men det är klart. Det går ju alla sorters människor där.
Fick träffa kuratorn i en halvtimme och bara förbereda mig lite, och prata. Jag sa att jag inte var redo för det här egentligen, och jag tror hon förstår. Och rummet var så irriterande, det var svagt triangulärt utformat. Vem fan gör ett rum så? Så blev jag nästan paranoid och började tro att det var nåt litet test, att hon skulle se hur lång tid det tog innan jag påpekade det.
Sen fick jag träffa en sjukgymnast och en arbetsterapeut, kuratorn var med som stöd den första kvarten. Jag gillade dem inte. Sån där första känsla man får.
De tyckte att jag inte hade några problem med att prata om mig själv.
Har man behövt dra hela sin livshistoria och alla sina problem för ca 20 olika läkare/whatever under de senaste åren så är det nånting man kan göra i sömnen, men det betyder inte att jag inte avskyr det och att det är svårt för mig. Jag kan lyfta en hundrakilosvikt också, men det är fortfarande skittungt.
Och de skulle inte gå in så mycket på min bakgrund sa de, utan de var ju där för att hjälpa mig med nuet. Likfan så satt de där och frågade massa personliga frågor om hur mitt liv sett ut, samtidigt som de satt och antecknade.
Det kändes så förnedrande på något vis, och så har jag aldrig känt förut. En person sitter och frågar mig saker, den andra sitter och studerar mig och antecknar, sen antecknar den andra också. Och det var så mycket "Nämen, vad KUL för dig!" och det kändes som att de skulle klappa mig på huvudet för att jag var en duktig liten flicka typ.
De tog upp en massa grejjer. Det var kanske lite för mycket information på en och samma gång, men det värsta var nästan när de sa att allt var upp till mig i vilken takt vi skulle ta det till, och när de frågade hur jag ville börja och jag var så nära på att säga "Nä jag tror vi tar och struntar i det här va" för att jag inte kände mig redo för nånting alls. Men nu har jag dragit igång det här, två gånger, så nu måste jag fortsätta.
En främmande människa ska sticka nålar i min fot.
De vet att jag har svårt för främmande människor, jag sa att jag avskyr när främmande människor rör vid mig och jag sa att jag har sprutfobi och att alla sorters nålar hör till det.
"Men det är ingen fara, man kan börja med foten, så kan man kanske klara av de andra områdena sen, du behöver inte titta på nålarna".
Min första instinkt när en främmande människa t ex klappar mig på axeln är att slå till den. Fötterna känns ungefär lika privat som underlivet för mig. Jag kommer känna nålarna även om jag inte ser dem. Så nej, det lät inte lugnande.
Men jag kommer prova. Kan det hjälpa så måste jag prova. Det kommer antagligen att gå lättare allt eftersom. Det verkade finnas många möjligheter iaf.
Och uppenbarligen så får jag läsa nån enstaka universitetskurs, det går att göra undantag. Men jag vet inte om jag vill slösa bort tiden på det, jag får se. Jag har en tid hos arbetsterapeuten redan på måndag eftersom det är lite bråttom med att bestämma sig pga sista ansökningsdatum.
Jag kände mig iaf så otroligt förvirrad när jag kom ut därifrån. Fattade inte riktigt vad jag hade dragit igång. Men jag håller fast vid att kuratorn är bra, hon är orolig och komma hålla kontakten innan jag flyttar. 
Sen åkte vi och handlade, och till min lycka hade de memma. Jag har frågat på två andra affärer om de har memma. På det första stället såg hon först ut som ett frågetecken, och sa sen "....va?", och jag förklarade. På det andra stället såg hon bara ut som ett frågetecken och jag förklarade.
Jag hatar att fråga efter det för det har aldrig varit någon som vet vad det är. Och det är väl inte så konstigt, men likfan är det jobbigt att behöva frågade när de reagerar så...
Underbart att få äta det igen iaf <3 Det flesta andra "högtidsrätter" och sånt kan man ändå tillaga året om, memma finns bara i affärerna här runt påsk.
Vi var inne i stan också, och letade efter apoteket. Men de hade bytt namn. Så istället för en stor grön skylt som det stod "Apoteket" på så var det en stor orange skylt som det stod "Kronans Droghandel" på, och det var bara så hysteriskt roligt... Jag motstod infallet att gå fram och be om en kabbe horse.
