Att trycka undan känslor och tankar och låtsas att man är i lalaland fungerar inte så länge och man kan krasha hårt, och igår hade jag tur nog att få en tid hos en läkare. Himla tur hade jag, han hade fått ett återbud så jag fick en tid en timme senare.
Naturligtvist inte den jag var hos sist, för hon har slutat. Denna här kommer vara där nästan hela hösten, sicken lyx jag har som kommer få träffa honom i flera veckor!
När jag hade suttit i väntrummet en halvtimme (vilket jag tror är gränsen för när man får sina pengar tillbaks) gick jag fram och frågade vad de höll på med.
Nog fick jag svar, många dessutom, och jag har ingen aning om vilket som var sant. Men jag skulle få mina pengar tillbaks efteråt (herrejösses vad de var virriga, tantan i receptionen visste inte ens hur man skötte kölappssystemet och trodde att knappen man tryckte på för att trycka fram nästa nummer var en larmknapp så den använde hon inte...) och fick komma in till doktorn direkt.
Vet inte vad jag ska säga om honom.
Han verkade vara för gammal för att arbeta som läkare (jag sade en sak till honom, han glömde bort det några sekunder senare...), han verkade ha bott i en garderob den senaste tiden vilket yttrade sig bland annat på det viset att han inte använde ordet recept eller liknande, utan "ordination". Han blev också väldigt överraskad över att få höra att man inte behövde ha fått barn för att gå till en barnmorska och prata om preventivmedel.
Han var en sån där som inte reser sig upp när man kommer in, utan man får gå fram till honom och skaka hand, och sen sitter han där med armarna i kors och säger "Jaha, du mår tydligen inte så bra?". Och det gamla vanliga, man ska summera hela sitt liv och alla sina problem på några minuter.
Han satt mest med ryggen emot mig och läste om mig på sin dator. Jag försökte prata med honom lite, fråga om saker, och fick antingen ett "Mmmhm" till svar, eller inget svar alls.
Så jävla udda frågor med.
- Vad gör du?
- Jag kommer med största sannolikhet börja läsa... eller ja, menar du aktivitet?
- Aktivitet?
- Ja alltså, vad jag gör om dagarna?
- Jag undrar bara vad du gör.
...
Jo jag sitter här och leker patient på en psykmottagning men den här leken är inte rolig längre, kan vi sluta?
Och:
- Vad gör din pojkvän?
- Han arbetar. (befogad fråga tyckte jag, är man sambo med någon så)
- Med vaddå?
- I en affär. (här började jag tycka att det inte var relevant, men ok då)
- Vad säljer de?
- De säljer lite allt möjligt. (här började jag bli tjurig för det här var verkligen inte relevant)
- Vart ligger affären?
- ... jag förstår faktiskt inte vad det har med saken att göra.
Oooch så vidare till nästa fråga.
Han ifrågasatte så jävla mycket också, och frågade hur tidigare läkare hade tänkt. På det viset att man bara ville krypa ihop och säga "Förlåt men jag vet inte".
Så jävla skum och dryg läkare.
Han skummade ju igenom gamla anteckningar, och jag höll på att ramla av stolen när han frågade om jag hade provat Litium.
Mycket har jag läst om på nätet, men DET är nåt jag aldrig ens ägnat en tanke på för jag har alltid förknippat den med bipolaritet och liknande, och jag visste inte ens att den använders längre.
Mina första tankar var att det var steget innan tvångströja och madrasserad cell och den klassiska bilden av Kurt Cobains lik flashade till. Jag undrade för mig själv vad i helvete han hade fått för bild av mig.
Självklart var det överdrivet, men den medicinen överdrivs ju i så många filmer och sånt, och jag tror inte alls att de som äter den mot sin bipolaritet är helgalna, jag tror inte öht att folk som är bipolära gränsar till tvångströja.
Men han förklarade att den användes inom många områden eftersom den helt enkelt normaliserade alla signalsubstanser och sånt. 
Han skulle dessutom skriva en remiss till en sömnutredning, det verkade han tycka var självklart vilket gjorde mig helt paff. Tills dess ville han vänta med medicinen, och visst förstår jag varför, men jag undrade vad jag skulle göra tills dess eftersom situationen nu inte är hållbar för mig. Så han satte in den på en gång.

På väg ut skulle jag få tillbaks mina pengar, och behövde jag inte lugnande innan jag kom dit så skulle jag behövt det då...
De kunde verkligen inte systemet alls, de drog pengar från kontot, makulerade det, ringde supporten, och jagvetintevad... Det tog nästan 20 minuter.

Uppenbarligen så är iaf Litium fortfarande såpass vanligt att det finns på i stort sett alla apotek, men jag är så jävla skeptisk. Måste ta blodprov varannan månad för att de ska kontrollera så det är rätt koncentration i blodet eftersom man kan bli förgiftad av det. Jag får inte heller ändra min kost, inte använda läkemedel som innehåller ibuprofen, och det är bara så mycket att tänka på.
Men känns inte som att jag har nå vidare val.

Ljuspunkten kom när vi handlade på City Gross, det var en snubbe med en ölmage som gjorde att det såg ut som att han var gravid i åttonde månaden eller nåt. Han hade en t-shirt på sig, en sån där som ska vara lite rolig, och jag läste "I'm in shape" och tyckte det var roligt, men sen såg jag att själva punchlinen stod under den stora texten men att hans mage var så stor så att den skymde den... ironi på hög nivå.

Och från ögonblicket läkaren sa Litium har jag såklart haft den här på hjärnan: