LiXoM tänkt "Wow... efter alla dessa år har jag antligen hittat det jag sökt efter!".
Att det bara känns helt perfekt.
Jag kände så igår när jag kom hem från stan med ett par byxor i påsen. Och det var kärlek vid andra ögonkastet när jag provade dem igen hemma.
Jag ville ha ett par lite pösigare byxor som ändå hade lite passform där uppe, och benfickor som faktiskt gick att använda. Alla de förra jag haft har bara sett ut som ett par byxor som är fyra storlekar för stora typ, men de här satt perfekt.
De skulle varit totalt perfekta om det inte vore för att de är grå. Men det får funka. Kan alltid försöka att färga om dem om jag märker att det inte funkar.
Jag hade skojat lite med Ida som också skulle ner på stan "på eftermiddagen", och sagt att vi säkert ses eftersom att det är en så liten stad. Och mycket riktigt hann hon och Malin ikapp mig vid busshållplatsen, haha, uppenbarligen så hade de gått en bit bakom mig och ropat på mig men jag stänger ju ute det mesta när jag är själv på stan så jag hade inte hört ett dugg... Det var skönt att ha sällskap hem iaf.

En sak som varit jättejobbig den senaste tiden är att jag tyckt att folk tittat på mig ovanligt mycket, sådär så jag nästan känt mig som en alien. Och jag har inte riktigt förstått varför, och försökt vifta bort det som inbillning eftersom det ju oftast är det.
Men igår när jag stod i kön på H&M var det en tjej bakom som knackade mig på axeln och sa "Ursäkta men jag måste bara säga att du har så jävla långt och fint hår! Asså jag önskar mitt hår kunde bli så långt.".
Och där stod jag lika paff som om någon precis sagt "Ursäkta, men jag måste bara säga att du har så jävla fina antenner!".
Jag fick iaf fram ett tack och sen var det lyckligtvist min tur i kassan.
JAG tycker inte att mitt hår är långt direkt, men jag kan reagera på det om jag ser kort på mig själv.
Jag tycker inte heller att det är speciellt fint eftersom jag sett det på nära håll, men uppenbarligen så ser det fint ut på håll.
Så nu tänker jag gå omkring och tro att folk tittar på mitt hår, så kanske det känns mindre jobbigt... Mindre jobbigt än om jag tror att de tittar på mig för att de tror att jag är en alien iallafall.

Nu har jag beställt en sak från en tysk shop. Det var bara det att hela sidan var på tyska. Och jag kan 2-3 ord på tyska. Det var en liten länk som hette "Foreign?" där hälften ändå stod på tyska.
Inget ont om Google translator, men tror ändå inte att det blev riiiktigt rätt.
Haha, egentligen undrar jag vafan jag har gjort egentligen.. Men inget är betalt än, och jag mailade dem och förklarade att jag inte kunde nån tyska och bad dem kolla så att allt blev rätt, och så att jag fattat frakten rätt och så.
Det visar sig.

F.ö har jag kommit fram till att jag nästan varje kväll smörjer in mig med 6 olika grejjer. Jag har kommit in i en sån där period när krämer är jättekul igen. Inget av det är nåt antirynktjafs, det är bara olika krämer/oljor för olika saker. Fast krämen jag fick i mitt hemliga paket från Yves Rocher är nog lite antirynk, men den luktar så gott.
I helgen ska jag köpa en balja för fötterna och börja skämma bort dem på riktigt.
Då ska jag också köpa en microfiberhandduk för håret och hoppas på att den sliter mindre.

Apropå att förbereda sig för saker...
Jag har blivit mycket bättre på att inte vara totalhypad innan jag ska göra simpla saker, som att åka till arbetsterapeuten. Förut började jag förbereda mig två dagar innan, mentalt. För det är ju inte bara själva besöket. Man ska ladda mp3-spelare och se till att det är rätt låtar för dagen, man ska bestämma sig för hur varma kläder man ska ha på sig (jag kan knappt göra det, det kopplar inte riktigt rätt där för mig...), man ska gå till bussen, gå på bussen och visa kallelsen och hoppas på att allt går bra även den gången, man ska snabbt hitta någonstans att sitta (och stå ut med det ögonblicket då alla på bussen automatiskt tittar efter vem som gick på) och då helst på höger sida av bussen gärna på den platsen som jag brukar sitta på, man ska trycka på knappen så att det plingar och hoppas på att busschauffören stannar (för det händer faktiskt inte alla gånger...) på just den hållplatsen, man ska gå till stället, man ska anmäla sig i receptionen, man ska sitta i väntrummet och hoppas på att ingen annan kommer och sätter sig eller i de fall någon annan redan sitter där; sitta och försöka att låta bli att vara nervös för det. Åsså ska man hem också.
Det som går på automatik för de flesta, sådana småsaker som folk inte ens tänker på eller det som folk tänker på en milisekund, det tar evigheter i min hjärna. Lägg till att jag registrerar i stort sett allt som pågår runtomkring också. En fågel som sitter på postlådan vid Preem när man åker förbi, tuggummit som låg på golvet längst fram i bussen, mössan tanten längst bak i bussen hade på sig, alla små skitsaker som de flesta ser men glömmer bort sekunden efter eftersom det inte är viktigt, de stannar kvar i mitt huvud. Det finns ingen logik i det, men likväl händer det.
Det blir lite överhettning i hjärnan till slut.
Många förstår inte varför det kan vara jobbigt att åka buss till ett ställe, för för de flesta är det bara att gå till bussen, köpa biljett, sätta sig, och komma fram. Men jag kände mig helt mentalt utmattad när jag var framme pga allt som hände i min hjärna.
Det är det jag blivit bättre på. Jag har aktivt suttit och tänkt på att jag inte ska tänka på allt i stort sett. Jag registrerar fortfarande det mesta jag ser men det mesta åker direkt till en mapp i bakhuvudet typ.
Så nu idag har jag bara dubbelkollat så att bussen går som vanligt, funderat över vad jag vill ta upp med henne, och strax tänker jag gå och klä på mig och gå ner till hållplatsen.

Ja antagningsresultaten kom ju i fredags. Men man kunde inte logga in och se förräns kl 8 på måndagen. Eller kl 14 blev det. Och sen kl 17. Sen skrev de bara att det var ett tekniskt fel. Men för en halvtimme sen lyckades jag komma in.
Mycket riktigt, kursen i foto och digital bildbehandling står jag som reserv på, webdesign och webprogramering hade jag uppenbarligen inte ens behörighet för vilket bara var så otroligt klantigt av mig... Men oh well, det är inte så att jag hade hunnit läsa in matte b eller sökt andra kurser istället för dem ändå.
Latin stod jag också som reserv på.
Men arkeologi kom jag in på. Den enda kursen som var på 100%.
Och jag har sååå blandade känslor.
Det ÄR något jag är väldigt intresserad av men har svårt att lära mig på egen hand eftersom jag är så ofokuserad och verkligen behöver en läroplan. Och det har jag velat läsa sedan jag var liten (när jag var tvärsäker på att jag skulle kombinera etnologi och arkeologi när jag blev stor, jag visste bara inte vad de hette, men vilken femåring vet det...), jag vrider huvudet av mig när vi är ute och åker och åker förbi intressanta ställen och jag dras till ämnet om det står nånting om det i tidningar. Det ligger mig helt enkelt otroligt varmt om hjärtat och jag vill verkligen kunna saker om det.
Men.
Det är 100%, och det är ju såklart exkursioner med i kursen. Att gå från 0 till 100 känns som ett väldigt stort steg, speciellt när det är något jag inte kan något inom. Och det är också något som jag oroar mig för; jag kan inget inom ämnet. Vilket egentligen är fånigt, för man går ju kurserna för att lära sig saker. Jag är bara en sån som alltid måste vara minst tredubbelt så förberedd som alla andra när det gäller allt pga alla idiotiska svårigheter jag har för mig... T ex om jag inte sovit alls en natt och sedan ska till skolan, då måste jag ha lite koll på det som lärs ut den dagen eftersom hjärnan inte hänger med riktigt. Sen känns arkeologi iofs som ett ämne som folk inte bara hoppar in på bara sådär, det känns som att de som går den kursen är intresserade på riktigt ocb är man det så har man antagligen rätt mycket förkunskaper automatiskt.
Ååååh, kvark...
Lyckligtvist ska jag träffa min arbetsterapeut inom en timme. Hon får hjälpa mig att reda ut det här. Jag tror att hon vet hur varmt det ligger mig om hjärtat och att hon kommer råda mig att försöka åtminstone. Jag vill ta reda på exakt hur upplägget ser ut inför kursen (hur många seminarier och så), och det kan nog hon hjälpa mig med. Så jävla skönt att jag hade tid hos henne idag.
Och en sak till... Kursen börjar på måndag. ... Och det stod att viss undervisnint KAN ske på distans, och engelska. Vaddå kan, jag vill ju veta om det kommer göra det eller inte.
ÅÅÅÅH, KVARK!!!

Jag skrev precis en liten inköpslista åt Erik så han har något att göra medan jag ligger och plågas hos tandläkaren.
- Vad ska du ha såpa till?
- Tja... fotbad. Göra rent avloppet med.. Tvätta golvet.
Jag förstår att han frågar, för i det här hemmet vet man aldrig. Men han är nog rätt van från perioden då jag använde allt från ägg och mjöl till glidmedel i håret.
Ja jag har f.ö inlett Projekt FFF - Få Fina Fötter.
Hittills har jag bara använt filning, jojobaolja och Scholls kräm mot torr hud (som faktiskt är SUPER), men mina fötter blir nog gladare av lite fotbad.
Jojobaolja är f.ö också en sån sak som är bra för det mesta. Några droppar i hårlängderna efter duschen för att återfukta och ge lite glans, blanda det med olivolja för en hårinpackning, smörja in naglar och torr hud med, osv. Den är extra bra eftersom den går in i huden på ett helt annat sätt än de flesta andra oljor och man kan t om ha den i ansiktet utan att den täpper till porer och sånt.

F.ö har jag färgat ögonfransarna.
Förra gången jag gjorde det var det en svartbrun snabbfärgning, vilket inte gav något resultat alls. Första gången använde jag vanlig svartbrun, och det blev ett liiiite bättre resultat.
Den här gången använde jag svart, och istället för att själv stå och försöka kleta på det utan att få väteperoxid i ögonen fick jag faktiskt Erik att hjälpa mig.
Han var väldigt tveksam till en början, stackarn har ju aldrig hållt i en maskaraliknande borste förut, men jag visade honom en liten instruktionsfilm och förklarade att det faktiskt bara var att kleta på.
Och han klarade det galant. Nästa steg är att lära honom att fläta mitt hår...
Nämen det blev väldigt bra. Jag har så ljusa och glesa ögonfransar annars, och när jag har mörkare hår ser jag så blek/sjuk/trött ut eftersom fransarna knappt syns. Och eftersom jag sällan känner för att spackla mig så har jag fått stå ut med frågor som "Men hur är det med dig, du ser lite blek ut?" eller "Äru trött eller?".
Jag skippar att lägga ut en bild på det, eftersom fransarna är just glesa så ser det inte så spektakulärt ut.

För det första är jag i stort behov av en ny mobiltelefon. Min har krånglat i nästan ett år och sjunger nog på sista versen.
Jag är ju inte alls kräsen när det gäller mobiler (har ägt tre-fyra stycken i hela mitt liv och får alltid ta över andras gamla reservtelefoner typ... Tack alla som räddat mig <3), MEN... jag vill dessutom ha en kompaktkamera. Eftersom systemkameran inte är något man släpar med överallt direkt. Och då tänkte jag att om jag ändå ska köpa en ny mobil så kan jag lika gärna köpa en med en bra kamera, eftersom jag annars lär släpa runt på både mobil och kamera och för mig som ogillar att ha väska med mig är det bara jobbigt.
Nu till saken, jag är helt lost inom det området. Det är faktiskt pinsamt. Jag törs knappt prova folks mobiler för att jag inte vet hur man gör och jag är rädd för att ha sönder dem. Så jag behöver tips.
Det får hemskt gärna vara en Sony Ericsson eftersom jag dels är van vid sådana, och dels så gillar jag dem bäst av de jag provat. Men det är ju inget måste.
Ingen pekskärm. 
Allra helst ingen såndär slidevariant, men det får väl gå an.
Eftersom jag knappt har några krav när det gäller själva telefonen (det är väl mp3-signaler och bluetooth på alla nu för ti'n) så är det kameran som är knepigast.
Minst 5mp.
Autofokus.
Blixt eller kameralampa, jag vet inte ens vilket som är bäst.
Och det viktigaste av allt, det får inte vara en seg avtryckare! De få jag har provat är sådana man siktar, trycker av, och så tas bilden med tre sekunders fördröjning, och det går icke an.
Joråsåatteh... det är säkert mer, men det är allt jag kommer att tänka på nu.
Någon som kan tänkas ha några tips?

Sen behöver jag en extern hårddisk. Jag tänker gå över till att helt fotografera i RAW, så jag måste ha en sådan.
Minst 500gb.
Någon som har en sort de kan rekommendera? Jag kan läsa på hur mycket som helst, men jag vill helst höra av folk som faktiskt ägt en och känt att den funkat stabilt.

Igår gick vi upp kl 4, men av en mycket bra anledning.
Det blev mest upp och klä på sig, borsta tänderna, och iväg för att möta upp Eriks far och byta bil, för att sedan åka vidare till Tyskland.
Ty det skulle inhandlas dycker av många olika sorter.
Nån gång efter Sölvesborg totaldäckade jag, varken jag eller Erik hade fått nån vidare kvalitetssömn och bara försökt sova i tre timmar.
Jag svor lite inombords över att vi åkte så tidigt, men när vi stannade för en liten fikapaus en liten stund innan Malmö började jag förstå varför då trafiken ökade rejält.
Framme vid bron förstod jag ännu mer, för det var sjukt mycket bilar.
Samma sak vid färjan.
Ännu mer när vi väl var framme i Puttgarden.
Men det var väl först när vi åkte ifrån affären (kl 10-11 eller nåt kanske) som poletten verkligen trillade ner, satan vilka bilköer!
Vi fick med oss en hel del hem iaf, och hela resan var riktigt trevlig.

Vackert värre.



Med lite vindkraftverk mitt ute i ingenstans också.

I fredags bar det av.
Eriks syster skulle i stort sett samma väg, så hon åkte med oss nästan halva vägen. Gpsen var dum i huvudet och ville göra u-svängar hela tiden.
Väl i Stockholm hamnade vi preciiiis i rusningstrafiken, och vi skulle verkligen igenom från söder till norr också... Men fram kom vi iaf, och möttes av Marie flåsandes på en sån där liten ihopfällbar cykel från 70-talet.
Underbart att se henne, det är så skönt att det känns likadant även om man inte träffats på så länge.
Fick träffa hennes karl en sväng innan han skulle iväg, och sen öppnade vi lådan med öl som vi hade med oss. För man ska ju faktiskt ha med sig en gåva till värden...
Efter mycket om och men drog vi oss till Rålambshovsparken, fast egentligen var det inte den utan en mindre del lite längre bort vid vattnet, och mötte upp efterlängtade Johanna.
Vi försökte få igång en engångsgrill, och visst fick vi igång den men korven fick en rätt stark smak av allt vi hade försökt få fjutt på elden med.
Det var himla mysigt iaf, Klas joinade oss en stund också.
Jag saknar verkligen parkhäng.

Dagen efter åkte vi till Västerås, med ett stopp i Hummelsta för godispåfyllning såklart... För en gångs skull så hade det ju inte gått nåt år sen jag träffade Emma. Fick träffa Eriks dotter också.
Vi åkte till Djäkneberget som faktiskt hade en rätt schysst utsikt, innan vi åkte hem till dem och åt tacopaj och fastnade framför TVn.

Off to Köping på söndagen, för att träffa Helen med familj. Lilla Loke var precis så söt som på bild och ett jävla bedårande charmtroll faktiskt.
Tyvärr hann vi inte stanna länge alls eftersom vi redan var sent ute och skulle stanna till i Arboga också innan vi åkte vidare till Gränna.
Så det blev en snabb fika där, och en snabb kopp kaffe i Arboga där jag träffade moder med karl, alla hundar och 2 ½ syster.

Det var underbart att träffa alla vänner igen, och kul att Erik äntligen fick träffa dem och tvärtom. Man kan ju alltid försöka förklara hur människor är men ord gör dem inte riktigt rättvisa.

Bilder finns strax på bilddagboken.

Och bara för att Zeke är så fin så jag vill ta med honom hem:

Jag har dragit mig för att kolla upp med allt folk man ska träffa och sova hos under vår lilla road trip, men nu när jag väl gjorde det så bara faller allt på plats och det är nästan oroväckande lätt. Allt bara faller på plats och det verkar som att folk är lediga just den dagen det passar bäst för oss, osv.
Så nu ser det ut så att vi tar Sthlm - Västerås - Köping - Arboga under några dagar.
Tur att alla bor relativt nära varandra ändå.
Det enda problemet just nu är väl vart man ska parkera i Sthlm, men det ordnar sig.

Kom hem i söndags, men har inte orkat göra så mycket alls.
Vistelsen i Gbg var underbar. Ylva är en av de få personer i vars sällskap jag kan prata helt utan att tänka innan, det blir ofta jättetokigt och ingen förstår vad jag menar, men det gör liXoM inget.
Vi drack några glas vin och öl på fredagen, vilket slutade i zumba (imagine tre salongsberusade tjejer stå på rad  en halvmeter framför en 52" tv, och ingen kan stegen), youtubeklipp, gömma tomten, inse att klockan är fem och att det faktiskt är helt ok att vara trött, och att sen vara bakis hela lördagen.
Att Ylva bor tillsammans med Jezz är en bonus, det känns som att vi tre kan sitta och diskutera saker hur länge som helst, oavsett om vi är överens eller inte. Ingen har rätt eller fel, alla bara tycker, och man lär sig väldigt mycket genom att diskutera på det viset.  
Jag tänkte träffa några till men det blev bara inte av. Men det blir fler tillfällen, jag tycker ändå att det var fullkomligt perfekt att bara hänga hos dem den helgen. De har fyra söta katter också, som jag dessvärre reagerade rätt kraftigt på vilket ledde till att jag fick knapra allergitabletter och kortison. Och det gjorde att jag var rätt seg. Sen kan ju inte jag hålla mig från att gosa med dem heller, speciellt inte när de är sådana som står och tittar på en i stil med "Men varför klappar du inte på mig, tycker du inte om mig?" och ser sårade ut. Inte för att jag sitter och vrålgosar med dem, men två gånger kunde jag inte hålla mig.
Man har verkligen aldrig tråkigt när det finns fyra katter, de var jättefåniga, jätteroliga och jättesöta.
Ylva och Jezz demonstrerade också en imponerande simultanförmåga genom att sitta och sticka strumpor samtidigt som vi tittade på tv och pratade.

Igår grillade vi spätta.
Spätta, skivad potatis, tomat, citron, dill + massa grädde och en stor klick smör, sen får det stå i folieförpackningar på grillen ett tag. Helt... obeskrivligt gott.

Hade väldigt svårt att somna igår, ty grannen i huset bredvid tyckte att det var en bra idé att spela dunkadunka för hela kvarteret. Gärna med en massa skrik och stoj till det. Och javisst, det var en lördag, det är fotboll på gång, men vid kl 1.30 kanske det är dags att skruva ner ljudet lite kanske? Får iofs skylla mig själv lite ändå, orkade inte gå över och säga till, tänkte skriva en neutral lapp och sätta i trappen idag istället och påpeka att de kanske ska ta några steg bort från huset för att höra hur väl ljudet faktiskt färdas, för det tror jag inte att de vet om.
Aja, gick upp "imorse", såg att Erik satt på balkongen, gick och gjorde kaffe och kollade samtidigt på termometern, nästan 43 jävla grader i solen! Helt sinnes.
Jag orkade sitta i vardagsrummet nästan en timme, sen drog jag mig tillbaks till det svala sovrummet istället.
Orken ligger inte direkt på max när det är såhär varmt.
Ville nästan stanna kvar i affären när vi hade handlat för att det var så svalt och skönt.

Ikväll skulle det varit nån stor fotbollsfest, men den blev inställd, och jag kände inte att jag hade så mycket att tillföra i ett mindre sällskap eftersom jag inte är så himla intresserad av fotboll, så jag skippade det.
Nu känns det som ett bra val, trött som ett as.
På bra humör, men trött.
Inte lika trött som jag varit dock, när jag efter att ha varit vaken i två timmar var totalt utmattad och bara låg i sängen utan knappt orka lyfta huvudet insåg jag att jag åt för dåligt, att min kropp inte pallade av det i värmen. Det pågick i två veckor nästan och fick mig på vråldåligt humör också eftersom jag inte orkade nåt, men nu har jag fått i mig mat så jag borde stå mig till jul känns det som.

I förrgår mådde jag verkligen inge bra fysiskt, och kände av det lite igår med så jag ringde för att avboka tandläkartiden jag hade idag. Men han ville inte avboka den, han ville att jag skulle vänta tills morgonen för att se hur jag kände mig.
Said and done, kände att jag hade för mycket att göra ändå idag och var så himla slut i kroppen så det var jobbigt både för kropp och sinne att ens slå siffrorna till kliniken. En sköterska svarade, och sa att de skulle debitera mig 600:- eftersom jag ringde och avbokade så sent. Jag påpekade att jag faktiskt ringde dagen innan, men eftersom det uppenbarligen var efter kontorstid så räknas det inte, tandläkaren trodde att det var en kollega som ringde så det var därför han svarade. Ffs, svarar han på telefonen på kontoret och pratar med en patient sådär så måste det väl "räknas"?!
Det var bara att slänga på sig kläderna och borsta tänderna och springa ut. Missade bussen jag hade tänkt åka med, och nästa åkte naturligtvist inte till just den hållplatsen jag skulle tid, så jag gick vilse... Eller sort of iaf, jag hade antagligen koll på åt vilket håll jag skulle för att komma till gatan som ledde till den gatan, men tänkte att det var bäst att fråga eftersom jag hade tidspress.
Skitskumt att gå in i en villa för att komma till tandläkaren, jag har aldrig varit hos en privattanläkare förut.
Sköterskan var jättetrevlig, var ändå där 15 innan min tid men hon tog in mig och gick igenom lite grejjer eftersom hon visste att jag var tandläkarrädd. Hon var en bra sköterska, som frågar hur man vill att de gör, och som förklarar allt, och hela tiden försäkrar sig om att allt går bra.
Sen kom Rövhålet in, och han var ja, som sagt en jävla idiot. Det var knappt någon kommunikation mellan oss, sköterskan fick gå in med lite information om mig då och då.
Jag varnade honom att det antagligen skulle se katastrofalt ut, och döm av min förvåning när det inte alls gjorde det. Inget hål alls, inte mer tandsten än vanligt folk. Trodde det skulle se ut som ett bombnedslag ärligt talat, jag vet att jag har mitt problemområde och just det påpekade han men sa att det bara var vanligt tandsten som skulle skrapas bort.
"Sweet" tänkte jag och ville hoppa upp ur den jävla stolen, betala och gå därifrån, men icke. Jag fick ligga kvar där, under lampan, med dregelhakklappen och brickan med alla läskiga verktyg framför mig, medan han malde på om hur viktigt det är att man avbokar tider om man inte kan komma, och att man gör det av rätt anledning. Och att man minsann inte fick något gratis i livet, alla hade vi något vi tyckte var jobbigt och jag tyckte att just tandläkaren var jobbigt. And so on...
Seriöst. Pratar man med en tandläkarrädd patient i den situationen?
Så jävla nedlåtande och arrogant var han också... Talade till mig som om jag vore förståndshandikappad.
Fick en ny tid för den lilla behandlingen sen, men jag måste kolla upp om jag måste göra om undersökningen om jag ska till en annan tandläkare, för jag vill tamefan inte tillbaks till honom. Iofs så kostar undersökningen bara 150:-, så det är nog värt det...

Sen skulle jag tröstäta cheeseburgare från McD på väg hem, men de jävlarna hade inte börjat med det än utan det var frukostmeny. Jag trodde att de alltid hade ett gäng cheeseburgare redo...
Missade bussen med några minuter och hade 25 min tills nästa, så jag köpte en köttbullemacka.
När bussen väl kom skulle jag visa upp biljetten för chauffören. Han stirrade rakt fram och efter att jag viftat med den några sekunder tittade han inte ens på den utan vände på huvudet och nickade bak mot bussen och sa "Get in".
Goddag på dig med ditt jävla rövhål, jag kan inte hjälpa att du kör en varm bussjävel, det är inte så att min dag heller startade med att söta småfåglar flög in med mina kläder och hjälpte mig att borsta håret.

Nu är Emma på väg hit iaf. Det är bra. Tur att hon inte hinner läsa det här för jag tänkte kedja fast henne så hon inte får åka härifrån sen.

Vi var ute på sjön i flera timmar igår med familjen Nilsson, fifan, det kommer verkligen som en överaskning att jag gillar det så himla mycket. Speciellt med tanke på att jag tycker att så mycket vatten är lite läskigt, och att jag tycker att det är läskigt att åka båt. Vi har bara varit ute två gånger (och första gången var ju en RIKTIG långtur), och innan vi har åkt har jag tyckt att det varit jobbigt, man ska klä sig så det inte blir för varmt, och man tänker att solen kommer ligga på och man kommer att avlida, man är fast i en båt i flera timmar (just det var väldigt oroande, att inte kunna kliva av när man vill), det är jobbigt att få iväg båten (även om just jag bara glider med, alla andra gör jobbet), men när man väl är där ute... så är det helt underbart. Bara... underbart.
Men visst, när pappa Nilsson gasar på ordentligt och båten flyger fram så händer det ibland att hjärtat närmar sig halsgropen...
Hela familjen var med den här gången, och det var kastspön och metspön till höger och vänster. Det tog faktiskt ett bra tag att ens komma iväg för det var väldigt kul att bara stå på bryggan och kasta. Det tog ett tag men sen fick man in snitsen igen. Faktiskt, så tyckte jag att det så jävla kul så jag inte ens tänkte på värmen (jag överdriver inte när jag säger att det var 39 grader i solen redan kl 9 på morgonen, och nästan vindstilla), så när de andra gick och satte sig i skuggan medan de gjorde i ordning båten stod jag där och kastade. Jag brukade kasta när jag var liten, jag tyckte det var så kul så jag brukade stå på gräsmattan med ett sånt där övningsdrag (en gummigrej) när vi inte var på sjön.
Vi åkte runt lite, stannade och fiskade lite, och gick iland på en bergshäll och åt mat. Eller ja, några av oss gick i land och åt sedan i båten. Det var kryp över allt, jag tycker inte om kryp... I'm a whimp.
Det kändes inte så himla bra att vara kritvit och sen tillbringa flera timmar under gassande sol mitt på dagen, men jag brände mig faktiskt inte alls.
Jag fiskade med ett metspö som var 6 meter långt. Det... kändes konstigt, när man stod med spöt bredvid sig. Det finns bild på det, fast hela spöt fick ju inte plats på bild... Bilder kommer sen, har dem inte nu.
Slutade med att jag fick en fisk iaf, och tappade två. Jag metade mest när vi väl var ute, känner mig inte riktigt bekväm med att beväpna mig med ett kastspö i en båt med fem andra pers. Och jag gillar att meta, att bara sitta och titta på flötet, känna hur det drar till och se det försvinna under vattenytan.
Eriks far var så snäll och satte på maskar åt mig och Ida hela tiden... jag hade tänkt ta kastspö just pga, men det var inga problem hade han sagt, det skulle han fixa. Stackarn fick knappt nån tid att fiska själv, fisk efter fisk drogs upp och det var såklart han som fick ta loss alla, linor trasslades in i varandra, bottennapp, krångel med ankaret. Men han är den som styr upp allt.
Vi var ute i ca fyra timmar iaf, tiden går så himla fort. 

När vi hade kommit hem och duschat och låg och vilade var det nån snubbe utanför som stod och vrålade något med "jävla fitta", men även om det här ÄR ett lugt område och man knappt hör folk som skriker så tänkte man väl inte på det. Förräns några minuter senare när han började skrika om att han skulle knivhugga någon. Då kände man att det kanske kunde vara något allvarligt så det var ju bara att gå upp och titta efter. Visade sig att det var en snubbe som var rasande och stod och skrek på en tjej, som i sin tur skrek lika högt tillbaks. Jag är inte den som lägger mig i sådär, jag är mest sjukligt nyfiken, men det kändes bara som att det inte såg bra ut. Det kändes som att om det blev för allvarligt så skulle det kunna bli FÖR allvarligt. Dock visste jag inte vad man skulle säga om man ringde polisen, "Hej, det står två här ute och bråkar"... Man hörde inte vad de sa heller, vi såg dem knappt eftersom det stora trädet skymde dem. Jag stod där och försökte se vad som hände iaf, och analysera allt, och få en skymt av hans registreringsplåt bara ifall att. Om han skulle åka därifrån och polisen skulle vilja veta. Jag är nog lite skadad... Men efter ett tag tog han några steg emot henne och hon backade och började springa iväg med killen tätt efter, och ungefär där går min gräns. Att två pers står och skriker är inte skäl nog för mig att lägga mig i, men om man ser att det verkar bli fysiskt så är jag hellre safe än sorry och gör något. Så Erik ringde polisen och det visade sig att de redan fått in flera samtal och att bilar var på väg. En eller två kom rätt fort, sen vet jag inte riktigt vad som hände. Idag läste jag att det var en annan kille inblandad och att den första greps för misshandel, så det var väl nåt svartsjukedrama.
Det var iaf väldigt skönt att se att folk i det här området inte är rädda att ringa polisen, och att de faktiskt kommer snabbt.
Jag vet att det låter väldigt Svensson att inte vilja lägga sig i, men jag är sån. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller håller ett öga om något sånt här händer, men jag vill inte lägga mig i, och vill inte att folk lägger sig i mina affärer. Däremot, hade det inte varit folk ute så hade jag nog gått och ställt mig en bit ifrån så att hon såg mig åtminstone, lite ansvar känner man ju.
Sen är jag faktiskt som sagt helt sjukligt nyfiken när det gäller sånt här... Men av, jag vet inte, nån sorts respekt eller nåt, så kändes det inte som att jag kunde gå ner och bara ställa mig och titta på.
Jag vet inte om jag kan säga att sånt är spännande. För det låter ju nästan hemskt att säga. Aja, jag nöjde mig iaf med att stå på balkongen och rapportera till Erik.
"Wöpp, nu går de iväg med en tredje person här, han måste stått bakom knuten!"
"Det är minst tre poliser, alltså måste det ju vara minst två bilar eftersom jag nog aldrig sett poliser åka tre i samma bil"

Jag inser det komiska i att börja grina när man sitter på toaletten och hör vilken låt grannen under spelar.
Det var en sån där låt som bara hör ihop med en annan sak, jag kan inte lyssna på den utan att tänka på det.
Jag har fyra sådana låtar, som hör ihop med den här saken, och det roliga är att det är inte ens band jag gillar. Freedom Call t ex är inte något jag brukar lyssna på frivilligt.
Jag hatar de låtarna. Hatkärlek.

Haha, jag skrattar på mig...
Kollade på systers facebook, där hon har en lista på ca 8 syskon, och hennes mamma hade skrivit "Kollade dina syskon.. saknas det inte 5?", och det roliga är att trots att listan redan låg på 8 st så saknades det faktiskt fem...
Hennes mor påpekade också att det fattades minst en mamma på listan, varpå syster försökte ändra och svarade "Meen, man fick ju bara ha två föräldrar :S".
Som sagt, ingenting är normalt i min familj :)

Alltså... jag blir helt tokig på dessa småljud. Börjar känna mig paranoid.
Kaffebryggaren tickar t ex till ibland när man har den på. Hör jag det ticket så måste jag gå och kolla så jag inte glömt den på.
Kylskåpsdörren är fucked up, så man måste stänga den mycket försiktigt och ordentligt för att den ska stängas ordentligt (det har hänt ett ANTAL gånger att man kommit ut i köket och upptäckt att den stått på glänt...), och om det låter från köket så måste jag gå och titta så den är stängd.
Samma sak med spisen. Har någon använt den och det tickar till så måste jag gå och titta.
Men jag har begränsat det till att jag bara gör det en gång iallafall. För är kaffebryggaren inte på första gången jag kollar så kommer den inte vara på nästa gång jag hör det ljudet heller. And so on.
Men jag blir fortfarande tokig på ljuden eftersom jag associerar dem med oro för att jag glömt något på.

Nu ska jag spela WoW. Jag skaffade en puppy med huntern, och den är skitcool och söt.

Vi har varit sugna på att åka dit ett tag, och igår var det bra väder så det bara blev så att vi åkte dit. Det ligger trots allt väldigt nära.
Wow, vilket häftigt ställe! Jag hade ju sett några bilder på det, men när man kom in på innergården kändes det som att det var ca 10 dörrar och öppningar man kunde gå igenom, och när man väl hade gått in i en fanns det tre alternativ till, trappor och rum och gaaaah! Jag kände mig som ett litet barn.
Den är inte så himla gammal (från 1400-talet), och det är inte mycket kvar av den, men den var charmig.
Verkligen synd att jag inte hade ett objektiv med lägre brännvidd, det var många trånga utrymmen där det helt enkelt inte gick att fotografera med objektivet jag hade med mig.

Mitt på väggen fanns det en trappa som jag inte vågade gå upp för.

Stora Salen

Utestället

Inte så mycket till tak, vilket gav en häftig effekt till de höga väggarna.

Fängelsehålan, som sträckte sig en bra bit ner.

Har man lyckats med en klippning om håret verkligen ser nästan en decimeter längre ut än INNAN man klippte det? Helt sinnes, jag började tycka att jag faktiskt hade kort hår innan, men gick och störde mig på några torra toppar så jag klippte av en bit, och voila... Känns verkligen som att det blev en decimeter längre.
Det har nog iofs mycket att göra med att det äntligen jämnades ut lite, mitt hår växer så ojämnt så det alltid är mycket kortare fram än bak och åtminstone jag tycker att det ger ett intryck av att vara längre om det är jämnt.
Det gick faktiskt rätt lätt att klippa det den här gången, behövde bara jämna till två små toffsar som stack ut efter det första klippet. Sen lyckades jag dosera rätt med olivoljan också, tänkte inte göra en inpackning utan bara lite grand, och det blidde perfekt.
Har beställt jojobaolja också, jag tror mitt hår kommer gilla det.

En del verkar himla oroade för att det inte skulle bli rakt och säger att de själva minsann aldrig skulle våga klippa det själva. Men det är också en sak jag inte förstår. Inte för att jag tycker att det är något fel med att folk vill ha rakt hår, men jag förstår det inte. Jag jämnar ju till mitt lite, men det gäller toffsar som sticker rakt ut och sådana toffsar irriterar mig.
Det är ju bara hår.
Jag klipper det inte heller för att det ser risigt ut, jag klipper det för att det annars slutar med att jag konstant sitter och pillar på trasiga och torra toppar och jag vet att det kan ge intrycket av att jag är uttråkad eller nåt. För geez, skulle man klippa av allt mitt slitna hår skulle jag bara ha några centimeter kvar...

Något jag inte heller förstår är folk som toppar sig hos frisören. Jag tycker inte heller att det är något FEL med det, men jag förstår inte att man kan lägga flera hundralappar på att få nån centimeter avklippt. Jag har väl mer förståelse för att folk kör hela shamponeringsgrejjen och blir lite omhändertagna, det är ju inget man kan göra hemma helt själv direkt. Att sitta och bli omhändertagen alltså, utan att behöva göra något själv.

Sen är det barnsligt kul att rätta folk som tror att de är fyndiga.
- Höhö, du menar att FRISÖREN ska klippa dig, inte du :P
Nej, jag menar att JAG ska klippa mig.
Ja som sagt, barnsligt kul... :P