I am not prepared.
På Apoteket.
- Vad konstigt, läkaren borde ha kryssat för att den inte fick bytas ut.
- Jasså? *tittar* Ja men det hade hon ju gjort, vad dumt av mig att inte se det!
Jag börjar bli lite för trött på att behöva berätta för både läkare och apotekspersonal vad de får och inte får göra. Det är DE som får betalt för att kunna allt sånt, jag får inte ett öre, tvärtom så får jag betala för det.
Och det händer ju verkligen varje gång med den här medicinen, de vill byta ut den, jag måste påpeka att de inte får. Jag dubbelkollar alltid så att läkaren verkligen har kryssat i det (för annars är det lika illa som att inte ha något recept alls eftersom generikan inte fungerar på mig...), och de FÅR verkligen inte byta ut medicinen isåfall. Om jag inte hade dubbelkollat så att läkaren hade gjort det så hade jag varit tvungen att betala mellanskillnaden själv. Eftersom jag fortfarande har lite av "man kan lita på vården och apoteket" i mig så hade jag antagit att hon haft rätt.
- Och den här medicinen ville du ha också ja... Den har vi inte hemma, så den får jag beställa. Den här hade vi inte heller hemma. Så den får vi beställa också. ... Och den sista hade vi inte heller hemma *skrattar uppgivet*
Men det visste jag ju. Och det är inte deras fel, jag förstår att ett sådant litet apoteket har ett mycket begränsat lager. Och just hon är alltid trevlig och glad vilket gör mig extra angelägen att vara artig och förstående. Dessutom så verkade det faktiskt vara ett datorfel som gjorde att hon trodde att hon fick byta ut det, tidigare har det varit så att de inte ens kan klicka sig vidare till "utbyteslistan" om ett läkemedel inte får bytas ut.
Nu har de ändrat öppetiderna också så de inte har öppet öht på lördagar.
Inte bara har de lunchstängt en timme och stänger redan 17.30, de har nu inte öppet alls på helgerna.
Inte ok...
Jag är verkligen inte gjord för att bo i så här små samhällen.
Psykiatrin.
Men ändå så blir jag så jävla nedstämd när man gång på gång läser hur folk bemöts av olika vårdinstanser.
Om hur folk med en lång bakgrund av dåligt mående "ordineras" en kram av pojkvännen när de ringer akutpsyk, om hur pojkvännen knappt får prata med personalen för att veta vad HAN kan göra.
Jag önskar jag kunde kopiera hela inlägget för det var så jävla beskrivande och upprörande, men det var ett privat inlägg så jag tänker inte skriva något mer om det.
Jag förstår inte tanken bakom det hela. Hur de tänker långsiktigt. Tjänar de något på att folk ringer och ber om hjälp då och då och får sådana svar, istället för att faktiskt ha en handlingsplan med konkreta aktioner? Herregud, borde de inte ta det som en skänk från himlen om en anhörig faktiskt vill hjälpa till mer?
Som sagt så vet jag att jag skrivit mycket om det hela, men jag blir lika upprörd varje gång. Jag blir upprörd när det påverkar mig med väntetider (när ett halvår har bestått av väntetid utan att jag ens fått en läkare t ex) och när läkarna gör fel och jag får lida av det. Men jag blir mer upprörd när jag verkligen märker att jag är ett namn som kan läggas på en väntelista utan att de ser vilka problem man har och vilka problem man haft, vilka problem som kan återkomma och vilka som skulle kunna hjälpas på en gång.
När man snällt väntar på den där listan förlorar man tid av sitt liv man aldrig får tillbaks.
Sen när man efter några år har lyckats få bort vissa problem själv så kan man mötas av en "Ja men serru, det där var väl inte så farligt, inte behöver du våran hjälp!"-attityd och man kan ju vilja ta fram k-pisten för mindre.
LiXoM, när t om Psykologförbundet demonstrerar utanför eh... landstingsförhandlingar eller något (fan jag minns verkligen inte vad det var, men det hela rimmade dåligt) så är det ju rätt kraftiga varningsklockor om att inga är nöjda.
