Skola.
Så jävla kasst kursupplägg.
Det visade sig att vi sort of är uppdelade i två grupper, den ena började i augusti och den andra idag, men vi har samma lektionstid och samma lärare.
Och nästa månad kommer det en ny grupp.
Läraren var jätteförvirrad pga det, han tyckte verkligen inte att det funkade men visste inte vad han skulle göra åt det för tillfället.
Så de första 20 minutrarna gick han igenom saker från kapitel tre med den andra gruppen medan vi nya bara fick sitta och... vänta.
Och det var inte så mycket som hade förändrats sen det vanliga gymnasiet kändes det som... Telefoner som ringde, folk bakom mig som satt och fnissade och hade konversationer i normal samtalston när läraren försökte gå igenom saker.
Men åas, så var tjejen bakom mig övertygad om att det var snö året runt i Luleå, och liknande saker...
Läraren verkar vara rätt bra. Jag var sjukt trött, men tyckte att han hade så skön humor och sköna uttryck.
*försöker rita en cirkel* Nä det här sög ju som ett dåligt kokt ägg.
Det enda jag fick uträttat där var att han gick igenom klasslistan och hade korta samtal där vi gick igenom ens studietakt och sånt.
Så yes, känns så jävla bra att gå upp kl 6.30 och ta sig ner på stan för att sitta och göra i stort sett ingenting i ett klassrum i 1 ½ timme!
Jag smygstartade lite igår, blev glad när jag märkte att jag fattade ekvationerna i början, men gladheten avtog när jag läste att det bara var lite uppfräschning från kurs A... Och sen slutade jag fatta, och var trött, så jag lade av och tänkte att jag skulle ju ändå få grunderna förklarade för mig idag och kan man reglerna så kan man ju allt, typ. Men det gick ju inte så bra.
Jag märker att jag har så otroligt mycket svårare för att fokusera nu. Och blir mest förbannad för att de ska blanda in en massa bokstäver i matten, och för att vissa sidor är på engelska, och jag tappar ofta bort mig efter bara några siffror så jag måste verkligen skriva ner hur jag tänker.
Men jag tror det kan bli bra. Bara jag får lära mig hur det fungerar. Det känns liXoM som en förutsättning för att man ska kunna förstå...
F.ö pratade jag faktiskt med två st. Det var bara en mening (en fråga), men det var ändå JAG som pratade med nån.
*klappa sig själv på huvudet*
Det var en onödig fråga om kursen, och jag hade ingen större lust att prata med just dem, men den största poängen med kursen är ju att träffa folk och då kan det vara bra för dem att veta att jag inte är stum. Speciellt nyttigt var det eftersom jag är medveten om att jag signalerar att jag inte vill ha någon kontakt med andra även om det är omedvetet.
Relax.
Tillbaks från habliteringscentrat nu iaf.
Att prata med kuratorn var en rätt stor besvikelse. Det har nu visat sig att vi inte passar ihop riktigt, och det trodde jag ju från början. Hon är inte dålig på något sätt, tvärtom, hon anmärkte själv på det på ett fint sätt, men sa att vi kunde ge det ett försök om jag ville. Får la se.
Sen direkt efter var det dags för taktil stimulering.
Vi pratar en del, men hennes huvudsakliga uppgift är ju inte det.
Jag var bara tvungen att få ur mig det där med läkaren och hans fråga om infektionen, och hennes svar på det var ett ironiskt: Men visste du inte orsaken Josefin?!
Det förvånade mig otroligt mycket, inte för att hon verkar vara en torrboll men hon har inte visat någon direkt humor förut.
En annan sak jag nästan skrattade åt var när vi skulle börja och hon frågade "Är det ok om jag tar på dig?".
Hon frågar alltid något liknande innan hon börjar, hon vet ju hur jag funkar vid det här laget, men det var bara sättet hon uttryckte sig på som var kul.
Sen var det dags för bollen.
BOLLEN.
Jag är så förälskad i den.
Jag har haft svårt att slappna av där, av förklarliga skäl, men den... den gör mig på gränsen till totalt avslappnad. Hon vet ju precis hur man ska använda den också, och det är så otroligt att jag känner nackmusklerna verkligen slappna av när hon t ex rullar bollen på armen.
En sådan ska införskaffas, jag vill bara inte ha den varianten de har på Stadium och liknande.
Vi kom också överens om att jag antagligen ska börja använda deras träningslokal.
Jag är i en så bortskämd situation så att jag får träna där gratis och helt ensam om jag vill... Jag har bara inte tagit tillfället i akt än.
Men nu... ska det nog bli av. Kanske. Får se vad hon har för förslag, hon ska höra av sig...
Imorgon börjar jag plugga.
Kl 8.30.
Igår kom jag på att jag kanske behövde en miniräknare.
Hahaha, fyfan vad det här kommer gå åt helvete.
It's fucking on.
Uppenbarligen så pratade jag allvarligt om att byta namn redan när jag bodde i Märsta, och det var ca åtta år sedan. Ett namn som jag alltid haft på listan är Ylva, och uppenbarligen så pratade jag om det namnet då. Jag säger uppenbarligen, eftersom jag inte minns det.
Min Ylva fanns i mitt liv då också tror jag, men inte alls på samma sätt (jag trooor iaf att vi hade träffats), och nu såhär i efterhand så är jag glad att jag inte ställde in mig på Ylva eftersom det skulle kännas konstigt att heta likadant.
Apropå "uppenbarligen" och "Märsta" så läste jag igenom en gammal dagbok från när jag borde varit 18 eller nåt, och jag och min dåvarande funderade uppenbarligen allvarligt på att flytta till Mora eller Örebro. Av alla städer.
Haha, jag har inget som helst minne av det, inte han heller, men det var så jävla kul att läsa. Tänk om man faktiskt hade flyttat dit.
Idag ska jag koka Bullens varmkorv (stora burkar från City Gross ftw), och äta till Supernatural när Erik kommer hem från jobbet.
Hade planerat att åka ner på stan och kolla efter eteriska oljor och en massageboll och åka förbi studion, men jag låg i sängen utan att somna från 22.nånting till kl 3 innan jag tog en (bara en faktiskt) sömntablett och den hjälpte inte sådär himla mycket. Det var skumt, jag märkte att den verkade, jag hade alla klassiska "tecken" (de som tagit Stilnoct vet nog hur det känns, när man märker att tankarna börjar bli luddiga och man nästan känner sig berusad), men jag kunde inte somna för fem öre. Förrän nån gång efter fyra.
Så när klockan ringde vid nio så var det bara att ställa den på tio och somna om... Och sen släpa sig upp kl tio. Sen tar det en timme att vakna med hjälp av kaffe och tv-serie (åh Greys Anatomy, how I've missed you!), sen tyckte jag att klockan hade blivit för mycket.
Det är underligt det där, hur jag vill ha överdrivet mycket tid på mig. Även om jag VET att det bara tar några minuter att cykla ner på stan (helt awesome med cykel alltså...), och att stan inte är stor nog ens för att jag inte skulle hinna gå igenom de affärerna jag vill, så känner jag att jag måste ha minst två timmar till godo för att hinna med det.
Det skrev jag upp på ett papper nu, och ska ta upp med min LIFE COACH.
(jag gillar att skriva det ordet, det låter så fånigt)
För det är en sådan typisk sak som hon kan hjälpa mig med. Att ändra min uppfattning och mitt tankesätt. Att ta kontroll.
På måndag måste jag ordna läkartid.
Tantan som ringde om de vita blodkropparna sade att jag skulle till läkaren så fort som möjligt, nu blev det ju inte så, men måndag får duga. De kommer väl vilja sticka sönder min arm de sadisterna...
Sen har jag en lista över saker som jag vill ta upp med läkaren också.
Haha, jag tycker synd om mina läkare...
Det kan tyckas att jag springer hos läkare hela tiden, men det är mycket, mycket sällan jag är hos en vanlig läkare på vårdcentralen, det skjuter jag upp så länge det går och eftersom det då kan gå nåt år mellan besöken hinner jag samla på mig en del.
Åsså är det inskrivning på skolan den veckan.
Och möte med andra läkaren.
