Grupp.
Idag var första dagen på gruppaktiviteten, den jag ska ha istället för individuell coaching.
Nervöst som fan, och det var såååå obehagligt att sitta och vänta på att alla skulle komma.
Vi skulle börja med nån enkät som jag och två andra hade gjort tidigare, så då tyckte de att vi skulle intervjua varandra.
Det är nämligen nåt som stod på schemat, för att lära sig mer om de andra och för att träna inför arbetsinterjuver, så skulle vi sitta två och två och göra det.
Panikskrikspik, inget "manus" fick vi som de hade sagt att vi skulle få. Men tjejen jag pratade med var en sån som pratar rätt mycket och fritt, och hon lät mig tala till punkt och allt sånt, så det gick oväntat bra. Fast det blev ingen intervju som de hade tänkt sig, vi satt mest och bara pratade om.. grejjer. Egentligen fick vi reda på en del om varandra även om det inte var i intervjuform.
Första timmen förflöt rätt bra, sen började min mage göra ont och tredje timmen satt jag så dubbelvikt jag kunde utan att det skulle se dumt ut och kallsvettades och funderade på att gå hem. Men vi slutade strax efter det ändå.
Gruppen verkar iaf rätt bra, rätt blandat folk men ingen sådär som jag känner att jag vill bli BFF med på en gång.
Jag kände iaf att jag kunde prata fritt, och jag kände mig rätt bekväm. Och det är lite ovanligt.
Vi är några stycken där som varit sjukskrivna ett tag, och det är intressant att höra dem berätta.
Det ska nog bli bra detta.
Och idag började jag använda mitt nya namn, lite smått. Iallafall i gruppen. Det kändes bra att höra folk kalla mig för det.
När jag hade kommit hem ringde damen som har koll på mina prover, och sa att hon hade lagt märke till att läkaren inte hade bokat in ett besök med mig trots att han borde, och det är ju rätt viktigt att medicineringen följs upp. Så fick en telefontid imorrn efter hans arbetstid egentligen.
Som det ser ut nu kommer jag säga att jag vill avsluta medicineringen om han inte kommer fram med nåt jävligt bra mot biverkningarna.
Fast jag vill nog avsluta den ändå. Nu när jag börjat med gruppen så vill jag vara medicinfri och se hur jag mår utan den, för vem vet, det kanske är något som gruppen som behövs för att jag ska få lite mer ork att må bättre på egen hand.
Nervöst som fan, och det var såååå obehagligt att sitta och vänta på att alla skulle komma.
Vi skulle börja med nån enkät som jag och två andra hade gjort tidigare, så då tyckte de att vi skulle intervjua varandra.
Det är nämligen nåt som stod på schemat, för att lära sig mer om de andra och för att träna inför arbetsinterjuver, så skulle vi sitta två och två och göra det.
Panikskrikspik, inget "manus" fick vi som de hade sagt att vi skulle få. Men tjejen jag pratade med var en sån som pratar rätt mycket och fritt, och hon lät mig tala till punkt och allt sånt, så det gick oväntat bra. Fast det blev ingen intervju som de hade tänkt sig, vi satt mest och bara pratade om.. grejjer. Egentligen fick vi reda på en del om varandra även om det inte var i intervjuform.
Första timmen förflöt rätt bra, sen började min mage göra ont och tredje timmen satt jag så dubbelvikt jag kunde utan att det skulle se dumt ut och kallsvettades och funderade på att gå hem. Men vi slutade strax efter det ändå.
Gruppen verkar iaf rätt bra, rätt blandat folk men ingen sådär som jag känner att jag vill bli BFF med på en gång.
Jag kände iaf att jag kunde prata fritt, och jag kände mig rätt bekväm. Och det är lite ovanligt.
Vi är några stycken där som varit sjukskrivna ett tag, och det är intressant att höra dem berätta.
Det ska nog bli bra detta.
Och idag började jag använda mitt nya namn, lite smått. Iallafall i gruppen. Det kändes bra att höra folk kalla mig för det.
När jag hade kommit hem ringde damen som har koll på mina prover, och sa att hon hade lagt märke till att läkaren inte hade bokat in ett besök med mig trots att han borde, och det är ju rätt viktigt att medicineringen följs upp. Så fick en telefontid imorrn efter hans arbetstid egentligen.
Som det ser ut nu kommer jag säga att jag vill avsluta medicineringen om han inte kommer fram med nåt jävligt bra mot biverkningarna.
Fast jag vill nog avsluta den ändå. Nu när jag börjat med gruppen så vill jag vara medicinfri och se hur jag mår utan den, för vem vet, det kanske är något som gruppen som behövs för att jag ska få lite mer ork att må bättre på egen hand.
w00t
Skulle skicka efter en sak, och det var upplagt så att man skrev in sitt personnummer och klickade på en knapp så att resten fylldes i automatiskt.
Jag klickade på knappen, och där dök mitt nya namn upp!
Så jag blev eld och lågor, eftersom de sagt att det skulle ta en månad ca, men jag kollade upp det för säkerhets skull och mycket riktigt så står det mitt gamla namn överallt annars :(
Fast det var ändå coolt att se det.
It's fuckin on!
Idag kom jag fram till att det inte är så bra att inviga vinterjackan när man har fyra minuter på sig till bussen, för den har massa spännen och knappar och sånt som ska fixas innan jag blir nöjd... Väl på bussen brast jag nästan ut i ett "Woah!" när jag upptäckte att det bakom de nedersta framfickorna som stängs med en knapp finns fickor med dragkedja! Sen är det så smidigt också att den verkligen har en bröstficka i precis lagom storlek för mp3spelaren.
Det var skönt att ha vinterjacka på sig iaf, och slippa stå och frysa.
Vad ju tvungen att visa luvan på kortet också. Me löööv luvan! Och jag har oftast håret så när det är bra väder ute, lägger jag det bak under nacken i luvan tovar det bara ihop sig >_<
Det enda jag hatar med jackan är att alla metalldetaljer är i, uh... vad det nu är... Jag vill att de ska vara silveraktiga, jag hatar nämligen den här... Så jag ska kolla upp om det går att polera om dem eller nåt.
Idag kom jag också fram till att det inte heller är så bra att klippa håret när det är 20 minuter kvar man ska gå till bussen.
När jag kom hem hade jag fått två brev från kuratorn också. En ny tid, och en utskriven karta från Eniro där hon hade märkt ut ett elljusspår, eftersom jag sagt att jag inte tycker om att promenera i stadsmiljö.
Det var sött av henne.
Jag klickade på knappen, och där dök mitt nya namn upp!
Så jag blev eld och lågor, eftersom de sagt att det skulle ta en månad ca, men jag kollade upp det för säkerhets skull och mycket riktigt så står det mitt gamla namn överallt annars :(
Fast det var ändå coolt att se det.
It's fuckin on!
Idag kom jag fram till att det inte är så bra att inviga vinterjackan när man har fyra minuter på sig till bussen, för den har massa spännen och knappar och sånt som ska fixas innan jag blir nöjd... Väl på bussen brast jag nästan ut i ett "Woah!" när jag upptäckte att det bakom de nedersta framfickorna som stängs med en knapp finns fickor med dragkedja! Sen är det så smidigt också att den verkligen har en bröstficka i precis lagom storlek för mp3spelaren.Det var skönt att ha vinterjacka på sig iaf, och slippa stå och frysa.
Vad ju tvungen att visa luvan på kortet också. Me löööv luvan! Och jag har oftast håret så när det är bra väder ute, lägger jag det bak under nacken i luvan tovar det bara ihop sig >_<
Det enda jag hatar med jackan är att alla metalldetaljer är i, uh... vad det nu är... Jag vill att de ska vara silveraktiga, jag hatar nämligen den här... Så jag ska kolla upp om det går att polera om dem eller nåt.
Idag kom jag också fram till att det inte heller är så bra att klippa håret när det är 20 minuter kvar man ska gå till bussen.
När jag kom hem hade jag fått två brev från kuratorn också. En ny tid, och en utskriven karta från Eniro där hon hade märkt ut ett elljusspår, eftersom jag sagt att jag inte tycker om att promenera i stadsmiljö.
Det var sött av henne.
Dumdidum.
Blodprov idag igen.
Jag slipper numera visa leg helt i receptionen, och fick min sköterska som kände igen mig direkt.
Men blev irriterade när hon återigen sa "Ja du börjar väl vänja dig nu".
Nej.Jag.Börjar.Inte.Vänja.Mig.
"Men det kanske inte är lika hemskt nu?"
Jo.Det.Är.Precis.Lika.Hemskt.
"Det går ju så bra varje gång."
Bra och bra, det GÅR.