En tragisk men nyttig blogg är http://psykiatrin.blogg.se/category/citat.html .
En del är säkert överdrivet, men jag har hört mååånga liknande saker i väntrum och liknande...
Många verkar inte förstå på vilken nivå det ligger på. Många verkar tycka att är mår man dåligt psykiskt så är det ju sjäääälvklart att man överdriver allt och att allt är så jobbigt. Men det finns ju faktiskt folk runtomkring som hör, folk som "klassas" som helt friska. Har de fått en tillfällig släng av borderline eller, kanske smittats av adhd från grannen?
Jag önskar jag kunde spelat in vissa samtal med BRA läkare som håller med om att det verkligen inte fungerar som det ska. För de dära läkarna är ju högre stående varelser som man lyssnar på.
Hur som helst så tycker jag att bloggarna är nyttiga. Självklart är alla olika och sjukdomar upplevs ju olika av alla, men man kan ändå se intressanta synvinklar och metoder man inte provat. Det är väldigt nedslående att läsa när det går dåligt men så otroligt motiverande att läsa när det går bra. Man får lite "Kan den så kan jag"-känsla. Och ju fler som skriver om bemötandet från vården desto fler får reda på det.
Min nya läkare.
Jag funderar på fullaste allvar att börja spela in alla mina samtal med läkare och publicera någonstans, för de är så tragikomiska så t om jag har svårt att återberätta dem.
Det blir ett sjukt långt inlägg nu, men det behövs.
Erik väntade med mig igår, och jag delade med mig av en teori jag haft som kommit att stämma väldigt bra. Nämligen att manliga läkare tar in sina patienter mycket senare, de är också slarvigare och mer nonchalanta. Det gäller allra helst äldre läkare, de yngre manliga är nog lite mer angelägna om att försöka göra ett gott intryck.
Vi var fyra stycken i väntrummet, alla hade tid kl 13. Jag kom in först såklart, eftersom jag alltid måste vara tidigt ute... Men 15 min innan bokad tid är ju rätt standard ändå, ibland kan det trots allt vara mycket folk.
Och jodå... Någon minut efter 13 kommer en kvinnlig läkare ut och tar in sin patient. Strax efter kommer en till kvinnlig läkare och ropar in en patient. Här delade jag med mig av min teori. 13.10 kommer en äldre manlig läkare ut och ropar in den tredje patienten. Några minuter efter det går det in två män, varpå den ena kommer ut igen efter några minuter och ropar in mig. Min läkare var alltså inte ens på jobbet när min tid skulle börjat. Nu är det naturligtvist inte alltid så men jag anser mig ha rätt mycket erfarenhet av läkarbesök och det är sorgligt att säga att det är så i minst 95% av fallen. Lyckligtvist så är ändå läkarna här nere bara ca 10 minuter försenade, förut har det legat på ca 20.
Iaf så var det ju då Tate Donovans okände tvillingbror, eller så.
Och i stort sett allt jag fasat inför blev sant...
Något av det första han gjorde var att luta sig tillbaks, titta på mig och säga "Jaha, vad vill du prata om då?".
Jag hade sån lust att säga "Ja vi kan ju ta vid där jag och den förra läkaren var innan hon bara drog utan att säga något".
Och så frågan "Vad har du för problem?".
Är det NÅGON som har ett enkelt svar på en sån fråga?
Jag sa att det kändes för invecklat för att bara svara på sådär och att det kanske var bättre om han tittade i mina journaler.
"Ja, hm, ja, javisst", sa han och glodde lite på skärmen där den förra läkaren hade skrivit lite anteckningar.
Sen skulle hela mitt liv gås igenom, som vanligt, och jag bara hatar sånt. Man kan inte gå igenom mitt liv bara sådär utan att lämna ute viktigt detaljer som en behandlande läkare bör veta.
Han antecknade och antecknade i sitt block, och gjorde värsta mindmapsen. Det var jätterörigt när jag skulle berätta vart jag bott, och vilka mediciner jag provat, och det blev inte bättre av att han var så nonchalant och... trög.
- Årsta-Vantör.
- ... va?
