Jag ska prova det hära. Fast det verkar gå att prenumera på andras bloggar utan att själv vara "med", kanske.

Följ min blogg med bloglovin

Som "vanligt" på fredagar var det en intressant liten föreläsning.
Det var rätt inriktat på attityd och inställning, bland annat så tog han upp orden "borde" och "måste".
De flesta tyckte att "måste" var ett mer negativt ord än "borde", men inte jag. Och när jag hade förklarat varför så förstod åtminstone en.
Jag tänker ju som så att måste man göra nåt så har man inget val, har man inget val så kan det ju såklart vara jobbigt men man har helt enkelt inget val.
Tänker man att man borde göra något så HAR man ett val men det blir ofta en lose - lose, nästan. Antingen gör man det och det är jobbigt, eller som det nästan alltid blir när man säger att man borde göra något; man tänker på det, man vill, men man gör det inte och det ger en ofta dåligt samvete.
Som föreläsaren sade, i princip så säger man "Jag borde göra det här, men jag TÄNKER inte göra det nu".
Det är en helt onödig tankegång faktiskt... och det har jag inte tänkt på. Det enda som händer i min hjärna är att jag grubblar på saken och det blir ofta större än det behövt vara, jag får dåligt samvete, ångest, och så påverkar det en massa andra saker.
Så jag ska försöka fasa ut det ordet från mitt tankesätt.
Och använda "ska" eller liknande istället.
Så istället för att sitta under kursen och tänka att jag veeerkligen borde gå till banken och sen Panduro så tänkte jag att jag SKULLE gå till banken (för det var väldigt viktigt) och KANSKE till Panduro om jag hade tid.
Det blev faktiskt lättare då.
För jag överanvänder "borde"... Alldeles för mycket. Och det får mig bara att känna mig dålig, jag tycker mig veta vad jag "borde" göra men jag gör det inte, jag orkar inte.
Jag tänker försöka sluta säga att jag borde städa, och istället uttrycka mig som så att det skulle behövas städa och sedan ta ställning till vad jag ska göra. Orkar jag inte och det inte är akut så kan jag säga att jag inte orkar helt enkelt och att det inte behövs just nu. Eller så säger jag att jag ska städa, antingen på en gång eller om en viss tid.
Annars satt jag mest och hade svårt att koncentrera mig av nån anledning. Antagligen för att jag faktiskt har haft så många "borden" som jag skjutit upp alldeles för länge...
Men papprena till försäkringskassan kommer in i tid faktiskt, med 3 dagar övers. Jag har också kontakt med min handläggare nu som säger att det inte är panik men att de vill ha dem nästa vecka och eftersom de två sista problemen löste sig smidigt som attans idag så kan jag posta allt i helgen.
Inte behövde jag betala för mig årsbesked på banken heller, det var snällt. Egentligen skulle det kosta 50:-.
På Panduro hade de bara två saker jag ville ha, och det gjorde mig riktigt besviken. Jag ville ha lite prylar att slå in julklappar med, lite andra snören och liknande, men icke. Nu är jag helt inne på att använda just det snöret så jag undrar vart man kan köpa det.
Sånt där platt snöre (heter det fortfarande snöre om det är platt ens? hur vet man om det är ett platt snöre eller ett band?) som är ca 1-2 cm brett, det kallas papperssnöre ibland.
Någon?

Igår trotsade jag också snöstormen och åkte iväg på taktil stimulering.
Det var skönt att komma dit, i dubbel bemärkelse. Vi pratar ju alltid så mycket och hon är duktig på att berömma mig. Eller ja, hon tycker att det är viktigt att jag vet att hon tycker att vissa saker jag gör är jättebra och hon tycker att jag är duktig och sånt.
Som t ex den taktila stimuleringen. Målet är ju att kunna ta hela kroppen, men jag hatar ju när folk rör vid mig så vi började ju med bara mina händer.
Varje gång vi har gått ett steg längre (som senast när hon fick ta mina fötter och underben) så påminner hon mig om att jag gör stora framsteg och att hon är stolt eller imponerad. Och det känns bra att höra för jag är dålig på att se mina framsteg i sådana lägen.
Igår sa hon "Vet du, när du förklarar någonting, om hur du känner eller kanske upplever saker, så är det nästan som att jag kan förstå hur du känner det".
Och DET kändes bra! För ibland så skiljer jag ju mig något så enormt från de flesta andra, och ibland måste jag kunna förklara det, hur jag tänker. Dels för att folk inte ska missförstå mig, och dels för att, tja... de ska förstå på vilken nivå jag är på och vad jag menar.
Och det där var ytterligare en bekräftelse på att jag KAN förklara så att någon helt utomstående förstår. Nu har ju iofs hon special skillz eftersom hon i sitt arbete kommer i kontakt med många eh... udda individer, men ändå. Jag har ju fått höra det på andra håll också, och det gör mig lugnare.

