Jag förstår inte varför jag inte gör saker jag vill göra. Sådana saker som jag velat göra i över 10 år.
Att åka till Wounded Knee har t ex varit en av mina högsta drömmar sedan tidiga tonåren. Då kändes det omöjligt och jag läste istället allt jag kunde om det, och såg alla filmer som kom ut som handlade om det. Fast det spädde ju bara på min längtan.
Men nu är det ju inte omöjligt alls. Faktiskt. Visst är det fortfarande mycket pengar det gäller, fast om man tänker att man "sparat" till det i 10 år så är det inte så mycket.
Sen tror jag inte heller att jag känner nån som kan förstå varför man vill dit. Och det är inget jag kan förklara heller. Det finns många andra ställen jag vill till också, men det står på min lista att besöka innan jag dör.
Just tanken om Wounded Knee blev jag påmind om nu när jag måste se på massa filmer för att hålla tankarna upptagna och jag ser om en massa filmer om de nordamerikanska indianerna. Det är trist att det är så många historiska fel i de flesta, och att det också är samma grupp av skådespelare som är med, men det duger för mig. Visst är det Hollywood, men man tar vad man får.
Och idag läste jag att Floyd Red Crow Westerman uppenbarligen varit död i tre år. Booh :(

Jag minns i skolan (det måste varit i ettan till trean nån gång för jag minns i vilket klassrum det var) när fröken Ulla sa att Christopher Columbus upptäckte Amerika, fast han trodde att han hade upptäckt Indien så han kallade folket som bodde där för indianer. Och jag tittade mig omkring för att se om någon annan reagerade på det uppenbara, att hon stod och sa att HAN upptäckte ett land som det redan bodde folk i, det gick ju inte bara ihop. Man upptäcker inte något som uppenbarligen redan är upptäckt. Men jag trodde som vanligt att det var jag som var dum och hade missförstått det hela.
Nu vet jag att jag inte hade missförstått men jag är uppenbarligen fortfarande dum och petig som tycker att det är fel, för "det ska ju vara så att Columbus upptäckte Amerika". Spelar ingen roll att det är helt fel, de flesta tror/tycker att det är så, så då räknas det som rätt.
På samma sätt som att alla såna där idiotiska faktaspel man spelat, där frågan om vad Pippi Långstrumps häst hette.
Hon säger för fan klart och tydligt i filmen att han inte heter någonting men att hon kallar honom för lilla gubben. Men svarar man så så är det fel.
Är det så konstigt att man är osäker på sig själv egentligen, när saker som är så uppenbart fel räknas som rätt av så många?
Det är bara nåt jag irriterar mig på väldigt ofta....

Iallafall så kom jag faktiskt att tänka på Wounded Knee innan filmbehovet. Jag skulle leta fram en anteckningsbok där jag har en massa citat, och där jag vet att jag hade ritat upp en karta över den delen av South Dakota. Där jag också hade skrivit ner alla ord jag hittat på sioux, för det skulle jag ju minsann lära mig. På den tiden internet knappt fanns.
Vad söt man var när man var liten.

Och är det någon som råkar sitta på The broken chain så blir jag världens gladaste om jag får ta del av den. Dumma jag gav bort mitt vhsexemplar i samband med någon flytt för många år sen...