Som "vanligt" på fredagar var det en intressant liten föreläsning.
Det var rätt inriktat på attityd och inställning, bland annat så tog han upp orden "borde" och "måste".
De flesta tyckte att "måste" var ett mer negativt ord än "borde", men inte jag. Och när jag hade förklarat varför så förstod åtminstone en.
Jag tänker ju som så att måste man göra nåt så har man inget val, har man inget val så kan det ju såklart vara jobbigt men man har helt enkelt inget val.
Tänker man att man borde göra något så HAR man ett val men det blir ofta en lose - lose, nästan. Antingen gör man det och det är jobbigt, eller som det nästan alltid blir när man säger att man borde göra något; man tänker på det, man vill, men man gör det inte och det ger en ofta dåligt samvete.
Som föreläsaren sade, i princip så säger man "Jag borde göra det här, men jag TÄNKER inte göra det nu".
Det är en helt onödig tankegång faktiskt... och det har jag inte tänkt på. Det enda som händer i min hjärna är att jag grubblar på saken och det blir ofta större än det behövt vara, jag får dåligt samvete, ångest, och så påverkar det en massa andra saker.
Så jag ska försöka fasa ut det ordet från mitt tankesätt.
Och använda "ska" eller liknande istället.
Så istället för att sitta under kursen och tänka att jag veeerkligen borde gå till banken och sen Panduro så tänkte jag att jag SKULLE gå till banken (för det var väldigt viktigt) och KANSKE till Panduro om jag hade tid.
Det blev faktiskt lättare då.
För jag överanvänder "borde"... Alldeles för mycket. Och det får mig bara att känna mig dålig, jag tycker mig veta vad jag "borde" göra men jag gör det inte, jag orkar inte.
Jag tänker försöka sluta säga att jag borde städa, och istället uttrycka mig som så att det skulle behövas städa och sedan ta ställning till vad jag ska göra. Orkar jag inte och det inte är akut så kan jag säga att jag inte orkar helt enkelt och att det inte behövs just nu. Eller så säger jag att jag ska städa, antingen på en gång eller om en viss tid.
Annars satt jag mest och hade svårt att koncentrera mig av nån anledning. Antagligen för att jag faktiskt har haft så många "borden" som jag skjutit upp alldeles för länge...
Men papprena till försäkringskassan kommer in i tid faktiskt, med 3 dagar övers. Jag har också kontakt med min handläggare nu som säger att det inte är panik men att de vill ha dem nästa vecka och eftersom de två sista problemen löste sig smidigt som attans idag så kan jag posta allt i helgen.
Inte behövde jag betala för mig årsbesked på banken heller, det var snällt. Egentligen skulle det kosta 50:-.
På Panduro hade de bara två saker jag ville ha, och det gjorde mig riktigt besviken. Jag ville ha lite prylar att slå in julklappar med, lite andra snören och liknande, men icke. Nu är jag helt inne på att använda just det snöret så jag undrar vart man kan köpa det.
Sånt där platt snöre (heter det fortfarande snöre om det är platt ens? hur vet man om det är ett platt snöre eller ett band?) som är ca 1-2 cm brett, det kallas papperssnöre ibland.
Någon?

Igår trotsade jag också snöstormen och åkte iväg på taktil stimulering.
Det var skönt att komma dit, i dubbel bemärkelse. Vi pratar ju alltid så mycket och hon är duktig på att berömma mig. Eller ja, hon tycker att det är viktigt att jag vet att hon tycker att vissa saker jag gör är jättebra och hon tycker att jag är duktig och sånt.
Som t ex den taktila stimuleringen. Målet är ju att kunna ta hela kroppen, men jag hatar ju när folk rör vid mig så vi började ju med bara mina händer.
Varje gång vi har gått ett steg längre (som senast när hon fick ta mina fötter och underben) så påminner hon mig om att jag gör stora framsteg och att hon är stolt eller imponerad. Och det känns bra att höra för jag är dålig på att se mina framsteg i sådana lägen.
Igår sa hon "Vet du, när du förklarar någonting, om hur du känner eller kanske upplever saker, så är det nästan som att jag kan förstå hur du känner det".
Och DET kändes bra! För ibland så skiljer jag ju mig något så enormt från de flesta andra, och ibland måste jag kunna förklara det, hur jag tänker. Dels för att folk inte ska missförstå mig, och dels för att, tja... de ska förstå på vilken nivå jag är på och vad jag menar.
Och det där var ytterligare en bekräftelse på att jag KAN förklara så att någon helt utomstående förstår. Nu har ju iofs hon special skillz eftersom hon i sitt arbete kommer i kontakt med många eh... udda individer, men ändå. Jag har ju fått höra det på andra håll också, och det gör mig lugnare.