Igår fick jag massa papper hem om det.
Det är två olika undersökningar, den ena pågår i EN VECKA och pulsen steg rejält när jag läste det, MEN, sen hade någon för hand skrivit dit att jag kunde låna hem utrustningen bara jag hörde av mig långt innan.
Och det tänker jag ju göra, sova i Linköping en vecka vs. sova hemma LiXoM...
Efter den veckan var det ytterligare en undersökning som skulle ta en natt, och då hade de bokat ett rum åt mig. På Ronald McDonalds barnhus.
Wtf?
Ju mer jag läste om det desto mer förvirrad blev jag. Det verkar ju vara upplagt som ett kollektiv. Jag vill inte bo där.
Jag förstår väl varför, det ligger i anslutning till sjukhuset och de har väl nåt samarbete, men kom igen... Jag mailade dem och frågade hur vistelsen där skulle gå till iaf, och jag måste ringa sjukhuset snart också...
Jag vill ha med mig Erik, men tror det blir rätt svårt för honom att ta ledigt just då. Och "Min flickvän måste sova på Ronald McDonalds hus och är rädd för alla barnen och för alla okända familjer där, jag måste följa med och hålla henne i handen" räcker nog inte.
Hoppas de har TV med många kanaler. Det här är sådana tillfällen när jag önskar att jag inte vore så efter så att jag inte har en laptop.
Det stod att det fanns tre sängar i varje rum, men det stod att de bokat ett rum. Så en av frågorna var ju om jag skulle dela rum med folk, om jag ska göra det så betalar jag fan hellre hotell. Hotell gillar jag faktiskt.

Men, jag är glad att det blir av iallafall.

Det går lite segt nu. Med det mesta. Det bara är så.

Jag lyckades med ett riktigt jävla konsstycke inatt. Jag har ett enlitersglas som jag dricker vatten ur, och låter det stå på nattduksbordet sen. Jag vaknade till och var jättetorr i halsen, så jag satte mig halvt upp, tog det halvfulla glaset och.. tappade det i sängen.
Upp for jag, och tänkte på något vänster i mitt halvvakna tillstånd att jag kunde fösa ner vattnet på golvet och sen fixa till det så Erik kunde fortsätta sova åtminstone.
Och visst kunde jag fösa ner lite vatten, rakt ner på mina kläder som jag hade lagt fram för morgondagen...
Erik vaknade ju såklart och lakanen byttes snabbt och jag lade en handduk under.
Det är tamefan inte lätt att sova i samma säng som mig kan jag säga. Snarkar jag inte så leker jag helikopter eller snor hela täcket eller häller ut vatten.

Inte kul att gå upp på morgonen sen heller.
Jag hade en sån underlig dröm. Jag vet vad den beror på, och det är ett riktigt sammanträffande, och jag hatar känslan den lämnade efter sig.
Sviiiiinkallt ute, minus 9 och blåst.
Vi var bara 4-5 stycken på kursen idag istället för de tolv som vi ska vara, men det kan vara skönt det med.
Snubben från förra veckan som jag faktiskt tyckte var bra skulle "föreläsa" idag igen.
Det är ju inga riktiga föreläsningar, de tar in olika personer som behandlar olika ämnen, som då står och pratar samtidigt som vi kan diskutera och fråga.
Den hära pratar ju om stress då, och idag fick jag faktiskt reda på väldigt nyttiga saker.
Bland annat att få hela kroppen att slappna av och falla i sömn är något av det mest energikrävande man kan göra, och om man inte somnar inom en viss tid så kan man gå upp och ta lite lite kaffe eller cola eller liknande. Det lät ju heltokigt, men just en liten mängd kunde ge kroppen den energikicken som gjorde att man kunde somna.
Jag ska prova det iallafall.
Sen visade han också upp en illustration, som visade sambandet mellan stressnivån och hur skärpt man är.
Jag visste inte att intellektet faktiskt halverades när man är väldigt stressad, visst visste jag att man inte riktigt funkar som man ska i skallen när man är under stress men inte till den här graden. Och det var lite som en "aha"-upplevelse för mig... Läkare och liknande har i flera år sagt att jag är jättestressad och att jag måste lära mig att sluta stressa, men jag har aldrig direkt känt mig stressad på det viset de menat. Visst känner jag när jag är stressad när det är mycket att tänka på eller mycket som ska göras, men det har funnits en underliggande stress som jag aldrig fått nåt grepp om. Och jag är periodvist riktigt korkad, på riktigt. Jag kan säga att jag är korkad lite på skoj, men ibland kan jag inte tänka längre än näsan räcker och det är i stil med att jag måste använda miniräknaren för att räkna ut 2 + 2. Trots att jag antagligen skulle komma med i Mensa. Och det har jag aldrig förstått, för jag har knappt aldrig känt mig riktigt smart, jag började skratta när han som utredde mig sa vad jag hade för IQ.
Men it all makes sense nu.
Ja han sa iallafall en hel del bra saker, och det var bra diskussioner hela tiden tyckte jag.
Samma tjej som tidigare demonstrerade massering på mig gick förbi bakom när hon skulle hämta te, och tog tag i mitt hår lite lätt och sa "Åh du har så fint hår!", och jag bet ihop, sen tog hon i det igen och sa "Jag får sån lust att bara ta på det, sitta och fläta det!".
Då får du en smäll, svarade jag.
Jag kanske inte hade behövt uttrycka mig så, men hon har en humor som liknar min och jag sa det på ett skämtsamt sätt och förklarade sen att jag hatade när folk tog i mitt hår. Det var rörigt med folk som skulle gå och hämta fika och det var lite stimmigt, men jag är hyffsat säker på att hon tog det på rätt sätt.
Yay me, jag sade ifrån.
Men hon verkar vara sån, ger komplimanger väldigt ofta och klappar folk på axeln, man får ju definitivt ingen dålig känsla av det men just jag gillar ju inte vissa delar.
Jag gillar dock hennes humor som fan, den är låg, elak och snuskig, och hysteriskt bra! Det bästa är väl nästan att hon inte är en sån som drar igång den första gången man träffades, vi har faktiskt pratat om det några stycken om att vi känner att vi KAN börja skämta med varandra nu och att vi är några som tycker om att munhuggas på skoj.

Ja det var en rätt ok dag där. Jag önskar att jag kunde prata med föreläsaren ensam för jag har så många frågor eftersom han tar upp en del saker som är helt nya för mig och jag blir väldigt nyfiken. Klart jag kan kolla upp det på annat håll, men det är lättare att börja när man har någon att fråga. Han kommer nästa vecka också, kanske får chansen då.
Idag blev det extra tydligt att vi är på samma "nivå", när han frågade vad vi ansåg om ett visst enkelt begrepp. Ingen svarade, så jag gav mitt svar vilket gjorde honom tyst en liten stund innan han skojjande frågade om jag hade gått hans kurs då det uppenbarligen var precis i stil med det han tänkte på. Och det är flera gånger han frågar vad vi tycker om något, och jag svarar och han i sin tur svarar "PRECIS, och det är just det jag tänkte fortsätta på".
Det känns extra skönt att det var en positiv dag där eftersom de senaste gångerna känts... rätt värdelösa och jag bara blivit irriterad.

Idag på kursen var det en snubbe som pratade om stress, och stresshantering.
Till skillnad från den förra som "föreläste" så var den hära rätt bra, och hade bra humor.
Som vanligt är vi i gruppen mästare på att halka in på andra ämnen när vi börjar diskutera, så han hann nog inte med allt, men han ska komma dit två gånger till.
Jag lärde mig faktiskt en del, men det är lite svårt att förklara utan att använda två A4-papper. Men bland annat hur kroppen/hjärnan inte kan skilja på fantasi/tankar och verklighet. Om man t ex tänker "Tappa inte glaset nu, tappa inte glaset nu" så hör inte hjärnan det där "inte" utan den snappar bara upp "tappa glaset", och vips, så har man tappat glaset.
Han pratade också om att hjärnan faktiskt kan bygga nya nervbanor bara man tränade i ca 21 dagar i sträck. Och DET var intressant. Han tog upp det i samband med stress, att man kunde träna sig att lägga märke till saker när man var ute och gick och bli mer uppmärksam (riktigt så var det inte, men nåt liknande) men jag har ju det motsatta problemet. Så jag frågade faktiskt om det gick att träna åt det motsatta hållet. Alltid när jag ställt liknande frågor så har de blivit tysta (ärligt talat så tror jag att många av de som föreläst tycker att jag är jobbig som ställer såna frågor, men wtf, jag är ju där för att lära mig), men han sa faktiskt att det gick. Han fortsatte med att säga att det var ett vanligt problem för folk med ADHD, som exempel, och då sa jag faktiskt att jag hade ADD. Vilket var bra, för inte bara fick jag svar på det, utan en tjej kom fram under pausen och sa att hon precis hade diagnosticerats med det och hon verkade inte fått någon information alls så hon undrade nog en del. Jag sa efteråt att det bara var att fråga om hon undrade över nåt, förhoppningsvist kan jag vara till lite hjälp.
Under rökpausen (jag brukar ju följa med en ut) så var hon som rökte väldigt nyfiken på det, för hon hade bara hört talas om ADHD. Så jag redde ut skillnaderna lite grand, och det är alltid kul när man kan upplysa folk på det sättet.
Nästa rökpaus var vi fyra stycken ute, vi växer! Två av oss röker inte, men det är skönt att ta en liten paus bara. "Ta lite frisk luft" som vi kallar det.
En av dem diggar tydligen min dialekt, det kändes lite... ovant att höra. Hon tycker det är stockholmska och tycker att det är skönt att höra en sån dialekt från en som inte låter så kaxig som Stureplansfolket, men jag vet inte. Jag vill väl gärna tro att jag pratar "rikssvenska", men jag är väl medveten om att stockholmskan kommer fram vid vissa ord och det blir lätt så att folk snappar upp just de orden och tycker att jag pratar stockholmska. På samma vis som jag är medveten om när ord blir på västmanländska.
Meeen, jag tror faktiskt att andra bedömmer det bättre än mig nu, så det kan väl vara så att jag pratar stockholmska. Men jag vet iaf att jag inte pratar kraftig stockholmska... Sen är det ju faktiskt så att folk tyckt att jag pratat stockholmska, men sen när det hört någon annan faktiskt göra det så har de hållt med om att jag inte pratar så. Whatever egentligen.
Jag tycker iaf inte att växjöborna har så mycket dialekt alls, men det är väl kanske för att jag är van vid folk snäppet söderut. Det räcker med att man åker några mil till Tingsryd så är det sjukt stor skillnad.

Det var iaf en bra dag, de senaste mötena har inte varit så bra.
Inte bara fick jag lära mig en del, och ta del av en allmänt intressant föreläsning, fick också chansen att prata lite närmare med en och vi har en del gemensamt, sort of.

Idag är en sån dag när jag fryser.
Helt enkelt.
När jag fryser såhär så finns det ingenting jag kan göra, jag kan ligga i ett varmt bad och visst är det skönare men jag fryser ändå så jag har gåshud.
Och när jag har såna dagar, så är det inte så jättemotiverande att gå ut igen och stå och vänta på bussen och hoppas på att den inte är alltför försenad.
Jag gick ner några minuter tidigare för att slänga soporna, och eftersom bussen var lite sen så fick jag vänta i tio minuter.
Tio minus och blåst på det är inte teh joy.
När jag stiger på bussen ler busschauffören och säger: Du ser lite frusen ut!
Om det inte vore för att saliven i käften frusit till is så hade jag försökt le till svar.