Och möte på habiliteringscentrat med två pers.
Och taktil stimulering.
Och min första lektion.
Det var ett bra tag sen jag märkte att min hjärna började protestera mot allt som händer. Och min kropp.
Jag tappar ord, tappar saker, går in i väggar, kommer ofta på det engelska ordet men kan inte för mitt liv komma på det svenska (det händer ju de flesta rätt ofta, men nu händer det mig FÖR ofta), och såna saker.
Men det ska nog bli bra.
Ironiskt så känner jag att jag behöver träffa min LIFE COACH (jag kan inte sluta skria det i versaler, förlåt...) mer än någon annan men det är också de mötena som kräver mest av mig.
Aja, får se hur det blir.
Min Ylva fanns i mitt liv då också tror jag, men inte alls på samma sätt (jag trooor iaf att vi hade träffats), och nu såhär i efterhand så är jag glad att jag inte ställde in mig på Ylva eftersom det skulle kännas konstigt att heta likadant.
Apropå "uppenbarligen" och "Märsta" så läste jag igenom en gammal dagbok från när jag borde varit 18 eller nåt, och jag och min dåvarande funderade uppenbarligen allvarligt på att flytta till Mora eller Örebro. Av alla städer.
Haha, jag har inget som helst minne av det, inte han heller, men det var så jävla kul att läsa. Tänk om man faktiskt hade flyttat dit.
Idag ska jag koka Bullens varmkorv (stora burkar från City Gross ftw), och äta till Supernatural när Erik kommer hem från jobbet.
Hade planerat att åka ner på stan och kolla efter eteriska oljor och en massageboll och åka förbi studion, men jag låg i sängen utan att somna från 22.nånting till kl 3 innan jag tog en (bara en faktiskt) sömntablett och den hjälpte inte sådär himla mycket. Det var skumt, jag märkte att den verkade, jag hade alla klassiska "tecken" (de som tagit Stilnoct vet nog hur det känns, när man märker att tankarna börjar bli luddiga och man nästan känner sig berusad), men jag kunde inte somna för fem öre. Förrän nån gång efter fyra.
Så när klockan ringde vid nio så var det bara att ställa den på tio och somna om... Och sen släpa sig upp kl tio. Sen tar det en timme att vakna med hjälp av kaffe och tv-serie (åh Greys Anatomy, how I've missed you!), sen tyckte jag att klockan hade blivit för mycket.
Det är underligt det där, hur jag vill ha överdrivet mycket tid på mig. Även om jag VET att det bara tar några minuter att cykla ner på stan (helt awesome med cykel alltså...), och att stan inte är stor nog ens för att jag inte skulle hinna gå igenom de affärerna jag vill, så känner jag att jag måste ha minst två timmar till godo för att hinna med det.
Det skrev jag upp på ett papper nu, och ska ta upp med min LIFE COACH.
(jag gillar att skriva det ordet, det låter så fånigt)
För det är en sådan typisk sak som hon kan hjälpa mig med. Att ändra min uppfattning och mitt tankesätt. Att ta kontroll.
På måndag måste jag ordna läkartid.
Tantan som ringde om de vita blodkropparna sade att jag skulle till läkaren så fort som möjligt, nu blev det ju inte så, men måndag får duga. De kommer väl vilja sticka sönder min arm de sadisterna...
Sen har jag en lista över saker som jag vill ta upp med läkaren också.
Haha, jag tycker synd om mina läkare...
Det kan tyckas att jag springer hos läkare hela tiden, men det är mycket, mycket sällan jag är hos en vanlig läkare på vårdcentralen, det skjuter jag upp så länge det går och eftersom det då kan gå nåt år mellan besöken hinner jag samla på mig en del.
Åsså är det inskrivning på skolan den veckan.
Och möte med andra läkaren.
Och möte på habiliteringscentrat med två pers.
Och taktil stimulering.
Och min första lektion.
Det var ett bra tag sen jag märkte att min hjärna började protestera mot allt som händer. Och min kropp.
Jag tappar ord, tappar saker, går in i väggar, kommer ofta på det engelska ordet men kan inte för mitt liv komma på det svenska (det händer ju de flesta rätt ofta, men nu händer det mig FÖR ofta), och såna saker.
Men det ska nog bli bra.
Ironiskt så känner jag att jag behöver träffa min LIFE COACH (jag kan inte sluta skria det i versaler, förlåt...) mer än någon annan men det är också de mötena som kräver mest av mig.
Aja, får se hur det blir.
Göra saker.
Jag känner mig rätt korkad. Och lat.
Om man nästan till 100% tror att man skulle må bättre av en sak, varför gör man inte den saken?
Det är speciellt de sakerna som kan betraktas som snäppet mindre som jag inte gör och som jag egentligen vill göra, som får mig att känna mig dum. Jag vet att jag skulle må så bra av det, men jag gör det inte. För att... ja, det måste vara för att jag är korkad och lat helt enkelt. Kommer inte på någon annan anledning.
Lutar iaf åt att jag springer förbi en tatueringsstudio imorrn när jag ändå ska till stan. Det roliga är att jag alltid haft mina motiv i huvudet i ett år minst, men den här dök ju bara upp, och jag kan inte sluta tänka på den. Haha, motivet är rätt jävla passande ändå.
Lägger ut en bild om/när jag gjort den.
Det kommer dock vara så jävla pinsamt... Jag vill ha den på insidan av handleden, och det ska tydligen vara ett rätt smärtsamt ställe och förutom det så är det ju en del vener och skit där och uääääh jag mår illa bara av att skriva ordet, jag hatar ju allt sånt, kan knappt titta på vissa delar av min kropp där sånt syns, så... jag kommer kanske köra med bedövningssalva... Smärtan är en sak, den kan jag ta, jag skulle inte överväga bedövningssalva ens om vi snackade tatuering på revbenen, men just det här stället...
Haha, kommer vara så pinsamt att fråga om det är ok att använda salvan.
En annan sak som jag är på vippen att göra är att byta förnamn.
DET är ju ingen liten grej direkt eftersom det kräver så mycket pappersarbete, nytt pass, och allt sånt. Jag vet inte vad som händer med remisser som skickats hit och dit, om ett namnbyte ställer till det.
Men jag är så TRÖTT på att inte kunna presentera mig med namnet jag vill.
Så trött, så trött, så trött. Trött, less och ledsen.
Men det är en sak jag skulle må bra av, en sak som skulle förändra så mycket.
När vi var hos Marie i somras pratade vi lite om det, och hon påminde mig om att jag hade ju tänkt på det namnet i så många år nu.
En annan sak som jag är skapligt trött på är huvudvärk.
Varje gång jag varit nära ett apotek har jag velat gå in och leta fram en annan sort (eftersom jag inte får äta ibuprofen pga medicinen), men har inte känt mig fit for fight för nåt alls den senaste tiden.
Häromdagen gick jag iaf in på apoteket när vi var och storhandlade, och well... efter mycket knappande på datorn och överläggning med sina kollegor säger hon att hon verkligen inte vågar sälja NÅGON sort till mig utan att jag pratat med läkaren, eftersom man helst inte ska äta sånt under medicineringen.
Så alla receptfria huvudvärkstabletter går bort för mig.
Underbart.
Nästa vecka har jag iaf tid hos läkaren, ska ta upp det då. Det känns som att det är säkrast att göra det, men liXoM vad är det värsta som kan hända... lång, smärtsam död?
Om man nästan till 100% tror att man skulle må bättre av en sak, varför gör man inte den saken?
Det är speciellt de sakerna som kan betraktas som snäppet mindre som jag inte gör och som jag egentligen vill göra, som får mig att känna mig dum. Jag vet att jag skulle må så bra av det, men jag gör det inte. För att... ja, det måste vara för att jag är korkad och lat helt enkelt. Kommer inte på någon annan anledning.
Lutar iaf åt att jag springer förbi en tatueringsstudio imorrn när jag ändå ska till stan. Det roliga är att jag alltid haft mina motiv i huvudet i ett år minst, men den här dök ju bara upp, och jag kan inte sluta tänka på den. Haha, motivet är rätt jävla passande ändå.
Lägger ut en bild om/när jag gjort den.