- Årsta-Vantör (jag vet att många som inte vet vad det är har svårt för namnet, så jag brukar nästan bokstavera det)
- ... Vantör? V-A-N-T-Ö-R?
- Precis *nickar*
- .... va? *tittar på mig som om jag hade börjat prata arabiska*
- VANTÖR.
- *ser fundersam ut*
LiXoM, wtf... Han bokstaverar det själv, jag svarar jakande och nickar för att det inte ska råda någon förvirring över att han stavade rätt, och ändå så förstår han inte?
Och så började han ifrågasätta varför jag får Ritalin... För han såg ju minsann att jag inte hade ADHD och det är ju det den medicinen är för dårå, minsann.
Men jag sa att den förra läkaren hade misstänkt ADD, och undrade om inte medicinen visst var till för det också?
- Ja, jo, den används ju för det också, men det är ju främst ADHD man använder den mot.
JA MEN DÅSÅ, om den nu används mot två saker så är det väl inte så jävla otroligt att jag får den utskriven mot en av de sakerna trots att det kanske är lite ovanligare.
Men tydligen så hade den förra läkaren inte ens skrivit något om ADD, vilket krånglar till saker lite mer... Varför i helvete skriver hon ut ett narkotikaklassat licenspreparat utan att ens skriva något om misstankar om en diagnos?
Han sa iaf att eftersom jag uppenbarligen märker positiva effekter så "bör man väl kanske fortsätta med den" men han skulle prata med en annan först. Överhuvudtaget så verkade det som att han inte fick ta några som helst beslut innan han hade pratat med någon annan, han själv hade inte ens tillstånd att skriva ut något! Så jag undrade lite försiktigt om det kanske inte vore smidigast om jag hade en läkare som faktiskt hade tillstånd att skriva ut det jag behövde.
- Ja jo, det är nog en bra idé.
Men jag var snabb med att påpeka att det inte spelade så stor roll för mig bara det gick smidigt, så han inte skulle tro att jag totaldissade honom på en gång för det skulle nog inte göra honom så vänligt inställd.
Senare frågade jag om han skulle vara min fasta läkare nu eller hur det skulle bli.
- Ja det blir ju jag som är din läkare, fram tills något annat händer.
Jaha, så, tack, då känner jag mig kolugn. Han ska alltså vara min fasta läkare fram tills han inte är det längre. Jag kan nog öht glömma det här med en fast läkare nu...
Sen till sömntabletterna. Det var inga som helst problem förräns han förstod att jag tog 20mg istället för 10mg.
- Men du sa ju att du tog en?
- Eh nej, jag tar två vid behov.
- Jaha, två? 20 mg alltså?
- Ja, det har jag pratat med läkarna om, den dosen har jag stått på i flera år.
- Men det går ju inte, 10 mg är dosen man ska ta! Man får absolut inte ta mer än 10 mg, det ska du inte göra, det står ju här att din förra läkare ordinerat 10 mg *här blev han väldigt upprörd och pratade så snabbt så jag knappt hörde vad han sa*
Sen slog han upp Fass och visade mig där det stod att dosen absolut inte fick överskrida 10mg.
Tydligen är det bara i extremfall man får ta 20mg. Men det har aldrig varit några problem med läkare tidigare, jag har självklart varit uppriktig och sagt att 10 inte hjälper och visst, vissa har väl varit lite tveksamma först men eftersom jag ändå har dokumenterade sömnproblem sedan så många år tillbaks och dessutom stått på samma dos så har det inte varit några problem. Men som jag nu har förstått det så är väl den allmänna regeln att 20 mg bara ges till unika fall, och att läkare helt enkelt inte vågar skriva in 20 mg i journalen. Det brukar t om stå "1 tablett" på burken (eller som på den senaste; "1 - 2 tabletter vid behöv, högst en tablett om dagen"...) trots att läkaren minuten innan sagt att två är ok. Det hela krånglar till det eftersom man så ofta får byta läkare, då den förra inte skriver in korrekta saker i journalen ens... Då känns det som att jag som patient förlorar trovärdighet.
Jag bad honom iaf att kolla igenom alla mina journaler, för någonstans måste det ju stå.