Efter fem minuter hos kuratorn kom vi fram till att vi inte behövde träffas på ett tag.
Och då var det 55 minuter kvar.
Men vi fick nytta av den tiden ändå.
Hon försökte få in i mitt huvud att det inte är så konstigt att jag reagerar med orkeslöshet och motivationssaknad när jag har ovanligt mycket att göra. Och att det också påverkar minnet.
Och visst kan jag köpa det, men jag måste ändå arbeta med att bli av med det på nåt sätt, för jag måste ju kunna ha ett jobb utan att vara såhär.
Men det kunde vi inte riktigt ge oss in på när vi nu hade bestämt oss för att inte träffas.

Direkt efter det var det taktil stimulering.
Hon är numera personen som får höra all skit, haha.
Hon avsätter lite tid i början åt att kolla läget typ, men ibland slutar det med att det blir en halvtimme och jag bara sitter och spyr ur mig allt jag behöver få fram... Och jag förstår ju vitsen med det, ska man kunna slappna av ordentligt och tillgodogöra sig det vi håller på med så kan man inte vara sprängfylld med dåliga saker.
Idag var det inte så mycket dock. Jag mest konstaterade att hjärnan inte riktigt hängde med och att jag frös.
Ooh, i det rummet finns ett element hon kan dra på, och jag kan lova att hon drog på det... Det blev mysigt, och jag märkte knappt av att jag frös.
Däremot var lederna helt dumma i huvudet och det gjorde lite ont.

Och det var INTE skoj att gå ut ifrån det rummet och ut i kylan sen... Fyfan.
Dock blev jag lite positivt överraskad.
Det åker en tjej med samma buss varje gång, ingen aning om hur gammal hon är men... mellanstadiet, typ.
Nu är ju jag såhär att jag tycker att det inte spelar någon roll hur man står vid busshållplatsen om man är några stycken, man går på i den ordning man kom dit helt enkelt.
Det höll uppenbarligen inte de två andra vuxna människorna med om så trots att de kom dit efter mig sprang de på bussen, men tjejen stannade upp trots att vi kom från varsitt håll så att jag kunde gå på före henne.
Det kanske inte är helt kört för dagens ungdom ändå.

Om man bortser från busskylten i oktober som löd "God jul" så börjar jag känna av det på riktigt nu. Mest för att folk börjar få ångest inför det. För att folk klagar över allt de måste göra och köpa.
Inte alla såklart, men faktiskt de allra flesta jag har kontakt med och träffar.
Som på kursen. Det är folk som har sådan ångest och känner sån stress nu, och det kan vara drygt att höra ibland för jag förstår inte varför de bara inte lägger av med sånt som får dem att känna på det viset och gör det på sina egna villkor istället.
Hon som jag har pratat mest med sa att om det inte vore för hennes barn så skulle hon inte fira. Och vid sådana tillfällen vet jag inte vad jag ska säga, för jag vet inte vart gränsen går när det gäller att prata om barnuppfostran och sånt.
Jag vill bara säga "Men det är dina BARN, du bestämmer, de ska ge fan i vad alla andra familjer gör".
Fast sen förstår jag väl att man tycker att det är skitkul att köpa saker till sina barn, och se dem bli glada, ffs jag är glad över att jag inte har gott om pengar för då hade jag skämt bort alla mina vänners barn...Men till slut börjar de ju förvänta sig saker, och det är ju inte deras fel.
Hon frågade mig hur jag firade jul, och jag sa att jag inte gjorde det. Hon frågade varför, och jag sade att jag helt enkelt inte ville det.
"Åh, jag önskar verkligen att jag också kunde göra så..."
Men göööör så då! Ville jag säga. Det är väl inte helt enkelt, folk ignorerade min vilja länge och ifrågasatte varför jag inte ville fira, men när jag flyttade till Sthlm så var det SÅ underbart att kunna skippa det helt.
Det är lustigt, för en stor grej vi pratar om på kursen är att man faktiskt måste göra saker för att få en förändring och må bättre, inte bara vilja.
Och varje gång vi pratar om julen så frågar jag varför de fortsätter göra något som de mår dåligt av, år efter år. Och ingen har något bra svar.

Jag börjar tröttna och börjar tycka att folk får skylla sig själva.

Idag var hon äntligen där.
Jag lämnade fram mitt pass och pappret från Skatteverket, och hon sa "Jaha, du heter OLIVIA nu? Jamen det var väl fint, va? Det passar väl dig, jag tycker det iallafall!".
Sen sa hon att jag iallafall inte behövde ha med mig det där pappret dit, skönt att höra.
Hade en hel del grejjer som nässpray och sånt som går ut om några dagar så jag passade på att hämta ut allt jag kunde, förutom det jag glömde bort...
Bl a en hudkräm (jag använder bara apotekets, Canoderm och sånt, enligt mig är det teh real stuff) men de hade inte den Stora Burken (tm) inne så jag fick två små. Jag passade på att fråga om man i vanliga fall ändå kunde byta ut den stora mot två små, och som väntat så gick det inte.
"När JAG jobbar så kan du göra det, men jag jobbar ju inte här hela tiden..."
Hon är ball alltså.
Jag föredrar de små för de stora är så klumpiga och tar stor plats.
Jag gick därifrån med en stoooor kasse, och hon sa "Hej då för idag!", haha, det lät verkligen som att jag var där varannan dag... Riktigt så illa är det inte. Varannan vecka iaf.
Det kan tyckas vara patetiskt att jag tjatar om den där apotekstanten, men det är så få personer jag inte känner som gör att jag känner mig glad och lättsam, och som jag känner att jag kan stå och snacka skit med, så för MIG är det en stor grej.

