Jag brukar ha min taktila stimulering på torsdagar, och förra veckan sa hon att hon skulle boka in ett.
Igår morse kl 8 ringde jag dit, hade knappt sovit nåt eftersom jag inte hört något från henne och inte visste om jag skulle dit eller inte.
Det underlättar väldigt mycket om jag kan förbereda mig inför de mötena.
Men sekreteraren kunde inte se något.
På eftermiddagen ringde tantan och började babbla om att hon hade gått omkring och väntat på mig och undrat om jag hade backat ur, men det hon ville komma fram till att det var hon som alldeles glömt bort att ens skriva ner min tid, desto mindre skicka en kallelse.
- Jag är ledsen Josefin, är det ok Josefin?
- Det är ingen fara, det kan hända alla.
Och det KAN hända alla, men det var inte ok, för det är den tredje personen på det stället som har gjort något sådant. Det har hänt ca fem gånger innan.
Och det är inte JAG som ska behöva ringa och kolla upp om de glömt mig eller inte, det hela leder till att jag inte bara är skitnervös inför vilket besök det än gäller där, jag är också nervös för att de ska ha glömt bort mig.

Och jag blir bara så trött.
När jag var hos läkaren senast, då han hade glömt bort mig eller nåt, så bad han om ursäkt för missförståndet när jag kom in. Och då var jag ju så jävla trött och sur. Annars brukar jag faktiskt vara mycket trevligare om det är första gången jag träffar någont.
- Sånt händer, jag är rätt van vid det nu.
- Ja den här gången var det ju iallafall inte ditt fel.
- ... nej det har faktiskt aldrig varit mitt fel, det är kommunikationen HÄR som verkar fela.
Det var också sådär... nej, bara nej. Finner inte några ord för det nu.

Jag var nyss nere på vårdcentralen och lämnade blodprov. Och urinprov. Och så kollade de blodtrycket och gjorde en (ett?) EKG.
Man måste göra sånt i början av medicineringen för att veta hur ens värden ändras.
Jag gjorde "misstaget" att läsa igenom papprena innan, det stod vilka prover som skulle tas, och det stod också att de skulle ta ELVA JÄVLA RÖR AV MITT BLOD. Jag visste inte heller att det var en massa andra olika sorters prover, trodde bara det var blodprov, men tydligen inte.
Jag kom dit och sa på en gång i receptionen att jag har fobi för sånt här, och jag sa att det är lika bra att säga det så tidigt som möjligt.
Hon lade förstående huvudet på sned och sa "Ja det är inte lätt, det är lite otäckt det där".
....
Det är tur att jag är så van vid att höra det så jag inte längre blir arg.
Hon ledde mig till ett väntrum efter att ha pratat med sköterskan om det, och efter nån minut tittar sköterskan ut från laboratoriet och säger "Vi fixar dig om några minuter!".
Det var lite kul. I sådana meningar associerar jag "fixa" med att döda, typ. Det kändes rätt passande.
Men sköterskan var jättebra och lyhörd, så himla skönt.
Och det var nog bra att jag hade tittat på papprena innan, för det var tydligen förvirrat. Fick en trevlig överraskning när jag läste dem första gången och såg att jag ska lämna blodprov varje VECKA de första FEM veckorna, och papprena med vilka prov som skulle tas var numrerade med veckosiffran. Förutom just den första, där typ ALLA prov fanns med, och sköterskan visste inte om det var det som skulle tas idag, och frågade om jag visste. Som tur vad hade jag tagit med ett papper där det stod att jag hade kallats till provtagning den här veckan, så vi kom fram till att det måste vara det onumrerade pappret som gäller.
Det var rätt ironiskt när jag väl satt i stolen. (apropå just "stolen", jag skulle antagligen kunna sätta mig i den elektriska stolen på skoj och känna mig mer behaglig till mods...)
Jag sa att jag inte ville se hennes utrustning eller vad hon höll på med, och hon svarade att hon förstod det, att jag fick väl försöka titta mig omkring.
Jag visste inte vad jag skulle kolla på.
Rummet var rätt stort. Längst till vänster stod det två sköterskor och tittade på rör med blod i, bredvid dem satt det en sån där plansch på en människa utan hud så man får se alla muskler och sånt. Bredvid den var det en bänk med rör med blod uppradade. Till höger om dem låg det massa läskiga instrument. Och till höger om mig satt en sköterska och tog blod från mig.
Jag valde att blunda istället.
När det var färdigt fick jag reda på allt det andra. Pisseprov har jag inga problem med förutom att det är äckligt och jag skulle behöva en instruktionsbok så att man kan göra det så smidigt som möjligt.
EKG:t var värre. Hon sa att jag skulle ta av mig på överkroppen, så skulle hon strax komma tillbaks. Så jag tog av mig t-shirten. Väl tillbaks sa hon att jag behövde ta av mig BHn också. Jag frågade om det var absolut nödvändigt, hon funderade lite och sa att hon skulle göra sitt bästa. Och det gick bra. Men det var läskigt. Läskigare än EEG.
Jag förklarade för henne att jag hade Aspergers, och att det var otroligt svårt för mig dels för att en främmande människa var så nära mig och dels för att jag var kopplad till en apparat och kände mig totalt låst. Hon förstod, och det var himla skönt.
Strax efter det, när jag ändå låg där, var det dags för blodtryckskoll.
Det får jag nästan panik av. De första "pumpningarna" går an, sen känner jag att det blir för mycket, vid nästa pumpning förlorar jag i stort sett förmågan att försöka tänka logiskt, vid pumpet efter det får jag panik och det börjar svartna för ögonen, men det är alltid det sista pumpet.
Eller ja, inte den här gången, hon var tvungen att göra det en gång till för att vara säker. På nåt, jag vet inte.
Sen var allt över för den här veckan iaf.

Jag är trött på så mycket.
Trött, less och frustrerad.

Känns som att nästa vecka bara blir värre.