När vi hade pratat en massa om mediciner och han föreslått ett tiotal som jag redan hade provat så sade jag att det vore skönt om någon kunde sammanställa det där så att jag slapp sitta och dra hela min historia och alla mediciner för varje ny läkare, att de kanske ska titta i journalen istället för att fråga mig.
- Ja, jo, det låter ju som en idé.
Ja nu måste jag ju kommit med en revolutionerande idé, att man ska använda journalerna!
Nej, hela besöket var jobbigt och det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva ner, men det blev långt nu.
I slutet blev jag ändå väldigt glad, eftersom han föreslog Circadin! Som innehåller melatonin, som är ett naturligt sömnhormon eller nåt, anyways så är det något jag tjatat om i ca två år nu men jag har fått olika bud hela tiden... Att det är för nytt, att det är för gammalt, att man måste ha licens för att skriva ut det, yadayada, men NU, äntligen!
Förhoppningsvist, han skulle ju då prata med den här andra personen först...
Efter nån halvtimme hade jag lugnat ner mig efter besöket iaf... Jag tror att mina mediciner är säkra, men jag kan nog inte vara helt säker. Jag får nog dras med honom ett tag iaf. Tills jag får en ny läkare.
Idag rann det över lite för mig.
Jag googlade lite snabbt på mig, någon Thomas Brown skrev ner några symptom:
Jag måste lära mig att ta en sak i taget. Det är kanske något jag måste få hjälp med.
Jag är ändå tacksam för att jag är högfungerande och ändå har rätt milda symptom jämfört med många andra. Jag vet många som inte kunde gissat på att jag hade Aspergers, som klassade mig som "ovanligt vettig". Fast på ett sätt krockar de diagnoserna på ett dumt sätt. Jag har Aspergers, jag har MÅNGA åsikter och funderingar, men ADDn verkar göra det svårare för mig att sätta ord på dem och att kunna argumentera för min sak.
Aja. Jag tror jag vet vart jag ska börja nu iaf. Imorgon ska jag börja. Förhoppningsvist kan jag kombinera det med LSS och tandvårdskortet och skit.
F.ö läste jag en post från FB;
"Ack ja detta minne, det ställer till så mycket. Man känner sig som en guldfisk för det mesta, man kan i princip koncentrera sig på nuet. Det som hänt förut och eventuellt kommer att hända i framtiden är en lyx som man kan unna sig vid sällsynta tillfällen eller när det verkligen är dödstvunget men kräver då enorm energi. Samtidigt kan jag prata i timtal om minnen och hela samtal mellan människor för 20 år sedan, vilka som var vilka, vilken färg dom hade på kläderna, om dom hade mustasch eller var solbrända, både meningslösa och meningsfulla saker helt utan urskiljning.
Jag kommer ofta ihåg saker om folk som folk aldrig skulle komma ihåg om sig själva och blir förvånade över att jag kommer ihåg. Jag känner alltid den där stalkervibben från folk då men det handlar ju inte om att jag kommer ihåg hela deras liv, bara en bizarr del av det."
Så jävla huvudet på spiken. Så hörrni, om jag kommer ihåg udda saker är det inte för att jag nödvändigtvist är intresserade av de sakerna, de bara fastnar.
Men varför inte...
Jag satt och slösurfade nu och hittade något jag inte hittat på fass;
"Men jag blir väldigt sliten av Ritalin/Metylfenidat. Torr hy, förkylningskänsla, hjärtklappning, uttorkningssymptom, migränliknande huvudvärk. Inte mumma för kroppen direkt. Man ser betydligt äldre ut efter att ha stått på det några veckor tycker jag."
Tror jag måste kontakta läkaren... Hon måste tycka att jag är skitjobbig som vill träffas mer än en gång var tredje månad.
Oajajajajbuff.
Det känns. Jag vill sova. Under dagen vill jag veta att jag kommer kunna somna på kvällen.
De senaste nätterna har jag legat och kramat på Erik och försökt lyssna på hans lugnande andetag och jag har verkligen gett det en chans, men det slutar alltid med att jag går upp efter ett par timmar och sitter uppe fram tills fyra-tiden. Normalt så går jag upp mellan 9-9.30 ändå, för jag vet att det inte för saken bättre att vända på dygnet, men idag sov jag tills klockan var nästan 12. Det var otroligt skönt, men jag har dåligt samvete.