Väl hemma var jag ju genomsvett såklart, eftersom jag hade tre tröjor på mig under jackan för att inte frysa, och orkade inte ta av mig allt när jag stod och väntade på min tur.
Jag hatar det här vädret.

En lika bra låt som alltid.

Det var några dagar sedan han fick kila vidare nu. En liten tröst är att det var för att han var för gammal, och att han ändå fick tillbringa sina sista år på en bra plats, istället för platsen han tidigare bott på innan hundstallet plockade upp honom.
Men det är ändå aldrig lätt när det är någon man hunnit fästa sig med, även om jag knappt träffade honom de sista åren.
V.I.F

Det var kursen idag.
Jag är inte den som dömer folk snabbt (på allvar alltså), men en tjej som jag faktiskt nästan varit avis på för att hon verkar vara superkvinnan på många vis, visade sig ha så otroligt stora tvivel på sig själv och många delar av hennes liv. Hon pratade en del om det idag, och jag ville bara avbryta och säga "Men hallå, hur kan du tycka det? Jag har ju hört hur du pratat om just det och..." sen kom jag inte på nåt mer. För även om jag tyckte att hon hanterade en del saker så imponerande så hade hon ju andra känslor själv och hon tröck undan dem.
Jag tappade tråden här, grejjen var bara att ja, hon är imponerande och jag blev så himla förvånad när jag hörde vad hon gick omkring och bar på, och kände. För för mig kändes det uppenbart att hon inte alls är dålig på det och det, och det kändes så FEL att höra henne säga att hon var det, för hon hade bara fel helt enkelt. Men hon kan ju inte "känna fel", om man säger så...
Det var bara ett sådant tillfälle när man önskade att personen kunde se sig själv genom andras ögon.

Vi pratade öht rätt mycket om självkänsla och självförtroende idag. Det är lite kul att ställa en del frågor som coacherna inte har svar på, som gör att de själva måste fundera lite. Som idag undrade jag om man faktiskt kunde ha såpass stor självinsikt så man kunde vara objektiv när det gällde sin syn på sig själv.
Det är f.ö lite kul, det stället är det enda stället någonsin som inte bara kunnat förklara vad självförtroende innebär, utan också berätta hur man skiljer det från självkänsla.

Det var iaf helt ok den här gången.
Förutom att vi lyssnade på ett nytt avslappningsband.
Jag tänker inte helt utesluta sånt, men;
1. Jag har ADD. Tar jag inte medicinen blir jag rastlös och har svårt att koncentrera mig. Tar jag den blir jag rastlös och blodtrycket och pulsen stiger. Inte passande när man ska lyssna på sånt.
2. I grupp? Nej tack.

Pratade med en som jag knappt hade pratat med alls tidigare, vi hamnade bredvid varandra idag.
Han tipsade om den engelska versionen av en Baloolåt, så ska lyssna på den nu.

Fast på annan mottagningen, den jag gillar. Och det var också den här läkaren som skulle skriva ett intyg till FK om aktivitetsersättningen.
Nådigt nervös har jag ju varit...
Men det gick bra. Det var rätt rakt på sak.
Jag frågade också lite grejjer som hade med ledvärken att göra, och eftersom han är väldigt insatt i neurofysiologi så hade han svar på det mesta. Tyvärr löd det viktigaste svaret att det helt enkelt har med nerverna att göra. Mina nerver går på ett annorlunda sätt och därför får jag värk.
Upplyftande...
Alltså KAN man (åtminstone inte just nu) göra något åt orsaken, bara lindra symptomen.
Sen var han klar med intyget, och jag ville ju såklart veta vad han tyckte...
"Tjaaaao alltså... MIN åsikt är ju... att om du skulle börja jobba inom en snar framtid så blir det helt katastrof."
Och det var väl skönt. På ett sätt. På det viset att jag inte behöver stressa nu, FÖRHOPPNINGSVIST. Men när han hörde vem jag hade som handläggare på FK så sa han också att hon är riktigt bra och att hon vet vad hon gör.
Det var en bra läkare också, för jag kände ingen press alls. Många tidigare har frågat när jag tror att jag kan börja arbeta igen, den här frågade VAD jag TRODDE att jag skulle kunna arbeta med i framtiden, med hänsyn till vissa svårigheter som antagligen inte försvinner. Han var mycket noga med att betona med att det som följer nu måste gå långsamt, annars är det så lätt att det bara blir fel.
Det var en bra läkare, eller om det nu var psykatriker, tror det var det sistnämnda.

Aja, nu är det bara att vänta några månader på utlåtandet från FK. Det blir som det blir.