Det kommer dock vara så jävla pinsamt... Jag vill ha den på insidan av handleden, och det ska tydligen vara ett rätt smärtsamt ställe och förutom det så är det ju en del vener och skit där och uääääh jag mår illa bara av att skriva ordet, jag hatar ju allt sånt, kan knappt titta på vissa delar av min kropp där sånt syns, så... jag kommer kanske köra med bedövningssalva... Smärtan är en sak, den kan jag ta, jag skulle inte överväga bedövningssalva ens om vi snackade tatuering på revbenen, men just det här stället...
Haha, kommer vara så pinsamt att fråga om det är ok att använda salvan.
En annan sak som jag är på vippen att göra är att byta förnamn.
DET är ju ingen liten grej direkt eftersom det kräver så mycket pappersarbete, nytt pass, och allt sånt. Jag vet inte vad som händer med remisser som skickats hit och dit, om ett namnbyte ställer till det.
Men jag är så TRÖTT på att inte kunna presentera mig med namnet jag vill.
Så trött, så trött, så trött. Trött, less och ledsen.
Men det är en sak jag skulle må bra av, en sak som skulle förändra så mycket.
När vi var hos Marie i somras pratade vi lite om det, och hon påminde mig om att jag hade ju tänkt på det namnet i så många år nu.
En annan sak som jag är skapligt trött på är huvudvärk.
Varje gång jag varit nära ett apotek har jag velat gå in och leta fram en annan sort (eftersom jag inte får äta ibuprofen pga medicinen), men har inte känt mig fit for fight för nåt alls den senaste tiden.
Häromdagen gick jag iaf in på apoteket när vi var och storhandlade, och well... efter mycket knappande på datorn och överläggning med sina kollegor säger hon att hon verkligen inte vågar sälja NÅGON sort till mig utan att jag pratat med läkaren, eftersom man helst inte ska äta sånt under medicineringen.
Så alla receptfria huvudvärkstabletter går bort för mig.
Underbart.
Nästa vecka har jag iaf tid hos läkaren, ska ta upp det då. Det känns som att det är säkrast att göra det, men liXoM vad är det värsta som kan hända... lång, smärtsam död?
Spikboll.
Idag har jag fått en boll med små mjuka "taggar" rullad över hela mig. På den taktila stimuleringen.
Säger bara... när man har ont i 50% av alla leder, ont i nacken för att man uppenbarligen sovit i en konstig ställning, allmänt stel och öm, har mensvärk och dessutom bara är så trött så man vill gå i ide, så är det HIMLA skönt att ligga på en massagebrits och få den där rullad över sig. När jag låg på mage och rullandet över ryggen hade gjort att musklerna mjukats upp och jag inte var lika spänd fladdrade ögonlocken till lite.
Det var första gången jag vågade mig på det, och jag är glad att jag gjorde det.
Hon reagerade också på att jag sliten ut, inte för att jag klandrar henne men det är så jävla drygt att behöva höra, såhär när man träffar flera olika människor under en och samma vecka.
På Hemköp chockade kassabiträdet mig med att lägga i alla mina varor i min påse.
Och nu ska jag fortsätta försöka hitta en bekväm position i stolen och fortsätta se på After the catch.
Och ta en Thor.
Säger bara... när man har ont i 50% av alla leder, ont i nacken för att man uppenbarligen sovit i en konstig ställning, allmänt stel och öm, har mensvärk och dessutom bara är så trött så man vill gå i ide, så är det HIMLA skönt att ligga på en massagebrits och få den där rullad över sig. När jag låg på mage och rullandet över ryggen hade gjort att musklerna mjukats upp och jag inte var lika spänd fladdrade ögonlocken till lite.
Det var första gången jag vågade mig på det, och jag är glad att jag gjorde det.
Hon reagerade också på att jag sliten ut, inte för att jag klandrar henne men det är så jävla drygt att behöva höra, såhär när man träffar flera olika människor under en och samma vecka.
På Hemköp chockade kassabiträdet mig med att lägga i alla mina varor i min påse.
Och nu ska jag fortsätta försöka hitta en bekväm position i stolen och fortsätta se på After the catch.
Och ta en Thor.
Vad jag gör?
Erik har fått se hur jag kan bli när jag är riktigt förvirrad och inte vet vad jag håller på med, om jag t ex är stressad inför nåt vi ska göra just då och hjärnan bara slutar fungera och det oftast slutar med att jag tar ett steg till vänster, sen ett till höger, sen åt valfritt håll samtidigt som jag mumlar eller bara säger "Öööööh...".
Just nu känner jag mig lite så.
Det bara ramlar in möten att hålla reda på, och jag vet inte riktigt vad nästa steg är och min arbetsterapeut är sjukskriven.
Igår var jag iaf på möte med samordningsförbundet, de som ska hjälpa mig med nästa steg. Min coach var tantan jag träffade på studiebesöket där, och jag gillar henne. Mycket sympatisk, men bestämd, och med humor. Det visade sig att hon bodde strax utanför byn där Eriks föräldrar bor, och vet vem Eriks mor är.
"Ja det här är ju absolut inte något vi behöver prata om, bara så du vet"
Men som jag sa till henne så är det ändå lite kul när det är så litet och alla känner igen alla.
Jag var lättad efter det besöket iaf. Det kommer inte alls vara pang-på-nu-börjar-vi-arbeta! utan det här är verkligen bara förberedande möten. Och det är uppenbarligen inte alls bara arbetsträning som gäller genom dem, man kan få stöd med att börja studera på riktigt också.
Och studera fick jag reda på idag att jag ska börja göra den 3/10. Fick hem papper och så om komvuxkursen. Jag hoppas det hela kommer gå smidigt, den är ju bara på en månad och jag behöver verkligen ha den.
När jag skulle åka hem blev jag i stort sett tvingad att åka på en ungdomsbiljett, hmpf...
Jag brukar alltid lägga fram pengarna och säga "En vuxen tack" för jag VET ju att det är svårt för busschaufförerna att se sånt. Speciellt eftersom jag ser ut som 15 ca.
- Vi kan göra såhär, du kan åka på ungdom istället för blir det lite billigare
- Tack men jag vill ha en vuxenbiljett.
- Det blir bara 12:- för en ungdomsbiljett.
Och så fick jag en sådan. Skitsnällt, men jag ville ju inte. Jag är paranoid från tiden jag bodde i Sthlm, när man visste att chauffören inte hade något ansvar om det kom kontrollanter utan det var ens eget.
Idag var det blodprovsdags igen.
Jag känner av små biverkningar som att jag blir tröttare än vanligt mitt på dagen, och mild feberfrossa, men annars är det nog lugnt.
Och hon är så himla duktig hon som tar blodproven, förut har jag alltid blödit igenom plåstret inom en kvart och gått runt med ett blåmärke i armvecket nån vecka efteråt, men det syns inte alls nu.
Sjukt skönt.
Just nu känner jag mig lite så.
Det bara ramlar in möten att hålla reda på, och jag vet inte riktigt vad nästa steg är och min arbetsterapeut är sjukskriven.
Igår var jag iaf på möte med samordningsförbundet, de som ska hjälpa mig med nästa steg. Min coach var tantan jag träffade på studiebesöket där, och jag gillar henne. Mycket sympatisk, men bestämd, och med humor. Det visade sig att hon bodde strax utanför byn där Eriks föräldrar bor, och vet vem Eriks mor är.
"Ja det här är ju absolut inte något vi behöver prata om, bara så du vet"
Men som jag sa till henne så är det ändå lite kul när det är så litet och alla känner igen alla.
Jag var lättad efter det besöket iaf. Det kommer inte alls vara pang-på-nu-börjar-vi-arbeta! utan det här är verkligen bara förberedande möten. Och det är uppenbarligen inte alls bara arbetsträning som gäller genom dem, man kan få stöd med att börja studera på riktigt också.
Och studera fick jag reda på idag att jag ska börja göra den 3/10. Fick hem papper och så om komvuxkursen. Jag hoppas det hela kommer gå smidigt, den är ju bara på en månad och jag behöver verkligen ha den.
När jag skulle åka hem blev jag i stort sett tvingad att åka på en ungdomsbiljett, hmpf...