Jag har spelat alldeles för mycket de senaste dagarna också... Det känns i kroppen. Lederna började säga ifrån för nån dag sedan och jag borde lyssnat. Nu gör det bara skitont och hela min rygg känns helt pajj. Det känns som att något mellan skulderbladen är helt trasigt och jag kan inte sitta normalt. Jag får på något sätt halka ner på datorstolen för att hitta ett läge som rätar ut ryggen. Men jag har verkligen bara mig själv att skylla, det är inte nyttigt att sitta så mycket så lång tid i sträck, och även om jag försöker ha en bra hållning så händer det ju väldigt ofta att man märker att man sitter som en jävla potatissäck.
Men, roguen har gått från 43 till, eh... 64? på nån vecka iaf. Huntern har gått några levlar under de sömnlösa nätterna också. Jag väntar på att vi kommer till lvl 70 så jag kan övergå till min präst, jag är verkligen inte gjord för melee. Jag gillar att stå på avstånd.
Alla barnen gick ut på romantiska promenader, förutom Erik och Josefin, de levlade datorspelsgubbar tillsammans istället.
Haha, nämen jag gillar det verkligen, vi gör något tillsammans, något som vi båda tycker om, och det är ju inte så att vi väljer det framför något annat, vi har bara inget annat för oss. Fast vi ska till bilkyrkogården någon dag, jag kan inte fatta att den ligger så nära mig! Väntar bara på vettigt väder, och jag ska planera lite. Jag vill dit strax innan skymning så jag måste hålla koll på när solen går ner. Jag vill antagligen dit i höst också. Jag har sett bilder på den, och jag funderar för fullt på hur jag ska komponera mina.
Min aptit har gått upp och ner den senaste tiden också, mestadels ner. Jag mår illa bara jag tänker på mat för det mesta. Och jag är hyffsat säker på att det är magkatarren som kommit tillbaks. Jag känner mig vrålhungrig, men kan bara inte förmå mig att äta något.
Maträtter som jag tidigare älskat känns som att de "funkar", det innehåller näring typ.
Det känns bara inte riktigt som att jag är mig själv just nu, jag mår bra, men saker inom mig känns fucked upp och det beror troligen på sömnen och maten. Så jag har det i åtanke i försöker bättra mig. Jag arbetar på att tänka långsiktigt.
Nästa gång vi handlar ska jag se till att köpa ett skissblock. Det kommer antagligen gå åt helvete i början och jag kommer tröttna, men jag vet att jag kan och jag tänker verkligen försöka att få till en vis sak som antagligen ska pryda en kroppsdel.
Ska se på LA Ink nu. Två avsnitt uppe, ÄNTLIGEN!
F.ö, så får jag fan AT på Ritalinet. Det tog ett tag att inse, men jag får faktiskt det. Humöret sjunker till botten och det känns som att allt som fick min hjärna att fungera normalt under tiden medicinen verkade är totalt borta och hjärnan känns totalt dysfunktionell. Jag blir förvirrad och känner mig instängd i mig själv.
Men well... Jag tror att fördelarna väger upp det negativa ändå, Nu när jag vet vad det negativa beror på så är det på något sätt lättare att härda ut. Det är skitjobbigt, men jag vet att det går över.
Tjing, frikort...
Jag sprang också förbi vårdcentralen för att boka en tid, för min kropp (och mitt sinne) har inte alls velat samarbeta den senaste tiden och nu har det nått gränsen. De hade ingen läkartid idag, men fick komma in och kolla blodtrycket och sånt iaf, och uppenbarligen kunde de se att jag har en infektion i kroppen. Nåt med sänkan. Jag tycker allt som har med sånt där att göra är äckligt så jag försöker undvika att lyssna på sånt men det medför ju också att jag aldrig fattar vad de pratar om.
