Om man bortser från busskylten i oktober som löd "God jul" så börjar jag känna av det på riktigt nu. Mest för att folk börjar få ångest inför det. För att folk klagar över allt de måste göra och köpa.
Inte alla såklart, men faktiskt de allra flesta jag har kontakt med och träffar.
Som på kursen. Det är folk som har sådan ångest och känner sån stress nu, och det kan vara drygt att höra ibland för jag förstår inte varför de bara inte lägger av med sånt som får dem att känna på det viset och gör det på sina egna villkor istället.
Hon som jag har pratat mest med sa att om det inte vore för hennes barn så skulle hon inte fira. Och vid sådana tillfällen vet jag inte vad jag ska säga, för jag vet inte vart gränsen går när det gäller att prata om barnuppfostran och sånt.
Jag vill bara säga "Men det är dina BARN, du bestämmer, de ska ge fan i vad alla andra familjer gör".
Fast sen förstår jag väl att man tycker att det är skitkul att köpa saker till sina barn, och se dem bli glada, ffs jag är glad över att jag inte har gott om pengar för då hade jag skämt bort alla mina vänners barn...Men till slut börjar de ju förvänta sig saker, och det är ju inte deras fel.
Hon frågade mig hur jag firade jul, och jag sa att jag inte gjorde det. Hon frågade varför, och jag sade att jag helt enkelt inte ville det.
"Åh, jag önskar verkligen att jag också kunde göra så..."
Men göööör så då! Ville jag säga. Det är väl inte helt enkelt, folk ignorerade min vilja länge och ifrågasatte varför jag inte ville fira, men när jag flyttade till Sthlm så var det SÅ underbart att kunna skippa det helt.
Det är lustigt, för en stor grej vi pratar om på kursen är att man faktiskt måste göra saker för att få en förändring och må bättre, inte bara vilja.
Och varje gång vi pratar om julen så frågar jag varför de fortsätter göra något som de mår dåligt av, år efter år. Och ingen har något bra svar.

Jag börjar tröttna och börjar tycka att folk får skylla sig själva.