Jag brukar alltid lägga fram pengarna och säga "En vuxen tack" för jag VET ju att det är svårt för busschaufförerna att se sånt. Speciellt eftersom jag ser ut som 15 ca.
- Vi kan göra såhär, du kan åka på ungdom istället för blir det lite billigare
- Tack men jag vill ha en vuxenbiljett.
- Det blir bara 12:- för en ungdomsbiljett.
Och så fick jag en sådan. Skitsnällt, men jag ville ju inte. Jag är paranoid från tiden jag bodde i Sthlm, när man visste att chauffören inte hade något ansvar om det kom kontrollanter utan det var ens eget.
Idag var det blodprovsdags igen.
Jag känner av små biverkningar som att jag blir tröttare än vanligt mitt på dagen, och mild feberfrossa, men annars är det nog lugnt.
Och hon är så himla duktig hon som tar blodproven, förut har jag alltid blödit igenom plåstret inom en kvart och gått runt med ett blåmärke i armvecket nån vecka efteråt, men det syns inte alls nu.
Sjukt skönt.
Tatueringar.
Jag har tre små tatueringar jag vill göra.
Två av dem hör ihop men ska sitta på olika ställen, den tredje hade jag inte ens tänkt på, jag visste bara att jag ville ha något just DÄR men det är ett oerhört viktigt ställe så jag har inte orkat tänka på det men så bara kom idén och jag gillade den.
De andra två har jag tänkt på ett tag men inte kommit på något ställe som känns bra, förrän nu.
Alla tre är mycket simpla (och diskreta) tatueringar, men en av dem är antagligen rätt jobbig att göra eftersom det krävs många spikraka linjer och en perfekt cirkel.
Kan inte tänka mig att det skulle gå på mer än nån tusenlapp, frågan är bara vart man skulle göra dem. House Of Pain finns här men jag vet ingenting om han som arbetar där.
Annars finns det en studio i Karlshamn som verkar vara väldigt bra.
Jag vill, jag vill, jag vill.
I det här fallet gör jag dem inte alls för att det ska vara fint, jag gör det för att det ska kännas bra. Jag vill ha de symbolerna på min kropp.
Jag ska titta upp vad det kan kosta, och pilla lite i PS för att se hur det skulle se ut.
För många år sedan sade jag att jag aldrig skulle göra sleeves. Jag har VELAT haft det (sedan jag var mycket ung) men har försökt tänka förståndigt, att det är en sån stor grej och att man antagligen ångrar något motiv.
Men nu är jag trött på att tänka så. Jag ångrar ändå 50% av allt jag gör, småsaker, som att jag inte orkade diska vattenkannan som jag använder till kaffebryggaren i morse.
Och jag förseställer mig ju scenarion hela tiden. Hur det ser ut när jag presenterar mig för personer, t om hur det kommer att vara när jag går upp dagen efter. Mest för att försöka tänka så positivt som möjligt. Jag tänker helt enkelt mest i bilder (för jag är ju sådära speciell dårå), och då har jag mina sleeves. Alltid. Jag vet inte hur de ser ut förutom det vaga motivet som jag har klart för mig i huvudet.
Jag vet hur jag vill att de ska se ut, men jag vet inte vad de ska innehålla. Typ.
Det ska inte vara många motiv, och det ska vara "luftigt", mer hud än färg (färg och färg, jag vill bara ha svartvitt än så länge), om man säger så. Visst kan jag tycka att det är fint med många och färglada motiv, men jag vill inte ha det så.
Fan jag vet en som har en jättefin sleeve, som visar precis hur mycket jag vill ha på armen, men jag känner henne inte och vågar inte fråga om jag får använda bilden.
Aja.
Det är ändå inget jag tänker göra nu. Det är något jag kan längta efter. Det är inte bråttom eftersom jag inte har motiven klara för mig än, men jag ser nu iallafall möjligheten att jag gör en sleeve eller två.
Känns bara så dumt att låta bli att göra något man verkligen vill så länge för att man är rädd för att ångra sig. Livet är för kort för det, och hela faderullan...
Det känns bara lustigt att jag kände mig förståndig när jag var i tidiga tonåren och bestämde mig för att jag inte skulle ha sleeves, och att jag ändrat mig nu.
Sen måste jag komma på något Caiza kan göra på mig.
Fast nu ska jag se hur mina idéer skulle se ut.
Två av dem hör ihop men ska sitta på olika ställen, den tredje hade jag inte ens tänkt på, jag visste bara att jag ville ha något just DÄR men det är ett oerhört viktigt ställe så jag har inte orkat tänka på det men så bara kom idén och jag gillade den.
De andra två har jag tänkt på ett tag men inte kommit på något ställe som känns bra, förrän nu.
Alla tre är mycket simpla (och diskreta) tatueringar, men en av dem är antagligen rätt jobbig att göra eftersom det krävs många spikraka linjer och en perfekt cirkel.
Kan inte tänka mig att det skulle gå på mer än nån tusenlapp, frågan är bara vart man skulle göra dem. House Of Pain finns här men jag vet ingenting om han som arbetar där.
Annars finns det en studio i Karlshamn som verkar vara väldigt bra.
Jag vill, jag vill, jag vill.
I det här fallet gör jag dem inte alls för att det ska vara fint, jag gör det för att det ska kännas bra. Jag vill ha de symbolerna på min kropp.
Jag ska titta upp vad det kan kosta, och pilla lite i PS för att se hur det skulle se ut.
För många år sedan sade jag att jag aldrig skulle göra sleeves. Jag har VELAT haft det (sedan jag var mycket ung) men har försökt tänka förståndigt, att det är en sån stor grej och att man antagligen ångrar något motiv.
Men nu är jag trött på att tänka så. Jag ångrar ändå 50% av allt jag gör, småsaker, som att jag inte orkade diska vattenkannan som jag använder till kaffebryggaren i morse.
Och jag förseställer mig ju scenarion hela tiden. Hur det ser ut när jag presenterar mig för personer, t om hur det kommer att vara när jag går upp dagen efter. Mest för att försöka tänka så positivt som möjligt. Jag tänker helt enkelt mest i bilder (för jag är ju sådära speciell dårå), och då har jag mina sleeves. Alltid. Jag vet inte hur de ser ut förutom det vaga motivet som jag har klart för mig i huvudet.
Jag vet hur jag vill att de ska se ut, men jag vet inte vad de ska innehålla. Typ.
Det ska inte vara många motiv, och det ska vara "luftigt", mer hud än färg (färg och färg, jag vill bara ha svartvitt än så länge), om man säger så. Visst kan jag tycka att det är fint med många och färglada motiv, men jag vill inte ha det så.
Fan jag vet en som har en jättefin sleeve, som visar precis hur mycket jag vill ha på armen, men jag känner henne inte och vågar inte fråga om jag får använda bilden.
Aja.
Det är ändå inget jag tänker göra nu. Det är något jag kan längta efter. Det är inte bråttom eftersom jag inte har motiven klara för mig än, men jag ser nu iallafall möjligheten att jag gör en sleeve eller två.
Känns bara så dumt att låta bli att göra något man verkligen vill så länge för att man är rädd för att ångra sig. Livet är för kort för det, och hela faderullan...
Det känns bara lustigt att jag kände mig förståndig när jag var i tidiga tonåren och bestämde mig för att jag inte skulle ha sleeves, och att jag ändrat mig nu.
Sen måste jag komma på något Caiza kan göra på mig.
Fast nu ska jag se hur mina idéer skulle se ut.
Jag kan skratta ändå.
"VARNING!! Om du får ett sms
eller ett mejl där någon uppmanar dig att rösta på en kille som heter
Fredrik från det nya arbetarpartiet - GÖR DET INTE! Det är någon som
luras. Det är ett helvete att få bort honom igen. Kopiera och klistra
in i din status för att varna andra!"
Jag röstade igår iaf, känns bra att ha det avklarat.
Jag vill göra mer.
Jag förstår inte varför jag inte gör saker jag vill göra. Sådana saker som jag velat göra i över 10 år.
Att åka till Wounded Knee har t ex varit en av mina högsta drömmar sedan tidiga tonåren. Då kändes det omöjligt och jag läste istället allt jag kunde om det, och såg alla filmer som kom ut som handlade om det. Fast det spädde ju bara på min längtan.
Men nu är det ju inte omöjligt alls. Faktiskt. Visst är det fortfarande mycket pengar det gäller, fast om man tänker att man "sparat" till det i 10 år så är det inte så mycket.
Sen tror jag inte heller att jag känner nån som kan förstå varför man vill dit. Och det är inget jag kan förklara heller. Det finns många andra ställen jag vill till också, men det står på min lista att besöka innan jag dör.
Just tanken om Wounded Knee blev jag påmind om nu när jag måste se på massa filmer för att hålla tankarna upptagna och jag ser om en massa filmer om de nordamerikanska indianerna. Det är trist att det är så många historiska fel i de flesta, och att det också är samma grupp av skådespelare som är med, men det duger för mig. Visst är det Hollywood, men man tar vad man får.
Och idag läste jag att Floyd Red Crow Westerman uppenbarligen varit död i tre år. Booh :(
Jag minns i skolan (det måste varit i ettan till trean nån gång för jag minns i vilket klassrum det var) när fröken Ulla sa att Christopher Columbus upptäckte Amerika, fast han trodde att han hade upptäckt Indien så han kallade folket som bodde där för indianer. Och jag tittade mig omkring för att se om någon annan reagerade på det uppenbara, att hon stod och sa att HAN upptäckte ett land som det redan bodde folk i, det gick ju inte bara ihop. Man upptäcker inte något som uppenbarligen redan är upptäckt. Men jag trodde som vanligt att det var jag som var dum och hade missförstått det hela.
Nu vet jag att jag inte hade missförstått men jag är uppenbarligen fortfarande dum och petig som tycker att det är fel, för "det ska ju vara så att Columbus upptäckte Amerika". Spelar ingen roll att det är helt fel, de flesta tror/tycker att det är så, så då räknas det som rätt.
På samma sätt som att alla såna där idiotiska faktaspel man spelat, där frågan om vad Pippi Långstrumps häst hette.
Hon säger för fan klart och tydligt i filmen att han inte heter någonting men att hon kallar honom för lilla gubben. Men svarar man så så är det fel.
Är det så konstigt att man är osäker på sig själv egentligen, när saker som är så uppenbart fel räknas som rätt av så många?
Det är bara nåt jag irriterar mig på väldigt ofta....
Iallafall så kom jag faktiskt att tänka på Wounded Knee innan filmbehovet. Jag skulle leta fram en anteckningsbok där jag har en massa citat, och där jag vet att jag hade ritat upp en karta över den delen av South Dakota. Där jag också hade skrivit ner alla ord jag hittat på sioux, för det skulle jag ju minsann lära mig. På den tiden internet knappt fanns.
Vad söt man var när man var liten.
Och är det någon som råkar sitta på The broken chain så blir jag världens gladaste om jag får ta del av den. Dumma jag gav bort mitt vhsexemplar i samband med någon flytt för många år sen...
Att åka till Wounded Knee har t ex varit en av mina högsta drömmar sedan tidiga tonåren. Då kändes det omöjligt och jag läste istället allt jag kunde om det, och såg alla filmer som kom ut som handlade om det. Fast det spädde ju bara på min längtan.
Men nu är det ju inte omöjligt alls. Faktiskt. Visst är det fortfarande mycket pengar det gäller, fast om man tänker att man "sparat" till det i 10 år så är det inte så mycket.
Sen tror jag inte heller att jag känner nån som kan förstå varför man vill dit. Och det är inget jag kan förklara heller. Det finns många andra ställen jag vill till också, men det står på min lista att besöka innan jag dör.
Just tanken om Wounded Knee blev jag påmind om nu när jag måste se på massa filmer för att hålla tankarna upptagna och jag ser om en massa filmer om de nordamerikanska indianerna. Det är trist att det är så många historiska fel i de flesta, och att det också är samma grupp av skådespelare som är med, men det duger för mig. Visst är det Hollywood, men man tar vad man får.
Och idag läste jag att Floyd Red Crow Westerman uppenbarligen varit död i tre år. Booh :(
Jag minns i skolan (det måste varit i ettan till trean nån gång för jag minns i vilket klassrum det var) när fröken Ulla sa att Christopher Columbus upptäckte Amerika, fast han trodde att han hade upptäckt Indien så han kallade folket som bodde där för indianer. Och jag tittade mig omkring för att se om någon annan reagerade på det uppenbara, att hon stod och sa att HAN upptäckte ett land som det redan bodde folk i, det gick ju inte bara ihop. Man upptäcker inte något som uppenbarligen redan är upptäckt. Men jag trodde som vanligt att det var jag som var dum och hade missförstått det hela.
Nu vet jag att jag inte hade missförstått men jag är uppenbarligen fortfarande dum och petig som tycker att det är fel, för "det ska ju vara så att Columbus upptäckte Amerika". Spelar ingen roll att det är helt fel, de flesta tror/tycker att det är så, så då räknas det som rätt.
På samma sätt som att alla såna där idiotiska faktaspel man spelat, där frågan om vad Pippi Långstrumps häst hette.
Hon säger för fan klart och tydligt i filmen att han inte heter någonting men att hon kallar honom för lilla gubben. Men svarar man så så är det fel.
Är det så konstigt att man är osäker på sig själv egentligen, när saker som är så uppenbart fel räknas som rätt av så många?
Det är bara nåt jag irriterar mig på väldigt ofta....
Iallafall så kom jag faktiskt att tänka på Wounded Knee innan filmbehovet. Jag skulle leta fram en anteckningsbok där jag har en massa citat, och där jag vet att jag hade ritat upp en karta över den delen av South Dakota. Där jag också hade skrivit ner alla ord jag hittat på sioux, för det skulle jag ju minsann lära mig. På den tiden internet knappt fanns.
Vad söt man var när man var liten.
Och är det någon som råkar sitta på The broken chain så blir jag världens gladaste om jag får ta del av den. Dumma jag gav bort mitt vhsexemplar i samband med någon flytt för många år sen...
Bice.
Haha, vi satt och kollade på American Choppers häromdagen; "Coming up next: Bo Bice visits the shop blablabla", och jag började ju såklart fnissa hysteriskt... På den nivån ligger jag. Men Bo Bice? Lite kul iaf?
Fast det var inte därför jag skrev bice, jag skrev det för att det känns så nu. Tog ingen sömntablett och det känns som att jag halvslumrat mig igenom natten och bara längtat efter att det ska bli morgon så jag får gå upp, och när det blev dags att gå upp var jag ju så trött så jag bara ville räcka upp långfingret åt dagen, dra täcket över huvudet och fortsätta sova på riktigt.
Men jag har två möten (på samma ställen iofs) så jag var tvungen att gå upp och vakna ordentligt.
Småregnade ute, satt med tre tröjor och en filt och kollade på Real Housewives of New Jersey: Reunion part 2.
Danielle måste ha tagit något...
Jag vill inte träffa kuratorn idag. Första gången efter sommaruppehållet. Och jag har en känsla av att det kommer bli ett oerhört jobbigt samtal, och jag vill inte prata om det jag måste prata om. Jag vill inte ens tänka på det. När jag börjar tänka på det vill jag bara slå mig för öronen och skrika "LALALALA, HÖÖÖÖR INTE!".
Direkt efter det ska jag på taktil stimulering, och jag känner INTE för det. Jag vill inte att någon ens petar på mig nu. Men eftersom jag faktiskt glömde bort det mötet förra veckan (fyfan vad jag skämdes...) så känner jag att jag inte kan avboka det nu. Men jag tänker be att vi inte gör så mycket.
Och så måste jag ta bort saker från min mp3-spelare för att få plats med den musiken jag vill lyssna på idag.
Jag skulle verkligen behöva en ny med större kapacitet...
Fast det var inte därför jag skrev bice, jag skrev det för att det känns så nu. Tog ingen sömntablett och det känns som att jag halvslumrat mig igenom natten och bara längtat efter att det ska bli morgon så jag får gå upp, och när det blev dags att gå upp var jag ju så trött så jag bara ville räcka upp långfingret åt dagen, dra täcket över huvudet och fortsätta sova på riktigt.