Jag tror min kropp nästan nått en ny botten nu. För någon dag sedan hade jag den värsta ledvärken jag nånsin haft, den är visserligen över men kroppen är bara helt tappad på energi. Jag kan inte göra automatiska saker som att klia mig i huvudet, det krävs lite planering och tankar som "Nu måste jag lyfta handen och klia mig faktiskt, kom igen nu, KÄMPA!". Sköterskan som kollade blodtrycket frågade om jag stressade mycket, och fyfan vad jag hatar den frågan. De vet väl inte de eftersom jag är "ny" där, men JAG vet inte om jag stressar. JAG tycker inte det men uppenbarligen så tycker alla andra, inkl. min kropp det, och det är ingen som kunnat förklara för mig hur jag ska sluta stressa.
Aja, skulle få en läkartid snart förhoppningsvist. Hon i receptionen bad om ursäkt flera gånger för att jag inte kunde få en idag, haha, geez, jag som är van vid Sthlm är ju glad att få en samma månad... Jag mår öht bättre nu än för någon dag sedan, men det funkar ändå inte just nu. Som ett exempel orkar jag inte ens spela Aion, knappt orkat spela något under den här tre dagar långa betafasen. Och ändå har jag sett fram emot den i två veckor.
Uppe i maxdos på Ritalin nu iaf (hur kommer det sig att jag alltid, alltid ALLTID hamnar på maxdos vilken medicin det än gäller?!), får se hur det blir.
Om ADD, från Flashback.
"Jag brukar beskriva min tankevärld som diabilder. Varje enskild tanke är en diabild. Jag har kanske 10-20 olika diabilder framme samtidigt. Bilden längst fram är det jag t ex. sitter och pratar med någon om, och bilden längst bak är det nästan undermedvetna. Men alla diabilder byter plats hela tiden, som om dom kämpar för min uppmärksamhet. Ibland tränger sig en bild framför den längst fram och då kommer jag av mig totalt och får leta och bläddra genom alla för att hitta den.
Jag har alltid haft problem med att somna, men det är inte förren nu jag börjar förstå varför. När jag ska sova vill jag gärna fantisera ihop nått fint som jag kan somna till. Så istället för att slappna av och lugna ner hjärnan så kämpar jag för att behålla tråden. Jag upprepar en mening i mitt huvud om och om igen för att hindra mig själv från att tappa bort mig. Jag kan ligga uppe en hel natt och blir mer och mer arg och förtvivlad över min oförmåga att fullfölja en enda tanke utan femtioelva JÄVLA avbrott! Känns som min hjärna ska explodera.
Nu skiter jag i att fantisera och släpper bara alla tankar fria. Försöker bli vän med kaoset."'
Så, så... jävla slående. Så jävla jag. Jag ska nog skriva ner det första stycket och ta med på tisdag.
i R sic
Spelandet får vänta lite, men det känns inte så bråttom med det.
Jag gick och lade mig för en stund sedan, låg och dagdrömde ett tag. Det var mysigt. Sen gick jag ut i vardagsrummet och njöt av lyxen av att kunna krama på min pojkvän. Om två månader kommer jag kunna göra det mycket oftare.
Igår for vi runt och handlade med Caiza. Tillsammans med henne kan jag tänka högt och ställa alla dumma frågor jag går och funderar på, som t ex vad det är för skillnad mellan vanlig grape och blodgrape. Hon förklarade att det såklart är blod i blodgrapen, duh.
Jag kan iofs tänka högt med Erik med, men han är inte på samma nivå som mig.
Haha, vi stod inne på djuraffären och tittade på några kattleksaker, sådana med toffsar på en pinne först.
"Vilken tycker du är finast?"
"Uh, jag vet inte riktigt, den här, eller den där..."
"Ja den här är nog finast. Så kan Oliver leka med den"
Hon menade iofs att Oliver kunde leka med katten med den, men det lät så jävla kul. Rosita som äger affären bara garvade hon med.
Det är äcklig snö ute, och mina leder värker. Så mycket så jag nästan ställer mig och diskar för att få ha händerna i varmt vatten,
FFS, KRYSSNING SNART, BLUTENGEL och VNV NATION SNART! Då ska jag vara frisk!
Ska höra mig för på forumet om någon ska dit, men tvivlar på det. Jag vill också göra en banner till forumet, men just nu orkar jag inte, måste samla ihop en hel del bilder för det. Ska snacka med Richard om hur stor den borde vara iaf,
Det är lite synd om mig.
Idag upptäckte jag att det är pga en inflammation jag har vid nån visdomstand, så fort jag får inflammation där så känns det verkligen i hela halsen. Så nu kan jag knappt svälja eller tugga. Och det sträcker sig från halsmandlarna upp till bihålorna med.
Buhu.
Jag har testat telias kundtjänst nu. Förutom den oerhört dumma funktionen att de använder röststyrd kundtjänst innan man kommer fram till en telefonist är det godkänt.
...
Vilken tur att jag får pvp:a igen.
Vilken tur att man är redo att slita strupen ur alla sina sk medspelare på hordesidan när de bara är ett stort jävla irritationsmoment i bg's.
Fick ett jävla allergianfall igår, jag kan seriöst inte sitta i mors bil mer än 10 min utan att det ska sätta igång... Det höll i sig i flera timmar, till slut hade jag verkligen noll energi kvar så jag bara låg under täcket och hade hög feber, frös, nös och snorade.
Det + pms + ledvärk går inte så jävla bra ihop. Fyfan vad less jag var igår. Jag var så jävla ynklig och patetisk då, haha. I stort sett allt var fel och piss och jag låg och smed planer för att förinta världen. Typ.
Inte hittade jag en dammsugare heller. Däremot fick jag ett 10-pack med dvd-skivor gratis då snubben i kassan glömde att slå in dem.
Jag har fortfarande feber dock, så antar att jag är småförkyld.
Jag känner INTE för att tvätta idag, men jag måste verkligen. Antar att det kommer sluta med att jag får ett raseriutbrott på torktumlaren om den inte gör tvätten torr.
Jag borde gå och lägga mig och sova, men jag orkar inte ligga och göra ingenting. Dessutom känns lakanen bara skitiga, men jag kan inte byta förräns jag har tvättat.. bra planering Josefin.
Det känns iofs som att jag skulle kunna klaga på nästan allt just nu, och att lakanen känns skitiga är bara inbillning iom att jag bytte igår.
Jag är bara sugen på korv med bröd nu.
"Haha, titta, "Lysande belysning", haha!!! Nä.. lysande kruka stod det visst..."
Som en gris
Allt inom loppet av 1 ½ timme.
Jag förstår inte.
Min kropp verkar ha seriösa problem med att reglera temperaturen.
Jag skulle köpa juice av ett speciellt märke också, och juicen på Konsum finns placerade i en liten hörna. Framför hörnan stod det två i personalen med sen stor jävla vagn och plockade. Så jag stod lite försynt på sidan och försökte komma åt att titta på några förpackningar, sträckte mig så gott det gick. Tanten bara tittade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag orkade inte prata med någon så pallade inte att fråga om de kunde flytta på sig, ville bara komma därifrån så fort som möjligt...
Det var proppfullt med folk där också, och de har så himla mycket personal! Vet fan ingen affär som har så mycket personal på golvet samtidigt.
Nu håller temperaturen på att sjunka igen. Det känns precis som om jag haft feber och den börjar gå ner. Men jag tror inte att jag haft feber, jag har bara varit varm.
Jävla kropp.
Toleransökning.
Stilnocten fungerade inte igår, vilket innebär att toleransen gått upp efter bara en natts användande. Det har aldrig hänt förut, och gör mig förbannad. Tänker bara på vad min läkare sa; "Ja det blir till att hushålla med tabletterna". Men nätterna emellan då? Det spelar inte så stor roll nu när jag inte gör något vettigt på dagarna, men om jag så småningom ska börja jobba så funkar det inte att känna sig som att man sovit två timmar när man vaknar upp.
Det finns de vars tolerans aldrig går upp, som kan använda dem natt efter natt, jag är så himla avundsjuk på dem.
Det verkar vara ca 6 månaders väntetid till sömnkliniken, och jag hoppas verkligen att min kurator skickat in remissen som hon sade att hon skulle göra. Inte för att jag väntar mig det, men ändå.
Dessutom har jag utslag på mitt lillfinger, där jag får utslag titt som tätt. Borde gå och köpa en kortisonsalva, men tänker vänta tills jag får pengar och köpa en då om det fortfarande är kvar. Jag förstår inte riktigt vad det beror på, det är på precis samma ställe och har varit det till och från under flera år.