I går skulle Erik hämta upp mig efter kursen, vi slutar nästan alltid prick tolv så jag sa att han kunde ju åka förbi där tolv så stod jag utanför.
Och i slutet av dagen så brukar vi delge varandra lite reflektioner vad som varit bra under dagen, så man märker att man gör framsteg där och att coacherna märker att det går åt rätt håll.
Just den här dagen var vi några som kom in i en konversation om barn till missbrukare och att barn blev "stora" så tidigt, och det var jätteintressant att höra lite om just det förstnämnda eftersom jag aldrig haft möjlighet att prata med en som har erfarenhet. Personen var inte missbrukare, men den f.d partnern var.
Och då i slutet av dagen när det kom till min tur så sa jag att det var väldigt intressant nu när folk började öppna sig lite mer, och rent allmänt pratade lite om sina svårigheter och problem och att man kunde lära sig mycket av dem och få ett annat perspektiv. Min coach som jag hade individuella samtal med förut tyckte att det var otroligt bra att jag tyckte så (antagligen mest för att jag var så skeptisk till hela gruppgrejjen först), men sen ville jag snabba på det hela eftersom klockan närmade sig tolv fort.
Tro fan att nästan ALLA efter mig hade jättemycket att säga... om sig själv och sina problem. Vilket är jättebra, på riktigt, men inte just DÅ!
Klockan passerade tolv, och folk fortsatte prata, och de/vi pratade om det här att försöka förvandla ordet "måste" till "vill", eftersom "måste" oftast har en så negativ klang.
Vi blev färdiga till slut iaf, och Erik hämtade upp mig.
Det är så att när han körde till jobbet så blev han påkörd av en buss, och hela situationen är så bisarr så man knappt tror på det. Bussbolaget vill inte ta något ansvar, och det hela leder till att om reparationskostnaderna överstiger en viss procent av bilens värde så betalar de knappt nåt.
Så först ska han få bilden värdebesiktad och sen kan det bli så illa att vi får betala pengar ur egen ficka just för att bussbolaget vägrar samarbeta.
Så jag försökte köra den metoden på honom. Han MÅSTE inte värdera bilen, han MÅSTE inte ta pengar ur egen ficka för att situationen blev så bisarr. Han VILL.
Jag ska ta upp hans svar nästa gång på kursen och se hur de analyserar det...
Jag personligen tycker inte om resonemanget om "måste". Jag förstår grundresonemanget, men jag tycker inte att det går att omvandla alla "måsten" till "vill". Men för mig är inte "måste" nödvändigtvist ett negativt ord.

Och det är så många på kursen som har så skön humor...
Vi har pratat en del om gymet vi ska gå på, att det är speglar överallt och det gillar nog ingen i gruppen. En tjej, som är typ... lite mörk a la indier, jag vet inte, jag är så dålig på sånt, sa att hon inte tyckte om att se sig själv i spegeln och att hon nu var tvungen att se sig själv i en helfigursspegel. Sen säger hon: "Ja jag tycker det är skitsmidigt att vara mörk när man är ute när det är mörkt eller skumt, då syns man ju inte så jag bara försvinner liksom!". Och jag skrattade så jag höll på att dö, jag älskar när folk har sån självdistans, det är min humor det...

F.ö var det inte mycket arbete att fixa fikat på morgonen.
- Säg till om du vill ha hjälp där ute!
- ... jag vill ha hjälp!
Jag som är så trött på mornarna att jag laddar kaffebryggaren kvällen innan och packar väskan då...
Men det gick bra, det var ingen avancerad kaffebryggare eller nåt.

Fortfarande, efter gårdagen.
Firade svägerska med middag hos dem.
Exotisk planka (hemmagjord, superb!), också kallad erotisk anka. Stoooor bricka, massa konstiga frukter och massa kött och potatisgratäng till det. Efter det hemmagjort prinsesstårta, som Ida inte var nöjd med men som var supergod. Till det chokladbiskvier (också hemmagjorda, jag skulle gå upp så mycket i vikt så jag rullade fram om jag bodde där, de är så duktiga på allt sånt) och gräddbullar, men det fick jag bara inte ner. Jag var MÄTT.
Sen åkte ju godisskålen fram... Men jag lyckades behärska mig, så jag slapp knäppa upp knappen på byxorna.
Katten Ivan är ju allas nya gullegris, så han står rätt mycket i centrum.
Efter allt det var jag inte nådigt trött, men det blev lite spelande eftersom jag är tuff nog för att återigen joina pojkarna. Tänkte smygexpa lite nu så jag med gott samvete kan tanka...
Det är så roligt när det pratas spel hos familjen Nilsson, eftersom jag, Erik och hans bror spelar, medan de andra inte vet nånting.
Eriks syster och mor:
- Ja Erik står ju bara på taket.
- Va, står han på taket?!
- Japp.
- Men vad gör han där, varför står han på taket?! *förskräckt*
- Äh jag vet inte, Martin säger att det är allt han gör.
- Är det allt han gör, stå på taket?!
Till saken hör att det är banktaket i Orgrimmar i WoW det pratades om, som är ett populärt samlingsställe för folk som inte har något att göra, men det förstod såklart inte Eriks mor när man lägger fram det sådär.
Lustigt nog så är det jag som pedagogiskt får förklara och tolka.
Jag fick heta både Josefin, Sofie och Olivia igår, och ibland bara ".....du..." när det blev hjärnstillestånd, men jag klandrar dem inte. Eriks far ringde i veckan när han fått reda på namnbytet och bad honom hälsa till Olivia, haha. Det är himla skönt att de tar det på ett bra sätt.

Jag slocknade som ett ljus efter att jag hade tagit EN sömntablett igår iaf, det var skönt. Men jag märker av den korta halveringstiden igen, det suger. Vaknar vid 3-tiden och har svårt att somna om, sen när jag vaknar vid 6-tiden är jag vaken men för trött i kroppen för att gå upp.
Och alltid när jag går upp nu för tiden så har jag träningsvärk i vaderna, så jag börjar tro att jag har nån sorts småkramer i dem under natten.

Jag verkligen fasade inför att åka till kursen idag. Men det var inte alls så personligt den här gången, så det var helt ok.
Vi har halkat in på mental träning nu, och idag var det dags att ta reda på sina positiva egenskaper genom lite övningar som faktiskt var lite roliga.
Kortfattat så skulle man skriva ner sina förebilder eller personer man tyckte om/beundrade, och efter det skriva ner tre egenskaper hos dem som gjorde att man hade valt dem. Sedan berättade hon att de egenskaper vi listat fanns hos oss själva, nånstans. Blabla.
Sen skulle det diskuteras i två grupper om det hela, och vi fick ett färdigt papper med frågor att ta upp.
Som förra gången det skulle pratas i en mindre grupp så gled man snabbt in på andra saker och det slutade med att vi pratade om politik och hur illa ställt det faktiskt är i Colombia. En tjej är därifrån och det var väldigt intressant att höra att det t om är värre än i filmer.
Tiden gick väldigt fort och den andra gruppen hade varit klara ett tag tror jag, när en coach frågade om vi också kanske var klara.
Fast på det stället är det helt ok att halka in på andra grejjer, eftersom det också är träning på sitt vis. Och det gillar jag.
Och det är så sköööönt att sitta och diskutera öga mot öga med folk igen!
Sen var det lite mer tester typ, en del var hade mycket humor inblandat i sig.
Varav ett test fick mig faktiskt att få kramp i magen för att jag skrattade så mycket, när vi satt tre stycken och jämförde svar.
Det var ett sånt test där man fick frågor först och skulle lista saker och SEN fick reda på vad svaren innebar.
Fick dock bita mig i tungan hårt en gång, vi skulle föreställa oss att vi var i djungeln och kom fram till en mur, och sedan skriva ner hur vi tog oss över den.
Det enda jag var intresserad av var egentligen vad i helvete jag gjorde i djungeln och varför det var en stor mur där. Eftersom jag inte hade svaret på de frågorna och kände att det var onödigt att yttra mina tankar högt så hade jag lite svårt med den...
Kaffeschemat kom upp med, jag och hon jag pratat mest med bestämde att vi kunde dela dagar. Och eftersom hon har barn (och därmed mer att göra på mornarna) och min buss ändå kommer fram för tidigt så tog jag på mig morgonpasset, dvs att göra i ordning kaffet och sånt så plockade hon undan och fixade disken efteråt.

Jag känner iaf att jag kan vara mig själv lite mer. Att det kommer lite mer spontana skämt.
Som när vi pratade om egenskaper och jag blev tillfrågad om min pojkvän t ex hade sagt att något på listan stämde in och det bara slank ur mig "Äh han snackar så mycket skit ändå..." och genast tänkte "Doh...". För han snackar inte skit alls, och det var ett skämt som hade att göra med att de flesta av oss hade svårt att komma på positiva saker hos oss själva och svårt att ta emot komplimanger, men lyckligtvist så fattade alla skämtet direkt, även om jag kände mig tvungen att säga att jag skämtade så att ingen ändå skulle tro att det låg nåt allvar i det...
Det är en rolig grupp helt enkelt, och det är verkligen jättekonstigt att de flesta har bra humor.
Det är en lättsam stämning, och en viss trygghet i att man nu förstått att alla har sina problem och att vi på något sätt lägger oss på samma nivå.
Jag gillar't. Men ibland känns det nästan som att jag tar igen all förlorad social stimulans på en gång för det känns fan som att jag inte kan hålla käften ibland... Och DET är verkligen inte något jag haft problem med. Förutom hemma då.

Ibland är det svårt att skriva om det hela, eftersom det råder någon sorts inofficiell tystnadsplikt, vilket jag tycker är bra. Så jag försöker att hålla mig till vad jag tycker och tänker och har gjort. För det hela är en bra upplevelse faktiskt.

Vi slutade precis efter att bussen hade gått, och det är halvtimmestrafik, så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå hem.
Naturligtvist så började det spöregna efter två minuter, och just den dagen hade jag varken vantar eller mössa (men en keps), så det blev sjukt kallt.
Men jag kände mig nyttig.

Jag har sovit hela natten och det känns braaaa! Så skönt att kunna gå upp och få igång talförmågan på en gång. Så att man kan fråga viktiga saker som "Lät jag som en hund i natt?".
Det var faktiskt en väl befogad fråga, jag drömde nämligen att jag skulle förklara för någon hur en hund lät, och samtidigt vaknade jag så jag trodde att jag hade skällt i sömnen.... Det hade faktiskt varit lite generande.
Jag känner mig inte sådär skitpepp inför att åka till kursen, jag fasar inför det faktiskt, och det regnar ute, och jag är skabbig. Men jag är pigg, det hjälper faktiskt. Tror jag. Eller så kanske det var bättre när jag inte riktigt hajjade vad som pågick förräns jag var framme.
Jag märker att jag har ett stort behov av att skriva blogginlägg när jag går upp tidigt, bara för att visa att jag minsann var uppe.