Men jag har två möten (på samma ställen iofs) så jag var tvungen att gå upp och vakna ordentligt.
Småregnade ute, satt med tre tröjor och en filt och kollade på Real Housewives of New Jersey: Reunion part 2.
Danielle måste ha tagit något...
Jag vill inte träffa kuratorn idag. Första gången efter sommaruppehållet. Och jag har en känsla av att det kommer bli ett oerhört jobbigt samtal, och jag vill inte prata om det jag måste prata om. Jag vill inte ens tänka på det. När jag börjar tänka på det vill jag bara slå mig för öronen och skrika "LALALALA, HÖÖÖÖR INTE!".
Direkt efter det ska jag på taktil stimulering, och jag känner INTE för det. Jag vill inte att någon ens petar på mig nu. Men eftersom jag faktiskt glömde bort det mötet förra veckan (fyfan vad jag skämdes...) så känner jag att jag inte kan avboka det nu. Men jag tänker be att vi inte gör så mycket.
Och så måste jag ta bort saker från min mp3-spelare för att få plats med den musiken jag vill lyssna på idag.
Jag skulle verkligen behöva en ny med större kapacitet...
Jag vill ha en husky.
Villvillvill.
Jag vet inte hur många gånger de senaste nätterna jag drömt om huskys. Det har inte handlat om något speciellt, bara att vår granne haft en husky som man sett i förbifarten, sådana grejjer.
Och jag saknar att ha den kontakten man kan ha med en hund. Nästan som telepati.
Bara få brotta ner hunden på golvet och gosa sig till ett allergianfall i den mysiga pälsen. (ja allergianfallet är ju inte så jättemysigt)
Få sitta och pilla bakom öronen på vovven medan man ser på tv.
Bara sitta och titta på hur vacker hunden är.
Det har en lugnande effekt.
Men jag ska inte ha en hund. Det går inte nu. Det finns faktiskt inte en chans att det skulle gå nu. Men det innebär ju inte att jag inte vill ha en så det gör ont.
Jag har en bild på grisen som jag gillat, förutom att ett förbannat koppel och en sele är i vägen. Men det blev ett rätt hyffsat resultat när jag försökte ta bort det.
Jag vet inte hur många gånger de senaste nätterna jag drömt om huskys. Det har inte handlat om något speciellt, bara att vår granne haft en husky som man sett i förbifarten, sådana grejjer.
Och jag saknar att ha den kontakten man kan ha med en hund. Nästan som telepati.
Bara få brotta ner hunden på golvet och gosa sig till ett allergianfall i den mysiga pälsen. (ja allergianfallet är ju inte så jättemysigt)
Få sitta och pilla bakom öronen på vovven medan man ser på tv.
Bara sitta och titta på hur vacker hunden är.
Det har en lugnande effekt.
Men jag ska inte ha en hund. Det går inte nu. Det finns faktiskt inte en chans att det skulle gå nu. Men det innebär ju inte att jag inte vill ha en så det gör ont.
Jag har en bild på grisen som jag gillat, förutom att ett förbannat koppel och en sele är i vägen. Men det blev ett rätt hyffsat resultat när jag försökte ta bort det.
Bomber och granater.
Ett tag var jag lite frustrerad, men nu är jag nästan rätt glad över att Lush inte finns här. För jag skulle nog köpa för mycket badbomber då.
Jag provade faktiskt mitt livs allra första häromdagen, en Keep it fluffy purple! Erik var väldigt skeptisk, och det var väl inte riktigt hans grej. Men jag var barnsligt förtjust redan när man såg den lösas upp, när den rullade omkring och "fräste". Och det luktade sååå gott, och lukten satt i hela dagen.
Jag skulle vilja prenumera på badbomber, få en random hemskickad varje månad typ.
Jag har inte provat shampot än, ty jag har flätat mitt hår så jag kan glömma bort att jag har långt, skitigt hår... Men imorrn så.
Jag har ju faktiskt tillgång till experthjälp känns det som, två som använder deras produkter hela tiden och en som jobbat där.
Och jag håller på att planera in en Göteborgresa lite löst, då kan jag köpa på mig ett lager, hähä...
Jag provade faktiskt mitt livs allra första häromdagen, en Keep it fluffy purple! Erik var väldigt skeptisk, och det var väl inte riktigt hans grej. Men jag var barnsligt förtjust redan när man såg den lösas upp, när den rullade omkring och "fräste". Och det luktade sååå gott, och lukten satt i hela dagen.
Jag skulle vilja prenumera på badbomber, få en random hemskickad varje månad typ.
Jag har inte provat shampot än, ty jag har flätat mitt hår så jag kan glömma bort att jag har långt, skitigt hår... Men imorrn så.
Jag har ju faktiskt tillgång till experthjälp känns det som, två som använder deras produkter hela tiden och en som jobbat där.
Och jag håller på att planera in en Göteborgresa lite löst, då kan jag köpa på mig ett lager, hähä...
Stor flicka
är jag inte, jag tog bedövning hos tandläkaren igår trots att jag var inställd på att inte göra det... Och det borde jag inte gjort, 9 jävla sprutor i överkäken?! Skitsamma om man har bedövningssalva eller inte, de gör ONT ändå, och sprutor är HEMSKT och tandläkaren är EVIL!
När han tog en bakom framtänderna så började tårarna rinna, men det var nog ingen som såg det. Sen fick jag skölja munnen och öppnade ögonen och tårarna som hade byggts upp där bara forsade. Men det var nog ingen som såg det heller. Eller jag vet inte, när vi nästan var klara så frågade tandläkaren om det hade känts lite värre den här gången...
Sköterskan satt och försökte prata med mig medan sprutorna började verka. Stackars människa.
- Jaha, har du gjort något roligt i helgen då?
- (ja alltså, har ju firat en viss person och ätit svingod mat, och hjälpt Ida att flytta, men jag sitter här med en bortdomnad överläpp och bortdomnaden börjar sprida sig mot näsan så jag är inte riktigt på prathumör) Nä..
- Nähä. Nä det är skönt att ta det lugnt ibland. ... Jag har varit ute och plockat svamp jag. Jaa. Jag tycker om att göra det.
Jag förstår inte vilken helvändning tandläkaren lyckades göra om man jämför med första besöket. Jag tycker verkligen att han är otroligt duktig och sympatisk nu, nästan.. helt perfekt för någon som är som jag. Han är lyhörd, frågar hur jag vill ha det, berömmer mig hela tiden. Tandsköterskan är riktigt bra med.
Nackdelen med mig är att jag inte riktigt kan visa hur jag känner. Det finns ett väldigt få antal människor jag kan visa mina känslor inför och de är alla folk jag verkligen känner och som funnits i mina liv länge.
Hos tandläkaren så kan jag sitta och berätta hur hemskt jag tycker att det är, och ligga och trumma med händerna under undersökningen, men sen blir det nån sorts spärr. Mer än så kan jag inte visa. Och det blev nog knepigt förra gången, när han överraskat sa "Men det här gick ju jättebra! Det kändes väl inte så farligt?" bara för att jag hade legat still där utan att be dem avbryta eller något alls. Även om jag hade sån panik inombords så jag inte kunde tänka ordentligt. Efteråt tittade sköterskan på mig och sa något liknande, och jag höll upp min hand som riktigt skakade som ett asplöv, och sen sa jag att det var hemskt. Så hon förstod nog. För hur ska de förstå utan att man förklarar?
Men nu har jag fina tänder iaf. Det är ett sånt jävla under att de är i det här skicket faktiskt, med tanke på att det var 10 år sedan det gjordes något med 3/4 av min mun, och jag däremellan inte använt tandtråd men däremot en himla massa uttorkande mediciner.
Nu förstår jag också hur "lätt" det är för vanliga människor att använda tandtråd, för sådana människor som inte har 10 års lager med tandsten... Det är ju skitenkelt ju, även om det är sjukt obehagligt. Förut slet jag ut en sån där Plackers på två tänder, den var helt söndertrasad eftersom det knappt gick att få ner den mellan tänderna, men nu är det bara lite motstånd som man lätt tar sig förbi.
Så. Nu har alla fått lite insyn i min tandvård, jag är säker på att Hänt Extra hör av sig snart med fler frågor...
När han tog en bakom framtänderna så började tårarna rinna, men det var nog ingen som såg det. Sen fick jag skölja munnen och öppnade ögonen och tårarna som hade byggts upp där bara forsade. Men det var nog ingen som såg det heller. Eller jag vet inte, när vi nästan var klara så frågade tandläkaren om det hade känts lite värre den här gången...
Sköterskan satt och försökte prata med mig medan sprutorna började verka. Stackars människa.
- Jaha, har du gjort något roligt i helgen då?
- (ja alltså, har ju firat en viss person och ätit svingod mat, och hjälpt Ida att flytta, men jag sitter här med en bortdomnad överläpp och bortdomnaden börjar sprida sig mot näsan så jag är inte riktigt på prathumör) Nä..
- Nähä. Nä det är skönt att ta det lugnt ibland. ... Jag har varit ute och plockat svamp jag. Jaa. Jag tycker om att göra det.
Jag förstår inte vilken helvändning tandläkaren lyckades göra om man jämför med första besöket. Jag tycker verkligen att han är otroligt duktig och sympatisk nu, nästan.. helt perfekt för någon som är som jag. Han är lyhörd, frågar hur jag vill ha det, berömmer mig hela tiden. Tandsköterskan är riktigt bra med.
Nackdelen med mig är att jag inte riktigt kan visa hur jag känner. Det finns ett väldigt få antal människor jag kan visa mina känslor inför och de är alla folk jag verkligen känner och som funnits i mina liv länge.
Hos tandläkaren så kan jag sitta och berätta hur hemskt jag tycker att det är, och ligga och trumma med händerna under undersökningen, men sen blir det nån sorts spärr. Mer än så kan jag inte visa. Och det blev nog knepigt förra gången, när han överraskat sa "Men det här gick ju jättebra! Det kändes väl inte så farligt?" bara för att jag hade legat still där utan att be dem avbryta eller något alls. Även om jag hade sån panik inombords så jag inte kunde tänka ordentligt. Efteråt tittade sköterskan på mig och sa något liknande, och jag höll upp min hand som riktigt skakade som ett asplöv, och sen sa jag att det var hemskt. Så hon förstod nog. För hur ska de förstå utan att man förklarar?
Men nu har jag fina tänder iaf. Det är ett sånt jävla under att de är i det här skicket faktiskt, med tanke på att det var 10 år sedan det gjordes något med 3/4 av min mun, och jag däremellan inte använt tandtråd men däremot en himla massa uttorkande mediciner.
Nu förstår jag också hur "lätt" det är för vanliga människor att använda tandtråd, för sådana människor som inte har 10 års lager med tandsten... Det är ju skitenkelt ju, även om det är sjukt obehagligt. Förut slet jag ut en sån där Plackers på två tänder, den var helt söndertrasad eftersom det knappt gick att få ner den mellan tänderna, men nu är det bara lite motstånd som man lätt tar sig förbi.
Så. Nu har alla fått lite insyn i min tandvård, jag är säker på att Hänt Extra hör av sig snart med fler frågor...
Ölshampoo.
Ska testa om detta är något är ha imorgon eller nåt. Egentligen ville jag bara prova det här men för att komma upp i minsta ordersumma så åkte det med ett till shampoo och en badbomb. Och så fick jag en tvål på köpet uppenbarligen.
Smells good.
Fokusera...
Det är något jag uppenbarligen haft stora problem med den senaste tiden. Börjar jag undra över något så bara måste jag googla på det. Spelar ingen roll vad jag gör, om jag tittar på en skitbra film eller precis vaknat. Jag försöker slå bort tankarna men det blir bara epic fail.
Jag försöker resonera med mig själv, att det inte spelar någon roll just nu hur jag märker när min hårsax börjar bli för slö för jag ska ändå inte klippa mig idag, och svaret kommer finnas kvar på internet sen ändå, men jag kunde bara inte fokusera på filmen jag höll på att titta på för fem öre.
Gah.
Jag försöker resonera med mig själv, att det inte spelar någon roll just nu hur jag märker när min hårsax börjar bli för slö för jag ska ändå inte klippa mig idag, och svaret kommer finnas kvar på internet sen ändå, men jag kunde bara inte fokusera på filmen jag höll på att titta på för fem öre.
Gah.
True Blood och träningsvärk.
Jag har slackat lite med True Blood så jag tittade på förrförra avsnittet nu, där Sookie får reda på vad hon är. Jag har inte läst böckerna men råkade sort of ändå få/ta reda på vad det var, men det är inte förrän nu man fått se det i serien.
Jag gillar hennes reaktion.
"I'm a *beep*?! How fucking lame."
Och Lafayettes kommentar om de nya konstiga människorna:
"Them fuckers is a whooole new dimension of trash."
Jag har fortfarande grym träningsvärk i armarna. Ffs, ska inte sånt gå över om man fortsätter träna? Det är sådär att jag vaknar upp på nätterna varje gång jag vänder mig för att det gör ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, eftersom jag ska hjälpa till med en flytt på söndag. Om det lättast går över om jag bara låter det vara eller om jag fortsätter.
Jag är en sådan mes.
Jag gillar hennes reaktion.
"I'm a *beep*?! How fucking lame."
Och Lafayettes kommentar om de nya konstiga människorna:
"Them fuckers is a whooole new dimension of trash."
Jag har fortfarande grym träningsvärk i armarna. Ffs, ska inte sånt gå över om man fortsätter träna? Det är sådär att jag vaknar upp på nätterna varje gång jag vänder mig för att det gör ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, eftersom jag ska hjälpa till med en flytt på söndag. Om det lättast går över om jag bara låter det vara eller om jag fortsätter.
Jag är en sådan mes.
Jippijippijippi.... jippi...
Jag fick traderafebern ett tag där.Och så åkte en Asterixbox från cdon med av bara farten. Blev påmind om hur underbara filmerna är, och vi har pratat om att vi minsann ska börja samla på dem, så fanns det nu en box för 250:- eller nåt på Cdon, utan fraktkostnad, så jag tänkte att det var värt det.
De sakerna jag fått hem från Tradera hittills har iaf passat väldigt bra, det är bara basplagg. Ibland tycker jag att jag köper alldeles för mycket men likfan har jag brist på basplagg som vanliga linnen, 3/4-tröjor och vanliga enfärgade toppar. De tappade formen och färgen för ca 5 år sedan. Och går man i ett par för stora, urvättade byxor med en tröja som en gång varit svart men nu är grådaskig och hänger likt en sopsäck, då gör det inte undervärk för humöret direkt.
Sen tror jag att jag fick min traderaperiod för att det blev en för stor omställning efter alla saker man gjort i sommar.
Jag har trivts så jävla bra med att åka till Gbg och Sthlm och få vara med mina vänner och GÖRA saker, se något annat än vad jag ser varje dag.
Och när Erik varit hemma på semestern har det ju också varit annorlunda, jag har kunnat attackgosa med honom när jag velat och göra saker med honom.
Sen blev det bara... hopp, han jobbar igen, jag har inte råd att åka nånstans, så då återgår jag väl till mitt vanliga liv som jag just nu inte tycker är så upphetsande.
Jag är socialt understimulerad. Om det heter så.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli det, hela tiden i Sthlm när jag var sjukskriven sa folk att de minsann aldrig skulle kunna gå hemma så länge, att de skulle tycka att det var för tråkigt, men jag stortrivdes. Men det var för ju att jag egentligen inte VAR hemma hela tiden, jag gjorde ändå en del saker.
Så nu vill jag komma igång med nåt, SNART!
Jag fick höra att arkeologikursen på 100% var rätt tuff ändå, så det blir inte det. Jag kommer läsa matematik B på Komvux istället, det är bra att ha. En lektion i veckan, men naturligtvist är den förlagd kl 8 på en morgon... Men jag och min kära arbetsterapeut (jösses, vad skulle jag ta mig till utan henne?) var ju nere på arbetsförmedlingen häromdagen och pratade med nån hon kände där, som sa att visst kan de vara flexibla om det skulle vara en natt jag knappt sovit nåt, bara man hör av sig, det skulle inte vara några problem. Och kursen pågår bara i 4-5 veckor. Sen är det förhoppningsvist dags för arbetsträning.