Bara för att jag inte längre sitter och kallsvettas, biter ihop käkarna tills det gör ont och glömmer bort att andas betyder inte att det inte är lika hemskt.
Det är precis lika hemskt, men jag hanterar det på ett annat sätt.
"Men du kommer ju iallafall fortfarande hit!"
Ja men zomfg... Går jag inte dit kan jag välja mellan att riskera att få leverproblem eller att jag inte får prova medicinen, jag MÅSTE ju gå dit!
Jag gick på hyposensibilisering när jag var yngre, och första året innebar det att de stack mig med fyra nålar varje måndag.
Och jag var nålrädd.
Året efter minns jag inte hur ofta det var.
Men jag lärde mig att hantera det på bästa sätt då också. Man måste lära sig hantera jobbiga saker på ett sätt som passar en, vad i helvete ska man annars göra?
Jag verkligen hatar det där. Varför antar folk att det är som det verkar?
Sen såg jag faktiskt fram emot att träffa tantan på apoteket, men så var det en annan där.
Kändes lite patetiskt att bli så besviken över det, haha.
Det gick bra iaf, min gamla ansiktskräm är snart slut och ska prova en som jag vet inte innehåller mineraloljor.
Sen hämtade jag ut två paket.
Jackan passade helt ok, lite liten bara men den var varm och mysig och hade en avtagbar luva.
Det roliga är att den är väldigt lik min höstjacka. Fast det var ju därför jag fastnade för den.
Byxorna däremot... not so good. Jag tänkte inte på att H&Ms storlekar skiljer sig lite från avdelning till avdelning där... Men det ska nog bli bra.
Jag slipper numera visa leg helt i receptionen, och fick min sköterska som kände igen mig direkt.
Men blev irriterade när hon återigen sa "Ja du börjar väl vänja dig nu".
Nej.Jag.Börjar.Inte.Vänja.Mig.
"Men det kanske inte är lika hemskt nu?"
Jo.Det.Är.Precis.Lika.Hemskt.
"Det går ju så bra varje gång."
Bra och bra, det GÅR.
Bara för att jag inte längre sitter och kallsvettas, biter ihop käkarna tills det gör ont och glömmer bort att andas betyder inte att det inte är lika hemskt.
Det är precis lika hemskt, men jag hanterar det på ett annat sätt.
"Men du kommer ju iallafall fortfarande hit!"
Ja men zomfg... Går jag inte dit kan jag välja mellan att riskera att få leverproblem eller att jag inte får prova medicinen, jag MÅSTE ju gå dit!
Jag gick på hyposensibilisering när jag var yngre, och första året innebar det att de stack mig med fyra nålar varje måndag.
Och jag var nålrädd.
Året efter minns jag inte hur ofta det var.
Men jag lärde mig att hantera det på bästa sätt då också. Man måste lära sig hantera jobbiga saker på ett sätt som passar en, vad i helvete ska man annars göra?
Jag verkligen hatar det där. Varför antar folk att det är som det verkar?
Sen såg jag faktiskt fram emot att träffa tantan på apoteket, men så var det en annan där.
Kändes lite patetiskt att bli så besviken över det, haha.
Det gick bra iaf, min gamla ansiktskräm är snart slut och ska prova en som jag vet inte innehåller mineraloljor.
Sen hämtade jag ut två paket.
Jackan passade helt ok, lite liten bara men den var varm och mysig och hade en avtagbar luva.
Det roliga är att den är väldigt lik min höstjacka. Fast det var ju därför jag fastnade för den.
Byxorna däremot... not so good. Jag tänkte inte på att H&Ms storlekar skiljer sig lite från avdelning till avdelning där... Men det ska nog bli bra.
Papers are in.
Skatteverket borde sitta och granska min namnändring nu.
På måndag börjar jag gruppaktiviteten, och jag har sagt till min coach att de gärna får använda mitt nya namn från början även om Skatteverket inte är klara.
Och det tyckte hon lät som en bra idé.
Så på måndag ska jag börja presentera mig med mitt nya namn. Haha, det kommer kännas helknas. Eller helrätt, jag vet inte.
Jag borde ta kontakt med försäkringskassan om busskort, typ nu. Men jag orkar verkligen inte.
Det är massa saker jag är nervös över inför gruppaktiviteten. Bland annat att det är schemalagda fikapauser.
Det tycker jag är... wtf.... Alltså sättet de lagt upp det på, att man ska ordna fikat två och två för att lära sig samarbeta, och fika bara för att man ska fika gemensamt.
Jag vill inte fika med nån annan...
Och den fysiska aktiviteten som kommer vara 1 ½ timme varje vecka. Jag förstår ju varför, men jag hade ju tänka börja på mitt habiliteringscenter där jag får boka träningssalen och vara ensam där.
Jag HATAR att träna i grupp. En sak som jag kommer ha problem med och som jag vet är väldigt fånig är en sån sak som att ha håret uppsat. Jag HATAR att ha håret uppsatt bland folk. Jag vet inte varför. Jag har det aldrig uppsatt om jag verkligen inte måste, och på natten då.
Apropå det, så körde jag en ny variant i natt, gjorde en bulle mitt uppe på huvudet så att håret inte skulle vara i vägen. Trodde inte att det hade en chans att klara sig igenom natten, men jodå, den satt perfekt när jag vaknade. Fast den gjorde håret lockigt, och jag tycker inte om lockigt.
Anyways... och så ska man varje dag säga något positivt som hänt sen sist. Jag förstår också varför, men jag tycker det är bajs ändå. Jag har tränat mig själv till att göra det, jag MÅSTE nästan göra det, men inte vill jag göra det inför en massa andra människor.
Det var fördelen med individuellt, min coach förstod vad som funkade på mig, nu måste jag stå ut med massa skit för att vi är 12 st.
Sen ska vi bowla. Jag tvivlar på att mina handleder håller för det. Men det vet min coach om och har sagt att jag i värsta fall får titta på eller något.
När vi pratade om det senast, allt gruppen innebar, kände jag bara att jag hade en massa bortförklaringar och ursäkter...
Men det blir nog bra. Kanske :)
På måndag börjar jag gruppaktiviteten, och jag har sagt till min coach att de gärna får använda mitt nya namn från början även om Skatteverket inte är klara.
Och det tyckte hon lät som en bra idé.
Så på måndag ska jag börja presentera mig med mitt nya namn. Haha, det kommer kännas helknas. Eller helrätt, jag vet inte.
Jag borde ta kontakt med försäkringskassan om busskort, typ nu. Men jag orkar verkligen inte.
Det är massa saker jag är nervös över inför gruppaktiviteten. Bland annat att det är schemalagda fikapauser.
Det tycker jag är... wtf.... Alltså sättet de lagt upp det på, att man ska ordna fikat två och två för att lära sig samarbeta, och fika bara för att man ska fika gemensamt.
Jag vill inte fika med nån annan...
Och den fysiska aktiviteten som kommer vara 1 ½ timme varje vecka. Jag förstår ju varför, men jag hade ju tänka börja på mitt habiliteringscenter där jag får boka träningssalen och vara ensam där.
Jag HATAR att träna i grupp. En sak som jag kommer ha problem med och som jag vet är väldigt fånig är en sån sak som att ha håret uppsat. Jag HATAR att ha håret uppsatt bland folk. Jag vet inte varför. Jag har det aldrig uppsatt om jag verkligen inte måste, och på natten då.
Apropå det, så körde jag en ny variant i natt, gjorde en bulle mitt uppe på huvudet så att håret inte skulle vara i vägen. Trodde inte att det hade en chans att klara sig igenom natten, men jodå, den satt perfekt när jag vaknade. Fast den gjorde håret lockigt, och jag tycker inte om lockigt.
Anyways... och så ska man varje dag säga något positivt som hänt sen sist. Jag förstår också varför, men jag tycker det är bajs ändå. Jag har tränat mig själv till att göra det, jag MÅSTE nästan göra det, men inte vill jag göra det inför en massa andra människor.
Det var fördelen med individuellt, min coach förstod vad som funkade på mig, nu måste jag stå ut med massa skit för att vi är 12 st.
Sen ska vi bowla. Jag tvivlar på att mina handleder håller för det. Men det vet min coach om och har sagt att jag i värsta fall får titta på eller något.
När vi pratade om det senast, allt gruppen innebar, kände jag bara att jag hade en massa bortförklaringar och ursäkter...
Men det blir nog bra. Kanske :)
Kräk och kräm.
Jag gillar verkligen, verkligen min nya ögonkräm! Roll-on-funktionen är som en gåva från ovan för mig som alltid annars klämmer ut halva tuben ca.
Fast den ser lite läskig ut.
Inatt gick jag och lade mig och stängde t om av telefonen trots att jag visste att min arbetstterapeut skulle ringa på morgonen. Eller ja, just därför stängde jag av den, jag ville ta en till sovmorgon.
Long story short så kunde jag inte somna ordentligt och det slutade med att jag låg och kramade toastolen till och från, däremellan låg jag och kved och funderade på vad i helvete det var som kunde vara LILA.
Det avstannade nån timme efter att Erik åkt till jobbet, och nån gång efter det totaldäckade jag och drömde konstiga drömmar och vaknade inte förrän klockan ringde vid 11.
Nu har jag ätit en del, druckit vätskeersättning och en del vanligt vatten, och känner mig mest trött och sleten och har ont i halsen.
Däremot så har jag kommit fram till att det naturligtvist var blåbärspajen.
Sovmorgon! Eller inte.
Jag stängde av alarmet på telefonen igår och tog sovmorgon idag. Och fick ju såklart lite dåligt samvete när jag hade vaknat till och såg att klockan var 11.16.
Gick upp efter ett tag, fixade frukost, såg på Desperate Housewives och fixade sen med lite grejjer. Satt och funderade högt över om det var inatt man ställde om till vintertid, kollade på klockan på datorn och såg att den var 11.16!
(ja det var lite underligt att titta på klockan två och se 11.16 två gånger på en och samma dag)
Jag blidde glad för det innebar ju naturligtvist att jag INTE hade sovit till 11.16, utan faktiskt bara till 10.16, alltså hade jag inte sovit länge.
Erik tycker att jag ändå sovit länge eftersom mängden timmar inte ändrats, men hmmpf, jag väljer att se det som att jag inte sov till klockan var mycket iallafall...
Jag försökte visa Erik vad som var så roligt och sorgligt/tänkvärt med just det avsnittet av Desperate Housewives (so7e03), men det gick inte.
Gick upp efter ett tag, fixade frukost, såg på Desperate Housewives och fixade sen med lite grejjer. Satt och funderade högt över om det var inatt man ställde om till vintertid, kollade på klockan på datorn och såg att den var 11.16!
(ja det var lite underligt att titta på klockan två och se 11.16 två gånger på en och samma dag)
Jag blidde glad för det innebar ju naturligtvist att jag INTE hade sovit till 11.16, utan faktiskt bara till 10.16, alltså hade jag inte sovit länge.
Erik tycker att jag ändå sovit länge eftersom mängden timmar inte ändrats, men hmmpf, jag väljer att se det som att jag inte sov till klockan var mycket iallafall...
Jag försökte visa Erik vad som var så roligt och sorgligt/tänkvärt med just det avsnittet av Desperate Housewives (so7e03), men det gick inte.
- Listen to you, you are loving this! Tom the college nerd gets to finally smoke pot and be cool.
- Hehee, I was plenty coooool in college, the only reason I didnt smoke back then was because I signed the absence pledge of my Dungeon & Dragons club. ...
Jaaag tycker iaf att den serien är bra. Det sorgliga i det avsnittet var hela situationen med Gabi. Det är heartbreaking. Men det känns inte som att jag kan skriva ut det här, jag vill inte spoila nåt och vet inte vart kanal 5 är i sina avsnitt. Nu kan jag inte byta rad här heller utan att den lägger till ett extra radavstånd. Ibland undrar jag varför jag har kvar min blogg här...
Om jag skulle vara nån från Desperate Housewives, vem skulle jag vara?
Jag älskar sånt, jag sätter alltid in mina vänner i roller i tvserier. Och jag vet vem jag tycker att jag skulle vara i Desperate Housewives, det är bara skoj att se vad andra tycker också.
Random.
Det gick jättebra på de två första affärerna igår, inne på Body Shop gick det dock sämre.
MÅSTE de lägga ner alla småflaskor HULLER OM BULLER, både shampoo och balsam i tre olika sorter, i en liten skål så man får gräva runt och hoppas på att det man letar efter öht finns?
Så var det två från personalen som höll på att böka runtomkring mig samtidigt, vilket inte gjorde mig lugnare. En av dem frågade till slut om jag hittade det jag letade efter, och eftersom hon visste hur flaskorna såg ut så rotade hon fram den sista av shampoot. Fast först tyckte hon ju att jag skulle köpa en större förpackning...
När jag skulle betala så frågade hon om jag ville gå med i kundklubben, vilket jag inte ville, men till slut så blev det så ändå, jävla helvete.
Sen frågade hon om jag inte ville prova en hårinpackning från samma serie, eftersom jag hade långt hår, och uppenbarligen så sa jag ja.
Då var jag i ett läge där jag bara toksvettades och ville därifrån, och hon bara fortsatte att mala på.
- Så, så kan du skriva på mot trafficking där framme också.
Sa hon och gav mig en penna.
Tänk om jag kanske inte hade velat skriva på? Faktiskt så ville jag inte det, inte för att jag stödjer traffiking alls men jag vill inte att andra ska kunna se mitt namn sådär, svårt att förklara.
Men hon gick på som en jävla bulldog, och jag ville därifrån.
Kom ut och halvsprang till en sidogata jag trodde att jag skulle till, och stod och andades ett tag.
Luktade på allt jag hade köpt, och sakerna från Body shop luktade himmelskt. Balsamet luktar BLÅBÄR! Eller blaubaer som Chelsea skulle säga. Jag undrar om jag nånsin kommer sluta få infallet att säga blaubaer istället för blåbär...
Inne hos coachen stod jag och svettades som en gris, men som tur var fick hon ett samtal från nån trög person som var väldigt upprörd och inte fick tag på sin handläggare eller nåt, så det samtalet tog en kvart. Det var intressant att höra henne pratade med honom faktiskt, hennes taktik och sätt att behålla lugnet för det var uppenbart att personen i andra änden var väldigt upprörd.
När jag fick komma in hade jag nästan lugnat ner mig, satt och drack vatten och pratade om det en stund.
Vi satt mest och pratade om helt random saker sen faktiskt.
Eller ja, en del om gruppen.
Och sen om skor. Snörning, lathet, kängor och att det är bra med stålhätta när man handskas med kor eller hästar. Det var ett ögonblick där då det mer kändes som att jag pratade med en kompis.
Jag kommer inte att ha kvar henne som individuell kontakt, vilket är himla synd.
På bussen försökte jag se snäll ut och fladdra med ögonfransarna för att få åka tillbaks på samma biljett trots att den gick ut för en halvtimme sen, eftersom det regnade.
Det funkade.
Köpa massa flickesaker.
Jag tog sovmorgon idag, eftersom jag de senaste dagarna ändå snoozat till 9.18 och sedan fått känna mig fram till badrummet (eftersom jag dels varit för trött för att hålla ögonen öppna och dels har det varit massa gojs i dem eftersom jag har en liten inflammation i huden där) och splashat vatten i ansiktet tills jag kunnat se iaf.
Tänk att en timme kan göra så stor skillnad.
Sen blev jag skitstessad eftersom jag har ett möte med coachen, men tiden flyter på rätt långsamt ändå.
Jag känner inte för att gå ut idag, det är grått och trist och det regnar.
Sen måste jag ta en sväng på stan med, och köpa massa grejjer jag inte är hajj på... Fast ögonkrämen har jag redan beställt, likaså ansiktskrämen, så det är inte så mycket iaf.
Jag har insett att jag måste ha ett ansiktsvatten, och som vanligt måste jag forska runt på nätet och kolla vad alla andra tycker, så nu har jag några alternativ på listan.
Ska prova Bodyshops Rainforestshampoon och se om det är nåt att ha.
Jag måste in på Kicks och hämta ut min ögonkräm, jag gillar inte den affären. Jag känner mig som en elefant i en porslinsbutik där. Ja det är ju då inte affären per se som jag inte gillar, utan att gå in där...
Sen borde jag promenera hem, bara för att få gå lite. Får ju se hur det blir med det...
Tänk att en timme kan göra så stor skillnad.
Sen blev jag skitstessad eftersom jag har ett möte med coachen, men tiden flyter på rätt långsamt ändå.
Jag känner inte för att gå ut idag, det är grått och trist och det regnar.
Sen måste jag ta en sväng på stan med, och köpa massa grejjer jag inte är hajj på... Fast ögonkrämen har jag redan beställt, likaså ansiktskrämen, så det är inte så mycket iaf.
Jag har insett att jag måste ha ett ansiktsvatten, och som vanligt måste jag forska runt på nätet och kolla vad alla andra tycker, så nu har jag några alternativ på listan.
Ska prova Bodyshops Rainforestshampoon och se om det är nåt att ha.
Jag måste in på Kicks och hämta ut min ögonkräm, jag gillar inte den affären. Jag känner mig som en elefant i en porslinsbutik där. Ja det är ju då inte affären per se som jag inte gillar, utan att gå in där...
Sen borde jag promenera hem, bara för att få gå lite. Får ju se hur det blir med det...
Lampa.
Jag/vi har dragits med en lampa som inte är så vacker (men inte heller ful, bara tråkig) som har fått funka som en temporär lampa.
Häromveckan köpte vi ju en ny så vi kunde äntligen plocka ner den här och jag tänkte gömma den i en garderob och hoppas på att vi inte behövde den igen.
Men sen fick jag för mig att den skulle passa jättebra som svart och i köket sen, så jag provade att spraya den och jovisst!
Ok, själva sprayresultatet blev inte 100% lyckat då jag sprayade för mycket på två ställen så det rann, men jag har aldrig gjort sånt förut och det är ändå godtagbart. Jag var lite osäker på om det skulle bli för blankt, men icke.
Det ska på ett lager till sen, och så fort vi fått hem en poster vi väntar på så kommer köket bli någorlunda färdigt och kort skall tas!
Det var så skoj att spraya så jag gick omkring med sprayburken och undrade vad mer man skulle kunna spraya svart...
Tragiskt trevligt.
Apotekstantan känner ju igen mig vid det här laget.
Som förrförra gången jag var där och hade reserverat medicin, då hon tog fram lådan och sa "Ja jag tänkte väl att det var du!".
Och förra gången lyckades hon t om gissa rätt på vad jag ville hämta ut, och det var ändå fyra grejjer och det var en massa andra randomrecept inlagda.
Men det är rätt trevligt faktiskt, när man kommer mot kassan och hon tittar upp och verkligen säger "Nej men hallå du!" på ett glatt sätt.
Förra gången var precis efter ett läkarbesök. Haha, vid läkarbesöket innan dess var det ju nån grek med som "praktikant", nu när jag fick en annan läkare var han med den HÄR läkaren, och han kände igen mig. Han log lika mycket den här gången, så han får nu heta den Glade Greken. Fan, det hade passat som restaurangnamn...
Iallafall, när tantan på apoteket gjorde i ordning medicinerna småsuckade hon sådär lite medlidsamt, och frågade om det var mycket biverkningar från litiumet, eftersom de två andra sakerna var mot biverkningar. Och så fick jag gnälla av mig lite. Sen tvekade hon lite och frågade om jag mådde bra av det iaf, och lite där går min gräns över hur social jag är med farmaceuter. Fast det var ok, för hon ställde frågan på ett sådant sätt så jag förstod att det var för att se vart JAG hade min gräns.
Som vanligt kände jag behovet av att förklara att jag inte var bipolär. Jag vet fortfarande inte varför jag har det behovet.
Idag skulle jag ner och lämna blodprov, och tantan i receptionen kände också igen mig så jag behövde inte visa leg.
Jag fick vidare mot laboratoriet och tog en nummerlapp, ut kommer en sköterska, tittar på mig och säger "Men HEJ, dig känner jag ju igen! Åh är det dags nu igen...".
Det var ju "min" sköterska, som kommer ihåg att jag avskyr sånt där...
Så det känns som att jag nu är tjänis med hela vårdcentralen.
Lite tragiskt, för det känns lite som ett tecken på att man behöver gå dit för ofta, men ändå trevligt.
Som förrförra gången jag var där och hade reserverat medicin, då hon tog fram lådan och sa "Ja jag tänkte väl att det var du!".
Och förra gången lyckades hon t om gissa rätt på vad jag ville hämta ut, och det var ändå fyra grejjer och det var en massa andra randomrecept inlagda.
Men det är rätt trevligt faktiskt, när man kommer mot kassan och hon tittar upp och verkligen säger "Nej men hallå du!" på ett glatt sätt.
Förra gången var precis efter ett läkarbesök. Haha, vid läkarbesöket innan dess var det ju nån grek med som "praktikant", nu när jag fick en annan läkare var han med den HÄR läkaren, och han kände igen mig. Han log lika mycket den här gången, så han får nu heta den Glade Greken. Fan, det hade passat som restaurangnamn...
Iallafall, när tantan på apoteket gjorde i ordning medicinerna småsuckade hon sådär lite medlidsamt, och frågade om det var mycket biverkningar från litiumet, eftersom de två andra sakerna var mot biverkningar. Och så fick jag gnälla av mig lite. Sen tvekade hon lite och frågade om jag mådde bra av det iaf, och lite där går min gräns över hur social jag är med farmaceuter. Fast det var ok, för hon ställde frågan på ett sådant sätt så jag förstod att det var för att se vart JAG hade min gräns.
Som vanligt kände jag behovet av att förklara att jag inte var bipolär. Jag vet fortfarande inte varför jag har det behovet.
Idag skulle jag ner och lämna blodprov, och tantan i receptionen kände också igen mig så jag behövde inte visa leg.
Jag fick vidare mot laboratoriet och tog en nummerlapp, ut kommer en sköterska, tittar på mig och säger "Men HEJ, dig känner jag ju igen! Åh är det dags nu igen...".
Det var ju "min" sköterska, som kommer ihåg att jag avskyr sånt där...
Så det känns som att jag nu är tjänis med hela vårdcentralen.
Lite tragiskt, för det känns lite som ett tecken på att man behöver gå dit för ofta, men ändå trevligt.
Ragnarök.
Möte med coach och studievägledare idag, det slutade bra.
Han hade ingen aning om att läraren hade lagt upp det så och tyckte att det var konstigt.
Och det var sååååå irriterande att han var så oerhört likt min, eh, f.d svåger både till sättet och utseende, och skrattet. Så varje gång han öppnade munnen och pratade blekingska så blev det bara en krock i mitt huvud, det lät så fel.
Jag hoppar av kursen för nu, fräschar upp a-kurskunskaperna fram till januari då en HELT ny grupp börjar. Smidigt värre att Helen precis är klar med a-kursen för då kan jag ninjaköpa den av henne.
Jag och coachen tog sällskap ner på stan eftersom vi skulle åt samma håll, och hon sade att hon hade funderat på att det verkat som att jag de senaste gångerna har haft ett större behov av att komma ut mer.
Huvudet på spiken, som vanligt.
Och hon föreslog en plats i gruppen som börjar nästa månad. Nog för att jag inte vill förlora mötena med henne, men jag sa ändå jag på direkten.
Får se hur det blir, måste fråga henne hur det blir med våra möten...
Som vanligt missade jag bussen precis. Men om man jämför med de två tidigare "städerna" jag bott i så är halvtimmestrafik helt ok.
Dumt bara att det kom en hel klass med småungar, 9-åringar eller nåt.
Jag stod och lyssnade på Amon Amarth, och mitt i allt hörde jag nån vråla "RAGNARÖÖÖÖÖK!" och när jag tittade ditåt så stod där en liten grabb och gjorde metaltecknet.
Jag svär på att det inte hördes vad jag lyssnade på, så det var lite roligt. Han och hans polare stod och fnissade åt mig också, och gjorde lite mer metaltecken.
Det fick mig faktiskt att le.
Nu har jag massa grejjer att göra i veckan.
Måste bl a ner till vårdcentralen två gånger imorrn.
Igår var jag sängliggande nästan hela dagen kändes det som, och jag bara hoppas på att det kommer kännas bättre under veckan.
Han hade ingen aning om att läraren hade lagt upp det så och tyckte att det var konstigt.
Och det var sååååå irriterande att han var så oerhört likt min, eh, f.d svåger både till sättet och utseende, och skrattet. Så varje gång han öppnade munnen och pratade blekingska så blev det bara en krock i mitt huvud, det lät så fel.
Jag hoppar av kursen för nu, fräschar upp a-kurskunskaperna fram till januari då en HELT ny grupp börjar. Smidigt värre att Helen precis är klar med a-kursen för då kan jag ninjaköpa den av henne.
Jag och coachen tog sällskap ner på stan eftersom vi skulle åt samma håll, och hon sade att hon hade funderat på att det verkat som att jag de senaste gångerna har haft ett större behov av att komma ut mer.
Huvudet på spiken, som vanligt.
Och hon föreslog en plats i gruppen som börjar nästa månad. Nog för att jag inte vill förlora mötena med henne, men jag sa ändå jag på direkten.
Får se hur det blir, måste fråga henne hur det blir med våra möten...
Som vanligt missade jag bussen precis. Men om man jämför med de två tidigare "städerna" jag bott i så är halvtimmestrafik helt ok.
Dumt bara att det kom en hel klass med småungar, 9-åringar eller nåt.
Jag stod och lyssnade på Amon Amarth, och mitt i allt hörde jag nån vråla "RAGNARÖÖÖÖÖK!" och när jag tittade ditåt så stod där en liten grabb och gjorde metaltecknet.
Jag svär på att det inte hördes vad jag lyssnade på, så det var lite roligt. Han och hans polare stod och fnissade åt mig också, och gjorde lite mer metaltecken.
Det fick mig faktiskt att le.
Nu har jag massa grejjer att göra i veckan.
Måste bl a ner till vårdcentralen två gånger imorrn.
Igår var jag sängliggande nästan hela dagen kändes det som, och jag bara hoppas på att det kommer kännas bättre under veckan.
Två irriterande saker på TV.
Jag tittar knappt på TV längre, kopplar bara datorn till TVn för att se på film eller seriemaraton.
Men de senaste dagarna har jag sättit på den ibland på kvällarna och TVÅ gånger har jag kommit in mitt i Vampire Diaries i samma scen scen, den ena gången var ju repris då.
Jag är inte överförtjust i den serien, jag tycker inte vampyrer är balla (alls), jag tycker faktiskt att serien ofta är fånig, men det finns saker jag tycker om med den.
Låten de använder är All I need av Within Temptation (fast de är har klippt den i början), och jag bara älskar den. Den rör alltid upp en massa känslor hos mig, ibland bra, men oftast sämre. Och den passar så bra till scenen, så jag nästan börjar grina när jag ser den. Inte kan jag byta kanal heller.
Så vad är oddsen för att just den scenen är på när man sätter på TVn...
Sen måste man väl ha sett på serien lite för att förstå scenen, men wtf.
Den andra irriterande saken är faktiskt Drängarna. För Ullared och reprisen av det har varit på två gånger, och uppenbarligen var Drängarna med i det avsnittet... Så i morse vaknade jag upp med "Vill du bli min fru" i huvudet.
Det finns trevligare sätt att vakna på.
Åh kvark, jag vill se Within Temptation igen, sist jag såg dem hade de inte gjort den låten än och det skulle vara grymt att se den live.
Sångerskan är fantastisk, hon kan verkligen gå upp lika högt live som hon gör på skiva och hon är bara fantastisk.
IIIIH, de spelar i Sthlm i mars, I'll be there!
*hoPpaR oCh stuDzaR*
Edit: Så, klart, jag och Emma will be there. Eftersom det är "vårat" band så finns det ingen jag hellre vill gå med. Däremot ska jag se om det finns lite fler folk som vill med ändå.
Syster och kort.
Min kära lillasyster odlar en bäbis i magen igen, och den här gången tänker jag vara där med min kamera och dokumentera!
Gravidbilder är sååå mysiga, och det känns rätt häftigt att jag kommer ha chansen att prova mig på sådana. Och jag är glad att det är Caiza det handlar om eftersom jag är så avslappnad med henne och hon har kameravana.
Får se om Oliver vågar vara med på några kort tillsammans med magen också, han tycker nog att jag är läskig.
(tecken på att jag varit och hälsat på alldeles för få gånger ja...)
Men han är såååå söt och lika fotogenisk som sin mor.
Jag ska kosta på mig en reflexskärm. Egentligen skulle jag vilja ha en blixt också för jag antar att det blir inomhusbilder eftersom det kommer vara under vintern. Så då måste jag nästan ha en blixt nu när jag tänker efter. Hjälp.
Det känns iaf som en utmaning att komma på bra idéer eftersom det finns så oerhört många gravidbilder ute. Inte för att jag strävar efter att vara unik, men det vore ju skoj att komma på något annorlunda för någon bild...
Och i samma veva ska jag tamefan se till att träffa min kusindotter. Helsjukt att jag inte träffat henne än.
Sen hoppas jag få terrorisera en annan del av Köping!
Edit: Ungen beräknades nånstans runt min födelsedag, så vi har kommit överens om att hon ska försöka få den prick på min födelsedag!
Gravidbilder är sååå mysiga, och det känns rätt häftigt att jag kommer ha chansen att prova mig på sådana. Och jag är glad att det är Caiza det handlar om eftersom jag är så avslappnad med henne och hon har kameravana.
Får se om Oliver vågar vara med på några kort tillsammans med magen också, han tycker nog att jag är läskig.
(tecken på att jag varit och hälsat på alldeles för få gånger ja...)
Men han är såååå söt och lika fotogenisk som sin mor.
Jag ska kosta på mig en reflexskärm. Egentligen skulle jag vilja ha en blixt också för jag antar att det blir inomhusbilder eftersom det kommer vara under vintern. Så då måste jag nästan ha en blixt nu när jag tänker efter. Hjälp.
Det känns iaf som en utmaning att komma på bra idéer eftersom det finns så oerhört många gravidbilder ute. Inte för att jag strävar efter att vara unik, men det vore ju skoj att komma på något annorlunda för någon bild...
Och i samma veva ska jag tamefan se till att träffa min kusindotter. Helsjukt att jag inte träffat henne än.
Sen hoppas jag få terrorisera en annan del av Köping!
Edit: Ungen beräknades nånstans runt min födelsedag, så vi har kommit överens om att hon ska försöka få den prick på min födelsedag!
Prylar.
Vi var på IKEA i förrgår.
Bara såhär på en sidenote, så var det tredje gången vi var på IKEA som ett par för att köpa grejjer till VÅR lägenhet, jag tyckte det var lite... häftigt... Jag är lättroad.
Iallafall så åkte vi till Kalmar istället för Älmhult, eftersom Älmhult än så länge (de bygger om) är så litet, även om det är ballt att det är Sveriges första IKEA-varuhus. Kalmar var iaf nästan lika nära.
Det kändes rätt nice att gå igenom hela avdelningar och tänka att man inte behöver något därifrån. För det innebär för mig att den delen av lägenheten redan är som vi vill ha den. Och eftersom jag aldrig haft en lägenhet inredd som jag vill, där jag faktiskt ansträngt mig för att få det fint, så är det en stor grej för mig.
Vi har velat köpa ett vitrinskåp ett bra tag, det förra vi ville ha hann utgå men vi hade ett som vi mest skulle titta på nu. Och det såg väldigt lagom ut, fast det var ju högt, och vi hade inget släp.
Vi hade lite smågrejjer vi skulle ha, sen hittade vi ännu mer grejjer vi behövde, och naturligtvist de obligatoriska sugrören, de måste man alltid köpa när man är där.
Vi stod på lagret och funderade på om det skulle gå att ta vitrinskåpet i bilen, nu när vi ändå var två som skulle sitta där.
Vi chansade, och det gick faktiskt rätt galant, även om vi var tvungna att luta mitt säte väldigt mycket bakåt.
Det är helt ovärderligt att ha en bil som man kan köra hem ett 2 meter högt vitrinskåp i.
Det passade skitbra hemma, men har inte fått till nån riktig bild än eftersom det har varit så himla mörkt.
Bara såhär på en sidenote, så var det tredje gången vi var på IKEA som ett par för att köpa grejjer till VÅR lägenhet, jag tyckte det var lite... häftigt... Jag är lättroad.
Iallafall så åkte vi till Kalmar istället för Älmhult, eftersom Älmhult än så länge (de bygger om) är så litet, även om det är ballt att det är Sveriges första IKEA-varuhus. Kalmar var iaf nästan lika nära.
Det kändes rätt nice att gå igenom hela avdelningar och tänka att man inte behöver något därifrån. För det innebär för mig att den delen av lägenheten redan är som vi vill ha den. Och eftersom jag aldrig haft en lägenhet inredd som jag vill, där jag faktiskt ansträngt mig för att få det fint, så är det en stor grej för mig.
Vi har velat köpa ett vitrinskåp ett bra tag, det förra vi ville ha hann utgå men vi hade ett som vi mest skulle titta på nu. Och det såg väldigt lagom ut, fast det var ju högt, och vi hade inget släp.
Vi hade lite smågrejjer vi skulle ha, sen hittade vi ännu mer grejjer vi behövde, och naturligtvist de obligatoriska sugrören, de måste man alltid köpa när man är där.
Vi stod på lagret och funderade på om det skulle gå att ta vitrinskåpet i bilen, nu när vi ändå var två som skulle sitta där.
Vi chansade, och det gick faktiskt rätt galant, även om vi var tvungna att luta mitt säte väldigt mycket bakåt.
Det är helt ovärderligt att ha en bil som man kan köra hem ett 2 meter högt vitrinskåp i.
Det passade skitbra hemma, men har inte fått till nån riktig bild än eftersom det har varit så himla mörkt.
Min coach, min coach...
Möte med henne idag igen.
Hon blev oroad över studiesituationen och tyckte att det var väldigt dåligt skött av dem, men hon ska ta tag i det och ordna ett möte med deras studievägledare som tydligen är väldigt bra.
Det är jag tacksam för.
Det visade sig att hon jobbat inom psykiatrin och att hon nu egentligen jobbar för Försäkringskassan, vilket är väldigt bra för hon vet hur mycket sånt funkar.
Jag tog upp det här med läkarintyg och aktivitetsersättning med henne och efter att jag förklarat hur min läkare är så tyckte hon att det var bäst att jag först tog kontakt med min arbetsterapeut och höra vad hon tycker.
Hon ska också ordna ett möte med min handläggare på FK (som uppenbarligen är en sweetheart, de har jobbat tillsammans) och min arbetsterapeut för att gå igenom hela situationen. Det är bra, eftersom det ger en mer komplett bild av det hela, istället för att de bara ska gå efter ett läkarintyg.
Hon var också av åsikten att jag antagligen skulle behöva minst ett år till, så det är bra att hon är med på mötet.
Sen hade jag läkartid hos idiotläkaren. Och det visade sig att det här inte alls var vårt sista möte, han ska vara kvar hela hösten. Fast nu ska han vara borta en månad. Och det är under den tiden jag behöver mitt intyg.
Fast jag tror det är en bra sak. För jag vill inte att han skriver intyget. Han känner inte mig, han har inte ens läst min journal, och han är bara inte i position att bedömma huruvida jag är arbetsför eller inte.
Fast frågan är ju då VEM som ska skriva intyget...
Jag lade över den frågan i ett mail till min arbetsterapeut.
När allt det där är avklarat, så tänker jag söka mig till privatvården. Jag hoppas, hoppas att det finns ett bra alternativ där, för det funkar inte att gå på den mottagningen.
Det var Den Glada Busschauffören på väg hem (jag tog bussen 2/3 hem, istället för att byta buss så gick jag), jag gillar honom.
Hon blev oroad över studiesituationen och tyckte att det var väldigt dåligt skött av dem, men hon ska ta tag i det och ordna ett möte med deras studievägledare som tydligen är väldigt bra.
Det är jag tacksam för.
Det visade sig att hon jobbat inom psykiatrin och att hon nu egentligen jobbar för Försäkringskassan, vilket är väldigt bra för hon vet hur mycket sånt funkar.
Jag tog upp det här med läkarintyg och aktivitetsersättning med henne och efter att jag förklarat hur min läkare är så tyckte hon att det var bäst att jag först tog kontakt med min arbetsterapeut och höra vad hon tycker.
Hon ska också ordna ett möte med min handläggare på FK (som uppenbarligen är en sweetheart, de har jobbat tillsammans) och min arbetsterapeut för att gå igenom hela situationen. Det är bra, eftersom det ger en mer komplett bild av det hela, istället för att de bara ska gå efter ett läkarintyg.
Hon var också av åsikten att jag antagligen skulle behöva minst ett år till, så det är bra att hon är med på mötet.
Sen hade jag läkartid hos idiotläkaren. Och det visade sig att det här inte alls var vårt sista möte, han ska vara kvar hela hösten. Fast nu ska han vara borta en månad. Och det är under den tiden jag behöver mitt intyg.
Fast jag tror det är en bra sak. För jag vill inte att han skriver intyget. Han känner inte mig, han har inte ens läst min journal, och han är bara inte i position att bedömma huruvida jag är arbetsför eller inte.
Fast frågan är ju då VEM som ska skriva intyget...
Jag lade över den frågan i ett mail till min arbetsterapeut.
När allt det där är avklarat, så tänker jag söka mig till privatvården. Jag hoppas, hoppas att det finns ett bra alternativ där, för det funkar inte att gå på den mottagningen.
Det var Den Glada Busschauffören på väg hem (jag tog bussen 2/3 hem, istället för att byta buss så gick jag), jag gillar honom.
Storsputnik.
Igår fick jag låna hem taggbollen!
Tills jag fått hem min egen, som jag beställde igår.
Modellen heter tydligen Storsputnik, jag förstår inte varför men det är hysteriskt kul.
Tills jag fått hem min egen, som jag beställde igår.
Modellen heter tydligen Storsputnik, jag förstår inte varför men det är hysteriskt kul.
Nananana.
Kreativiteten börjar göra sig lite mer påmind.
(vilket man inte kunnat tro när man läste rubriken...)
De senaste dagarna (veckorna) har jag knappt kunna lyssna på en hel skiva, eller en playlist, utan det har bara blivit samma låt på repeat. Hatar när det blir så, men jag kan inte göra något åt det nu, har jag fått en låt på hjärnan så är det lögn i helvete att försöka byta, då har jag det hellre tyst.
Den senaste är iaf Undecimbers Never broken. Som de kan ha gjort när de hette Reactor, jag minns inte.
Den finns inte på youtube såvitt jag vet så jag kan inte lägga in den här, men finns att lyssna och ladda ner på http://www.realwicked.com/ , som f.ö är en riktigt grym sida med en skitsnygg mediaplayer.
Låten Take this life är också helt underbar. Never broken och Death by design rekommenderas till de som är lagda åt det här hållet.
Ja iallafall... jag har lyssnat på den låten när jag tagit många fotografier, och häromdagen började jag i mina tankar kombinera dem. Som ett bildspel. Fast jag vill ha med rörliga bilder också, så jag får prova filmfunktionen på kameran snart. Den ska tydligen vara helt ok.
Innan jag tänkte längre så tänkte jag chansa och slänga iväg ett mail till dem och fråga om jag fick använda låten, och fick snabbt svar från sångaren. Det gick tydligen alldeles utmärkt, bara jag hade med en copyrighttext så inte skivbolaget började gnälla. Han tyckte det var jättekul, trevlig snubbe det där. Jag var jättenervös, och var rädd att jag skulle få något i stil med "LOL, nej våra låtar får inte användas till sånt skit" till svar, men det var alltså tvärtom.
Så nu sitter jag och funderar på om det går att göra i Flash, och om jag ens kommer ihåg Flash tillräckligt. Förut satt jag och pillade lite med det, vi lärde oss det i gymnasiet och det var riktigt kul. Fast jag vill minnas att jag tyckte bättre om nåt annat program, som jag verkligen inte minns namnet på. Tror jag fick MVG på den kursen iaf. Det hade sina fördelar att gå medieprogrammet, när man fick betyg för att sitta och göra det man tyckte om.
Iallafall... så vet jag inte om Flash eller nåt videoprogram är bäst. Jag har aldrig arbetat med ett sådant. Jajo, lite i Rörlig Bild A, där jag och Emma redigerade en film om en papperskorg som åkte genom skolan, men det var ju inte sådär... jätteseriöst.
Vi gick seriöst och drog en papperskorg efter oss medan vi filmade med en stor jävla filmkamera, genom hela skolan.
Anyways... ska kolla upp det hela. Vilket program jag ska använda.
Oooh, det var jättelänge sen jag gjorde sånt här, faktiskt nästan 10 år sen.
Under gymnasietiden kunde jag sitta halva nätter med lurarna på och bara göra såna grejjer.
Jag är lite sugen på att göra en hemsida med.
Men jag har inte gjort det på flera år.
Det är riktigt roligt, eftersom det involverar både kodande och design.
Fast jag har alltid svårt att komma igång med det. Jag kan sitta i flera dagar med grunden till en design, och bara inte komma nånvart, sen tänds det en glödlampa i skallen och jag gör om designen helt och sitter en hel dag tills sidan är färdig.
Ja får se hur det blir helt enkelt.
Det är härligt att känna att man har fantasi igen.
(vilket man inte kunnat tro när man läste rubriken...)
De senaste dagarna (veckorna) har jag knappt kunna lyssna på en hel skiva, eller en playlist, utan det har bara blivit samma låt på repeat. Hatar när det blir så, men jag kan inte göra något åt det nu, har jag fått en låt på hjärnan så är det lögn i helvete att försöka byta, då har jag det hellre tyst.
Den senaste är iaf Undecimbers Never broken. Som de kan ha gjort när de hette Reactor, jag minns inte.
Den finns inte på youtube såvitt jag vet så jag kan inte lägga in den här, men finns att lyssna och ladda ner på http://www.realwicked.com/ , som f.ö är en riktigt grym sida med en skitsnygg mediaplayer.
Låten Take this life är också helt underbar. Never broken och Death by design rekommenderas till de som är lagda åt det här hållet.
Ja iallafall... jag har lyssnat på den låten när jag tagit många fotografier, och häromdagen började jag i mina tankar kombinera dem. Som ett bildspel. Fast jag vill ha med rörliga bilder också, så jag får prova filmfunktionen på kameran snart. Den ska tydligen vara helt ok.
Innan jag tänkte längre så tänkte jag chansa och slänga iväg ett mail till dem och fråga om jag fick använda låten, och fick snabbt svar från sångaren. Det gick tydligen alldeles utmärkt, bara jag hade med en copyrighttext så inte skivbolaget började gnälla. Han tyckte det var jättekul, trevlig snubbe det där. Jag var jättenervös, och var rädd att jag skulle få något i stil med "LOL, nej våra låtar får inte användas till sånt skit" till svar, men det var alltså tvärtom.
Så nu sitter jag och funderar på om det går att göra i Flash, och om jag ens kommer ihåg Flash tillräckligt. Förut satt jag och pillade lite med det, vi lärde oss det i gymnasiet och det var riktigt kul. Fast jag vill minnas att jag tyckte bättre om nåt annat program, som jag verkligen inte minns namnet på. Tror jag fick MVG på den kursen iaf. Det hade sina fördelar att gå medieprogrammet, när man fick betyg för att sitta och göra det man tyckte om.
Iallafall... så vet jag inte om Flash eller nåt videoprogram är bäst. Jag har aldrig arbetat med ett sådant. Jajo, lite i Rörlig Bild A, där jag och Emma redigerade en film om en papperskorg som åkte genom skolan, men det var ju inte sådär... jätteseriöst.
Vi gick seriöst och drog en papperskorg efter oss medan vi filmade med en stor jävla filmkamera, genom hela skolan.
Anyways... ska kolla upp det hela. Vilket program jag ska använda.
Oooh, det var jättelänge sen jag gjorde sånt här, faktiskt nästan 10 år sen.
Under gymnasietiden kunde jag sitta halva nätter med lurarna på och bara göra såna grejjer.
Jag är lite sugen på att göra en hemsida med.
Men jag har inte gjort det på flera år.
Det är riktigt roligt, eftersom det involverar både kodande och design.
Fast jag har alltid svårt att komma igång med det. Jag kan sitta i flera dagar med grunden till en design, och bara inte komma nånvart, sen tänds det en glödlampa i skallen och jag gör om designen helt och sitter en hel dag tills sidan är färdig.
Ja får se hur det blir helt enkelt.
Det är härligt att känna att man har fantasi igen.
"Det finns värme även på Flashback"
Det blev ju ett himla liv efter att den där snubben startade en tråd på FB och sen hängde sig framför sin webkamera.
Tråden: https://www.flashback.org/t1322408
Många sa efteråt att de var glada att de inte var inloggade just då, för att de antagligen hade varit en av dem som hade skrikit "TROLL!". Och i ca 99% av fallen så menar inte personen allvar, det startas SÅ många liknande trådar där personen antingen är ute efter att provocera eller bara vill få lite uppmärksamhet och medlidande så folk har tröttnat. Det är som han som ropade att vargen kommer på skoj för många gånger, och när vargen väl kom så trodde alla att han skojade och han blev uppäten. Eller nåt, jag minns inte hur den gick.
Det fanns faktiskt en bra debattartikel på Aftonbladet om det idag; http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/internet/article7944539.ab
"Någon som skriver på Flashback vet vilken slags respons man får där jämfört med något annat forum."
Det är så sant. Man startar inte en sådan tråd och väntar sig att få massa cyberkramar och tröstande ord, även det var en del som försökte med det i tråden.
Sen finns det poster som där någon undrade om han hade skrivit ett brev till sina anhöriga. Vilket för mig inte alls är en hemsk fråga, såvitt jag förstod det så hade personen som frågade det haft någon i sin närhet som tagit livet av sig och inte skrivit något alls, så han ville underlätta för den här snubbens anhöriga.
Det är nog många som tycker att det är hemskt när folk intar en sådan roll, när de accepterar att någon antagligen kommer ta sitt liv och när de försöker underlätta för honom. Har någon bestämt sig så har den, då tycker många att de lika gärna kan underlätta för honom genom att t ex påpeka att man ofta skiter på sig vid hängning så han borde gå på toa innan.
Jag accepterar att någon vill ta sitt liv, enligt mig är livet ens eget och man ska inte känna nån tacksamhetsskuld för att man fick livet som en "gåva" man inte bad om.
Man jag tycker inte att det är ok nånstans att folk tar risken och provocerar folk i stil med "Du kommer aldrig våga", då kan de lika gärna hålla käft och se vad som händer.
Som sagt, hänger man på FB så vet man vad man ger sig in på när man startar en tråd. Man måste kunna filtrera bort skitsvaren och ta till sig de vettiga. Annars har man inte där att göra. Annars VILL man nog inte vara där.
Jag är less på att folk går in där, klickar sig in på t ex Mondo, gore och bizarre och tänker "Nej fy, vilka sjuka människor det finns här!" och dömer ut hela forumet.
Istället för att kika på Barn och familj, eller Bildhantering och grafisk formgivning, där folk har problem och får många olika perspektiv på sina problem och ofta får hjälp med att lösa dem.
Eller Psykologi och psykiatri, där någon nu får hjälp och stöd med att sluta skära sig.
Eller i inredningsdelen, där någon får många efterfrågade tips på en tvbänk.
Som det står i debattartikeln, på FB vågar folk säga vad som helst, på gott och på ont. Geez, jag vet inte hur många dumma frågor om allt möjligt jag har fått svar på där, frågor som jag inte vågat fråga någon för att de varit så dumma.
Ja det finns jättekonstiga människor på FB. Det finns också jättekonstiga människor i verkligheten. En del märker man väldigt väl, en del märks det inte alls på för de går inte runt och skyltar med sina åsikter eftersom de då kan anses vara just konstiga.
Det en del verkar missa är också att om han inte hade startat en tråd på FB så hade ingen kunnat ta reda på hans ipnummer och ringa polisen, för det var faktiskt en hel del som gjorde det. Det fanns alltså folk på Flashback som gjorde sig mödan att ta reda på ett ipnummer och ringa polisen för en person de aldrig ens pratat med förut. De gjorde att han skulle kunnat ha en chans att överleva men polisen kom dit försent.
Sen tycker jag personligen att det är rätt fucked up att rigga en webkamera och sedan ta livet för sig framför den.
Tråden: https://www.flashback.org/t1322408
Många sa efteråt att de var glada att de inte var inloggade just då, för att de antagligen hade varit en av dem som hade skrikit "TROLL!". Och i ca 99% av fallen så menar inte personen allvar, det startas SÅ många liknande trådar där personen antingen är ute efter att provocera eller bara vill få lite uppmärksamhet och medlidande så folk har tröttnat. Det är som han som ropade att vargen kommer på skoj för många gånger, och när vargen väl kom så trodde alla att han skojade och han blev uppäten. Eller nåt, jag minns inte hur den gick.
Det fanns faktiskt en bra debattartikel på Aftonbladet om det idag; http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/internet/article7944539.ab
"Någon som skriver på Flashback vet vilken slags respons man får där jämfört med något annat forum."
Det är så sant. Man startar inte en sådan tråd och väntar sig att få massa cyberkramar och tröstande ord, även det var en del som försökte med det i tråden.
Sen finns det poster som där någon undrade om han hade skrivit ett brev till sina anhöriga. Vilket för mig inte alls är en hemsk fråga, såvitt jag förstod det så hade personen som frågade det haft någon i sin närhet som tagit livet av sig och inte skrivit något alls, så han ville underlätta för den här snubbens anhöriga.
Det är nog många som tycker att det är hemskt när folk intar en sådan roll, när de accepterar att någon antagligen kommer ta sitt liv och när de försöker underlätta för honom. Har någon bestämt sig så har den, då tycker många att de lika gärna kan underlätta för honom genom att t ex påpeka att man ofta skiter på sig vid hängning så han borde gå på toa innan.
Jag accepterar att någon vill ta sitt liv, enligt mig är livet ens eget och man ska inte känna nån tacksamhetsskuld för att man fick livet som en "gåva" man inte bad om.
Man jag tycker inte att det är ok nånstans att folk tar risken och provocerar folk i stil med "Du kommer aldrig våga", då kan de lika gärna hålla käft och se vad som händer.
Som sagt, hänger man på FB så vet man vad man ger sig in på när man startar en tråd. Man måste kunna filtrera bort skitsvaren och ta till sig de vettiga. Annars har man inte där att göra. Annars VILL man nog inte vara där.
Jag är less på att folk går in där, klickar sig in på t ex Mondo, gore och bizarre och tänker "Nej fy, vilka sjuka människor det finns här!" och dömer ut hela forumet.
Istället för att kika på Barn och familj, eller Bildhantering och grafisk formgivning, där folk har problem och får många olika perspektiv på sina problem och ofta får hjälp med att lösa dem.
Eller Psykologi och psykiatri, där någon nu får hjälp och stöd med att sluta skära sig.
Eller i inredningsdelen, där någon får många efterfrågade tips på en tvbänk.
Som det står i debattartikeln, på FB vågar folk säga vad som helst, på gott och på ont. Geez, jag vet inte hur många dumma frågor om allt möjligt jag har fått svar på där, frågor som jag inte vågat fråga någon för att de varit så dumma.
Ja det finns jättekonstiga människor på FB. Det finns också jättekonstiga människor i verkligheten. En del märker man väldigt väl, en del märks det inte alls på för de går inte runt och skyltar med sina åsikter eftersom de då kan anses vara just konstiga.
Det en del verkar missa är också att om han inte hade startat en tråd på FB så hade ingen kunnat ta reda på hans ipnummer och ringa polisen, för det var faktiskt en hel del som gjorde det. Det fanns alltså folk på Flashback som gjorde sig mödan att ta reda på ett ipnummer och ringa polisen för en person de aldrig ens pratat med förut. De gjorde att han skulle kunnat ha en chans att överleva men polisen kom dit försent.
Sen tycker jag personligen att det är rätt fucked up att rigga en webkamera och sedan ta livet för sig framför den.
Att bli förstådd.
Jag fick häromdagen höra att jag var den enda med Aspergers som denne faktiskt förstod. Och jag har fått höra liknande saker förut, folk har blivit överraskade över att de faktiskt förstår mig.
Och det är ju bra.
Jag har inte riktigt tänkt på det, men jag tror det är för att jag har en tendens till att förklara saker rent allmänt, och för att jag använder många liknelser. Och för att jag är väldigt logisk, även om logiken skiljer sig från många andras.
Dessutom tror jag faktiskt att jag egentligen är väldigt simpel. Så simpel att en del tror att det är för lätt för att vara sant.
- Vilken tröja ska jag ha?
- Vilken tycker du är skönast?
- Den gröna.
- Ta den då.
- Men... den lila då? Funkar inte den också?
Taget från en riktig situation, när personen skulle ha tröjan under jackan hela tiden.
För mig var valet självklart och därmed hur lätt som helst, men personen fortsatte att vela.
För mig är det självklart att folk som inte känner mig inte förstår mina tankegångar, och även mina vänner har svårt att följa med ibland, men så är det ju med alla. Folk är ju inga tankeläsare och vet de hur man tänker så verkar det kanske inte så fel eller tokigt.
Problemet är mest att så många andra verkar tro att alla är tankeläsare. Att alla ska förstå vad de menar, att alla definierar längden på ett snöre likadant.
Och så många verkar tycka att det finns rätt och fel i situationer när det inte gör det.
Som smärta.
Bara för att det gör ont på dig betyder inte det att det gör ont på mig. Och bara för det så betyder det inte att din smärta inte "räknas". Ingen har fel, vi är bara olika.
Just det här med smärtgränser verkar folk har otroligt svårt att förstå och acceptera.
Det känns som att jag börjar virra nu, jag är bara så irriterad över... folk. Folk som bara antar att alla är som dem.
Jag ska lägga mig och se på Skins nu.
Och försöka koppla bort en del av en dröm, där någon (jag vet inte ens vem men det var någon jag kände) frågade om vi skulle åka bort till ett ställe vi hade pratat om, jag sa ja och denne frågade "Idag?", och jag sa ja. Det var en härlig känsla.
Och det är ju bra.
Jag har inte riktigt tänkt på det, men jag tror det är för att jag har en tendens till att förklara saker rent allmänt, och för att jag använder många liknelser. Och för att jag är väldigt logisk, även om logiken skiljer sig från många andras.
Dessutom tror jag faktiskt att jag egentligen är väldigt simpel. Så simpel att en del tror att det är för lätt för att vara sant.
- Vilken tröja ska jag ha?
- Vilken tycker du är skönast?
- Den gröna.
- Ta den då.
- Men... den lila då? Funkar inte den också?
Taget från en riktig situation, när personen skulle ha tröjan under jackan hela tiden.
För mig var valet självklart och därmed hur lätt som helst, men personen fortsatte att vela.
För mig är det självklart att folk som inte känner mig inte förstår mina tankegångar, och även mina vänner har svårt att följa med ibland, men så är det ju med alla. Folk är ju inga tankeläsare och vet de hur man tänker så verkar det kanske inte så fel eller tokigt.
Problemet är mest att så många andra verkar tro att alla är tankeläsare. Att alla ska förstå vad de menar, att alla definierar längden på ett snöre likadant.
Och så många verkar tycka att det finns rätt och fel i situationer när det inte gör det.
Som smärta.
Bara för att det gör ont på dig betyder inte det att det gör ont på mig. Och bara för det så betyder det inte att din smärta inte "räknas". Ingen har fel, vi är bara olika.
Just det här med smärtgränser verkar folk har otroligt svårt att förstå och acceptera.
Det känns som att jag börjar virra nu, jag är bara så irriterad över... folk. Folk som bara antar att alla är som dem.
Jag ska lägga mig och se på Skins nu.
Och försöka koppla bort en del av en dröm, där någon (jag vet inte ens vem men det var någon jag kände) frågade om vi skulle åka bort till ett ställe vi hade pratat om, jag sa ja och denne frågade "Idag?", och jag sa ja. Det var en härlig känsla.
Dyskalkyli.
Alltså... matematik är så knepigt för mig.
Vilket är underligt, för jag förstår logiken i allt.
Efter aspergersutredningen fick jag reda på att jag antagligen skulle kunna komma med i Mensa, och många med Aspergers är mattegenier, och matte är ju baserat på logik sort of och allt det låter som att jag skulle kunna bara glida fram när det gäller matte, men matte för mig är bara så.. förvirrat.
Till den grad att jag faktiskt börjar fundera på om jag kanske har dyskalkyli.
Igår hade jag suttit och studerat lite, men fastnat vid ett ställe, och bad Erik om hjälp när han kom hem. För han kan sånt där, han bara kan det, det faller sig naturligt för honom. Och när han förklarade så förstod jag logiken på en gång, men när jag skulle göra nästa tal jag haft problem med, där man skulle tillämpa samma regler så var det bara jätteförvirrat igen.
Jag kan inte heller multiplikationstabellen och har svårt för att räkna i huvudet så jag använder ofta fingrarna eller helt enkelt skriver ner det. Och jag tycker att det är underbart att kunna betala med kortet i affärer eftersom jag blir helförvirrad när de säger en summa och jag ska ge dem rätt sedlar.
Egentligen spelar det ingen roll, det är inte så att jag kommer ta flera mattekurser och som sagt så betalar jag ju oftast med kort, men jag började bara fundera.
För det är så jävla irriterande att förstå reglerna på en gång men inte siffrorna, och det får mig att känna mig så korkad.
Men kanske är det bara så att jag letar efter en ursäkt på nå vis.
Jag är verkligen inte den som jagar diagnoser, men finns det något som kan ge en förklaring och göra så att jag känner mig mindre korkad så tar jag det gärna...
Nu ska jag sätta mig och plugga lite, och se om jag kommer nånvart.
Vilket är underligt, för jag förstår logiken i allt.
Efter aspergersutredningen fick jag reda på att jag antagligen skulle kunna komma med i Mensa, och många med Aspergers är mattegenier, och matte är ju baserat på logik sort of och allt det låter som att jag skulle kunna bara glida fram när det gäller matte, men matte för mig är bara så.. förvirrat.
Till den grad att jag faktiskt börjar fundera på om jag kanske har dyskalkyli.
Igår hade jag suttit och studerat lite, men fastnat vid ett ställe, och bad Erik om hjälp när han kom hem. För han kan sånt där, han bara kan det, det faller sig naturligt för honom. Och när han förklarade så förstod jag logiken på en gång, men när jag skulle göra nästa tal jag haft problem med, där man skulle tillämpa samma regler så var det bara jätteförvirrat igen.
Jag kan inte heller multiplikationstabellen och har svårt för att räkna i huvudet så jag använder ofta fingrarna eller helt enkelt skriver ner det. Och jag tycker att det är underbart att kunna betala med kortet i affärer eftersom jag blir helförvirrad när de säger en summa och jag ska ge dem rätt sedlar.
Egentligen spelar det ingen roll, det är inte så att jag kommer ta flera mattekurser och som sagt så betalar jag ju oftast med kort, men jag började bara fundera.
För det är så jävla irriterande att förstå reglerna på en gång men inte siffrorna, och det får mig att känna mig så korkad.
Men kanske är det bara så att jag letar efter en ursäkt på nå vis.
Jag är verkligen inte den som jagar diagnoser, men finns det något som kan ge en förklaring och göra så att jag känner mig mindre korkad så tar jag det gärna...
Nu ska jag sätta mig och plugga lite, och se om jag kommer nånvart.