rätt bra. Eller ja, den fysiska iaf.
Han var otroligt lätt att prata med, och var en sån där som var noga att påpeka vad som var hans personliga åsikter, och att alla är olika.
Han är ju ingen läkare eller nåt, kanske därför han var så avslappnad.
Vi hade en hel del gemensamt, och det var HIMLA skönt att berätta om hur man reagerar på vissa saker och se att han nickar instämmande och sedan berättar från sitt privatliv och man sen kan fråga hur han löste problemet. För så personliga kan man ju inte vara med läkare/kuratorer/whatever. Det här blev något sorts mellanting. Han var proffesionell men personlig och det är väl så man ska vara inom det yrket.
Att bara kunna prata om varför man har svårt att t ex motionera regelbundet och inte mötas av ett "Ja men du borde faktiskt..." utan ett "Jo, det är svårt.. eller ja, det är förbannat svårt, ibland går det bara inte. Det är ju då man kanske behöver det som mest, men det är ju lätt att säga i efterhand".
Han tyckte väl att det var lite knepigt att ge råd till mig eftersom jag provat mycket men väldigt lite har hjälpt, men han tyckte iallafall att jag gjorde rätt som lade ner medicinen. Som han sa, "Jag vet inte varför det heter läkemedel egentligen, de läker ju ingenting", och där höll jag direkt med, för de lindrar ju bara symptomen...
Han tyckte iaf att jag skulle fokusera på mental avslappning nu, och han tyckte att jag skulle ha kvar min individuella kontakt med coachen och skulle maila henne om det.

Det var iaf ett bra samtal. Skönt att veta att man inte är helt fel ute när det gäller maten, och att få lite riktlinjer om hur mycket motion som behövs. Plus att bara få prata, han var väldigt rolig.

Kände mig onaturligt trött igår och orkade tydligen inte se på film trots att det var Dead Man med Michael Wincott och Johnny Depp och den är ball (fast konstig. men ball.), så gick och lade mig vid 21.
Och har drömt så jobbiga drömmar inatt... såna där som gjort att jag har vaknat upp mitt i natten och trott att jag behövt oroa mig för en stor presentation jag ska göra dagen efter, det har känts så verkligt. Eller att jag vaknat upp och vetat att jag inte haft några rena kläder alls och att jag ska iväg på gruppen.
Varenda jävla gång jag vaknat upp har det varit med sjuk ångest, som visserligen lagt sig rätt fort när jag hunnit analysera situationen och insett att det inte är någon fara, men ändå. Det är inget roligt att vakna upp till.
När jag vaknade till framåt morgonkvisten låg jag och kallsvettades, men orkade inte gå upp eller öppna ögonen ens. Och när jag väl orkade gå upp var det kaaaallt... Och jag var ju tvungen att ta en dusch, och det finns en anledning till varför jag aldrig duscjar på morgonen om det inte är absolut nödvändigt; jag är så fruktansvärt, fruktansvärt frusen och min kropp har ju en rätt uppfuckad termostat så det blir bara hemskt.
Så upp ur den varma sängen, sätta ner fötterna på ett kallt golv, gå helt kallsvettig de få metrarna till badrummet, in i duschen där jag natuligtvist inte kunde hitta rätt temperatur. Helst ville jag ha JÄTTEVARMT för jag frös ju som satan, men det bara kändes som att det brände på huden och när jag slutat duscha så märkte jag att jag hade haft ett snäpp över det kallaste ungefär... Varmare än så kunde jag inte ha det, det funkade inte på min hud. Torka sig fort och sen ner under täcket och ligga där och frysa en halvtimme innan jag försökte gå upp igen, och nu hade jag lite bättre förutsättningar.

Idag ska jag ner på en hälsoprofilsbedömning. Vi träffade honom igår, han verkar rätt bra, men jag viiiill inte...
Han hade en miniföreläsning om vad som krävdes för att må bra, och för mig var det rätt uppenbara saker som att ändra saker man inte mår bra av och inte bara tänka på det. Börja med de små sakerna för även de för skillnad. Se positiva saker i varje nederlag.
Jag har ju lärt mig att tänka så, det känns som att jag MÅSTE tänka så för annars kommer man ju ingenvart.
Så jag hoppas vi inte ska prata så mycket om det utan mest om kost och motion.
HAHAA, den meningen lät ju inte riktig nånstans...
Jag kommer fan skämmas när jag sitter och pratar om mina vanor...
Vi har nu tre dagar i veckan på den dära gruppaktiviteten, så vi har en dag ledigt emellan, men när jag gör nåt sånt här så känns det inte som en ledig dag. Och det är tråkigt.

Just nu har jag Eriks munkjacka på mig. Den såg inte så stor ut när den låg där på soffan, men den känns som ett tält. Det känns lite dumt att ha på sig en munkjacka med ett Siebenbürgentryck eftersom jag inte har så bra koll på dem (fast jag gillar dem), men det får gå an den här gången.

Ja förresten träffade jag en väldigt söt grabb vid namn Ivan igår.
Han är från Sibirien och är 18 veckor gammal, men ser fullvuxen ut.
Och vad som var mest fantastiskt är att jag TÅL honom! Annars så reagerar jag väldigt starkt på katter, ofta väldigt fort, men sibiriska katter är ju en allergivänlig ras. Jag har bara varit orolig för att det inte skulle gälla mig.
Så himla fin var han, och gosig, och rolig.