Fast när vi stod och väntade var det en CNC-utbildning bredvid oss, och det påpekade hon. I stil med "Jaha, CNC-utbildning....?" och tittade på mig.
Jag har varit halvt inne på det i flera år, det har verkat helt ok och många jag känt har tyckt att det är ett bra arbete, men det har alltid verkat vara för lång utbildning.
Vi började prata om det och jag nämnde det om utbildningstiden, men uppenbarligen är det rätt förändrat nu. Det är rätt individuellt. Hon tyckte definitivt att det kunde vara värt att kika närmare på, så förhoppningsvist blir det ett studiebesök där. Uppenbarligen är det väldigt stor efterfrågan inom det yrket nu och nästa år. Och utbildningslokalerna ligger sjukt nära mig. Dock verkar det vara en hel del matte involverat, och det är ju inget jag är förtjust i, men jag vet inte vilken sorts matte det är, om man säger så. Fördelen med den här utbildningen är att man först fick vara på ett ställe i tre veckor och gå bredvid någon (som jag förstod det) så man fick en känsla av hur yrket var och se om det var något som passade en.
Sen ska ju ekonomin gå ihop med, vilket jag nämnde för henne. Eftersom min sjukskrivning tar slut i februari. Men hon verkar vara rätt inne på att bara vi hittar något jag trivs med som får ut mig i arbetslivet/studier igen så kommer det ekonomiska att lösa sig. Det var på fredagen och hon sa att min handläggare på försäkringskassan skulle ringa i måndags, och hon sa att jag kanske kunde ta upp det lite försiktigt.
Ja det hade jag ju kunnat göra, om HON NU HADE RINGT.
Jag litar ju inte riktigt på min telefon numera, att ringsignalen ska funka som den ska, så jag har haft telefonen med mig överallt, inklusive på toaletten >_<
Jag hatar sånt...
Anledningen till varför jag skaffade Facebook och varför jag hatar det.
Jag är nyfiken.
Om man kunde klassa min nivå av nyfikenhet som en sjukdom och sedan bota den så skulle jag vara all for it.
Jag är nyfiken på nästan allt.
Så det var ju jättebra med Facebook, man kunde kolla vad alla gamla bekanta hade för sig, titta på bilder och liknande.
Mindre bra är det när det händer saker i lilla Arboga t ex, man vet vad och vilka som är involverade men det är så många glapp därimellan, då man inte vet vad som hänt eller varför. T ex att person A plötsligt är tillsammans med person B igen trots att det var massa strul därimellan och jag vet inte varför.
Syster uppdaterar mig lite då och då, men inte ens hon har koll på allt.
Jag skulle inte vilja säga att jag är glappkäftad, men med rätt personer så är jag en riktig skvallertant. De rätta personerna är sådana som är taktfulla ändå och som inser att vissa saker inte behöver spridas. Och det är oftast ingen skadeglädje inblandad. Har någon råkat ut för något illa och man får höra det så kan man ju tänka lite extra på vad man säger så man inte förvärrar något om man pratar med personen, utan att låta den veta att man vet.
Jag vill helt enkelt veta ALLT.
Men Facebook är trevligt ändå. Bekanta som jag inte riktigt har något att säga till men som jag ändå tycker om kan man utbyta några kommentarer med och på så vis behålla kontakten lite.
Alla förbannade applikationer kan dock dra åt helvete... Alla ska ha min e-mail och det känns som att jag ger bort rättigheterna till hela mitt konto så jag är alldeles för skeptisk mot sådant.
Om man kunde klassa min nivå av nyfikenhet som en sjukdom och sedan bota den så skulle jag vara all for it.
Jag är nyfiken på nästan allt.
Så det var ju jättebra med Facebook, man kunde kolla vad alla gamla bekanta hade för sig, titta på bilder och liknande.
Mindre bra är det när det händer saker i lilla Arboga t ex, man vet vad och vilka som är involverade men det är så många glapp därimellan, då man inte vet vad som hänt eller varför. T ex att person A plötsligt är tillsammans med person B igen trots att det var massa strul därimellan och jag vet inte varför.
Syster uppdaterar mig lite då och då, men inte ens hon har koll på allt.
Jag skulle inte vilja säga att jag är glappkäftad, men med rätt personer så är jag en riktig skvallertant. De rätta personerna är sådana som är taktfulla ändå och som inser att vissa saker inte behöver spridas. Och det är oftast ingen skadeglädje inblandad. Har någon råkat ut för något illa och man får höra det så kan man ju tänka lite extra på vad man säger så man inte förvärrar något om man pratar med personen, utan att låta den veta att man vet.
Jag vill helt enkelt veta ALLT.
Men Facebook är trevligt ändå. Bekanta som jag inte riktigt har något att säga till men som jag ändå tycker om kan man utbyta några kommentarer med och på så vis behålla kontakten lite.
Alla förbannade applikationer kan dock dra åt helvete... Alla ska ha min e-mail och det känns som att jag ger bort rättigheterna till hela mitt konto så jag är alldeles för skeptisk mot sådant.
Dedicated to Mia
Det ser mest blaskigt och smutsigt ut just nu, det är i det där stadiet efter en toning där det inte har en fin färg alls :(
Hielp, syråd.
Nu vet jag inte hur många jag känner/som läser som kan sy men jag provar.
Jag har köpt en jacka som jag antagligen kommer vilja ha två spännen i vardera sida vid midjan på. De ska helst vara funktionella så man faktiskt kan ändra passformen lite, men jag inser att om det blir så att jag gör det själv så kanske de inte blir hållbara nog och då får de helt enkelt vara mest dekorativa. I stil med bilden fast jag vill ha spännena lite bredare vilket antagligen inte spelar någon roll...
Och jag kan ju inte sy. Eller ja, visst kan jag använda en symaskin och sy upp byxor även om det inte blir jättefint, men det här ska ju hålla på riktigt och sitta på ett ställe där det behöver se bra ut.
Så någon som kan säga om det bara är att glömma att jag ska kunna lära mig det?
Finns det olika varianter av spännen (hela kitet alltså, allt det som ska sys på) som man kan köpa? För då kanske det känns lite enklare, att bara behöva sy dit ändarna liXoM...
Någon som har någon som helst koll på hur mycket en skräddare skulle ta för att sy på nåt sånt?
Fast först och främst ska jag få hem jackan och se om det skulle passa. Jag är nämligen lite småkär i spännen i midjan, och bilden är tagen från Queen Of Darkness-jackan som jag föll så mycket för men vägrade köpa för att den var så dyr och nu säljs den nog inte längre i Sverige.
Jag har köpt en jacka som jag antagligen kommer vilja ha två spännen i vardera sida vid midjan på. De ska helst vara funktionella så man faktiskt kan ändra passformen lite, men jag inser att om det blir så att jag gör det själv så kanske de inte blir hållbara nog och då får de helt enkelt vara mest dekorativa. I stil med bilden fast jag vill ha spännena lite bredare vilket antagligen inte spelar någon roll...Och jag kan ju inte sy. Eller ja, visst kan jag använda en symaskin och sy upp byxor även om det inte blir jättefint, men det här ska ju hålla på riktigt och sitta på ett ställe där det behöver se bra ut.
Så någon som kan säga om det bara är att glömma att jag ska kunna lära mig det?
Finns det olika varianter av spännen (hela kitet alltså, allt det som ska sys på) som man kan köpa? För då kanske det känns lite enklare, att bara behöva sy dit ändarna liXoM...
Någon som har någon som helst koll på hur mycket en skräddare skulle ta för att sy på nåt sånt?
Fast först och främst ska jag få hem jackan och se om det skulle passa. Jag är nämligen lite småkär i spännen i midjan, och bilden är tagen från Queen Of Darkness-jackan som jag föll så mycket för men vägrade köpa för att den var så dyr och nu säljs den nog inte längre i Sverige.
