Erik har fått se hur jag kan bli när jag är riktigt förvirrad och inte vet vad jag håller på med, om jag t ex är stressad inför nåt vi ska göra just då och hjärnan bara slutar fungera och det oftast slutar med att jag tar ett steg till vänster, sen ett till höger, sen åt valfritt håll samtidigt som jag mumlar eller bara säger "Öööööh...".
Just nu känner jag mig lite så.
Det bara ramlar in möten att hålla reda på, och jag vet inte riktigt vad nästa steg är och min arbetsterapeut är sjukskriven.
Igår var jag iaf på möte med samordningsförbundet, de som ska hjälpa mig med nästa steg. Min coach var tantan jag träffade på studiebesöket där, och jag gillar henne. Mycket sympatisk, men bestämd, och med humor. Det visade sig att hon bodde strax utanför byn där Eriks föräldrar bor, och vet vem Eriks mor är.
"Ja det här är ju absolut inte något vi behöver prata om, bara så du vet"
Men som jag sa till henne så är det ändå lite kul när det är så litet och alla känner igen alla.
Jag var lättad efter det besöket iaf. Det kommer inte alls vara pang-på-nu-börjar-vi-arbeta! utan det här är verkligen bara förberedande möten. Och det är uppenbarligen inte alls bara arbetsträning som gäller genom dem, man kan få stöd med att börja studera på riktigt också.
Och studera fick jag reda på idag att jag ska börja göra den 3/10. Fick hem papper och så om komvuxkursen. Jag hoppas det hela kommer gå smidigt, den är ju bara på en månad och jag behöver verkligen ha den.
När jag skulle åka hem blev jag i stort sett tvingad att åka på en ungdomsbiljett, hmpf...
Jag brukar alltid lägga fram pengarna och säga "En vuxen tack" för jag VET ju att det är svårt för busschaufförerna att se sånt. Speciellt eftersom jag ser ut som 15 ca.
- Vi kan göra såhär, du kan åka på ungdom istället för blir det lite billigare
- Tack men jag vill ha en vuxenbiljett.
- Det blir bara 12:- för en ungdomsbiljett.
Och så fick jag en sådan. Skitsnällt, men jag ville ju inte. Jag är paranoid från tiden jag bodde i Sthlm, när man visste att chauffören inte hade något ansvar om det kom kontrollanter utan det var ens eget.

Idag var det blodprovsdags igen.
Jag känner av små biverkningar som att jag blir tröttare än vanligt mitt på dagen, och mild feberfrossa, men annars är det nog lugnt.
Och hon är så himla duktig hon som tar blodproven, förut har jag alltid blödit igenom plåstret inom en kvart och gått runt med ett blåmärke i armvecket nån vecka efteråt, men det syns inte alls nu.
Sjukt skönt.